1

Odigitria AAE har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 8 september 1995, överklagat den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (första avdelningen) meddelade den 6 juli 1995 i mål T-572/93, Odigitria mot rådet och kommissionen (REG s. II-2025), i vilken förstainstansrätten ogillade klagandens talan om att Odigitria AAE, med stöd av artikel 215 andra stycket i EG-fördraget, skulle fastställa europeiska gemenskapens ansvar för den skada som åsamkats bolaget och förplikta gemenskapen att utge ersättning i form av ett skadestånd uppgående till ett belopp av 102446183 DR, jämte årlig ränta därpå på 24 procent från och med dagen för talans anhängiggörande.

2

Vad beträffar bakgrunden till talan vid förstainstansrätten konstaterade rätten följande:

3

Det är mot denna bakgrund som klaganden den 6 december 1993 med stöd av artikel 215 andra stycket i fördraget väckte talan vid förstainstansrätten för att erhålla ersättning för den skada klaganden lidit till följd av svarandenas handlingar och underlåtenhet.

4

Till stöd för sin talan vid förstainstansrätten anförde klaganden fyra grunder avseende för det första de fel som begåtts vid förhandlingen och vid överenskommelsen av de protokoll som avtalats med Guinea-Bissau och Senegal, för det andra kommissionens underlåtenhet att informera klaganden om de motsättningar som förelåg mellan Guinea-Bissau och Senegal, för det tredje kommissionens underlåtenhet att samråda med Guinea-Bissaus myndigheter i enlighet med punkt K i tilllägget till protokollet av den 25 april 1990 efter det att klagandens fartyg bordats och, för det fjärde, kommissionens underlåtenhet att begära att en bankgaranti skulle fastställas i enlighet med samma bestämmelse (punkt 23).

5

I den överklagade domen ogillade förstainstansrätten denna talan.

6

Vad beträffar den andra grunden, vilken avser kommissionens ansvar till följd av underlåtenheten att informera klaganden om motsättningarna, konstaterade förstainstansrätten för det första att fartygets kapten hade kännedom om motsättningarna mellan Guinea-Bissau och Senegal rörande den omtvistade zonen och de risker han löpte att bli bordad av någon av de två republikerna, utan att det var nödvändigt att ex officio kalla kaptenen som vittne (punkt 69).

7

Förstainstansrätten ansåg vidare att, om fartygets kapten verkligen hade kännedom om motsättningarna mellan de två republikerna avseende den ifrågavarande zonen, bordningen av hans fartyg inte kan förklaras på andra grunder än antingen med kaptenens vilja att fiska där på egen risk eller som följden av ett navigeringsmisstag, vilket hade lett till att han fiskade där utan att vara medveten om misstaget (punkt 70).

8

Slutligen fastslog förstainstansrätten att det varken i det ena eller det andra fallet var kommissionens underlåtenhet att informera klaganden om motsättningarna mellan de två staterna som hade lett till den påstådda skadan, och följaktligen hade den påstådda skadan inte orsakats av kommissionens handlande (punkterna 71 och 72).

9

I sitt överklagande har klaganden för det första yrkat att domstolen skall upphäva den överklagade domen, för det andra att den med stöd av artikel 215 andra stycket i fördraget skall fastställa svarandenas ansvar för den skada som åsamkats klaganden till följd av det felaktiga handlande som kan läggas dem till last och förplikta gemenskapen att utge ersättning i form av skadestånd uppgående till ett belopp på 102446183 DR, jämte årlig ränta på 24 procent från och med den dag talan anhängiggjordes i förstainstansrätten samt slutligen att den skall förplikta svarandena att ersätta rättegångskostnaderna.

10

Till stöd för sitt överklagande åberopar klaganden för det första ett åsidosättande av den allmänna processrättsliga principen att bevisbördan åligger den part som påstår eller invänder något, för det andra att det föreligger allvarliga rättsliga fel i domen, för det tredje att motiveringen av domen är bristfällig, för det fjärde att de argument som klaganden anförde i förstainstansrätten har bedömts på ett felaktigt sätt, för det femte att den överklagade domen innehåller motsägelsefulla domskäl och, för det sjätte, att den överklagade domen innehåller processuella och materiella fel såvitt avser kommissionens uppfyllande av sina skyldigheter att ge diplomatiskt skydd.

11

Kommissionen och rådet anser å sin sida att överklagandet är ogrundat.

12

Enligt artikel 119 i rättegångsreglerna kan domstolen vid varje tidpunkt avvisa eller ogilla ett överklagande genom motiverat beslut, utan att inleda det muntliga förfarandet, om det är uppenbart att överklagandet inte kan tas upp till prövning, eller om överklagandet är uppenbart ogrundat.

13

Klaganden har i den första delen av den första grunden hävdat att förstainstansrätten har åsidosatt principen ”actore non probante reus absolvitur” (om käranden inte bevisar det som han påstår, frikänns svaranden). Enligt klaganden har svarandena hävdat att orsakssambandet mellan det påstådda åsidosättandet av informationsskyldigheten och skadan hade brutits, eftersom det enligt svarandena framgår i synnerhet av den dom Tribunal populaire de Bissau avkunnat, att kaptenen kände till motsättningarna mellan Guinea-Bissau och Senegal vid tidpunkten för bordningen av hans fartyg. Genom att ställa frågor till klaganden angående kaptenens kännedom om motsättningarna mellan dessa båda länder och genom att endast stödja sig på klagandens svar för att fastställa hans kännedom, har förstainstansrätten enligt klaganden flyttat över bevisbördan.

14

Denna del av den första grunden avser punkt 66 i den överklagade domen, i vilken förstainstansrätten bland annat har förklarat följande:

”I detta sammanhang har rådet och kommissionen gjort gällande att det i synnerhet framgår av den dom som Tribunal populaire de Bissau avkunnat att kaptenen kände till tvisten mellan Guinea-Bissau och Senegal vid tidpunkten för bordningen av hans fartyg. I sin replik har sökanden bestritt detta påstående utan att konkret förklara vad kaptenen verkligen kände till. Det är därför som förstainstansrätten, såsom en åtgärd för rättegångens beredning, har begärt av sökanden att klart ta ställning till de faktiska konstateranden som Tribunal populaire de Bissau gjort med hänsyn till vad kaptenen kände till.”

15

Av detta följer att förstainstansrätten inte flyttade över bevisbördan genom att handla på detta sätt utan begärde att klaganden skulle ange sin inställning till vad som fastställts i domen från Tribunal populaire de Bissau, vilket kommissionen och rådet åberopat som bevis för att inget orsakssamband föreligger mellan underlåtenheten att informera klaganden om motsättningarna mellan de båda staterna i fråga och den påstådda skadan.

16

Klaganden har i den andra delen av den första grunden gjort gällande att förstainstansrätten, som fortfarande var osäker, borde ha begärt ytterligare bevisning och lagt bevisbördan på svarandena, som kommit med påståendena angående de omständigheter som kaptenen hade kännedom om. I detta hänseende erinrar klaganden om att man i sin ansökan begärde vittnesförhör.

17

Denna andra del av den första grunden bygger på en uppenbart felaktig tolkning av den överklagade domen. Av punkterna 66 och 67 i den överklagade domen framgår, inte att förstainstansrätten fortfarande var osäker, utan att klaganden gav tvetydiga svar, trots att klaganden genom processledning uppmanades att klart ange sin inställning till de faktiska konstateranden som Tribunal populaire de Bissau gjort och som kommissionen och rådet åberopat som bevis för att inget orsakssamband förelåg. Förstainstansrätten ansåg således följande i punkt 68 i den överklagade domen: ”sökanden [har], trots processledning, inte angivit vad kaptenen kände till konkret och inte heller har sökanden åberopat vittnen, såsom kaptenen, för att försvaga kommissionens påståenden, trots att dessa påståenden berört sökandens talan”.

18

Det skall dessutom erinras om att enligt artikel 168a i EG-fördraget är rätten att överklaga begränsad till rättsfrågor och att denna begränsning närmare anges i artikel 51 första stycket i protokollet om stadgan för Europeiska gemenskapernas domstol. Domstolen har således vid upprepade tillfällen påpekat att ett överklagande endast kan stödja sig på grunder avseende ett åsidosättande av rättsregler, och inte avseende en bedömning av omständigheter, och att ett överklagande följaktligen endast kan upptas till sakprövning om det görs gällande att förstainstansrätten har åsidosatt rättsregler som den skulle säkerställa efterlevnaden av (se beslut av den 11 juli 1996, An Taisce och WWF UK mot kommissionen, C-325/94 P, REG s. I-3727, punkt 28).

19

I den mån som den andra delen av den första grunden rör bedömningen av klagandens svar på de frågor som förstainstansrätten ställde under sin processledning, är det således uppenbart att överklagandet inte kan upptas till sakprövning.

20

Följaktligen skall den första delen av den första grunden ogillas då det är uppenbart att den saknar stöd och den andra delen av den första grunden avvisas då det är uppenbart att den inte kan upptas till sakprövning.

21

Klaganden har i den tredje delen av den första grunden hävdat att förstainstansrätten i punkt 70 i den överklagade domen på ett hypotetiskt och tvetydigt sätt slagit fast att det ”(fanns) ... anledning att anse att fartygets kapten hade kännedom om tvisten ... och riskerna ... att bli bordad”.

22

Klaganden har i sin andra grund hävdat att förstainstansrätten inte har formulerat sin slutsats i punkt 70 i den överklagade domen på ett tydligt sätt. Förstainstansrätten har således inte visat hur den kom fram till slutsatsen.

23

Enligt den tredje grunden innehåller inte den överklagade domen någon som helst motivering vad gäller frågan om det påstående som svarandena hade framfört avseende avsaknad av orsakssamband. Den innehåller nämligen ingen klar och uttömmande redogörelse för de olika omständigheter som förstainstansrätten ansåg vara fastställda eller vad denna ansåg vara bevisat, som gjorde det möjligt att med säkerhet fastställa vad kaptenen kände till, vilket var omtvistat.

24

Alla dessa argument baserar sig på en uppenbart felaktig tolkning av den överklagade domen.

25

För det första erinrade förstainstansrätten i punkt 65 om att man för att kunna fastställa att ansvar föreligger enligt artikel 215 andra stycket skulle pröva om kommissionens eventuella åsidosättande av informationsskyldigheten var orsaken till skadan. Det är därför med rätta som förstainstansrätten i samma punkt ansåg att om fartygets kapten ägde kännedom om motsättningarna vid tidpunkten för bordningen av hans fartyg kunde inte det faktum att kommissionen inte hade informerat om motsättningarna ha spelat någon roll för den påstådda skadans inträffande.

26

I punkt 66—68 i den överklagade domen har förstainstansrätten vidare redogjort för de omständigheter och de argument som parterna i tvisten hade framfört angående de uppgifter som fartygets kapten hade kännedom om. Det framgår tydligt av dessa punkter att klagandens argument inte kunde vederlägga svarandenas argument och att förstainstansrätten inte fann dem övertygande.

27

På samma sätt har förstainstansrätten i punkterna 69 och 70 i den överklagade domen inte lämnat något utrymme för tvivel om sin åsikt, genom att den på ett tydligt sätt har angivit sin slutsats beträffande vad kaptenen hade kännedom om och följaktligen har ansett att bordningen av hans fartyg inte kunde förklaras på andra grunder än antingen med kaptenens vilja att fiska där på egen risk eller som följden av ett navigeringsmisstag, som hade lett till att han fiskade där utan att vara medveten om misstaget.

28

Slutligen är förstainstansrättens slutsats i punkt 71 i den överklagade domen — enligt vilken det varken i det ena eller det andra fallet var kommissionens underlåtenhet att informera klaganden om motsättningarna mellan de båda staterna som lett till den påstådda skadan — angiven på ett tydligt och övertygande sätt.

29

Mot denna bakgrund skall den tredje delen av den första grunden samt den andra och den tredje grunden ogillas då det är uppenbart att de saknar stöd.

30

Den fjärde grunden avser den felaktiga bedömningen och ändringen av innehållet i klagandens argument avseende åsidosättandet av principerna om omsorg och god förvaltning.

31

Vad beträffar åsidosättandet av omsorgsprincipen inom ramen för ingående av internationella avtal har klaganden påpekat att den i förstainstansrätten inte gjorde gällande att gemenskapsinstitutionerna borde såväl ta ställning i den ifrågavarande tvisten, utan att de antingen borde ha låtit bli att ingå avtal som slutföra ett protokoll eller ha undantagit den omtvistade zonen från de fiskezoner som omfattades av de aktuella avtalen.

32

Vad beträffar åsidosättandet av principen om god förvaltning påstår klaganden att det i förstainstansrätten gjorde gällande att det inte hade informerats om risken för att fartyget skulle bordas, vare sig då fisketillståndet meddelades eller efter att det skriftliga meddelandet av den 11 maj 1990 från Guinea-Bissaus ambassad hade mottagits.

33

Det kan konstateras att i den mån som den fjärde grunden avser frågan om huruvida förstainstansrätten har gjort en felaktig bedömning av omständigheterna är det uppenbart att talan inte kan upptas till sakprövning. Vad beträffar påståendet om att argumenten ändrats framgår det av en jämförelse av argumenten i ansökan, vilka återges i punkterna 25, 26 och 48—61 i den överklagade domen samt av punkterna 38, 39, 62 och 63 i samma dom, att förstainstansrätten inte har ändrat innehållet i klagandens argument.

34

Av detta följer att det är uppenbart att den fjärde grunden delvis inte kan upptas till sakprövning samt att den delvis saknar stöd.

35

I den femte grunden har klaganden hävdat att motiveringen till den överklagade domen innehåller ett antal motsägelser. Trots de uppgifter som nämns i punkterna 63-64 i den överklagade domen fastslog inte förstainstansrätten att kommissionen åsidosatt principerna om skydd för berättigade förväntningar och om rättssäkerhet, eftersom den ansåg att kommissionen och rådet inte hade givit någon garanti beträffande avtalens innehåll (punkterna 41, 44 och 45).

36

Denna grund bygger på en uppenbart felaktig tolkning av den överklagade domen.

37

Vad beträffar det påstådda åsidosättandet av principerna om skydd för berättigade förväntningar och om rättssäkerhet har förstainstansrätten gjort följande bedömning i punkt 41—45 i den överklagade domen:

38

Förstainstansrätten ansåg således att svarandena inte hade åsidosatt principerna om skydd för berättigade förväntningar och om rättssäkerhet genom att ingå fiskeavtalen och de tillhörande protokollen.

39

Efter att förstainstansrätten i punkt 62 i den överklagade domen erinrat om att kommissionen inte hade överträtt rättsregler av högre rang till skydd för enskilda genom att förhandla fram avtalet och det tillhörande protokollet och genom att inte undanta de omtvistade vattnen från dessa, gjorde förstainstansrätten följande bedömning i punkt 63—65 i den överklagade domen:

40

Det framgår att förstainstansrätten innan den uttalade sig om huruvida kommissionen åsidosatt sin informationsskyldighet prövade om det fanns ett orsakssamband mellan den påstådda skadan och det förutsatta åsidosättandet. I punkt 71 i den överklagade domen fastslog förstainstansrätten att det inte förelåg något orsakssamband, eftersom den ansåg att kommissionens underlåtenhet att informera klaganden om motsättningarna mellan de två staterna inte medfört den påstådda skadan.

41

Det finns således ingen motsägelse mellan det resonemang som förstainstansrätten fört vad beträffar kommissionens ansvar enligt artikel 215 andra stycket i fördraget och åsidosättandet av de allmänna principerna om skydd för berättigade förväntningar och om rättssäkerhet.

42

Följaktligen är det uppenbart att denna grund saknar stöd.

43

I sin sjätte grund har klaganden ifrågasatt förstainstansrättens slutsats att kommissionen hade uppfyllt sin skyldighet att ge diplomatiskt skydd (punkt 85).

44

Som domstolen redan har erinrat om i punkt 18 i denna dom kan ett överklagande enligt artikel 168a i fördraget och enligt artikel 51 första stycket i protokollet om stadgan för Europeiska gemenskapernas domstol endast stödjas på grunder avseende ett åsidosättande av rättsfrågor, med bortseende från all bedömning av faktiska omständigheter. Ett överklagande kan följaktligen endast upptas till sakprövning i den mån klaganden gör gällande att förstainstansrätten när den avgjorde målet åsidosatte rättsregler som det ålåg den att säkerställa efterlevnaden av. Syftet är detsamma med artikel 112.1 ci domstolens rättegångsregler, i vilken det föreskrivs att överklagandet skall innehålla uppgifter om de rättsliga grunder som åberopas till stöd för det som yrkas i överklagandet.

45

Domstolen har därför vid upprepade tillfällen ansett att det av dessa bestämmelser framgår att det i ett överklagande skall anges precis vilka punkter i den överklagade domen som man yrkar skall upphävas samt vilka rättsliga grunder som särskilt anförs till stöd för detta yrkande. Domstolen har också ansett att grunder i vilka argument som redan framförts i förstainstansrätten endast upprepas eller ordagrant återges, utan att någon rättslig grund anges till stöd för yrkandena i överklagandet, inte uppfyller de ovan nämnda kraven. Avsikten med sådana grunder är nämligen i själva verket att få den ansökan som ingavs till förstainstansrätten omprövad, vilket ligger utanför domstolens behörighet (se bland annat beslut av den 7 mars 1994, De Hoe mot kommissionen, C-338/93 P, Rec. s. I-819, punkt 17—19).

46

Det kan konstateras att klaganden till stöd för sin sjätte grund exakt har upprepat de argument som det framförde under förfarandet vid förstainstansrätten, utan att något nytt har anförts.

47

Följaktligen är det uppenbart att den sjätte grunden inte kan upptas till sakprövning.

48

Av allt det som anförts ovan framgår att det är uppenbart att det som klaganden angett som stöd för sitt överklagande antingen inte kan upptas till sakprövning eller är uppenbart ogrundat. Överklagandet skall därför ogillas i enlighet med artikel 119 i rättegångsreglerna.

49

Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om så har yrkats. Eftersom klaganden har tappat målet, skall denne ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder fattar

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)

följande beslut: