61996J0151

Fri rörlighet för personer - Etableringsfrihet - Registrering i en medlemsstat av ett fartyg som inte är ett fiskefartyg - Villkor avseende ägarens nationalitet - Otillåtet

(EG-fördraget, artiklarna 6, 48, 52 och 58; kommissionens förordning nr 1251/70, artikel 7; rådets direktiv 75/34, artikel 7)

En medlemsstat som bibehåller lagar och andra författningar som begränsar rätten att i det irländska registret införa andra fartyg än fiskefartyg till att gälla fartyg som helt eller delvis ägs av regeringen, en minister, en medborgare i den medlemsstaten eller en juridisk person enligt nationell rätt åsidosätter de skyldigheter som åligger den enligt gemenskapsrätten.

Vad närmare bestämt avser fartyg som används inom ramen för utövande av en ekonomisk verksamhet strider en sådan lagstiftning mot artikel 52 i fördraget till den del den innehåller villkor som innebär krav på en viss nationalitet hos fysiska personer som äger eller befraktar ett skepp och, i fråga om bolag, aktieinnehavare och ledning. Till den del det i den nationella lagstiftningen ställs krav på att juridiska personer som äger fartyg skall vara bildade enligt nationell lagstiftning, lyda under den lagstiftningen och ha sitt säte inom irländskt territorium, och det således utesluts registrering eller drift av ett fartyg om det rör sig om ett underordnat driftställe som ett kontor, en filial eller ett dotterbolag, strider den lagstiftningen mot artiklarna 52 och 58 i fördraget.

Vad gäller fartyg som inte används inom ramen för en ekonomisk verksamhet berörs en registrering som görs av en medborgare från en annan medlemsstat av de gemenskapsrättsliga bestämmelserna avseende fri rörlighet för personer, och en sådan lagstiftning strider således, eftersom den endast ger medborgare i den aktuella medlemsstaten rätt att registrera en fritidsbåt som de är ägare av, mot artiklarna 6, 48 och 52 i fördraget samt artikel 7 i kommissionens förordning (EEG) nr 1251/70 av den 29 juni 1970, om arbetstagares rätt att stanna kvar inom en medlemsstats territorium efter att ha varit anställda där, och artikel 7 i rådets direktiv 75/34/EEG av den 17 december 1974, om rätten för medborgare från en medlemsstat att stanna kvar inom en annan medlemsstats territorium efter att ha varit egenföretagare där.

I mål C-151/96,

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren Frank Benyon och Xavier Lewis, vid rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, delgivningsadress: Carlos Gómez de la Cruz, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

sökande,

mot

Irland, företrätt av Michael A. Buckley, Chief State Solicitor, i egenskap av ombud, delgivningsadress: Irlands ambassad, 28, route d'Arlon, Luxemburg,

svarande,

angående en talan om fastställelse av att Irland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 6, 48, 52 och 58 i EG-fördraget samt artikel 7 i kommissionens förordning (EEG) nr 1251/70 av den 29 juni 1970, om arbetstagares rätt att stanna kvar inom en medlemsstats territorium efter att ha varit anställda där (EGT L 142, s. 24), och artikel 7 i rådets direktiv 75/34/EEG av den 17 december 1974, om rätten för medborgare från en medlemsstat att stanna kvar inom en annan medlemsstats territorium efter att ha varit egenföretagare där (EGT L 14, 1975, s. 10), genom att bibehålla lagar och andra författningar som begränsar rätten att i det irländska registret införa andra fartyg än fiskefartyg till att gälla fartyg som helt eller delvis ägs av regeringen, en minister, en irländsk medborgare eller en irländsk juridisk person,

meddelar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J.C. Moitinho de Almeida samt domarna C. Gulmann, J.-P. Puissochet, P. Jann (referent) och M. Wathelet,

generaladvokat: C.O. Lenz,

justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 15 april 1997 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Europeiska gemenskapernas kommission har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 6 maj 1996, med stöd av artikel 169 i EG-fördraget väckt talan om fastställelse av att Irland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 6, 48, 52 och 58 i EG-fördraget samt artikel 7 i kommissionens förordning (EEG) nr 1251/70 av den 29 juni 1970, om arbetstagares rätt att stanna kvar inom en medlemsstats territorium efter att ha varit anställda där (EGT L 142, s. 24), och artikel 7 i rådets direktiv 75/34/EEG av den 17 december 1974, om rätten för medborgare från en medlemsstat att stanna kvar inom en annan medlemsstats territorium efter att ha varit egenföretagare där (EGT L 14, 1975, s. 10 fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), genom att bibehålla lagar och andra författningar som begränsar rätten att i det irländska registret införa andra fartyg än fiskefartyg till att gälla fartyg som helt eller delvis ägs av regeringen, en minister, en irländsk medborgare eller en irländsk juridisk person.

2 I artikel 2 i Irish Mercantile Marine Act (irländska lagen om handelssjöfart) från år 1955 föreskrivs bland annat följande:

"1. I denna lag

...

avser 'irländsk juridisk person' en juridisk person som har bildats i enlighet med den irländska lagstiftningen, som lyder under denna lagstiftning och som bedriver sin huvudsakliga verksamhet i denna stat."

3 I artikel 9 i lagen om handelssjöfart föreskrivs följande:

"Följande är att anse som irländska fartyg och har således, med undantag för vad som föreskrivs i artikel 18.3 i denna lag, rätt att föra nationell flagg och erhålla de förmåner som följer av detta:

a) statsägda fartyg,

b) fartyg som i sin helhet ägs av personer som är irländska medborgare eller av juridiska personer bildade enligt irländsk rätt, och som inte är registrerade enligt lagstiftningen i något annat land,

c) andra fartyg som är registrerade eller som skall registreras i enlighet med denna lag."

4 I artikel 16 i lagen om handelssjöfart föreskrivs följande:

"Med undantag för det som föreskrivs i artikel 19 i denna lag, avseende stater som ger ömsesidigt erkännande, är endast följande berättigade att äga ett fartyg eller en del av ett fartyg:

a) regeringen,

b) en minister,

c) en irländsk medborgare eller

d) en irländsk juridisk person."

5 I sina anmärkningar har kommissionen skilt mellan det fallet att fartygen utgör ett medel för bedrivande av ekonomisk verksamhet och det fallet att fartygen inte utgör ett sådant medel.

6 Vad gäller det första fallet har kommissionen gjort gällande att eftersom artiklarna 9 och 16 i lagen om handelssjöfart begränsar rätten att registrera fartyg och rätten att föra irländsk flagg till sådana fartyg som helt eller till en del ägs av regeringen, en minister, en irländsk medborgare eller en irländsk juridisk person, innebär de en diskriminering på grund av nationalitet som strider mot artikel 52 i fördraget. Enligt kommissionen gäller detsamma för det villkor som fastställs genom artikel 2 jämförd med artikel 9 i samma lag, enligt vilken bolag som äger fartyg som är registrerade i Irland skall vara bildade enligt irländsk rätt, lyda under denna lagstiftning och bedriva sin huvudsakliga verksamhet i den staten. Kommissionen har i detta avseende hänvisat till domarna av den 25 juli 1991 i mål C-221/89, Factortame m.fl. (Rec. 1991, s. I-3905), av den 4 oktober 1991 i mål C-93/89, kommissionen mot Irland (Rec. 1991, s. I-4569) och i mål C-246/89, kommissionen mot Förenade Kungariket (Rec. 1991, s. I-4585) samt av den 7 mars 1996 i mål C-334/94, kommissionen mot Frankrike (REG 1996, s. I-1307).

7 Kommissionen anser för övrigt att det villkor som följer av en jämförelse av bestämmelserna i artiklarna 2 och 9 i lagen om handelssjöfart utgör ett hinder för etableringsfriheten för de bolag som uppfyller de villkor som föreskrivs i artikel 58 i fördraget. Kommissionen har tillagt att argumentet att registrering inte är nödvändig för utövandet av etableringsfriheten uttryckligen har underkänts i punkt 25 i den ovan nämnda domen i målet Factortame m.fl.

8 Vad beträffar fartyg som inte används för utövande av ekonomisk verksamhet, anser kommissionen att även om registrering av fritidsbåtar inte har något samband med anställningsvillkor i snäv bemärkelse, utgör möjligheten för gemenskapsmedborgare att i den medlemsstat där de befinner sig ägna sig åt fritidsaktiviteter en följd av den rätt till fri rörlighet som de erhåller genom artiklarna 48 och 52 i fördraget, i vilka all diskriminering på grund av nationalitet förbjuds. Enligt artikel 7 i förordning nr 1251/70 och artikel 7 i direktiv 75/34 gäller detsamma för de personer som har rätt att stanna kvar i en medlemsstat efter att ha arbetat där. Kommissionen har i samband med detta hänvisat till punkt 20-23 i den ovan nämnda domen i målet kommissionen mot Frankrike.

9 Irland har medgett att det måste tillåta registrering av fartyg för yrkesverksamhet och fritidsbåtar vilka tillhör medborgare från andra medlemsstater eller juridiska personer bildade i enlighet med lagstiftningen i en annan medlemsstat, som lyder under denna lagstiftning och som bedriver sin huvudsakliga verksamhet i den staten. Irland har emellertid gjort gällande att en gemenskapsmedborgare, med nuvarande rättsläge inom irländsk rätt, kan etablera sig i Irland och bedriva verksamhet utifrån denna medlemsstat med ett fartyg som är registrerat i en annan medlemsstat, och att en gemenskapsmedborgare har samma rätt till tillgång till irländska hamnar som en irländsk medborgare som äger ett fartyg som är registrerat i Irland. Irland har ändå understrukit att man håller på att ändra nu gällande lagstiftning.

10 Avseende frågan om talan kan upptas till sakprövning, vilket för övrigt inte har bestridits av Irland, skall det påpekas att kommissionen endast i sitt motiverade yttrande har framfört anmärkningen avseende den omständigheten att de irländska bestämmelserna strider mot artikel 7 i förordning nr 1251/70 och artikel 7 i direktiv 75/34. De formella underrättelserna utvisar emellertid tillräckligt väl det fördragsbrott som Irland påståtts ha gjort sig skyldigt till, vilket bestod i bibehållandet av vissa bestämmelser i lagen om handelssjöfart, vilka inte var förenliga med fördragets bestämmelser avseende fri rörlighet för personer, vilket också har påpekats av generaladvokaten i punkt 4 i hans förslag till avgörande. Dessa underrättelser innebar således att den irländska regeringen informerades om karaktären på de anmärkningar som riktades mot den och gav den möjlighet att förbereda sitt svaromål (se i detta avseende dom av den 17 september 1996 i mål C-289/94, kommissionen mot Italien, REG 1996, s. I-4405, punkt 17). Av detta följer att denna talan kan upptas till sakprövning till den del den avser ett åsidosättande av artikel 7 i förordning nr 1251/70 och artikel 7 i direktiv 75/34.

11 I sakfrågan är det tillräckligt att konstatera att domstolen i den ovan nämnda domen i målet kommissionen mot Frankrike redan har haft anledning att bedöma om en lagstiftning som liknar den irländska lagstiftningen i fråga står i överensstämmelse med gemenskapsrätten.

12 Med avseende på fartyg som används inom ramen för en ekonomisk verksamhet framhöll domstolen att varje medlemsstat, under utövande av sin befogenhet att ange de villkor som skall uppfyllas för att ett fartyg skall beviljas medlemsstatens "nationalitet", är skyldig att iaktta förbudet mot diskriminering av medlemsstaternas medborgare på grund av deras nationalitet och att artikel 52 i fördraget utgör hinder för ett villkor som innebär krav på en viss nationalitet hos fysiska personer som äger eller befraktar ett skepp och, i fråga om bolag, aktieinnehavare och ledning (den ovan nämnda domen i målet kommissionen mot Frankrike, punkt 14, där det görs en hänvisning till den ovan nämnda domen i målet Factortame m.fl., punkt 29 och 30). Dessutom strider den irländska lagstiftningen mot artiklarna 52 och 58 i fördraget till den del det i den irländska lagstiftningen ställs krav på att juridiska personer som äger fartyg skall ha sitt säte inom irländskt territorium och således utesluter registrering eller drift av ett fartyg om det rör sig om ett underordnat driftställe som ett kontor, en filial eller ett dotterbolag (den ovan nämnda domen i målet kommissionen mot Frankrike, punkt 19).

13 Vad gäller fartyg som inte används inom ramen för en ekonomisk verksamhet påpekade domstolen i den ovan nämnda domen i målet kommissionen mot Frankrike att gemenskapsrätten garanterar varje medborgare i en medlemsstat en frihet att såväl bege sig till en annan medlemsstat för att där utöva ett arbete som löntagare eller egenföretagare som att bo där efter att ha utövat ett sådant arbete. Tillträdet till de fritidsaktiviteter som erbjuds i den staten utgör en följd av den fria rörligheten (punkt 21).

14 Av detta följer att denna medborgares registrering av ett fartyg i fritidssyfte i den medlemsstat i vilken han befinner sig berörs av de gemenskapsrättsliga bestämmelserna avseende fri rörlighet (den ovan nämnda domen i målet kommissionen mot Frankrike, punkt 22).

15 Den irländska lagstiftningen, genom vilken endast irländska medborgare tillåts att i Irland registrera en fritidsbåt som de äger, strider således mot artiklarna 6, 48 och 52 i fördraget samt mot artikel 7 i förordning nr 1251/70 och artikel 7 i direktiv 75/34 (den ovan nämnda domen i målet kommissionen mot Frankrike, punkt 23).

16 Med beaktande av det som ovan anförts skall det konstateras att Irland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 6, 48, 52 och 58 i fördraget samt artikel 7 i förordning nr 1251/70 och artikel 7 i direktiv 75/34, genom att bibehålla lagar och andra författningar som begränsar rätten att i det irländska registret införa andra fartyg än fiskefartyg till att gälla fartyg som helt eller delvis ägs av regeringen, en minister, en irländsk medborgare eller en irländsk juridisk person.

Rättegångskostnader

17 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Irland har tappat målet, skall det ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

följande dom:

18 Irland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 6, 48, 52 och 58 i EG-fördraget samt artikel 7 i kommissionens förordning (EEG) nr 1251/70 av den 29 juni 1970, om arbetstagares rätt att stanna kvar inom en medlemsstats territorium efter att ha varit anställda där, och artikel 7 i rådets direktiv 75/34/EEG av den 17 december 1974, om rätten för medborgare från en medlemsstat att stanna kvar inom en annan medlemsstats territorium efter att ha varit egenföretagare där, genom att bibehålla lagar och andra författningar som begränsar rätten att i det irländska registret införa andra fartyg än fiskefartyg till att gälla fartyg som helt eller delvis ägs av regeringen, en minister, en irländsk medborgare eller en irländsk juridisk person.

19 Irland förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.