61997J0383

1 Fri rörlighet för varor - Kvantitativa restriktioner - Åtgärder med motsvarande verkan - Förbud mot att saluföra livsmedel av konsumentskyddshänsyn - Gränser - Märkning som överensstämmer med direktiv 79/112 och som i tillräcklig grad säkerställer konsumentskyddet

(EG-fördraget, artikel 30; rådets direktiv 79/112)

2 Tillnärmning av lagstiftning - Märkning och presentation av livsmedel - Direktiv 79/112 - Skyldighet att märka produkterna med försäljningsbeteckning och ingrediensförteckning

(Rådets direktiv 79/112, artiklarna 2, 3.1, 5.1, och 6.5 a)

3 Artikel 30 i EG-fördraget förhindrar tillämpningen av nationella regler enligt vilka det av hänsyn till konsumentsskyddet är förbjudet att saluföra livsmedel som lagligen tillverkas och saluförs i en annan medlemsstat, under förutsättning att konsumentskyddet är säkerställt genom märkning som överensstämmer med bestämmelserna i rådets direktiv 79/112/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning, presentation och reklam i fråga om livsmedel, i synnerhet bestämmelserna om produkters beteckning och om ingrediensförteckning.

4 Enligt artikel 3.1 i direktiv 79/112 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning, presentation och reklam i fråga om livsmedel måste försäljningsbeteckning och ingrediensförteckning framgå av märkningen på livsmedel. Användningen av en försäljningsbeteckning som inte gör det möjligt för köparen i staten där livsmedlet saluförs att bestämma dess verkliga art strider mot artiklarna 2 och 5.1 i direktiv 79/112.

Vad beträffar ingrediensförteckningen har artikel 3.1 jämförd med artikel 6.5 a i direktiv 79/112 överträtts om den tillsatta mängden vatten överstiger 5 procent av den färdiga produktens vikt och det inte finns någon uppgift om vatten i ingrediensförteckningen.

I mål C-383/97,

angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Amtsgericht Nordhorn (Tyskland), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga brottmålet mot

Arnoldus van der Laan

angående tolkningen av artikel 30 i EG-fördraget,

meddelar

DOMSTOLEN

(första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann (referent), samt domarna D.A.O. Edward och M. Wathelet,

generaladvokat: J. Mischo,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Landkreis Grafschaft Bentheim, genom Henning Kammer, Kreisverwaltungsdirektor, i egenskap av ombud,

- Arnoldus Van der Laan, genom advokaten Johann Wübbena, Oldenburg,

- Greklands regering, genom juridiske rådgivaren Dimitrios Papageorgopoulos och biträdande juridiske rådgivaren Ioannis-Konstantinos Chalkias, statens rättsliga råd, båda i egenskap av ombud,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom Claudia Schmidt, rättstjänsten, i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 24 september 1998 av: Arnoldus Van der Laan, företrädd av Johann Wübbena, Greklands regering, företrädd av Ioannis-Konstantinos Chalkias, och kommissionen, företrädd av juridiske rådgivaren Götz zur Hausen, i egenskap av ombud,

och efter att den 22 oktober 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Amtsgericht Nordhorn har genom beslut av den 30 oktober 1997, som inkom till domstolens kansli den 10 november 1997, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget ställt en fråga om tolkningen av artikel 30 och följande artiklar i EG-fördraget.

2 Denna fråga har uppkommit i ett brottmål mot Arnoldus Van der Laan, som är åtalad för att ha brutit mot 17 § första stycket punkterna 2 b och 5 i Lebensmittel- und Bedarfsgegenständegesetz (tysk lag om livsmedel och andra basvaror, nedan kallad LMBG) genom att i Tyskland saluföra olika köttprodukter.

Den tyska lagstiftningen

3 Enligt 17 § första stycket punkt 2 b LMBG är det förbjudet att "utan tillräcklig märkning yrkesmässigt saluföra livsmedel som innehållsmässigt avviker från vad som är vedertaget och vars värde, i synnerhet näringsvärde eller bruksvärde, eller användbarhet är begränsad på ett icke försumbart sätt."

4 Vidare är det enligt 17 § första stycket punkt 5 LMBG förbjudet att "yrkesmässigt saluföra livsmedel med namn, uppgifter eller presentationer som kan vara vilseledande ..."

5 Det framgår av 33 § LMBG att den tyska livsmedelslagstiftningen är en samling riktlinjer med föreskrifter om livsmedels tillverkning, sammansättning och andra särdrag, vilka är av betydelse för om varorna får saluföras.

6 I 47 a § första stycket LMBG föreskrivs följande:

"Med undantag från 47 § första stycket första meningen får produkter i denna lags mening, vilka lagligen tillverkas och saluförs i en annan medlemsstat i Europeiska gemenskapen eller i en annan stat som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, eller som kommer från tredje land och lagligen har saluförts i en medlemsstat i Europeiska gemenskapen eller i en annan stat som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, införas och saluföras i landet, även om de inte uppfyller kraven i Förbundsrepubliken Tysklands föreskrifter om livsmedel. Den första meningen gäller inte för produkter som

1. inte är förenliga med förbuden i §§ 8, 24 eller 30, eller

2. inte uppfyller kraven i andra föreskrifter som har antagits av hälsoskäl, om det inte genom offentliggörandet i Bundesanzeiger av ett förbundsministerbeslut med allmän giltighet har erkänts att produkterna får saluföras i Förbundsrepubliken Tyskland."

7 Om sådana livsmedel avviker från bestämmelserna i LMBG, skall detta i enlighet med § 47 a fjärde stycket anges på lämpligt sätt, om detta är nödvändigt för att skydda konsumenten.

Tvisten i målet vid den nationella domstolen

8 Bentheimer Fleischwarenvertriebs GmbH saluför i Tyskland köttprodukter med namnen "Lupack", "Bristol" och "Benti", vilka tillverkas i Nederländerna av det nederländska bolaget Van der Laan, Almelo, och lagligen saluförs i den staten. Dessa produkter är märkta på följande sätt:

"Lupack:

Holländsk pressad skinka av bogbitar, utan späck och svål. Produkt som innehåller 75 % fläskkött.

Ingredienser: fläskkött, vatten, socker, salt, stabiliseringsmedel E 450 (a), antioxidationsmedel E 301, konserveringsmedel E 250.

Bristol:

Köttprodukt: holländsk bogskinka utan späck eller svål.

Ingredienser: fläskkött, salt, socker, stabiliseringsmedel E 450 (a), antioxidationsmedel E 301, konserveringsmedel E 250.

Benti:

Holländsk pressad skinka av bogbitar, utan späck eller svål. Produkt som innehåller 70 % fläskkött.

Ingredienser: fläskkött, vatten, salt, socker, stabiliseringsmedel E 450 (a), antioxidationsmedel E 301, konserveringsmedel E 250."

9 Genom beslut av den 13 september 1994 påförde Landkreis Grafschaft Bentheim (nedan kallad Landkreis) Arnoldus Van der Laan, i hans egenskap av chef för bolaget Van der Laan, administrativa böter på 7 500 DM för bland annat överträdelse av § 17 första stycket punkterna 2 b och 5 LMBG. Åklagarmyndigheten i Osnabrück begärde därefter att åtal skulle väckas.

10 I detta förfarande gjorde Landkreis och åklagarmyndigheten i Osnabrück för det första gällande att den produkt som kallades Bristol inte var en naturlig produkt utan en saltad produkt vilken, i enlighet med punkterna 2.19-2.3411 och följande punkter i riktlinjerna för kött och köttprodukter i den tyska livsmedelslagstiftningen, borde ha varit märkt så att det framgick att det rörde sig om "pressad skinka av bogbitar".

11 För det andra konstaterade de att enligt innehållsdeklarationerna innehöll Lupack och Benti endast 75 respektive 70 procent fläskkött. Det var dock brukligt att saltade produkter bestod av 100 procent fläskkött. De omtvistade produkterna avvek därför så mycket från handelsbruk att det inte var möjligt att märka dem enligt § 17 första stycket punkt 2 b LMBG.

12 För det tredje var de konstaterade halterna av tillsatt vatten, mellan 3,7 procent och 18 procent i Bristol och mellan 8,7 procent och 10,6 procent i Lupack, inte tillåtna i saltade produkter.

13 För det fjärde hävdade Landkreis och åklagarmyndigheten i Osnabrück att de undersökta proverna visade på en köttproteinhalt på mellan 87,9 och 88,1 procent i Bristol och på 87,9 procent i Benti, vilket således låg under den minsta tillåtna halten som var 90 procent enligt livsmedelslagstiftningen.

14 Slutligen gjorde de gällande att den minsta tillåtna proteinhalten i fettfria delar var 19 procent enligt den tyska livsmedelslagstiftningen, men att de undersökta proverna visade på en proteinhalt på 15-18,2 procent i den produkt som kallades Bristol och på 16,6-17,2 procent i produkten Lupack. Avvikelsen från minimihalten var således inte försumbar.

15 Den nationella domstolen ställde sig frågande till om inte tolkningen och tillämpningen i detta fall av § 17 LMBG och riktlinjerna i den tyska livsmedelslagstiftningen stred mot artikel 30 och följande artiklar i fördraget och beslutade därför att vilandeförklara målet för att ställa följande fråga till EG-domstolen:

"Strider det i förevarande fall mot artikel 30 och följande artiklar i EG-fördraget, närmare bestämt det där föreskrivna diskrimineringsförbudet, att Landkreis Grafschaft Bentheim respektive åklagarmyndigheten i Osnabrück tillämpar § 17 första stycket punkterna 2 b och 5 i Lebensmittel- und Bedarfsgegenständegesetz jämförd med punkterna nr 2.19-2.3411 och följande punkter i riktlinjerna för kött och köttprodukter i livsmedelslagstiftningen?"

Tolkningsfrågan

16 Med denna fråga önskar den nationella domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 30 i fördraget förhindrar tillämpningen av nationella regler enligt vilka det av hänsyn till konsumentsskyddet är förbjudet att saluföra sådana produkter som de som är i fråga i målet vid den nationella domstolen.

17 Det bör till att börja med påpekas att kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan är förbjudna mellan medlemsstaterna enligt artikel 30 i fördraget.

18 Enligt fast rättspraxis är varje åtgärd som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt kan hindra handeln inom gemenskapen att anse som en åtgärd som till sin verkan motsvarar en kvantitativ importrestriktion (dom av den 11 juli 1974 i mål 8/74, Dassonville, REG 1974, s. 837, punkt 5; svensk specialutgåva, volym 2, s. 343).

19 Det skall även erinras om att i enlighet med Cassis de Dijon-rättspraxisen (dom av den 20 februari 1979 i mål 120/78, Rewe-Zentral, REG 1979, s. 649; svensk specialutgåva, volym 4, s. 377) kan sådana åtgärder med motsvarande verkan som förbjuds i artikel 30 utgöras av sådana hinder för den fria rörligheten för varor som i frånvaron av harmonisering av lagstiftningen uppstår till följd av att bestämmelser om villkor som varorna måste uppfylla (såsom dem som gäller namn, form, storlek, vikt, sammansättning, presentation, etiketter, förpackning) tillämpas på varor från andra medlemsstater där de lagligen tillverkas och saluförs, även om dessa bestämmelser är tillämpliga utan åtskillnad på alla produkter, under förutsättning att denna tillämpning inte är motiverad av ett mål av allmänintresse som skall ges företräde framför kravet på fri rörlighet för varor (dom av den 24 november 1993 i de förenade målen C-267/91 och C-268/91, Keck och Mithouard, REG 1993, s. I-6097, punkt 15, svensk specialutgåva, volym 14, och av den 26 juni 1997 i mål C-368/95, Familiapress, REG 1997, s. I-3689, punkt 8).

20 Det är ostridigt att gemenskapsrätten inte innehåller några harmoniserade regler för tillverkning eller saluföring av sådana produkter av skinka som de som är i fråga i målet vid den nationella domstolen. Vidare framgår det av handlingarna i målet att dessa produkter lagligen tillverkas och saluförs i Nederländerna.

21 Förbudet mot att saluföra produkterna i Tyskland kan således endast medges om det är motiverat av ett mål av allmänintresse.

22 Det är ostridigt att det aktuella förbudet inte är motiverat av hänsyn till folkhälsan.

23 Landkreis och åklagarmyndigheten i Osnabrück har i stället åberopat konsumentskyddet, vilket är det mål som eftersträvas med § 17 LMBG.

24 Det kan härvid konstateras att konsumentskyddet kan säkerställas genom åtgärder som inte hindrar import av produkter som lagligen tillverkas och saluförs i andra medlemsstater, bland annat genom lämplig märkning av den sålda produkten (dom av den 13 november 1990 i mål C-269/89, Bonfait, REG 1990, s. I-4169, punkt 15).

25 Vad beträffar märkning av livsmedel kan det hänvisas till rådets direktiv 79/112/EEG av den 18 december 1978 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning, presentation och reklam i fråga om livsmedel (EGT L 33, 1979, s. 1, svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 130, nedan kallat direktivet). Vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen var detta direktiv tillämpligt i dess ändrade lydelse enligt kommissionens direktiv 91/72/EEG av den 16 januari 1991 (EGT L 42, s. 27; svensk specialutgåva, område 15, volym 10, s. 47).

26 I artikel 2 i direktivet anges följande:

"1. Märkningen och dess närmare utformning får inte

a) vara sådan att den på ett avgörande sätt skulle kunna vilseleda köparen, i synnerhet

i) om vad som är utmärkande för livsmedlet, särskilt dess slag, identitet, egenskaper, sammansättning, kvantitet, hållbarhet, ursprung eller härkomst, framställnings- eller produktionsmetod,

..."

27 Artikel 3 har följande lydelse:

"1. Om något annat inte följer av artikel 4-14, är endast följande uppgifter obligatoriska vid märkning av livsmedel:

1) Det namn under vilket varan säljs.

2) Ingrediensförteckning.

..."

28 Artikel 5.1 har följande lydelse:

"Det namn under vilket ett livsmedel säljs skall vara det namn som förbehållits livsmedlet i lag eller andra författningar som gäller för livsmedlet eller, om något sådant namn inte finns, det namn som är vedertaget i den medlemsstat där varan säljs till konsumenter, eller en beskrivning av livsmedlet och om det behövs av dess användning, som är tillräckligt klargörande för att informera köparen om livsmedlets verkliga art och som gör det möjligt för köparen att skilja livsmedlet från andra livsmedel som det skulle kunna förväxlas med."

29 Artikel 6.5 innehåller följande bestämmelser:

"a) Ingrediensförteckningen skall omfatta samtliga ingredienser i livsmedlet i fallande storleksordning efter den vikt som ingrediensen hade vid framställningstidpunkten. Den skall föregås av en lämplig rubrik som innehåller ordet 'ingredienser'.

Undantag:

- Tillsatt vatten och flyktiga ämnen skall anges i storleksordning efter vikt i den färdiga varan; den mängd vatten som tillsatts som ingrediens i ett livsmedel skall beräknas genom att den färdiga varans totala mängd minskas med den totala mängden av övriga använda ingredienser. Denna mängd behöver inte beaktas om den inte överstiger 5% av den färdiga varans vikt..."

30 Slutligen har artikel 15 följande lydelse:

"1. Medlemsstater får inte förbjuda handel med livsmedel som följer reglerna i detta direktiv genom att tillämpa nationella icke harmoniserade bestämmelser för märkning och presentation av vissa livsmedel eller av livsmedel i allmänhet.

2. Punkt 1 gäller inte nationella icke harmoniserade bestämmelser som motiveras av att man vill

- skydda människors hälsa,

- förebygga oredlighet, såvida inte sådana bestämmelser kan befaras hindra tillämpningen av de definitioner och regler som fastställts genom detta direktiv,

- skydda industriella och kommersiella äganderätter, uppgifter om ursprung och registrerade ursprungsbeteckningar samt att förebygga illojal konkurrens."

Produkternas benämning

31 Vad beträffar de olika brott som Arnoldus Van der Laan är åtalad för kan det till att börja med konstateras att benämningen på produkten Bristol, det vill säga "köttprodukt: holländsk bogskinka utan späck eller svål", inte är tillräckligt klargörande för att informera köparen om livsmedlets verkliga art, vilket är ett krav enligt artikel 5.1 i direktivet.

32 Såsom generaladvokaten konstaterade i punkterna 39-42 i sitt förslag till avgörande kan nämligen en sådan benämning ge intrycket av att det handlar om en naturlig produkt bestående av en enda bit från en bogskinka, medan det i själva verket rör sig om pressad skinka som har framställts av flera olika bogbitar.

33 Om den nationella domstolen skulle konstatera att det rör sig om två olika produkter och att benämningen på produkten Bristol inte gör det möjligt att skilja den från en produkt bestående av en enda bit från en bogskinka, är benämningen inte förenlig med artikel 5.1 i direktivet och skulle kunna vilseleda konsumenten, på sätt som avses i artikel 2 i direktivet.

Ingredienserna

34 Vad beträffar ingredienserna i de tre produkterna i fråga, det vill säga deras halter av fläskkött och vatten, kan det konstateras att märkningen av produkterna Lupack och Benti ger konsumenten exakta uppgifter om deras kötthalt och möjlighet att veta att vattenhalten i den färdiga produkten ligger på 5-25 procent i produkten Lupack och på 5-30 procent i produkten Benti.

35 En sådan märkning uppfyller kraven i artiklarna 3.1 och 6.5 a i direktivet.

36 Den omständigheten att vatten inte omnämns i produkten Bristols ingrediensförteckning strider däremot mot dessa bestämmelser, om vattenhalten överstiger 5 procent av den färdiga produktens vikt.

37 Det skall tilläggas att en medlemsstat inte kan hävda att en ingrediensförteckning som överensstämmer med artikel 3 i direktivet trots allt innebär oredlighet i den mening som avses i artikel 15.2 i direktivet och gör det berättigat att tillämpa nationella icke harmoniserade bestämmelser.

38 Såsom generaladvokaten framhöll i punkterna 62-66 i sitt förslag till avgörande skulle nämligen under dessa omständigheter tillämpningen av sådana bestämmelser förhindra tillämpningen av direktivets definitioner och regler. En sådan tillämpning skulle även utgöra ett oberättigat hinder för den fria rörligheten för varor.

Proteinhalten

39 Vad beträffar köttproteinhalten i Bristol och Benti och proteinhalten i de fettfria delarna av Bristol och Lupack, har kommissionen med rätta framhållit att det handlar om utmärkande egenskaper för produkterna som snarare avser deras kvalitet än ingredienser. Direktivet innehåller inga föreskrifter om att dessa uppgifter skall framgå av märkningen.

40 Det skall dock undersökas om märkningen av produkterna i fråga i detta avseende kan vilseleda köparen på sätt som avses i artikel 2 i direktivet.

41 Det kan, i likhet med vad generaladvokaten kom fram till i punkt 75 i sitt förslag till avgörande, konstateras att även om de tyska konsumenterna hade förväntningar om proteinhalten i de fettfria delarna eller om köttproteinhalten, kan sådana förväntningar i alla händelser inte vara så klara att konsumenten skulle kunna vilseledas, med hänsyn till avvikelsen mellan de halter på 15 procent respektive 87,9 procent som faktiskt har konstaterats och de halter på 19 procent respektive 90 procent som uppges vara krav i den tyska livsmedelslagstiftningen.

42 Härav följer att konsumentskyddet inte motiverar ett förbud mot saluförande av produkter vars proteinhalter i de fettfria delarna eller vars köttproteinhalter på ett sådant sätt avviker från de halter som föreskrivs i nationella bestämmelser.

43 Svaret på den ställda frågan blir således att artikel 30 i fördraget förhindrar tillämpningen av nationella regler enligt vilka det av hänsyn till konsumentsskyddet är förbjudet att saluföra livsmedel som lagligen tillverkas och saluförs i en annan medlemsstat, under förutsättning att konsumentskyddet är säkerställt genom märkning som överensstämmer med bestämmelserna i direktiv 79/112, i synnerhet bestämmelserna om produkters benämning och om ingrediensförteckning. Användningen av en benämning vid saluföring som inte gör det möjligt för köparen i staten där livsmedlet saluförs att bestämma dess verkliga art strider mot artiklarna 2 och 5.1 i direktiv 79/112. Artikel 3.1 jämförd med artikel 6.5 a i direktiv 79/112 har överträtts om den tillsatta mängden vatten överstiger 5 procent av den färdiga produktens vikt och det inte finns någon uppgift om vatten i ingrediensförteckningen.

Rättegångskostnader

44 De kostnader som har förorsakats den grekiska regeringen och kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(första avdelningen)

- angående den fråga som genom beslut av den 30 oktober 1997 har ställts av Amtsgericht Nordhorn - följande dom:

Artikel 30 i EG-fördraget förhindrar tillämpningen av nationella regler enligt vilka det av hänsyn till konsumentsskyddet är förbjudet att saluföra livsmedel som lagligen tillverkas och saluförs i en annan medlemsstat, under förutsättning att konsumentskyddet är säkerställt genom märkning som överensstämmer med bestämmelserna i rådets direktiv 79/112/EEG av den 18 december 1978 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning, presentation och reklam i fråga om livsmedel, i synnerhet bestämmelserna om produkters benämning och om ingrediensförteckning.

Användningen av en benämning vid saluföring som inte gör det möjligt för köparen i staten där livsmedlet saluförs att bestämma dess verkliga art strider mot artiklarna 2 och 5.1 i direktiv 79/112.

Artikel 3.1 jämförd med artikel 6.5 a i direktiv 79/112 har överträtts om den tillsatta mängden vatten överstiger 5 procent av den färdiga produktens vikt och det inte finns någon uppgift om vatten i ingrediensförteckningen.