61995J0266

1 Social trygghet för migrerande arbetstagare - Familjeförmåner - Anställd som har obetald semester och som omfattas av den tyska lagstiftningen - Barn som bor i en annan medlemsstat - Begreppet anställd i fråga om utbetalning av familjeförmåner - Tillämpning av kriterierna i artikel 1 a och bilaga I till förordning nr 1408/71 - Verkan - Vägran att utbetala förmåner enligt nationell lagstiftning - Tillåtlighet - Bilaga I - Åsidosättande av fördraget - Föreligger inte

(EG-fördraget; rådets förordning nr 1408/71, artikel 1 a i, artikel 1 a ii och artikel 73 samt del I punkt C i bilaga I)

2 Fri rörlighet för personer - Arbetstagare - Likabehandling - Sociala förmåner - Familjebidrag - Bosättningsvillkor för underhållsberättigade barn - Otillåtet

(EG-fördraget, artikel 48.2)

3 En person som är bosatt och arbetar i Tyskland men vars barn är bosatta i en annan medlemsstat, och som har tagit obetald semester efter överenskommelse med sin arbetsgivare, omfattas av begreppet "anställd" i den mening som avses i artikel 1 a i i förordning nr 1408/71, om denne är försäkrad, obligatoriskt eller genom en frivillig fortsättningsförsäkring, mot en eller flera av de risker som täcks av de grenar i ett system för social trygghet som rör anställda eller egenföretagare.

Vad avser utbetalning av familjeförmåner enligt den tyska lagstiftningen, i enlighet med artikel 73 i förordningen, avser begreppet anställd emellertid endast de anställda som motsvarar den definition som följer av artikel 1 a ii jämförd med del I punkt C i bilaga I, det vill säga de som är obligatoriskt försäkrade genom ett av de system som anges i nämnda bilaga. Att tillåta en arbetstagare som befinner sig i den ovan beskrivna situationen att åberopa en av de andra definitionerna av begreppet "anställd" i artikel 1 a i förordningen i syfte att komma i åtnjutande av tyska familjeförmåner skulle vara liktydigt med att beröva denna bestämmelse i bilagan all ändamålsenlig verkan.

Om del I punkt C a i bilaga I till förordningen tolkas på detta sätt, står den inte i strid med någon bestämmelse i fördraget. Om en anställd som befinner sig i den ovan beskrivna situationen inte motsvarar den definition som följer av artikel 1 a ii jämförd med bilagan och särskilt om han inte omfattas av bilagan, avgörs frågan om huruvida familjebidrag skall beviljas eller inte genom tillämpning av nationell lagstiftning och inte genom tillämpning av bilagan.

Artikel 73 i förordningen ger inte i sig någon rätt till sådana förmåner utan avser i synnerhet att förhindra att en medlemsstat ges möjlighet att göra beviljandet av familjeförmånen eller dess belopp beroende av att familjemedlemmarna till en anställd är bosatta i den medlemsstat som gör utbetalningen, för att inte arbetstagare inom gemenskapen skall avhållas från att utöva sin rätt till fri rörlighet.

4 Artikel 48.2 i fördraget skall tolkas på så sätt att den utgör hinder för tillämpning av en nationell lagstiftning som leder till att familjeförmåner förvägras en anställd vars barn är bosatta i en annan medlemsstat, för de hela kalendermånader som infaller under en längre obetald semester, medan anställda vars barn är bosatta i den berörda staten har rätt till sådana förmåner.

En sådan lagstiftning är, om ingenting objektivt rättfärdigar den, diskriminerande mot migrerande arbetare, eftersom det oftast är deras barn som är bosatta utomlands.

I mål C-266/95,

angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Bundessozialgericht (Tyskland), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Pascual Merino García

och

Bundesanstalt für Arbeit,

angående tolkningen och giltigheten av del I punkt C i bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT L 230, s. 6), i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 3427/89 av den 30 oktober 1989 (EGT L 331, s. 1),

meddelar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden G.F. Mancini (referent) samt domarna C.N. Kakouris, G. Hirsch, H. Ragnemalm och R. Schintgen,

generaladvokat: N. Fennelly,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Pascual Merino García, genom Angel González Maeztu, chef för social-frågor vid Spaniens generalkonsulat i Stuttgart, i egenskap av ombud,

- Tysklands regering, genom Ernst Röder, Ministerialrat, och Bernd Kloke, Oberregierungsrat, båda vid förbundsekonomiministeriet, i egenskap av ombud,

- Spaniens regering, genom Alberto José Navarro González, generaldirektör för rättslig och institutionell samordning i EG-frågor och Gloria Calvo Díaz, abogado del Estado, statens rättstjänst, båda i egenskap av ombud,

- Europeiska unionens råd, genom Anna Lo Monaco och Stephan Marquardt, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom Maria Patakia, rättstjänsten, och Horstpeter Krepel, nationell tjänsteman med förordnande vid rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 23 januari 1997 av: Pascual Merino García, företrädd av Angel González Maeztu, Tysklands regering, företrädd av Ernst Röder, Spaniens regering, företrädd av D. Santiago Ortiz Vaamonde, abogado del Estado, statens rättstjänst, båda i egenskap av ombud, rådet, företrätt av Guus Houttuin, rättstjänsten, i egenskap av ombud, och kommissionen, företrädd av Peter Hillenkamp, juridisk rådgivare, i egenskap av ombud,

och efter att den 6 mars 1997 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Bundessozialgericht har genom beslut av den 20 juni 1995, som inkom till domstolen den 8 augusti samma år, begärt att domstolen skall meddela förhandsavgörande avseende tolkningen och giltigheten av del I punkt C i bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT L 230, s. 6), i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 3427/89 av den 30 oktober 1989 (EGT L 331, s. 1, nedan kallad förordningen).

2 Frågorna har uppkommit i en tvist mellan Pascual Merino García och Bundesanstalt für Arbeit med anledning av dess vägran att bevilja honom barnbidrag för februari månad 1986 och februari månad 1987 under vilka han hade obetald semester.

Förordningen

3 I artikel 1 a i förordningen anges följande definition av begreppen "anställd" och "egenföretagare":

"i) den som är försäkrad, obligatoriskt eller genom en frivillig fortsättningsförsäkring, mot en eller flera av de risker som täcks av grenarna i ett system för social trygghet för anställda eller egenföretagare,

ii) den som är obligatoriskt försäkrad mot en eller flera av de risker som täcks av de grenar av social trygghet som behandlas i denna förordning, enligt ett system för social trygghet för samtliga invånare eller för hela den förvärvsarbetande befolkningen, förutsatt att personen

- kan identifieras som anställd eller egenföretagare genom det sätt på vilket systemet administreras eller finansieras, eller

- om dessa kriterier inte uppfylls, är försäkrad mot någon annan risk som anges i bilaga I enligt ett system för anställda eller egenföretagare, eller enligt ett system som avses i punkt iii, antingen obligatoriskt eller genom frivillig fortsättningsförsäkring, eller, där inget sådant system finns i den berörda medlemsstaten, följer den definition som anges i bilaga I,

iii) den som är obligatoriskt försäkrad mot flera av de risker som täcks av de grenar som denna förordning behandlar, enligt ett standardsystem för social trygghet för hela lantbruksbefolkningen enligt de kriterier som anges i bilaga I,

iv) den som är frivilligt försäkrad mot en eller flera av de risker som täcks av de grenar som denna förordning behandlar, enligt en medlemsstats system för social trygghet för anställda eller egenföretagare eller för samtliga invånare eller för vissa kategorier av invånare

- om en sådan person är verksam som anställd eller egenföretagare, eller

- om en sådan person tidigare varit obligatoriskt försäkrad mot samma risk enligt ett system för anställda eller egenföretagare i samma medlemsstat."

4 Enligt artikel 13.1 i samma förordning skall i princip de personer för vilka förordningen gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat.

5 I artikel 13.2 a föreskrivs vidare att den som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna medlemsstats lagstiftning, även om han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium eller om det företag eller den person som han är anställd hos har sitt säte på eller är bosatt inom en annan medlemsstats territorium.

6 Enligt artikel 73 i förordningen skall en anställd eller egenföretagare, som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat, för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat ha rätt till de familjeförmåner som utges enligt lagstiftningen i den förra staten som om de vore bosatta i den staten.

7 Del I punkt C i bilaga I till förordningen har följande lydelse:

C. Tyskland

"Om den behöriga myndighet som ansvarar för utbetalning av familjeförmåner enligt avdelning III kapitel 7 i förordningen är en tysk myndighet, skall följande definitioner gälla, enligt artikel 1 a ii i förordningen:

a) anställd: en person som är obligatoriskt arbetslöshetsförsäkrad eller som till följd av en sådan försäkring får sjukpenning från försäkringskassa eller motsvarande förmån.

b) egenföretagare: den som bedriver verksamhet som egenföretagare och som är förpliktigad att

- gå med i eller betala avgifter till ett pensionssystem för egenföretagare, eller

- gå med i ett system för obligatorisk pensionsförsäkring."

Den nationella lagstiftningen

8 I 1 § första stycket första punkten i Bundeskindergeldgesetz (den tyska lagen om barnbidrag, BGBl. I, s. 265, nedan kallad BKGG) föreskrivs att personer som har sitt hemvist eller normalt uppehåller sig inom denna lags tillämpningsområde har rätt till barnbidrag för sina barn och likställda enligt 2 § första stycket.

9 Enligt 2 § femte stycket i BKGG kan barnbidrag inte beviljas för barn som inte har sitt hemvist eller normalt uppehåller sig inom BKGG:s tillämpningsområde.

10 Enligt 9 § i BKGG utbetalas barnbidrag från början av den månad som villkoren för att erhålla bidraget är uppfyllda till slutet av den månad som villkoren inte längre är uppfyllda.

11 Enligt 42 § andra stycket i BKGG påverkas inte bestämmelserna i gemenskapsförordningarna av lagen.

12 Enligt 311 § första stycket i Reichsversicherungsordnung (socialförsäkringslagsamlingen, BGBl. I, s. 799, nedan kallad RVO) fortsätter en anställd att omfattas av sjukförsäkringen så länge anställningen varar även om lön inte utgår, dock högst under tre veckor.

13 Enligt 104 § första stycket andra och tredje meningarna i Arbeitsförderungsgesetz (lagen om arbetslöshetsförsäkring, BGBl. I, s. 582, nedan kallad AFG), beaktas inte perioder då ingen lön utgår vid beräkningen av perioder som ger rätt till arbetslöshetsersättning, under förutsättning att perioderna inte är längre än fyra veckor vardera.

Bakgrunden till tvisten

14 Pascual Merino García är en spansk medborgare som bor och arbetar som anställd i Tyskland. Hans tre barn bor i Spanien.

15 Den 19 december 1989 ansökte han vid Bundesanstalt für Arbeit om barnbidrag enligt den tyska lagen för sina barn under perioden januari 1986-december 1988, däri inbegripet de perioder som han, enligt överenskommelse med arbetsgivaren, hade haft obetald semester, närmare bestämt mellan den 20 januari och den 2 mars 1986, och mellan den 13 januari och den 2 mars 1987. Av handlingarna i målet framgår att dessa semesterperioder inte gjorde att anställningsförhållandet upphörde.

16 Bundesanstalt für Arbeit beviljade honom de barnbidrag som han hade begärt för denna period med undantag för månaderna februari 1986 och februari 1987 (nedan kallade de omtvistade kalendermånaderna). Enligt denna institution kunde nämligen Pascual Merino García enligt 104 § första stycket i AFG jämförd med del I punkt C a i bilaga I (nedan kallad bilagan) inte anses som anställd i den mening som avses i artikel 73 i förordningen, eftersom de två semesterperioderna i fråga var längre än fyra veckor.

17 Genom ansökan av den 19 februari 1990 väckte Pascual Merino García talan vid Sozialgericht Mannheim för att få Bundesanstalt für Arbeit att betala honom barnbidrag för de två omtvistade kalendermånaderna. Denna talan ogillades den 14 oktober 1992 av Sozialgericht Mannheim, och därefter, den 21 september 1993, av Landessozialgericht Baden-Württemberg.

18 Den 27 maj 1994 överklagade Pascual Merino García således genom "Revision" Landessozialgerichts dom. Inom ramen för denna talan har han hävdat att han är anställd i den mening som avses i artikel 73 i förordningen och att bestämmelserna i bilagan är diskriminerande mot anställda inom gemenskaperna vars barn är bosatta i en annan medlemsstat.

Tolkningsfrågorna

19 Bundessozialgericht har i sitt beslut om hänskjutande ansett att Pascual Merino García varken enligt BKGG eller enligt artikel 1 a jämförd med artikel 73 och bilagan till förordningen har rätt till barnbidrag för de omtvistade kalendermånaderna. Eftersom domstolen var tveksam om bilagan var giltig, beslutade den emellertid att vilandeförklara målet och föra följande frågor vidare till domstolen:

"1) Är del I punkt C i bilaga 1 till förordning (EEG) nr 1408/71 förenlig med EG-fördraget - i synnerhet artikel 48.2 - med beaktande av att anställda vars barn är bosatta i utlandet inte har rätt till barnbidrag för de hela kalendermånader som infaller under längre perioder av obetald semester, medan anställda vars barn är bosatta i Tyskland har rätt till sådant bidrag?

2) Om del I punkt C i bilaga 1 till förordning (EEG) nr 1408/71 skulle anses ogiltig, följer det då därav att som 'anställd' - i den mening som avses i artikel 73 i förordning (EEG) nr 1408/71 - skall anses den som har obetald semester efter överenskommelse med arbetsgivaren? Eller finns det inskränkningar, till exempel avseende semesterns längd?"

20 Den hänskjutande domstolen vill genom dessa frågor i huvudsak få veta huruvida begreppet anställd vad avser utbetalning av barnbidrag enligt den tyska lagstiftningen, i enlighet med artikel 73 i förordningen, skall tolkas på så sätt att det endast avser anställda som motsvarar den definition som följer av artikel 1 a ii jämförd med bilagan. Om svaret är jakande, vill den veta om nämnda bilaga är giltig med beaktande av artikel 48.2 i fördraget. För det fall bilagan skulle visa sig vara giltig, vill den hänskjutande domstolen slutligen få veta om artikel 48.2 i fördraget utgör hinder för tillämpning av en nationell lagstiftning som leder till att familjeförmåner förvägras en anställd vars barn är bosatta i en annan medlemsstat, för de hela kalendermånader som infaller under en längre obetald semester, medan anställda vars barn är bosatta i den berörda staten har rätt till sådana förmåner. Dessa tre aspekter skall undersökas en i taget.

Bilagans tolkning

21 Den personkrets som förordningen gäller definieras i artikel 2, vilken ingår i avdelning I, med rubriken Allmänna bestämmelser. Enligt artikel 2.1 gäller förordningen bland annat "anställda och egenföretagare, som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat".

22 Begreppet "anställda" i denna bestämmelse definieras i artikel 1 a i förordningen. Begreppet betecknar varje person som inom ramen för ett av de system för social trygghet som nämns i artikel 1 a är försäkrad mot de risker och på de villkor som anges i den bestämmelsen (dom av den 3 maj 1990 i mål C-2/89, Kits van Heijningen, Rec. 1990, s. I-1755, punkt 9).

23 Det skall noteras att en person som befinner sig i samma situation som sökanden i målet vid den nationella domstolen omfattas av begreppet "anställd", särskilt i den mening som avses i artikel 1 a i i förordningen, om denne är försäkrad, obligatoriskt eller genom en frivillig fortsättningsförsäkring, mot en eller flera av de risker som täcks av grenarna i ett system för social trygghet för anställda eller egenföretagare.

24 Såsom domstolen redan har förklarat i sin dom av den 30 januari 1997 i förenade målen C-4/95 och C-5/95, Stöber och Pereira (REG 1997, s. I-511, punkt 29), som rörde egenföretagare, framgår det av själva ordalydelsen i bilagan, till vilken det hänvisas i artikel 1 a ii i förordning nr 1408/71, att endast arbetstagare som är obligatoriskt försäkrade enligt ett av de däri nämnda systemen har rätt till tyska familjeförmåner enligt avdelning III kapitel 7 i förordning nr 1408/71 (se i detta avseende även dom av den 10 oktober 1996 i förenade målen C-245/94 och C-312/94, Hoever och Zachow, REG 1996, s. I-4895, punkt 29).

25 Att tillåta en arbetstagare som befinner sig i en situation motsvarande den som är aktuell i målet vid den hänskjutande domstolen att åberopa en av de andra definitionerna av "anställd" i artikel 1 a i syfte att komma i åtnjutande av tyska familjeförmåner skulle vara liktydigt med att beröva bestämmelsen i bilagan all ändamålsenlig verkan (ovan nämnda domen i målet Stöber och Pereira, punkt 32).

26 Följaktligen skall begreppet anställd, vad avser utbetalning av familjeförmåner enligt den tyska lagstiftningen, i enlighet med artikel 73 i förordningen, tolkas på så sätt att det endast avser anställda som motsvarar den definition som följer av artikel 1 a ii jämförd med bilagan.

Bilagans giltighet

27 I detta avseende skall det inledningsvis erinras om att artikel 51 i EG-fördraget föreskriver en samordning av medlemsstaternas lagstiftning avseende social trygghet och inte en harmonisering. Skillnader i sak och förfarande mellan de olika systemen för social trygghet i varje medlemsstat och, följaktligen, i rättigheterna för de personer som arbetar där påverkas således inte av denna bestämmelse (se särskilt dom av den 15 januari 1986 i mål 41/84, Pinna, Rec. 1986, s. 1, punkt 20).

28 Artikel 73 i förordningen avser i synnerhet att förhindra att en medlemsstat ges möjlighet att göra beviljandet av familjeförmånen eller dess belopp beroende av att familjemedlemmarna till en anställd är bosatta i den medlemsstat som gör utbetalningen, för att inte arbetstagare inom gemenskapen skall avhållas från att utöva sin rätt till fri rörlighet (den ovan nämnda domen i målet Hoever och Zachow, punkt 34).

29 Det framgår tydligt av denna bestämmelses lydelse att den inte i sig medför en rätt till familjeförmåner. Familjeförmåner beviljas nämligen i enlighet med relevanta nationella bestämmelser, i det aktuella fallet BKGG.

30 I de fall som inte omfattas av bilagan medför den inte att gemenskapsmedborgare som arbetar i Tyskland och vars barn är bosatta i en annan medlemsstat helt saknar rätt till familjeförmåner. Följaktligen, och såsom generaladvokaten har anmärkt i punkt 26 i förslaget till avgörande, gäller att om sökanden i målet vid den nationella domstolen har förlorat sin rätt till familjeförmåner för de två perioderna av obetald semester som är i fråga beror detta på tillämpningen av bestämmelserna i BKGG, och inte på tillämpningen av bilagan till förordningen.

31 Domstolen finner således att vid utredningen av denna del av tolkningsfrågorna har ingen uppgift framkommit som talar mot att bilagan skulle vara giltig.

Tolkningen av artikel 48.2 i fördraget

32 Pascual Merino García menar att, eftersom han enligt 104 § första stycket andra och tredje meningen i AFG endast har rätt till familjeförmåner för sina barn som är bosatta i en annan medlemsstat under den period som han har betalat avgifter till arbetslöshetsförsäkringen, bestämmelsen utgör ett hinder för den fria rörligheten och leder till diskriminering som står i strid med artikel 48.2 i fördraget.

33 I detta avseende har domstolen upprepade gånger ansett att regeln om likabehandling i nämnda bestämmelse förbjuder inta bara öppen diskriminering på grund av nationalitet, utan även varje form av dold diskriminering som genom tillämpning av andra särskiljande kriterier de facto leder till samma resultat (domen i det ovan nämnda målet Pinna, punkt 23).

34 I målet vid den nationella domstolen har den berörde personen vägrats barnbidrag för sina barn som är bosatta i Spanien, medan det enligt BKGG är möjligt att bevilja sådana bidrag till varje person som har sitt hemvist eller normalt uppehåller sig på det territorium som omfattas av denna lag, om personens underhållsberättigade barn har sitt hemvist eller normalt uppehåller sig på samma territorium. Det är dessutom ostridigt i målet att artikel 48.2 i fördraget är tillämplig i detta mål, eftersom den berörde personen på grund av sitt anställningsförhållande har fortsatt att omfattas av tysk sjukförsäkring under en period som ingår i de omtvistade kalendermånaderna.

35 Den tyska regeringens påstående, att 2 § femte stycket i BKGG gäller både tyska medborgare och utländska medborgare vars barn inte uppfyller bosättningsvillkoret, kan inte anses som välgrundat. Såsom domstolen har angett i punkt 24 i domen i det ovan nämnda målet Pinna är det nämligen främst för migrerande arbetare som det uppkommer ett problem avseende familjemedlemmars bosättning utanför den medlemsstat som betalar ut bidraget (se även i detta avseende den ovannämnda domen i målet Stöber och Pereira, punkt 38).

36 Eftersom handlingarna i målet inte innehåller någon uppgift som är sådan att den objektivt rättfärdigar denna skillnad i behandling, är behandlingen diskriminerande och således oförenlig med artikel 48.2 i fördraget.

37 Mot denna bakgrund skall den nationella domstolens tolkningsfråga besvaras med att begreppet anställd vad avser utbetalning av familjeförmåner enligt den tyska lagstiftningen, i enlighet med artikel 73 i förordningen, skall tolkas på så sätt att det endast avser anställda som motsvarar den definition som följer av artikel 1 a ii jämförd med bilagan. Vid utredningen av tolkningsfrågorna har ingen uppgift framkommit som talar mot att bilagan skulle vara giltig. Artikel 48.2 i fördraget skall emellertid tolkas på så sätt att den utgör hinder för tillämpning av en nationell lagstiftning som leder till att familjeförmåner förvägras en anställd vars barn är bosatta i en annan medlemsstat, för de hela kalendermånader som infaller under en längre obetald semester, medan anställda vars barn är bosatta i den berörda staten har rätt till sådana förmåner.

Rättegångskostnader

38 De kostnader som har förorsakats den tyska och den spanska regeringen, Europeiska unionens råd samt Europeiska gemenskapernas kommission, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

- angående de frågor som genom beslut av den 20 juni 1995 förts vidare av Bundessozialgericht - följande dom:

Begreppet anställd vad avser utbetalning av familjeförmåner enligt den tyska lagstiftningen, i enlighet med artikel 73 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983, i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 3427/89 av den 30 oktober 1989, skall tolkas på så sätt att det endast avser anställda som motsvarar den definition som följer av artikel 1 a ii jämförd med del I punkt C i bilaga I till förordningen. Vid utredningen av tolkningsfrågorna har dessutom ingen uppgift framkommit som talar mot att den nämnda bilagan skulle vara giltig. Artikel 48.2 i EG-fördraget skall emellertid tolkas på så sätt att den utgör hinder för tillämpning av en nationell lagstiftning som leder till att familjeförmåner förvägras en anställd vars barn är bosatta i en annan medlemsstat, för hela kalendermånader under en längre obetald semester, medan anställda vars barn är bosatta i den berörda staten har rätt till sådana förmåner.