61997J0024

I mål C-24/97,

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiska rådgivarna Peter Hillenkamp och Pieter Jan Kuijper, båda i egenskap av ombud, delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

sökande,

mot

Förbundsrepubliken Tyskland, företrädd av Ernst Röder, Ministerialrat, förbundsekonomiministeriet, i egenskap av ombud, delgivningsadress: D-53107 Bonn,

svarande,

angående en talan om fastställelse av att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 48, 52 och 59 i EG-fördraget, artikel 4.1 i rådets direktiv 68/360/EEG av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer (EGT L 257, s. 13; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 44) och artikel 4.1 i rådets direktiv 73/148/EEG av den 21 maj 1973 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i fråga om etablering och tillhandahållande av tjänster (EGT L 172, s. 14; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 135), genom att behandla tyska medborgare och medborgare i andra medlemsstater som är bosatta i Tyskland väsentligen olika vid fastställelse av graden av oaktsamhet och storleken på bötesbelopp, då de gör sig skyldiga till sinsemellan likartade överträdelser av skyldigheten att inneha en giltig legitimationshandling,

meddelar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden H. Ragnemalm (referent) samt domarna G.F. Mancini, J.L. Murray, G. Hirsch och K.M. Ioannou,

generaladvokat: F.G. Jacobs,

justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 22 januari 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Europeiska gemenskapernas kommissionen har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 17 januari 1997, med stöd av artikel 169 i EG-fördraget väckt talan om fastställelse av att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 48, 52 och 59 i EG-fördraget, artikel 4.1 i rådets direktiv 68/360/EEG av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer (EGT L 257, s. 13; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 44) och artikel 4.1 i rådets direktiv 73/148/EEG av den 21 maj 1973 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i fråga om etablering och tillhandahållande av tjänster (EGT L 172, s. 14; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 135), genom att behandla tyska medborgare och medborgare i andra medlemsstater som är bosatta i Tyskland väsentligen olika vid fastställelse av graden av oaktsamhet och storleken på bötesbelopp, då de gör sig skyldiga till sinsemellan likartade överträdelser av skyldigheten att inneha en giltig legitimationshandling.

2 I § 12a första stycket andra punkten i Gesetz über Einreise und Aufenthalt von Staatsangehörigen der Mitgliedstaaten der Europäischen Wirtschaftsgemeinschaft av den 22 juli 1969 (tysk lag om inresa och vistelse för Europeiska gemenskapens medborgare) föreskrivs att den som utnyttjar sin rätt till fri rörlighet i den mening som avses i denna lag och som är bosatt inom det territorium där lagen är tillämplig utan att inneha erforderlig passhandling, en handling som är likvärdig med pass, erforderligt uppehållstillstånd eller besked om uppskov med verkställigheten av ett utvisningsbeslut gör sig skyldig till en förseelse.

3 Enligt andra stycket i samma bestämmelse är det för att en förseelse enligt ovan skall föreligga tillräckligt att handlingen begås av oaktsamhet. I tredje stycket i samma bestämmelse föreskrivs att den som gör sig skyldig till sådan förseelse kan ådömas böter om högst fem tusen mark.

4 I § 5 första stycket första och andra punkterna i Gesetz über Personalausweise av den 19 december 1950 (lag om legitimationshandlingar) föreskrivs beträffande förseelser som begås av tyska medborgare följande:

"(1) Varje person som

1. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att uppfylla en skyldighet att införskaffa legitimationshandlingar för egen eller en minderårigs räkning som står under hans förmynderskap, eller

2. inte uppvisar någon legitimationshandling på begäran av behörig myndighet ...

skall anses ha begått en förseelse.

(2) Förseelsen kan förenas med böter."

5 Enligt § 17 första stycket i Gesetz über Ordnungswidrigkeiten av den 24 maj 1968 (lag om förseelser) uppgår böterna till minst 5 DM och högst 1 000 DM, om inte annat föreskrivs i lagen. I fjärde stycket föreskrivs att bötesbeloppet skall överstiga den ekonomiska fördel som personen haft av att begå överträdelsen. Om det högsta belopp som angivits inte är tillräckligt högt får detta överskridas.

6 I den formella underrättelse av den 25 juli 1990 som kommissionen tillställde den tyska regeringen kritiserade kommissionen de tyska myndigheternas behandling av medborgare från andra medlemsstater med hemvist i Tyskland, vilka åsidosatte skyldigheten att inneha en giltig legitimationshandling. Enligt kommissionen var denna behandling diskriminerande i jämförelse med hur tyska medborgare behandlades.

7 Den tyska regeringen medgav i skrivelser av den 11 januari 1991, den 20 mars 1991 och den 18 februari 1992 att det förekom diskriminering och förklarade sig beredd att företa nödvändiga ändringar. Den avsåg att anta ett lagförslag i frågan under år 1992. Regeringen hänvisade också till två skrivelser från förbundsinrikesministeriet till ministrarna och senatorerna med ansvar för inrikesfrågor i de olika delstaterna, genom vilka dessa uppmanades tillse att medborgare i annan medlemsstat som saknar giltig legitimationshandling bestraffas enbart om förseelsen begåtts av grov oaktsamhet.

8 Då någon ändring inte hade skett tillställde kommissionen den 27 juli 1995 den tyska regeringen ett motiverat yttrande och uppmanade den att inom två månader från det att den tog del av yttrandet vidta de åtgärder som var nödvändiga för att den skulle uppfylla sina skyldigheter.

9 Då kommissionen ännu inte hade upplysts om att bestämmelserna i fråga hade ändrats, väckte den förevarande talan.

10 I sitt svaromål har den tyska regeringen inte bestritt fördragsbrottet.

11 Det skall inledningsvis erinras om att både artikel 48 i fördraget, vars genomförande säkerställs genom direktiv 68/360, och artiklarna 52 och 59 i fördraget, vilka genomförs genom direktiv 73/148, bygger på samma principer, såväl när det gäller rätten för personer som omfattas av gemenskapsrätten att resa in till medlemsstaternas territorium och att uppehålla sig där som beträffande förbudet mot all diskriminering av sådana personer till följd av deras nationalitet (dom av den 8 april 1976 i mål 48/75, Royer, REG 1976, s. 497, punkterna 11 och 12; svensk specialutgåva, häfte 3).

12 I artikel 4.1 i både direktiv 68/360 och direktiv 73/148 föreskrivs att medlemsstaterna skall bevilja medborgare i andra medlemsstater och dem av deras familjemedlemmar som kan uppvisa en giltig legitimationshandling eller pass uppehållstillstånd inom sitt territorium.

13 Gemenskapsrätten hindrar inte att en medlemsstat utför kontroller av iakttagandet av skyldigheten att alltid kunna uppvisa ett uppehållstillstånd, under förutsättning att den ålägger sina egna medborgare samma skyldighet i fråga om deras legitimationshandlingar (dom av den 27 april 1989 i mål C-321/87, kommissionen mot Belgien, REG 1989, s. 997, punkt 12).

14 För det fall att denna skyldighet inte iakttas kan de nationella myndigheterna föreskriva påföljder som är jämförbara med dem som är tillämpliga på nationella överträdelser av mindre betydelse, såsom dem som föreskrivs för fall av underlåtenhet att inneha en legitimationshandling, under förutsättning att det inte föreskrivs någon oproportionerlig påföljd som skulle hindra den fria rörligheten för arbetstagare (se dom av den 12 december 1989 i mål C-265/88, Messner, REG 1989, s. 4209, punkt 14; svensk specialutgåva, häfte 10).

15 På grund av det anförda skall det fastställas att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 48, 52 och 59 i EG-fördraget och artikel 4 i rådets direktiv 68/360/EEG och 73/148/EEG, genom att behandla tyska medborgare och medborgare i andra medlemsstater som är bosatta i Tyskland väsentligen olika vid fastställelse av graden av oaktsamhet och storleken på bötesbelopp, då de gör sig skyldiga till sinsemellan likartade överträdelser av skyldigheten att inneha en giltig legitimationshandling.

Rättegångskostnader

16 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Förbundsrepubliken Tyskland har tappat målet, skall den förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

följande dom:

17 Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 48, 52 och 59 i EG-fördraget, artikel 4 i rådets direktiv 68/360/EEG av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer och artikel 4.1 i rådets direktiv 73/148/EEG av den 21 maj 1973 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i fråga om etablering och tillhandahållande av tjänster, genom att behandla tyska medborgare och medborgare i andra medlemsstater som är bosatta i Tyskland väsentligen olika vid fastställelse av graden av oaktsamhet och storleken på bötesbelopp, då de gör sig skyldiga till sinsemellan likartade överträdelser av skyldigheten att inneha en giltig legitimationshandling.

18 Förbundsrepubliken Tyskland skall ersätta rättegångskostnaderna.