61997J0221

1 Gemenskapsrätt - Principer - Rätten till försvar - Rätten att höras inför domstol - Skyldighet att i avgörandet ta ställning till samtliga påståenden som parterna framför - Föreligger inte

2 Överklagande - Grunder - Felaktig bedömning av omständigheterna - Åberopande av meningsskiljaktigheter avseende de faktiska omständigheter som varit föremål för bedömning, utan att det ger upphov till någon rättsfråga - Avvisning - Ogillande

(EG-fördraget, artikel 168 A; EG-stadgan för domstolen, artikel 51 första stycket)

3 Överklagande - Grunder - Endast upprepning av de grunder och argument som framförts vid förstainstansrätten - Avvisning - Ogillande

(EG-stadgan för domstolen, artikel 51 första stycket; domstolens rättegångsregler, artikel 112.1 c)

4 Rätten att höras inför domstol innebär inte att domstolen behöver ta ställning till samtliga påståenden som parterna framför. Efter att ha hört parterna och prövat bevisningen skall domstolen bifalla eller ogilla yrkandena och motivera sitt avgörande.

5 Enligt artikel 168a i fördraget och artikel 51 första stycket i EG-stadgan för domstolen skall ett överklagande till domstolen vara begränsat till rättsfrågor, vilket innebär att faktiska omständigheter inte kan prövas.

När klaganden gör gällande att förstainstansrätten åsidosatt hans rätt att yttra sig och underlåtit att beakta vissa delar av hans argumentation och när han åberopar detta i syfte att få till stånd en ny prövning av de faktiska omständigheter som förstainstansrätten redan tagit ställning till, skall överklagandet således avvisas i den del det inte innehåller några rättsfrågor som behöver undersökas, utan endast uppgift om meningsskiljaktigheter avseende de faktiska omständigheter som varit föremål för bedömning, och i den del klaganden inte visat att den påstådda underlåtenheten påverkat förfarandets utgång.

6 Det framgår av artikel 51 första stycket i stadgan för domstolen samt av artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler att det av ett överklagande exakt skall framgå vad som kritiseras i den dom som begärs upphävd och de rättsliga argument som särskilt stödjer denna begäran. Det är inte tillräckligt att i överklagandet upprepa eller ordagrant återge de grunder och argument som redan har framförts inför förstainstansrätten, då det inte har framställts någon preciserad anmärkning mot förstainstansrättens rättsliga resonemang.

I mål C-221/97 P,

Aloys Schröder samt Jan och Karl-Julius Thamann, i egenskap av bolagsmän i Zuchtschweine Epe GbR, bolag bildat enligt tysk rätt, Neuenkirchen (Tyskland), företrädda av advokaterna Gerd Rentzmann och Rudolf Brenken, Quakenbrück (Tyskland), delgivningsadress: advokatbyrån Michel Molitor, Pierre Feltgen och André Harpes, 14 A, rue des Bains, Luxemburg,

klagande,

angående överklagande av dom meddelad den 15 april 1997 av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (femte avdelningen) i mål T-390/94, Schröder m.fl. mot kommissionen (REG 1997, s. II-390/94), i vilket det förs talan om upphävande av denna dom,

i vilket den andra parten är:

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Claudia Schmidt, rättstjänsten, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten Bertrand Wägenbaur, Hamburg och Bryssel, delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

meddelar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

sammansatt av ordföranden på första avdelningen, P. Jann (referent), tillförordnad avdelningsordförande, samt domarna C. Gulmann, D.A.O. Edward, L. Sevón och M. Wathelet,

generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer,

justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 16 juni 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Aloys Schröder samt Jan och Karl-Julius Thamann har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 15 april 1997, i enlighet med artikel 49 första stycket i EG-stadgan för domstolen överklagat den dom som förstainstansrätten meddelade den 15 april 1997 i mål T-390/94, Schröder m.fl. mot kommissionen (REG 1997, s. II-501, nedan kallad den överklagade domen, i vilket överklagande de ogillade den talan om skadestånd som hade väckts med stöd av artiklarna 178 och 215 andra stycket i EG-fördraget och vari det yrkades att kommissionen skulle åläggas att ersätta den skada som sökandena ansåg sig ha vållats på grund av ett antal beslut som hade fattats inom ramen för bekämpningen av klassisk svinpest i Tyskland.

Tillämpliga bestämmelser, bakgrund och förfarande

2 Den överklagade domen innehåller följande redogörelse för bakgrunden till tvisten:

"1 För att förverkliga den inre marknaden och säkerställa den fria rörligheten för djur har gemenskapen antagit ett antal bestämmelser, bland annat rådets direktiv 90/425/EEG av den 26 juni 1990 om veterinära och avelstekniska kontroller i handeln med vissa levande djur och varor inom gemenskapen med sikte på att förverkliga den inre marknaden (EGT L 224, s. 29, nedan kallat direktiv 90/425), där det bland annat föreskrivs dels att veterinärkontroller huvudsakligen skall utföras på avsändarorten och att de endast får utföras som stickprov i mottagarstaten, dels att en medlemsstat omedelbart skall anta de bestämmelser som föreskrivs i gemenskapsrätten, för det fall att vissa sjukdomar, såsom klassisk svinpest, bryter ut inom dess territorium.

2 I artikel 10 i direktiv 90/425 definieras avsändar- respektive mottagarstatens samt kommissionens ansvar i fråga om förebyggande och bekämpning av alla sjukdomar som kan utgöra en allvarlig risk för djur eller för människors hälsa.

3 I artikel 10.3 föreskrivs följande:

'Om kommissionen inte har underrättats om de vidtagna åtgärderna, eller om den anser att de vidtagna åtgärderna är otillräckliga, får den i samarbete med den berörda medlemsstaten och i väntan på Ständiga veterinärkommitténs möte vidta provisoriska skyddsåtgärder avseende djur ... från den region som har drabbats av den epizootiska sjukdomen eller från en viss anläggning, central eller organisation. Dessa åtgärder skall läggas fram för Ständiga veterinärkommittén så snart som möjligt för att bekräftas, ändras eller upphävas enligt förfarandet i artikel 17.'

4 Artikel 10.4 har följande lydelse:

'Kommissionen skall i samtliga fall ompröva läget i Ständiga veterinärkommittén så snart som möjligt. Den skall vidta de åtgärder som behövs för de djur ... som avses i artikel 1 ... Kommissionen skall bevaka läget och med hänsyn till hur läget utvecklas enligt samma förfarande ändra eller återkalla de fattade besluten.'

5 Ständiga veterinärkommittén, som inrättades genom rådets beslut 68/361/EEG av den 15 oktober 1968 (EGT L 255, s. 23), består av experter från medlemsstaterna och leds av kommissionen. Kommissionen skall till veterinärkommittén hänskjuta förslag till beslut om eller ändring av de skyddsåtgärder som föreskrivs i artikel 10.4 i direktiv 90/425.

6 I rådets direktiv 80/217/EEG av den 22 januari 1980 om införande av gemenskapsåtgärder för bekämpning av klassisk svinpest (EGT L 47, s. 11, nedan kallat direktiv 80/217) införs gemenskapsåtgärder för bekämpning av klassisk svinpest.

7 I dess artikel 3 föreskrivs följande:

'Medlemsstaterna skall föreskriva obligatorisk skyldighet att omedelbart anmäla förekomst av svinpest och misstänkt förekomst av svinpest till den behöriga myndigheten.'

8 Enligt artikel 4 i detta direktiv skall offentliga undersökningar omedelbart påbörjas, om det på en anläggning finns svin som misstänks vara smittade av svinpest. Enligt denna bestämmelse skall anläggningen sättas under offentlig tillsyn. I synnerhet får inga svin föras till eller från anläggningen. I artikel 5 föreskrivs att så snart svinpest är officiellt bekräftad, skall alla svin på anläggningen utan dröjsmål slaktas under offentlig kontroll och förstöras på sådant sätt att det inte finns någon risk för att viruset skall spridas. Epizootiologiska undersökningar skall vidtas i enlighet med artiklarna 7 och 8 för att bland annat den möjliga källan till smittan skall fastställas och undersökas om viruset har kunnat överföras vid kontakter med andra svinbesättningar.

9 I artikel 9.1 i direktiv 80/217, ändrad genom rådets direktiv 91/685/EEG av den 11 december 1991 (EGT L 377, s. 1, nedan kallat direktiv 91/685), föreskrivs följande:

'Så snart diagnosen på klassisk svinpest hos svinen i en anläggning har bekräftats officiellt skall den behöriga myndigheten fastställa ett skyddsområde med minst tre kilometers radie kring den plats där sjukdomen har brutit ut, och detta område skall i sin tur ingå i ett övervakningsområde med minst 10 kilometers radie.'

10 I artikel 9.2 i detta direktiv uppräknas ett antal faktorer som den behöriga myndigheten skall ta hänsyn till vid avgränsningen av skydds- och övervakningsområdena i varje enskilt fall. Dessa faktorer utgörs just av de epidemiologiska studier som utförts enligt artikel 7, de geografiska förhållandena, särskilt naturliga gränser, anläggningarnas läge och närhet till varandra, mönstret vid handeln och kontrollmöjligheterna.

11 Svinproduktion sker vanligtvis på fyra nivåer (produktion av uppfödningsdjur, uppfödning av grisar, produktion av gödsvin och gödning) vilka alla bedrivs i specialiserade anläggningar. Dessa verksamheter ger upphov till en intensiv handel med djur, i synnerhet mellan medlemsstaterna.

12 Klassisk svinpest är en smittsam virussjukdom hos svin, vilken har en hyperakut utveckling och en dödlighet som vid en typisk smitta kan uppgå till 100 procent. Denna sjukdom, som inte kan överföras på människor, kan spridas snabbt och på ett varaktigt sätt hota förekomsten av svinbesättningar. Beroende på sjukdomens utveckling är inkubationstiden mellan två och tjugo dagar. Innan sjukdomen bryter ut och kan upptäckas kan den patogena organismen redan ha överförts flera gånger. Detta förklaras i synnerhet av att de anläggningar där grisar uppföds och gödsvin produceras ofta säljer sina djur till flera anläggningar.

13 Gemenskapen bedriver vid bekämpningen av klassisk svinpest en icke-vaccineringspolitik i likhet med Förenta Staterna, Australien, Kanada, Nya Zeeland, Norge, Ungern, Polen och Tjeckiska republiken. Flera länder förbjuder import av svin från regioner där vaccinering är tillåten. På samma sätt kan endast sådana svin importeras till gemenskapen som härrör från regioner där det under de senaste tolv månaderna inte har upptäckts något fall av klassisk svinpest och där det inte har utförts några vaccineringar mot denna sjukdom.

Fallen av utbrott av klassisk svinpest i Tyskland under åren 1993-1994 och de åtgärder som kommissionen har vidtagit

14 År 1993 meddelades 100 fall av klassisk svinpest i Tyskland, mot 13 fall år 1992 och 6 fall år 1991. Dessa 100 fall var fördelade på sju delstater och delstaten Niedersachsen drabbades värst med 60 fall, av vilka 18 inträffade endast under perioden mellan den 25 maj och den 16 juni 1993.

15 Kommissionen fattade på grundval av artikel 10.4 i direktiv 90/425 beslut 93/364/EEG av den 18 juni 1993 om vissa skyddsåtgärder mot klassisk svinpest i Tyskland (EGT L 150, s. 47, nedan kallat beslut 93/364). Eftersom smittorisken enligt övervägandena begränsades till ett begränsat område, föreskrevs i artikel 1 att 'Tyskland [inte] kommer att till andra medlemsstater sända levande svin som härrör från den del av dess territorium som avses i bilaga I' till beslutet, nämligen vissa distrikt i delstaten Niedersachsen samt delstaterna Mecklenburg-Vorpommern, Schleswig-Holstein, Nordrhein-Westfalen och Rheinland-Pfalz. Samtidigt som kommissionen konstaterade att Tyskland hade fastställt skydds- och övervakningsområden i enlighet med direktiv 80/217, ålade den emellertid i artikel 2 i beslut 93/364 Tyskland att vidta lämpliga åtgärder på motsvarande nivå, med syftet att säkerställa att sjukdomen inte skulle överföras till andra delar av dess territorium från de delar som hade underkastats begränsningar i förhållande till andra delar. I artikel 3 i beslut 93/364 föreskrevs att Tyskland skulle avstå från att till andra medlemsstater sända färskt svinkött eller svinköttsprodukter som framställts av svin som har uppfötts på anläggningar belägna i de delar av dess territorium som angetts i bilaga I.

16 Eftersom förekomsten av nya härdar av klassisk svinpest under tiden hade upptäckts i Tyskland, utvidgades den del av territoriet som berördes av förbuden mot export av svin genom kommissionens beslut 93/497/EEG av den 15 september 1993 om ändring av beslut 93/364 (EGT L 233, s. 15, nedan kallat beslut 93/497).

17 Efter att ett första fall av klassisk svinpest diagnostiserats i Belgien hos svin som hade importerats från Tyskland, förbjöd Belgien genom ministeriebeslut av den 14 oktober 1993 import av svin från Tyskland. Kommissionen utvidgade genom beslut 93/539/EEG av den 20 oktober 1993 om vissa skyddsåtgärder mot klassisk svinpest i Tyskland samt om upphävande av beslut 93/364 (EGT L 262, s. 67, nedan kallat beslut 93/539) förbuden mot export av svin till att gälla hela Tysklands territorium.

18 Genom kommissionens beslut 93/553/EEG av den 29 oktober 1993 om ändring av beslut 93/539 (EGT L 270, s. 74) förlängdes giltighetstiden av de exportförbud som ursprungligen var tillämpliga till och med den 29 oktober 1993, till att gälla till och med den 4 november 1993.

19 Kommissionen antog sedan, alltjämt på grundval av artikel 10.4 i direktiv 90/425, beslut 93/566/EG av den 4 november 1993 om vissa skyddsåtgärder mot klassisk svinpest i Tyskland, vilket ersätter beslut 93/539 (EGT L 273, s. 60, nedan kallat beslut 93/566). Enligt detta beslut skulle Tyskland inte sända levande svin (artikel 1) eller färskt svinkött eller svinköttsprodukter (artikel 2) som härrör från de distrikt som avses i bilaga I vare sig till andra medlemsstater eller till andra delar av sitt eget territorium (nedan kallade [transportförbud]).

20 Distriktet Osnabrück, där sökandenas anläggning är belägen, ingick i de distrikt i delstaten Niedersachsen som räknades upp i den ovan angivna bilaga I.

21 Genom kommissionens beslut 93/621/EG av den 30 november 1993 om ändring av beslut 93/566, och som ersatte beslut 93/539 (EGT L 297, s. 36, nedan kallat beslut 93/621), avgränsades det territorium som berördes av [transportförbuden] inte längre utifrån distrikt utan utifrån kommuner. Enligt kommissionen berördes alla kommuner vilkas territorium helt eller delvis var beläget inom en radie av 20 kilometer kring de anläggningar där fall av klassisk svinpest hade upptäckts. Kommunen Bramsche, där sökandenas anläggning är belägen, ingick bland de kommuner i distriktet Osnabrück som räknades upp i den nya bilaga I till det ändrade beslutet 93/566.

22 Genom kommissionens beslut 93/671/EG av den 10 december 1993 (EGT L 306, s. 59, nedan kallat beslut 93/671) samt kommissionens beslut 93/720/EG av den 30 december 1993 om ändring för andra, respektive tredje, gången av beslut 93/566, och som ersatte beslut 93/539 (EGT L 333, s. 74, nedan kallat beslut 93/720), anpassades omfånget av de territorier som berördes av [transportförbuden] för att hänsyn skulle tas till utvecklingen av förekomsten av fall av klassisk svinpest.

23 I kommissionens beslut 94/27/EG av den 20 januari 1994 om vissa skyddsåtgärder mot klassisk svinpest i Tyskland samt om upphävande av beslut 93/566 (EGT L 19, s. 31, nedan kallat beslut 94/27), grundat på artikel 10 i direktiv 90/425, bestämdes på nytt omfånget av de territorier som berördes av [transportförbuden]. Endast vissa kommuner i tre distrikt i delstaten Niedersachsen berördes fortsättningsvis av förbuden. Kommunen Bramsche ingick bland de kommuner som räknades upp i bilaga I till detta beslut.

24 Eftersom nya fall av klassisk svinpest hade upptäckts i andra regioner av Niedersachsen, utvidgades [transportförbuden] gentemot andra delar av Tyskland och andra medlemsstater genom artikel 1.1 i kommissionens beslut 94/178/EG av den 23 mars 1994 om vissa skyddsåtgärder mot klassisk svinpest i Tyskland samt om upphävande av besluten 94/27/EG och 94/28/EG (EGT L 83, s. 54, nedan kallat beslut 94/178) till att gälla hela delstaten Niedersachsens territorium. Dessutom utfärdades i artikel 1.2 i detta beslut ett transportförbud inom själva delstaten Niedersachsen från de särskilt svårt drabbade delarna av dess territorium, vilka nämndes i bilaga II till det angivna beslutet till det område som avsågs i bilaga I.

25 På grund av att ett ökat antal härdar av klassisk svinpest uppkommit i delstaten Niedersachsen ändrades beslut 94/178 genom kommissionens beslut 94/292/EG av den 19 maj 1994 (EGT L 128, s. 21, nedan kallat beslut 94/292) för att bland annat anpassa det område som bestämdes genom bilaga II.

26 Sökandena uppföder grisar av hybridrasen JSR vid sin uppfödningsanläggning som är belägen i Epe i kommunen Bramsche i distriktet Osnabrück i delstaten Niedersachsen. De anläggningar till vilka sökandena levererar är enligt vad de uppgett huvudsakligen belägna i distrikten Vechta, Diepholz och Osnabrück, samt i gränstrakterna till delstaten Nordrhein-Westfalen.

27 Sökandenas anläggning har inte drabbats av klassisk svinpest, men är belägen i de delar av territoriet som berörs av de [transportförbud] som har införts genom de ovan nämnda beslut som kommissionen fattade mellan den 4 november 1993 och den 19 maj 1994."

3 Genom ansökan, som inkom till förstainstansrättens kansli den 15 december 1994, gjorde Aloys Schröder samt Jan och Karl-Julius Thamann gällande att kommissionens åtgärder kränkte vissa av deras rättigheter och hade vållat dem allvarlig skada. De yrkade därför att kommissionen skulle förpliktas att till dem utge skadestånd uppgående till 173 174, 45 DM som ersättning för denna skada.

Den överklagade domen

4 Förstainstansrätten ogillade talan genom den överklagade domen.

5 Efter att ha fastställt att talan kunde tas upp till sakprövning undersökte förstainstansrätten först de omtvistade beslutens beskaffenhet. Förstainstansrätten slöt sig till att besluten, som kommissionen hade riktat till medlemsstaterna, i förhållande till enskilda inte var administrativa rättsakter vilkas överträdelse kan medföra att gemenskapens ansvar inträder utan normativa rättsakter, beträffande vilka ansvar endast kan inträda om en överordnad rättsregel till skydd för enskilda har åsidosatts. Om institutionen vid antagandet av rättsakten haft ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, måste det föreligga en klar överträdelse, det vill säga en överträdelse som är uppenbar och allvarlig (punkt 49-52 och 54-62 i den överklagade domen).

6 Efter att ha konstaterat att kommissionen faktiskt hade ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på området, undersökte förstainstansrätten om kommissionen uppenbart och allvarligt hade åsidosatt en överordnad rättsregel om skydd för enskilda. Förstainstansrätten undersökte i detta syfte de första fyra grunder som sökandena hade framfört avseende åsidosättande av principen om icke-diskriminering, åsidosättande av äganderätten och rätten att utöva näringsverksamhet, åsidosättande av proportionalitetsprincipen och bristande rättslig grund. Förstainstansrätten underkände direkt den femte grunden avseende överträdelse av artikel 190 i fördraget, eftersom bristfällig motivering av en rättsakt inte i något fall kunde aktualisera gemenskapens ansvar (punkterna 65 och 66).

7 Vad gäller den första grunden slöt sig förstainstansrätten till att det inte hade förekommit någon diskriminering vare sig i förhållande till svinuppfödarna i Belgien (punkt 77-83), på grundval av att transportförbuden hade utfärdats i enlighet med de administrativa gränserna (punkt 91-105) eller i förhållande till företagen i Nordrhein-Westfalen (punkt 111-114). Situationerna var nämligen inte jämförbara och det kriterium som hade använts för att avgränsa områdena var effektivast.

8 Vad gäller den andra grunden avseende åsidosättande av äganderätten och rätten att utöva näringsverksamhet ansåg förstainstansrätten att även om sökandenas företag inte drabbades av klassisk svinpest, var det med hänsyn till bekämpningen av spridningen av denna mycket farliga sjukdom motiverat att även näringsidkare som inte var direkt berörda förorsakades skada (punkterna 127 och 128). Sökandena hade för övrigt inte i tillräcklig utsträckning visat att deras rättigheter hade åsidosatts. Att vid förhandlingen endast lägga fram en lista på andra kunder som är etablerade utanför de områden där förbudet gällde kunde särskilt inte utgöra ett tillräckligt bevis för förekomsten av ett sådant åsidosättande (punkt 129-131). Listan hade under alla omständigheter lagts fram för sent (punkt 130).

9 Under den tredje grunden anförde sökanden att kommissionen hade åsidosatt proportionalitetsprincipen genom att avslå en begäran om brådskande vaccinering av djuren, trots att en sådan vaccinering hade varit en mindre ingripande åtgärd som hade förorsakat näringsidkarna mindre skada. Förstainstansrätten biföll inte talan på denna grund, eftersom gemenskapsinstitutionerna, inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, för en politik att inte vaccinera djuren. Denna politik har för övrigt utformats i samråd med medlemsstaterna (punkt 140-142).

10 Slutligen underkände förstainstansrätten den fjärde grunden avseende bristande rättslig grund under vilken sökanden påstått dels att gemenskapen saknar behörighet att reglera rent nationella faktiska omständigheter, dels att direktiv 90/425 inte gör det möjligt för kommissionen att vidta skyddsåtgärder. På denna punkt konstaterade förstainstansrätten bland annat att direktivet faktiskt föreskriver skyddsåtgärder och att de regionala transportförbuden utgör den oundgängliga följden av förbuden inom gemenskapen för att bekämpa sjukdomens spridning (punkt 153-161).

11 Förstainstansrätten slöt sig till att sökandena inte hade visat att kommissionen, genom att fatta de omtvistade besluten, på ett uppenbart och allvarligt sätt hade åsidosatt en överordnad rättsregel om skydd för enskilda. Förstainstansrätten ogillade följaktligen talan (punkt 164).

verklagandet

12 Klagandena har till stöd för överklagandet i första hand anfört att förstainstansrätten begick ett antal processuella fel som även kränkte deras rätt till försvar.

13 Klagandena har för det andra gjort gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till ett rättsligt fel genom att beteckna kommissionens beslut som normativa och inte som administrativa rättsakter. Förstainstansrättens bedömning var oriktig även i fråga om principen om icke-diskriminering, om klagandenas äganderätt och rätt att utöva näringsverksamhet samt om proportionalitetsprincipen.

14 Klagandena har för det tredje gjort gällande att förstainstansrätten inte tog hänsyn till att kommissionens rättsakter saknade giltig rättslig grund.

15 Kommissionen anser för sin del att talan skall avvisas, eftersom klagandena, i stället för att åberopa rättsliga grunder, har begränsat sig till att kritisera bedömningar av faktiska omständigheter och har upprepat de påståenden som redan framförts inför förstainstansrätten. Överklagandet är under alla omständigheter ogrundat.

Den första grunden

16 Klagandena har som första grund anfört att förstainstansrätten kränkte deras rätt till försvar, särskilt deras rätt att höras inför domstol, eftersom den underlät att beakta en stor del av deras skriftliga och muntliga anföranden. Därigenom drog den felaktiga slutsatser.

17 Förstainstansrätten konstaterade således i punkt 26 i den överklagade domen att "[d]e anläggningar till vilka sökandena levererar ... huvudsakligen [är] belägna i distrikten Vechta, Diepholz och Osnabrück, samt i gränstrakterna till delstaten Nordrhein-Westfalen". Det stod enligt klagandena emellertid klart att de inte enbart levererade till distrikten Vechta, Diepholz och Osnabrück utan även till Nordrhein-Westfalen. Den lista över sina sedvanliga kunder som klagandena lade fram vid sammanträdet beaktades inte, eftersom den enligt förstainstansrätten lades fram för sent, vilket skulle utgöra ett typiskt exempel på åsidosättande av rätten att höras.

18 I punkt 95 i den överklagade domen konstaterade förstainstansrätten att "sökandena [har] inte visat att en avgränsning av de delar av territoriet som omfattades av förbuden som grundades på endast kriteriet geografiskt avstånd till smitthärdarna skulle ha inneburit att deras anläggning inte skulle ha berörts av [transportförbuden]". Klagandena har påstått att de genom att lägga fram stora mängder kartografiskt material visade att endast det geografiska avståndet till smitthärdarna utgjorde ett lämpligt medel för att bekämpa infektionen.

19 I punkt 95 i den överklagade domen anförde förstainstansrätten även följande: "Enligt vad kommissionen har påstått, vilket sökandena inte har bestridit, har distriktet Osnabrück, där sökandenas anläggning är belägen, samt de angränsande distrikten Vechta och Diepholz, där flera fall av klassisk svinpest har upptäckts, emellertid den största koncentrationen av anläggningar för svinuppfödning i världen." Klagandena har likväl hävdat att de vid sammanträdet bestred uppgifternas riktighet.

20 I punkt 99 i den överklagade domen konstaterade förstainstansrätten att "[k]ommissionen har hävdat, utan att sökandena har bestridit detta, att Förbundsrepubliken Tyskland själv föreslog en avgränsning på grundval av administrativa enheter (distrikt och/eller kommuner)". Klagandena har emellertid invänt att de bestred dessa påståenden.

21 På samma sätt innebär konstaterandet i punkt 103 i den överklagade domen, enligt vilken klagandena hade uppgett att gränserna för de administrativa territoriella enheterna i allmänhet överensstämmer med de naturliga geografiska variationerna, att deras påståenden hade missuppfattats. I själva verket anförde de uttryckligen att de administrativa gränserna "relativt noga [följde] vägar, vattendrag eller liknande avgränsningar i terrängen".

22 Förstainstansrätten åsidosatte även klagandenas rätt till försvar då den inte beaktade förklaringarna från chefen för veterinärtjänsten i delstaten Niedersachsen, vilka företeddes vid sammanträdet. Enligt chefen var det olämpligt att bekämpa svinpest genom att lägga de administrativa gränserna till grund för transportförbuden, bland annat därför att distrikten i Niedersachsen är så stora.

23 Klagandena har avslutningsvis uppgett att det även av vad som anfördes i punkt 129 i den överklagade domen, nämligen att "begränsningarna enbart [avsåg] geografiskt avgränsade delar av territoriet, där risken var särskilt stor", framgår att förstainstansrätten inte beaktade klagandenas påståenden att skyddsåtgärderna pågick för länge, eftersom de fortfarande gällde efter det att faran hade avlägsnats. På samma sätt fäste de utan framgång förstainstansrättens uppmärksamhet på att de efter den 30 november 1993 inte längre kunde leverera till alla sina kunder i sitt distrikt.

24 Det skall anföras att rätten att höras vid ett domstolsförfarande inte innebär att en domstol skall ta ställning till samtliga påståenden som parterna framför. Efter att ha hört parterna och prövat bevisningen skall domstolen bifalla eller ogilla yrkandena och motivera sitt avgörande.

25 Av klagandenas påståenden till stöd för den första grunden framgår det inte att förstainstansrätten skulle ha åsidosatt någon av dessa principer. Såsom även generaladvokaten anförde i punkt 22 i sitt förslag till avgörande, innehåller den första grunden inte några rättsfrågor som behöver undersökas utan endast meningsskiljaktigheter avseende de faktiska omständigheter som förstainstansrätten har tagit ställning till. Klagandena har särskilt inte visat att påståendet att förstainstansrätten underlät att beakta vissa delar av deras argumentation påverkade förfarandets utgång och således skadade deras intressen.

26 Klagandena eftersträvar genom sina olika påståenden till stöd för denna grund i själva verket att domstolen skall göra en ny bedömning av de faktiska omständigheter som förstainstansrätten tagit ställning till. Enligt artikel 168a i fördraget och artikel 51 första stycket i EG-stadgan för domstolen skall ett överklagande till domstolen emellertid vara begränsat till rättsfrågor, vilket innebär att faktiska omständigheter inte kan prövas. Ett överklagande skall således avvisas i den mån syftet med det är att domstolen skall pröva faktiska omständigheter.

27 Vad beträffar den handling som klagandena lade fram vid sammanträdet och som förstainstansrätten avvisade, därför att den lades fram för sent skall det hänvisas till punkt 130 i förstainstansrättens dom, där denna framhöll följande: "[a]tt vid förhandlingen endast lägga fram en lista på andra kunder som är etablerade utanför de områden där förbudet gällde - som för övrigt inte kunde beaktas, eftersom den var för sent inlämnad - kan inte utgöra ett tillräckligt bevis för förekomsten av den skada som sökandena har påstått". Av detta framgår att förstainstansrätten, trots att handlingen i fråga hade lagts fram för sent, undersökte den och ansåg den otillräcklig för att kunna utgöra nödvändig bevisning. Argumentet att sökandens rätt till försvar skulle ha åsidosatts till följd av att handlingen avvisades, eftersom den lades fram för sent, kan under dessa omständigheter inte godtas.

Den andra grunden Den andra grundens första del

28 Klagandena har genom den andra grundens första del gjort gällande att det av den systematik för gemenskapens åtgärder som föreskrivs i artikel 189 i EG-fördraget följer att omtvistade beslut inte utgör normativa rättsakter utan att de ingår i gemenskapens administrativa verksamhet. Förstainstansrätten gjorde sig således skyldig till ett rättsligt fel då den tillämpade mycket strikta kriterier, avseende gemenskapens ansvar på grund av en normativ rättsakt, enligt vilka endast åsidosättande av överordnade rättsregler om skydd för enskilda kan ge upphov till detta ansvar i stället för de kriterier som har utvecklats beträffande ansvar till följd av en administrativ rättsakt, varvid varje rättsligt åsidosättande är tillräckligt.

29 På denna punkt skall det påpekas att klagandena vid förstainstansrätten mot de åtgärder som kommissionen hade vidtagit åberopade, å ena sidan, påstådda åsidosättanden av grundläggande rättigheter, nämligen åsidosättande av principen om icke-diskriminering, äganderätten och rätten att utöva näringsverksamhet samt proportionalitetsprincipen och, å andra sidan, åsidosättande av den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 190 i fördraget. Förstainstansrätten tog ställning till samtliga dessa invändningar och underkände dem.

30 Under dessa omständigheter behöver det inte göras någon åtskillnad mellan normativa och administrativa rättsakter, eftersom gemenskapens ansvar i varje fall förutsätter att rättsakten i fråga är rättsstridig, oberoende av om det rör sig om en administrativ eller en normativ rättsakt.

31 Av detta följer att överklagandet inte kan bifallas på den andra grundens första del.

Den andra grundens andra del

32 Klagandena har genom den andra grundens andra del gjort gällande att förstainstansrätten i sitt ställningstagande i punkt 125-131 i den överklagade domen till det påstådda åsidosättandet av äganderätten och rätten att utöva näringsverksamhet inte tog tillräcklig hänsyn till en enskilds subjektiva rätt till att hans individuella grundläggande rättigheter följs. Samma kritik skall enligt dem på ett generellt sätt riktas mot domstolens rättspraxis.

33 Förstainstansrätten underlät särskilt att undersöka målet med kommissionens beslut och anknöt det till transportförbuden endast på en abstrakt nivå utan att ta hänsyn till klagandenas situation vad gäller egendom och utövande av näringsverksamhet.

34 Klagandena anser att de grundläggande rättigheterna även i gemenskapsrätten syftar till att tillhandahålla en subjektiv rätt till försvar, vilket innebär att åtgärder som i sig är lagliga i ett särskilt fall kan ge upphov till skadeståndsskyldighet. Om enskilda - såsom i det föreliggande fallet - lider skada och åsamkas en särskild nackdel, finns det enligt klagandena skäl att ge dem skadestånd.

35 Det räcker i detta avseende att anmärka att klagandenas påståenden inte tillräckligt klart och välmotiverat innehåller ett angivande av de rättsliga grunder som anförts mot den överklagade domen. Det framgår emellertid av artikel 51 första stycket i EG-stadgan för domstolen samt av artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler att det av ett överklagande exakt skall framgå vad som kritiseras i den dom som klaganden begär upphävd och de rättsliga argument som särskilt stödjer denna begäran. Enligt domstolens fasta rättspraxis uppfyller ett överklagande som är begränsat till att upprepa eller att i text återge de grunder och argument som redan har framförts inför förstainstansrätten inte detta krav (se bland annat dom av den 14 maj 1998 i mål C-48/96 P, Windpark Groothusen mot kommissionen, REG 1998, s. I-2873, punkt 56).

36 Överklagandet kan således inte prövas på den andra grundens andra del.

Den andra grundens tredje del

37 I den andra grundens tredje del har klagandena bestridit förstainstansrättens vägran att tillstå att principerna om icke-diskriminering och proportionalitet åsidosatts i förhållande till dem. De har i detta avseende hänvisat till inlagorna vid förstainstansrätten.

38 I detta avseende är det tillräckligt att i likhet med generaladvokaten i punkt 46-48 i sitt förslag till avgörande konstatera att denna argumentation i själva verket syftar till att domstolen skall ompröva de argument som framfördes vid förstainstansrätten. Såsom har konstaterats i punkt 35, ankommer det inte på domstolen att utföra denna prövning i mål om överklagande.

39 Överklagandet kan således inte prövas på den andra grundens tredje del.

Den tredje grunden

40 Klagandena har som tredje grund gjort gällande att förstainstansrätten åsidosatte gemenskapsrätten genom att anse att artikel 10.4 i direktiv 90/425 utgjorde en tillräcklig rättslig grund för kommissionens beslut.

41 Befogenheten i fråga, i den form som den bekräftades i den överklagade domen, åsidosatte enligt klagandena den exakthetsprincip som förutsätts i en rättsstat och på vilken även gemenskapsrätten grundas, eftersom de berörda med beaktande av de särskilda förordningar som gemenskapen antagit för att bekämpa infektionen inte kunde förutse att kommissionen skulle utfärda så omfattande transportförbud. Detta gäller i än högre grad med tanke på att det i det föreliggande fallet var första gången som kommissionen tillämpade denna rättsliga grund på förbud som gällde inom en medlemsstat. Förut hade kommissionen endast använt sig av förbud som var tillämpliga på handeln mellan medlemsstater.

42 Det är lämpligt att konstatera att klagandena genom denna grund inte gör annat än att på nytt återge påståenden som de redan framfört vid förstainstansrätten, där de försökte visa att bestämmelsen i fråga inte innehöll någon uppgift om de åtgärder som kommissionen kan vidta och inte gjorde det möjligt att bestämma det sätt på vilket sådana åtgärder skulle vidtas. De har emellertid inte framställt någon preciserad anmärkning mot förstainstansrättens rättsliga resonemang.

43 Av de i fråga om den andra grundens andra del anförda skälen kan överklagandet inte heller prövas på den tredje grunden.

44 Av detta följer att överklagandet skall avvisas.

Rättegångskostnader

45 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Klagandena har tappat målet och skall därför förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i denna instans.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

följande dom:

1) Överklagandet avvisas.

2) Aloys Schröder samt Jan och Karl-Julius Thamann skall ersätta rättegångskostnaderna.