61996J0228

1 Gemenskapsrätt - Direkt effekt - Nationella skatter som är oförenliga med gemenskapsrätten - Återbetalning - Former - Tillämpning av nationell rätt - Utgången frist - Tillåtlighet - Villkor - Iakttagande av den gemenskapsrättsliga effektivitetsprincipen - Iakttagande av likvärdighetsprincipen i fråga om återkrav och liknande ersättningsanspråk av nationell karaktär

2 Gemenskapsrätt - Direkt effekt - Nationella skatter som är oförenliga med gemenskapsrätten - - Återbetalning - Former - Möjlighet att gentemot en enskild göra gällande nationella regler rörande fristen för väckande av talan före riktig tillämpning av gemenskapsrätten - Tillåtlighet - Villkor

1 Då det inte finns några gemenskapsrättsliga bestämmelser avseende återbetalningen av nationella skatter som har tagits ut felaktigt, skall det i den nationella rättsordningen i varje medlemsstat anges vilka domstolar som är behöriga och fastställas förfaranderegler för sådan talan som är avsedd att säkerställa skyddet av de rättigheter som enskilda har på grund av gemenskapsrätten. Dessa förfaranden får emellertid varken vara mindre förmånliga än de som avser liknande talan enligt nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller göra utövandet av de rättigheter som följer av gemenskapsrätten i praktiken omöjligt eller orimligt svårt (effektivitetsprincipen).

I fråga om effektivitetsprincipen är det förenligt med gemenskapsrätten att det av rättssäkerhetshänsyn, till skydd för både den avgiftspliktige och den berörda myndigheten, fastställs rimliga frister för talan. Sådana frister gör det nämligen inte praktiskt omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten. I detta avseende förefaller en nationell preskriptionstid på tre år som börjar löpa betalningsdagen som skälig.

Iakttagandet av likvärdighetsprincipen förutsätter å sin sida att den omtvistade regeln tillämpas på samma sätt på talan som grundas på åsidosättande av gemenskapsrätten och på talan som grundas på åsidosättande av nationell rätt när det rör sig om samma typ av avgifter eller pålagor. Denna princip kan däremot inte tolkas så, att den ålägger en medlemsstat en skyldighet att utvidga sitt mest fördelaktiga nationella system för återkrav till att omfatta samtliga fall av talan om återbetalning av avgifter eller pålagor som har tagits ut i strid med gemenskapsrätten. Gemenskapsrätten utgör således inte hinder för att lagstiftningen i en medlemsstat, utöver en allmän preskriptionstid som är tillämplig på talan om återkrav av felaktigt betalda belopp mellan enskilda, innehåller särskilda, mindre fördelaktiga regler för klagomål och talan mot skatter och andra avgifter. Bedömningen skulle bli annorlunda bara om dessa regler endast var tillämpliga på talan om återbetalning av sådana skatter eller avgifter som grundas på gemenskapsrätten.

Av detta följer att gemenskapsrätten inte är till hinder för att tillämpa en nationell bestämmelse som syftar till att i samtliga fall av talan om återbetalning i tullhänseende tillämpa en särskild preskriptionstid på fem och sedan på tre år i stället för den sedvanliga preskriptionstiden på tio år som föreskrivs för talan om återbetalning av felaktigt inbetalda belopp, när denna tidsfrist tillämpas på samma sätt på yrkanden om återbetalning av sådana avgifter som grundas på gemenskapsrätten och sådana som grundas på nationell rätt.

2 Gemenskapsrätten utgör inte hinder för att en medlemsstat i fråga om återbetalning av avgifter som har tagits ut i strid med gemenskapsrättsliga bestämmelser åberopar en nationell preskriptionstid, även om denna medlemsstat ännu inte har ändrat de nationella reglerna för att göra dem förenliga med dessa bestämmelser, när en sådan frist för det första inte är mindre fördelaktig vad beträffar en talan som grundas på gemenskapsrätten än vad gäller en talan som grundas på nationell rätt och inte gör det praktiskt omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten och det för det andra inte har visats att de nationella myndigheternas uppträdande, tillsammans med den omtvistade fristen, har lett till att sökanden helt har berövats möjligheten att göra gällande sina rättigheter vid de nationella domstolarna.

I mål C-228/96,

angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Giudice conciliatore di Milano, att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Aprile Srl, i likvidation,

och

Amministrazione delle Finanze dello Stato,

angående tolkningen av gemenskapsrätten i fråga om återkrav av felaktigt inbetalda belopp,

meddelar

DOMSTOLEN

sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena P.J.G. Kapteyn och J.-P. Puissochet (referent) samt domarna G.F. Mancini, J.C. Moitinho de Almeida, C. Gulmann, J.L. Murray, L. Sevón, M. Wathelet, R. Schintgen och K.M. Ioannou,

generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer,

justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Aprile Srl, i likvidation, genom advokaterna Ernesto Beretta och Aldo Bozzi, Milano,

- Italiens regering, genom professor Umberto Leanza, chef för utrikesministeriets avdelning för diplomatiska tvister, i egenskap av ombud, biträdd av Ivo M. Braguglia, avvocato dello Stato,

- Frankrikes regering, genom Catherine de Salins, sous-directeur, utrikesministeriets rättsavdelning, och Gautier Mignot, secrétaire des affaires étrangères, samma avdelning, båda i egenskap av ombud,

- Förenade kungarikets regering, genom John E. Collins, Assistant Treasury solicitor, i egenskap av ombud, biträdd av Nicholas Paines, barrister,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom Enrico Traversa, rättstjänsten, i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 17 februari 1998 av: Aprile Srl, i likvidation, företrätt av Aldo Bozzi, Italiens regering, företrädd av Ivo Braguglia, Frankrikes regering, företrädd av Gautier Mignot, Förenade kungarikets regering, företrädd av Stephanie Ridley, Treasury Solicitor's Department, i egenskap av ombud, och Nicholas Paines, samt kommissionen, företrädd av Enrico Traversa,

och efter att den 2 april 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Giudice conciliatore di Milano har genom ett beslut av den 25 juni 1996, som inkom till domstolen den 28 juni samma år, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget ställt fyra frågor om tolkningen av gemenskapsrätten i fråga om återkrav av felaktigt inbetalda belopp.

2 Dessa frågor har uppkommit i en tvist mellan Aprile Srl, i likvidation (nedan kallat Aprile) och Amministrazione delle Finanze dello Stato beträffande den senares vägran att till Aprile återbetala avgifter som i strid med gemenskapsrätten uppburits vid tulltransaktioner.

3 Domstolen fastställde i dom av den 30 maj 1989 i mål 340/87, kommissionen mot Italien (REG 1989, s. 1483), och av den 21 mars 1991 i mål C-209/89, kommissionen mot Italien (REG 1991, s. I-1575), att Republiken Italien hade åsidosatt fördragets bestämmelser om förbud mot avgifter med motsvarande verkan genom att låta de ekonomiska aktörerna - i handeln inom gemenskapen - bära kostnaden för kontroller och administrativa formaliteter som utförts under en del av gränstullens vanliga öppettider, såsom dessa angivits i rådets direktiv 83/643/EEG av den 1 december 1983 om underlättande av fysiska kontroller och administrativa formaliteter vid transport av varor mellan medlemsstater (EGT L 359, s. 8), i dess lydelse enligt rådets direktiv 87/53/EEG av den 15 december 1986 (EGT L 24, 1987, s. 33), och genom att vid fullgörandet av tullformaliteter inom ramen för handel inom gemenskapen då tjänsterna tillhandahållits flera företag samtidigt, av varje enskilt företag kräva en ersättning som var oproportionerligt stor i förhållande till kostnaden för de tillhandahållna tjänsterna.

4 Republiken Italien har rättat sig efter dessa domar genom att anta föreskrifter som trädde i kraft den 13 juni 1991 respektive den 1 november 1992. Dessa åtgärder gäller dock inte för tiden före ikraftträdandet och, i synnerhet, administrationens återbetalning till de berörda ekonomiska aktörerna av de belopp som tullkontoren uppburit i strid med gemenskapsrätten.

5 Tvisten vid Giudice conciliatore di Milano har uppkommit i detta sammanhang. Den nationella domstolen har genom en tidigare begäran om förhandsavgörande bland annat frågat EG-domstolen angående tillämpligheten av det ovannämnda direktivet på handeln med tredje land samt angående tillämpligheten av fördragets bestämmelser om förbud mot avgifter med motsvarande verkan.

6 Domstolen fastställde i dom av den 5 oktober 1995 i mål C-125/94, Aprile (REG 1995, s. I-2919, nedan kallad domen i målet Aprile I), dels att direktiv 83/643, i dess lydelse enligt direktiv 87/53, inte är tillämpligt på tulltransaktioner av varor från tredje länder, dels att medlemsstaterna inte ensidigt får påföra avgifter med motsvarande verkan i handeln med dessa länder.

7 Till följd av domen i målet Aprile I har den hänskjutande domstolen haft att undersöka en invändning som framställts av den administration som är svarande avseende frågan om att den rätt till återbetalning som Aprile gjort gällande har preskriberats i enlighet med bestämmelserna i artikel 29 i den italienska lagen nr 428/1990 av den 29 december 1990 (gemenskapslagen för år 1990, GURI nr 10 av den 12 januari 1990), vilken gäller "återbetalning av avgifter som har fastställts stå i strid med gemenskapsrättsliga regler". Första stycket i denna artikel har följande lydelse:

"Den femåriga preskriptionstid som föreskrivs i artikel 91 i de enhetliga lagbestämmelserna om tulltransaktioner ... skall uppfattas så, att den är tillämplig på samtliga yrkanden och talan avseende återbetalning av summor som har betalats i samband med tulltransaktioner. Från och med den nittionde dagen efter det att denna lag har trätt i kraft förkortas den ovannämnda fristen och den preskriptionstid som föreskrivs i artikel 84 i den enhetliga texten till tre år."

8 Giudice conciliatore di Milano har i detta avseende bland annat anfört att även om nämnda bestämmelser hade formulerats som bestämmelser som tolkar befintlig lagstiftning, hade de i själva verket till syfte att ändra denna lagstiftning såsom den tolkats av Corte suprema di cassazione. Enligt den domstolens rättspraxis gäller för talan om återkrav av felaktigt, i strid med gemenskapsrätten, inbetalda belopp som utgör ett "objektivt sett felaktigt inbetalt belopp" såsom detta definieras i artikel 2033 i civillagen den sedvanliga preskriptionstiden på tio år i enlighet med artikel 2946 i samma lag, medan den femåriga preskriptionstiden enligt tullagstiftningen endast gäller för "räknefel vid fastställelsen eller tillämpningen av en avgift som inte har fastställts enligt en taxa".

9 Då Giudice conciliatore di Milano var osäker om huruvida de omtvistade bestämmelserna var förenliga med olika gemenskapsrättsliga principer, beslutade den att ställa domstolen följande nya tolkningsfrågor:

"1) Strider det mot rättssäkerhetsprincipen, principen om ett verksamt skydd för rättigheter som följer av gemenskapsrätten och förbudet mot diskriminering i fråga om skydd mot kränkningar av sådana rättigheter (enligt vilka de nationella processrättsliga bestämmelserna inte får vara mindre förmånliga och i varje fall inte får göra det orimligt svårt att göra gällande dessa rättigheter), såsom dessa principer har utformats i domstolens rättspraxis, att införa en sådan nationell bestämmelse som den som avses i artikel 29 första stycket i lag nr 428 av den 29 december 1990? Sistnämnda bestämmelse har till synes utformats som en tolkningsregel och har följaktligen retroaktiv verkan, men innebär i själva verket att den tidigare gällande allmänna regeln om tioårig preskriptionstid har ersatts med en regel om femårig preskriptionstid. Genom bestämmelsen förkortades vidare den förstnämnda preskriptionstiden till tre år, varvid de ovan nämnda tidsfristerna ansågs ha börjat löpa redan innan bestämmelsen trädde i kraft, varigenom undantag - utan synbar anledning - gjordes även från den allmänna princip som stadgas i artikel 252 i tillämpnings- och övergångsbestämmelserna till civillagen, i vilken föreskrivs att om det för utövandet av en rättighet stadgas en kortare tidsfrist än den som föreskrevs i tidigare lagstiftning, skall den nya tidsfristen, om den är tillämplig även på utövandet av rättigheter som har uppkommit dessförinnan, börja löpa först från det att den nya bestämmelsen har trätt i kraft.

2) Strider det mot principen om att nationella processrättsliga bestämmelser angående skydd av rättigheter som följer av gemenskapsrätten inte får vara mindre förmånliga än de som avser liknande nationella anspråk (domar av den 15 december 1976 i målet Rewe och målet Comet, REG 1976 s. 1989 och s. 2043, vilka har bekräftats av andra, senare domar) att införa en sådan nationell bestämmelse som den som avses i artikel 29 första stycket i lag nr 428 av den 29 december 1990? Sistnämnda bestämmelse är till synes avsedd att skapa enhetliga tidsfrister för återbetalning av belopp som har betalats i samband med tulltransaktioner, men får i själva verket (vilket klart framgår av rubriken till och lydelsen av bestämmelsen) till följd att de preskriptionstider som tidigare föreskrevs i artikel 91 i tullagen (vilka enbart var tillämpliga då det var fråga om räknefel eller uppbörd av en annan avgift än den som angavs i tulltaxan) utsträcks till att omfatta sådana objektivt sett felaktigt inbetalade belopp som kan hänföras till en överträdelse av gemenskapsrätten, medan liknande anspråk på återbetalning av objektivt sett felaktigt inbetalda belopp enligt allmän nationell rätt (artikel 2033 i civillagen) omfattas av den tioåriga preskriptionstiden.

3) Är den princip som domstolen har fastställt i domen av den 25 juli 1991 i mål C-208/90, Emmott, - enligt vilken en medlemsstat som har underlåtit att genomföra ett direktiv, till dess att den korrekt har genomfört direktivet, inte kan åberopa att en enskild för sent har väckt talan mot den för att skydda rättigheter som han tillerkänns i bestämmelser i direktivet, och enligt vilken en i nationell rätt föreskriven tidsfrist för att väcka talan kan börja löpa först från denna tidpunkt - såsom ett uttryck för rättssäkerhetsprincipen, bindande för de nationella domstolarna på samma sätt som de skriftliga bestämmelserna i gemenskapsrätten?

4) Om den föregående frågan skall besvaras jakande: Har den ovan nämnda principen som fastställts i dom av den 25 juli 1991 i mål C-208/90, såsom ett konkret uttryck för en av de grundläggande principerna i gemenskapsrätten, allmän och direkt effekt, det vill säga är den direkt tillämplig och kan den åberopas av enskilda vid nationella domstolar i samtliga fall då ett direktiv inte har genomförts korrekt - såsom det fall avseende direktiv 83/643/EEG som prövades i dom av den 30 maj 1989 i mål 340/87, kommissionen mot Republiken Italien - och i vart fall i de fall då det är fråga om bibehållande eller införande av nationella bestämmelser i vilka regler föreskrivs som innebär en avvikelse från vad som föreskrivs i direkt tillämpliga gemenskapsbestämmelser, såsom exempelvis Gemensamma tulltaxan och fördragets bestämmelser om förbud mot avgifter med motsvarande verkan som tullar, vilka har prövats i domstolens dom av den 21 mars 1991 i mål C-209/89, kommissionen mot Republiken Italien, och i dess dom av den 5 oktober 1995 i mål C-125/94, Aprile, i vilka de nationella bestämmelser som hade behållits i kraft innebar att det i strid med gemenskapsrätten skulle betalas avgifter som inte fick tas ut, och det under sådana förhållanden (såsom vid förtullning av varor) att de ekonomiska aktörerna inte hade möjlighet att vägra att betala dem? Klarhet önskas således i frågan huruvida en medlemsstat, som inte har uppfyllt sin skyldighet att genomföra gemenskapsbestämmelser som har direkt effekt, kan åberopa att preskriptionstider eller andra frister har löpt under den tid som de med gemenskapsrätten oförenliga nationella bestämmelserna har behållits i kraft."

Huruvida tolkningsfrågorna kan upptas till sakprövning

10 Den franska regeringen har uttryckt tvivel om huruvida tolkningsfrågorna kan upptas till sakprövning. Den anser att de omtvistade bestämmelsernas räckvidd inte är klar och att även om en tolkning valdes som skulle innebära att Apriles talan om återbetalning väckts inom rätt frist, skulle de ställda frågorna inte vara nödvändiga för att lösa tvisten.

11 I detta avseende är det tillräckligt att erinra om att det ankommer på den nationella domstolen att göra en bedömning av innebörden av de nationella bestämmelserna samt hur de skall tillämpas (se bland annat dom av den 7 december 1995 i mål C-45/94, Ayuntamiento de Ceuta, REG 1995, s. I-4385, punkt 26). Eftersom den nationella domstolen har de bästa möjligheterna att utifrån de enskilda omständigheterna i tvisten bedöma om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att avgöra målet, kan inte frågorna i begäran om förhandsavgörande avvisas på grund av en möjlighet att tolka de omtvistade bestämmelserna på ett visst sätt (jämför dom av den 30 april 1996 i mål C-194/94, CIA Security International, REG 1996, s. I-2201, punkt 20).

12 De frågor som har ställts av den hänskjutande domstolen skall således undersökas.

Den första och den andra frågan

13 Den hänskjutande domstolen vill genom sina första två frågor få klarlagt om gemenskapsrätten utgör hinder för att tillämpa en nationell bestämmelse som syftar till att i fråga om alla talan om återbetalning i tullhänseende tillämpa en särskild preskriptionstid på fem och sedan på tre år i stället för den sedvanliga preskriptionstiden på tio år som föreskrivs för talan om återkrav av felaktigt inbetalda belopp.

14 Aprile anser att dessa frågor skall besvaras jakande, eftersom den omtvistade bestämmelsen på ett grundläggande sätt i retroaktivt hänseende står i strid med de föregående bestämmelserna i civillagen och tullagstiftningen såsom de tolkats av Corte suprema di cassazione. Den domstolen har enligt Aprile faktiskt ansett att en talan om återkrav av felaktigt inbetalda belopp med gemenskapsrättsligt ursprung, till följd av bristen på beskattningsrätt, följer de allmänna reglerna om preskription i civillagen och inte den särskilda preskriptionstiden i skatte- eller tullagstiftningen vilken är förbehållen yrkanden om återbetalning av för stora summor som inbetalats på grund av räknefel eller felaktig tillämpning av taxan.

15 Den italienska, den franska och den brittiska regeringen har däremot gjort gällande att den preskriptionstid som föreskrivs i den omtvistade bestämmelsen gott och väl är tillräcklig för att det inte i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten och att denna frist tillämpas på samma sätt på alla talan om återbetalning i tullfrågor, oberoende av om de grundas på nationell rätt eller gemenskapsrätt. Den italienska regeringen har angett att det är samma frist på tre år som tillämpas inom den nationella rättsordningen vad gäller olika avgifter och har anfört att gemenskapsrätten föreskriver en lika lång frist för återbetalning eller eftergift av tullar. Denna regering har dessutom hänvisat till senaste rättspraxis från Corte suprema di cassazione som på talan om återbetalning av felaktigt inbetalda gemenskapsrättsliga belopp har tillämpat den preskriptionstid som särskilt föreskrivs i den nationella skattelagstiftningen och inte den preskriptionstid som föreskrivs för talan om återkrav av felaktigt inbetalda belopp enligt allmän lag.

16 Kommissionen har för sin del, med hänvisning till sitt yttrande i mål C-231/96, EDIS, där dom avkunnades den 15 september 1998 (REG 1998, s. I-0000), föreslagit att de ställda frågorna skall omformuleras. Enligt kommissionen är syftet med frågorna att få klarlagt om gemenskapsrätten utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken det på talan om återbetalning av avgifter som inbetalats vid tulltransaktioner och som ansetts vara oförenliga med gemenskapsrätten skall tillämpas en preskriptionstid som förutsätter att staten har en beskattningsrätt och en skattefordran, i stället för en preskriptionstid som enligt samma lagstiftning är tillämplig på ett objektivt sett felaktigt inbetalt belopp som är följden av att en sådan rätt och en sådan fordran inte föreligger. För att besvara en sådan fråga har kommissionen bland annat påpekat att en nationell lagstiftare, i enlighet med dom av den 29 juni 1988 i mål 240/87, Deville (REG 1988, s. 3513), efter en dom av domstolen av vilken det följer att en viss lagstiftning är oförenlig med fördraget, inte kan anta en processuell regel som specifikt begränsar möjligheten att återkräva avgifter som har tagits ut felaktigt med stöd av denna lagstiftning.

17 Såsom domstolen har angett vid flera tillfällen, visar en jämförelse mellan de nationella systemen att frågan om invändning mot rättsstridigt krävda avgifter eller återbetalning av oriktigt inbetalda avgifter regleras på olika sätt i de enskilda medlemsstaterna och till och med inom en och samma medlemsstat, beroende på vilket slags skatter och avgifter det är tal om. I vissa fall är sådana invändningar eller yrkanden genom lag underkastade precisa formföreskrifter och tidsfrister både vad gäller klagomål till skattemyndigheterna och talan inför domstol. I andra fall skall talan om återbetalning av oriktigt inbetalda avgifter väckas vid de allmänna domstolarna, särskilt i form av talan om återbetalning av felaktigt inbetalda belopp. Sådan talan kan väckas under kortare eller längre tid, i vissa fall inom den allmänna preskriptionstiden (se dom av den 27 februari 1980 i mål 68/79, Just, REG 1980, s. 501, punkterna 22 och 23, svensk specialutgåva, volym 5, s. 31, dom av den 27 mars 1980 i mål 61/79, Denkavit italiana, REG 1980, s. 1205, punkterna 23 och 24, svensk specialutgåva, volym 5, s. 199, samt domarna av den 10 juli 1980 i mål 811/79, Ariete, REG 1980, s. 2545, punkterna 10 och 11, och i mål 826/79, Mireco, REG 1980, s. 2559, punkterna 11 och 12).

18 Dessa olikheter mellan de nationella systemen följer bland annat av att det inte finns några gemenskapsrättsliga bestämmelser i fråga om återbetalning av nationella avgifter som har tagits ut felaktigt. I en sådan situation skall det i den nationella rättsordningen i varje medlemsstat anges vilka domstolar som är behöriga och fastställas förfaranderegler för sådan talan som är avsedd att säkerställa skyddet av de rättigheter som enskilda har på grund av gemenskapsrätten. Dessa förfaranden får emellertid varken vara mindre förmånliga än de som avser liknande talan enligt nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller göra utövandet av de rättigheter som följer av gemenskapsrätten i praktiken omöjligt eller orimligt svårt (effektivitetsprincipen) (se senast domen i det ovannämnda målet EDIS, punkterna 19 och 34, och dom av den 15 september 1998 i mål C-260/96, SPAC, REG 1998, s. I-0000, punkt 18).

19 Vad gäller den sistnämnda principen har domstolen bekräftat att det är förenligt med gemenskapsrätten att det av rättssäkerhetshänsyn till skydd för både den avgiftspliktige och den berörda myndigheten fastställs rimliga tidsfrister för talan (dom av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe, REG 1976, s. 1989, punkt 5, svensk specialutgåva, volym 3, s. 261, och i mål 45/76, Comet, punkterna 17 och 18; domen i det ovannämnda målet Denkavit italiana, punkt 23; se även dom av den 10 juli 1997 i mål C-261/95, Palmisani, REG 1997, s. I-4025, punkt 28, och av den 17 juli 1997 i mål C-90/94, Haahr Petroleum, REG 1997, s. I-4085, punkt 48). Sådana tidsfrister gör det nämligen inte praktiskt omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten. I detta avseende förefaller en nationell preskriptionstid på tre år som börjar löpa betalningsdagen som skälig (se domarna i de ovannämnda målen EDIS, punkt 35, och SPAC, punkt 19).

20 Iakttagandet av likvärdighetsprincipen förutsätter å sin sida att den omtvistade regeln tillämpas på samma sätt på talan som grundas på åsidosättande av gemenskapsrätten och på talan som grundas på åsidosättande av nationell rätt när det rör sig om samma typ av avgifter eller pålagor. Denna princip kan däremot inte tolkas så, att den ålägger en medlemsstat en skyldighet att utvidga sitt mest fördelaktiga nationella system för återkrav till att omfatta samtliga fall av talan om återbetalning av avgifter eller pålagor som har tagits ut i strid med gemenskapsrätten (domarna i de ovannämnda målen EDIS, punkt 36, och SPAC, punkt 20).

21 Gemenskapsrätten utgör således inte hinder för att lagstiftningen i en medlemsstat, utöver en allmän preskriptionstid som är tillämplig på talan om återkrav av felaktigt betalda belopp mellan enskilda, innehåller särskilda, mindre fördelaktiga regler för klagomål och talan mot skatter och andra avgifter. Bedömningen skulle bli annorlunda bara om dessa regler endast var tillämpliga på talan om återbetalning av sådana skatter eller avgifter som grundas på gemenskapsrätten (domarna i de ovannämnda målen EDIS, punkt 37, och SPAC, punkt 21).

22 I det föreliggande fallet skall det påpekas att preskriptionstiden i fråga uttryckligen avser samtliga yrkanden och talan som avser återbetalning av summor som har betalats i samband med tulltransaktioner. Enligt ostridiga uppgifter från den italienska regeringen är en liknande frist dessutom tillämplig på talan om återbetalning av ett visst antal indirekta skatter och avgifter. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 31 i sitt förslag till avgörande, är fristen således utan åtskillnad tillämplig på samtliga talan om återbetalning av avgifter av detta slag, oberoende av deras grund, och kan således inte anses strida mot likvärdighetsprincipen.

23 Kommissionen har emellertid, med hänvisning till sitt yttrande i det ovannämnda målet EDIS, gjort gällande att den omtvistade bestämmelsen har lett Corte suprema di cassazione till att ändra sin rättspraxis, eftersom den fram till den tidpunkten begränsade tillämpningen av sådana preskriptionstider som den omtvistade tidsfristen till fall där avgifter hade beräknats felaktigt. Denna bestämmelse, såsom den tolkats av den italienska överdomstolen, underkastar återbetalningen av inbetalda summor den preskriptionstid på tre år som föreskrivs i artikel 29 i lag nr 428/1990 i stället för den allmänna preskriptionstiden på tio år och har därigenom specifikt minskat de berördas möjlighet att återkräva en avgift som har tagits ut felaktigt i strid med gemenskapsrätten, vilket strider mot domen av den 2 februari 1988 i mål 309/85, Barra (REG 1988, s. 355; svensk specialutgåva, volym 9), och domen i det ovannämnda målet Deville.

24 Det skall erinras om att domstolen i punkt 19 i domen i det ovannämnda målet Barra ansåg att gemenskapsrätten utgör hinder för en nationell lagregel som begränsar återbetalningen av en avgift som domstolen i en dom har förklarat stå i strid med fördraget till enbart sådana sökande som väckt talan om återbetalning före domen. En sådan bestämmelse utestänger helt enkelt fysiska eller juridiska personer som inte uppfyller detta villkor från rätten till återbetalning av felaktigt inbetalda belopp och gör det därför omöjligt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten.

25 På samma sätt fastställde domstolen i domen i det ovannämnda målet Deville att en nationell lagstiftare, efter en dom av domstolen av vilken det följer att en viss lagstiftning är oförenlig med fördraget, inte kan anta en processuell regel som specifikt begränsar möjligheten att återkräva avgifter som har tagits ut felaktigt med stöd av denna lagstiftning.

26 Av dessa domar följer att en medlemsstat inte kan anta bestämmelser som gör återbetalningen av en avgift, som har fastställts vara oförenlig med gemenskapsrätten genom en dom av domstolen eller vars oförenlighet med gemenskapsrätten följer av en sådan dom, beroende av villkor som specifikt rör denna avgift och som är mindre fördelaktiga än de villkor som annars skulle tillämpas på återbetalningen av avgiften i fråga.

27 Såsom generaladvokaten har anfört i punkt 45 i sitt förslag till avgörande, är de omständigheter som kännetecknar det föreliggande fallet mycket olika dem som har konstaterats i de ovannämnda domarna.

28 Även om den omtvistade bestämmelsen klart förkortar den frist under vilken återbetalning av de oriktigt betalda summorna kan yrkas, innebär den inledningsvis att det har fastställts en tillräcklig frist för att säkerställa en faktisk rätt till återbetalning. Det framgår i detta avseende av de skriftliga och muntliga yttrandena vid EG-domstolen att de italienska domstolarna, inbegripet själva Corte suprema di cassazione, har tolkat denna bestämmelse så, att den gör det möjligt att framställa yrkandet inom tre år efter det att bestämmelsen trädde i kraft. Under dessa omständigheter kan nämnda bestämmelse inte anses faktiskt ha en retroaktiv verkan.

29 Vidare är fristen i fråga inte enbart tillämplig på en viss typ av avgifter som tidigare förklarats oförenliga med gemenskapsrätten utan på en hel skala interna skatter och avgifter vilkas system för preskription och frister har samordnats genom lagstiftning.

30 Även om den omtvistade lagen har antagits efter domen av den 30 maj 1989 i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien, har den antagits före domen av den 21 mars 1991 i målet kommissionen mot Italien samt före domen i målet Aprile I.

31 Med beaktande av dessa omständigheter kan den nationella lagstiftningen inte anses som en åtgärd som syftar till att särskilt begränsa verkningarna av vad domstolen fastställt i dessa olika domar. Det är i detta avseende i synnerhet viktigt att påpeka, såsom redan gjorts i punkt 22 i förevarande dom, att den omtvistade bestämmelsen avser samtliga yrkanden och talan som avser återbetalning av summor som har betalats i samband med tulltransaktioner, oberoende av anledningen till yrkandet om återbetalning, och att där fastställs en liknande preskriptionstid som den som redan har föreskrivits för olika avgifter.

32 Domen av den 30 maj 1989 i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien är den enda domen som meddelades innan denna bestämmelse antogs och det som fastställdes däri avsåg just frågan om att förplikta de ekonomiska aktörerna att i samband med handeln inom gemenskapen betala kostnaderna för administrativa kontroller och formaliteter under en del av gränstullens vanliga öppettider. Såsom framgår av punkt 19 i domen i målet Aprile I har det emellertid fastställts att en del av de varor som Aprile importerat och betalat avgifter för, och som då var föremål för bolagets ansökan om återbetalning, ursprungligen kom från tredje land. Såsom generaladvokaten anförde i punkt 19 i sitt förslag till avgörande i det målet, hade det i tvisten vid den nationella domstolen klart angetts att det rörde sig om avgifter som betalades för tulltjänster som utfördes utanför de normala arbetstiderna.

33 Av detta följer att den lösning som valdes i domarna i de ovannämnda målen Barra och Deville inte är tillämplig i det föreliggande fallet.

34 De första två frågorna skall således besvaras så, att gemenskapsrätten inte är till hinder för att tillämpa en nationell bestämmelse som syftar till att i samtliga fall av talan om återbetalning i tullhänseende tillämpa en särskild preskriptionstid på fem och sedan på tre år i stället för den sedvanliga preskriptionstiden på tio år som föreskrivs för talan om återbetalning av felaktigt inbetalda belopp, när denna tidsfrist tillämpas på samma sätt på yrkanden om återbetalning av sådana avgifter som grundas på gemenskapsrätten och sådana som grundas på nationell rätt.

Den tredje och den fjärde frågan

35 Den hänskjutande domstolen vill genom sin tredje och sin fjärde fråga, med hänvisning till dom av den 25 juli 1991 i mål C-208/90, Emmott (REG 1991, s. I-4269), i huvudsak få klarlagt om gemenskapsrätten utgör hinder för att en medlemsstat, i fråga om återbetalning av avgifter som har tagits ut i strid med gemenskapsrättsliga bestämmelser, åberopar en nationell preskriptionstid då denna medlemsstat inte har ändrat de nationella reglerna för att göra dem förenliga med dessa bestämmelser.

36 Aprile anser att dessa frågor skall besvaras jakande, eftersom den princip som bekräftades i domen i målet Emmott har en mycket omfattande räckvidd och syftar till att reglera varje liknande situation där nationella bestämmelser som strider mot de gemenskapsrättsliga bestämmelserna hindrar en medborgare från att få kännedom om sina rättigheter.

37 Den italienska, den franska och den brittiska regeringen har tvärtom gjort gällande att denna princip inte är tillämplig i ett sådant fall som det som är anhängigt vid den nationella domstolen där de rättigheter som åberopas inte följer av bestämmelserna i ett direktiv utan av regler i fördraget, internationella avtal och gemenskapsrättsliga förordningar. Dessa regeringar anser att det klart framgår av domen av den 27 oktober 1993 i mål C-338/91, Steenhorst-Neerings (REG 1993, s. I-5475) och av den 6 december 1994 i mål C-410/92, Johnson (REG 1994, s. I-5483), att den lösning som valdes i domen i det ovannämnda målet Emmott berättigades av de särskilda omständigheterna i det målet och inte på något sätt gav uttryck för en grundläggande gemenskapsrättslig princip.

38 I början hävdade kommissionen att domarna i de ovannämnda målen Steenhorst-Neerings och Johnson avsåg klagomål beträffande sociala förmåner som hade förvägrats på ett felaktigt sätt och således saknade relevans för det förevarande målet. Kommissionen ansåg även att lösningen i målet Emmott skulle tillämpas på återbetalning av avgifter som hade tagits ut i strid med gemenskapsrätten, utan att den försumliga medlemsstaten skulle tillåtas att dra fördel av åsidosättandet. Vid förhandlingen avstod kommissionen emellertid från att försvara den ståndpunkten och medgav att den hade kullkastats genom dom av den 2 december 1997 i mål C-188/95, Fantask m.fl. (REG 1997, s. I-6783).

39 Av svaret på de första två frågorna framgår att gemenskapsrätten i princip inte är till hinder för att en medlemsstat åberopar en nationell preskriptionstid på tre år mot talan om återbetalning av avgifter som har tagits ut i strid med gemenskapsrätten.

40 Det är visserligen riktigt att domstolen i punkt 23 i domen i det ovannämnda målet Emmott ansåg att innan ett direktiv har blivit korrekt genomfört kan den medlemsstat som underlåtit detta inte gentemot en enskild, som mot staten i fråga väckt talan i syfte att tillvarata de rättigheter som bestämmelser i direktivet tillerkänner denne, åberopa att dennes talan väckts för sent och att en frist för väckande av talan enligt nationell rätt kan börja löpa först från den tidpunkten.

41 Av domen i det ovannämnda målet Steenhorst-Neerings följer emellertid - såsom bekräftas av punkt 26 i domen i det ovannämnda målet Johnson - att den lösning som valdes i domen i målet Emmott berättigades av omständigheter som var utmärkande för det målet och under vilka preskriptionen ledde till att käranden i målet vid den nationella domstolen helt berövades möjligheten att göra gällande sin rätt till lika behandling med stöd av ett gemenskapsrättsligt direktiv (se även domen i det ovannämnda målet Haahr Petroleum, punkt 52, och dom av den 17 juli 1997 i de förenade målen C-114/95 och C-115/95, Texaco och Olieselskabet Danmark, REG 1997, s. I-4263, punkt 48).

42 Domstolen fastställde således i domen i det ovannämnda målet Fantask m.fl. att gemenskapsrätten inte är till hinder för att en medlemsstat, som har underlåtit att genomföra rådets direktiv 69/335/EEG av den 17 juli 1969 om indirekta skatter på kapitalanskaffning (EGT L 249, s. 25) på ett korrekt sätt, åberopar en nationell preskriptionstid på fem år, vilken börjar löpa den dag den aktuella avgiften kunde tas ut, mot ett krav på återbetalning av avgifter som har uppburits i strid med detta direktiv.

43 Mot bakgrund av handlingarna i målet och diskussionerna under det muntliga förfarandet förefaller det inte som om de italienska myndigheternas uppträdande tillsammans med förekomsten av den omtvistade tidsfristen i det föreliggande fallet - som i målet Emmott - har lett till att sökandebolaget helt har berövats möjligheten att göra gällande sina rättigheter vid de nationella domstolarna.

44 Det framgår dessutom av domstolens rättspraxis (domarna i de ovannämnda målen Haahr Petroleum, punkt 53, samt Texaco och Olieselskabet Danmark, punkt 49) att den lösning som valdes i domen i det ovannämnda målet Emmott inte är tillämplig på yrkanden om återbetalning som inte grundas på den direkta effekten av ett direktiv. Även om domstolen i det ovannämnda målet Aprile I hade anledning att ta ställning till tillämpningsområdet för direktiv 87/53, framgår det av handlingarna i målet att det förhållandet att de omtvistade avgifterna inte är förenliga med gemenskapsrätten inte beror på att detta direktiv inte har genomförts eller på att det har införlivats på ett oriktigt sätt utan på att bestämmelserna i fördraget eller andra gemenskapsrättsliga rättsakter som är direkt tillämpliga har åsidosatts.

45 Den tredje och den fjärde frågan skall således besvaras så, att sådana omständigheter som föreligger i målet vid den nationella domstolen inte utgör hinder för att en medlemsstat i fråga om återbetalning av avgifter som har tagits ut i strid med gemenskapsrättsliga bestämmelser åberopar en nationell preskriptionstid, även om denna medlemsstat ännu inte har ändrat de nationella reglerna för att göra dem förenliga med dessa bestämmelser.

Rättegångskostnader

46 De kostnader som har förorsakats den franska, den italienska och den brittiska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

- angående de frågor som genom beslut av den 25 juni 1996 har ställts av Giudice conciliatore di Milano - följande dom:

47 Gemenskapsrätten är inte till hinder för att tillämpa en nationell bestämmelse som syftar till att i samtliga fall av talan om återbetalning i tullhänseende tillämpa en särskild preskriptionstid på fem och sedan på tre år i stället för den sedvanliga preskriptionstiden på tio år som föreskrivs för talan om återbetalning av felaktigt inbetalda belopp, när denna tidsfrist tillämpas på samma sätt på yrkanden om återbetalning av sådana avgifter som grundas på gemenskapsrätten och sådana som grundas på nationell rätt.

48 Sådana omständigheter som föreligger i målet vid den nationella domstolen utgör inte hinder för att en medlemsstat i fråga om återbetalning av avgifter som har tagits ut i strid med gemenskapsrättsliga bestämmelser åberopar en nationell preskriptionstid, även om denna medlemsstat ännu inte har ändrat de nationella reglerna för att göra dem förenliga med dessa bestämmelser.