61995J0301

1 Talan om fördragsbrott - Annat föremål för talan och andra följder än en begäran om förhandsavgörande

(EG-fördraget, artiklarna 169, 171 och 177)

2 Miljö - Bedömning av vissa projekts inverkan på miljön - Direktiv 85/337 - Skyldighet för medlemsstaterna att lämna underrättelse om bestämmelser i nationell rätt - Omfattning

(Rådets direktiv 85/337, artikel 12.2)

3 Miljö - Bedömning av vissa projekts inverkan på miljön - Direktiv 85/337 - Nationella genomförandeåtgärder varigenom tillståndsförfaranden, som inletts efter det att fristen för införlivande löpte ut, befrias från bedömningsskyldigheten - Otillåtet - Fördragsbrott - Fastställelse i en tidigare dom - Ny fastställelse - Lämplighet - Kriterier

(EG-fördraget, artikel 169; rådets direktiv 85/337, artikel 12.1)

4 Miljö - Bedömning av vissa projekts inverkan på miljön - Direktiv 85/337 - Bedömning av projekt inom de grupper som redovisas i bilaga 2 - Medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning - Gränser - Begreppet grupper av projekt - Fördragsbrott

(Rådets direktiv 85/337, artiklarna 2.1 och 4.2)

1 Förfarandet för fastställelse av fördragsbrott, som föreskrivs i artikel 169 i fördraget, har ett annat föremål för talan och andra följder än en begäran om förhandsavgörande. En talan om fördragsbrott syftar nämligen till att formellt fastställa att en medlemsstat inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten. En sådan fastställelse är en förutsättning för att det förfarande som avses i artikel 171 i fördraget skall kunna inledas. För övrigt är kommissionen, på grund av sin roll som fördragets väktare, ensam behörig att avgöra om det är lämpligt att inleda ett förfarande om fördragsbrott.

2 Enligt artikel 12.2 i direktiv 85/337/EEG om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt skall medlemsstaterna underrätta kommissionen om bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av direktivet. Den skyldighet som åligger medlemsstaterna i det avseendet avser samtliga relevanta bestämmelser och gör det inte möjligt att göra åtskillnad beroende på den federala eller centraliserade strukturen i medlemsstaterna eller den lagstiftningsteknik som används i var och en av dessa. Vad särskilt beträffar en medlemsstat som är en förbundsstat kan fastställelsen av en underlåtenhet att iaktta underrättelseskyldigheten inte påverkas av att bestämmelser i en lag som antagits på förbundsnivå, som kommissionen underrättades om, har företräde framför de bestämmelser som kommissionen inte underrättades om och som antogs på en lägre nivå.

3 En medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 12.1 i direktiv 85/337 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt om den inte har föreskrivit en skyldighet att lämna en miljökonsekvensbeskrivning för samtliga projekt som enligt direktivet skall bli föremål för en sådan bedömning, och som omfattas av ett tillståndsförfarande som har inletts efter det datum då fristen för införlivande av direktivet löpte ut.

Lämpligheten av en sådan fastställelse, som baseras på att den berörda medlemsstaten ad hoc har antagit en rättslig bestämmelse, kan inte påverkas av att samma medlemsstat redan har varit föremål för en annan dom avseende fördragsbrott på samma område, när den föregående domen hade ett annat föremål för talan, nämligen att fastställa att medlemsstaten i ett enskilt fall vid förverkligandet av ett visst projekt inte iakttog skyldigheten att göra det till föremål för en miljökonsekvensbeskrivning.

4 I artikel 4.2 i direktiv 85/337 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt föreskrivs att projekt inom de grupper som redovisas i bilaga 2 skall bli föremål för en bedömning (miljökonsekvensbeskrivning), när medlemsstaterna anser att detta krävs på grund av projektets karaktär. I detta syfte kan medlemsstaterna bestämma att en bedömning skall göras för vissa typer av projekt eller fastställa sådana kriterier eller gränsvärden som krävs för att avgöra vilka av de berörda projekten som skall bli föremål för en bedömning. Denna bestämmelse skall tolkas så, att medlemsstaterna inte tillerkänns rätten att fullständigt och definitivt undanta en eller flera av de grupper som avses från en möjlig bedömning.

Vad beträffar begreppet grupper avser det inte de tolv projektkategorier som anges i denna bilaga, utan det avser alla de projekt som föregås av en bokstav såsom underkategorier till dessa kategorier. En motsatt tolkning skulle innebära att den i artikel 2.1 i direktivet angivna principen, att projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan bland annat på grundval av sin art, storlek eller lokalisering skall vara föremål för en miljökonsekvensbeskrivning, fråntogs sin ändamålsenliga verkan och att medlemsstaterna gavs möjlighet att tillämpa bilaga 2 till direktivet efter eget gottfinnande.

En medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt de ovannämnda artiklarna 2.1 och 4.2 om den inte har föreskrivit att alla underkategorier som anges i bilaga 2 till direktivet skall omfattas av tillämpningsområdet för genomförandelagen, och därigenom på förhand har uteslutit hela grupper av projekt från skyldigheten att lämna en miljökonsekvensbeskrivning.

I mål C-301/95,

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren Götz zur Hausen, i egenskap av ombud, delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

sökande,

mot

Förbundsrepubliken Tyskland, företrädd av Ernst Röder, Ministerialrat, förbundsekonomiministeriet, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten Dieter Sellner, Bonn, D-53107 Bonn,

svarande,

angående en talan om fastställelse av att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 5 och 189 i EG-fördraget, jämförda med rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EGT L 175, s. 40; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 226), i synnerhet artiklarna 2, 3, 5.2, 6.2, 8, 9, 12.1 och 12.2,

meddelar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden P.J.G. Kapteyn samt domarna G.F. Mancini, J.L. Murray, H. Ragnemalm och K.M. Ioannou (referent),

generaladvokat: J. Mischo,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 22 januari 1998,

och efter att den 12 mars 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Europeiska gemenskapernas kommission har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 20 september 1995, med stöd av artikel 169 i EG-fördraget väckt talan om fastställelse av att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 5 och 189 i EG-fördraget, jämförda med rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EGT L 175, s. 40; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 226, nedan kallat direktivet), i synnerhet artiklarna 2, 3, 5.2, 6.2, 8, 9 och 12.1 och 12.2.

2 Direktivet har antagits med stöd av artiklarna 100 och 235 i EEG-fördraget. I elfte övervägandet anges att "[e]tt projekts miljöpåverkan bör bedömas med hänsyn till behovet av att skydda människors hälsa och bidra till livskvaliteten genom en förbättrad miljö samt för att säkerställa bevarandet av arternas mångfald och bibehålla ekosystemets förnyelseförmåga som en grundläggande resurs för allt liv".

3 I artikel 1 i direktivet föreskrivs följande:

"1. Detta direktiv skall tillämpas för bedömningen av miljöeffekterna av sådana offentliga och privata projekt som kan antas medföra betydande påverkan på miljön.

2. I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

Projekt:

- utförande av byggnads- eller anläggningsarbeten eller andra installationer eller arbeten,

...

Tillstånd:

- den ansvariga myndighetens eller de ansvariga myndigheternas beslut, som ger exploatören rätt att genomföra projektet.

..."

4 I artikel 3 föreskrivs följande:

"Bedömningen av miljöpåverkan skall i varje enskilt fall och i enlighet med artikel 4-11 på ett lämpligt sätt identifiera, beskriva och bedöma de direkta och indirekta effekterna av ett projekt beträffande

- människor, fauna och flora, - mark, vatten, luft, klimat och landskap, - samspelet mellan faktorerna i första och andra strecksatsen, - materiella tillgångar och kulturarv."

5 Enligt artikel 12.1 i direktivet skall medlemsstaterna inom tre år efter anmälan vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa direktivet. Eftersom direktivet anmäldes den 3 juli 1985, löpte fristen ut den 3 juli 1988.

6 I Tyskland införlivades direktivet genom Gesetz über die Umweltverträglichkeitsprüfung av den 12 februari 1990 (lagen om bedömning av inverkan på miljön, nedan kallad UVPG), som trädde i kraft den 1 augusti 1990 (BGBl. I, 1990, s. 205).

7 Efter att ha undersökt innehållet i UVPG drog kommissionen slutsatsen att den gällande lagstiftningen i Tyskland, som kommissionen hade underrättats om, inte var förenlig med direktivet. Genom formell underrättelse av den 4 februari 1992 informerade kommissionen således den tyska regeringen om diverse anmärkningar avseende denna lagstiftning.

8 Efter att ha mottagit den tyska regeringens svar, som meddelades genom brev av den 16 juni 1992, omprövade kommissionen sitt ställningstagande avseende vissa av anmärkningarna i den formella underrättelsen. I det motiverade yttrandet av den 4 juli 1994, som var adresserat till denna regering, angavs slutligen anmärkningar som kunde delas upp i sex delar, som utgjorde olika fall av underlåtenhet att uppfylla skyldigheten att införliva direktivet på ett riktigt sätt. Kommissionen uppmanade den tyska regeringen att vidta de åtgärder som var nödvändiga för att följa det motiverade yttrandet inom en frist på två månader från delgivningen av det motiverade yttrandet.

9 Eftersom den inte erhöll något svar på det motiverade yttrandet, väckte kommissionen talan vid domstolen. Kommissionens talan rörde sex delar av olika fall av underlåtenhet, nämligen att direktivet har införlivats för sent, att kommissionen inte har underrättats om samtliga bestämmelser som antagits inom det område som omfattas av direktivet, att direktivet inte har tillämpats på samtliga projekt som tillåtits efter den 3 juli 1988, att artikel 2 i direktivet inte har införlivats fullständigt med avseende på de projekt som anges i bilaga 2 till denna artikel, att artikel 5.2 i direktivet inte har införlivats fullständigt och att direktivet inte har tillämpats vid genomförandet av två bestämda projekt.

10 Sedan den tyska regeringen gjort vissa förtydliganden i svaromålet har kommissionen frånfallit de anmärkningar som utgjorde den sjätte delen i ansökan.

Huruvida direktivet har införlivats för sent

11 Kommissionen har klandrat den tyska regeringen för att inte inom den föreskrivna tidsfristen ha vidtagit de åtgärder som var nödvändiga för att följa direktivet, eftersom tidsfristen utlöpte den 3 juli 1988 och UVPG trädde i kraft den 1 augusti 1990. Förbundsrepubliken Tyskland har således underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 5 och 189 tredje stycket i fördraget, jämförda med artikel 12.1 i direktivet.

12 Den tyska regeringen anser att det vore olämpligt att formellt fastställa det påstådda fördragsbrottet, eftersom domstolen redan i dom av den 9 augusti 1994 i mål C-396/92, Bund Naturschutz in Bayern m.fl. (REG 1994, s. I-3717) konstaterade att direktivet har införlivats för sent i Tyskland.

13 I det avseendet kan det konstateras att domen i det ovannämnda målet Bund Naturschutz in Bayern m.fl. meddelades inom ramen för en begäran om förhandsavgörande som rörde tolkningen av artikel 12.1 i direktivet. Ett förfarande för fastställelse av fördragsbrott har däremot ett annat föremål för talan och andra följder.

14 Vad beträffar föremålet för talan syftar en talan om fördragsbrott till att formellt fastställa att en medlemsstat inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten.

15 Vad beträffar rättsverkningarna är den formella fastställelsen av ett fördragsbrott en förutsättning för att det förfarande som avses i artikel 171 i EG-fördraget, i dess lydelse enligt Fördraget om Europeiska unionen, skall kunna inledas.

16 Enligt domstolens rättspraxis är slutligen kommissionen, på grund av sin roll som fördragets väktare, ensam behörig att avgöra om det är lämpligt att inleda ett förfarande om fördragsbrott (dom av den 11 augusti 1995 i mål C-431/92, kommissionen mot Tyskland, REG 1995, s. I-2189, punkt 22).

17 Det skall således fastslås att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 12.1 i nämnda direktiv, genom att inte inom den föreskrivna fristen vidta de åtgärder som var nödvändiga för att följa detta direktiv.

Huruvida kommissionen underrättats om samtliga bestämmelser som antagits inom det område som omfattas av direktivet

18 Enligt artikel 12.2 i direktivet skall "[m]edlemsstaterna ... till kommissionen överlämna texten till bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv".

19 Kommissionen har kritiserat den tyska regeringen för att inte ha underrättat den om samtliga nationella bestämmelser som syftade till att införliva direktivet, i synnerhet de bestämmelser som antagits av de tyska delstaterna. De sistnämnda bestämmelserna, som antogs inom det område som omfattas av direktivet, skulle enligt kommissionen ha överlämnats till den i enlighet med artikel 12.2 i direktivet. Förbundsrepubliken Tyskland har således underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 5 och 189 tredje stycket i fördraget, jämförda med artikel 12.2 i direktivet.

20 Den tyska regeringen har invänt att varken den sistnämnda bestämmelsen eller någon annan bestämmelse i gemenskapsrätten ålägger den skyldigheten att underrätta kommissionen om samtliga åtgärder som den har vidtagit för att följa direktivet.

21 För övrigt har den tyska regeringen gjort gällande att enligt 4 § UVPG har denna lag företräde framför speciallagar samt delstaternas lagstiftning. Om de krav som uppställs i dessa inte överstiger vad som fastställs i UVPG skall reglerna i UVPG vara direkt tillämpliga. UVPG garanterar således att kraven i direktivet uppfylls helt, vilket medför att det är onödigt att underrätta kommissionen om övriga bestämmelser.

22 Det kan i det avseendet konstateras att ordalydelsen i artikel 12.2 i direktivet inte väcker några tvivel om omfattningen av medlemsstaternas skyldighet att underrätta kommissionen om samtliga bestämmelser som de antar inom det område som omfattas av direktivet. Det kan inte heller antas att det kan göras åtskillnad vad beträffar denna skyldighet beroende på den federala eller centraliserade strukturen i medlemsstaterna eller den lagstiftningsteknik som används i var och en av dessa.

23 Eftersom denna underrättelseskyldighet avser samtliga nationella bestämmelser som antagits inom det område som omfattas av direktivet, kan fastställandet av det påstådda fördragsbrottet inte påverkas av att bestämmelserna i UVPG, som kommissionen underrättades om, har företräde framför de bestämmelser som kommissionen inte underrättades om.

24 Det skall följaktligen fastslås att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 12.2 i nämnda direktiv genom att inte ha underrättat kommissionen om samtliga åtgärder som den vidtagit för att följa direktivet.

Huruvida direktivet har tillämpats på samtliga projekt som tillåtits efter den 3 juli 1988

25 I 22 § första stycket UVPG föreskrivs en övergångsregel, enligt vilken tillståndsförfaranden som redan inletts skall fullföljas i enlighet med bestämmelserna i denna lag, om projektet ännu inte hade offentliggjorts då UVPG trädde i kraft, nämligen den 1 augusti 1990.

26 Enligt kommissionen medför denna övergångsbestämmelse att UVPG:s tillämpningsområde begränsas i tiden, eftersom tillståndsförfaranden som inletts före den 1 augusti 1990, men efter den 3 juli 1988 (det datum då fristen för införlivande av direktivet utlöpte), inte blir föremål för en miljökonsekvensbeskrivning i enlighet med direktivets krav. Enligt kommissionen har således Förbundsrepubliken Tyskland underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 5 och 189 tredje stycket i fördraget, jämförda med artikel 12.1 i direktivet.

27 Förbundsregeringen har hävdat att det redan av domarna i de ovannämnda målen Bund Naturschutz in Bayern m.fl. och kommissionen mot Tyskland framgick att Förbundsrepubliken Tyskland inte hade rätt att anta en undantagsbestämmelse, såsom 22 § första stycket UVPG, avseende de projekt där begäran om tillstånd ingavs efter den 3 juli 1988, och på så sätt undanta dessa projekt från skyldigheten att göra dem till föremål för en miljökonsekvensbeskrivning. Eftersom frågan redan har avgjorts genom dessa två domar, skulle det inte finnas någon anledning för domstolen att på nytt uttala sig i frågan.

28 Det bör i det avseendet påpekas att det mål som ledde till domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Tyskland hade ett annat föremål för talan, nämligen att fastställa att Förbundsrepubliken Tyskland gjort sig skyldig till ett fördragsbrott genom att i ett enskilt fall vid förverkligandet av ett visst projekt inte iaktta skyldigheten att göra det till föremål för en miljökonsekvensbeskrivning i enlighet med direktivets krav. Det målet syftade inte till att fastställa att denna stat hade gjort sig skyldig till fördragsbrott genom att anta 22 § UVPG.

29 Med hänsyn till de överväganden som har utvecklats i punkt 13-15 ovan skall det fastslås att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 12.1 i nämnda direktiv, genom att inte föreskriva en skyldighet att lämna en miljökonsekvensbeskrivning för samtliga projekt som enligt direktivet skall bli föremål för en sådan bedömning och som omfattas av ett tillståndsförfarande som har inletts efter den 3 juli 1988.

Huruvida artikel 2 i direktivet har införlivats fullständigt med avseende på de projekt som anges i bilaga 2 till detta

30 I artikel 2 i direktivet föreskrivs följande:

"1. Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan bland annat på grund av sin art, storlek eller lokalisering blir föremål för en bedömning av denna påverkan innan tillstånd ges.

De projekt som skall omfattas av sådan bedömning anges i artikel 4.

..."

31 I artikel 4 i direktivet klargörs följande:

"1. Om inte annat följer av artikel 2.3 skall projekt inom de grupper som redovisas i bilaga 1 bli föremål för en bedömning (miljökonsekvensbeskrivning) i enlighet med artikel 5-10.

2. Projekt inom de grupper som redovisas i bilaga 2 skall bli föremål för en bedömning (miljökonsekvensbeskrivning) i enlighet med artikel 5-10 när medlemsstaterna anser att detta krävs på grund av projektets karaktär.

I detta syfte kan medlemsstaterna bland annat bestämma att en bedömning skall göras för vissa typer av projekt eller fastställa sådana kriterier eller gränsvärden som krävs för att avgöra vilka projekt, hänförliga till de grupper som anges i bilaga 2, som skall bli föremål för en bedömning enligt artikel 5-10."

32 Bilaga 1 till direktivet omfattar nio projektkategorier som definieras i enlighet med projektens karaktär, såsom oljeraffinaderier, integrerade kemiska anläggningar, anläggning av motorvägar och hamnar. I bilaga 2, som har titeln "Projekt som faller under artikel 4.2", anges tolv projektkategorier. Till skillnad från i bilaga 1 är de kategorier som anges i bilaga 2 uppdelade i underkategorier, som alla föregås av en bokstav, förutom kategorierna i punkterna 5, 9 och 12.

33 Den tyska regeringen har, genom att använda den möjlighet som ges i artikel 4.2 i direktivet jämförd med bilaga 2, definierat vissa projekt i 3 § UVPG och i dess bilaga som den har beslutat skall omfattas av denna lags tillämpningsområde samt av skyldigheten att lämna en miljökonsekvensbeskrivning.

34 Kommissionen har hävdat att den tyska lagstiftningen inte omfattar alla projektgrupper i bilaga 2 till direktivet. Enligt kommissionen skall samtliga projekt, som redovisas i bilaga 2 till direktivet under de olika bokstäver som föregår de underkategorier som omfattas av denna bilaga, anses utgöra "grupper" i den mening som avses i artikel 4.2 i direktivet. Kommissionen har inte bestritt att medlemsstaterna med stöd av artikel 4.2 i direktivet kan göra åtskillnad, på grund av deras karaktär, mellan projekt som ingår i en viss grupp i bilaga 2 i direktivet. Den anser dock att det inte är tillåtet att generellt undanta en hel grupp från skyldigheten att lämna en miljökonsekvensbeskrivning.

35 Kommissionen har därför yrkat att domstolen skall fastställa att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 5 och 189 tredje stycket i fördraget, jämförda med artiklarna 2.1 och 12.1 i direktivet, genom att på förhand utesluta hela grupper av projekt, som redovisas i bilaga 2 till direktivet, från skyldigheten att lämna en miljökonsekvensbeskrivning.

36 Den tyska regeringen anser att det skall göras åtskillnad mellan begreppen grupper och projekt. Den anser att i bilaga 2 till direktivet anges totalt "tolv projektgrupper", inom vilka det finns "särskilda" projekt. Således utgör var och en av de tolv kategorierna i bilagan en projektgrupp, och var och en av underkategorierna till dessa, som föregås av en bokstav, utgör ett särskilt projekt.

37 Den tyska regeringen har gjort gällande att enligt artikel 4.2 i direktivet kan varje medlemsstat skönsmässigt bestämma vilka projekt bland de särskilda projekt som anges i de tolv grupperna som skall bli föremål för en bedömning. I UVPG beaktas samtliga grupper av projekt i bilaga 2 till direktivet, och inom dessa grupper skall de projekt som den federala lagstiftaren anser så kräver, på grund av deras karaktär, bli föremål för en miljökonsekvensbeskrivning. För det ändamålet har den tyska regeringen skönsmässigt fastställt bestämda kriterier och/eller gränsvärden för vissa typer av projekt vad beträffar skyldigheten att göra en bedömning. Enligt den tyska regeringen är det följaktligen oriktigt att hävda att Förbundsrepubliken Tyskland har undantagit hela grupper av projekt från skyldigheten att göra en bedömning.

38 Enligt domstolens rättspraxis tillerkänns medlemsstaterna enligt artikel 4.2 i direktivet inte rätten att fullständigt och definitivt undanta en eller flera av de grupper som avses i bilaga 2 från en möjlig bedömning (se dom av den 2 maj 1996 i mål C-133/94, kommissionen mot Belgien, REG 1996, s. I-2323, punkt 43). För att kunna avgöra tvisten på denna punkt är det nödvändigt att först beröra frågan om tolkningen av begreppet projektgrupp i den mening som avses i artikel 4 i direktivet.

39 Det kan i det avseendet konstateras att i såväl artikel 4.1 som i artikel 4.2 i direktivet används samma formulering i den del av meningen som hänför sig till begreppet i fråga, nämligen "... projekt inom de grupper som redovisas i bilaga 1 [skall] bli föremål för en bedömning..." och "[p]rojekt inom de grupper som redovisas i bilaga 2 skall bli föremål för en bedömning ... när ...".

40 Av detta följer att begreppet i fråga inte har ett annorlunda innehåll eller en annorlunda betydelse beroende på om det förekommer i bilaga 1 eller i bilaga 2 till direktivet.

41 Eftersom detta begrepp avser projektgrupper som definieras efter deras karaktär i bilaga 1, måste det avse samma slags projektgrupper i bilaga 2.

42 De nio projektkategorierna i bilaga 1 kan emellertid inte på grund av sin karaktär antas motsvara de tolv kategorierna i bilaga 2, eftersom var och en av dessa utgör ett omfattande område av ekonomisk verksamhet. I stället motsvarar de underkategorierna till dessa som var och en föregås av en bokstav. Detta antagande bekräftas av det faktum att kategorierna 5, 9 och 12 i bilaga 2 inte har några underkategorier, utan var och en av dessa utgör en väl avgränsad verksamhet.

43 Exempelvis motsvarar projektkategorin med rubriken "Anläggning av motorvägar, motortrafikleder, järnvägslinjer för fjärrtrafik samt flygplatser..." i punkt 7 i bilaga 1, såsom projektgrupp, inte den grupp som anges i punkt 10 i bilaga 2 som har rubriken "Infrastrukturprojekt", utan motsvarar bokstaven d, som hänvisar till "Anläggning av vägar, hamnar (inklusive fiskehamnar) samt flygfält (projekt som inte anges i bilaga 1)".

44 En motsatt tolkning av begreppet i fråga skulle innebära att den i artikel 2.1 i direktivet angivna principen, att projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan bland annat på grund av sin art, storlek eller lokalisering skall vara föremål för en miljökonsekvensbeskrivning, fråntogs sin ändamålsenliga verkan och att medlemsstaterna gavs möjlighet att tillämpa bilaga 2 till direktivet efter eget gottfinnande.

45 Det är på grundval av just denna princip som domstolen ansåg att den befogenhet att företa en skönsmässig bedömning som medlemsstaterna tilldelats genom artikel 4.2 i direktivet begränsas av skyldigheten att göra en bedömning enligt artikel 2.1 (se dom av den 24 oktober 1996 i mål C-72/95, Kraaijeveld m.fl., REG 1996, s. I-5403, punkt 50) och att de kriterier och/eller gränsvärden som nämns i artikel 4.2 har som mål att underlätta bedömningen av ett projekts konkreta karaktär i syfte att avgöra om det omfattas av bedömningsskyldigheten och inte att på förhand från denna skyldighet undanta vissa hela grupper av projekt som redovisas i bilaga 2 och som kan förutses på en medlemsstats territorium (dom i det ovannämnda målet kommissionen mot Belgien, punkt 42).

46 Det skall följaktligen faststlås att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 2.1 och 4.2 i nämnda direktiv, genom att på förhand utesluta hela grupper av projekt som redovisas i bilaga 2 till direktivet från skyldigheten att lämna en miljökonsekvensbeskrivning.

Huruvida artikel 5.2 i direktivet har införlivats fullständigt

47 I artikel 5.1 i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna är skyldiga att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att exploatören lämnar vissa uppgifter avseende ett projekt som skall bli föremål för en miljökonsekvensbeskrivning. Dessa uppgifter anges närmare i punkt 2 i denna bestämmelse och i bilaga 3 till direktivet.

48 Kommissionen har påpekat att i 6 § tredje och fjärde stycket UVPG, varigenom artikel 5.2 i direktivet har införlivats, definieras de uppgifter som exploatören skall lämna. I 6 § andra stycket andra meningen UVPG föreskrivs dock att dessa bestämmelser endast är tillämpliga "om de uppgifter som anges i tredje och fjärde stycket inte definieras i detalj i en lagbestämmelse".

49 Enligt kommissionen innebär detta att andra lagbestämmelser, som i detalj definierar arten och omfattningen av den information som skall lämnas, har företräde framför bestämmelserna i UVPG och ersätter dessa i sådana fall. Kommissionen har således dragit slutsatsen att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 5 och 189 tredje stycket i fördraget, jämförda med artiklarna 5.2 och 12.1 i direktivet, genom att inte anta en allmän bestämmelse avseende den information som skall lämnas i enlighet med direktivet.

50 Den tyska regeringen har gjort gällande att kommissionens ståndpunkt är baserad på en felaktig tolkning av 6 § andra stycket UVPG. Denna bestämmelse är inte ett undantag från den allmänna regeln i 4 § UVPG, som reglerar förhållandet mellan UVPG och andra lagbestämmelser som antagits på förbunds- eller delstatsnivå inom det område som omfattas av direktivet. Enligt denna regel skall tillämpningen av UVPG ha företräde om de krav som uppställs i dessa lagbestämmelser inte överstiger kraven i UVPG.

51 Det kan i det avseendet konstateras att i artikel 5.2 i direktivet anges minimikrav vad gäller innehållet i de uppgifter som exploatören skall lämna. Kommissionen har inte kritiserat den tyska regeringen för att 6 § tredje och fjärde stycket UVPG inte garanterar ett riktigt införlivande av motsvarande bestämmelse i direktivet.

52 Om det av skäl som hör samman med den federala strukturen i denna medlemsstat finns andra specialbestämmelser som på förbunds- eller delstatsnivå föreskriver särskilda krav som, i förekommande fall, överensstämmer med individuella behov på olika verksamhetsområden inom direktivets tillämpningsområde, skall det påpekas att medlemsstaterna enligt artikel 13 i direktivet har rätt att fastställa strängare regler än dem som föreskrivs i direktivet. Enligt de förklaringar som den tyska regeringen har lämnat garanterar för övrigt den allmänna regeln i 4 § UVPG att 6 § tredje och fjärde stycket UVPG tillämpas när kraven i specialbestämmelserna inte överstiger dem som föreskrivs i den motsvarande bestämmelsen i UVPG.

53 Mot den bakgrunden skall denna del av talan ogillas.

54 Av vad anförts följer att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 2.1, 4.2, 12.1 och 12.2 i direktivet, genom att

- inte inom den föreskrivna fristen vidta de åtgärder som var nödvändiga för att följa direktivet,

- inte underrätta kommissionen om samtliga åtgärder som den vidtagit för att följa nämnda direktiv,

- inte föreskriva en skyldighet att lämna en miljökonsekvensbeskrivning för samtliga projekt som enligt direktivet skall bli föremål för en sådan bedömning och som omfattas av ett tillståndsförfarande som har inletts efter den 3 juli 1988, och

- på förhand utesluta hela grupper av projekt som redovisas i bilaga 2 till direktivet från skyldigheten att lämna en miljökonsekvensbeskrivning.

55 Talan ogillas i övrigt.

Rättegångskostnader

56 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Förbundsrepubliken Tyskland har tappat större delen av målet, skall denna ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

57 Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 2.1, 4.2, 12.1 och 12.2 i direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, genom att

- inte inom den föreskrivna fristen vidta de åtgärder som var nödvändiga för att följa direktivet,

- inte underrätta kommissionen om samtliga åtgärder som den vidtagit för att följa direktivet,

- inte föreskriva en skyldighet att lämna en miljökonsekvensbeskrivning för samtliga projekt som enligt direktivet skall bli föremål för en sådan bedömning och som omfattas av ett tillståndsförfarande som har inletts efter den 3 juli 1988, och

- på förhand utesluta hela grupper av projekt som redovisas i bilaga 2 till direktivet från skyldigheten att lämna en miljökonsekvensbeskrivning.

58 Talan ogillas i övrigt.

59 Förbundsrepubliken Tyskland skall ersätta rättegångskostnaderna.