61998C0220

I - Inledning

1 Parterna i målet, vilka föranlett Landgericht Köln (regional domstol i första instans, nedan kallad den nationella domstolen) att begära förhandsavgörande från domstolen, är de tyska dotterbolagen till två konkurrerande multinationella företag som tillverkar och säljer kosmetika. Tvisten rör antirynkkrämen "Monteil Firming Action Lifting Extreme Creme" (nedan kallad krämen), vilken tillverkas i Monaco och saluförs i hela Europa av företag inom Lancasterkoncernen.(1) Svaranden är det tyska företaget inom koncernen. Detta företag ansvarar för distributionen av krämen, inte bara på den tyska marknaden utan genom hela Lancasterkoncernens selektiva distributionsnät.

2 Sökanden, Estée Lauderkoncernens tyska dotterbolag, har gjort gällande att bruket av ordet "lifting" som del av produktens namn är vilseledande, eftersom det kan ge intryck av att produkten i fråga skulle ha en varaktig verkan liknande den som uppnås vid en kirurgisk ansiktslyftning. Det är allmänt känt att krämen inte har någon varaktig verkan, även om motparten har hävdat att den har en märkbart utslätande verkan. Sökanden har med stöd av den tyska lagen om illojal konkurrens väckt talan i syfte att försvara sin marknadsandel, eftersom, vilket framkom vid sammanträdet, en konsumentskyddsorganisation i en annan domstol, Kammergericht Berlin (regional appellationsdomstol), med avseende på sökandens egen antirynkkräm har lyckats få igenom ett förbud mot fortsatt bruk av ordet "lifting".(2)

3 Svaranden har bestridit att krämen skulle väcka de påstådda förväntningarna om varaktig verkan. Enligt svaranden skulle ett bifall av talan utgöra hinder för den fria rörligheten för varor, som följer av gemenskapsrätten. Det skulle nämligen innebära ytterligare kostnader att, endast för försäljningen i Tyskland, förse produkten med en ny beteckning, varvid även förpackningen skulle behöva ändras. Dessutom har svaranden gjort gällande att det skulle innebära ett oproportionerligt ingrepp med hänsyn till att det endast föreligger en obetydlig risk för att konsumenterna vilseleds.

4 I avsaknad av sakkunnigutlåtande på området har den nationella domstolen inte kunnat utesluta att det finns en "risk att mer än bara en obetydlig andel av konsumenterna vilseleds". Domstolen har hänvisat till en dom av den 12 december 1996 meddelad av Bundesgerichtshof (federal domstol). I denna dom fastställdes domen i den lägre instansen, Kammergericht Berlin, som biföll talan mot Estée Lauder, enligt vilken ordet "lifting" kunde vara vilseledande.(3) Det är emellertid oklart om gemenskapsrätten kräver att den nationella domstolen gör avsteg från den i tysk rättspraxis utvecklade regeln att bruket av ett ord får förbjudas om minst 10-15 procent av potentiella konsumenter riskerar att vilseledas. Den nationella domstolen vill i synnerhet få klarhet i om denna skyddsnivå, mot bakgrund av exempelvis domen i målet Mars(4), är för hög.

5 Till följd härav har följande fråga hänskjutits till domstolen:

"Skall artiklarna 30 och 36 i EG-fördraget och/eller artikel 6.3 i rådets direktiv 76/768/EEG av den 27 juli 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter tolkas på så sätt att de utgör hinder för tillämpningen av nationella bestämmelser om illojal konkurrens enligt vilka import och saluföring av en kosmetisk produkt som lagligen har tillverkats och saluförts i en medlemsstat i Europeiska unionen kan förbjudas på den grunden att konsumenterna vilseleds genom att beteckningen 'lifting', vilken förstås som en uppgift om produktens verkan, skulle kunna uppfattas som om produkten har en varaktig verkan, samtidigt som denna produkt med nämnda uppgift om produktens verkan på förpackningen lagligen och obehindrat saluförs i andra stater inom Europeiska unionen?"

II - Tillämplig lagstiftning

6 Gesetz gegen den unlauteren Wettbewerb av den 7 juni 1909 (tysk lag mot illojal konkurrens, nedan kallad UWG) har på grund av dess möjligheter att påverka varuhandeln givit upphov till ett antal domstolstvister, varav Clinique-fallet(5) är av särskilt intresse i förevarande mål. I 3 § UWG föreskrivs följande:

"Den som i handelsförbindelser i konkurrenssyfte lämnar vilseledande uppgifter i affärshänseende [om varors beskaffenhet] ... kan åläggas att upphöra med att använda dessa uppgifter."

Det finns en liknande bestämmelse i den tyska lagen om konsumtionsvaror. I 27 § första stycket, första punkten i Lebensmittel- und Bedarfsgegenständegesetz av den 15 augusti 1974 (lag om livsmedel och konsumtionsvaror, nedan kallad LmBG) föreskrivs följande:

"Det är förbjudet att inom ramen för näringsverksamhet saluföra kosmetiska produkter med vilseledande beteckning eller med vilseledande uppgifter ... . Såsom vilseledande anses särskilt när

1) man tillskriver kosmetiska produkter egenskaper ... som inte är tillräckligt fastställda i vetenskapligt hänseende ..."

I 27 § första stycket, tredje punkten, föreskrivs att ett namn är vilseledande "om man använder beteckningar ... som är ägnade att ge en felaktig uppfattning om [varans beskaffenhet] ... som påverkar bedömningen".

7 Det räcker inte att utöver artiklarna 30 och 36 i EG-fördraget (nu artiklarna 28 EG och 30 EG i ändrade lydelser) hänvisa till direktiv 76/768/EEG(6), som den nationella domstolen har gjort, utan man måste även beakta direktiv 84/450/EEG om vilseledande reklam.(7)

8 I 1976 års direktiv anges de villkor som skall gälla vid marknadsföring av kosmetiska produkter. Det framgår av andra övervägandet i ingressen att ett av direktivets främsta ändamål är att underlätta den fria handeln med kosmetiska produkter. Enligt artikel 7.1 får medlemsstater varken "begränsa, vägra eller förbjuda att kosmetiska produkter, som motsvarar kraven i detta direktiv och dess bilagor, släpps ut på marknaden". Artikel 6.3, som har införts genom direktiv 88/667/EEG,(8) är av central betydelse i det aktuella målet. Artikeln förskriver följande:

"Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att försäkra sig om att text, namn, varumärken, bilder och tecken, figurativa eller ej, som används på etiketter, i varupresentation och reklam för kosmetiska produkter inte tillåts antyda någon egenskap som produkterna i fråga inte besitter."

9 Direktiv 84/450 innehåller allmänna gemenskapsbestämmelser om vilseledande reklam. I artikel 2.2 i direktiv 84/450 definieras "vilseledande reklam" som "all reklam som på något sätt, däribland genom sin presentation, vilseleder eller sannolikt kommer att vilseleda de personer den riktar sig till eller dem som nås av den, och som genom sin vilseledande karaktär sannolikt kommer att påverka deras ekonomiska beteende, eller som av dessa skäl skadar eller sannolikt kommer att skada en konkurrent". I artikel 3 räknas ett visst antal uppgifter upp som skall beaktas när man skall avgöra om viss reklam är vilseledande, inklusive de marknadsförda produkternas eller tjänsternas beskaffenhet. Artikel 7 tillåter medlemsstaterna att bibehålla eller anta bestämmelser som avser att tillförsäkra konsumenterna "ett mera omfattande skydd".

III - Yttranden

10 Skriftliga yttranden har ingivits av sökanden, svaranden, Förbundsrepubliken Tyskland, Frankrike, Finland och Europeiska gemenskapernas kommission, vilka även - med undantag av Tyskland och Finland - har yttrat sig muntligt.

IV - Bedömning

11 I detta skede av förfarandet vid den nationella domstolen har ännu ingen slutgiltig ståndpunkt antagits vad gäller den eventuellt vilseledande karaktären av ordet "lifting". Den nationella domstolen vill få klarhet i vilken räckvidd den nationella konsumentskyddslagstiftningen har, i enlighet med gemenskapsrätten, vad avser skyddet för konsumenter av kosmetiska produkter såsom exempelvis den ifrågavarande krämen. Eftersom det framgår av begäran om förhandsavgörande att de aktuella produkterna har importerats från Monaco, som är ett tredje land, skall det undersökas vilken ställning direktimporterade varor från Monaco har enligt gemenskapsrätten.

A - Den monegaskiska frågan

12 I artikel 227 i EG-fördraget (nu artikel 299 EG i ändrad lydelse) omnämns inte Furstendömet Monaco som ett territorium inom vilket EG-fördraget skall gälla. Följaktligen är Monaco, vilket kommissionen och Frankrike mycket riktigt har påpekat vid sammanträdet, att anse som tredje land i förhållande till gemenskapen. Trots detta utgör Monaco en del av gemenskapens tullområde, åtminstone sedan 1968, eftersom artikel 2 i rådets förordning (EEG) nr 1496/68 av den 27 september 1968, som definierar gemenskapens tullområde, föreskriver att vissa territorier, däribland Monaco, "som ligger utanför medlemsstaternas territorier", men som är uppräknade i en bilaga till förordningen, skulle "anses utgöra en del av gemenskapens tullområde".(9) De exakta rättsliga konsekvenserna av att Monaco har inbegripits i tullområdet framgår inte av den tillämpliga lagstiftningen.(10) Eftersom ingen annan tullbestämmelse eller tullavgift med liknande verkan kan tillämpas på handeln mellan Monaco och gemenskapen, tycks det till en början som om varor som kommer från Monaco och som direktimporteras därifrån till en medlemsstat bör behandlas på samma sätt som varor med ursprung i gemenskapen.

13 Den mest övertygande rättsliga grunden för denna tolkning finns i analogin med begreppet "fri omsättning i en medlemsstat", som framgår av artiklarna 9 och 10 i EG-fördraget (nu artiklarna 23 EG och 24 EG i ändrade lydelser). Enligt detta begrepp skall varor som kommer från tredje land anses vara i fri omsättning i en medlemsstat, om importformaliteter har uppfyllts och om tullar och avgifter har tagits ut i enlighet med den gemensamma tulltaxan. I domen i målet Donckerwolcke och Schou ansåg domstolen att "varor som är i 'fri omsättning' slutgiltigt och fullständigt [är] likställda med varor med ursprung i medlemsstaterna". Av denna likställighet följer att "bestämmelserna i artikel 30 om avskaffande av kvantitativa restriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan utan åtskillnad är tillämpliga på varor med ursprung i gemenskapen och på sådana som, oavsett varifrån de ursprungligen kommer, har övergått till fri omsättning i någon av medlemsstaterna".(11) Senare i domen tillade domstolen att "likställigheten mellan varor med ursprung i medlemsstaterna och varor som är i 'fri omsättning' kan nämligen endast få full verkan om de senare varorna omfattas av samma tull- och affärsmässiga importvillkor, oavsett i vilken stat de har övergått i fri omsättning".(12) Det har emellertid inte påståtts att det fortfarande skulle föreligga några tull- eller handelspolitiska skillnader inom området för import av kosmetiska produkter till gemenskapen. Faktum är att de tillämpliga allmänna bestämmelserna, som återfinns i rådets förordning (EG) nr 3285/94 av den 22 december 1994 om gemensamma importregler och upphävande av förordning (EG) nr 518/94,(13) uttryckligen föreskriver (se artikel 1.2 i förordningen) att import från tredje land av produkter för vilka reglerna tillämpas "skall fritt få importeras till gemenskapen och således inte vara föremål för kvantitativa restriktioner, med förbehåll för de skyddsåtgärder som får vidtas i enlighet med avdelning V".(14)

14 Förmodligen innebär den omständigheten att varor som direktexporteras till Tyskland från Monaco, som är ett tredje land, skall likställas med varor i fri omsättning, vilket är det begrepp som tillämpas i fråga om varor som redan har importeras från ett tredje land och som innebär en utvidgning av begreppet. Framför allt betyder det att förbudet mot åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner gäller för Tysklands del trots att det inte finns något ömsesidigt avtal som kan åberopas när det motsatta förhållandet råder, det vill säga när Tyskland direktexporterar till Monaco. Att avsaknaden av en internationell överenskommelse med Monaco(15) ibland kan leda till problem har Frankrikes ombud erinrat om vid sammanträdet.(16) Detta kan jämföras med det motsatta förhållandet, som råder med San Marino. Precis som Monaco har detta land ansetts utgöra en del av gemenskapens tullområde sedan 1968, men sedan 1992 regleras landets handelsförbindelser med gemenskapen i en separat internationell överenskommelse.(17) Trots att det saknas ett heltäckande system som reglerar handelsförbindelserna mellan Monaco och gemenskapen tror jag att enbart det förhållandet att Monaco utgör en del av gemenskapens tullområde rättfärdigar att reglerna om fri rörlighet tillämpas på varor som kommer från Monaco. Enligt min åsikt är det förhållandet att Monaco utgör en del av gemenskapens tullområde en mer övertygande grund för att utvidga begreppet än den grund som svaranden presenterade vid sammanträdet. Svaranden har gjort gällande att det förhållandet att varorna (förmodligen i likhet med större delen av monegaskisk export) passerar Frankrike när de transporteras från Monaco till Tyskland, räcker för att gemenskapsrätten skall bli tillämplig. Detta synsätt skulle leda till orimliga skillnader i hanteringen av varor som exporteras sjövägen från Monaco till exempelvis länder som Spanien och Italien. Det framgår klart av artikel 10 i EG-fördraget och av domen i målet Donckerwolcke och Schou att varor som kommer från tredje land måste ha importerats till en medlemsstat och där lagligen ha uppfyllt alla tillämpliga importformaliteter, inklusive betalning av tillämpliga tullar och avgifter, innan de anses vara i fri omsättning. Monacos rättsliga ställning som en del av gemenskapens tullområde gör dessa krav överflödiga. Jag anser följaktligen att, eftersom gemenskapens lagstiftare har beslutat att ge Monaco ställning som del av gemenskapens tullområde, den rättsliga konsekvensen därav blir att närhelst monegaskiska varor exporteras till en medlemsstat så skall dessa i handelssammanhang likställas med varor i fri omsättning.

15 Den omständigheten att de varor som är föremål för tvisten vid den nationella domstolen har direktimporterats från Monaco till Tyskland har följaktligen ingen betydelse med avseende på frågan om det förbudsföreläggande som den nationella domstolen överväger att utfärda är förenligt med gemenskapsrätten.

B - Sakfrågan

16 Varken de skriftliga eller de muntliga yttrandena i målet innehåller, vilket knappast är förvånande, några betydande meningsskiljaktigheter beträffande de principer som är tillämpliga när den nationella domstolens fråga skall besvaras. De viktigaste rättsliga frågorna har slagits fast i rättspraxis relativt nyligen. Den huvudsakliga frågan i målet är i vilken utsträckning det konsumentskydd som tillförsäkras medborgarna enligt tysk lag, och då särskilt den regel som verkar utgå ifrån att ett möjligt vilseledande av 10-15 procent av konsumenterna räcker för att rättfärdiga ett förbud för fortsatt försäljning av en vara, får tillämpas trots dess negativa effekter på handeln mellan medlemsstaterna och trots att produktreglerna på området har harmoniserats på gemenskapsnivå. Endast Finland har gjort gällande, med visst stöd av Frankrike, att medlemsstaterna oberoende av 1976 års direktiv kan bibehålla sina egna mer omfattande konsumentskyddsregler.

17 Det står till att börja med klart att ett beslut av den nationella domstolen att förbjuda fortsatt försäljning av krämen av den enda anledningen att ordet "lifting" ingår som del i produktens namn, utgör såväl en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion i strid med huvudsakligen artikel 30 i fördraget, som en begränsning av kosmetikahandeln i strid med artikel 7.1 i 1976 års direktiv.(18) Krämen saluförs i stor utsträckning under likartade förhållanden i andra medlemsstater, vilket innebär att ett tillmötesgående av de särskilda tyska kraven skulle, på samma sätt som i Cliniquefallet, medföra extra kostnader för förpackning och reklam för exportören endast för den marknaden.(19) Följaktligen återstår bara att överväga i vilken utsträckning ett förbud ändå måste tolereras.

18 Det framgår lika klart av domstolens fasta rättspraxis, framför allt av Cliniquefallet, att 1976 års direktiv föreskriver "en fullständig harmonisering av de nationella reglerna för förpackning och märkning av kosmetiska produkter".(20) Direktivet "fastställer sålunda de åtgärder som bör vidtas med hänsyn till konsumentskydd och gott handelsskick, vilket hör till de tvingande hänsyn som fastställts genom domstolens rättspraxis vad gäller tillämpningen av artikel 30 i fördraget ... ".(21) Med andra ord har dessa tvingande hänsyn införts i 1976 års direktiv och bestämmelserna som skall leda till en harmonisering av lagstiftningen har uttömmande definierats.

19 Enligt artikel 7.1 i 1976 års direktiv är medlemsstater förhindrade att förbjuda eller begränsa saluförandet av kosmetiska produkter som uppfyller de i direktivet föreskrivna villkoren. I det aktuella fallet står det klart att krämen har förpackats och märkts i enlighet med dessa villkor. Den fråga som uppkommer är huruvida Tyskland, med stöd av artikel 6.3, trots det ovan sagda kan förbjuda fortsatt försäljning i den medlemsstaten.

20 Diskussionen i det aktuella fallet kretsar således kring de åtgärder som artikel 6.3 ålägger medlemsstaterna att vidta för att försäkra sig om att produkter inte förpackas eller märks så att de "tillåts antyda någon egenskap som produkterna i fråga inte besitter". Enligt 1976 års direktiv tillåts medlemsstaterna att själva välja hur de skall gå till väga för att uppfylla detta krav. Detta är föga förvånande, eftersom det vore omöjligt att på förhand slå fast uttömmande kriterier som skulle kunna användas i varje situation där det skall avgöras huruvida en varupresentation är felaktig. Icke desto mindre måste 1976 års direktiv tolkas på så sätt att det uttömmande reglerar konsumentskyddet när det gäller försäljnings- och marknadsföringsåtgärder som innehåller eller antyder falska påståenden om kosmetiska produkter. De relevanta reglerna finns med andra ord på gemenskapsnivå och de får helt enkelt tillämpas från fall till fall av medlemsstaterna. Till följd härav är medlemsstaterna förhindrade att lagstifta på området och deras åtgärder måste hållas inom ramen för den harmoniserade lagstiftningen.(22)

21 1976 års direktiv skiljer sig således från direktiv 84/450/EEG. Genom att fastställa objektiva minimikriterier för när reklam är vilseledande begränsar sig det sistnämnda direktivet till en partiell harmonisering av de nationella lagstiftningarna angående vilseledande reklam.(23) Jag kan därför inte ansluta mig till Finlands ståndpunkt, som fick stöd av Frankrike vid sammanträdet, att artikel 6.3 i 1976 års direktiv borde tolkas mot bakgrund av direktiv 84/450/EEG. Medlemsstaterna är, trots att de bär huvudansvaret för att övervaka bruket av vilseledande reklam, påkallade att genomföra de krav som föreskrivs i artikel 6.3, det vill säga att de skall förbjuda falska eller vilseledande påståenden vad gäller kosmetiska produkters egenskaper. Finlands åsikt, som baserar sig på en analogisk tolkning av artikel 7 i direktiv 84/450/EEG, att medlemsstater kan anta regler som avser att tillförsäkra konsumenterna ett mera omfattande skydd är därför en missuppfattning. Varje medlemsstat måste tillämpa de gemenskapsrättsliga kriterierna enhetligt.

22 1976 års direktiv måste också, som domstolen påpekade i Cliniquefallet, "liksom alla bestämmelser i sekundärrätten, tolkas med hänsyn tagen till fördragets regler om den fria rörligheten för varor".(24) Enligt fast rättspraxis gäller förbudet mot kvantitativa restriktioner och alla andra åtgärder med motsvarande verkan, inte bara med avseende på nationella föreskrifter utan även på föreskrifter utfärdade av gemenskapens institutioner.(25) Artikel 6.3 ingår i ett direktiv vars målsättning är att, genom tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftningar, främja den fria rörligheten för kosmetiska produkter. Artikeln måste följaktligen anses ha det dubbla syftet att dels främja handelsfriheten, dels förstärka konsumentskyddet. När de nationella domstolarna tillämpar nationella bestämmelser om genomförande av dessa mål är de, vid en regelkonflikt, naturligtvis skyldiga att söka uppnå en jämvikt mellan reglerna. Domstolens uppgift när den besvarar den nationella domstolens fråga i förevarande mål är att, såsom Tyskland och Frankrike mycket riktigt har påpekat, presentera klara och användbara tolkningskriterier för att hjälpa den nationella domstolen när den ställs inför ovannämnda problem.

23 Mot bakgrund av dessa inledande anmärkningar skall jag försöka klargöra vilka överväganden som domstolen bör göra när den besvarar den nationella domstolens fråga. Det skall erinras om att denna fråga för det första anger att krämen "lagligen har tillverkats och saluförts i en medlemsstat [Tyskland] i Europeiska unionen ... samtidigt som denna produkt med nämnda uppgift om produktens verkan på förpackningen lagligen och obehindrat saluförs i andra stater inom Europeiska unionen". För det andra anges att man enligt de tyska bestämmelserna om illojal konkurrens får förbjuda import och saluföring av produkten "på den grunden att konsumenterna vilseleds genom att beteckningen lifting, vilken förstås som en uppgift om produktens verkan, skulle kunna uppfattas som att produkten har en varaktig verkan ...". Denna motsägelse lyfter fram den grundläggande problematiken i det aktuella målet, vilken enligt min mening består i svårigheten att anta lämpliga kriterier för att skydda konsumenter från att bli förvirrade eller vilseledda på grund av falska påståenden. Samtidigt som tysk rätt erbjuder en möjlighet att förbjuda saluförande av en produkt som kan leda till att 10-15 procent av konsumenterna vilseleds, har den nationella domstolen, med hänvisning till domen i målet Mars, angett att gemenskapsrätten behandlar konsumenterna som både skäligen uppmärksamma och upplysta och att de därför inte behöver skyddas från påståenden som vilseleder en så liten andel konsumenter. I sitt skriftliga yttrande har sökanden visat på de skarpa åsiktsskillnader som framgår av den tyska juridiska litteraturen vad avser den mest lämpliga skyddsnivån. En extrem åsikt är att rätten till lika ekonomiska möjligheter påbjuder att artiklarna 30 och 36 i fördraget inte bör tolkas mot bakgrund av den mogna och kritiska konsumenten, eftersom det skulle vara diskriminerande mot konsumenter med begränsad intellektuell kapacitet!(26) Den rakt motsatta åsikten är att gemenskapsrätten föreskriver principen om den välinformerade konsumenten och att man i tysk lag om illojal konkurrens borde överge "det lika dumma som meningslösa åtagandet att försöka skydda praktiskt taget varenda dumbom 'Trottel' från risken att vilseledas av reklam".(27)

24 En lämplig konsumentskyddsnivå måste enligt min mening utgå från påståendet enligt fast rättspraxis att den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna är en grundläggande gemenskapsrättslig princip.(28) Ett åberopande av antingen något av de undantag som räknas upp i artikel 36 i fördraget eller av något tvingande hänsyn måste ses som ett undantag från nämnda princip. Ett sådant undantag får inte gå "utöver vad som är nödvändigt för att skydda de intressen som den skall säkerställa, och de åtgärder som vidtagits [med stöd av artikel 36] ... får inte skapa hinder för importen som inte står i proportion till åtgärdernas syften".(29) Domstolen har, genom att hänvisa till domarna i målen Clinique och Mars, uttryckligen erkänt att en åtgärd med syfte att skydda konsumenter för risken att vilseledas "endast kan begränsa kravet på fri rörlighet för varor och således rättfärdiga handelshinder om denna risk är tillräckligt allvarlig".(30) Kravet på att åtgärderna skall överensstämma med "proportionalitetsprincipen" gäller i lika hög grad för "de åtgärder som medlemsstaterna skall vidta för att genomföra" artikel 6.3 i 1976 års direktiv.(31) Det gemenskapsrättsliga konsumentskyddsintresse som direktivet ger uttryck för får således inte inskränka den fria rörligheten för kosmetiska produkter, annat än om det är absolut nödvändigt för att tjäna detta intresse.

25 Gemenskapsrätten har i förhållande till konsumentskyddet föredragit att betona det önskvärda i att sprida information, om det så är via reklam, märkning eller på annat sätt, som det bästa sättet att främja handelsfriheten på öppna konkurrensutsatta marknader. Presumtionen är att konsumenter informerar sig om produkters kvalitet och pris och gör kloka val. Redan i Cassis de Dijon-fallet förde domstolen fram informativ märkning som ett bättre alternativ till säljförbud.(32) Denna förlitan på tillgången till och nyttan av information illustreras särskilt väl i Reinheitsgebotfallet där Tyskland, bland annat på konsumentskyddsrättsliga grunder, sökte försvara det tyska rättsliga kravet på att endast produkter framställda av kornmalt, humle, jäst och vatten fick marknadsföras under beteckningen öl i Tyskland.(33) Även om domstolen medgav att det visserligen var befogat att "vilja ge konsumenter som tillskriver en produkt framställd av bestämda råvaror särskilda egenskaper möjlighet att göra sitt val med hänsyn till detta", ansåg den att en sådan möjlighet kunde tillförsäkras genom krav på ett konsumentinriktat informationssystem som ger "konsumenten möjlighet att göra ett medvetet val". Bryggerier kan därigenom förmås ange på etiketten vilka råvaror som använts och, vad avser fatöl, se till att "de nödvändiga upplysningarna anges på fatet eller tappkranen".(34) Ett par år senare, i domen i det ovannämnda målet Pall, vägrade domstolen godta en eventuell förväxlingsrisk hos de tyska konsumenterna vad avsåg platsen för varumärkesregistreringen av importerade varor märkta med symbolen (R) som skäl för ett förbud mot ett sådant bruk med stöd av UWG. Domstolen ansåg att "även om man kan anta att konsumenterna, eller en del av dem, kan komma att vilseledas på den här punkten, kan inte den risken rättfärdiga ett så pass allvarligt hinder för den fria rörligheten för varor, eftersom konsumenterna är mer intresserade av kvaliteten på produkten än av var dess varumärke är registrerat".(35) Domstolen har således betonat att "det i gemenskapens politik på detta område finns ett nära samband mellan konsumentskydd och konsumentupplysning".(36)

26 Likväl anser jag att det är domstolens senaste rättspraxis, där principen om en hypotetisk genomsnittskonsument har utvecklats i mål rörande påstått vilseledande, som kommer att vara till störst nytta, både för de nationella domstolarna och EG-domstolen, för den sistnämnda på så sätt att behovet av att döma i sådana mål på individuell basis avvärjs. Tyskland tycks ha varit först med att betona betydelsen av de slutsatser som begreppet "den normalt upplyste konsumenten"(37) kunde leda till beträffande frågan om en produkt skulle anses ha profylaktiska eller terapeutiska egenskaper, genom att framgångsrikt försvara tyska myndigheters uppfattning, vars giltighet i det här fallet ifrågasattes av kommissionen, om att ögonkrämer var läkemedel och som sådana underställda en tillståndsprövning före försäljning.(38) I domen Meyhui, som meddelades år 1994, upprätthölls ett gemenskapsrättsligt krav, fastlagt i ett direktiv från 1969(39), enligt vilket fabrikanter av vissa kategorier av glas (kristallglas och kristallin) bara fick använda produktbeskrivningar på det eller de språk som talas i den medlemsstat där produkten marknadsförs, eftersom "kvalitetsskillnaderna på det glas som använts inte så lätt kan urskiljas för den genomsnittlige konsumenten för vilken inköp av kristallglas sker mer sällan". Konsumenten måste därför "få så tydlig information som möjligt så att denne inte förväxlar en produkt (i ovannämnda kategorier) med produkter av högre kvalitet och till följd därav ... betalar ett för högt pris".(40)

27 Denna bestämning av vilken skyddsnivå den genomsnittlige konsumenten är i behov av utkristalliserade sig i domen i målet Mars, som meddelades år 1995. Denna dom gällde frågan huruvida påskriften "+ 10 %" som upptog en yta på glassförpackningar överstigande 10 procent av den totala ytan stred mot 3 § UWG i så måtto att den gav konsumenten intryck av att varans volym eller vikt ökat mer än 10 procent. Domstolen använde här för första gången begreppet "normalt upplyst konsument" som kan "förväntas vara medveten om att det inte nödvändigtvis föreligger ett samband mellan storleken på en reklamuppgift om ökning av produktens volym och själva ökningen".(41)

28 Detta synsätt har sedermera bekräftats i fast rättspraxis, i synnerhet i två nya rättsfall. Målet Gut Springenheide och Tusky(42) gällde ett klagomål som inlämnats till en tysk domstol angående den eventuellt vilseledande karaktären av såväl det varumärke som användes på en äggförpackning som ett i äggförpackningen istoppat reklammeddelande som, i det här fallet, stred mot gemenskapsrättsliga bestämmelser.(43) Den nationella domstolen frågade uttryckligen om den i sin prövning skulle utgå från den "upplysta genomsnittskonsumenten eller den tillfällige konsumenten". Domstolens dom är av allmängiltig betydelse. Domstolen påpekade särskilt att det fanns liknande gemenskapsrättsliga konsumentskyddsregler på andra områden och hänvisade till ett antal tidigare rättsfall, inklusive GB-INNO-BM, Pall, Clinique och Mars. Därefter uppställdes följande kriterium (punkterna 31 och 32):

"Av dessa domar framgår det att då domstolen har bedömt huruvida varumärket eller reklamuppgiften i fråga sannolikt har kunnat vilseleda köparen, har den beaktat de förväntningar som en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst genomsnittskonsument kan tänkas ha, och den har varken inhämtat sakkunnigutlåtanden eller låtit utföra en konsumentenkät.

Rent allmänt borde således även de nationella domstolarna enligt samma förutsättningar kunna bedöma om en reklamuppgift eventuellt är vilseledande."

Även om detta kriterium framställdes som ett kriterium som domstolen redan hade använt sig av är det tydligt att det i första hand är tänkt som ett hjälpmedel för de nationella domstolarna. Enligt min mening framgår detta tydligt av domen i målet Sektkellerei Kessler.(44) Detta mål gällde en påstådd förväxlingsrisk orsakad av namnet på ett tyskt mousserande vin. Domstolen betonade vikten av att visa "att det med hänsyn till de aktuella konsumenternas uppfattning eller vanor finns en verklig risk för att deras ekonomiska beteende påverkas" (punkt 33) för att därefter upprepa det i domen i målet Gut Springenheide uppställda kriteriet:

"[Det ankommer] på den nationella domstolen att bedöma om en beteckning, ett märkesnamn eller en reklamuppgift eventuellt kan vara vilseledande ... . Det framgår även av domstolens rättspraxis att den nationella domstolen skall beakta de förväntningar som en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst genomsnittskonsument kan tänkas ha" (punkt 36).

29 Det står således klart att det kriterium som skall tillämpas på samtliga fall som rör restriktioner i fråga om försäljning eller marknadsföring av en produkt i syfte att skydda konsumenter från vilseledande märkning eller annat slags medföljande information är om varans närvaro på marknaden, på ett påtagligt sätt, troligen kommer att vilseleda den ovan definierade presumtive konsumenten. Jag anser att de nationella domstolarnas skyldighet att samvetsgrant använda sig av denna bedömningsgrund är särskilt viktig i mål där konsumentskyddet grundar sig på ett direktiv, exempelvis 1976 års direktiv. Detta direktiv täcker området åtminstone vad gäller fall som rör marknadsföring av kosmetiska produkter. Kriteriet borde göra det möjligt för den nationella domstolen att bedöma omständigheterna i varje mål i förhållande till denna norm på grundval av dess egen uppfattning om hur ovannämnda konsument kommer att beröras. Det står klart att den aktuella normen, som är baserad på en sammanställning av fyra faktorer, ställer höga krav. Med beaktande av alla övriga relevanta omständigheter i målet, i synnerhet de försäljningsformer som säljaren företagit, måste den nationella domstolen försäkra sig om att en med avseende på den aktuella produkten normalt informerad och skäligen uppmärksam konsument, som på ett förnuftigt sätt använder sin kritiska förmåga när han bedömer en varas varudeklaration eller ett påstående som rör varan, riskerar att vilseledas. Meningen är således inte att frågan skall lösas statistiskt. Marknadsundersökningar kan i vissa fall vara till hjälp, men man måste komma ihåg att dylika undersökningar uppvisar brister som har att göra med själva utformningen av frågeformulären och att deras bevisvärde ofta är föremål för diskussion.(45) Sådana undersökningar befriar följaktligen inte den nationella domstolen från det nödvändiga i att, med utgångspunkt i normen om genomsnittskonsumenten sådan den definierats i gemenskapsrätten, använda sin egen skönsmässiga bedömning. Det väsentligaste är till sist att det nu finns ett gemenskapsrättsligt kriterium att tillgå och att det därför vore olämpligt för en nationell domstol att basera sitt slutgiltiga avgörande i mål som rör vilseledande på statistiska bevis på att 10-15 procent av potentiella konsumenter kan komma att påverkas.

30 Som ytterligare stöd åt den nationella domstolen i förevarande mål, kan det vara till hjälp att översiktligt redovisa några av de omständigheter som bör beaktas när den skall bilda sig en uppfattning om huruvida genomsnittskonsumenten av krämen i fråga kan komma att vilseledas av anspelningen på ansiktslyftning, eller i mer generella termer plastikkirurgi, vilket är innebörden av ordet 'lifting' som ingår i krämens namn. Till att börja med står det klart att den nationella domstolen, på grund av likheterna med de fakta och frågeställningar som lades fram i Cliniquefallet och dem som aktualiseras i förevarande mål, bör beakta det förhållandet att krämen obestridligen har marknadsförts och sålts som en kosmetisk produkt, att den endast har saluförts i parfymerier och i de större varuhusens kosmetikaavdelningar samt att den har saluförts i andra medlemsstater utan att, av allt att döma, vilseleda konsumenterna där.(46) Därtill kommer att gemenskapsrätten medger, vilket domstolen bekräftade i domen i målet Graffione, att en medlemsstats särskilda sociala, kulturella och lingvistiska faktorer kan rättfärdiga en annan bedömning av vilken påverkan ett visst påstående riktat till konsumenter i den medlemsstaten har.(47) Den nationella domstolen bör kanske därför överväga huruvida, ur ett lingvistiskt perspektiv, användandet av det engelska ordet 'lifting', hellre än ett tyskt ord med samma eller liknande innebörd, är vilseledande för tyska konsumenter. Den nationella domstolen bör emellertid även beakta det faktum att användandet av ordet inte tycks ha orsakat några bekymmer i andra medlemsstater, inklusive de medlemsstater som har tyska som officiellt språk eller där tyska talas utbrett. Vad gäller sociala och kulturella faktorer har den nationella domstolen i sin begäran om förhandsavgörande inte nämnt några omständigheter som skulle göra tyska konsumenter mer benägna att vilseledas av ordet 'lifting' än konsumenter i andra medlemsstater, men det åligger den nationella domstolen att undersöka om några sådana omständigheter föreligger och, om så är fallet, om dessa påverkar de slutsatser som tyska konsumenter kommer att dra när de ser ordet. Den nationella domstolen vill kanske också överväga huruvida det faktum att krämen är tänkt att användas regelbundet, kanske dagligen - vilket innebär fortsatta utgifter för de konsumenter som vill uppnå den önskade utslätande verkan - tillräckligt betonar den kortvariga och övergående karaktären av dess verkan och därmed motsäger alla slutsatser om det motsatta förhållandet som kan dras av ordet "lifting". Den nationella domstolen bör med andra ord, vilket domstolen har medgivit i synnerhet vad gäller risken för förväxling av varumärken, göra en "helhetsbedömning" av risken när den skall avgöra om gemenskapens kriterier för vad som är vilseledande har uppnåtts.(48)

31 Jag rekommenderar domstolen att, förutom att i detalj ange det kriterium som skall tillämpas av den nationella domstolen, erbjuda vägledning, i enlighet med de tankegångar som framgår av det ovan anförda, vad avser de omständigheter som den nationella domstolen eventuellt vill beakta när den använder sig av kriteriet, så att den förfogar över alla relevanta uppgifter när den skall ta ställning till huruvida förbudsföreläggandet i det aktuella fallet är förenligt med gemenskapsrätten. När den gör detta bör den emellertid inte, vilket generaladvokaten Gulmann framhöll i Cliniquefallet, "länka samman sin tolkning av artikel 30 alltför mycket med de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet".(49) Jag håller även med generaladvokaten om att det "enligt fördragets system ankommer på de nationella domstolarna" att säkerställa en enhetlig tillämpning av allmänna gemenskapsrättsliga bestämmelser liknande dem i 1976 års direktiv.(50) Trots den tidigare viljan hos domstolen att "varje gång då den ansett sig tillräckligt upplyst av de handlingar som finns tillgängliga i målet, snarare själv har avgjort denna fråga än överlåtit den slutliga bedömningen åt den nationella domstolen" är jag således övertygad om att sådana avvikelser från den normala kompetensfördelningen mellan de nationella domstolarna och domstolen när det gäller förhandsavgöranden är olämpliga och, mot bakgrund av att ett kriterium har utvecklats på gemenskapsnivå som gör det möjligt för de nationella domstolarna att själva komma fram till en lämplig skyddsnivå för konsumenterna, onödiga.(51) I fall som det förevarande målet bör domstolen hädanefter begränsa sig till att tolka gemenskapsrätten och tillhandahålla riktlinjer för dess tillämpning av de nationella domstolarna. Den slutliga tillämpningen av gemenskapsrätten och således det slutliga avgörandet beträffande påståenden om vilseledande eller risk för förväxling bör överlämnas åt den nationella domstolen.

32 Min slutsats är att den nationella domstolen inte bör bifalla sökandens talan i det förevarande målet, såvida det inte går att fastställa att den genomsnittlige tyske konsumenten - som är normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst - av krämen i fråga, med hänsyn till samtliga omständigheter kring produktens saluföring, skulle vilseledas av att ordet "lifting" ingår som en del av produktens namn eller del av dess beskrivning, genom att det tillskriver produkten egenskaper som den inte besitter.

V - Förslag till avgörande

33 Mot bakgrund av det ovan anförda bör de frågor som hänskjutits till domstolen av Landgericht Köln besvaras på följande sätt:

Artiklarna 30 och 36 i EG-fördraget (nu artiklarna 28 EG och 30 EG i ändrade lydelser), jämförda med rådets direktiv 76/768/EEG av den 27 juli 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter, i synnerhet artiklarna 6.3 och 7.1, utgör, i enlighet med en medlemsstats nationella regler om illojal konkurrens, hinder för förbud mot import och saluföring av en kosmetisk produkt som lagligen saluförs i en annan medlemsstat och som uppfyller de märkningskrav som föreskrivs i rådets direktiv 76/768/EEG, om inte, i den medlemsstaten, en genomsnittlig konsument av den aktuella produkten, som är normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst, med hänsyn till samtliga omständigheter kring produktens saluföring, skulle vilseledas av ett påstående som ingår som en del av produktens namn eller i beskrivningen av produkten, genom att det tillskriver produkten egenskaper som den inte besitter.

(1) - Det framgår av sökandens inlaga till domstolen att krämen importeras direkt från Monaco till en distributionscentral i Wiesbaden, Tyskland, varifrån den skickas vidare till diverse godkända distributörer, såväl inom som utom gemenskapen.

(2) - Se mål 25 U 2991/93.

(3) - Mål 1 ZR 7/97, NJW-RR 1997, s. 931.

(4) - Dom av den 6 juli 1995 i mål C-470/93, Mars (REG 1995, s. I-1923).

(5) - Dom av den 2 februari 1994 i mål C-315/92, Verband Sozialer Wettbewerb (REG 1994, s. I-317, svensk specialutgåva, volym 15), kallat Cliniquefallet.

(6) - Rådets direktiv 76/768/EEG av den 27 juli 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter (EGT L 262, s. 169, svensk specialutgåva, område 13, volym 5, s. 198, nedan kallat 1976 års direktiv).

(7) - Rådets direktiv 84/450/EEG av den 10 september 1984 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om vilseledande reklam (EGT L 250, s. 17; svensk specialutgåva, område 15, volym 4, s. 211).

(8) - Rådets direktiv 88/667/EEG av den 21 december 1988 om ändring för fjärde gången av direktiv 76/768/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter (EGT L 382, s. 46; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 175). Ytterligare en mening har tillkommit genom artikel 1.9 i rådets direktiv 93/35/EEG av den 14 juni 1993 om ändring för sjätte gången av direktiv 76/768/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter (EGT L 151, s. 32; svensk specialutgåva, område 13, volym 24, s. 74) men detta tillägg saknar betydelse i det aktuella målet.

(9) - EGT L 238, s. 1.

(10) - Den aktuella bestämmelsen återfinns i artikel 3.2 b i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4) i dess lydelse enligt artikel 1.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 82/97 av den 19 december 1996 om ändring av rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex (EGT L 17, 1997, s. 1). Artikeln lyder: "Furstendömet Monacos territorium, som det definieras i den tullkonvention som undertecknades i Paris den 18 maj 1963 ... skall med beaktande av den konventionen också anses utgöra en del av gemenskapens tullområde, trots att det är beläget utanför Franska republikens territorium."

(11) - Dom av den 15 december 1976 i mål 41/76, Donckerwolcke och Schou (REG 1976, s. 1921; svensk specialutgåva, volym 3, s. 247), punkterna 17 och 18. I dom av den 13 mars 1979 i mål 119/78, Peureux (REG 1979, s. 975; svensk specialutgåva, volym 4, s. 399), punkt 26, fastslog domstolen avseende artikel 30, att "[f]örbudet mot åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner i handeln inom gemenskapen gäller följaktligen i lika hög grad för produkter som är importerade från en medlemsstat där de är i fri omsättning som för produkter med ursprung i denna medlemsstat".

(12) - Se domen i det ovannämnda målet Donckerwolcke och Schou, punkt 25.

(13) - EGT L 349, s. 53; svensk specialutgåva, område 11, volym 37, s. 223.

(14) - Enligt artikel 1.1 är förordningen tillämplig på import av produkter med ursprung i tredje land, utom för textilvaror och produkter med ursprung i vissa tredje länder, dock inte Monaco; se bilaga 1 till rådets förordning (EG) nr 519/94 av den 7 mars 1994 om gemenskapsregler för import från vissa tredje länder och om upphävande av förordningarna (EEG) nr 1765/82, 1766/82 och 3420/83 (EGT L 67, 1994, s. 89; svensk specialutgåva, område 11, volym 29, s. 206).

(15) - Se Snyder, International Trade and Customs Law of the European Union, 1998, s. 504, fotnot 3.

(16) - Hon påpekade att Monaco faktiskt är skyldigt - till synes på grund av den bilaterala tullkonvention mellan Monaco och Frankrike som undertecknades i Paris den 18 maj 1963, och som har ratificerats av Frankrike genom dekret nr 63-982 av den 24 september 1963 (JORF, Franska republikens officiella tidning, s. 8679) - att respektera gemenskapslagstiftningen, inklusive direktiv 76/768. Domstolen informerades om att problem fortfarande uppstår och att kommissionen, på uppmaning av franska och monegaskiska myndigheter, nu prövar om det föreligger behov av en internationell överenskommelse med Monaco.

(17) - Se rådets beslut 92/561/EEG av den 27 november 1992 om ingåendet av ett interimsavtal om handel och tullunion mellan gemenskapen och San Marino (EGT L 359, s. 13). Denna överenskommelse etablerar en tullunion mellan gemenskapen och San Marino (artikel 1), enligt vilken kvantitativa restriktioner och åtgärder med motsvarande verkan uttryckligen förbjuds med avseende på varuhandeln mellan avtalsparterna (artikel 8).

(18) - Även om UWG och LMBG tillämpas i lika hög grad på tyska som på importerade produkter, skulle förbudet helt klart utgöra en "produktregel", i den mening som avses i dom av den 24 november 1993 i de förenade målen C-267/91 och C-268/91, Keck och Mithouard (REG 1993, s. I-6097; svensk specialutgåva, volym 14, s. 431), vars hindrande effekt måste rättfärdigas.

(19) - Se domen i det ovannämnda målet Clinique, punkt 19.

(20) - Se domen i det ovannämnda målet Clinique, punkt 11. Se även dom av den 28 januari 1999 i mål C-77/97, Unilever (REG 1999, s. I-431), punkt 24, och de rättsfall som citeras i detta mål.

(21) - Se domen i det ovannämnda målet Clinique, punkt 15.

(22) - Se dom av den 19 mars 1998 i mål C-1/96, Compassion in World Farming (REG 1998, s. I-1251), punkt 47, av den 5 oktober 1994 i mål C-323/93, Centre d'insémination de la Crespelle (REG 1994, s. I-5077; svensk specialutgåva, volym 16), punkt 31, och av den 5 april 1979 i mål 148/78, Ratti (REG 1979, s. 1629; svensk specialutgåva, volym 4, s. 439), punkterna 36-38.

(23) - Dom av den 13 december 1990 i mål C-238/89, Pall (REG 1990, s. I-4827), punkt 22, domen i det ovannämnda målet Clinique, punkt 10, och dom av den 9 juli 1997 i de förenade målen C-34/95-C-36/95, De Agostini och TV-Shop (REG 1997, s. I-3843), punkt 37.

(24) - Domen i målet Clinique, punkt 12.

(25) - Se särskilt dom av den 17 maj 1984 i mål 15/83, Denkavit Nederland (REG 1984, s. 2171), punkt 15, och av den 9 augusti 1994 i mål C-51/93, Meyhui (REG 1994, s. I-3879), punkt 11.

(26) - Här hänvisas till Reuthental, "Verstößt das Deutsche Irreführungsgebot gegen Artikel 30 EGV", WRP, 12/97, s. 1154. Se särskilt s. 1160.

(27) - Se Emmerich, The Law of Unfair Competition, fjärde uppl., 1995, artikel 12.8 b.

(28) - Se dom av den 28 april 1998 i mål C-200/96, Metronome Musik (REG 1998, s. I-1953), punkt 14, och av den 22 september 1998 i mål C-61/97, FDV (REG 1998, s. I-5171), punkt 13.

(29) - Dom av den 10 juli 1984 i mål 72/83, Campus Oil m.fl. (REG 1984, s. 2727; svensk specialutgåva, volym 7, s. 633), punkt 37.

(30) - Se dom av den 26 november 1996 i mål C-313/94, Graffione (REG 1996, s. I-6039), punkt 24.

(31) - Se domarna i de ovannämnda målen Unilever, punkt 27, och Clinique, punkt 16.

(32) - Se dom av den 20 februari 1979 i mål 120/78, Rewe Zentral (REG 1979, s. 649; svensk specialutgåva, volym 4, s. 377), även kallad Cassis de Dijon.

(33) - Se dom av den 12 mars 1987 i mål 178/84, kommissionen mot Tyskland (REG 1987, s. 1227; svensk specialutgåva, volym 9, s. 37), även kallad Reinheitsgebotdomen.

(34) - Ibidem, punkterna 35 och 36.

(35) - Domen i målet Pall (ovan fotnot 23), punkt 19.

(36) - Se dom av den 7 mars 1990 i mål C-362/88, GB-INNO-BM (REG 1990, s. I-667; svensk specialutgåva, volym 10, s. 349), punkt 14. I dom av den 18 maj 1993 i mål C-126/91, Yves Rocher (REG 1993, s. I-2361; svensk specialutgåva, volym 14, s. 191), punkt 17, kom domstolen fram till att ett allmänt förbud mot iögonfallande prisjämförelser i reklamsammanhang med stöd av den tyska UWG var ett oproportionerligt handelshinder "eftersom det omfattar reklam som inte på något sätt är vilseledande och som innehåller jämförelser av faktiskt tillämpade priser. Sådana jämförelser kan vara till stor nytta därigenom att de tillåter konsumenten att göra sitt val med full kännedom om de faktiska förhållandena" (min kursivering).

(37) - Se dom av den 20 maj 1992 i mål C-290/90, kommissionen mot Tyskland (REG 1992, s. I-3317), punkt 11. Några månader innan denna dom meddelades underströk domstolen nödvändigheten av att ta hänsyn till de konsumenter till vilka en viss information riktades - i det aktuella fallet reklam som behandlade importerade och redan registrerade bilar som "nya" enär de ännu inte hade framförts på allmänna vägar. Se dom av den 16 januari 1992 i mål C-373/90, X (REG 1992, s. I-131), punkt 15.

(38) - Se rådets direktiv 65/65/EEG av den 26 januari 1965 om tillnärmning av bestämmelser som fastställts genom lagar eller andra författningar och som gäller farmaceutiska specialiteter (EGT L 22, 1965, s. 369; svensk specialutgåva, område 13, volym 1, s 67).

(39) - Se rådets direktiv 69/493/EEG av den 15 december 1969 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kristallglas (EGT L 326 s. 36; svensk specialutgåva, område 13, volym 1, s. 115).

(40) - Domen i målet Meyhui (ovan fotnot 25), punkt 18 (min kursivering).

(41) - Punkt 24 i domen.

(42) - Dom av den 16 juli 1998 i mål C-210/96, Gut Springenheide och Tusky (REG 1998, s. I-4657).

(43) - Se rådets förordning (EEG) nr 2771/75 av den 29 oktober 1975 om den gemensamma organisationen av marknaden för ägg (EGT L 282 s. 49; svensk specialutgåva, område 3, volym 6, s. 196) och artikel 10 i rådets förordning (EEG) nr 1907/90 av den 26 juni 1990 om vissa handelsnormer för ägg, i dess ändrade lydelse (EGT L 173 s. 5; svensk specialutgåva, område 3, volym 33, s. 42).

(44) - Dom av den 28 januari 1999 i mål C-303/97, Sektkellerei Kessler (REG 1999 s. I-513).

(45) - I domen Sektkellerei Kessler uttryckte domstolen, genom hänvisning till punkterna 35-37 i domen Gut Springenheide, reservationer vad gäller deras användbarhet: "Det är bara när [det] visar sig vara särskilt svårt att avgöra huruvida märkesnamnet är vilseledande som det, då gemenskapsbestämmelser helt saknas på området, åligger den nationella domstolen att avgöra huruvida det enligt de villkor som föreskrivs i nationell rätt är lämpligt att inhämta bevisning såsom ett sakkunnigutlåtande eller en marknadsundersökning för att kunna avgöra målet ... ."

(46) - Domen i det ovannämnda målet Clinique, punkt 21.

(47) - Se domen i målet Graffione, (ovan fotnot 30), punkt 22. Det förhållandet att domstolen prövade en fråga om varumärken minskar inte den allmängiltiga betydelsen av dess uttalanden. Generaladvokaten Jacobs har i punkt 10 i sitt förslag till avgörande i detta mål påpekat att namnet "Cotonelle" ger "ett utmärkt exempel vad gäller den språkliga faktorn" eftersom namnet "otvivelaktigt [kan] förmå en engelsk-, fransk- eller italienskspråkig person att tro att varan är gjord av bomull [men] det kan däremot knappast ha sådan verkan på en person som endast förstår tyska eller spanska, eftersom bomull på dessa språk är 'Baumwolle' respektive 'algodón'."

(48) - Se särskilt domstolens nyligen meddelade dom av den 22 juni 1999 i mål C-342/97, Lloyd Schuhfabrik Meyer (REG 1999, s. I-3819), punkterna 25, 26 och 28.

(49) - Se punkt 9 i generaladvokatens förslag till avgörande.

(50) - Ibidem.

(51) - Se domen i det ovannämnda målet Gut Springenheide och Tusky, punkt 30. Av de rättsfall som citeras är Cliniquefallet det mest slående exemplet.