61995J0300

Tillnärmning av lagstiftning - Ansvar för produkter med säkerhetsbrister - Direktiv 85/374 - Befrielse från ansvar - Villkor - Nivå för det vetenskapliga och tekniska kunnandet som inte gör det möjligt att upptäcka defekten - Begrepp - Nationell införlivandebestämmelse - Fördragsbrott inte bevisat

(Rådets direktiv 85/374, artikel 7 e)

För att, i enlighet med direktiv 85/374, av en tillverkare kunna kräva skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister måste inte den skadelidande bevisa att tillverkaren är skyldig, men i enlighet med principen om en rättvis riskfördelning mellan den skadelidande och tillverkaren, vilken uttrycks i artikel 7 i direktivet, måste den sistnämnde kunna gå fri från ansvar om han bevisar att vissa omständigheter föreligger, bland annat att "det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då han satte produkten i omlopp inte var sådant att det var möjligt att upptäcka defekten". Om tillverkaren i det avseendet skall bevisa att det objektiva vetandet i fråga, inbegripet de allra senaste rönen och utan någon inskränkning till ifrågavarande industrisektor, inte gjorde det möjligt att upptäcka defekten, måste vetandet för att med framgång kunna åberopas mot tillverkaren ha varit tillgängligt när produkten sattes i omlopp.

En nationell införlivandebestämmelse, i vilken det föreskrivs att tillverkaren kan undgå ansvar om han bevisar att sagda vetande "inte var sådant att en tillverkare av produkter liknande produkten i fråga skulle kunna förväntas upptäcka defekten om denna hade förelegat i den tillverkarens produkter medan de var under hans kontroll", strider inte uppenbart mot denna gemenskapsrättsliga regel. Argumentet att bestämmelsen skulle tillåta att det subjektiva vetande som besitts av en normalt aktsam tillverkare beaktas, med hänsyn till de försiktighetsåtgärder som brukar vidtas inom industrisektorn i fråga, betonar på ett selektivt sätt vissa uttryck i bestämmelsen utan att bevisa att det allmänna rättsliga sammanhanget som den ingår i inte gör det möjligt att säkerställa att direktivet tillämpas fullt ut.

I mål C-300/95,

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Peter Oliver, rättstjänsten, i egenskap av ombud, biträdd av Mark Mildred, solicitor, delgivningsadress: Carlos Gómez de la Cruz, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

sökande,

mot

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt av John E. Collins, Treasury Solicitor's Department, i egenskap av ombud, biträdd av K. Paul E. Lasok, QC, delgivningsadress: Förenade kungarikets ambassad, 14, boulevard Roosevelt, Luxemburg,

svarande,

angående en talan om fastställelse av att Förenade kungariket har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister (EGT L 210, s. 29) och enligt EG-fördraget, genom att inte vidta alla nödvändiga åtgärder för att genomföra detta direktiv och särskilt dess artikel 7 e,

meddelar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J.C. Moitinho de Almeida samt domarna C. Gulmann, D.A.O. Edward, J.-P. Puissochet och M. Wathelet (referent),

generaladvokat: G. Tesauro,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 7 november 1996,

och efter att den 23 januari 1997 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Europeiska gemenskapernas kommission har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 20 september 1995, med stöd av artikel 169 i EG-fördraget väckt talan om fastställelse av att Förenade kungariket har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister (EGT L 210, s. 29, nedan kallat direktivet) och enligt EG-fördraget, genom att inte vidta alla nödvändiga åtgärder för att genomföra detta direktiv och särskilt dess artikel 7 e.

2 Direktivet syftar till att säkerställa att medlemsstaternas rättsregler om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister närmas till varandra, eftersom skillnaderna "kan snedvrida konkurrensförhållandena och påverka varuflödet inom den gemensamma marknaden samt leda till olika grader av skydd av konsumenterna mot skada på deras hälsa eller egendom orsakad av en produkt med säkerhetsbrister" (första övervägandet i ingressen till direktivet).

3 Enligt artikel 1 i direktivet skall tillverkaren vara ansvarig för skador som orsakas av en defekt på hans produkt.

4 I artikel 4 klargörs att den skadelidande måste kunna bevisa skadan, defekten och orsakssambandet mellan defekten och skadan.

5 Emellertid anges i artikel 7 ett antal faktorer som tillverkaren kan åberopa till sitt försvar och som gör det möjligt för honom att undgå skadeståndsansvar. I det avseendet framgår det av det sjunde övervägandet i direktivet att "[e]n rättvis riskfördelning mellan den skadelidande och tillverkaren innebär att tillverkaren bör kunna gå fri från ansvar om han bevisar att det föreligger vissa omständigheter som befriar honom från sitt ansvar".

6 Följaktligen

"skall [tillverkaren] inte vara ansvarig enligt detta direktiv om han bevisar

...

e) att det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då han satte produkten i omlopp inte var sådant att det var möjligt att upptäcka defekten,

..."

7 Enligt artikel 19 i direktivet skulle medlemsstaterna vidta de åtgärder som var nödvändiga för att följa detsamma senast den 30 juli 1988. Förenade kungariket genomförde direktivet genom den första delen av 1987 års Consumer Protection Act (nedan kallad lagen) som trädde i kraft den 1 mars 1988.

8 Avsnitt 1(1) i den lagen har följande lydelse:

"Syftet med och innebörden av denna del är att införa de bestämmelser som är nödvändiga för att följa direktivet om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister, varför delen skall tolkas i enlighet därmed."

9 Avsnitt 4(1)(e), vars syfte är att genomföra artikel 7 e i direktivet, innehåller följande bestämmelse:

"När talan angående en defekt i en produkt väcks med stöd av [bestämmelser i] denna del, skall svaranden undgå ansvar om han bevisar

...

(e) att det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den relevanta tidpunkten inte var sådant att en tillverkare av produkter liknande produkten i fråga skulle kunna förväntas upptäcka defekten om denna hade förelegat i den tillverkarens produkter medan de var under hans kontroll."

10 Då kommissionen inte ansåg att lagen utgjorde ett korrekt införlivande av direktivet uppmanade den, i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 169 i fördraget, genom en skrivelse av den 26 april 1989 Förenade kungarikets regering att inom två månader inkomma med synpunkter på sex av kommissionen angivna anmärkningar.

11 Genom en skrivelse av den 19 juli 1989 tillbakavisade Förenade kungariket kommissionens påståenden. Samtidigt som Förenade kungariket medgav att lagens ordalydelse avvek från direktivets, gjorde det gällande att medlemsstaterna enligt artikel 189 i EEG-fördraget var fria att välja den ordalydelse de ansåg vara lämplig för att införliva ett direktiv, under förutsättning att det i direktivet avsedda resultatet uppnåddes.

12 Den 2 juli 1990 sände kommissionen ett motiverat yttrande till Förenade kungariket i enlighet med artikel 169 i fördraget. Den medgav att en medlemsstat har rätt att välja en egen ordalydelse för att genomföra ett direktiv under förutsättning att de nationella bestämmelserna medför det resultat som avses i direktivet. Icke desto mindre vidhöll den, på en punkt när, sin ståndpunkt i fråga om de sex invändningar som den hade åberopat i sin formella underrättelse.

13 Genom en skrivelse av den 4 oktober 1990 upprepade Förenade kungariket sin ståndpunkt att direktivet hade genomförts på ett korrekt sätt genom lagen.

14 Med utgångspunkt från Förenade kungarikets argumentation lät sig kommissionen övertygas om att frångå ytterligare fyra av sina anmärkningar, särskilt med beaktande av regeln i avsnitt 1(1) i lagen, enligt vilken de relevanta bestämmelserna skulle tolkas konformt med direktivet.

15 Eftersom kommissionen emellertid ansåg att avfattningen av avsnitt 4(1) var entydig och gjorde det nödvändigt för de nationella domstolarna att tolka den contra legem för att tolkningen skulle bli konform med direktivet, beslutade den att väcka talan vid domstolen med avseende på detta avsnitts förenlighet med artikel 7 e i direktivet.

16 I sin ansökan hävdar kommissionen huvudsakligen att lagstiftaren i Förenade kungariket har utökat möjligheten att undgå ansvar, som erbjuds i artikel 7 e i direktivet, betydligt och ändrat det strikta ansvar som åläggs genom artikel 1 i direktivet till ett ansvar som endast baserar sig på vårdslöshet.

17 Enligt kommissionen är nämligen kriteriet i artikel 7 e i direktivet objektivt i den meningen att det betonar ett vetande som inte alls är knutet till den möjlighet som tillverkaren av produkten i fråga, eller en annan tillverkare som tillverkar en liknande produkt, har att upptäcka defekten. Genom att uttrycket "tillverkaren av produkter liknande produkten i fråga skulle kunna förväntas upptäcka defekten" används i avsnitt 4(1)(e) i lagen, förutsätts en subjektiv tolkning som betonar en normalt aktsam tillverkares handlande. Det skulle således vara enklare för tillverkaren av en produkt med säkerhetsbrister att enligt systemet i avsnitt 4(1)(e) bevisa att varken han eller en tillverkare av liknande produkter hade kunnat upptäcka defekten vid den relevanta tidpunkten, eftersom de försiktighetsåtgärder som är brukliga inom denna industrisektor hade iakttagits och ingen vårdslöshet hade förelegat, än att bevisa att det, såsom anges i artikel 7 e, med beaktande av det vetenskapliga och tekniska vetandet skulle vara omöjligt att upptäcka defekten.

18 Kommissionen har dessutom anfört att även om bestämmelsen i avsnitt 1(1) i lagen utgör en ytterst värdefull anvisning för de nationella domstolarna skulle den inte i något fall vara tillräcklig för att göra en formulering rättsenlig, som vid första anblicken uppenbart står i strid med lydelsen av direktivet och som inte skulle kunna tolkas konformt med direktivet annat än genom en tolkning contra legem.

19 Förenade kungarikets regering bestrider inte kommissionens tolkning av artikel 7 e i direktivet, enligt vilken denna bestämmelse inte skulle fastställa ett "subjektivt", utan ett "objektivt" kriterium. Den anser däremot att avsnitt 4(1)(e) i lagen innehåller samma kriterium som det i artikel 7 e i direktivet och inte föreskriver ett skadeståndsansvar som baserar sig på vårdslöshet.

20 För så vitt det är möjligt att tolka artikel 7 e utan att ta hänsyn till några faktiska omständigheter, anser regeringen att det föreskrivs ett "objektivt" kriterium i den betydelsen att det "vetenskapliga och tekniska vetandet" som det i bestämmelsen hänvisas till inte avser vad tillverkaren i fråga faktiskt visste eller inte visste, utan det vetande som objektivt sett skulle kunna förväntas av den allmänna kategori tillverkare som tillverkaren i fråga tillhör. Just detta skulle vara innebörden av avsnitt 4(1)(e) i lagen.

21 Förenade kungarikets regering erinrar om att det under alla omständigheter åligger domstolarna i Förenade kungariket att tolka avsnitt 4(1)(e) på ett sätt som är förenligt med artikel 7 e på grund av avsnitt 1(1) i lagen eller den allmänna princip enligt vilken all lagstiftning genom vilken gemenskapsrätten genomförs skall tolkas konformt med denna.

22 Regeringen anser att med beaktande av avsnitt 1(1) i lagen och i frånvaro av något avgörande av nationell domstol i fråga om innebörden av avsnitt 4(1)(e) kan kommissionen inte bevisa att den bestämmelsen är oförenlig med artikel 7 e. Den skulle inte kunna vinna framgång med sin ståndpunkt i föreliggande fall annat än om den på ett övertygande sätt lyckades bevisa att avsnitt 4(1)(e) omöjligen kan ha samma rättsliga innebörd som artikel 7 e.

23 För att kontrollera om den omtvistade nationella genomförandebestämmelsen uppenbart strider mot artikel 7 e i direktivet, såsom kommissionen hävdar, måste först räckvidden av den gemenskapsbestämmelse som den förstnämnda är ämnad att genomföra granskas.

24 Det bör inledningsvis erinras om att för att kunna utkräva en tillverkares skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister måste den skadelidande i enlighet med artikel 4 i direktivet bevisa skadan, defekten och orsakssambandet mellan defekten och skadan, men inte tillverkarens culpa. I enlighet med principen om en rättvis riskfördelning mellan den skadelidande och tillverkaren, såsom denna anges i det sjunde övervägandet i direktivet, skall tillverkaren i enlighet med artikel 7 kunna gå fri från ansvar om han bevisar att vissa omständigheter föreligger, bland annat att "det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då han satte produkten i omlopp inte var sådant att det var möjligt att upptäcka defekten" (punkt e).

25 Det går att göra ett flertal överväganden i fråga om tolkningen av artikel 7 e i direktivet.

26 För det första bör det erinras om att då det i bestämmelsen hänvisas till "det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då han satte produkten i omlopp" avses inte, som generaladvokaten med rätta har påpekat i punkt 20 i sitt förslag till avgörande, de specifika säkerhetsåtgärder och säkerhetskrav som tillämpas inom den industrisektor där tillverkaren är verksam. Vad som avses är, utan undantag, det vetenskapliga och tekniska vetandet, inbegripet de allra senaste rönen, såsom det förelåg vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp.

27 Därefter bör erinras om att den omtvistade klausulen om befrielse från ansvar inte beaktar det vetande som tillverkaren i fråga besatt eller kunde besitta, konkret eller subjektivt, utan det objektiva vetenskapliga och tekniska vetande som tillverkaren presumeras besitta.

28 Ordalydelsen i artikel 7 e medför emellertid med nödvändighet att det relevanta vetenskapliga och tekniska vetandet har varit tillgängligt vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp.

29 Av vad som ovan anförts följer att tillverkaren av en produkt med säkerhetsbrister, för att kunna befria sig från sitt skadeståndsansvar i enlighet med artikel 7 e i direktivet, måste visa att det tekniska och vetenskapliga vetandet, inbegripet de allra senaste rönen, vid den tidpunkt då produkten i fråga sattes i omlopp inte gjorde det möjligt att upptäcka defekten. För att kunna åberopa relevant vetenskapligt och tekniskt vetandet gentemot tillverkaren på ett giltigt sätt krävs det dessutom att sådant vetande var tillgängligt vid den tidpunkt då produkten i fråga sattes i omlopp. I sistnämnda avseende kvarstår, till skillnad från vad kommissionen förefaller hävda, i artikel 7 e i direktivet vissa tolkningssvårigheter som i händelse av tvist måste lösas av den nationella domstolen, eventuellt genom att denna använder sig av artikel 177 i EG-fördraget.

30 Det finns skäl att nu undersöka de anmärkningar som kommissionen har åberopat till stöd för sin talan.

31 I det avseendet bör det erinras om att, då talan om fördragsbrott har väckts enligt artikel 169, det åligger kommissionen att bevisa det påstådda fördragsbrottet. Det är kommissionen som skall förse domstolen med de uppgifter som är nödvändiga för att kontrollera att fördragsbrottet föreligger, utan någon möjlighet för densamma att stödja sig på någon presumtion (se bland annat dom av den 20 mars 1990 i mål C-62/89, kommissionen mot Frankrike (Rec. 1990, s. I-925, punkt 37).

32 Kommissionen anser att ordalydelsen av avsnitt 4(1)(e) i lagen, då den hänvisar till vad som kan förväntas av en tillverkare av produkter som liknar produkten i fråga, uppenbart strider mot artikel 7 e i direktivet i det att den skulle tillåta att det subjektiva vetande som besitts av en normalt aktsam tillverkare beaktas, med hänsyn till de försiktighetsåtgärder som brukar vidtas inom industrisektorn i fråga.

33 Detta argument kan inte godtas, eftersom det på ett selektivt sätt betonar vissa uttryck i avsnitt 4(1)(e) utan att bevisa att det allmänna rättsliga sammanhanget som den omtvistade bestämmelsen ingår i inte gör det möjligt att säkerställa att direktivet tillämpas fullt ut. Med beaktande av detta sammanhang har kommissionen inte bevisat sitt påstående att det resultat som avses i artikel 7 e i direktivet uppenbarligen inte uppnås i den inhemska rättsordningen.

34 Det bör för det första nämligen konstateras att avsnitt 4(1)(e) i lagen, i enlighet med artikel 7 i direktivet, lägger bevisbördan på den tillverkare som åberopar klausulen om befrielse från ansvar.

35 För det andra medför inte avsnitt 4(1)(e) någon inskränkning med avseende på vilket vetenskapligt och tekniskt vetande som skall beaktas vid den relevanta tidpunkten.

36 För det tredje framgår det inte av dess ordalydelse som sådan, till skillnad från vad kommissionen hävdar, att tillämpningen av klausulen om befrielse från ansvar beror på det subjektiva vetande som en normalt aktsam tillverkare har, med hänsyn till de försiktighetsåtgärder som är brukliga inom industrisektorn i fråga.

37 För det fjärde bör det erinras om att räckvidden av nationella lagar och andra författningar enligt domstolens fasta rättspraxis skall bedömas med beaktande av de nationella domstolarnas tolkning av dessa (se bland annat dom av den 8 juni 1994 i mål C-382/92, kommissionen mot Förenade kungariket, Rec. 1994, s. I-2435, punkt 36). Kommissionen har i föreliggande fall inte åberopat något avgörande av en nationell domstol, i vilket den omtvistade interna bestämmelsen skulle ha tolkats på ett sätt som inte var konformt med direktivet.

38 Slutligen kan det av handlingarna i målet inte utläsas något som gör det möjligt att anse att Förenade kungarikets rättskipande myndigheter inte skulle tolka avsnitt 4(1)(e) med beaktande av direktivets avfattning och syfte för att uppnå det resultat som avses i detta och således följa artikel 189 tredje stycket i fördraget (se bland annat dom av den 14 juli 1994 i mål C-91/92, Faccini Dori, Rec. 1994, s. I-3325, punkt 26). I avsnitt 1(1) i lagen åläggs för övrigt de nationella domstolarna uttryckligen en sådan skyldighet.

39 Av vad som ovan anförts följer att kommissionen inte har bevisat sitt påstående att avsnitt 4(1)(e) uppenbart strider mot artikel 7 e i direktivet med hänsyn till det allmänna rättsliga sammanhang det ingår i och särskilt avsnitt 1(1) i lagen. Talan skall följaktligen ogillas.

Rättegångskostnader

40 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, skall denna ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

följande dom:

41 Talan ogillas.

42 Kommissionen förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.