61997C0126

1 Hoge Raad der Nederlanden har genom beslut av den 21 mars 1997 vänt sig till domstolen med fem frågor avseende tolkningen av artikel 85 i EG-fördraget. Frågorna avser att klarlägga dels om det föreligger en skyldighet för skiljedomare att på eget initiativ tillämpa nyssnämnda bestämmelse, dels vilka befogenheter de nationella domstolarna har vid överklagande av skiljedomar med anledning av att dessa påstås strida mot gemenskapens konkurrensregler. Domstolen har således ånyo att ta ställning till det känsliga förhållandet mellan gemenskapsrätten och nationella processrättsliga regler.

Tillämpliga nationella bestämmelser

2 Enligt artikel 1054.1 i den nederländska civilprocesslagen (Wetboek van Burgerlijke Rechtsvordering) skall skiljedomstolar döma i enlighet med lagens regler. I artikel 1064 i samma lag föreskrivs att det vid Rechtbank är tillåtet att föra talan om ogiltigförklaring av dom som inte kan överklagas för skiljedom i andra instans, eller av dom som har avgivits i skiljedomstol i andra instans. Talan skall väckas inom tre månader efter den dag då domen i original ingavs till Rechtbanks kansli.

I artikel 1065.1 anges de grunder på vilka skiljedomar kan ogiltigförklaras. De fel som anges i punkterna a, c och e är relevanta för förevarande mål. Dessa avser det fall då skiljedomen är ogiltig, då skiljedomstolen inte har hållit sig till sin uppgift (punkt c) och slutligen det fall då domen, eller det sätt på vilket den har meddelats, strider mot grunderna för rättsordningen eller god sed (punkt e).

I artikel 1064.4 preciseras att det fel som avses i artikel 1065.1 c inte kan leda till ogiltigförklaring om den part som anför den hade kännedom om att skiljedomstolen inte höll sig till sin uppgift men likväl inte åberopade detta under skiljeförfarandet.

3 Därtill skall anges att i enlighet med artikel 1066.1 och 1066.2 i den nederländska civilprocesslagen medför inte talan om ogiltigförklaring uppskov med verkställigheten av skiljedomen, om inte den domstol som skall avgöra en sådan tvist fattar ett annat beslut på grundval av en summarisk bedömning av frågan huruvida talan är välgrundad.

Bakgrund och tolkningsfrågor

4 Tvisten vid den hänskjutande domstolen avser ett påstått åsidosättande av skyldigheter som följer av ett avtal om varumärkeslicens. Avtalet, som var avsett att gälla i åtta år, ingicks den 1 juli 1986 mellan Benetton International NV (nedan kallat Benetton), Eco Swiss China Time Ltd (nedan kallat Eco Swiss), med säte i Hong Kong, och Bulova Watch Company, med säte i New York (nedan kallat Bulova). Benetton och Bulova tillät genom detta avtal Eco Swiss att tillverka och saluföra klockor med texten "Benetton by Bulova".

Artikel 26.A i avtalet innehöll en skiljeklausul, enligt vilken varje tvist avseende avtalet skulle regleras genom skiljedom i enlighet med nederländska skiljedomsinstitutets (Nederlandse Arbitrage Instituts) regler. Därefter angavs att skiljemännen skulle tillämpa nederländsk rätt.

5 I skrivelse av den 24 juni 1991, det vill säga tre år före den ursprungligen föreskrivna tidpunkten, meddelade Benetton de övriga parterna sin avsikt att ensidigt säga upp avtalet från och med den 24 september 1991. På Eco Swiss och Bulovas initiativ inleddes följaktligen ett skiljeförfarande, som avsåg frågan huruvida Benettons agerande var lagenligt med hänsyn till de skyldigheter som följde av avtalet. Under förfarandets gång berörde varken parterna eller skiljedomarna frågan huruvida avtalet var förenligt med gemenskapens konkurrensrätt, närmare bestämt med artikel 85 i fördraget.

I skiljemännens deldom av den 4 februari 1993 (Partial Final Award, nedan kallad PFA), vilken ingavs samma dag till Rechtbank te 's-Gravenhage, ålades Benetton att ersätta Eco Swiss och Bulova för den skada som dessa åsamkats till följd av att Benetton sagt upp licensavtalet, då detta skulle anses vara "tillämpligt och i kraft". Skiljemännen överlät åt parterna att nå en överenskommelse om det belopp som skulle erläggas som skadestånd. Benetton överklagade inte PFA inom den i lag föreskrivna fristen (tre månader från det att skiljedomen inlämnats).

Då parterna inte kunnat enas om en överenskommelse, vände sig Eco Swiss ånyo till skiljemännen för att erhålla en dom avseende det belopp som skulle erläggas som skadestånd. I en dom av den 23 juni 1995, rubricerad "Final Arbitral Award" (nedan kallad FAA), ålade skiljemännen Benetton att utge 23 750 000 USD till Eco Swiss samt att ersätta kostnaderna för de båda skiljeförfarandena. FAA ingavs till Rechtbanks kansli den 26 juni 1995. Den 17 juli samma år förordnade Rechtbanks ordförande om verkställighet av skiljedomen.

6 Den 14 juli 1995 stämde Benetton Eco Swiss och Bulova vid Rechtbank te 's-Gravenhage och yrkade att denna skulle ogiltigförklara de båda skiljedomarna. Vad förevarande mål beträffar, åberopade Benetton att skiljedomarna stred mot grunderna för rättsordningen, eftersom licensavtalet var oförenligt med artikel 85 i EG-fördraget. Rechtbank ogillade talan genom beslut av den 2 oktober 1996, vilket Benetton överklagade till Gerechtshof te 's-Gravenhage, vid vilken målet är vilandeförklarat.

Benetton yrkade vid samma domstol även att verkställigheten av FAA skulle uppskjutas tills ett slutligt avgörande fattats i fråga om yrkandet avseende ogiltigförklaring av skiljedomen. Rechtbank ogillade yrkandet, vilket beslut Benetton överklagade till Gerechtshof (domstol i andra instans), som biföll yrkandet genom beslut av den 28 mars 1996. Domstolen i andra instans anförde följande skäl för beslutet: För det första ansåg den nederländska domstolen att artikel 85 i EG-fördraget är en sådan bestämmelse som ingår i "grunderna för rättsordningen", i den mening som avses i artikel 1065.1 e i civilprocesslagen. För det andra ansåg den att även om det var riktigt att Benetton hade väckt talan om ogiltigförklaring efter att den i lag föreskrivna fristen löpt ut, varför den borde avvisas, var det likväl inte uteslutet att det skulle gå att pröva sakfrågan avseende avtalets förenlighet med konkurrensreglerna inom ramen för den talan som avsåg FAA, eftersom sistnämnda skiljedom, vid bestämningen av det belopp som skulle erläggas till Eco Swiss som skadestånd, skulle ha verkställt en avtalsklausul som stred mot artikel 85 i fördraget. Gerechtshof ansåg i sak att avtalet som Benetton, Eco Swiss och Bulova ingått stred prima facie mot artikel 85, eftersom den gjorde det möjligt för parterna att göra en territoriell fördelning av marknaden mellan sig. Eftersom Gerechtshof ansåg det vara troligt att den behöriga domstolen(1) skulle bifalla begäran om ogiltigförklaring av PFA, biföll den yrkandet om uppskov med verkställigheten av den andra skiljedomen, FAA.

7 Eco Swiss överklagade Gerechtshofs beslut till Hoge Raad. Genom beslut av den 21 mars 1997 vilandeförklarade den domstolen målet för att ställa fem tolkningsfrågor till EG-domstolen. Kassationsdomstolen har preciserat att det i nederländsk rätt inte är tillåtet för enskilda att yrka ogiltigförklaring av en skiljedom på grund av åsidosättande av rättsregler, för så vitt det inte är grunderna för rättsordningen som har åsidosatts. Hoge Raad har dessutom anfört att en skiljedom strider mot grunderna för rättsordningen endast om dess innehåll eller verkställande strider mot en tvingande regel vars räckvidd är sådan att ingen förfaranderegel kan förhindra att den åberopas vid domstol. I nederländsk rätt innebär inte omständigheten att innehållet i eller verkställandet av en skiljedom strider mot ett förbud i intern konkurrensrätt ett åsidosättande av grunderna för rättsordningen.

Hoge Raad vill emellertid ha klarhet i om samma slutsats gäller om det är fråga om tvingande gemenskapsrättsliga regler. Den anser dock att det av domen i målet Van Schijndel framgår att även den bestämmelsen som avses i artikel 85 EG inte borde kvalificeras som en regel avseende grunderna för rättsordningen i den mening som förklarats ovan.

8 Hoge Raad har dessutom påpekat att eftersom ingen av parterna berörde frågan om licensavtalets ogiltighet under förfarandet, hade skiljemännen inte hållit sig till sin uppgift om de hade uttalat sig på eget initiativ om den frågan. Beslutet hade således kunnat ogiltigförklaras med tillämpning av artikel 1065.1 c i den nederländska civilprocesslagen. Interna processregler skulle heller inte tillåta parterna att åberopa licensavtalets ogiltighet för första gången inom ramen för en talan om ogiltigförklaring.

Den nederländska domstolen har dessutom anfört att reglerna motiveras av det allmänna intresset av att skiljeförfarandet skall fungera snabbt och effektivt. Reglerna i fråga tillämpas inte mindre förmånligt på subjektiva rättsliga ställningar som följer av gemenskapsrätten än på sådana som följer av nationell rätt. Hoge Raad hyser emellertid tvivel i fråga om möjligheten att automatiskt överföra de principer som domstolen fastslagit i målet Van Schijndel på skiljeförfaranden. Som framgår av domstolens rättspraxis är en skiljedomstol som har inrättats genom ett avtal mellan enskilda utan myndigheternas ingripande inte behörig att använda sig av det förfarande avseende förhandsavgöranden som anges i artikel 177 i fördraget. Enligt de nederländska processreglerna kan dessutom skiljedomar endast ogiltigförklaras av de skäl som anges i artikel 1065 i den nederländska civilprocesslagen, bland vilka skäl ingår åsidosättande av grunderna för rättsordningen, medan samma domstol anser att grunderna för rättsordningen inte har åsidosatts om skiljemännens avgörande är oförenligt med artikel 85 i fördraget. Att dessa båda omständigheter föreligger samtidigt skulle kunna leda till att skyddet för de rättigheter som garanteras av gemenskapens rättsordning blir mindre effektivt.

9 Hoge Raad har vidare anfört att det i nederländsk processrätt förhåller sig så, att när skiljemän avger en mellandom som, i likhet med i förevarande fall, slutligt avgör tvisten i sak, får denna mellandom laga kraft. Därav följer att om det inom de utsatta fristerna inte begärs att mellandomen skall ogiltigförklaras, blir det omöjligt att ifrågasätta lösningen av sakfrågan inom ramen för en senare talan om ogiltigförklaring av en senare skiljedom som kompletterar mellandomen. Den nederländska domstolen frågar sig emellertid om gemenskapsrätten tillåter att dessa processrättsliga bestämmelser tillämpas när den andra skiljedom vars ogiltigförklaring har begärts inom de utsatta fristerna, likt i förevarande fall, utgör en utveckling av en skiljedom som avkunnats tidigare för att verkställa ett avtal som strider mot gemenskapens konkurrensrätt.

10 Genom samma beslut ställde Hoge Raad följande frågor till domstolen:

"1) I vilken mån äger de principer som Europeiska gemenskapernas domstol gav i domen av den 14 december 1995 i de förenade målen C-430/93 och C-431/93, Van Schijndel och Van Veen (REG 1995, s. I-4705) motsvarande tillämplighet om parterna i en tvist, som rör ett privaträttsligt avtal som inte skall avgöras av en nationell domstol utan genom skiljemän, inte åberopar artikel 85 i EG-fördraget och då skiljemännen enligt de nationella processrättsliga bestämmelser som denna skall tillämpa inte har befogenhet att tillämpa bestämmelserna i denna artikel på eget initiativ?

2) Skall den nederländska domstolen i strid med de bestämmelser i nederländsk processrätt som avses i punkt 4.2 och 4.4 ovan [enligt vilka en part inte kan begära ogiltigförklaring av en skiljedom annat än i ett begränsat antal fall, däribland det fall då domen strider mot grunderna för rättsordningen, vilket i allmänhet inte omfattar omständigheten att innehållet i eller verkställigheten av skiljedomen innebär att ett konkurrensrättsligt förbud inte skall tillämpas] bifalla en talan - som i övrigt uppfyller de i lag stadgade kraven - om ogiltigförklaring av en skiljedom, på grund av att den är oförenlig med artikel 85 i EG-fördraget, om domstolen bedömer att den påstådda oförenligheten faktiskt föreligger?

3) Skall domstolen - i strid med de bestämmelser i nederländsk processrätt som avses i punkt 4.5 ovan [enligt vilka skiljemännen är skyldiga att inte överskrida gränserna för tvisten och att hålla sig till sin uppgift] - även göra detta om frågan huruvida artikel 85 i EG-fördraget är tillämplig inte var föremål för tvisten i skiljeförfarandet och då skiljemännen följaktligen inte har beslutat i frågan?

4) Skall den i punkt 5.3 angivna bestämmelsen i nederländsk processrätt [enligt vilken en mellandom som är av samma art som en slutlig dom får laga kraft och i princip endast kan vara föremål för en talan om ogiltigförklaring inom tre månader från den tidpunkt då domen ingavs till Rechtbanks kansli] inte tillämpas enligt gemenskapsrätten om detta är nödvändigt för att, under förfarandet avseende ogiltigförklaring av skiljedomen, kunna pröva om ett avtal, vilket i skiljemännens lagakraftvunna mellandom har fastställts vara giltigt, möjligen ändå är ogiltigt, eftersom det strider mot artikel 85 i EG-fördraget?

5) Förhåller det sig tvärtom så, att det i det fall som beskrivs i föregående fråga inte är tillåtet att tillämpa den bestämmelse som innebär att yrkande om ogiltigförklaring av skiljemännens lagakraftvunna mellandom inte får framställas samtidigt med ett yrkande om ogiltigförklaring av skiljedomen?"

Den första tolkningsfrågan

11 Den nederländska domstolen har ställt den första frågan för att EG-domstolen skall klargöra om de principer som fastslogs i domen i det ovannämnda målet Van Schijndel i fråga om domstolarnas befogenhet att på eget initiativ tillämpa gemenskapsrättsliga bestämmelser är tillämpliga även i skiljeförfaranden.

12 Jag vill i det avseendet påpeka att sökandena i det målet avsåg att som grund för kassation anföra att underrätterna inte hade kontrollerat om de nationella bestämmelserna var förenliga med artiklarna 3 f, 5 andra stycket, 85, 86 och 90 i EG-fördraget. Frågan om de bestämmelserna hade iakttagits hade emellertid inte berörts av underrätterna. Sökandena åberopade således vid kassationsdomstolen fakta och omständigheter som inte hade fastställts vid de domstolar som haft att avgöra sakfrågan. Detta medförde självfallet processuella problem, i synnerhet i fråga om dispositionsprincipen i mål som rör civilrättsliga rättigheter och skyldigheter över vilka parterna förfogar fritt, vilken innebär att de ytterligare rättsliga grunderna varken medför att domstolen tvingas att gå utöver tvistens ramar såsom de har avgränsats av parterna eller att stödja sig på andra fakta och omständigheter än dem på vilka yrkandet är grundat.(2)

13 Hoge Raad ställde således ett antal frågor till domstolen för att få klarhet i om den under sådana omständigheter var tvungen att på eget initiativ tillämpa gemenskapens konkurrensrättsliga bestämmelser om dessa inte hade åberopats av den part i tvisten som hade intresse av deras tillämpning. För det fall frågan skulle besvaras jakande, frågade Hoge Raad dessutom domstolen om detta svar gällde även om domstolen i fråga därigenom skulle bli tvungen att åsidosätta den dispositionsprincip som åligger domstolen enligt nationell rätt, eftersom den måste gå utöver tvistens ramar och basera sig på andra fakta och omständigheter än dem på vilka den part i tvisten som har intresse av att bestämmelserna i fördraget tillämpas har grundat sitt yrkande.

14 Efter att ha klargjort att de konkurrensbestämmelser som den nationella domstolen hänvisade till är tvingande bestämmelser som är direkt tillämpliga inom den nationella rättsordningen, fastslog domstolen inledningsvis att i samtliga fall där domstolar, enligt nationell rätt, på eget initiativ skall komplettera rättsliga grunder som stöds av en intern bestämmelse av tvingande beskaffenhet som inte har framförts av parterna, föreligger en sådan skyldighet även då det är fråga om tvingande gemenskapsbestämmelser (punkt 13). Därefter anförde domstolen att detsamma gäller då nationell rätt ger domstolen möjlighet att på eget initiativ tillämpa den tvingande rättsregeln, eftersom det åligger de nationella domstolarna i enlighet med den samarbetsprincip som fastställs i artikel 5 i fördraget att säkerställa de enskildas rättsskydd som följer av de bestämmelser i gemenskapsrätten som har direkt effekt (punkt 14). Avslutningsvis fastslog domstolen att de nationella domstolarna är skyldiga att på eget initiativ tillämpa gemenskapsrättsliga bestämmelser som har direkt effekt varje gång som nationell rätt tillåter att dessa tillämpas (punkt 15).

15 Vad beträffar den andra frågan, som gällde förhållandet mellan domstolarnas ovannämnda skyldighet och principer inom intern processrätt, erinrade domstolen ånyo om sin fasta rättspraxis, enligt vilken det i avsaknad av gemenskapsbestämmelser inom området, ankommer på varje medlemsstat att i sin interna rättsordning utse de behöriga domstolarna och fastställa de processuella regler som gäller för de förfaranden som är avsedda att säkerställa skyddet av de rättigheter som enskilda har till följd av gemenskapsrättsliga bestämmelser som har direkt effekt (punkt 17). Dessa processuella regler kan emellertid varken vara mindre förmånliga än de som rör liknande förfaranden av intern art eller göra det praktiskt taget omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som ges genom gemenskapernas rättsordning (punkt 17).(3) Domstolen tillade därefter, för säkerhets skull, att det ankommer på den nationella domstolen att avstå från att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt som förhindrar att det förfarande som avses i artikel 177 i fördraget inleds.(4)

16 Utöver de nyssnämnda principerna fastslog domstolen därefter att varje fall, där frågan om en nationell processuell regel leder till att tillämpningen av gemenskapsrätten blir omöjlig eller orimligt svår uppkommer, skall prövas med beaktande av bestämmelsens ställning i förhållande till hela förfarandet, dess förlopp och särdrag, inför de olika nationella instanserna. I detta perspektiv skall i förekommande fall de principer beaktas som ligger till grund för det nationella rättssystemet, såsom skyddet av rätten till försvar, principen om rättssäkerhet och principen om vederbörlig handläggning (punkt 19).

17 I det fallet diskuterades om den inom nederländsk processrätt förekommande dispositionsprincipen var förenlig med de principer som domstolen fastslagit. I ett civilrättsligt förfarande skall eller kan domstolarna på eget initiativ komplettera grunder uteslutande på villkor att de håller sig till föremålet för tvisten och baserar sitt beslut på de faktiska omständigheter som har lagts fram inför domstolen (punkt 20). Denna begränsning av domstolarnas behörighet motiverades enligt domstolen med hänsyn till den princip enligt vilken initiativet till en process tillkommer parterna och enligt vilken domstolen endast kan handla på eget initiativ i undantagsfall, då det på grund av allmänintresset krävs att domstolen ingriper. Denna princip är ett uttryck för en uppfattning som delas av flertalet av medlemsstaterna vad gäller förhållandet mellan staten och de enskilda, och genom denna skyddas rätten till försvar och säkerställs förfarandets riktiga förlopp, i synnerhet genom att förseningar i förfarandet till följd av bedömningen av de nya grunderna undviks (punkt 21).

18 Domstolen drog således följande slutsats:

"1) I ett förfarande som rör civilrättsliga rättigheter och skyldigheter, över vilka parterna förfogar fritt, ankommer det på den nationella domstolen att tillämpa bestämmelserna i artiklarna 3 f, 85, 86 och 90 i EEG-fördraget, även då den part som har intresse av att bestämmelserna tillämpas inte har åberopat dem, om den nationella domstolen ges möjlighet till en sådan tillämpning enligt den nationella rätten.

2) I gemenskapsrätten åläggs inte de nationella domstolarna att på eget initiativ komplettera med en grund som är hänförlig till det förhållandet att gemenskapsrättsliga bestämmelser har överträtts, när prövningen av denna grund tvingar dem att åsidosätta den princip om passivitet som det åligger dem att beakta, genom att gå utöver tvistens ramar så som dessa har angivits av parterna och genom att basera sig på andra fakta och omständigheter än de på vilka den part som har intresse av att nämnda bestämmelser tillämpas har grundat sin ansökan."

19 Den nederländska domstolen frågar nu domstolen om de ovannämnda slutsatser som drogs i domen i målet Van Schijndel kan tillämpas analogt på de behörigheter och skyldigheter som skiljemän har då de skall lösa en tvist som de har att pröva. Närmare bestämt vill den hänskjutande domstolen ha klarhet i om skiljemännen måste tillämpa artikel 85 i fördraget även om detta innebär att de går utöver gränserna för tvisten såsom dessa har dragits upp av parterna. Det är i detta avseende lämpligt att upprepa att parterna i licensavtalet hade begärt skiljemännens ingripande med tillämpning av en skiljeklausul i avtalet för att erhålla ett avgörande i fråga om Benettons påstådda brott mot sina skyldigheter enligt avtalet. Inför skiljemännen hade således parterna inte berört något problem i fråga om huruvida det avtal, vars genomförande diskuterades, var giltigt med hänsyn till gemenskapens konkurrensrätt. Denna fråga diskuterades således inte. Avtalet utgjorde således en faktisk omständighet, som parterna anfört och som skiljemännen höll sig till då de bedömde parternas handlande vid verkställandet av själva avtalet. Med tillämpning av den holländska lagstiftningen skulle skiljemännen således ha uttalat sig utöver yrkandena, om de på eget initiativ hade berört och besvarat frågan huruvida avtalet var giltigt med hänsyn till gemenskapens konkurrensrätt. Den hänskjutande domstolen har understrukit att ett sådant agerande från skiljemännens sida hade kunnat sanktioneras med tillämpning av artikel 1065.1 första meningen c i civilprocesslagen, enligt vilken en skiljedom kan ogiltigförklaras om skiljedomstolen inte har hållit sig till sin uppgift.

20 Det gäller nu att bedöma om de principer som domstolen har fastslagit i domen i målet Van Schijndel i fråga om tillämpning på eget initiativ av gemenskapsrättsliga föreskrifter kan överföras till skiljeförfaranden eller om det förfarandets säregenheter tvärtom motiverar att skiljemännen åläggs ytterligare skyldigheter. I förevarande fall skulle en sådan skyldighet vara att på eget initiativ pröva frågor om ett avtal är ogiltigt på grund av att det åsidosätter konkurrensrättsliga bestämmelser i samband med att skiljemännen avgör en fråga om avtalsbrott.

21 Jag anser att den första lösningen är den rätta. Då det klarlagts att skiljedomare som har att uttala sig om en tvist med tillämpning av en medlemsstats lagstiftning uppenbarligen måste tillämpa relevant gemenskapsrätt då denna utgör en integrerad del av den nationella rättsordningen,(5) anser jag inte att det finns tillräckliga skäl för att lägga skiljedomarna att systematiskt kontrollera om gemenskapsreglerna iakttas i de enskildas avtalsverksamhet, om inte samma skyldighet åligger de nationella domstolarna enligt interna bestämmelser. Jag anser således att det utan tvivel går att även inom detta område tillämpa den allmänna principen att det är upp till medlemsstaterna att välja lämpliga förfaranden för att skydda de rättigheter som följer av gemenskapens rättsordning, på villkor att dessa förfaranden inte är mindre förmånliga än de som gäller för motsvarande sätt att föra talan avseende rättigheter som följer av den interna rätten (icke-diskrimineringsprincipen) och inte gör det orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapens rättsordning (principen om ett effektivt rättsligt skydd). Det rör sig om kriterier som syftar till att bibehålla balans mellan behovet av att iaktta omständigheten att medlemsstaternas rättsordningar är självständiga i processrättsligt hänseende och behovet av att säkerställa ett verksamt skydd vid de nationella domstolarna av de rättigheter som tilldelas genom gemenskapernas rättsordning.(6)

En nationell regel som förbjuder skiljedomarna att på eget initiativ ta upp frågor som rör nationell rätts förenlighet med gemenskapsrätten förefaller överensstämma med ovannämnda kriterier, i likhet med vad domstolen redan slagit fast i fråga om domstolarnas befogenheter. Även inom ramen för skiljeförfarandet föreligger de krav som domstolen erinrat om i domen i målet Van Schijndel, enligt vilket domstolen i ett civilrättsligt förfarande på eget initiativ kan eller skall komplettera grunderna, på villkor att den håller sig till föremålet för tvisten och till att basera sitt beslut på de faktiska omständigheter som har lagts fram inför den. Det rör sig om krav som är knutna till iakttagandet av dispositionsprincipen, av principen om överensstämmelse mellan yrkanden och avgörande, av rätten till försvar samt av garantierna för att rättegången får ett korrekt förlopp. Därtill skall läggas det faktum att skiljemännen, som har avtalsparternas fullmakt att lösa tvister, är bundna av parternas vilja i än högre grad än en domstol, varför det inte förefaller motiverat att ålägga dem skyldigheten att systematiskt bedöma argument som ligger utom ramen för den tvist som parterna har definierat. Eftersom skiljeförfarandet är en form av privat rättskipning, om än lagligt erkänd, grundas det på principen om parternas autonomi och på principen om det dömande organets passivitet, vilket tydligt visas av den omständigheten att en skiljedom som faller utanför avtalets ram kan ogiltigförklaras. Även inom ramen för skiljeförfaranden återspeglar dessa regler uppfattningar som är gemensamma för medlemsstaterna; de skyddar rätten till försvar och garanterar att rättegången får ett korrekt förlopp, i synnerhet genom att utgöra ett skydd mot att förfarandet försenas till följd av att nya grunder skall bedömas.(7)

22 Jag anser således inte att det går att motivera en annan lösning än den som domstolen valde i domen i målet Van Schijndel med skäl som hänför sig till skiljedomsförfarandets säregenheter. Det skall emellertid beaktas att den hänskjutande domstolen, då den motiverat sina tvivel i fråga om huruvida domstolens principer från den domen kan tillämpas analogt, hänför sig till två precisa omständigheter: för det första till omständigheten att en skiljedom enligt domstolens rättspraxis inte är en "domstol i en medlemsstat" enligt artikel 177 i EG-fördraget, varför den inte har rätt att använda sig av systemet med förhandsavgöranden,(8) och för det andra till omständigheten att den domstolskontroll som skiljedomar omfattas av i medlemsstaterna i princip är begränsad, närmare bestämt i nederländsk rätt, i vilken skiljedomar uteslutande kan ogiltigförklaras när de strider mot grunderna för rättsordningen.

23 Jag anser emellertid inte att dessa omständigheter har avgörande betydelse för svaret på den första frågan. I fråga om omständigheten att det är omöjligt för skiljemännen att erhålla ett förhandsavgörande från domstolen, är det oklart varför denna omständighet skulle medföra skyldigheter för skiljemännen att agera på eget initiativ då detta inte krävs av domstolarna.(9) Interna regler som ålägger domstolar och skiljemän att inta en passiv roll i fråga om parternas påståenden då gränserna för tvisten definieras har ingen direkt anknytning till frågan om det dömande organet har behörighet att begära förhandsavgöranden från domstolen i fråga om tolkningen eller giltigheten av de aktuella gemenskapsbestämmelserna, för det fall dessa frågor inte ställts av parterna. Själva omständigheten att skiljemännen inte har någon möjlighet att få klargöranden från domstolen i fråga om räckvidden av de gemenskapsregler som skall tillämpas tyder snarare på att de bör tilldelas befogenheter i fråga om att på eget initiativ undersöka huruvida gemenskapsregler har iakttagits med viss försiktighet.

Vad däremot gäller den andra omständighet som Hoge Raad har nämnt, anser jag att det är en ytterst känslig fråga, som emellertid inte berör frågan om skiljemännens skyldighet att förhålla sig "passiva" i lika hög grad som frågan huruvida de nederländska reglerna om domstolarnas befogenheter vid omprövning av skiljedomar är förenliga med kraven på en korrekt och enhetlig tillämpning av tvingande gemenskapsrättsliga bestämmelser. Frågan kommer därför att behandlas vid rätt tillfälle, det vill säga inom ramen för prövningen av den andra och den tredje tolkningsfrågan som avser just huruvida de nederländska processrättsliga bestämmelserna är förenliga med kraven på ett effektivt skydd av de rättigheter som är en del av "grunderna för gemenskapens rättsordning". Av samma skäl skall i det sammanhanget en prövning göras av likheterna mellan omständigheterna i detta mål och de omständigheter som gav upphov till domen i målet Peterbroeck,(10) i vilken domstolen, till skillnad från vad som var fallet i målet Van Schijndel, fann att en belgisk processrättslig bestämmelse inte var förenlig med principen om ett effektivt skydd av rättigheter som följer av gemenskapsrätten. Bestämmelsen i fråga hindrade, vid prövningen av ett beslut som fattats av ett myndighetsorgan som inte uppfyllde kraven för att anses vara en "domstol" i den mening som avses i artikel 177, domstolarna från att pröva om en nationell rättsakt var förenlig med en gemenskapsrättslig bestämmelse, om den inte inom en viss tidsfrist hade åberopats av den enskilde. Det är i det avseendet tillräckligt att erinra om att, till skillnad från vad som var fallet i det målet, i detta mål grunden avseende åsidosättande av gemenskapsrätten har anförts vid domstolsprövningen av en skiljedom som, i likhet med den belgiska skattemyndigheten, inte är behörig att vända sig till domstolen i kraft av artikel 177 i fördraget.

24 För att motivera skyldigheten för skiljemännen att på eget initiativ pröva om ett avtal mellan enskilda är förenligt med de konkurrensrättsliga bestämmelserna, har även den möjligheten påtalats att parterna medvetet skulle kunna underställa skiljedomstolen en fråga om verkställigheten av ett avtal som uppenbarligen var rättsstridigt, för att erhålla ett avgörande som sedan inte skulle kunna ifrågasättas inför domstol. Det rör sig om en befogad oro, men även denna fråga måste prövas i rätt sammanhang, det vill säga vid prövningen av huruvida domstolsprövningen av skiljedomar är effektiv. Om parterna uttryckligen skulle besluta att inte låta skiljedomstolen pröva frågor avseende avtalets förenlighet med gemenskapens konkurrensrätt, skulle avtalet vara ogiltigt, och således skulle skiljeavtalet kunna ifrågasättas på den grunden vid behörig domstol. Under sådana omständigheter skulle skiljemännen själva kunna förklara sig obehöriga att avgöra frågan.

25 Således uppstår frågan om skiljemännen skall anses vara skyldiga att på eget initiativ tillämpa gemenskapsrätten, inte bara när den nationella rättsordningen ålägger dem att göra det i fråga om rättigheter som följer av intern rätt, utan även då nationell rätt endast ger domstolen en sådan möjlighet.(11) Svårigheten med detta ytterligare likställande med nationella domstolar följer av att domstolen i målet Van Schijndel motiverade sitt avgörande med att det åligger de nationella domstolarna i enlighet med den samarbetsprincip som fastställs i artikel 5 i fördraget att säkerställa de enskildas rättsskydd som följer av gemenskapsrättsliga bestämmelser som har direkt effekt.(12) I förevarande mål, i vilket fråga är om huruvida en nationell processrättslig bestämmelse som rakt av utesluter att skiljemännen skulle kunna pröva frågor som parterna inte har berört, oavsett om det rör sig om nationella eller gemenskapsrättsliga bestämmelser, har ovannämnda problem inte någon specifik relevans. Jag medger emellertid att jag ställer mig tvivlande inför nyttan av att ålägga skiljemän skyldigheten att på eget initiativ ta upp frågor som avser iakttagandet av bindande gemenskapslagstiftning, om nationell rätt endast ger dem en möjlighet att göra det i fråga om liknande frågor avseende nationell rätt. En sådan lösning skulle inte kunna motiveras helt enkelt med hänvisning till artikel 5 i fördraget, vilken bestämmelse som bekant endast riktar sig till medlemsstaterna och som således i sig inte kan ge upphov till skyldigheter för skiljedomarna. Detta utesluter självfallet inte att dessa kan använda sig av de medel och undersökningsmöjligheter som den nationella rättsordningen eller skiljeklausulen erbjuder för att med parternas bistånd fylla eventuella luckor i beskrivningen av de relevanta rättsliga och faktiska omständigheterna.

26 Jag föreslår således att domstolens svar på den första frågan blir följande. Gemenskapsrätten kräver inte att skiljedomare på eget initiativ prövar frågor som avser huruvida ett avtal, vars verkställighet de skall pröva, är förenligt med gemenskapens konkurrensrätt, om prövningen av dessa frågor tvingar skiljemännen att åsidosätta dispositionsprincipen, som de är skyldiga att rätta sig efter, genom att gå utöver tvistens ramar såsom dessa har angivits av parterna och genom att basera sig på andra fakta och omständigheter än dem på vilka den part som har intresse av att nämnda bestämmelser tillämpas har grundat sin ansökan.

Den andra tolkningsfrågan

27 Hoge Raad vill genom sin andra fråga få klarhet i huruvida den skall avstå från att tillämpa nationella processrättsliga bestämmelser som innebär att en skiljedom endast kan ogiltigförklaras på grund av att den strider mot grunderna för rättsordningen eller god sed, om bestämmelserna inte gör det möjligt för domstolen att ogiltigförklara en skiljedom för att den strider mot artikel 85 i fördraget.

28 Det är lämpligt att före prövningen av den andra frågan, såsom den har formulerats av den hänskjutande domstolen, påpeka att den bortser såväl från parternas handlande som från föremålet för skiljeförfarandet. Med andra ord vill den hänskjutande domstolen att EG-domstolen skall uttala sig om huruvida de ovannämnda nederländska processrättsliga bestämmelserna, som faktiskt begränsar domstolsprövningen av skiljedomar till verkliga undantagsfall, är förenliga med gemenskapsrätten. I detta specifika fall beaktas emellertid inte den omständigheten att parterna eventuellt ställt frågor vid skiljedomstolen avseende avtalets ogiltighet. Det rör sig om ett problem som däremot kommer att prövas inom ramen för prövningen av Hoge Raads tredje fråga.

29 Vad den andra frågan beträffar, skall inledningsvis påpekas att det av redogörelsen i beslutet om hänskjutande framgår att enligt nederländsk rätt ger själva omständigheten att innehållet eller verkställigheten av skiljedomen strider mot interna konkurrensrättsliga bestämmelser i allmänhet inte upphov till problem avseende grunderna för rättsordningen. Hoge Raad vill emellertid ha klarhet i om samma sak gäller om fråga är om en bestämmelse ur gemenskapens konkurrensrätt. Av de svar som domstolen gav i målet Van Schijndel, vilken likaledes avsåg konkurrensrätt, drar den hänskjutande domstolen slutsatsen att inte heller artikel 85 skulle kunna räknas bland de regler avseende "grunderna för rättsordningen" som är relevanta för tillämpningen av artikel 1065 i civilprocesslagen. Domstolen angav i det fallet att även om parterna anför ett påstått åsidosättande av artikel 85 är domstolen inte skyldig att frångå dispositionsprincipen. En grund som hänför sig till att sagda artikel åsidosatts kan således inte anföras för första gången vid kassationstalan om detta skulle innebära att domstolen blev tvungen att gå utöver tvistens ramar såsom dessa har angivits av parterna och att basera sig på andra fakta och omständigheter än dem på vilka den part som har intresse av att nämnda bestämmelser tillämpas har grundat sin ansökan.

30 Jag anser att frågans lösning skall sökas med beaktande av den roll som i domstolens rättspraxis tillerkänns domstolsprövningen av skiljedomar. I domen i målet Norden preciserade domstolen, omedelbart efter att ha uteslutit att skiljemän kan kvalificeras som "domstol" i den mening som avses i artikel 177, att det är "av vikt att gemenskapsrätten respekteras till fullo inom samtliga medlemsstaters territorium" och drog därav den slutsatsen att "[p]arterna i ett avtal kan därför inte frångå gemenskapsrätten".(13) Av kravet på en enhetlig tillämpning drog domstolen därefter slutsatsen att "om det under ett skiljeförfarande, som kommit till stånd på grund av avtal, uppkommer frågor om gemenskapsrätten, kan det ankomma på de ordinarie domstolarna att pröva dessa frågor ... inom ramen för en mer eller mindre omfattande överprövning av skiljedomen till följd av överklagande, återvinning, ansökan om verkställighetsbeslut eller annat rättsligt förfarande som står till buds i den nationella lagstiftningen". Domstolen drog således slutsatsen att det "ankommer på dessa nationella domstolar att bedöma om begäran enligt artikel 177 i fördraget skall ske till EG-domstolen för erhållande av besked om tolkningen av eller bedömningen av giltigheten av de gemenskapsrättsliga bestämmelser som de nationella domstolarna kan vara skyldiga att tillämpa då de fullgör sina assisterande eller överprövande uppgifter".(14) Av de ovanstående påpekandena följer att lösningen att inte tillåta skiljemännen att begära förhandsavgöranden enligt artikel 177 på sätt och vis "balanseras" av den betydelse som domstolen tillmäter domstolsprövningen av skiljedomar. Det finns således ett nära samband mellan den effektivitet med vilken domstolarna prövar att gemenskapsrätten tillämpats korrekt och garantin för tillgång, åtminstone potentiellt, till förfarandet enligt artikel 177. Jämförda med varandra kräver dessa båda principer att de nationella domstolarna, inom ramen för en tvist som berör en gemenskapsrättslig bestämmelse, måste tillåtas att vända sig till domstolen såsom gemenskapsdomstolar enligt nationell rätt, för att erhålla klargöranden i fråga om tolkningen eller giltigheten av den gemenskapsrättsliga bestämmelse som de skall tillämpa. På samma sätt måste de parter som anser sig åtnjuta en rättighet i kraft av den relevanta gemenskapsbestämmelsen kunna begära att domstolen skall bedöma lämpligheten av en begäran om förhandsavgörande.

31 Domstolen har i sin därpå följande rättspraxis insisterat på att det skall finnas en viss kontroll av skiljedomar och bekräftat den ovannämnda kopplingen mellan förhandsförfarandet och garantierna för ett effektivt skydd av subjektiva rättsliga ställningar som följer av gemenskapsrätten. I domen i målet Almelo(15) har domstolen fastslagit att lösningen i domen i målet Nordsee "påverkas inte av det faktum att en domstol ... i enlighet med skiljeavtalet som slutits mellan parterna skall döma i enlighet med rätt och billighet". Enligt domstolen följer det nämligen "av principerna om EG-rättens företräde och dess enhetliga tillämpning, tillsammans med artikel 5 i fördraget, att en domstol i en medlemsstat vid vilken överklagande av en skiljedom anhängiggjorts i enlighet med nationell rätt även när den dömer i enlighet med skälighet skall iaktta gemenskapsrättens regler, i synnerhet de som rör konkurrens" (punkt 23).(16)

Jag anser att ytterligare stöd för denna riktlinje ges i domen i målet Peterbroeck, just i den del domstolen, då den räknade upp "omständigheterna i det förevarande målet" som motiverade att den nationella bestämmelsen inte skulle tillämpas, angav att den hänskjutande domstolen (Cour d'appel de Bruxelles) är "den första domstol som kan begära ett förhandsavgörande från EG-domstolen, eftersom den direktör som handlägger tvisten i första instans utgör en del av skatteförvaltningen och följaktligen inte utgör en domstol i den mening som avses i artikel 177 i fördraget".(17)

32 Avslutningsvis framgår det av domstolens rättspraxis att det för att skydda en korrekt och enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten är nödvändigt att tillåta de domstolar som eventuellt har att bedöma om skiljedomar är förenliga med rättens regler att göra en faktisk prövning av skiljedomen. I synnerhet måste domstolarna ha möjligheten att bedöma frågor avseende gemenskapsrätten och, då de gör det, att erhålla nödvändiga klargöranden från EG-domstolen.(18)

33 De nationella processrättsliga bestämmelser som begränsar domstolsprövningen av skiljedomars förenlighet med gemenskapsrätten till mycket särskilda fall bör därför inte tillämpas.

34 Då detta har konstaterats, är det nödvändigt att pröva om de relevanta bestämmelserna i den nederländska civilprocesslagen är förenliga med de ovannämnda kraven på ett verksamt domstolsskydd. I likhet med den hänskjutande domstolen vill jag i det avseendet återigen anföra att det enligt den nederländska rättsordningen endast i särskilda undantagsfall går att ompröva skiljedomar på grund av att de är rättsstridiga, det vill säga i de fall då skiljedomen strider mot grunderna för rättsordningen eller god sed. Den nederländska domstolen vill dessutom precisera att enligt den gängse tolkningen av artikel 1065 i civilprocesslagen strider en skiljedom mot grunderna för rättsordningen endast om dess innehåll och verkställande strider mot en tvingande regel som är så grundläggande att ingen restriktion av processuell natur kan få utgöra hinder för att den iakttas. Av EG-domstolens rättspraxis kan enligt den nederländska domstolen emellertid härledas att föreskriften i artikel 85 i fördraget inte skall anses vara en "regel som hänför sig till grunderna för rättsordningen" i den mening som angivits ovan.

35 Jag anser inte att det ovan i korta drag beskrivna systemet uppfyller de krav som domstolen ställer på ett effektivt rättsligt skydd. Genom att begränsa möjligheten att överklaga skiljedomar på grund av att dessa är rättsstridiga till verkliga undantagsfall, tillåter de nederländska föreskrifterna inte de nationella domstolarna - och i slutänden, genom dessa, EG-domstolen - att utöva en tillräcklig kontroll av skiljedomar. Med andra ord blir det till följd av de nederländska processrättsliga bestämmelserna, mot bakgrund av domstolens rättspraxis, orimligt svårt att tillämpa gemenskapsrätten. Detta förefaller ännu mindre motiverat i konkurrensrättsligt hänseende, om hänsyn tas till intresset - som uppenbarligen går utöver det intresse som de enskilda parterna har, och även berör företag som är tredje part, de potentiella konkurrenterna samt konsumenterna - av en korrekt tillämpning av föreskrifterna i artikel 85 och följande artiklar i fördraget. Såsom domstolen konstaterade i ovannämnda del av domen i målet Almelo, är kraven på kontroll av att skiljedomar är förenliga med gemenskapsrätten ännu starkare inom en sektor, som den konkurrensrättsliga, inom vilken det föreligger ett allmänt intresse av att reglerna iakttas för att garantera att den inre marknaden fungerar korrekt.

36 Jag anser inte att det går att tvivla på att de konkurrensrättsliga bestämmelserna är tvingande. Inledningsvis är det talande att avtal som har ingåtts i strid med förbudet i artikel 85.1 utgör "nulliteter"(19) enligt artikel 85.2. Att konkurrensreglerna fungerar ingår bland de grundläggande målen för gemenskapen, vilket framgår av den tydliga ordalydelsen av artiklarna 2 och 3 i fördraget.(20) Av domstolens rättspraxis är det tillräckligt att citera en hel passus ur domen i målet Hoechst,(21) vilken senare har upprepats vid flera tillfällen.(22) I denna fastslog domstolen att gemenskapens konkurrensregler inom den gemensamma marknaden har som syfte "att hindra att konkurrensen snedvrids till nackdel för allmänintresset, de enskilda företagen samt konsumenterna. Utövandet av de befogenheter som kommissionen ges i förordning nr 17, tjänar således till att vidmakthålla det konkurrenssystem som avses i fördraget och vilket företagen är tvungna att respektera".(23)

37 Även de avgöranden i domstolens rättspraxis som avser förhållandet mellan gemenskapens konkurrensregler och nationella bestämmelser är relevanta, i vilka bland annat har fastslagits att "nationell lagstiftning eller rättspraxis inte kan vara bindande för tillämpningen av konkurrensreglerna i fördraget, även om det skulle antas att denna lagstiftning eller rättspraxis var gemensam för alla medlemsstater". Sådan "lagstiftning eller rättspraxis"(24) skulle nämligen strida mot artikel 5 andra stycket i fördraget och således kunna göra att gemenskapsreglerna förlorade sin ändamålsenliga verkan.(25)

38 Dessa överväganden skulle slutligen kunna motivera en annan lösning, enligt vilken de nationella domstolarna likväl skulle kunna iaktta de interna processrättsliga bestämmelserna. Det skulle således vara fråga om att få gemenskapens konkurrensregler, i synnerhet det förbud mot de överenskommelser som avses i artikel 85, att falla inom ramen för de regler som avser "grunderna för rättsordningen" och att utsträcka tillämpningsområdet för den nederländska bestämmelsen som medger domstolsprövning av skiljedomar till att även omfatta skäl som hänför sig till "grunderna för gemenskapens rättsordning". Följaktligen skulle det i varje fall garanteras att den interna regleringen iakttogs, med mindre inskränkningar av principen om "processautonomi" som tillerkänner medlemsstaterna uppgiften att fastställa förfaranderegler för talan vid domstol som är avsedda att garantera de rättigheter som enskilda tillerkänns i kraft av gemenskapsrätten. Slutsatsen att konkurrensreglerna utgör en del av "grunderna för gemenskapens ekonomiska rättsordning" har många förespråkare i doktrinen och fastslås i många medlemsstaters rättspraxis. Bortsett från det tekniska instrument som skall användas för att möjliggöra en effektiv kontroll av skiljedomar som strider mot konkurrensrätten, är det viktigt att understryka att vart och ett av de båda tänkta alternativen utgår från förutsättningen att gemenskapens konkurrensregler har ett offentligrättsligt värde: Även om de reglerar förhållanden mellan enskilda kan de inte föreskriva undantag från dessa, med mindre än att avtal som ingås i strid med förbudet i artikel 85.1 skall anses vara nulliteter. När det inom de nationella rättsordningarna gäller att göra en avvägning mellan eventuellt motstridiga krav, exempelvis mellan iakttagandet av nationella processrättsliga bestämmelser, å ena sidan, och en konkurrensutsatt marknads funktion, å andra sidan, måste avvägningen göras med beaktande av att konkurrensreglerna är av grundläggande betydelse inom gemenskapens rättsordning.

39 Avslutningsvis föreslår jag att domstolen besvarar den andra tolkningsfrågan på följande sätt. Nationella domstolar måste bifalla ett yrkande om ogiltigförklaring av en skiljedom om denna strider mot artikel 85 i fördraget, även om nationella processrättsliga bestämmelser endast medger ogiltigförklaring om åsidosättandet av gällande rätt avser grunderna för rättsordningen eller god sed.

Den tredje tolkningsfrågan

40 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje tolkningsfrågan för att EG-domstolen skall klargöra om nationella domstolar, för det fall den andra frågan skulle besvaras jakande, kan bifalla yrkanden om ogiltigförklaring av skiljedomen även om frågan om avtalets ogiltighet på grund av åsidosättande av konkurrensreglerna inte har berörts inom ramen för föremålet för skiljedomen. Hoge Raad har preciserat att det enligt nederländsk processrätt inte är tillåtet för parterna att först inom ramen för talan om ogiltigförklaring göra gällande att avtalet är ogiltigt. Det skulle således ha meddelats ett avgörande inom ramen för själva målet, vilket får till följd att parternas möjligheter att ifrågasätta giltigheten av det avtal vars verkställande ifrågasätts prekluderas.

41 Jag anser att frågan skall besvaras jakande och att detta svar kan erhållas på grundval av uppgifter som har beaktats ovan. Närmare bestämt avser jag de påpekanden som har gjorts dels avseende konkurrensreglernas betydelse inom gemenskapens rättsordning såsom tvingande regler, dels avseende behovet av att det organ som är "domstol" i den mening som avses i artikel 177 i fördraget uttalar sig åtminstone en gång om tolkningen och tillämpningen av gemenskapsrätten.

42 Vad beträffar det förstnämnda argumentet anser jag att för stor betydelse inte skall tillmätas parternas agerande, med beaktande av de gemenskapsrättsliga konkurrensreglernas särskilda art. Att göra det skulle innebära en risk för att slutligt fastlägga situationer som strider mot det gemensamma intresset, även på grund av hänsyn till enskildas intressen. Som angivits ovan, avser konkurrensreglerna i fråga, även om de reglerar enskildas ageranden, målsättningar som är av allmän karaktär, exempelvis den inre marknadens funktion och konsumenternas väl. Att förbjudna avtal sanktioneras civilrättsligt med retroaktiv ogiltighet, och att kommissionen utövar en övervakande funktion, syftar just till att garantera att enskildas verksamhet inte utövas på ett sådant sätt att det kommer att finnas risk för att dessa målsättningar av allmänt intresse inte uppnås. Då det rör sig om indisponibla rättigheter, borde inte heller parternas agerande i rättegången ha någon avgörande betydelse. Däremot går det att i enlighet med de lösningar som valts i medlemsstaternas rättsordningar motivera undantag från processrättsliga principer (principen om parternas initiativrätt, dispositionsprincipen) som reglerar överklaganden. Att avtalet är ogiltigt kan således fastslås av den domstol som skall pröva om skiljedomen är giltig även om den domstolen, som i förevarande fall, endast skall göra en laglighetsprövning. Detta gäller emellertid under förutsättning att skälen för avtalets ogiltighet säkert framgår av handlingarna i målet och att det således inte behövs någon särskild undersökning av faktiska omständigheter. Om det i förevarande fall av de handlingar som domstolen i andra instans förfogar över framgår att avtalet, vars verkställande ifrågasatts inom ramen för skiljeförfarandet, strider mot artikel 85 på grund av att det innebär en uppdelning på territoriell grund av marknaderna, kan ogiltigheten göras gällande för första gången vid domstolsprövningen av skiljedomen.

43 För det andra skall åter erinras om att enligt domstolens rättspraxis kvarstår skyldigheten att garantera att frågan om gemenskapsreglerna har tillämpats rätt måste ha underställts en domstol som är behörig att göra en begäran om hänskjutande enligt artikel 177 i fördraget. Nationell lagstiftning eller rättspraxis som inte medger att så sker, i synnerhet om det föreligger ett allmänintresse av att bestämmelserna i fråga iakttas, ligger inte i linje med kraven på en korrekt och enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten. Till stöd för denna uppfattning går det att anföra domstolens lösning i domen i det ovannämnda målet Peterbroeck. Det fallet avsåg nationell lagstiftning enligt vilken enskilda inte tilläts att för första gången, vid en domstol som hade att avgöra överklagande av ett beslut av ett administrativt organ, göra gällande en grund för talan som baserade sig på artikel 52 i fördraget efter att den i lag föreskrivna fristen löpt ut. Denna frist löpte från det att direktören för skattemyndigheten lämnat in en bestyrkt avskrift av det överklagade beslutet. Domstolen fastslog att gemenskapsrätten utgjorde hinder för tillämpningen av sagda nationella processrättsliga bestämmelse. Efter att ha erinrat om principen att interna förfaranden för att väcka talan inte får göra det orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten och efter att ha klargjort att en nationell rättsregel som hindrar genomförandet av det förfarande som föreskrivs i artikel 177 i fördraget inte skall tillämpas, angav domstolen de särdrag som kännetecknade förfarandet i fråga. Den hänvisade bland annat till den omständigheten att Cour d'appel de Bruxelles var "den första domstol som kan begära ett förhandsavgörande från EG-domstolen, eftersom den direktör [vid skattemyndigheten] som handlägger tvisten i första instans utgör en del av skatteförvaltningen och följaktligen inte utgör en domstol i den mening som avses i artikel 177 i fördraget". Då domstolen angav skälen för att den nationella processrätten inte var lämpad att säkerställa att gemenskapsrätten tillämpades korrekt, är det uppenbart att den lade tonvikten vid omständigheten att det organ som avgjort målet i första instans inte var en domstol i den mening som avses i artikel 177 och således inte var behörig att göra en begäran om förhandsavgörande till EG-domstolen.(26)

44 Avslutningsvis går det av nyssnämnda mål att dra slutsatsen att preklusion inte inträffar i ett mål i vilket görs gällande att ett avtal är behäftat med ett ogiltighetsgrundande fel på grund av att det strider mot tvingande regler, i synnerhet då den domstol vid vilken frågan med gemenskapsrättslig anknytning har uppkommit är den första domstol som kan göra en begäran om förhandsavgörande till domstolen. Omfattningen av domstolsprövningen av att tvingande gemenskapsregler iakttas skall således inte bero på parternas agerande, särskilt om det organ som uttalar sig i första instans i tvisten inte uppfyller kraven för att anses vara en "domstol" i den mening som avses i artikel 177 i fördraget.

45 Detsamma gäller i förevarande mål. Den skiljedomstol som har uttalat sig i tvisten i första instans skall mot bakgrund av domstolens rättspraxis inte anses utgöra en "domstol". Vid bedömningen av huruvida de avsteg som krävs från den nationella processrätten står i proportion till målsättningen (i vårt fall att gemenskapens konkurrensregler iakttas) anser jag att de grundläggande principer som domstolen har angivit som bedömningsgrunder(27) - rättssäkerheten, principen om förfarandets riktiga förlopp och skyddet av rätten till försvar - leder till slutsatsen att sådana nationella processrättsliga regler inte skall tillämpas, vilka inte gör det möjligt för domstolen att uttala sig om ett avtal är giltigt enligt gemenskapens konkurrensregler, om parterna inte har berört samma frågeställning under skiljeförfarandet.

46 Avslutningsvis föreslår jag att domstolen besvarar Hoge Raads tredje fråga på följande sätt. Nationella domstolar måste bifalla ett yrkande om ogiltigförklaring av en skiljedom om denna strider mot artikel 85 i EG-fördraget, även om frågan om sagda bestämmelses tillämplighet inte har berörts inom ramen för tvisten och skiljedomarna således inte har uttalat sig om den.

Den fjärde och den femte tolkningsfrågan

47 Genom den fjärde och den femte frågan, som kan prövas samtidigt, frågar den hänskjutande domstolen om gemenskapsrätten kräver att sådana interna processrättsliga bestämmelser inte skall tillämpas, som utesluter att det skulle gå att åter ifrågasätta giltigheten av ett avtal, som slutligt fastslagits av en skiljedomstol i en lagakraftvunnen mellandom som inte har överklagats, vid omprövningen av en senare skiljedom avseende fastställelse av den skada som har uppstått till följd av att själva avtalet har åsidosatts.

48 Även om jag önskar respektera den ordning i vilken den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, måste jag påpeka att föremålet för de båda nyssnämnda frågorna har en större räckvidd än så, eftersom ett nekande svar i praktiken skulle göra att den hittills gjorda prövningen blev meningslös för att avgöra den aktuella tvisten. Då detta har påpekats, vill jag understryka att svaret på den fjärde och den femte frågan måste utgå från den allmänna principen att det, om det inte förekommer någon gemenskapsreglering av ämnet, ankommer på varje medlemsstats rättsordning att fastslå regler och metoder för förfaranden, för att föra talan i syfte att garantera att gemenskapsrätten iakttas, på villkor att dessa förfaranden inte är diskriminerande i förhållande till liknande förfaranden som avser rättsliga ställningar som följer av intern rätt och på villkor att de inte gör det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapens rättsordning. Det skall tilläggas att det av domstolens rättspraxis framgår en regel, som för övrigt återspeglar en allmän rättsprincip som gäller i samtliga medlemsstater, enligt vilken "verkan av res judicata förhindrar ... att rättigheter som har fastslagits genom dom ifrågasätts".(28)

49 Med denna utgångspunkt anser jag att de processrättsliga bestämmelser som den nederländska domstolen har angivit överensstämmer med ovannämnda principer. Den tre månader långa frist som föreskrivs i civilprocesslagen är tillämplig på samtliga överklaganden av skiljedomar som grundas på skäl som hänför sig till nationell rätt eller gemenskapsrätt. Fristen gör det heller inte orimligt svårt att utöva de rättigheter som tillerkänns genom gemenskapens rättsordning, eftersom den part som avser att ifrågasätta en skiljedoms giltighet har behörighet att göra det inom en rimlig frist. Den laga kraft som den nationella rättsordningen tillerkänner skiljedomar som inte har ifrågasatts inom fristen är således den normala konsekvensen av att parterna inte agerar. Det tjänar däremot rättssystemets goda funktion att avgöranden, exempelvis till följd av en skiljedom som inte har överklagats inom den utsatta fristen, inte kan ifrågasättas i samband med överklagandet av ett senare beslut som, likt i förevarande fall, berör beräkningen av den skada som uppstått till följd av ett avtalsbrott. Det andra beslutet grundas nämligen inte längre på ett avtal vars giltighet är ifrågasatt, utan på den laga kraft som tillerkänns skiljedomen.

50 Jag anser inte heller att det går att dra en annan slutsats endast på grund av att den gemenskapsrättsliga bestämmelsen som påstås ha åsidosatts har en särskild betydelse inom gemenskapens rättsordning. Den frist som föreskrivs i den nationella processrätten gäller även för frågor som avser grunderna för den interna rättsordningen och har i båda fallen det legitima syftet att ett slutligt avgörande av tvisten skall kunna uppnås vid ett visst skede av tvisten, som parterna skall kunna förlita sig på.

51 Av ovan angivna skäl föreslår jag att domstolen besvarar Hoge Raads fjärde och femte fråga så, att gemenskapsrätten inte ålägger nationella domstolar att avstå från att tillämpa nationella processrättsliga bestämmelser enligt vilka det inte går, då fråga är om ogiltigförklaring av en skiljedom vars beräkning av skada som uppstått till följd av avtalsbrott grundar sig på ett tidigare beslut som avgör tvisten i sak, att ifrågasätta den laga kraft som nationell rätt tillerkänner det sistnämnda beslutet. Gemenskapsrätten kräver inte heller att den nationella domstolen skall avstå från att tillämpa bestämmelser av innebörden att det inte går att samtidigt yrka ogiltigförklaring av mellandomen, som avgör tvisten i sak, och ogiltigförklaring av den senare skiljedom som bestämmer den skada som skall ersättas till följd av avtalsbrottet.

Förslag till avgörande

52 Av ovan angivna skäl föreslår jag att domstolen besvarar Hoge Raads frågor på följande sätt.

1) Gemenskapsrätten kräver inte att skiljedomare på eget initiativ prövar frågor som avser huruvida ett avtal, vars verkställighet de skall pröva, är förenligt med gemenskapens konkurrensrätt, om prövningen av dessa frågor tvingar skiljemännen att åsidosätta dispositionsprincipen, som de är skyldiga att rätta sig efter, genom att gå utöver tvistens ramar såsom dessa har angivits av parterna och genom att basera sig på andra fakta och omständigheter än dem på vilka den part som har intresse av att nämnda bestämmelser tillämpas har grundat sin ansökan.

2) Nationella domstolar måste bifalla ett yrkande om ogiltigförklaring av en skiljedom om denna strider mot artikel 85 i fördraget, även om nationella processrättsliga bestämmelser endast medger ogiltigförklaring om åsidosättandet av gällande rätt avser grunderna för rättsordningen eller god sed.

3) Nationella domstolar måste bifalla ett yrkande om ogiltigförklaring av en skiljedom om denna strider mot artikel 85 i EG-fördraget även om frågan om sagda bestämmelses tillämplighet inte har berörts inom ramen för tvisten och skiljedomarna således inte har uttalat sig om den.

4) Gemenskapsrätten ålägger inte nationella domstolar att avstå från att tillämpa nationella processrättsliga bestämmelser enligt vilka det inte går, då fråga är om ogiltigförklaring av en skiljedom vars beräkning av skada som uppstått till följd av avtalsbrott grundar sig på ett tidigare beslut som avgör tvisten i sak, att ifrågasätta den laga kraft som nationell rätt tillerkänner det sistnämnda beslutet. Gemenskapsrätten kräver inte heller att den nationella domstolen skall avstå från att tillämpa bestämmelser av innebörden att det inte går att samtidigt yrka ogiltigförklaring av mellandomen, som avgör tvisten i sak, och ogiltigförklaring av den senare skiljedom som bestämmer den skada som skall ersättas till följd av avtalsbrottet.

(1) - Vid den tidpunkten rörde det sig om Rechtbank, vilken som påpekats däremot ogillade talan om ogiltigförklaring.

(2) - Domen i målet Van Schijndel, punkt 11.

(3) - Jämför i detta avseende dom av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe (REG 1976, s. 1989; svensk specialutgåva, volym, 3, s. 261) punkt 5, dom av den 16 december 1976 i mål 45/76, Comet BV (REG 1976, s. 2043), punkterna 12-16, dom av den 27 februari 1980 i mål 68/79, Just (REG 1980, s. 501; svensk specialutgåva, volym 5, s. 31), punkt 25, dom av den 9 november 1983 i mål 199/82, San Giorgio (REG 1983, s. 3595; svensk specialutgåva, volym 7, s. 389), punkt 14, dom av den 25 februari 1988 i de förenade målen 331/85, 376/85 och 378/85, Bianco och Girard (REG 1988 s. 1099; svensk specialutgåva, volym 9), punkt 12, dom av den 24 mars 1988 i mål 104/86, kommissionen mot Italien (REG 1988, s. 1799), punkt 7, dom av den 14 juli 1988 i de förenade målen 123/87 och 330/87, Jeunehomme m.fl. (REG 1988, s. 4517), punkt 17, dom av den 19 november 1991 i de förenade målen C-6/90 och C-9/90, Francovich m.fl. (REG 1991, s. I-5357; svensk specialutgåva, volym 11), punkt 43, dom av den 9 juni 1992 i mål C-96/91, kommissionen mot Spanien (REG 1992, s. I-3789), punkt 12, dom av den 1 april 1993 i de förenade målen C-31/91-C-44/91, Lageder m.fl. (REG 1993, s. I-1761), punkterna 27-29, dom av den 17 juli 1997 i mål C-242/95, GT-Link (REG 1997, s. I-4449), punkterna 24 och 27, samt dom av den 15 september 1998 i mål C-231/96, Edis (REG 1998, s. I-4951), punkterna 19 och 34.

(4) - Dom av den 16 januari 1974 i mål 166/73, Rheinmühlen (REG 1974, s. 33; svensk specialutgåva, volym 2, s. 195), punkterna 2 och 3.

(5) - Dom av den 23 mars 1982 i mål 102/81, Nordsee (REG 1982, s. 1095; svensk specialutgåva, volym 6, s. 345), punkt 14, i vilken domstolen i fråga om nödvändigheten av att gemenskapsrätten iakttas i sin helhet i samtliga medlemsstater har preciserat att "[p]arterna i ett avtal kan därför inte frångå gemenskapsrätten".

(6) - Jämför generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i det ovannämnda målet Van Schijndel, punkt 18.

(7) - Se domen i målet Van Schijndel, punkt 21.

(8) - Se domen i det ovannämnda målet Nordsee, punkterna 10-16.

(9) - Det är i detta avseende inte överflödigt att erinra om att det i förevarande mål inte är fråga om riktigheten eller omfattningen av förbudet för skiljemän att begära förhandsavgöranden.

(10) - Dom av den 14 december 1995 i mål C-312/93 (REG 1995, s. I-4599).

(11) - Se domen i det ovannämnda målet Van Schijndel, punkt 14.

(12) - Se domen i det ovannämnda målet, punkt 14.

(13) - Se domen i det ovannämnda målet, punkt 14.

(14) - Se domen i det ovannämnda målet, punkt 15.

(15) - Dom av den 27 april 1994 i mål C-393/92 (REG 1994, s. I-1477; svensk specialutgåva, volym 15).

(16) - Min kursivering.

(17) - Se domen i det ovannämnda målet C-312/93, punkt 17.

(18) - Självfallet skulle ett alternativ kunna vara att tillåta skiljemännen att göra begäran om förhandsavgörande. Såsom ovan har påpekats, faller denna fråga utanför ramen för denna tvist. Se i det avseendet Prechal, S., Community Law and National Courts: The Lessons from Van Schijndel, i Common Market Law Review, 1998, s. 681 ff.

(19) - Vad beträffar nullitet är denna retroaktiv oavsett om det prövande organet utfärdar en förklaring om att så är fallet eller inte. Jämför exempelvis dom av den 6 februari 1973 i mål 48/72, Brasserie de Haecht (REG 1973; svensk specialutgåva, volym 2, s. 67), punkterna 25-27.

(20) - Jämför dom av den 21 februari 1973 i mål 6/72, Europemballage Corporation och Continental Can (REG 1973, s. 215; svensk specialutgåva, volym 2, s. 89), i vilken domstolen påpekade att "[i] argumentationen om att artikel 3 f endast innehåller ett allmänt program utan rättsliga verkningar, bortses från att artikel 3 rör fullföljandet av de mål som enligt denna artikel är nödvändiga för att kunna genomföra gemenskapens uppgifter" (min kursivering).

(21) - Dom av den 21 september 1989 i de förenade målen 46/87 och 227/88, Hoechst (REG 1989, s. 2859; svensk specialutgåva, volym 10), punkt 25.

(22) - Dom av den 17 oktober 1989 i mål 85/87, Dow Benelux (REG 1989, s. 3137), punkt 36, dom av den 17 oktober 1989 i de förenade målen 97/87, 98/87 och 99/87, Dow Chemical Ibérica m.fl. (REG 1989, s. 3165; svensk specialutgåva, volym 10), punkt 22, dom av den 18 oktober 1989 i mål 374/87, Orkem (REG 1989, s. 3283; svensk specialutgåva, volym 10), punkt 19.

(23) - Se även förstainstansrättens dom av den 27 oktober 1994 i mål T-34/92, Fiatagri och New Holland Ford (REG 1994, s. II-905; svensk specialutgåva, volym 16), punkt 39, i vilken det påpekades att "[a]rtikel 85.1 i fördraget föreskriver nämligen ett principiellt förbud mot avtal som har en konkurrensbegränsande karaktär. Denna bestämmelse utgör tvingande rätt och är således bindande för de sökande företagen, oberoende av varje åläggande från kommissionen på denna punkt".

(24) - Dom av den 17 januari 1984 i de förenade målen 43/82 och 63/82, VBVB och VBBB (REG 1984, s. 19; svensk specialutgåva, volym 7, s. 437), punkt 40. Se i samma avseende förstainstansrättens dom av den 9 juli 1992 i mål T-66/89, Publishers Association (REG 1992, s. II-1995). Se även generaladvokaten Darmons förslag till avgörande i det ovannämnda målet Almelo, i synnerhet s. I-1486.

(25) - Se generaladvokaten Darmons förslag till avgörande i det ovannämnda målet Almelo, punkt 40.

(26) - Det skall påpekas att det just är i detta avseende som det föreligger en skillnad mellan målen Peterbroeck och Van Schijndel, som kan förklara varför domstolen valt olika lösningar i de båda målen. I målet Van Schijndel hade de berörda nämligen inte berört frågan om de nationella bestämmelsernas förenlighet med konkurrensreglerna för första gången i de båda instanser som hade att bedöma sakfrågan, utan anfört ett nytt yrkande vid kassationsdomstolen. I målet Peterbroeck hade däremot ett administrativt organ (skattedirektören) som inte utgör en domstol i den mening som avses i artikel 177 uttalat sig i första instans. Det var endast i det andra fallet som domstolen drog slutsatsen att den belgiska processrättsliga bestämmelsen var oförenlig med gemenskapsrätten. Se Hoskins, V.M., Tilting the balance: supremacy and national procedural rules, i European Law Review, 1996, s. 365 ff.

(27) - Se domen i målet Peterbroeck, punkt 14, och domen i målet van Schijndel, punkt 19.

(28) - Dom av den 9 juni 1964 i de förenade målen 79/63 och 82/63, Reynier m.fl. (REG 1964, s. 511, särskilt s. 527). Se även generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i målet Peterbroeck (REG 1995, s. I-4606), punkt 23.