61995J0366

Europeiska gemenskapernas egna medel - Felaktigt utbetalat gemenskapsstöd - Återkrav - Tillämpning av nationell rätt - Regel som gör det möjligt att beakta vissa kriterier för att utesluta återkrav - Tillåten - Villkor

Gemenskapsrätten hindrar i princip inte att nationell lagstiftning gör det möjligt att utesluta återkrav av felaktigt utbetalat stöd, under förutsättning att stödmottagaren har fastslagits vara i god tro, med hänsyn till sådana kriterier som att de nationella myndigheterna har agerat försumligt och att en ansenlig tid har förflutit sedan stödet i fråga utbetalades; dock skall samma förutsättningar därvid gälla som vid indrivning av finansiella bidrag av rent nationellt slag, och gemenskapens intresse måste fullt ut beaktas. Fel begångna av en tredje man som stödmottagaren står i ett avtalsförhållande till utgör en sedvanlig handelsrisk och faller däremot snarare inom stödmottagarens än gemenskapens sfär.

Vad närmare bestämt avser kravet avseende stödmottagarens goda tro, gäller för det fall då en exportör sammanställer och inger en deklaration för att erhålla exportbidrag, vilken senare visar sig vara oriktig, att endast den omständigheten att han har avfattat den inte hindrar honom från att åberopa sin goda tro när deklarationen uteslutande grundar sig på uppgifter som en avtalspart har lämnat och vars sanningshalt han inte har varit i stånd att kontrollera. När omständigheterna är sådana att genomförandet av en kontroll av det produktionsförfarande eller de råvaror som exportörens leverantör - vilken är tredje man - använder sig av i syfte att förvissa sig om varornas kvalitet utgör en skyldighet som inte står i proportion till den eftersträvade målsättningen, kan gemenskapsrätten på samma sätt inte kräva att exportören gör en sådan kontroll för att han skall kunna göra gällande att han var i god tro avseende varornas överensstämmelse med den beskrivning han gjort av dem, med mindre än att det föreligger särskilda skäl att hysa tvivel om att deklarationen verkligen är med sanningen överensstämmande eller särskilda omständigheter, såsom ett onormalt lågt pris eller exportföretagens ansenliga vinstmarginal.

I mål C-366/95,

angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Højesteret (Danmark), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Landbrugsministeriet - EF-Direktoratet

och

Steff-Houlberg Export I/S,

Nowaco A/S och Nowaco Holding A/S,

SMC af 31/12-1989 A/S,

angående tolkningen av gemenskapsrättsliga principer som är tillämpliga när nationella myndigheter väcker talan avseende återkrav av felaktigt utbetalade exportbidrag,

meddelar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C. Gulmann samt domarna M. Wathelet, J.C. Moitinho de Almeida, P. Jann (referent) och L. Sevón,

generaladvokat: A. La Pergola,

justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Landbrugsministeriet - EF-Direktoratet, genom advokaterna Karsten Hagel-Sørensen och Gregers Larsen, Köpenhamn,

- Steff-Houlberg Export I/S, Nowaco A/S och Nowaco Holding A/S, samt från SMC af 31/12-1989 A/S, genom advokaterna Martin Beck, Vejle, samt Jon Stokholm och Henrik Christrup, Köpenhamn,

- Tysklands regering, genom Ernst Röder, Ministerialrat, förbundsekonomiministeriet, i egenskap av ombud,

- Frankrikes regering, genom Claude Chavance, secrétaire des affaires étrangères, utrikesministeriets rättsavdelning, och Frédéric Pascal, chargé de mission, samma avdelning, båda i egenskap av ombud,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom juridiske rådgivaren Hans Peter Hartvig och James Macdonald Flett, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 20 mars 1997 av: Landbrugsministeriet - EF-Direktoratet, företrätt av advokaten Karsten Hagel-Sørensen, Steff-Houlberg Export I/S, företrätt av advokaten Martin Beck, Nowaco A/S och Nowaco Holding A/S, företrädda av advokaten Jon Stokholm, SMC af 31/12-1989 A/S, företrätt av advokaterna Henrik Christrup och Lotte Kelstrup, Köpenhamn, Tysklands regering, företrädd av Bernd Kloke, Oberregierungsrat, förbundsekonomiministeriet, i egenskap av ombud, och kommissionen, företrädd av Hans Peter Hartvig,

och efter att den 29 april 1997 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Højesteret har genom skrivelse av den 22 november 1995, som inkom till domstolens kansli den 28 november samma år, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget ställt tre frågor om tolkningen av gemenskapsrättsliga principer som är tillämpliga när nationella myndigheter väcker talan avseende återkrav av felaktigt utbetalade exportbidrag.

2 Frågorna har uppkommit i en tvist mellan Landbrugsministeriet - EF-Direktoratet (nedan kallat ministeriet) och de danska bolagen Steff-Houlberg Export I/S, Nowaco A/S och Nowaco Holding A/S samt SMC af 31/12-1989 A/S (nedan kallade exportföretagen) avseende en talan om återkrav av felaktigt utbetalade exportbidrag.

3 Exportföretagen köpte under ett antal år fram till år 1989 ansenliga mängder "ground beef" av Slagtergården Bindslev A/S (nedan kallad Slagtergården) för export till arabländer.

4 I enlighet med gemenskapslagstiftningen, närmare bestämt artikel 18 i rådets förordning (EEG) nr 805/68 av den 27 juni 1968 om den gemensamma organisationen av marknaden för nötkött (EGT L 148, s. 24; svensk specialutgåva, område 3, volym 2, s. 63), artikel 6 i rådets förordning (EEG) nr 885/68 av den 28 juni 1968 om allmänna regler för beviljande av exportbidrag för nötkött och villkor för fastställande av storleken på dessa (EGT L 156, s. 2; svensk specialutgåva, område 3, volym 2, s. 87) samt kommissionens förordning (EEG) nr 1315/84 av den 11 maj 1984 om fastställande av exportbidrag för nötkött (EGT L 125, s. 38), uppbar exportföretagen ungefär 100 miljoner DKR. Enligt den tillämpliga lagstiftningen fastställdes bidragsbeloppet i förhållande till andelen nötkött som produkten innehöll, i förevarande fall 60 procent.

5 År 1989 informerades ministeriet om att det av analyser som gjorts i Mellanöstern framgick att nötköttsprodukter från Danmark som var avsedda för muslimska länder innehöll fläskkött. Till följd av detta påbörjade de danska tullmyndigheterna noggranna kontroller hos producenten, Slagtergården. Av dessa kontroller framgick att produktens sammansättning skiljde sig ansenligt från vad som hade uppgivits till köparna och myndigheterna. En del av det kött som berättigade till exportbidrag hade bytts ut mot andra ingredienser som inte berättigade till bidrag. Följaktligen var andelen nötkött i den produkt som exportföretagen hade sökt och erhållit bidrag för i själva verket 28 procent i stället för den föreskrivna andelen om 60 procent.

6 Ministeriet återkrävde följaktligen bidragen. Samtidigt vidtogs straffrättsliga åtgärder mot Slagtergårdens direktör.

7 Exportföretagen motsatte sig ministeriets krav på återbetalning och gjorde gällande att de inte kunde ställas till svars för Slagtergårdens klandervärda handlande. Såsom varande handelsföretag hade de ingen kontakt med varorna och således ingen möjlighet att kontrollera dem. Kontrollerna hade alltid utförts uteslutande av de behöriga myndigheterna. I förevarande fall hade allvarliga brister i jordbruksministeriets och tullmyndigheternas kontrollsystem påvisats.

8 Av beslutet om hänskjutande framgår att de nationella myndigheter som är i fråga i målet vid den nationella domstolen inte förstärkte kontrollerna av Slagtergården trots att vissa oegentligheter hade konstaterats i dess verksamhet. Att vissa statliga myndigheters kontroller var bristfälliga, bland annat i Danmark, har även påtalats i revisionsrättens särskilda rapport nr 2/90 av den 5 april 1990 om tillämpningen och kontrollen av exportbidrag (EGT C 133, s. 1), till följd av vilken kontrollerna förefaller ha förstärkts.

9 Genom dom av den 25 juni 1992 gav Østre Landsret, domstolen i första instans, exportföretagen rätt och beslutade att de enligt nationell rätt inte kunde åläggas att återbetala de uppburna beloppen. Domstolen fann att exportföretagen hade varit i god tro, att de felaktigt utbetalade bidragen berodde på särskilda omständigheter av exceptionell karaktär och att det, med beaktande av de omständigheter som under målets handläggning hade framkommit i fråga om myndighetskontrollernas organisation och praktiska genomförande, var den myndighet som utbetalade bidragen som borde stå för risken.

10 Ministeriet överklagade beslutet till Højesteret. Med beaktande av de principer som domstolen fastslog i sin dom av den 21 september 1983 i de förenade målen 205/82-215/82, Deutsche Milchkontor m.fl. (REG 1983, s. 2633, nedan kallad domen i målet Deutsche Milchkontor; svensk specialutgåva, häfte 7) var Højesteret osäker på räckvidden i det aktuella fallet av gemenskapsrättens krav i fråga om återkrav av felaktigt utbetalat gemenskapsstöd.

11 Højesteret beslutade således att vilandeförklara målet och att ställa domstolen följande tolkningsfrågor:

"1. a) Är de gemenskapsrättsliga principer som följer av domstolens rättspraxis beträffande återkrav av felaktigt utbetalda stödbelopp, och enligt vilka det fullt ut skall tas hänsyn till gemenskapens intressen, till hinder för att det i nationell rätt, som kriterier för att utesluta möjligheten till återkrav av felaktigt utbetalda stöd, tas hänsyn till

- att mottagaren var i god tro avseende stöden och därmed även avseende skyddet av berättigade förväntningar,

- att 5-10 år har gått sedan stödbeloppen utbetalades och att det därför skulle vara ytterst betungande för stödmottagarna att nu betala tillbaka stödbeloppen,

- att orsaken till att stödbeloppen felaktigt utbetalades stod att finna i extraordinära omständigheter i form av grovt bedrägeri och brottsliga förfaranden av tredje man,

- att den kontrollerande myndigheten genomförde dagliga kontroller på produktionsstället - vilket exportföretagen kände till - utan att uppdaga och/eller ingripa mot detta bedrägeri,

- att den myndighet som gjorde utbetalningen under hela utbetalningsperioden kände till att kontrollsystemets funktion var beroende av att den kontrollerades egna upplysningar var riktiga och trots detta underlät att kräva kontroll av kvitton eller insyn i producentens räkenskaper över råvaruinköp,

när samma kriterier gäller vid återbetalning av rent nationella stödbelopp?

b) Har det någon betydelse för svaret på frågan om det i nationell lagstiftning även tas hänsyn till att det i övrigt inte förelåg några omständigheter som borde ha gett exportföretagen anledning att betvivla att produkten var berättigad till bidrag?

2. Är de gemenskapsrättsliga principer som följer av domstolens rättspraxis beträffande återbetalning av felaktigt utbetalda stödbelopp, och enligt vilka det fullt ut skall tas hänsyn till gemenskapens intressen, till hinder för att ett exportföretag kan anses vara i god tro och därför befrias från återbetalningsskyldigheten avseende dessa belopp, om det fastställs att exportföretaget i avtalet med producenten inte har förbehållit sig rätten att på produktionsstället genomföra egna kontroller av produktionen för att säkerställa att produkterna är sammansatta i överensstämmelse med den försäkran som exportören skriver under, när det fastställs att

- producenten hade beviljats exportlicens av den myndighet som gjorde utbetalningen,

- varorna inte passerade exportföretagen,

- exportföretagen visste att den kontrollerande myndigheten genomförde dagliga kontroller på produktionsstället, och

- priset på helfabrikat av motsvarande slag och beskaffenhet var detsamma hos producenter i Danmark och i utlandet?

3. Kan tredje man, som samtidigt också är en stödmottagare, åberopa en eventuell försummelse som den kontrollerande myndigheten borde ha uppmärksammat, vilken medför att återbetalning av redan utbetalda stöd utifrån en samlad bedömning av målet framstår som utesluten?"

12 I sitt beslut om hänskjutande har Højesteret angivit att den önskar erhålla ett klargörande avseende under vilka omständigheter beaktandet av gemenskapens intressen, som utgör en av de väsentliga beståndsdelarna av domen i målet Deutsche Milchkontor, utgör hinder för nationella regler - vilka i princip föreskriver att felaktigt utbetalade belopp skall återbetalas - som gör det möjligt att ogilla en talan om återkrav av exportbidrag, i den mån exportföretagen i god tro har givit oriktiga upplysningar avseende produktens sammansättning. Dessutom vill den hänskjutande domstolen veta om även andra faktorer än god tro kan beaktas för att exportföretagen skall kunna anses hysa berättigade förväntningar. Närmare bestämt frågar den nationella domstolen vilken betydelse som skall tillmätas eventuellt bedrägeri av tredje man, försumlighet av de nationella myndigheter som skall utföra de nödvändiga kontrollerna samt rättviseskäl, närmare bestämt den ansenliga tid som förflutit sedan bidragen i fråga utbetalades samt återkravets effekt på bidragsmottagarens ekonomiska ställning.

13 Højesteret har påpekat dels att principerna i dansk rätt i ämnet inte i praktiken omöjliggör återkrav av felaktigt utbetalat stöd, dels att de tillämpas oavsett om det rör sig om återkrav av gemenskapens eller av nationella medel.

Kravet på god tro som villkor för berättigade förväntningar

14 Det skall inledningsvis erinras om att det enligt artikel 5 i EG-fördraget ankommer på medlemsstaterna att inom sina territorier svara för att gemenskapsbestämmelserna genomförs, särskilt inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken (domen i målet Deutsche Milchkontor, punkt 17). Det framgår även av artikel 8.1 i rådets förordning (EEG) nr 729/70 av den 21 april 1970 om finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken (EGT L 94, s. 13; svensk specialutgåva, område 3, volym 3, s. 23) att medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att indriva belopp som gått förlorade till följd av oegentligheter eller försumlighet (domen i målet Deutsche Milchkontor, punkt 18). Det skulle vara oförenligt med denna skyldighet att överlåta åt dessa myndigheters skönsmässiga bedömning att avgöra lämpligheten i att kräva återbetalning av felaktigt beviljade gemenskapsmedel (domen i målet Deutsche Milchkontor, punkt 22).

15 Det framgår av domstolens rättspraxis att rättstvister om indrivning av belopp som utbetalats felaktigt enligt gemenskapsrätten, i avsaknad av gemenskapsbestämmelser skall avgöras av de nationella domstolarna med tillämpning av nationell rätt men inom de gränser som sätts av gemenskapsrätten, vilket innebär att de nationella bestämmelserna inte i praktiken får göra det omöjligt eller orimligt svårt att genomföra gemenskapens bestämmelser, och att den nationella lagstiftningen inte får tillämpas på ett i förhållande till liknande, rent nationella tvister diskriminerande sätt (se bland annat domen i målet Deutsche Milchkontor, punkt 19, samt i fråga om nationell processrätt, domarna av den 14 december 1995 i mål C-312/93, Peterbroeck, REG 1995, s. I-4599, punkt 12, samt i de förenade målen C-430/93 och C-431/93, Van Schijndel och Van Veen, REG 1995, s. I-4705, punkt 17). Om det i nationell rätt föreskrivs att det vid upphävandet av ett felaktigt förvaltningsbeslut skall ske en avvägning mellan de olika intressen som berörs, det vill säga å ena sidan det allmänna intresset av att beslutet återkallas och å andra sidan skyddet av mottagarens berättigade förväntningar, så måste gemenskapens intresse fullt ut beaktas (domen i målet Deutsche Milchkontor, punkt 32).

16 Med beaktande av dessa omständigheter, fastslog domstolen i den domen att gemenskapsrätten inte hindrar att den berörda nationella lagstiftningen, då den utesluter återkrav av felaktigt utbetalat stöd, tar hänsyn till skyddet av berättigade förväntningar.

17 Den hänskjutande domstolen undrar om gemenskapsrätten, under omständigheter som de i målet aktuella, hindrar att exportföretagen åberopar sin goda tro för att motsätta sig krav på återbetalning av bidrag. Det framgår i det avseendet av beslutet om hänskjutande att Østre Landsret i sin till den hänskjutande domstolen överklagade domen hade fastslagit att företagen hade varit i god tro då de ingav felaktiga deklarationer på grundval av Slagtergårdens uppgifter, eftersom de såsom handelsföretag inte deltar i tillverkningen av produkterna och eftersom de inte själva genomför kontroller av produkterna, dels i den mån de saknade tillgång till Slagtergårdens kvitton, räkenskaper avseende produktionen och produktionslokalerna, dels i den mån kontroller redan hade genomförts av olika statliga myndigheter.

18 Enligt det danska jordbruksministeriet kunde inte exportföretagen göra sin goda tro gällande, eftersom de själva hade sammanställt deklarationerna i fråga. I själva verket skulle en professionell exportör i enlighet med artikel 3.5 i kommissionens förordning (EEG) nr 3665/87 om allmänna tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter (EGT L 351, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 24, s. 216) vara skyldig att inge en skriftlig deklaration med uppgifter om köttets art och sammansättning, vilka är nödvändiga för att beräkna exportbidraget. En professionell exportör skulle följaktligen vara ansvarig för innehållet i sina deklarationer, oavsett om den behöriga nationella myndigheten har agerat felaktigt eller om tredje man har agerat bedrägligt, på grunder som närmar sig strikt ansvar.

19 Kommissionen instämmer i denna analys och anser att domstolen under liknande omständigheter redan har fastslagit ett system med strikt ansvar. Kommissionen har i det avseendet åberopat domen av den 5 februari 1987 i mål 288/85, Plange (REG 1987, s. 611), av vilken det skulle framgå att en näringsidkare som förbinder sig att exportera produkter som måste uppfylla vissa villkor automatiskt är skyldig att återbetala de uppburna exportbidragen när produkterna inte uppfyller villkoren i fråga. Dessutom skulle det i artikel 11.3 i kommissionens förordning (EEG) nr 3665/87 i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 2945/94 av den 2 december 1994 (EGT L 310, s. 57; svensk specialutgåva, område 3, volym 63, s. 83) uttryckligen föreskrivas en skyldighet att återbetala stöd som, i likhet med stöden i målet vid den nationella domstolen, har utbetalats felaktigt.

20 På samma sätt som exportföretagen, anser den tyska regeringen däremot att ett gemenskapsrättsligt system med strikt ansvar för återkrav av felaktigt utbetalade belopp, vilket skulle utesluta tillämpningen av nationell rätt och således omkasta de principer som följer av domen i Deutsche Milchkontor, inte föreligger. Närmare bestämt skulle ett sådant system inte kunna härledas ur förordning nr 2945/94, vilken av tidsmässiga skäl inte var tillämplig på omständigheterna i målet vid den nationella domstolen.

21 Inledningsvis skall i detta avseende påpekas att exportföretagen endast kan motsätta sig återkrav under förutsättning att de var i god tro avseende varornas överensstämmelse med den deklaration de inlämnat för att erhålla bidraget i fråga. För att utröna om så är fallet, skall det dels prövas om exportföretagen, som själva har sammanställt deklarationen med en beskrivning av varorna för att erhålla bidrag, trots detta kan åberopa god tro, dels om de för att kunna vara i god tro hade varit skyldiga att företa kontroller av varorna eller av produktionsförfarandet.

22 Det bör erinras om att det i förevarande mål, till skillnad från vad som var fallet i det ovannämnda målet Plange (se bland annat punkt 10), inte förekommer någon gemenskapsbestämmelse som reglerar indrivning av bidrag för det fall dessa har utbetalats på grundval av handlingar som senare har visat sig inte överensstämma med verkligheten. Det skall i det avseendet påpekas att förordning nr 2945/94, som kommissionen har åberopat till stöd för sin uppfattning, inte är tillämplig av tidsmässiga skäl på de aktuella bidragen. Under sådana omständigheter, i den mån som en exportör sammanställer och inger en deklaration för att erhålla exportbidrag, kan inte endast omständigheten att han har avfattat den hindra honom från att åberopa sin goda tro när deklarationen uteslutande grundar sig på uppgifter som en avtalspart har lämnat och vars sanningshalt han inte har varit i stånd att kontrollera.

23 Det skall därefter prövas om det av gemenskapsrätten följer att en exportör som uppburit ett exportbidrag endast kan åberopa sin goda tro då han har undersökt sammansättningen av varorna, produktionsförfarandet och de använda råvarorna, i syfte att kontrollera att varorna överensstämmer med den beskrivning som har gjorts i den deklaration som han lämnat in till de nationella kontrollmyndigheterna.

24 Exportföretagen har i det avseendet påpekat att det inte var praktiskt möjligt för dem att upptäcka bedrägeriet avseende sammansättningen av det kött som slakteriet tillhandahöll dem, med mindre än att de övervakat produktionen. Det hade emellertid inte varit möjligt att utöva en sådan kontroll av att deras medkontrahent uppfyllde sina avtalsförpliktelser, på grund av de tekniska svårigheterna att genomföra den och eftersom ett sådant kontrollförfarande, som vore mycket dyrt, inte är brukligt inom den berörda sektorn.

25 För det fall att dessa omständigheter skulle visa sig vara bevisade, vore genomförandet av en sådan kontroll betungande och tekniskt svårgenomförbart och skulle därigenom utgöra en skyldighet som inte står i proportion till den eftersträvade målsättningen. Under sådana omständigheter skulle gemenskapsrätten inte kunna kräva att en exportör kontrollerar det produktionsförfarande eller de råvaror som hans leverantör - vilken är tredje man - använder sig av i syfte att förvissa sig om varornas kvalitet, för att kunna göra gällande att han var i god tro avseende varornas överensstämmelse med den beskrivning han gjort av dem i den deklaration han lämnat in för att erhålla ett exportbidrag, med mindre än att det föreligger särskilda skäl att hysa tvivel om att deklarationen verkligen är med sanningen överensstämmande eller särskilda omständigheter, såsom ett onormalt lågt pris eller exportföretagens ansenliga vinstmarginal.

Fel av tredje man

26 De deklarationer som inlämnats av exportföretagen, som avser kötthalten i de bidragsberättigande exporterade varorna, har enligt den hänskjutande domstolen visat sig vara felaktiga, framför allt med anledning av allvarliga manipulationer av straffbar karaktär. Dessa har utförts av tredje man, närmare bestämt av producenten, och har haft som syfte och verkan att kringgå de regler som ministeriet fastslagit. Den hänskjutande domstolen frågar om denna omständighet kan beaktas, och om så är fallet i vilken utsträckning.

27 Ministeriet och kommissionen har gjort gällande att bedrägligt förfarande av tredje man i enlighet med domen av den 9 augusti 1994 i mål C-347/93, Boterlux (REG 1994, s. I-3933) skall anses utgöra en sedvanlig handelsrisk för stödmottagaren, vilket får till följd att återbetalning av den anledningen borde vara utesluten.

28 Domstolen har nämligen i sin ovannämnda dom i målet Boterlux, punkt 21, fastslagit att inom ramen för en begäran om ett exportbidrag som regleras av gemenskapsrätten utgör inte bedrägeri av tredje man ett fall av force majeure, utan en sedvanlig handelsrisk. Till skillnad från vad som är fallet i förevarande mål, meddelades inte den domen i fråga om en återbetalning som regleras av nationell rätt. Det förhåller sig icke desto mindre så att, då det skall göras en avvägning mellan gemenskapens och näringsidkarens intressen, den nationella domstolen skall ta hänsyn till att fel av en tredje man som stödmottagaren står i ett avtalsförhållande till snarare faller inom stödmottagarens än gemenskapens sfär.

De nationella myndigheternas försumlighet

29 Enligt uppgift från den hänskjutande domstolen skall de nationella myndigheter som ansvarade för kontrollerna inte ha genomfört en lämplig kontroll på grundval av uppgifter på kvitton eller i producentens räkenskaper avseende inköp av råvaror och heller inte vidtagit konkreta åtgärder mot Slagtergården, trots att vissa misstankar förelåg.

30 Det förefaller enligt dansk rätt som om oaktsamhet och/eller passivitet av de olika nationella myndigheter som ansvarade för kontrollerna, under sådana omständigheter som i målet vid den nationella domstolen, skall beaktas som ett kriterium som utesluter återkrav riktade mot stödmottagaren. Den hänskjutande domstolen frågar om gemenskapsrätten utgör hinder för att sådan hänsyn tas.

31 I sin dom i målet Deutsche Milchkontor har domstolen i detta avseende redan fastslagit att gemenskapsrätten, när återbetalning krävs av felaktigt utbetalade belopp, inte hindrar att hänsyn tas till sådana skäl för att utesluta återkrav som hänger samman med myndigheternas eget handlande och som dessa därför kan undvika.

32 Det framgår redan av den princip om samarbete som fastslås i artikel 5 i fördraget, men även av sådana bestämmelser som artikel 8 i förordning nr 729/70, att de nationella myndigheterna är skyldiga att på lämpligt sätt kontrollera att de produkter för vilka gemenskapsstöd har begärts motsvarar gemenskapsbestämmelsernas krav, så att utbetalning av gemenskapsstöd för icke stödberättigade produkter förhindras (domen i målet Deutsche Milchkontor, punkt 43). Det är den nationella domstolens sak att med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall och till vilka tekniska metoder som vid tidpunkten i fråga står till buds bedöma vilka kontroller som skall anses nödvändiga i detta syfte och följaktligen bedöma de eventuella försummelserna och hur allvarliga dessa varit. Om de omständigheter som den hänskjutande domstolen har påtalat skulle anses bevisade, verkar det prima facie inte finnas något som hindrar att de nationella myndigheternas agerande skall anses ha varit så försumligt att återbetalning är utesluten. Även det faktum att en gemenskapsinstitution som revisionsrätten har påtalat de nationella myndigheternas försumlighet är ett särskilt indicium i det avseendet.

Rättviseskäl

33 Den hänskjutande domstolen har slutligen frågat om det vid återbetalningen går att beakta omständigheten att fem till tio år har gått sedan stödbeloppen utbetalades och att det därför skulle vara ytterst betungande för stödmottagarna att nu betala tillbaka sagda stödbelopp.

34 I punkt 33 i sin dom i målet Deutsche Milchkontor har domstolen i det avseendet fastslagit att gemenskapsrätten inte hindrar att den berörda nationella lagstiftningen, då den utesluter återkrav av felaktigt utbetalat stöd, tar hänsyn till ett sådant kriterium som det faktum att en viss tidsfrist löpt ut. Det rörde sig i den domen om en nationell lagstiftning i vilken föreskrevs att ett rättsstridigt förvaltningsbeslut endast fick återkallas inom ett år från den tidpunkt då myndigheten fått kännedom om vissa omständigheter, ett förhållande som enligt den i den domen aktuella nationella rätten gav upphov till mottagarens berättigade förväntningar.

35 I målet avseende huvudsaken framgår det av den hänskjutande domstolens uppgifter att de danska myndigheterna i den danska rättsordningen har möjlighet att vägra eller bevilja återkrav av felaktigt beviljat stöd, efter att ha tagit hänsyn till den tid som har gått sedan bidragen utbetalades. Gemenskapsrätten hindrar inte att hänsyn tas till ett sådant rättviseskäl; dock skall det uppfylla de villkor som fastslås i domen i målet Deutsche Milchkontor.

36 Av vad anförts följer att gemenskapsrätten i princip inte hindrar att nationell lagstiftning tillåter att återkrav av felaktigt utbetalat stöd utesluts, under förutsättning att stödmottagaren har fastslagits vara i god tro, med hänsyn till sådana kriterier som att de nationella myndigheterna agerat försumligt och att en ansenlig tid förflutit sedan stödet i fråga utbetalades; dock skall samma förutsättningar därvid gälla som vid indrivning av finansiella bidrag av rent nationellt slag, och gemenskapens intresse måste fullt ut beaktas.

Rättegångskostnader

37 De kostnader som har förorsakats den tyska och den franska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

- angående de frågor som genom beslut av den 22 november 1995 ställts av Højesteret - följande dom:

Gemenskapsrätten hindrar i princip inte att nationell lagstiftning tillåter att återkrav av felaktigt utbetalat stöd utesluts, under förutsättning att stödmottagaren har fastslagits vara i god tro, med hänsyn till sådana kriterier som att de nationella myndigheterna har agerat försumligt och att en ansenlig tid har förflutit sedan stödet i fråga utbetalades; dock skall samma förutsättningar därvid gälla som vid indrivning av finansiella bidrag av rent nationellt slag, och gemenskapens intresse måste fullt ut beaktas.