This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 61997CJ0102
Judgment of the Court (Fifth Chamber) of 9 September 1999. # Commission of the European Communities v Federal Republic of Germany. # Failure of a Member State to fulfil obligations - Directive 87/101/EEC - Disposal of waste oils - Transposition of the directive. # Case C-102/97.
Domstolens dom (femte avdelningen) den 9 september 1999.
Europeiska kommissionen mot Förbundsrepubliken Tyskland.
Fördragsbrott - Direktiv 87/101/EEG - Omhändertagande av spilloljor - Införlivande.
Mål C-102/97.
Domstolens dom (femte avdelningen) den 9 september 1999.
Europeiska kommissionen mot Förbundsrepubliken Tyskland.
Fördragsbrott - Direktiv 87/101/EEG - Omhändertagande av spilloljor - Införlivande.
Mål C-102/97.
Rättsfallssamling 1999 I-05051
ECLI identifier: ECLI:EU:C:1999:394
Domstolens dom (femte avdelningen) den 9 september 1999. - Europeiska kommissionen mot Förbundsrepubliken Tyskland. - Fördragsbrott - Direktiv 87/101/EEG - Omhändertagande av spilloljor - Införlivande. - Mål C-102/97.
Rättsfallssamling 1999 s. I-05051
Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Tillnärmning av lagstiftning - Omhändertagande av spilloljor - Direktiv 75/439 - Skyldighet för medlemsstaterna att i första hand behandla spilloljor genom regenerering - Gränser - Tekniska, ekonomiska och organisatoriska begränsningar - Begrepp
(Rådets direktiv 75/439, artikel 3.1)
$$Det framgår av artikel 3.1 i direktiv 75/439 om omhändertagande av spilloljor, i dess ändrade lydelse enligt direktiv 87/101, att gemenskapslagstiftaren, genom att hänvisa till "tekniska, ekonomiska och organisatoriska begränsningar", inte har haft för avsikt att föreskriva begränsade undantag från en allmänt tillämplig regel. Lagstiftarens avsikt har i stället varit att definiera tillämpningsområdet för och innebörden av en aktiv skyldighet att tillse att spilloljor i första hand behandlas genom regenerering.
Denna bestämmelse skall ses som ett uttryck för proportionalitetsprincipen. Enligt denna är medlemsstaterna skyldiga att vidta åtgärder som är lämpliga och proportionella för att spilloljor i första hand skall behandlas genom regenerering. Denna skyldighet att agera föreligger dock endast om det inte finns sådana begränsningar. Medlemsstaterna har för övrigt inte ensamrätt att bedöma om det föreligger sådana begränsningar.
En medlemsstat som, trots att det existerade ett visst antal åtgärder som skulle kunnat bidra till den ovannämnda målsättning som eftersträvas genom direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse och som var möjliga att anta med hänsyn till tekniska, ekonomiska och organisatoriska förhållanden, inte har vidtagit någon av dessa åtgärder utan tvärtom har slutat att tillämpa en av dessa och inte på något annat lämpligt sätt har försökt uppnå denna målsättning har inte fullgjort denna skyldighet.
I mål C-102/97,
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren Götz zur Hausen, i egenskap av ombud, delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,
sökande,
mot
Förbundsrepubliken Tyskland, inledningsvis företrädd av Ernst Röder, Ministerialrat, förbundsekonomiministeriet, och Bernd Kloke, Oberregierungsrat vid samma ministerium, sedan av Ernst Röder och Claus-Dieter Quassowski, Regierungsdirektor vid samma ministerium, båda i egenskap av ombud, Postfach 13 08, D - 53003 Bonn,
svarande,
angående en talan om fastställelse av att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 3.1 i rådets direktiv 75/439/EEG av den 16 juni 1975 om omhändertagande av spilloljor (EGT L 194, s. 23; svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s. 229), i dess lydelse enligt rådets direktiv 87/101/EEG av dem 22 december 1986 (EGT L 142, 1987, s. 43; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 197), genom att inte tillse att spilloljor i första hand återvinns i stället för att användas som uppvärmningsbränsle trots att tekniska, ekonomiska och organisatoriska begränsningar saknas,
meddelar
DOMSTOLEN
(femte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden J.-P. Puissochet samt domarna P. Jann, J.C. Moitinho de Almeida, L. Sevón (referent) och M. Wathelet,
generaladvokat: N. Fennelly,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören D. Louterman-Hubeau,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 10 december 1998,
och efter att den 11 februari 1999 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Europeiska gemenskapernas kommission har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 10 mars 1997, med stöd av artikel 226 EG (f.d. artikel 169) väckt talan om fastställelse av att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 3.1 i rådets direktiv 75/439/EEG av den 16 juni 1975 om omhändertagande av spilloljor (EGT L 194, s. 23; svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s. 229), i dess lydelse enligt rådets direktiv 87/101/EEG av dem 22 december 1986 (EGT L 142, 1987, s. 43; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 197), genom att inte tillse att spilloljor i första hand återvinns i stället för att användas som uppvärmningsbränsle trots att tekniska, ekonomiska och organisatoriska begränsningar saknas.
2 I första och andra övervägandet i direktiv 87/101 anges följande:
"Enligt rådets direktiv 75/439/EEG skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa dels att spilloljor uppsamlas och omhändertas på ett säkert sätt samt dels att omhändertagandet av spilloljor så långt det är möjligt sker genom återanvändning (regenerering och/eller förbränning för annat ändamål än destruktion).
Regenerering är vanligen den mest rationella metoden för att återanvända spilloljor, med hänsyn till de energibesparingar som kan göras. Behandling av spilloljor genom regenerering bör därför prioriteras i de fall en sådan behandling är möjlig mot bakgrund av tekniska, ekonomiska och organisatoriska begränsningar."
3 I artikel 3 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse föreskrivs följande:
"1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som krävs för att spilloljor i första hand skall behandlas genom regenerering, om en sådan behandling är möjlig mot bakgrund av tekniska, ekonomiska och organisatoriska begränsningar.
2. Om spilloljor inte regenereras beroende på de begränsningar som avses i punkt 1, skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att all förbränning av spilloljor sker på ett sätt som är godtagbart från miljösynpunkt och i enlighet med bestämmelserna i detta direktiv, om en sådan förbränning är genomförbar med hänsyn till tekniska, ekonomiska och organisatoriska förhållanden.
3. Om spilloljor av skäl som avses i punkterna 1 och 2 varken regenereras eller förbränns, skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att oljorna destrueras på ett säkert sätt eller lagras eller dumpas under kontrollerade förhållanden."
4 I artikel 5.2 och 5.3 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse föreskrivs följande:
"2. Om de mål som anges i artikel 2, 3 och 4 inte kan uppnås på annat sätt, skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att ett eller flera företag svarar för uppsamling och/eller omhändertagande av spilloljor som tillhandahålls av innehavarna. Uppsamling och/eller omhändertagande skall när det är lämpligt ske inom det område som anvisas av de behöriga myndigheterna.
3. För att uppnå de mål som anges i artikel 2 och 4 får medlemsstaterna besluta att spilloljorna skall behandlas på något av de sätt som anges i artikel 3. För detta ändamål får de införa lämpliga kontrollförfaranden."
5 I artiklarna 14 och 15 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse anges följande:
"Artikel 14
Som en kompensation för de skyldigheter som företagen åläggs av medlemsstaterna i enlighet med artikel 5 kan en gottgörelse betalas avseende de tjänster i form av uppsamling och/eller omhändertagande som utförs. En sådan gottgörelse får inte överstiga den del av företagets årliga kostnader som inte har täckts, med beaktande av att en skälig vinst skall erhållas.
Gottgörelsens storlek skall vara sådan att den inte leder till en beaktansvärd snedvridning av konkurrensen eller ger upphov till en onormal handel med varorna.
Artikel 15
Gottgörelsen kan bl.a. finansieras genom en avgift, vilken tas ut på varor som efter användningen övergår till spillolja eller på spilloljorna.
Ersättningen skall finansieras i överensstämmelse med principen att 'förorenaren betalar'."
6 Enligt artikel 2 i direktiv 87/101 skulle medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 1 januari 1990.
7 I ett meddelande av den 11 april 1991 uppgav den tyska regeringen för kommissionen att direktiv 87/101 hade införlivats i tysk lagstiftning genom följande föreskrifter:
- Abfallgesetz (avfallslagen, BGBl. 1986 I, s. 1410) samt genom, i egenskap av tillämpningsförordningar till denna lag,
- Altölverordnung (förordning om spilloljor, BGBl. 1987 I, s. 2335),
- Abfallbestimmungsverordnung (förordning om avfallsdestination), Reststoffbestimmungsverordnung (förordning om restproduktsdestination) och Reststoffüberwachungsverordnung (förordning om övervakning av avfall och restprodukter, BGBl. 1990 I, s. 613 och följande sidor).
8 Kommissionen anser att artikel 3.1 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse inte är korrekt införlivad med tysk lagstiftning genom dessa föreskrifter, eftersom återvinning av spilloljor inte prioriteras utan endast jämställs med användning som uppvärmningsbränsle, trots att detta inte är berättigat med anledning av tekniska, ekonomiska och organisatoriska begränsningar. Genom skrivelse av den 10 augusti 1992 uppmanade kommissionen därför Förbundsrepubliken Tyskland att yttra sig i denna fråga inom två månader.
9 Den 10 mars 1993 svarade den tyska regeringen att det, i syfte att prioritera återvinning, i andra och fjärde paragrafen i Altölverordnung anges att de spilloljor som är bäst anpassade för regenerering inte får sammanblandas med andra spilloljor eller annat avfall. Vidare hänvisade den tyska regeringen till vissa tekniska och ekonomiska begränsningar, bland annat att det inte finns någon efterfrågan på regenererade produkter, att regenerering är en kostsam process och att de subventioner som utbetalades för spilloljor enligt äldre lagstiftning hade avskaffats.
10 Kommissionen ansåg emellertid att regenerering inte prioriteras i nämnda föreskrifter och att det inte var tillräckligt att åberopa vissa omständigheter till stöd för att det förelåg sådana begränsningar som avses i artikel 3 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse. Den 14 mars 1995 tillsände kommissionen därför, med stöd av artikel 226 EG, Förbundsrepubliken Tyskland ett motiverat yttrande i vilket den tyska regeringen uppmanades att inom två månader från delgivningen vidta de åtgärder som är krävs för att rätta sig efter skyldigheterna i nämnda direktiv.
11 I skrivelse av den 22 juni 1995 svarade den tyska regeringen att uttryckliga bestämmelser om prioritering av regenerering inte är nödvändiga för att införliva artikel 3 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse då hierarkin i denna artikel garanteras genom tvingande bestämmelser, vilket är fallet i tysk rätt.
12 Då den tyska regeringens svar enligt kommissionen inte var tillfredsställande och då regeringen ifråga inte hade lämnat någon ytterligare information om huruvida nya föreskrifter hade införts, väckte kommissionen förevarande talan.
13 Inledningsvis tilläts Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland att intervenera till stöd för Förbundsrepubliken Tyskland genom beslut meddelat av domstolens ordförande den 19 september 1997. Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland återkallade dock sin begäran om intervention och ströks därför som intervenient genom beslut meddelat av domstolens ordförande den 26 mars 1998.
Upptagande till sakprövning
14 Den tyska regeringen yrkade inledningsvis att talan skall avvisas med motiveringen att kommissionen hade åsidosatt kollegialitetsprincipen när den utfärdade det motiverade yttrandet och väckte denna talan. Med anledning av domstolens dom av den 29 september 1998 i mål C-191/95, kommissionen mot Tyskland (REG 1998, s. I-5449) återkallades detta yrkande vid förhandlingen. Domstolen behöver således inte ta ställning till detta yrkande.
I sak
15 Kommissionen har gjort gällande att Förbundsrepubliken Tyskland har åsidosatt artikel 3 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse, eftersom den inte vidtagit de åtgärder som krävs för att spilloljor i första hand skall behandlas genom regenerering och inte heller har visat att den varit förhindrad att prioritera sådan behandling på grund av tekniska, ekonomiska och organisatoriska begränsningar.
16 Den tyska regeringen har erinrat om domstolens rättspraxis enligt vilken det under vissa omständigheter räcker att ett direktiv införlivas genom en generell rättslig ram. Den anser att så är fallet beträffande artikel 3 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse. Att spilloljor i första hand skall behandlas genom regenerering framgår bland annat av Altölverordnung, i vilken det anges i § 2 och § 4 att spillolja för regenerering inte får sammanblandas med andra spilloljor för att samtliga oljor för regenerering skall vara tillgängliga i detta syfte. Vidare föreskrivs i § 5b i 1986 års Abfallgesetz att olja för förbränningsmotorer, som särskilt lämpar sig för regenerering, från år 1986, genom ett insamlingssystem skall finnas tillgänglig för regenerering.
17 Med anledning av de tekniska, ekonomiska och organisatoriska begränsningar som den konfronterats med, anser den tyska regeringen att regenerering inte behöver prioriteras i större utsträckning än vad som är fallet i den existerande rättsliga ramen.
18 I detta avseende anser den inte att termen "begränsningar" i artikel 3.1 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse skall tolkas restriktivt. Det framgår av artikelns ordalydelse att regenerering endast måste prioriteras när inga begränsningar hindrar detta. Om gemenskapslagstiftaren hade velat att hänvisningen till begränsningar skulle ses som en undantagsbestämmelse som skall tolkas restriktivt, skulle den ha fastställt principen om regenerering och därefter angett ett separat formulerat undantag.
19 Eftersom passusen om begränsningarna enligt nämnda regering inte skall tolkas restriktivt, innebär detta bland annat att begränsningarna inte skall bedömas isolerat på ett abstrakt sätt, utan kumulativt i ett globalt perspektiv.
20 Vidare definieras inte vad som avses med tekniska, ekonomiska, och organisatoriska begränsningar, vars innehåll är mycket vagt, i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse. Härav har den tyska regeringen dragit slutsatsen att medlemsstaterna har ett stort utrymme att skönsmässigt bedöma huruvida det föreligger sådana begränsningar som avses i artikel 3.1 i direktivet.
21 Den tyska regeringen har som en tekniska begränsning hänvisat till att kapaciteten att producera basolja genom att regenerera spillolja är otillräcklig och att den tekniska kvaliteten på de basoljor som produceras vid viss återraffinering inte uppfyller konsumenternas krav.
22 De ekonomiska begränsningarna uppstod framförallt på grund av att återraffinering inte var lönsamt, bland annat beroende på det låga priset på basolja, den minskade efterfrågan på denna produkt och på svårigheten att saluföra olja som framställts genom återraffinering. Om regenerering av spillolja skulle prioriteras i större utsträckning skulle företag lockas att göra dåliga investeringar, till exempel genom att öka sin befintliga produktion av basolja trots att motsvarande efterfrågan saknas. Om regenerering skulle prioriteras i större utsträckning skulle detta vidare ändra marknadsstrukturen och skada övriga ekonomiska aktörer såsom oberoende insamlare av spillolja eller cementindustrin och andra företag som använder spillolja som bränsle.
23 Vad slutligen beträffar de organisatoriska begränsningarna har den tyska regeringen påpekat att det bara finns två företag i Tyskland som producerar basolja genom att regenerera spillolja och att dessa företag riskerar att få en monopolställning om regenerering prioriteras i större utsträckning.
24 Med anledning därav anser den tyska regeringen att det troligen inte är juridiskt möjligt att prioritera regenerering i större utsträckning. Enligt nämnda regering kan nämligen en skyldighet för basoljeproducenter att i första hand använda sig av spillolja strida mot gemenskapsrätten. Vidare kan frivilliga avtal att dela upp spillolja strida mot konkurrensrätten. Vidare har de subventioner som utgavs för regenerering av spillolja till basolja avskaffats och den federala regeringen vill inte återinföra dem, eftersom de missgynnar övriga företag och utgör stöd som är förbjudna enligt fördraget. Eftersom smörjmedel inte är påförda någon särskild skatt i Tyskland, kan regenerering inte gynnas med hjälp av skattefördelar. Slutligen vägrar Bundesrat att beskatta spillolja som används för förbränning, eftersom en sådan skatt endast skulle öka kostnaderna för vissa företag - till exempel cementföretag som använder spillolja som bränsle - utan att flödena av spillolja i sig omleds till regenereringsföretag. Den tyska regeringen har erinrat om att Förbundsrepubliken Tyskland - med stöd av rådets beslut 97/425/EG av den 30 juni 1997 om tillåtelse för medlemsstater att i enlighet med det förfarande som föreskrivs i direktiv 92/81/EEG för vissa mineraloljor, när dessa används för särskilda ändamål, tillämpa och fortsätta tillämpa gällande nedsättning av eller befrielse från punktskatt (EGT L 182, s. 22) - har rätt att, beträffande spillolja som återanvänds som bränsle, tillämpa de undantag från punktskatt som föreskrivs i rådets direktiv 92/81/EEG av den 19 oktober 1992 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på mineraloljor (EGT L 316, s. 12; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 91) och att kommissionen inte kan kräva att en medlemsstat skall göra något som den fått dispens för enligt ett rådsdirektiv.
25 Kommissionen har påstått att de föreskrifter som Förbundsrepubliken Tyskland anser införlivar direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse anger villkoren för regenerering av spillolja men inte föreskriver att regenerering skall prioriteras. Den har i detta hänseende hänvisat till Bundesrats resolution av den 31 januari 1997, i vilken den tyska regeringen uppmanas att "införliva direktiv 75/439/EEG, i vilket det fastställs att spillolja i första hand skall behandlas genom regenerering".
26 Vad gäller hänvisningen till tekniska, ekonomiska och organisatoriska begränsningar i artikel 3.1 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse, anser kommissionen att det är fråga om en undantagsbestämmelse som därför skall tolkas restriktivt.
27 Den anser att den tyska regeringen inte har bevisat att det förelåg tekniska begränsningar, eftersom ny produktionskapacitet skulle ha kunnat skapas om Förbundsrepubliken hade prioriterat regenerering av spillolja och eftersom andra tekniska lösningar i samband med regenereringen skulle ha kunnat leda till att de tillverkade produkterna uppfyllde de tekniska kraven och konsumenternas behov.
28 Kommissionen har vidare påpekat att den ekonomiska begränsning som den tyska regeringen har hänvisat till, nämligen att regenerering är olönsam, är precis vad direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse har till syfte att bekämpa genom att gynna regenerering.
29 Kommissionen har vidare påstått att det inte är någon större risk för att regenereringsföretagen får en monopolställning om regenerering av spillolja prioriteras, eftersom regenereringsföretagens minskade lönsamhet skulle stoppas om regenerering vore mera lönsamt. Vidare utgör tillkännagivandet av en strukturförändring på marknaden inte en existerande organisatorisk begränsning.
30 Kommissionen har uppgett att den inte kan förstå hur organisatoriska begränsningar i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse skulle utgöra hinder för att anta de åtgärder som prövats av Förbundsrepubliken Tyskland. Den har påpekat att en "skyldighet att utbjuda" spilloljor till regenereringsföretag inte nödvändigtvis strider mot gemenskapsrätten och har hänvisat till artikel 5.2 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse, i vilken ett sådant system föreskrivs när de eftersträvade målen i bland annat artikel 3 inte kan uppnås på annat sätt. Den har betonat att Bundesrats ovilja att införa punktskatt på spillolja som används som bränsle är resultatet av en politisk bedömning och inte en organisatorisk begränsning i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse. Den anser att en sådan punktskatt skulle kunna uppmuntra regenerering och har erinrat om att en sådan punktskatt skall införas enligt direktiv 92/81. Det är endast genom en dispens som Förbundsrepubliken Tyskland har tillåtits att undanta spillolja som används som uppvärmningsbränsle från punktskatt.
31 Kommissionen har vid förhandlingen även påpekat att det i artiklarna 14 och 15 i direktiv 75/439 uttryckligen föreskrivs en möjlighet att utge en gottgörelse avseende de tjänster i form av uppsamling och/eller omhändertagande som utförs, en gottgörelse som således inte kan anses utgöra ett stöd som strider mot artikel 92 i EG-fördraget (nu artikel 87 EG i ändrad lydelse).
32 Domstolen konstaterar inledningsvis att det i tysk lagstiftning inte uttryckligen föreskrivs att spilloljor i första hand skall behandlas genom regenerering.
33 Såsom den tyska regeringen har erinrat framgår det av fast rättspraxis att det i samband med införlivandet av ett direktiv med nationell rätt inte nödvändigtvis krävs att dessa bestämmelser formellt och ordagrant återges i en uttrycklig och särskild bestämmelse, utan att det är tillräckligt att det föreligger en generell rättslig ram, om det därigenom på ett effektivt sätt säkerställs att direktivet tillämpas fullt ut på ett tillräckligt klart och precist sätt (se bland annat dom av den 15 mars 1990 i mål C-339/87, kommissionen mot Nederländerna, REG 1990, s. I-851, punkt 6).
34 De föreskrifter som enligt den tyska regeringen införlivar direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse utgör visserligen en rättslig ram som, genom att det föreskrivs att spilloljor skall uppsamlas och att återvinningsbara spilloljor skall separeras från övriga spilloljor, anger villkoren för behandling genom regenerering och som vittnar om att större vikt skall läggas vid denna form av behandling. Det framgår dock inte på något sätt att sådan behandling skall prioriteras framför andra behandlingsformer, vare sig genom tvingande eller uppmuntrande åtgärder.
35 Domstolen erinrar om att ett av huvudsyfterna med direktiv 87/101 är att behandling av spillolja genom regenerering skall prioriteras. Detta syfte framgår av andra övervägandet i direktivet och är motiverat av att regenerering är den mest rationella metoden för att återvinna spilloljor med hänsyn till de energibesparingar som kan göras.
36 Om det föreligger tekniska, ekonomiska och organisatoriska begränsningar i en medlemsstat som hindrar den från att prioritera behandling genom regenerering, måste medlemsstaten enligt artikel 3.2 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse i stället vidta de åtgärder som krävs för att för att säkerställa att all förbränning av spilloljor sker på ett sätt som är godtagbart från miljösynpunkt i enlighet med bestämmelserna i nämnda direktiv. Denna skyldighet är i sin tur underkastad villkoret i slutet av artikel 3.2 att "en sådan förbränning är genomförbar med hänsyn till tekniska, ekonomiska och organisatoriska förhållanden".
37 Det är inte förrän spilloljor, med anledning av de begränsningar som anges i artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse, varken kan regenereras eller förbrännas som medlemsstaterna enligt artikel 3.3 skall vidta de åtgärder som krävs för att för att säkerställa att oljorna destrueras på ett säkert sätt eller lagras eller dumpas under kontrollerade förhållanden.
38 Vad gäller de "tekniska, ekonomiska och organisatoriska begränsningar" som avses i artikel 3.1 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse konstaterar domstolen att detta uttryck utgör en del av en bestämmelse i vilken medlemsstaternas skyldighet uttrycks i allmänna ordalag och att uttrycket, i motsats till vad kommissionen gjort gällande, i sig inte skall tolkas restriktivt.
39 Det framgår nämligen av artikel 3.1 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse att gemenskapslagstiftaren, genom att hänvisa till "tekniska, ekonomiska och organisatoriska begränsningar", inte har haft för avsikt att föreskriva begränsade undantag från en allmänt tillämplig regel. Lagstiftarens avsikt har i stället varit att definiera tillämpningsområdet för och innebörden av en aktiv skyldighet att tillse att spilloljor i första hand behandlas genom regenerering.
40 Till skillnad från vad den tyska regeringen har gjort gällande har inte medlemsstaterna ensamrätt att bedöma om det föreligger sådana begränsningar. För det första skulle principen om en enhetlig tillämpning och tolkning av gemenskapsrätten åsidosättas om medlemsstaterna hade en exklusiv tolkningsrätt. För det andra skulle frågan om behandling genom regenerering är förenlig med tekniska, ekonomiska och organisatoriska begränsningar helt och hållet överlämnas till den aktuella medlemsstatens bedömning, vilken sålunda helt och hållet kan eliminera den skyldighet som ålagts den.
41 Följaktligen skall bestämmelsen om tekniska, ekonomiska och organisatoriska begränsningar tolkas mot bakgrund av övriga bestämmelser i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse för att direktivet i sin helhet skall ges en ändamålsenlig verkan.
42 Denna bestämmelse om begränsningar skall ses som ett uttryck för proportionalitetsprincipen. Enligt denna är medlemsstaterna skyldiga att vidta åtgärder som är lämpliga och proportionella för att spilloljor i första hand skall behandlas genom regenerering. Denna skyldighet att agera föreligger dock endast om det inte finns sådana tekniska, ekonomiska och organisatoriska begränsningar som avses i artikel 3.1 i direktiv 75/439 i dess ändrande lydelse.
43 Om domstolen skulle godta den tyska regeringens påstående att den existerande tekniska, ekonomiska och organisatoriska situationen i en medlemsstat utgör begränsningar som hindrar antagandet av de åtgärder som avses i artikel 3.1 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse, skulle denna bestämmelse förlora all ändamålsenlig verkan, eftersom medlemsstaternas skyldighet skulle begränsas till att bibehålla status quo, vilket innebär att det inte föreskrivs en verklig skyldighet i denna bestämmelse.
44 I förevarande fall konstaterar domstolen att Förbundsrepubliken Tyskland inte har vidtagit någon konkret åtgärd i syfte att tillse att spillolja i första hand behandlas genom regenerering, utan har i nuläget nöjt sig med att hänvisa till sin egen definition av begränsningar och till den aktuella situationen inom sitt territorium för att försöka motivera att den inte har vidtagit någon som helst åtgärd för att införliva artikel 3.1 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse.
45 Tvärtom har Förbundsrepubliken Tyskland genom en nyligen antagen lag upphävt den stimulansåtgärd i form av en gottgörelse som syftade till att gynna regenerering, en gottgörelse som var förenlig med artikel 14 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse.
46 Dessutom har Förbundsrepubliken Tyskland valt att fortsätta att undanta olja som används som uppvärmningsbränsle från punktskatten på mineralolja och således, i strid med syftet med direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse, uppmuntrat förbränning av dessa oljor, trots att dessa oljor skall beskattas enligt direktiv 92/81 och att principen om särskild beskattning även är tillåten enligt artikel 15 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse.
47 Domstolen påpekar i detta sammanhang att Förbundsrepubliken Tysklands tillstånd att fortsätta att undanta olja för förbränning från punktskatten på spilloljor, som godtogs av rådet genom ett beslut av den 30 juni 1997, inte innebär att det inte är tillåtet att ta hänsyn till de skatteåtgärder som Förbundsrepubliken Tyskland skulle ha kunnat vidta för att rätta sig efter skyldigheten att genomföra artikel 3.1 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse.
48 Det åligger visserligen inte domstolen att fastställa vilka åtgärder en medlemsstat skulle ha vidtagit för att genomföra artikel 3.1 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse. Däremot åligger det domstolen att, inom ramen för prövningen av om det föreligger sådana begränsningar som avses i nämnda artikel, undersöka om det var möjligt att vidta de åtgärder som krävs för att spilloljor i första hand skall behandlas genom regenerering och som är genomförbara med hänsyn till tekniska, ekonomiska och organisatoriska förhållanden.
49 Det är tillräckligt att konstatera att det existerade ett visst antal åtgärder som skulle kunnat bidra till målsättningen att i första hand behandla spilloljor genom regenerering och som var möjliga att anta med hänsyn till tekniska, ekonomiska och organisatoriska förhållanden. Förbundsrepubliken Tyskland har emellertid inte vidtagit någon av dessa åtgärder utan har tvärtom slutat att tillämpa en av dessa och har inte på något annat lämpligt sätt försökt uppnå den målsättning som eftersträvas genom direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse.
50 Det skall därför fastställas att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 3.1 i direktiv 75/439 i dess ändrade lydelse genom att inte vidta de åtgärder som krävs för att spilloljor i första hand skall behandlas genom regenerering när tekniska, ekonomiska och organisatoriska begränsningar saknas.
Rättegångskostnader
51 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Förbundsrepubliken Tyskland skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom denna stat har tappat målet, skall den ersätta rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN
(femte avdelningen)
52 Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 3.1 i rådets direktiv 75/439/EEG av den 16 juni 1975 om omhändertagande av spilloljor, i dess lydelse enligt rådets direktiv 87/101/EEG av den 22 december 1986, genom att inte vidta de åtgärder som krävs för att spilloljor i första hand skall behandlas genom regenerering när tekniska, ekonomiska och organisatoriska begränsningar saknas.
53 Förbundsrepubliken Tyskland skall ersätta rättegångskostnaderna.