61997C0200

1 Detta mål väcker frågan huruvida en form av tvångsförvaltning och skydd mot utsökningsåtgärder från fordringsägare som italiensk rätt beviljar vissa företag på obestånd, när det gäller ett stålföretag, utgör statligt stöd som är förbjudet enligt artikel 4 c i EKSG-fördraget.(1)

Bakgrund och tillämpliga bestämmelser

2 Lag nr 95/1979 av den 3 april 1979,(2) känd som Prodi-lagen efter den dåvarande industriministern, inrättar ett förfarande med tvångsförvaltning för företag på obestånd som har 300 anställda eller fler och som har skulder som överstiger 80,444 miljarder LIT(3) och samtidigt är fem gånger större än företagets inbetalade bolagskapital. De ifrågavarande skulderna skall vara till kreditinrättningar eller -företag eller socialförsäkringsinrättningar,(4) eller företag där staten har ägarmajoritet.(5) Det synes som att tvångsförvaltning bara är tillgänglig för företag som bedriver industriell verksamhet. När ett företag uppfyller villkoren för tvångsförvaltning enligt lag nr 95/1979 kan dessutom andra företag på obestånd inom samma grupp också placeras under tvångsförvaltning, även om de inte uppfyller de krav som avser antalet anställda och deras skuldnivå.

3 För att ett företag som uppfyller villkoren skall sättas under tvångsförvaltning skall det först förklaras vara på obestånd av domstol, antingen med tillämpning av konkurslagen(6) eller på grund av underlåtenhet att betala ut löner sedan minst tre månader tillbaka. När den behöriga domstolen finner att företaget uppfyller villkoren i lag nr 95/1979, skall den avstå från att underställa företaget det normala konkursförfarandet. Ett dekret som sätter företaget under tvångsförvaltning antas sedan av industriministern i samråd med finansministern. Industriministern beslutar också på detta stadium, i samråd med finansministern, huruvida företaget under tvångsförvaltning skall tillåtas fortsätta sin verksamhet eller inte, under en period av upp till två år (med möjlighet till en förlängning på ytterligare högst två år).(7) Detta beslut förefaller vara av skönsmässig natur till skillnad från det som i det första ledet sätter företaget under tvångsförvaltning. Det har anförts att de båda besluten undantagslöst tas gemensamt. När beslutet om fortsatt verksamhet fattas skall industriministern fullt ut beakta fordringsägarnas intressen.

4 Det normala konkursförfarandet enligt den italienska konkurslagstiftningen sker under tillsyn av domstol, med beslutsfattande i samråd med eller efter godkännande av en kommitté av fordringsägare. Det inrymmer möjligheten att tillåta företaget som är på obestånd att fortsätta sin verksamhet för att i fordringsägarnas intresse maximera värdet av dess tillgångar.(8) Gränserna för sådan fortsatt verksamhet har inte beskrivits för domstolen. Förmodligen skulle det inte vara tillåtet att driva företaget med förlust, eftersom det ytterligare skulle skada fordringsägarnas intressen.

5 Företag som är satta under tvångsförvaltning lyder under allmänna konkursregler, med uttryckliga undantag som föreskrivs i lag nr 95/1979. Under tvångsförvaltning, liksom under normalt italienskt likvidationsförfarande, har ägaren till företaget på obestånd således inte rätt att disponera dess tillgångar, vilka i princip skall användas för att tillgodose företagets borgenärer. Ett dekret om tvångsförvaltning innebär liksom det normala konkursförfarandet att några enskilda utsökningsåtgärder inte kan inledas eller genomföras avseende företagets skulder.(9) Vid tvångsförvaltning omfattar uppskovet emellertid även skatteskulder, straffavgifter och räntor, vilka inte omfattas av uppskov vid det normala förfarandet.(10) Ränta på befintliga skulder betalas inte under perioden av tvångsförvaltning, liksom under ett normalt konkursförfarande.(11)

6 Ett företag under tvångsförvaltning är befriat från skyldighet att betala böter och straffavgifter vid underlåtenhet att betala in obligatoriska sociala avgifter.(12) Det förefaller som om värdet av sådana böter och straffavgifter kan uppgå till 50 procent av skuldbeloppet. Ett företag under tvångsförvaltning kan sälja sina tillgångar med uttag av en schablonmässig registerskatt på 1 miljon LIT (i stället för den normala taxan på 3 procent av värdet av den berörda egendomen).(13) Det är inte klarlagt i vilken utsträckning dessa särskilda regler är tillämpliga på ett företag under tvångsförvaltning som inte tillåts att fortsätta sin verksamhet.

7 När ett företag under tvångsförvaltning tillåts att fortsätta sin verksamhet skall den förvaltare som utsetts att driva företaget upprätta en lämplig förvaltningsplan. Förvaltningsplanens överensstämmelse med huvuddragen i den nationella industripolitiken skall bedömas av den interministeriella kommittén för samordning av industripolitiken(14) innan den godkänns av industriministern. Förvaltaren kan, till synes, inte likvidera bolaget annat än om det är omöjligt att rädda det. Likvidationen skall, där så är möjligt, ske genom avyttring av företagets tillgångar under pågående verksamhet. Kommissionen har antytt att förvaltaren har möjlighet att sälja delar av företaget till underpris, det vill säga att andra företag skulle ersättas för att överta sådana enheter och för att upprätthålla deras verksamhet.(15) Staten kan garantera vissa eller alla de skulder som företaget ådragit sig för att finansiera den fortsatta verksamheten under denna period.(16) Kostnaderna för tvångsförvaltning inklusive skulder som uppkommit har förmånsrätt framför redan befintliga borgenärsfordringar. Detta är fallet även när ett företag fortsätter sin verksamhet inom ramen för det normala konkursförfarandet.(17)

8 Förfarandet med tvångsförvaltning kvarstår under ministerns tillsyn. Beslut avseende frågor såsom omstrukturering, försäljning av tillgångar, likvidation eller slutdatum för tvångsförvaltningen skall godkännas av industriministern. Domstolen har erhållit motstridiga uppgifter avseende huruvida ministerns beslut kan överprövas av administrativa domstolar med avseende enbart på deras lagenlighet, eller om de tvärtom kan bli föremål för en mer långtgående talan vid allmän domstol avseende huruvida de är förenliga med fordringsägarnas ekonomiska intressen. Till synes kan vissa fordringsägare vara representerade i övervakningskommittén, vilken enbart har en konsultativ roll i förfarandet med tvångsförvaltning.

9 Industriministern godkänner även slutdatum för tvångsförvaltningen. Borgenärerna kan söka tillgodoseende av sina fordringar, helt eller delvis, endast vid slutet av den perioden, antingen genom att företagets tillgångar realiseras eller med hjälp av företagets förnyade inkomster.

10 Lag nr 95/1979 har, delvis efter klagomålen från sökanden i det nationella målet, stålföretaget Ecotrade Srl (nedan kallat Ecotrade), varit föremål för ett antal beslut av kommissionen. Som svar på en anmodan från kommissionen, enligt artikel 93.1 i EG-fördraget(18) att ge ytterligare information om lag nr 95/1979 avseende en granskning av statligt stöd(19), förklarade sig Italien inte vara berett att anmäla lagen, utom med avseende på garantibestämmelsen i artikel 2a. Kommissionen beslutade då, genom meddelande C 7/97 (ex E 13/92),(20) att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 93.2 i EG-fördraget. Kommissionen beslutade även att en statlig garanti som med stöd av artikel 2a i lag nr 95/1979 beviljats ett stålföretag under tvångsförvaltning, Altiforni e Ferriere di Servola SpA (svaranden i det nationella målet, nedan kallad AFS), utgjorde ett stöd som var oförenligt med den gemensamma marknaden för kol och stål.(21) Kommissionen beslutade också avseende ett annat stålföretag under tvångsförvaltning, Ferdofin Siderurgica Srl, att inställd betalning av vissa statliga skulder utgjorde ett stöd som var oförenligt med den gemensamma marknaden för kol och stål samt att skulderna i fråga skulle återkrävas.(22)

11 Det förevarande målet avser AFS skuld på 149 108 190 LIT till Ecotrade för leverans av stål. AFS skuld till Ecotrade förblev obetald och Pretore di Trieste meddelade den 30 juli 1992 ett beslut enligt vilket en fordran som AFS hade mot en bank skulle utbetalas till Ecotrade med ett belopp motsvarande skuldbeloppet. AFS informerade Ecotrade den 28 augusti 1992 om att företaget, efter att det hade förklarats vara på obestånd av Tribunale di Trieste den 2 juli 1992, hade satts under tvångsförvaltning genom ministerdekret av den 23 juli 1992 med stöd av lag nr 95/1979, vilket tillät det att fortsätta sin verksamhet. AFS begärde att den summa som utbetalats skulle återbetalas, eftersom en reglering av skulden efter utfärdandet av ett sådant dekret stod i strid med artikel 4 i lag nr 544/1981. Den 4 oktober 1992 väckte Ecotrade talan vid Tribunale di Trieste i syfte att få fastställt att den begäran om återbetalning som framställts av AFS saknade grund, eftersom den skett med stöd av ett dekret som var oförenligt med gemenskapsrättsliga regler om statligt stöd. Tribunale di Trieste ogillade denna talan den 23 oktober 1993 och biföll den begäran om återbetalning som framställts av AFS. Denna dom bekräftades av Corte d'appello di Trieste efter överklagande. Ecotrade överklagade då till Corte suprema di cassazione (nedan kallad den nationella domstolen).

12 Den nationella domstolen hänsköt följande fråga till domstolen för ett förhandsavgörande i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget:

"a) När det i artikel 92 i fördraget alternativt anges 'stöd som ges av en medlemsstat' eller 'med hjälp av statliga medel', kan detta leda tanken till att även sådana statliga åtgärder som inte direkt föreskriver utbetalning av penningsummor från staten men som genom särskilda förfaranden gör det möjligt att uppnå samma resultat också skall anses utgöra stöd.

b) Den slutsats som det angivna beslutet (E 13/92) innehåller ... bygger på antagandet att lag nr 95/79 'i olika hänseenden förefaller omfattas av tillämpningsområdet för artikel 92 och följande artiklar i fördraget'.

Det förefaller således tveksamt om man enligt bestämmelserna i fördraget och kommissionens beslut som stöd kan betrakta en statlig åtgärd, såsom den som vidtagits med tillämpning av ovannämnda lag nr 95/79, som föreskriver:

1) att normala konkursförfaranden inte skall tillämpas på storföretag,

2) att dessa konkursförfaranden inte tillämpas samtidigt som företaget tillåts fortsätta sin verksamhet,

med hänsyn till att det i lagdekret nr 414 av den 31 juli 1981 (stadfäst genom lag nr 544/81) föreskrivs (artikel 4) att 'enskilda utsökningsåtgärder ... får inte inledas eller fullföljas efter beslutet om att förfarandet med tvångsförvaltning skall inledas'."

Yttranden

13 Skriftliga och muntliga yttranden har inkommit från Ecotrade, AFS, Republiken Italien och Europeiska gemenskapernas kommission.

14 Ecotrade och kommissionen hävdar att tillämpningen på ett stålföretag av det system med tvångsförvaltning som inrättades genom lag nr 95/1979 utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 4 c i EKSG-fördraget, vilket skulle ha anmälts i enlighet med artikel 6 i kommissionens beslut nr 3855/91/EKSG av den 27 november 1991 om gemenskapsregler för statligt stöd till stålindustrin.(23) De hävdar att lag nr 95/1979 utgör ett undantag från den allmänna konkurslagstiftningen, genom att dess tillämpning är begränsad till industriella företag av viss storlek med skulder på ett angivet belopp till angivna fordringsägare, varav många i den offentliga sektorn, och dessutom genom att beslutet att tillåta ett företag på obestånd under tvångsförvaltning att fortsätta sin verksamhet är föremål för ministerns skönsmässiga bedömning,(24) vilket utesluter en framskjuten roll för fordringsägare. Artikel 4 c i EKSG-fördraget omfattar även negativa stöd, som minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget och som således till sin natur liknar och har samma effekt som subventioner.(25) Befrielsen från betalning av böter och straffavgifter vid underlåtenhet att betala in sociala avgifter, förbudet mot utsökningsåtgärder avseende skatteskulder och böter och straffavgifter,(26) möjligheten till statlig garanti för skulder som uppkommit under tvångsförvaltning och den enbart symboliska registerskatten på tillgångar som företaget avyttrat utgör, enligt deras mening, direkta subventioner med statliga medel som innebär fördelar i jämförelse med normalt konkursförfarande. Uppskov med betalning av statliga skulder och underlåten ränteuppräkning utgör också stöd, inom ramen för fortsatt verksamhet under tvångsförvaltningssystemet, vars syfte är att upprätthålla den ekonomiska verksamheten hos företaget i fråga, trots att privata fordringsägare också berörs och liknande uppskov med utsökningsåtgärder tillämpas under det normala konkursförfarandet. Ecotrade hävdar att det i lagstiftning föreskrivna inställandet av betalning av privata skulder utgör en form av stöd, trots att det inte innebär någon belastning på statens resurser.(27) Kommissionen hävdar å andra sidan att ett sådant uppskov innebär en belastning på statliga medel, eftersom det normalt sett medför utsläckning av de berörda fordringarna och således indirekt medför lägre skatteinkomster för den italienska statskassan från dessa gäldenärer.

15 AFS och den italienska regeringen hävdar att tvångsförvaltning är en högst normal åtgärd vid obestånd som är förenlig med det arbete som bedrivs i Uncitral (United Nations Commission on International Trade Law), vilket syftar till att undvika onödig likvidation av företag, men som samtidigt tjänar samma syfte: att borgenärers fordringar tillgodoses. Samtidigt som de är beredda att medge att den statliga skuldgarantin skall anmälas såsom ett stöd, hävdar de att ett företags fortsatta verksamhet vid obestånd, utan stöd av statliga medel, inte i sig är oförenlig med reglerna om fri konkurrens. Tvångsförvaltning är ett allmänt och automatiskt förfarande som är betingat av uppfyllandet av vissa villkor. Det är enbart beviljandet av en statlig garanti som är skönsmässigt. Det föreligger parallellitet mellan tvångsförvaltning och normalt konkursförfarande: båda inleds genom en förklaring om obestånd, båda innebär uppskov med betalning av skulder och räntor, båda tillåter, i ljuset av rådande omständigheter, att företaget på obestånd fortsätter sin verksamhet. Fortsatt verksamhet enligt artikel 90 i konkurslagen kan enbart beviljas av en domstolstillsatt kommitté av företrädare för fordringsägarna, vars beslut inte kan överklagas, och kan till skillnad från förhållandet vid tvångsförvaltning fortsätta utan begränsning i tiden. Tvångsförvaltning medför inte någon extra kostnad för staten, som är främmande för förhållandet gäldenär-borgenär; kostnader som bärs av privata parter utgör inte stöd.(28) Uppskovet med betalning av skulder innebär inte olika inkomstnivåer för statskassan i det långa loppet och kan leda till högre inkomster om företaget förmår driva sin verksamhet till en situation där det kan betala alla sina skulder. AFS bestrider relevansen av den nationella domstolens begäran om förhandsavgörande, eftersom betalningen av Ecotrades fordran till och med skulle uppskjutas under det normala konkursförfarandet. Bestämmelsen om befrielse från sociala avgiftsskulder omfattade bara sociala avgiftsskulder som uppkommit fram till år 1986. Uppskovet med skatteskulder under systemet med tvångsförvaltning innebär inte någon belastning på statliga medel, eftersom utdelning avseende sådana skulder under det normala konkursförfarandet bara ger en processuell fördel. I enlighet med principen om jämställdhet mellan fordringsägare skall staten fortfarande svara gentemot de övriga fordringsägarna för alla belopp som har utdelats utöver dess faktiska andel i tillgångarna i den eventuella konkursen. Den särskilda låga registerskatten gynnar de företag som köper snarare än det företag som säljer sina tillgångar.

Bedömning

16 AFS förefaller vara ett företag som sysslar med produktion inom stålindustrin och således ett företag i den mening som avses i artikel 80 i EKSG-fördraget. Eftersom bestämmelserna i EG-fördraget inte medför någon ändring i bestämmelserna i EKSG-fördraget när det gäller reglerna i det fördraget om hur den gemensamma marknaden för kol och stål skall fungera,(29) skall den nationella domstolens fråga omformuleras som en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 41 i EKSG-fördraget avseende tolkningen av artiklarna 4 c och 67 i det fördraget.(30) Artikel 4 i EKSG-fördraget har i relevanta delar följande lydelse:

"Följande åtgärder är oförenliga med den gemensamma marknaden för kol och stål och skall därför upphävas och förbjudas inom gemenskapen på det sätt som anges i detta fördrag:

...

c) subventioner eller statliga stödåtgärder eller särskilda pålagor som ålagts av staterna oavsett i vilken form det sker,

..."

Artikel 67 är den enda bestämmelsen i kapitel VII i tredje avdelningen i EKSG-fördraget, som har titeln "Ingrepp i konkurrensförhållanden". Artikel 67.1 anger att "[v]arje åtgärd som vidtas av en medlemsstat och som är ägnad att märkbart återverka på konkurrensförhållanden inom kol- och stålindustrin, skall den berörda regeringen underrätta Höga myndigheten om". Artikel 67.2 möjliggör för Höga myndigheten (kommissionen) att vidta vissa åtgärder om en åtgärd är ägnad att framkalla en allvarlig jämviktsstörning. Artikel 67.3 bemyndigar Höga myndigheten att lämna rekommendationer till medlemsstater vars åtgärder ger särskilda fördelar till eller lägger särskilda avgifter på kol- och stålföretagen inom dess kompetensområde i jämförelse med övriga industrier inom samma land.

17 Domstolen uttalade i domen i målet Banks att "artikel 4 är i sig tillämplig enbart vid avsaknad av mera specifika regler. Om de har antagits eller är styrda av andra bestämmelser i [EKSG-] fördraget skall texter som har avseende på samma bestämmelse betraktas som en helhet och tillämpas tillsammans".(31) Det framgår av analysen i den domen och i domen i målet Hopkins m.fl.(32) att artikel 4 c i EKSG-fördraget, läst tillsammans med punkterna 2 och 3 i artikel 67, inte kan ha direkt effekt på grund av det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen givits vid tillämpning av den senare bestämmelsen. Det förevarande målet omfattas emellertid enligt min bedömning varken av tillämpningsområdet för artikel 67.2, eftersom det inte har påståtts att stödet har framkallat en allvarlig jämviktsstörning, eller för artikel 67.3, eftersom lag nr 95/1979 inte ger kol- eller stålföretag särskilda fördelar i jämförelse med övriga industrier. Urvalet av företag som åtnjuter de påstådda fördelarna med tvångsförvaltningen sker enligt helt andra villkor. När det gäller artikel 67.1 är den däri angivna underrättelseskyldigheten inte på något sätt oförenlig med den klara och ovillkorliga tillämpningen av det absoluta förbudet mot statligt stöd i artikel 4 c. Jag drar således slutsatsen, under omständigheterna i det förevarande fallet, att artikel 4 c har direkt effekt.

18 Det finns ett antal viktiga skillnader mellan systemet för statligt stöd i artiklarna 92 och 93 i EG-fördraget och den mer kortfattade men också mer svepande och ovillkorliga ordalydelsen i artikel 4 c i EKSG-fördraget. Det förefaller emellertid, av de skäl som anges nedan, klart att definitionen av statligt stöd, som är central i det förevarande målet, är densamma enligt båda fördragen, trots att artikel 4 c inte uttryckligen hänvisar till statliga medel.

19 Kommissionens dokument E 13/1992, som den nationella domstolen hänvisar till i frågan, förefaller inte heller vara ett beslut utan endast en anmodan till Italien, enligt artikel 93.3 i EG-fördraget, att underrätta kommissionen om stöd i alla de fall i vilka bestämmelserna i lag nr 95/1979 tillämpas. Kommissionen beslutade därefter att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 93.2 i EG-fördraget,(33) men något beslut av allmän karaktär hade inte fattats med stöd av den bestämmelsen när frågan hänsköts i det förevarande fallet. Det enda kommissionsbeslut avseende bestämmelserna i lag nr 95/1979 - förutom de som avser återkrav av olagligt statligt stöd och beviljandet av en statlig garanti för ytterligare skulder som företag som fortsatt sin verksamhet under tvångsförvaltning ådragit sig, som inte är relevanta i det förevarande fallet - är beslut nr 97/754/EKSG som avser ett enda företag, Ferdofin Srl. Samtidigt som det enskilda kommissionsbeslutet är grundat på skäl som är av uppenbar relevans i det förevarande fallet, är det i sig varken bindande för någon av parterna i det nationella målet eller för den nationella domstolen när den avgör det målet. Det faktum att Italien inte fullföljde sin ogiltighetstalan mot beslut nr 97/574/EKSG kan inte heller medföra att skälen och den operativa delen av det beslutet skall tillämpas, utan att kunna bestridas i ett nationellt förfarande i vilket varken Italien eller Ferdofin är part.(34) Trots att inlagorna och den följande analysen hänvisar till vissa av de argument som förekommer i de olika kommissionsbeslut som just omnämnts är det mest lämpligt att omformulera den fråga som den nationella domstolen hänskjutit genom att enbart hänvisa till artikel 4 c i EKSG-fördraget.

20 Det är möjligt att läsa punkterna 1 och 2 i den fråga som den nationella domstolen har hänskjutit var för sig. Det förevarande fallet avser emellertid omständigheter under vilka företaget i fråga på obestånd, AFS, inte enbart har ställts under tvångsförvaltning utan även har tillåtits fortsätta sin verksamhet inom ramen för ett sådant förfarande. Dessutom är det inte klart vilka konsekvenser tvångsförvaltning har för den slutliga likvidationen av ett företag på obestånd för det fall att fortsatt verksamhet inte medges. Jag kommer därför att koncentrera mig på den verkan systemet med tvångsförvaltning har på konkurrensen när det tillämpas på företag som fortsätter sin verksamhet. Det ankommer på den nationella domstolens att avgöra tillämpligheten av det svar som domstolen ger på dess fråga i det fall då ett företag under tvångsförvaltning upphör med sin verksamhet, i ljuset av en jämförelse mellan de bestämmelser i italiensk rätt som är tillämpliga i det fallet och de i den allmänna konkurslagen.

21 Jag tolkar således den fråga som den nationella domstolen har hänskjutit såsom avseende huruvida sättandet av ett företag, i den mening som avses i artikel 80 i EKSG-fördraget, som är på obestånd, under tvångsförvaltning enligt lag nr 95/1979 - varmed enskilda utsökningsåtgärder inte får inledas eller fullföljas, vissa bestämmelser i den ordinarie konkurslagstiftningen inte är tillämpliga eller är tillämpliga enligt vissa villkor och företaget i fråga tillåts fortsätta sin verksamhet - utgör statligt stöd som är förbjudet enligt artikel 4 c i EKSG-fördraget, mot bakgrund av att statliga åtgärder som inte föreskriver utdelning av medel från staten men som möjliggör att samma resultat uppnås genom särskilda förfaranden som skulle ha uppnåtts genom sådan utdelning kan sägas utgöra sådant stöd.

22 Det ledande prejudikatet avseende negativa former av stöd, genom vilka staten avstår från fordringar på företag, är ett EKSG-mål, Steenkolenmijnen, där domstolen i domen uttalade följande:(35)

"Begreppet stödåtgärd är dock mer allmänt än begreppet subvention eftersom det omfattar inte enbart konkreta förmåner som själva subventionerna utan även ingripanden som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar företagets budget och som därigenom, utan att det är fråga om subventioner i strikt bemärkelse, är av samma karaktär och har identiskt lika effekter."

23 Denna definition har också antagits i EG-sammanhang, till exempel i domen i målet Banco Exterior de España,(36) som avsåg ett selektivt skatteundantag vilket satte företaget i fråga i en mer fördelaktig finansiell ställning än andra skattebetalare.(37) Domstolen har tolkat begreppet "stöd" i artikel 92.1 i EG-fördraget som ovillkorligen omfattande fördelar som givits direkt eller indirekt genom statliga tillgångar(38) eller genom någon ytterligare börda för staten.(39) Denna bestämmelses ordalydelse och de förfaranderegler som fastställts i artikel 93 i EG-fördraget visar att "förmåner som ges med andra medel än statliga inte omfattas av de ifrågavarande bestämmelsernas tillämpningsområde. Skillnaden mellan stöd som ges av staten eller med hjälp av statliga medel syftar till att i begreppet stöd inte endast inbegripa stöd som ges direkt av staten utan också stöd som ges av offentliga eller privata organ, som utsetts eller inrättats av staten".(40) De yttersta gränserna för denna definition förefaller ha nåtts i domen i målet kommissionen mot Frankrike,(41) där domstolen betraktade ett bidrag till vissa lantbrukare - som beslutades och finansierades av ett offentligt organ, Caisse National de Crédit Agricole, vars genomförande var underställt myndigheternas godkännande(42) och vars detaljerade regler för beviljande motsvarar de för statligt stöd - som stöd, trots det faktum att det operativa överskott från vilket bidragsmedlen togs ursprungligen härrörde från privata bidrag.(43) I den mån artikel 4 c i EKSG-fördraget hänvisar till "statliga stödåtgärder" borde samma definition av stöd med hänvisning till statliga medel enligt min mening vara tillämplig i ett EKSG-sammanhang. Detta är även ägnat att särskilja begreppen i artikel 4 c från de som används i artikel 67.3, som ger kommissionen behörighet att övervaka det ännu vidare begreppet "särskild fördel", vilket skulle kunna utsträckas till föreskrivna fördelar som inte har några omedelbara konsekvenser för den offentliga kassan.

24 Jag godtar i detta sammanhang inte kommissionens argument att förluster som lidits av privata fordringsägare under systemet med tvångsförvaltning kan betecknas som stöd på grund av den därav följande förlusten av skatteintäkter till staten. Detta är helt enkelt en alltför avlägsen anknytning till statens användande av sina medel för att utgöra stöd. I den mån lag nr 95/1979 förvanskar det normala förhållandet mellan gäldenärer och enskilda borgenärer borde varje därav följande förlust av skatteinkomster betraktas som en del av systemet och inte som ett medel för att bevilja en särskild statsfinansierad fördel till de berörda gäldenärsföretagen.(44)

25 Till skillnad från artikel 92.1 i EG-fördraget hänvisar artikel 4 c inte till stöd såsom åtgärder som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen "genom att gynna vissa företag eller viss produktion". Likväl förefaller det som om en särskillnad mellan stöd som är selektiva till sin natur och statliga åtgärder som är allmänt tillämpliga inom områdena för skatter, social trygghet, reglering av ekonomin och så vidare, är implicit i varje gemenskapssystem för statligt stöd. Den grundläggande distinktionen mellan allmänna åtgärder och selektiva stöd görs i artikel 67.3 i EKSG-fördraget och borde enligt min mening även tillämpas avseende artikel 4 c. Alternativet skulle innebära en allmän översyn av alla statliga regleringar på sådana områden, sannolikt med regleringarna i de andra medlemsstaterna som måttstock, snarare än de vanligtvis tillämpliga reglerna i den medlemsstaten (eftersom dessa själva skulle vara föremål för undersökning). Detta skulle motverka sitt syfte, eftersom de stater vars allmänna ekonomiska organisation och reglering var den mest konkurrenskraftiga skulle bestraffas. Således kan till och med åtgärder som kommer hela kolproduktionsindustrin i medlemsstaten i fråga till godo utgöra stöd i den mening som avses i artikel 4 c i EKSG-fördraget, om de inte har allmän tillämpning i andra sektorer av industrin som faller utanför det fördragets tillämpningsområde, vilket var fallet i målet Steenkolenmijnen. Selektivitetsvillkoret, den positiva eller negativa lättnaden i definierade fall av allmänt tillämpliga regler eller åligganden är implicit i domstolens hänvisning till "åtgärder som i olika former lindrar kostnader som vanligtvis ingår i ett företags budget" i det målet.(45)

26 Under omständigheterna i det förevarande fallet hör frågorna huruvida bestämmelserna i lag nr 95/1979 är selektiva till sin natur och huruvida de utgör ett stöd som finansieras med statliga medel i stor utsträckning ihop. Beslutet avseende det eventuella beviljandet av en statlig garanti enligt artikel 2a i lag nr 95/1979 är klart skönsmässigt och således selektivt, men är inte av betydelse i det förevarande fallet. Det är i AFS fall föremål för ett särskilt kommissionsbeslut och den nationella domstolen hänvisar inte till det. Helt skilt från den bestämmelsen tillämpas emellertid lagen selektivt i två stadier. För det första begränsas antalet företag på obestånd som kan ställas under tvångsförvaltning genom hänvisning till antalet anställda, deras engagemang i industriell verksamhet, deras skuldsättningsnivå i förhållande till det inbetalade bolagskapitalet samt deras fordringsägares identitet. Förekomsten av skilda system för företag av olika storlek och slag som är på obestånd kan rättfärdigas med överväganden för vilka dessa skillnader har betydelse, under förutsättning att de olika systemens nettoeffekt på konkurrensen är desamma. Således kanske en medlemsstat till exempel söker belägga likvidationen av mindre företag en lättare administrativ börda så att dessa företags jämförelsevis små resurser kan tillvaratas bättre för att tillgodose deras fordringsägare. De urvalskriterier som används i lag nr 95/1979 förefaller emellertid ha andra syften och verkningar. De förefaller tillsammans välja ut stora industriella företag som i huvudsak står i skuld till staten eller offentliga organ. Det stämmer att lagen inte formellt sett kräver att staten skall vara det insolventa företagets största fordringsägare, men det faktum att de kategorier av fordringsägare som beaktas i stor utsträckning är av offentlig natur, tillsammans med de relativt höga beloppen som företaget skall vara skyldigt de utvalda kategorierna av fordringsägare, gör det högst troligt att staten nästan alltid kommer att vara en viktig fordringsägare.

27 Där selektivt tillämpade regler avseende förhållandet mellan fordringsägare och gäldenär, i förhållande till de normala reglerna, favoriserar gäldenären och staten sannolikt är den huvudsaklige fordringsägaren blir effekten av dessa regler att offentliga resurser tilldelas gäldenärsföretaget på ett sätt som inte skulle ske med de normala reglerna, vilket således kvalificerar åtgärden i fråga som ett stöd. Trots att den allmänna regleringen av förhållandet mellan fordringsägare och gäldenär, liksom förhållandet mellan arbetsgivare och anställda(46) och mellan tillverkare och konsumenter,(47) vanligtvis faller utanför tillämpningsområdet för gemenskapsrättsliga regler om statligt stöd, utgör särskilda regler på något av dessa områden som flyttar den normala bördan till förmån för vissa kategorier av företag eller viss tillverkning, helt eller huvudsakligen på statens bekostnad, enligt min mening en form av stöd. Under dessa omständigheter kan staten inte hävda att den är en opartisk tredje man i förhållandet mellan fordringsägare och gäldenär. För att undvika tvivel bör jag tillägga att jag anser att särskilda regler som gynnar vissa gäldenärsföretag på obestånd skulle kunna utgöra stöd även om staten endast var en fordringsägare av mindre mått, i den mån återkrav av offentliga medel faktiskt avstås. Det faktum att de privata fordringsägarna är skyldiga att utstå förluster på samma villkor som staten i ett selektivt regelsystem fråntar inte dessa statliga förluster karaktären av stöd.(48) Ju starkare det kausala sambandet mellan statens roll som fordringsägare och tillämpningen av särskilda regler till fördel för gäldenärsföretaget är, desto större är emellertid den stödliknande effekten av reglerna i fråga.

28 Den andra delen av selektivitet i tillämpningen av lag nr 95/1979 uppstår vid utövandet av ministerns diskretionära befogenhet att tillåta ett företag på obestånd under tvångsförvaltning att fortsätta sin verksamhet. Även om denna diskretionära befogenhet inte skulle utövas, såsom den faktiskt utövas, i förhållande till en redan begränsad kategori av företag, skulle den ge de berörda ministrarna ett visst handlingsutrymme vilket skulle kunna sätta vissa företag i en mer förmånlig situation än andra.(49) Fastän det som uppfattas som fordringsägarnas bästa intressen skall beaktas när detta beslut fattas, måste det faktum att företagets fortsatta verksamhet skall vara förenlig med nationell industripolitik, och att beslutet per definition avser ett betydande företag med ett stort antal anställda och är särskilt utformat för att bevara företagets ekonomiska verksamhet, öka sannolikheten för att beslutet kommer att påverkas av andra faktorer än statens objektiva kommersiella intressen i egenskap av fordringsägare. Denna slutsats påverkas inte av det faktum att den fortsatta verksamheten även är möjlig under det normala italienska konkursförfarandet, enbart med syfte att maximera värdet av det insolventa företagets tillgångar.

29 Det är nu nödvändigt att fastställa huruvida lag nr 95/1979 och i synnerhet den fortsatta verksamheten verkar till fördel för den begränsade grupp av företag på obestånd som den är tillämplig på. Det är möjligen något missvisande att hänvisa till en fördel för gäldenärsföretaget eftersom företaget, utom i de förmodligen ovanliga fallen i vilka det genom fortsatt verksamhet tar sig ur de finansiella svårigheterna, kommer att avvecklas. Fram till den tidpunkten representerar det enbart en nolla i fordringsägarnas bokföring. Dessutom förlorar företagets ägare besittningen från början av både det normala konkursförfarandet och tvångsförvaltningen, för att ställa tillgångarna till fordringsägarnas förfogande, så att ägarna inte heller gynnas ytterligare av tvångsförvaltningen. Det handlar snarare om en fördel för företagets ekonomiska verksamhet. Det synbara ändamålet med fortsatt verksamhet är att upprätthålla företagets ekonomiska verksamhet även om detta sker under annat ägande och även om detta "inte motsvarar den mest rationella fördelningen av produktionen vid högsta möjliga produktivitetsnivå".(50) Av detta skäl utgör den särskilda registerskatteskalan vid avyttring av tillgångar tydligt ett stöd. Trots att det kan hävdas att detta gynnar köparen av tillgångarna i fråga snarare än företaget på obestånd, fungerar det som ett stöd för den fortsatta driften av den angränsande ekonomiska verksamheten i den mån köparen kanske skulle ha avskräckts av den normala registerskatteskalan.

30 Inriktningen av systemet med tvångsförvaltning mot fortsatt ekonomisk verksamhet, under omständigheter där detta kanske inte skulle ske enligt normal italiensk konkursrätt, omintetgör enligt min mening både det argument som grundas på graden av parallellitet mellan det normala konkursförfarandet och förfarandet med tvångsförvaltning och det som avser den påstådda bristen av relevans av frågan om statligt stöd för utgången av det nationella målet, en fråga som hävdades med emfas av AFS vid förhandlingen. Gemenskapsrättsliga regler om statligt stöd tar fasta på verkan av snarare än syftet med statliga åtgärder.(51) Likväl förefaller det mer sannolikt att verkan av den fortsatta verksamheten under tvångsförvaltning är att stötta ekonomisk verksamhet som annars skulle vara ohållbar under normala marknadsvillkor, eftersom det syfte som lag nr 95/1979 tjänar, och i enlighet med vilken beslut tas, är att bevara ekonomisk verksamhet. Både det normala konkursförfarandet och förfarandet med tvångsförvaltning medför uppskov med enskilda utsökningsåtgärder och ränta på dessa fordringar, samt att båda dessa förfaranden tillåter fortsatt verksamhet. Den större sannolikheten för att verksamheten fortsätter under tvångsförvaltning och det faktum att beslutet i detta avseende tillhör den verkställande makten, snarare än antingen fordringsägarna eller en behörig domstol, samt att det åtminstone delvis grundas på allmänna ekonomiska politiska överväganden, snarare än enbart på maximeringen av värdet av företagets tillgångar, innebär emellertid att tillämpningen av dessa regler kan ha mycket skilda verkningar enligt dessa två förfaranden. I synnerhet kan fortsatt verksamhet som går med förlust påverka förmånsrättsordningen för skulderna till befintliga fordringsägare, möjligen med följden att staten i praktiken avstår från sin skuld. Det skall i detta avseende erinras om att förvaltningsplanen endast behöver upprättas efter beslutet av ministern att tillåta fortsatt verksamhet. Trots införandet av en längsta period av fortsatt verksamhet under tvångsförvaltning, vilken inte har någon motsvarighet i artikel 90 i konkurslagen, förefaller perioden av fortsatt verksamhet och uppskov med utsökningsåtgärder och ränta - med följande förluster för fordringsägarna, inklusive staten naturligtvis - likväl vara längre än den period som ges för likvidation av tillgångar enligt det normala konkursförfarandet. Således är det i varje givet fall troligt att systemet med tvångsförvaltning kostar staten mer i förlorade resurser än tillämpningen av normala konkursregler.

31 Det ligger i konkursförfarandets och näringsverksamhetens natur att man inte med absolut säkerhet kan förutse att ett förfarande snarare än ett annat undantagslöst leder till större eller mindre förluster för fordringsägarna, inklusive staten. Enligt min mening skulle det förta syftet med förbudet mot statligt stöd i artikel 4 c i EKSG-fördraget om den beaktansvärda sannolikheten för att tillämpningen av ett särskilt förfarande kommer att medföra en större förlust för staten i egenskap av fordringsägare inte var tillräcklig för att karaktärisera åtgärden i fråga som en stödåtgärd. Annars skulle nationella regler som är utformade för att stödja vissa företag eller viss ekonomisk verksamhet, men vars stödliknande effekter är föremål för tillfälligheter i någon form, undslippa räckvidden av förbudet mot stöd. Jag drar därför slutsatsen att de centrala bestämmelserna i lag nr 95/1979 avseende vilka företag som gynnas av lagens villkor, utövandet av ministerns diskretionära befogenheter och de kriterier i enlighet med vilka fortsatt verksamhet är tillåten, tillsammans med annars normala regler avseende uppskov med utsökningsåtgärder och ränta, utgör statligt stöd i enlighet med artikel 4 c i EKSG-fördraget. Denna slutsats, som är grundad på de märkbara sannolika effekterna av tvångsförvaltningssystemet, bör likväl vara möjlig att bestrida i varje givet fall där företaget i fråga på ett tillfredsställande sätt kan visa den behöriga domstolen att fortsatt verksamhet under tvångsförvaltning inte kommer att medföra en större förlust för staten i dess egenskap av fordringsägare än tillämpningen av de normala bestämmelserna i konkurslagen. Uppfyllandet av detta villkor kommer emellertid antagligen att kräva ändring av de förfaranderegler som avser inledandet av tvångsförvaltning eller åtminstone av de regler som styr beviljandet av tillstånd till fortsatt verksamhet enligt det systemet.

32 Förhållandet enligt lag nr 95/1979 kan jämföras med det enligt den normala konkursrätten - inte bara i Italien utan i många, om inte alla, medlemsstaterna - enligt vilken insolventa företags öde, inklusive möjligheten till fortsatt verksamhet, antingen fastställs direkt i enlighet med önskemålen hos fordringsägarna, majoriteten eller vissa grupper, som fastställs enligt ett föreskrivet förfarande, eller diskretionärt av en behörig domstol efter hörande av fordringsägarna. Där sådana förfaranden har till syfte att maximera fordringsägarnas utdelning vid avyttring av det insolventa företagets tillgångar, vilket förefaller vara fallet överallt, behöver inte några problem uppstå. Även ett konkursförfarande som förvaltas av domstol kan ge upphov till problem om en rättslig bedömning skall göras i enlighet med vidsträckta villkor som faktiskt tvingar den behöriga domstolen att på ett konstruerat sätt upprätthålla verksamheten hos det insolventa företaget mot fordringsägarnas vilja, inklusive statens. Samma bedömning av statligt stöd som jag föreslår i det förevarande fallet skulle då vara tillämplig. Dessutom kan det även i ett system med konkurs som helt och hållet är underställt fordringsägarnas önskemål vara nödvändigt att tillämpa "marknadsaktören" som kriterium för att bedöma statens röstningsbeteende, särskilt när den är den största fordringsägaren och kan diktera vissa resultat som inte behöver vara i dess intresse i egenskap av fordringsägare.

33 Den möjliga skillnaden i resultat mellan tvångsförvaltning och de normala konkursreglerna klargör även, till min glädje, relevansen av den fråga som hänskjutits av den nationella domstolen med avseende på förfarandet vid densamma. Domstolen har konstaterat att det "ankommer uteslutande på de nationella domstolar där tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål bedöma såväl nödvändigheten av ett förhandsavgörande för att kunna döma i målet som relevansen av de frågor som de ställer till domstolen".(52) Om AFS hade varit underställt det normala konkursförfarandet från början skulle Ecotrade också ha varit förhindrat att begära utsökning för sina fordringar, men möjligen under en kortare period och med en eventuellt mindre betänklig effekt på förmånsrättsordningen. Det ankommer inte på denna domstol utan snarare på den nationella domstolen att fastställa vilken verkan ett konstaterande att tillämpningen av lag nr 95/1979 i detta fall utgjorde statligt stöd förbjudet enligt artikel 4 c i EKSG-fördraget har på det nationella utsökningsförfarandet som inletts av Ecotrade. Det kan inte hävdas att den ifrågasatta tillämpningen av förfarandet med tvångsförvaltning är uppenbart irrelevant för det förfarandet.(53)

34 Jag önskar slutligen rikta min uppmärksamhet mot två resterande bestämmelser i lag nr 95/1979 och den tillhörande lagstiftningen: uppskov med utsökningsåtgärder avseende skatteskulder och avståendet från samtliga böter för försenade inbetalningar av socialavgifter. Det har anförts att det förra kännetecknet hos tvångsförvaltningen inte medför någon större förlust för staten i egenskap av skattefordringsägare jämfört med det normala systemet, enligt vilket staten har vissa processuella privilegier i detta avseende, och att den senare regeln avseende sociala straffavgifter inte längre är tillämplig. Det ankommer på den nationella domstolen att granska båda dessa argument avseende italiensk rätt och att besluta om förekomsten av statligt stöd på grund av varje fördel som bestämmelserna i fråga, om de är tillämpliga, ger i jämförelse med förhållandet enligt det normala konkursförfarandet.

Förslag till avgörande

35 I ljuset av det föregående föreslår jag att domstolen besvarar den fråga som Corte suprema di cassazione har ställt på följande sätt:

Tillämpningen av särskilda nationella konkursregler, som endast är tillämpliga på vissa grupper av företag, på ett företag i den mening som avses i artikel 80 i EKSG-fördraget som är på obestånd, vilket kan medföra större förluster för staten i egenskap av fordringsägare än tillämpningen av normala konkursregler, utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 4 c i EKSG-fördraget.

(1) - Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen.

(2) - GURI nr 94 av den 4 april 1979, s. 3055.

(3) - Lag nr 95/1979 föreskrev inledningsvis en skuldsättningsnivå på 20 miljarder LIT. Detta belopp revideras årligen. Det belopp som citeras i texten fastställdes genom ett ministerdekret av den 30 april 1996. Det belopp som gällde 1992 har inte angivits i begäran om förhandsavgörande eller i inlagorna; det som fastställdes genom ett ministerdekret av den 30 april 1993 var 71,832 miljarder LIT.

(4) - Artikel 1 första stycket i lag nr 95/1979.

(5) - Lag nr 452/1987 av den 3 november 1987. Tvångsförvaltning är också möjlig när ett företag på obestånd skall återbetala ett belopp på 50 miljarder LIT eller mer, motsvarande minst 51 procent av det inbetalade bolagskapitalet, när beviljandet av detta belopp har bedömts vara olagligt statligt stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden; artikel 1a i lag nr 95/1979.

(6) - Kungligt dekret 267/1942.

(7) - Artikel 2 första stycket i lag nr 95/1979.

(8) - Artikel 90 i konkurslagen.

(9) - Artikel 51 i konkurslagen; artikel 4 i lag nr 544/1981.

(10) - Artikel 4 i lag nr 544/1981.

(11) - Artikel 55 i konkurslagen.

(12) - Artikel 3.2 i lag nr 19/1987 av den 6 februari 1987.

(13) - Artikel 5a i lag nr 95/1979.

(14) - Artikel 2 andra strecksatsen i lag nr 95/1979.

(15) - Lag nr 212/1984, som ändrar artikel 6a i lag nr 95/1979.

(16) - Artikel 2a i lag nr 95/1979.

(17) - Artiklarna 111 och 212 i konkurslagen.

(18) - Fördrag om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

(19) - Skrivelse E 13/1992 av den 30 juli 1992 (EGT C 395, 1994, s. 4).

(20) - EGT C 192, 1997, s. 4.

(21) - Kommissionens beslut 96/515/EKSG av den 27 mars 1996 angående stöd som Italien beviljat Altiforni e Ferriere di Servola, ett EKGS-företag som stod under tvångsförvaltning, med säte i Trieste, Italien (EGT L 216, 1996, s. 11).

(22) - Kommissionens beslut 97/754/EKSG av den 30 april 1997 om tillämpningen av den italienska lagen nr 95/1979 om tvångsförvaltning av storföretag i kris på stålföretaget Ferdofin Srl (EGT L 306, 1997, s. 25). Kommissionen beslutade även att utsträckningen av tvångsförvaltning till företag som var skyldiga att återbetala olagligt statligt stöd utgjorde ett stöd som var oförenligt med den gemensamma marknaden: Kommissionens beslut 96/434/EG av den 20 mars 1996 om Italiens stödåtgärder till företag vars insolvens härrör från kravet att återbetala stöd enligt de gemenskapsbeslut som antagits enligt artiklarna 92 och 93 i fördraget (EGT L 180, 1996, s. 31).

(23) - EGT L 362, 1991, s. 57. Detta beslut har nu ersatts av kommissionens beslut 2496/96/EKSG av den 18 december 1996 om gemenskapsregler för statligt stöd till stålindustrin (EGT L 338, 1996, s. 42).

(24) - Se dom av den 26 september 1996 i mål C-241/94, Frankrike mot kommissionen (REG 1996, s. I-4551).

(25) - Dom av den 23 februari 1961 i mål 30/59, Gezamenlijke Steenkolenmijnen mot Höga myndigheten (REG 1961, s. 1, svensk specialutgåva, volym 1, s. 69, nedan kallat målet Steenkolenmijnen). Se även dom av den 2 juli 1974 i mål 173/73, Italien mot kommissionen (REG 1974, s. 709, svensk specialutgåva, volym 2, s. 321), punkt 15.

(26) - Se till exempel dom av den 15 mars 1994 i mål C-387/92, Banco Exterior de España (REG 1994, s. I-877).

(27) - Dom av den 22 mars 1977 i mål 78/76, Steinike und Weinlig mot Tyskland (REG 1977, s. 595, svensk specialutgåva, volym 3, s. 329, nedan kallat målet Steinike und Weinlig), punkt 21. Se även generaladvokaten Darmons förslag till avgörande i de förenade målen C-72/91 och C-73/91, Sloman Neptun (dom av den 17 mars 1993, REG 1993, s. I-887, svensk specialutgåva, volym 14, nedan kallat målet Sloman Neptun), punkt 40.

(28) - Dom av den 24 januari 1978 i mål 82/77, Van Tiggele (REG 1978, s. 25; svensk specialutgåva, volym 4, s. 1, nedan kallat målet Van Tiggele), och av den 13 oktober 1982 i de förenade målen 213/81-215/81, Norddeutsches Vieh- und Fleischkontor (REG 1982, s. 3583, nedan kallat målet Fleischkontor).

(29) - Artikel 232 i EG-fördraget.

(30) - Trots att ordalydelsen i artikel 41 i EKSG-fördraget till synes är mer restriktiv än den i artikel 177 i EG-fördraget, har den av domstolen tolkats på så sätt att den medger förhandsavgöranden avseende tolkningen av regler som har sitt ursprung i EKSG-fördraget såväl som giltigheten av rättsakter som antagits av institutionerna enligt det fördraget; se dom av den 22 februari 1990 i mål C-221/88, Busseni (REG 1990, s. I-495; svensk specialutgåva, volym 10), punkt 16. Det skall noteras att frågan huruvida lag nr 95/1979 utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 92.1 i EG-fördraget har väckts i mål C-295/97, Industrie Aeronautiche e Meccaniche Rinaldo Piaggio mot International Factors Italia m.fl., i vilket de skriftliga och muntliga förfarandena inte är avslutade vid dagen för föredragandet av detta förslag till avgörande.

(31) - Dom av den 13 april 1994 i mål C-128/92 (REG 1994, s. I-1209), punkt 11. Målet avsåg tolkningen av artiklarna 4 d, 65 och 66.7 i EKSG-fördraget.

(32) - Dom av den 2 maj 1996 i mål C-18/94 (REG 1996, s. I-2281). Målet avsåg tolkningen av artiklarna 4 b och 63.1 i EKSG-fördraget.

(33) - Kommissionens ovannämnda meddelande C 7/97 (ex E 13/92).

(34) - Angående förhållandet mellan ogiltighetstalan enligt artikel 173 i EG-fördraget och förhandsavgöranden enligt artikel 177 i samma fördrag, se dom av den 9 mars 1994 i mål C-188/92, TWD Textilwerke Deggendorf (REG 1994, s. I-833; svensk specialutgåva, volym 15).

(35) - Omnämnt ovan.

(36) - Omnämnt ovan, punkt 13.

(37) - Ibidem, punkt 14.

(38) - Domen i det ovannämnda målet Van Tiggele, punkt 23-25, domen i det ovannämnda målet Fleischkontor, punkt 22, domen i det ovannämnda målet Sloman Neptun, punkt 19, dom av den 30 november 1993 i mål C-189/91, Kirsammer-Hack (REG 1993, s. I-6185, nedan kallat målet Kirsammer-Hack), punkt 16, och av den 7 maj 1998 i de förenade målen C-52/97-C-54/97, Viscido m.fl. (REG 1998, s. I-2629, nedan kallat målet Viscido), punkt 14.

(39) - Domen i det ovannämnda målet Sloman Neptun, punkt 21.

(40) - Ibidem, punkt 19.

(41) - Dom av den 30 januari 1985 i mål 290/83 (REG 1985, s. 439; svensk specialutgåva, volym 8).

(42) - Ibidem, punkt 15.

(43) - Ibidem, punkt 5. Se även domen i det ovannämnda målet Steinike und Weinlig, punkterna 21 och 22. I ljuset av de senare domarna i de ovannämnda målen Sloman Neptun och Kirsammer-Hack skall, enligt min uppfattning, uttalandet i punkt 14 i domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike, att "stöd måste inte med nödvändighet finansieras med statliga medel för att klassificeras som statligt stöd" läsas såsom enbart avseende blandsituationer där staten eller offentligt kontrollerade organ förvaltar medel som ursprungligen hade privat ursprung eller där staten inrättar ett system enligt vilket ett utpekat privat organ bistår särskilda företag. Den definition som domstolen använde i domen i målet Sloman Neptun är vid nog att omfatta de särskilda omständigheterna i målet kommissionen mot Frankrike. Det bör i detta sammanhang hållas i åtanke att alla statliga medel som finansieras genom skatter slutligen har privat ursprung. Det är värt att notera att domstolen implicit, men klart medvetet, avvisade generaladvokaten Darmons argument i punkt 42 i hans förslag till avgörande i målet Sloman Neptun, att definitionen av stöd skulle utsträckas till situationer där staten inte agerar som mellanhand mellan dem som finansierar en åtgärd och dem som åtnjuter den.

(44) - Domen i det ovannämnda målet Sloman Neptun, punkt 21.

(45) - Omnämnt ovan, min kursivering.

(46) - Se domarna i de ovannämnda målen Steenkolenmijnen, Sloman Neptun, Kirsammer-Hack och Viscido.

(47) - Se domen i det ovannämnda målet Van Tiggele.

(48) - Se till exempel dom av den 2 februari 1988 i de förenade målen 67/85, 68/85 och 70/85, Van der Kooy m.fl. mot kommissionen (REG 1988, s. 219; svensk specialutgåva, volym 9), punkterna 36 och 37, där det bedömdes att de priser som det statligt kontrollerade bolaget Gasunie tillämpade skulle kunna utgöra stöd trots att företaget var privatägt till 50 procent.

(49) - Se domen i det ovannämnda målet Frankrike mot kommissionen, punkt 22-24.

(50) - Domen i det ovannämnda målet Steenkolenmijnen.

(51) - Domen i det ovannämnda målet Italien mot kommissionen, punkt 13.

(52) - Dom av den 15 december i mål C-415/93, Bosman (REG 1995, s. I-4921), punkt 59.

(53) - Ibidem, punkt 61. Se även dom av den 16 juni 1981 i mål 126/80, Salonia (REG 1981, s. 1563, svensk specialutgåva, volym 6, s. 129), punkt 6, och av den 16 juli 1992 i mål C-343/90, Lourenço Dias (REG 1992, s. I-4673, svensk specialutgåva, volym 13), punkt 18.