61994J0153

1 Varors ursprung - Förmånsbehandling i tullhänseende tillämplig på varor med ursprung i och som införts från Färöarna - Tullfri import på grundval av ursprungscertifikat som utfärdats av myndigheterna på Färöarna - Invändningar mot certifikaten i en utredning som utförts av gemenskapen - Bestridande av myndigheterna på Färöarna - Ursprungskommittén har inte hörts - Uppbörd i efterhand av importtull - Tillåtlighet - Möjlighet att inte besluta om uppbörd - Villkor - Bedömningskriterier

(Rådets förordning nr 802/68, nr 2051/74 och nr 1697/79; kommissionens förordning nr 3184/74)

2 Varors ursprung - Förmånsbehandling i tullhänseende tillämplig på varor med ursprung i och som införts från Färöarna - Ursprungsvaror - Definitionskriterier - "Fartyg från Färöarna" och "besättningen" på dessa fartyg

(Rådets förordning nr 2051/74, bilaga IV; kommissionens förordning nr 3184/74, bilaga I)

3 Varors ursprung - Förmånsbehandling i tullhänseende tillämplig på varor med ursprung i och som införts från Färöarna - Bearbetning av råvaror av färöiskt ursprung på färöiskt territorium - Omfattas av förmånsbehandling - Villkor - Fysiskt åtskiljande av varor från tredje land - Uppbörd, i avsaknad av åtskillnad, av reducerat tullbelopp - Villkor för tillåtlighet - Bevisbördan

(Rådets förordning nr 2051/74; kommissionens förordning nr 3184/74)

4 Europeiska gemenskapernas egna tillgångar - Uppbörd i efterhand av import- eller exporttull - Överskridande av preskriptionstid - Utfärdande av en betalningsanmaning avseende ett belopp som till viss del inte kan indrivas - Betalningsanmaningen ogiltig i sin helhet - Tillämpning av nationell rätt - Gränser - Skyldighet för myndigheter som avser att inleda uppbördsförfarande att först besluta om möjligheten att inte göra detta eller att vända sig till kommissionen - Föreligger inte

(Rådets förordning nr 1697/79, artiklarna 2.1 och 5.2; kommissionens förordning nr 2164/91, artikel 4)

5 Europeiska gemenskapernas egna tillgångar - Uppbörd i efterhand av import- eller exporttull - Förfarande avseende belopp som inte kan återvinnas hos förvärvarna av de importerade varorna - Kränkning av rätten till skydd för egendom eller av proportionalitetsprincipen - Föreligger inte

(Rådets förordning nr 1697/79

6 Förordning nr 2051/74 om tullförfarande avseende vissa varor med ursprung i och som införts från Färöarna, nr 3184/74 om definition av begreppet ursprungsvara och om metoder för administrativt samarbete för tillämpning av nämnda tullförfarande samt nr 1697/79 om uppbörd i efterhand av import- eller exporttullar skall tolkas på så sätt att tullmyndigheterna i en medlemsstat kan inleda ett förfarande för uppbörd av tull i efterhand på import av varor från Färöarna på grundval av de slutsatser som dragits i en gemenskapsutredning, även om dessa tullmyndigheter - eftersom de förlitade sig på de varucertifikat EUR.1 som utfärdats i god tro av de behöriga myndigheterna på Färöarna - inte har uttagit tull i samband med importen, även om de färöiska myndigheterna bestrider utredningens slutsatser i det avseende som dessa gäller tolkningen av de gemenskapsrättsliga tullbestämmelserna i fråga och vidhåller att certifikaten är giltiga, och även om de omtvistade frågorna inte har hänskjutits till den ursprungskommitté som har inrättats med stöd av förordning nr 802/68 om en gemensam definition av begreppet ursprungsvaror.

Den omständigheten att de behöriga myndigheterna på Färöarna i varucertifikaten EUR.1 intygade att varorna hade sitt ursprung inom detta territorium eller den omständigheten att de behöriga myndigheterna i den importerande medlemsstaten inledningsvis godtog det ursprung som hade deklarerats för varorna i dessa certifikat utgör inte ett "misstag från de behöriga myndigheternas sida" i den mening som avses i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79, i vilken föreskrivs de villkor som måste föreligga för att medlemsstaten skall kunna avstå från att besluta om uppbördsförfarande. Om myndigheterna på Färöarna är behöriga myndigheter i den mening som avses i gemenskapsbestämmelserna kan de inte i ett sådant fall hållas för ansvariga för ett misstag på sätt som avses i denna bestämmelse. Detta är däremot fallet när exportören deklarerade att varorna var av färöiskt ursprung och därvid förlitade sig på att de behöriga myndigheterna faktiskt kände till alla de sakförhållanden som är nödvändiga för att tullbestämmelserna i fråga skall kunna tillämpas och när dessa myndigheter trots denna kännedom inte gjorde någon som helst invändning vad gällde de uppgifter som förekom i exportörens deklarationer och således grundade sitt intygande av varornas färöiska ursprung på en felaktig tolkning av ursprungsbestämmelserna.

För att bedöma om det misstag som eventuellt har begåtts av myndigheterna på Färöarna inte rimligen kunde ha upptäckts av gäldenärerna i den mening som avses i samma bestämmelse, bör i synnerhet misstagets art, de berörda näringsidkarnas yrkeserfarenhet samt den noggrannhet dessa har visat prov på beaktas. Det ankommer på den nationella domstolen att på grundval av denna tolkning kontrollera om kriterierna för bedömningen av om det misstag som de behöriga myndigheterna på Färöarna eventuellt har begått rimligen kunde ha upptäckts av gäldenärerna är uppfyllda med hänsyn till omständigheterna i det föreliggande fallet.

Slutligen är ovannämnda bestämmelse tillämplig i det fall där gäldenären har rättat sig efter alla krav som uppställs såväl i gemenskapsbestämmelserna avseende tulldeklaration som i nationell lagstiftning, genom vilken gemenskapsbestämmelserna i förekommande fall kompletteras eller införlivas, även om han i god tro har lämnat felaktiga eller ofullständiga uppgifter till de behöriga myndigheterna, då dessa uppgifter var de enda som han rimligen kunde känna till eller införskaffa.

7 Kriterierna för definition av "fartyg från Färöarna", som finns i bilaga IV till förordning nr 2051/74 om tullförfarande avseende vissa varor med ursprung i och som införts från Färöarna och i den förklarande anmärkningen 4 i bilaga I till förordning nr 3184/74 om definition av begreppet ursprungsvara och om metoder för administrativt samarbete för tillämpning av nämnda tullförfarande, skall tillämpas kumulativt.

Begreppet "besättning", som ett av dessa kriterier gäller, omfattar inte personer som inte ingår i fartygets ordinarie personal men som utöver denna har anställts för ett fiske eller en del av ett visst fiske för att arbeta ombord som praktikanter eller okvalificerad maskinpersonal, särskilt i utbildningssyfte, i avsikt att iaktta villkoren i en överenskommelse som ingåtts med ett företag i tredje land för att fartyget skall kunna fiska inom detta lands ekonomiska zon och detta oavsett om dessa avlönas av fartygets redare eller av företaget i tredje land.

8 Under bearbetningen i en färöisk fabrik skall råvaror av färöiskt ursprung i den mening som avses i förordning nr 3184/74 hållas åtskilda från varor som kommer från tredje land för att omfattas av den förmånsbehandling i tullhänseende som föreskrivs i förordning nr 2051/74. I avsaknad av en sådan uppdelning kan tullmyndigheterna i den importerande medlemsstaten emellertid, med kommissionens tillstånd, besluta att av rättviseskäl endast utta tull på import från den berörda fabriken motsvarande den tull som skulle ha kunnat utkrävas om de berörda varornas ursprung hade stått i proportion till de råvarors ursprung som kommit in till fabriken under importåret.

Det framgår dessutom av bestämmelserna i ovannämnda förordningar att när räkor av färöiskt ursprung har bearbetats i en färöisk fabrik som även bearbetar räkor som införts från tredje land, åligger det exportören att med alla tillämpliga bestyrkande handlingar bevisa att räkor av färöiskt ursprung har hållits fysiskt åtskilda från räkor av annat ursprung. I avsaknad av sådana bevis kan räkorna inte längre anses vara av färöiskt ursprung, med den följden att det måste anses ha varit fel att bevilja varucertifikat EUR.1 och förmånsbehandling.

9 På gemenskapsrättens nuvarande stadium avgörs det enligt nationell rätt under vilka omständigheter en anmodan om betalning i efterhand avseende en samlad fordran, av vilken en del inte kan utkrävas på grund av att den preskriptionstid om tre år som föreskrivs i artikel 2.1 i förordning nr 1697/79 om uppbörd i efterhand av import- eller exporttullar har löpt ut, skall anses som ogiltig i sin helhet, dock med förbehåll för de gränser som uppställs enligt gemenskapsrätten, det vill säga att tillämpningen av nationell rätt inte får leda till att uppbörden av skatter och avgifter till gemenskapen blir mindre effektiv än uppbörden av nationella skatter och avgifter av samma slag och inte heller medföra att verkställigheten av gemenskapsbestämmelser i praktiken blir omöjlig eller onödigt svår.

De behöriga myndigheterna i den importerande medlemsstaten är för övrigt inte skyldiga att innan de utfärdar anmaningar om betalning i efterhand av tull besluta om möjligheten att inte inleda ett uppbördsförfarande med stöd av artikel 5.2 i förordning nr 1697/79.

Artikel 4 i förordning nr 2164/91 om tillämpning av nämnda artikel 5.2 skall tolkas på så sätt att de behöriga myndigheterna i den importerande medlemsstaten inte är skyldiga att vända sig till kommissionen med en begäran om ett beslut avseende möjligheten att inte inleda ett förfarande för uppbörd i efterhand av tull, om de anser att villkoren i artikel 5.2 inte är uppfyllda.

10 De krav som följer av rätten till skydd för egendom och av proportionalitetsprincipen utgör inte hinder för de behöriga myndigheterna att besluta om ett förfarande för uppbörd i efterhand av importtull när villkoren för att tillämpa artikel 5.2 i förordning nr 1697/79, i vilken föreskrivs en möjlighet för myndigheterna att inte inleda uppbördsförfarandet, inte är uppfyllda, även om denna tull inte längre kan återvinnas hos förvärvaren av de importerade varorna och även om det rör sig om ett betydande belopp.

Det ankommer nämligen på näringsidkare att inom ramen för sina avtalsförhållanden vidta nödvändiga åtgärder för att skydda sig mot risken för uppbörd och även den omständigheten att det utkrävda beloppet är betydande ingår bland de yrkessmässiga risker som dessa näringsidkare utsätter sig för

I de förenade målen C-153/94 och C-204/94,

angående en begäran, enligt artikel 177 i EG-fördraget, från High Court of Justice, Queen's Bench Division (Förenade kungariket), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

The Queen

och

Commissioners of Customs & Excise, Ex parte: Faroe Seafood Co. Ltd, Føroya Fiskasøla L/F (C-153/94),

Commissioners of Customs & Excise,

Ex parte: John Smith och Celia Smith, verksamma under företagsnamnet Arthur Smith (C-204/94),

angående tolkningen av rådets förordning (EEG) nr 2051/74 av den 1 augusti 1974 om tullförfarande avseende vissa varor med ursprung i och som införts från Färöarna (EGT nr L 212, s. 33), kommissionens förordning (EEG) nr 3184/74 av den 6 december 1974 om definition av begreppet ursprungsvara och om metoder för administrativt samarbete för tillämpning av tullförfarande avseende vissa varor med ursprung i och som införts från Färöarna (EGT nr L 344, s. 1), rådets förordning (EEG) nr 1697/79 av den 24 juli 1979 om uppbörd i efterhand av import- eller exporttullar, som inte har utkrävts av gäldenären, för varor som hänförts till ett tullförfarande som medför skyldighet att betala sådana tullar (EGT nr L 197, s. 1) samt kommissionens förordning (EEG) nr 2164/91 av den 23 juli 1991 om tillämpning av artikel 5.2 i rådets förordning (EEG) nr 1697/79 (EGT nr L 201, s. 16) [vid översättningen fanns ingen svensk version av dessa förordningar att tillgå],

meddelar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden D.A.O. Edward samt domarna J.C. Moitinho de Almeida, C. Gulmann (referent), P. Jann och L. Sevón,

generaladvokat: P. Léger,

justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Faroe Seafood Co. Ltd och Føroya Fiskasøla L/F, genom Richard Plender, QC, och Kevin Prosser, barrister, båda med fullmakt från Berwin Leighton, solicitors,

- John Smith och Celia Smith, verksamma under företagsnamnet Arthur Smith, genom Richard Plender, QC, och Roger Thomas, barrister, båda med fullmakt från Grange and Wintringham, solicitors,

- Förenade kungarikets regering, genom Stephen Braviner, Treasury Solicitor's Department, i egenskap av ombud, biträdd av Derrick Wyatt, QC, och Sarah Lee, barrister,

- Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Richard Wainwright, chefsjurist, och David McIntyre, nationell tjänsteman med förordnande vid rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 28 september 1995 av: Faroe Seafood Co. Ltd och Føroya Fiskasøla L/F, John Smith och Celia Smith, verksamma under företagsnamnet Arthur Smith, Förenade kungarikets regering och kommissionen

och efter att den 9 november 1995 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Do

1 High Court of Justice, Queen's Bench Division, har genom beslut av den 14 april 1994, som har inkommit till domstolens kansli den 10 juni och den 14 juli samma år, begärt att domstolen enligt artikel 177 i EG-fördraget skall meddela förhandsavgörande avseende tolkningen av rådets förordning (EEG) nr 2051/74 av den 1 augusti 1974 om tullförfarande avseende vissa varor med ursprung i och som införts från Färöarna (EGT nr L 212, s. 33, nedan kallad förordning nr 2051/74), kommissionens förordning (EEG) nr 3184/74 av den 6 december 1974 om definition av begreppet ursprungsvara och om metoder för administrativt samarbete för tillämpning av tullförfarande avseende vissa varor med ursprung i och som införts från Färöarna (EGT nr L 344, s. 1, nedan kallad förordning nr 3184/74), rådets förordning (EEG) nr 1697/79 av den 24 juli 1979 om uppbörd i efterhand av import- eller exporttullar, som inte har utkrävts av gäldenären, för varor som hänförts till ett tullförfarande som medför skyldighet att betaa sådana tullar (EGT nr L 197, s. 1, nedan kallad förordning nr 1697/79) samt kommissionens förordning (EEG) nr 2164/91 av den 23 juli 1991 om tillämpning av artikel 5.2 i rådets förordning (EEG) nr 1697/79 (EGT nr L 201, s. 16, nedan kallad förordning nr 2164/91).

2 Dessa frågor har uppkommit inom ramen för dels en talan väckt av bolagen Faroe Seafood Co. Ltd (nedan kallat Faroe Seafood) och Føroya Fiskasøla L/F (nedan kallat Føroya Fiskasøla), dels en talan väckt av makarna John och Celia Smith, verksamma under företagsnamnet Arthur Smith (nedan kallat Arthur Smith), mot de anmaningar att betala tull i efterhand som tullmyndigheterna i Förenade kungariket har tillställt dem.

3 Med tillämpning av artikel 2.2 och bilaga II till förordning 2051/74 är skal- och blötdjur med ursprung i och som införs från Färöarna till Förenade kungariket befriade från tull. Enligt artikel 5.2 i samma förordning, numera artikel 4.2, med tillämpning av artikel 1.2 i rådets förordning (EEG) nr 2612/79 av den 23 november 1979 (EGT nr L 301, s. 1) är beviljandet av en nedsättning av tulltaxan beroende av att ett varucertifikat EUR.1 uppvisas, vilket utfärdats av de behöriga myndigheterna på Färöarna i samband med exporten av de varor som anges i certifikatet. I förordning nr 3184/71 preciseras de villkor som varorna skall uppfylla för att de skall anses ha sitt ursprung i Färöarna. När en medlemsstats behöriga myndigheter finner att hela eller en del av den importtull som lagligen skall betalas inte har utkrävts av gäldenären inleder de ett förfarande för uppbörd i efterhand av den obetalda tullen med tillämpning av förordning nr 1697/79.

4 Faroe Seafood, ett bolag bildat enligt engelsk rätt, importerade räkor som omfattades av varucertifikat EUR.1 till Förenade kungariket från bland andra Føroya Fiskasøla, ett kooperativ bildat enligt färöisk rätt och ensam ägare till Faroe Seafood. Arthur Smith fungerade som skeppsklarerare och stuveriansvarig för viss del av denna import.

5 Vid ett besök på Färöarna mellan den 16 september och den 4 oktober 1991 genomfördes en utredning ledd av kommissionen i samarbete med behöriga brittiska och danska myndigheter. I utredningsrapporten kom man fram till att ursprungsbestämmelserna i förordning nr 3184/74 inte hade iakttagits avseende ett visst antal varucertifikat EUR.1 som hade utfärdats av färöiska myndigheter mellan åren 1988 och 1991. För det första konstaterades att under vissa fisken var den procentuella andelen medborgare från stater utanför gemenskapen - i detta fall Kanada - ombord på fiskefartygen högre än vad som är tillåtet enligt ursprungsbestämmelserna. För det andra fastställdes att två färöiska fabriker hade bearbetat räkor med färöiskt ursprung utan att fysiskt skilja dem från räkor som kom från tredje land. Av dessa skäl ansåg utredarna att de varucertifikat EUR.1 som angavs i bilagorna till rapporten skulle ogiltigförklaras till viss del eller i sin helhet.

6 Det framgår av beslutet om hänskjutande att de behöriga myndigheterna på Färöarna har bestridit slutsatserna i utredningen och vidhållit att varucertifikaten EUR.1 var giltiga. De färöiska myndigheterna har visserligen vitsordat de omständigheter som har angivits i utredningsrapporten men har för det första förklarat närvaron av en hög procentuell andel kanadensiska medborgare ombord på fiskefartygen under vissa fisken med den omständigheten att dessa fartyg fördes enligt avtal med en kanadensisk partner för att kunna fiska inom Kanadas ekonomiska zon och att denna partner, i enlighet med den tillämpliga kanadensiska lagstiftningen på området, fordrade att ett visst antal kanadensiska medborgare skulle sysselsättas ombord, bland annat i utbildningssyfte. Den omständigheten att kanadensiska medborgare fanns ombord innebar enligt dessa myndigheter att besättningen på fartyget var större än normalt. För det andra menade de behöriga myndigheterna på Färöarna att ett åtskiljande av räkorna under bearbetningen enligt bokföringsmässiga principer var tillräckligt för att ursprungsbestämmelserna i fråga skulle anses iakttagna. Myndigheterna har i detta avseende hänvisat till ett cirkulär från den danska skattemyndigheten från april 1989, enligt vilket ett sådant åtskiljande var tillåtet.

7 På grundval av utredningsrapporten inledde de brittiska tullmyndigheterna ett förfarande för uppbörd av tull i efterhand avseende import från Färöarna som ägde rum mellan den 9 maj 1989 och den 10 september 1991. Mellan den 23 april och den 11 maj 1992 skickades anmaningar till Føroya Fiskasøla och Faroe Seafood om att betala tull uppgående till 493 888,44 UKL. Arthur Smith anmodades på samma sätt den 21 september 1992 att betala tull uppgående till 1 158 030,14 UKL.

8 Talan vid High Court of Justice är riktad mot utfärdandet av dessa betalningsanmaningar. Den nationella domstolen anser att lösningen av dessa tvister förutsätter en tolkning av gemenskapsrätten och har därför beslutat att i en begäran om förhandsavgörande ställa följande frågor till domstolen:

"1) a) När en medlemsstats behöriga myndigheter begär uppbörd i efterhand av importtull i enlighet med rådets förordning nr 1697/79, på den grunden att varorna inte hade sitt ursprung i det territorium som angetts i det berörda varucertifikatet EUR.1, skall det fastställas regler i nationell rätt eller i gemenskapsrätten beträffande

- vilken part som bär bevisbördan för att varorna inte har ursprungsstatus, och

- vilken typ av bevis som är tillämplig i det föreliggande fallet?

b) Om dessa regler fastställs i gemenskapsrätten, vilka är de?

2) Innebär en riktig tolkning av rådets förordning nr 2051/74, kommissionens förordning nr 3184/74 och rådets förordning nr 1697/79 att en medlemsstats behöriga myndigheter får uppbära tull i efterhand på varor importerade från Färöarna, när

- dessa myndigheter inte har uppburit tull vid importen, eftersom de då godtog varucertifikaten EUR.1, i vilka deklarerades att varorna var av färöiskt ursprung,

- de behöriga myndigheterna på Färöarna har utfärdat dessa varucertifikat EUR.1 i god tro,

- det framgår av en utredning utförd av tjänstemän från kommissionen tillsammans med en dansk och en brittisk tjänsteman att varorna i fråga inte uppfyllde reglerna om ursprung, eftersom de fabriker varifrån varorna härrörde hade bearbetat ursprungsvaror och varor som saknade ursprungsstatus utan att göra åtskillnad mellan dem samt eftersom ansökan inte åtföljdes av handlingar avseende de använda råvarornas status,

- det i utredningen konstaterades att 'dessa varucertifikat EUR.1 ... ogiltigförklaras i sin helhet eller till viss del',

- myndigheterna på Färöarna har avvisat utredningens slutsatser och vidhållit att certifikaten är giltiga,

- de punkter i utredningsrapporten som har ifrågasatts av de färöiska myndigheterna inte har hänskjutits till Ursprungskommittén, samt när,

- till följd av utredningsrapporten, andra frågor som har tagits upp i utredningen har hänskjutits till Ursprungskommittén.

3) a) Skall de kriterier enligt vilka fartyg från Färöarna definieras i bilaga IV till rådets förordning nr 2051/74 samt den förklarande anmärkningen 4 i kommissionens förordning nr 3184/74 läsas kumulativt eller alternativt?

b) Om dessa kriterier skall läsas kumulativt, omfattar ordet 'besättning' som förekommer i dessa bestämmelser även de personer som inte ingår i den ordinarie personalen ombord på fartyget utan som i enlighet med en överenskommelse med ett företag i ett tredje land har anställts för ett visst fiske eller en del av ett fiske för tjänstgöring på fartyget som praktikanter eller som okvalificerad maskinpersonal och som avlönas antingen av fartygets redare eller av företaget i tredje land?

c) När en fiskerifabrik vid bearbetningen inte skiljer råvarorna åt i förhållande till deras olika ursprung, såsom föreskrivs i förordning nr 3184/74, kan en medlemsstats tullmyndigheter ta ut tull på import från denna fabrik motsvarande den tull som skulle ha kunnat utkrävas om varornas ursprung i varje last hade stått i proportion till de råvarors ursprung som hade kommit in till fabriken under det år importen ägde rum?

4) a) När en medlemsstats myndigheter sänder en anmodan om att i efterhand betala ett samlat belopp och när en del av detta sålunda fordrade belopp inte kan indrivas i enlighet med artikel 2.1 i förordning nr 1697/79, är det enligt nationell rätt eller enligt gemenskapsrätten som det skall avgöras om betalningsanmaningen skall anses som ogiltig i sin helhet?

b) Om denna fråga omfattas av gemenskapsrätten, under vilka omständigheter skall betalningsanmaningen (eventuellt) anses som ogiltig i sin helhet?

5) Kan en medlemsstats behöriga myndigheter, enligt en riktig tolkning av artikel 5.2 i rådets förordning nr 1697/79 och artikel 4 i kommissionens förordning nr 2164/91, inleda uppbörd i efterhand av importavgifter som inte har uttagits vid importen av varorna utan att först hänskjuta frågan till kommissionen, då

- exportören har handlat i god tro och deklarerat att varorna var av färöiskt ursprung,

- exportören har följt samtliga gällande bestämmelser avseende tulldeklarationen, såvida man inte kan sluta sig till motsatsen av den föregående punkten,

- de behöriga myndigheterna inom det territorium från vilket varorna exporterades i god tro har intygat i varucertifikaten 'EUR.1' att varorna hade sitt ursprung inom detta territorium och inte vid något tillfälle har ansett att certifikaten inte längre var giltiga,

- de behöriga myndigheterna i den importerande medlemsstaten har handlat i god tro och inledningsvis godtagit det ursprung som deklarerats för varorna i varucertifikaten,

- gäldenärerna hela tiden har varit i god tro om att varornas ursprung var det som deklarerades i varucertifikaten,

- de behöriga myndigheterna i den importerande medlemsstaten har medgett att de inte prövade ansökan om befrielse från tull innan de utfärdade anmodan att betala i efterhand,

- dessa behöriga myndigheter har beslutat att inte hänskjuta ärendet till kommissionen, eftersom de inte ansåg att villkoren för att få befrielse från tull enligt artikel 5.2 var uppfyllda då de ansåg att det var importören eller agenten som bar risken för det fall det visade sig att varucertifikatet EUR.1 hade utfärdats av misstag, och att en importör som är helägd av exportören samt denna exportörs agent borde ha varit i stånd att fastställa ifrågavarande varors ursprung?"

9 Innan första frågan diskuteras skall den nationella domstolens andra och tredje fråga prövas.

Den andra frågan

10 Med sin andra fråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak veta om förordningarna nr 2051/74, nr 3184/74 och nr 1697/79 skall tolkas på så sätt att en medlemsstats tullmyndigheter kan inleda ett förfarande för uppbörd i efterhand av tull på import av varor från Färöarna på grundval av de slutsatser som har dragits i en gemenskapsutredning, då denna myndighet inte uttog tull vid importen, eftersom den godtog varucertifikaten EUR.1 som hade utfärdats i god tro av de behöriga myndigheterna på Färöarna, då dessa sistnämnda myndigheter har bestridit slutsatserna i utredningen och vidhållit att certifikaten är giltiga, och då de omtvistade frågorna inte har hänskjutits till Ursprungskommittén, vilken inrättats med stöd av rådets förordning (EEG) nr 802/68 av den 27 juni 1968 om den gemensamma definitionen av begreppet varors ursprung (EGT nr L 148, s. 1, nedan kallad förordning nr 802/68) [vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå], trots att andra frågor som tagits upp i utredningen har hänskjutits dit.

11 I syfte att besvara denna fråga finns det anledning att först erinra om de relevanta bestämmelserna om tillämpning av det system med förmånsbehandling som vissa varor med ursprung i Färöarna omfattas av.

12 I förordning nr 3184/74 föreskrivs att en varas ursprungsstatus bevisas genom uppvisandet av ett varucertifikat EUR.1 (artikel 7.1) som utfärdas av de behöriga myndigheterna på Färöarna i samband med exporten av varorna (artikel 10.1). Det ankommer för övrigt på dessa myndigheter att vidta nödvändiga åtgärder för att kontrollera varornas ursprung och för kontrollen av andra uppgifter i certifikatet (artikel 22.2). Certifikatet utfärdas om de varor som skall exporteras kan anses som varor med ursprung i Färöarna på sätt som avses i förordningen (artikel 23).

13 I syfte att säkerställa en korrekt tillämpning av ursprungsbestämmelserna har medlemsstaterna och Färöarna ömsesidigt åtagit sig att genom respektive tullmyndigheter kontrollera äktheten och riktigheten av varucertifikaten EUR.1 (artikel 16). På begäran av den importerande medlemsstatens tullmyndigheter genomför de behöriga myndigheterna på Färöarna en kontroll i efterhand av varucertifikaten EUR.1 för att avgöra om detta certifikat är tillämpligt på de varor som verkligen exporterades och om dessa faktiskt kan betecknas som ursprungsvaror (artikel 46).

14 Vidare föreskrivs i artikel 15b.1, införd genom rådets förordning (EEG) nr 945/87 av den 30 mars 1987 (EGT nr L 90, s. 3) i rådets förordning (EEG) nr 1468/81 av den 19 maj 1981 om ömsesidig hjälp mellan medlemsstaternas administrativa myndigheter samt om samarbete mellan dessa myndigheter och kommissionen för att säkerställa en korrekt tillämpning av tull- och jordbrukslagstiftningen (EGT nr L 144, s. 1, nedan kallad förordning nr 1468/81) [vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå], att kommissionen kan tillsätta gemenskapsutredningar för administrativt samarbete och undersökningar i tredje land, samordnat och i nära samarbete med behöriga myndigheter i medlemsstaterna.

15 Slutligen kan de behöriga myndigheterna i den importerande medlemsstaten i enlighet med artikel 2.1 i förordning nr 1697/79 inleda ett förfarande för uppbörd i efterhand av tull, när de konstaterar att hela eller en del av den importtull som lagligen skall betalas för en vara som deklarerats för ett tullförfarande inte har utkrävts av gäldenären.

16 Det framgår av samtliga dessa bestämmelser att även om ett varucertifikat EUR.1 utfärdat av de behöriga myndigheterna på Färöarna utgör bevis för varornas färöiska ursprung, är det möjligt att genomföra kontroller i efterhand, däribland att tillsätta en gemenskapsutredning, för att kontrollera att det ursprung som angivits i ett sådant certifikat är riktigt. Såsom domstolen redan har avgjort i dom av den 7 december 1993, Huygen m.fl. (C-12/92, Rec. s. I-6381, punkterna 17 och 18), gäller att när det ursprung som angivits för varorna i varucertifikatet EUR.1 inte kan bekräftas vid en kontroll i efterhand, kan den slutsatsen dras att varorna är av okänt ursprung och att det således var fel att bevilja varucertifikatet EUR.1 och förmånsbehandlingen. Tullmyndigheterna i den importerande medlemsstaten skall då i princip inleda ett förfarande för uppbörd i efterhand av tull som inte har uttagits i samband med importen.

17 Det återstår således att pröva om detta avgörande även gäller då tullmyndigheterna på Färöarna har bestridit gemenskapsutredningens slutsatser och då ärendet trots detta inte har hänskjutits till den ursprungskommitté som inrättats genom förordning nr 802/68.

18 I detta avseende kan det påpekas att domstolen i dom av den 12 juli 1984, Les Rapides Savoyards m.fl. (218/83, Rec. s. 3105), i ovannämnda dom i målet Huygen m.fl. samt i dom av den 5 juli 1994, Anastasiou m.fl. (C-432/92, Rec. s. I-3087), har tolkat liknande bestämmelser som de som har ifrågasatts i de föreliggande målen. Dessa tre mål gällde frihandelsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet, undertecknat i Bryssel den 22 juli 1972 (EGT nr L 300, s. 189), frihandelsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Republiken Österrike, undertecknat i Bryssel den 22 juli 1972 (EGT nr L 300, s. 2, respektive associationsavtalet av den 19 december 1972 mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Republiken Cypern (EGT nr L 133, 1973, s. 2), som alla innehåller ett protokoll om definition av begreppet "ursprungsvara" samt om formerna för administrativt samarbete, särskilt avseende utfärdande och kontroll i efterhand av varucertifikat EUR.1.

19 Det framgår av denna rättspraxis att fastställandet av varors ursprung grundas på en befogenhetsfördelning mellan myndigheterna i exportstaten och myndigheterna i importstaten, på så sätt att ursprunget fastställs av myndigheterna i exportstaten, medan kontrollen av hur detta system fungerar säkerställs genom ett samarbete mellan berörda myndigheter. Såsom domstolen har understrukit motiveras detta system av den omständigheten att myndigheterna i exportstaten har de bästa möjligheterna att direkt kontrollera de omständigheter som utgör villkor för ursprunget.

20 I samma domar har domstolen även fastställt att den föreskrivna mekanismen endast kan fungera om tullmyndigheten i importstaten godtar de bedömningar som myndigheterna i exportstaten lagenligen har gjort.

21 Frågan om detta sistnämnda påstående även gäller i det föreliggande fallet skall nu prövas.

22 Det kan i detta avseende påpekas att domstolen i den ovan nämnda domen i målet Les Rapides Savoyards m.fl., punkt 27, förklarade att det är nödvändigt att tullmyndigheterna i medlemsstaterna godtar de beslut som fattas av exportstatens myndigheter för att gemenskapen i sin tur skall kunna begära att myndigheterna i de stater som är parter i frihandelsavtalen skall följa de beslut som fattas av medlemsstaternas tullmyndigheter avseende de varors ursprung som exporteras från gemenskapen till dessa stater. Domstolen underströk även att systemets funktion inte innebär ett ingrepp vare sig i gemenskapens, dess medlemsstaters eller tredje lands suveräna beskattningsrätt, eftersom det system som definieras i de ifrågavarande frihandelsavtalen har lagts fast på grundval av ömsesidiga förpliktelser som innebär att parterna är jämställda vid det ömsesidiga utbytet (punkt 29).

23 I samma dom, punkt 28, påpekade domstolen vidare att man inte behövde frukta att tillämpningen av dessa bestämmelser skulle kunna underlätta missbruk, med hänsyn till att artiklarna 16 och 17 i protokollet i fråga i detalj reglerade formerna för samarbetet mellan de berörda tullmyndigheterna i händelse av tvister om ursprunget eller vid bedrägeri från exportörens eller importörens sida.

24 Det framgår för det första av dessa överväganden att nödvändigheten av att medlemsstaternas tullmyndigheter godtar de bedömningar som exportstatens tullmyndigheter har gjort inte tar sig samma uttryck då förmånsbehandlingen inte har inrättats genom en internationell överenskommelse, genom vilken gemenskapen och ett tredje land åläggs ömsesidiga förpliktelser, utan genom en fristående gemenskapsåtgärd.

25 Detta är särskilt fallet när ett tredje lands behöriga myndigheter inte har bestridit de omständigheter som framgår av utredningen men väl den bedömning av dessa som utredarna har gjort med hänsyn till tullbestämmelserna i fråga. Det finns nämligen inget som skulle tillåta den slutsatsen att gemenskapen och dess medlemsstater skulle vara bundna av den tolkning som myndigheterna i tredje land har gjort av en gemenskapsbestämmelse såsom den ifrågavarande.

26 Det kan vidare påpekas att den andra omständigheten som domstolen grundade sin tolkning på i den ovan nämnda domen i målet Les Rapides Savoyards m.fl., det vill säga förekomsten av ett förfarande för avgörande av tvister avseende ursprung, saknas i det föreliggande fallet.

27 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 63 i sitt förslag till avgörande innehåller artikel 46 i förordning nr 3184/74 i stora drag samma bestämmelser om administrativt samarbete i fråga om kontroller i efterhand som artikel 17 i protokoll nr 3, till vilken domstolen hänvisade i ovannämnda dom, medan däremot den princip om en reglering av tvister genom en gemensam tullkommitté som föreskrivs i artikel 17.3 andra stycket, inte inbegrips. Enligt detta andra stycke skall de tvister som inte har kunnat avgöras mellan tullmyndigheterna i importstaten och tullmyndigheterna i exportstaten eller de som medför ett problem avseende tolkningen av protokollet hänskjutas till den tullkommitté som har inrättats genom avtalet.

28 Det kan för övrigt anmärkas att de ifrågavarande bestämmelserna i det föreliggande målet i detta avseende skiljer sig från de bestämmelser som är tillämpliga med stöd av det frihandelsavtal som har ingåtts mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen å ena sidan och Danmarks regering och Färöarnas lokala regering å andra sidan efter det att händelserna i det föreliggande målet inträffade. Detta avtal har godkänts i gemenskapens namn genom rådets beslut av den 2 december 1991 (EGT nr L 371, s. 1). I en bilaga till avtalet finns ett protokoll nr 3 om definition av begreppet "ursprungsvaror" och om metoder för administrativt samarbete. I artikel 25.5 i detta protokoll föreskrivs principen om en reglering av tvister genom en gemensam tullkommitté.

29 Vad gäller frågan om man inom ramen för de ifrågavarande bestämmelserna skall hänskjuta tvister avseende ursprung till den ursprungskommitté som har inrättats genom förordning nr 802/68 och som avses i den nationella domstolens begäran om förhandsavgörande, kan den besvaras nekande.

30 Det framgår nämligen av elfte övervägandet i den sistnämnda förordningen att ursprungskommittén i fråga inrättades för ett gemenskapsförfarande genom vilket bestämmelser som var nödvändiga för att säkerställa en enhetlig tillämpning av nämnda förordning kunde beslutas samt i syfte att ordna ett nära och effektivt samarbete mellan kommissionen och medlemsstaterna. Enligt artikel 12 i förordning nr 802/68 är kommittén sammansatt av företrädare för medlemsstaterna med en företrädare för kommissionen som ordförande. Med stöd av artikel 13 kan denna kommitté pröva alla frågor avseende tillämpningen av förordningen som tas upp av ordföranden, antingen på dennes initiativ eller på begäran av en företrädare för en medlemsstat. Vidare skall kommittén enligt artikel 14 avge utlåtanden avseende förslag till bestämmelser som lämnas av kommissionens företrädare, varefter tillämpningsbestämmelserna beslutas av antingen kommissionen eller rådet.

31 Vidare föreskrivs i artikel 4.1 i förordning nr 2051/74 att begreppet ursprungsvaror, med vissa förbehåll, definieras enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 14 i förordning nr 802/68.

32 Det framgår av dessa bestämmelser att de uppgifter som har tilldelats Ursprungskommittén gäller den allmänna definitionen av begreppet ursprungsvaror och dessa uppgifter utgör en del av ett samarbete mellan kommissionen och medlemsstaterna. Däremot följer det inte av någon bestämmelse i förordningen i fråga att tullmyndigheterna i den importerande medlemsstaten är skyldiga att hänskjuta de tvister om varors ursprung som kan uppkomma mellan dem och de behöriga myndigheterna på Färöarna till denna kommitté.

33 Denna slutsats påverkas inte av den omständigheten att vissa frågor som tagits upp i gemenskapens utredning, i detta fall, har hänskjutits till kommittén.

34 Slutligen kan det påpekas, vilket även generaladvokaten har gjort i punkt 68 i sitt förslag till avgörande, att den tolkning enligt vilken tullmyndigheterna i den importerande medlemsstaten kan hävda en annan tolkning än de behöriga myndigheterna på Färöarna bevarar möjligheten att lösa eventuella tvister. Den berörde kan nämligen väcka talan vid de nationella domstolarna mot de beslut som har fattats av tullmyndigheterna i den importerande medlemsstaten, varvid den enhetliga tillämpningen av gemenskapsrätten sedan kan säkerställas av domstolen inom ramen för en begäran om förhandsavgörande.

35 Mot bakgrund av det föregående kan den andra frågan besvaras med att förordningarna nr 2051/74, nr 3184/74 och nr 1697/79 skall tolkas på så sätt att tullmyndigheterna i en medlemsstat kan inleda ett förfarande för uppbörd av tull i efterhand på import av varor från Färöarna på grundval av de slutsatser som dragits i en gemenskapsutredning, även om dessa tullmyndigheter - eftersom de förlitade sig på de varucertifikat EUR.1 som utfärdats i god tro av de behöriga myndigheterna på Färöarna - inte har uttagit tull i samband med importen, även om de färöiska myndigheterna bestrider utredningens slutsatser i det avseende som dessa gäller tolkningen av de gemenskapsrättsliga tullbestämmelserna i fråga och vidhåller att certifikaten är giltiga, och även om de omtvistade frågorna inte har hänskjutits till den ursprungskommitté som har inrättats med stöd av förordning nr 802/68.

Den tredje frågan

36 Den nationella domstolens tredje fråga gäller tolkningen av bilaga IV till förordning nr 2051/74, som innehåller en definition av begreppet "ursprungsvaror" beträffande varor som omfattas av den gemensamma organisationen av marknaderna för fiskeriprodukter. I denna bilaga föreskrivs följande:

"I. ... följande varor skall anses ha sitt ursprung i Färöarna ... :

a) ...

b) varor från havsfiske som hämtats ur havet av fartyg från Färöarna,

...

Med begreppet 'fartyg från Färöarna' avses endast fartyg:

- som är registrerade eller anmälda för registrering på Färöarna,

- som för färöisk flagg,

- som till minst hälften ägs av medborgare i gemenskapens medlemsstater oavsett om de är bosatta eller inte på Färöarna eller av ett företag med huvudkontor inom en medlemsstats territorium eller på Färöarna ...,

- vars kapten och befäl uteslutande består av medborgare från gemenskapens medlemsstater oavsett om de är bosatta eller inte på Färöarna,

- vars besättning är sammansatt så att minst 75 procent är medborgare i gemenskapens medlemsstater oavsett om de är bosatta eller inte på Färöarna."

37 Den nationella domstolen har även hänvisat till den förklarande anmärkningen 4 i bilaga I till förordning nr 3184/74, i vilken den definition av "fartyg från Färöarna" som finns i bilaga IV till förordning nr 2051/74 i allt väsentligt återges.

38 Denna fråga består av tre delar.

Den första delen av den tredje frågan

39 Med den första delen av den tredje frågan vill den nationella domstolen veta om kriterierna för definitionen av "fartyg från Färöarna" som nämnts ovan skall tillämpas kumulativt eller alternativt.

40 Det är tillräckligt att i detta avseende påpeka att den ifrågavarande förmånsbehandlingen i tullhänseende har införts i syfte att främja exporten från Färöarna till gemenskapen och således bidra till den ekonomiska och sociala utvecklingen av öarna (se första övervägandet i ingressen till förordning nr 2051/74). Med hänsyn till detta syfte skulle en tolkning som innebär att de fem kriterierna för definition av "fartyg från Färöarna" tillämpas alternativt ge upphov till orimliga resultat. Således skulle ett fartyg för att anses som ett fartyg från Färöarna inte behöva vara registrerat på Färöarna eller föra färöisk flagg, utan det skulle vara tillräckligt att dess besättning var sammansatt av medborgare från medlemsstaterna.

41 Den första delen av den tredje frågan kan således besvaras med att de kriterier för definition av "fartyg från Färöarna" som finns i bilaga IV till förordning nr 2051/74 och i den förklarande anmärkningen 4 i bilaga I till förordning nr 3184/74 skall tillämpas kumulativt.

Den andra delen av den tredje frågan

42 Med den andra delen av den tredje frågan vill den nationella domstolen att domstolen skall klargöra om begreppet "besättning" som används i det ovannämnda femte kriteriet för definition av "fartyg från Färöarna" även omfattar personer som inte ingår i fartygets ordinarie besättning utan som i enlighet med en överenskommelse som ingåtts med ett företag i tredje land har anställts för ett fiske eller för en del av ett visst fiske för att arbeta på fartyget som praktikanter eller som okvalificerad maskinpersonal och som avlönas antingen av fartygets redare eller av företaget i tredje land.

43 Såsom redan har visats ovan framgår det av det första övervägandet i förordning nr 2051/74 att åtgärderna som syftar till att fortlöpande avveckla tullar på import av varor med ursprung i och som införts från Färöarna har vidtagits för att främja exporten från Färöarna till gemenskapen och således bidra till den ekonomiska och sociala utvecklingen på öarna.

44 Med hänsyn till detta syfte är avsikten med kriterierna för definition av "fartyg från Färöarna" i bilaga IV i förordning nr 2051/74 och i den förklarande anmärkningen 4 i bilaga I till förordning nr 3184/74 att säkerställa att de fartyg vars laster är befriade från tull har en verklig ekonomisk koppling till Färöarna.

45 En sådan koppling kan inte ifrågasättas när det utöver den ordinarie besättningen, för ett fiske eller en del av ett visst fiske, även finns ett visst antal medborgare från tredje land ombord på fartyget, som arbetar som praktikanter eller okvalificerad maskinpersonal i utbildningssyfte och i avsikt att iaktta villkoren i en överenskommelse som ingåtts med ett företag i tredje land för att fartyget skall kunna fiska inom detta lands ekonomiska zon. I detta avseende saknar det betydelse om medborgarna i tredje land, enligt villkoren i överenskommelsen, avlönas av den som för fartyget eller av företaget i tredje land.

46 Det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera om sådana omständigheter föreligger i det ifrågavarande målet och, i synnerhet, om det fanns medborgare från tredje land ombord på fartyget utöver den ordinarie besättningen.

47 Den andra delen av den tredje frågan kan således besvaras med att begreppet "besättning" som används i bilaga IV till förordning nr 2051/74 samt i den förklarande anmärkningen 4 i bilaga I till förordning nr 3184/74 inte omfattar personer som inte ingår i fartygets ordinarie personal men som utöver denna har anställts för ett fiske eller en del av ett visst fiske för att arbeta ombord som praktikanter eller okvalificerad maskinpersonal, särskilt i utbildningssyfte, i avsikt att iaktta villkoren i en överenskommelse som ingåtts med ett företag i tredje land för att fartyget skall kunna fiska inom detta lands ekonomiska zon och detta oavsett om dessa avlönas av fartygets redare eller av företaget i tredje land.

Den tredje delen av den tredje frågan

48 Med den tredje delen av den tredje frågan vill den nationella domstolen i huvudsak veta om råvaror av färöiskt ursprung i den mening som avses i förordning nr 3184/74 måste skiljas fysiskt från vara som införts från tredje land under bearbetningen i en färöisk fabrik för att få omfattas av den förmånsbehandling i tullhänseende som föreskrivs i förordning nr 2051/74. Den nationella domstolen vill även veta om tullmyndigheterna i den importerande medlemsstaten - när en sådan åtskillnad inte har gjorts - kan ta ut tull på importen från den berörda fabriken motsvarande den tull som skulle kunna utkrävas om de berörda varornas ursprung hade stått i proportion till de råvarors ursprung som har kommit in till fabriken under importåret.

49 Såsom redan tidigare har påpekats har den förmånsbehandling som införts genom förordning nr 2051/74 till mål att främja den ekonomiska och sociala utvecklingen på Färöarna genom att gynna import av varor med ursprung i och som införts från dessa öar till gemenskapen.

50 I motsats till vad kommissionen har hävdat bör detta mål anses uppnått om man under bearbetningen i en färöisk fabrik gör åtskillnad mellan räkor av färöiskt ursprung och räkor som införts från tredje land i enlighet med bokföringsmässiga principer, så att förmånsbehandlingen endast beviljas för den kvantitet bearbetade produkter som proportionellt motsvarar den kvantitet råvaror som skulle omfattas av rätten till denna behandling enligt ursprungsbestämmelserna i förordning nr 3184/74.

51 Det framgår nämligen av handlingarna i det föreliggande fallet att det inte görs någon skillnad beroende på räkornas ursprung, vare sig vad avser typen av bearbetning eller de bearbetningsmetoder som används. Såsom sökandena vid den nationella domstolen har anmärkt kan det således verka oproportionerligt betungande att låta de färöiska företagen bära de betydande kostnader som, enligt dessa parter, ett fysiskt åtskiljande skulle medföra.

52 Det kan vidare påpekas att det inte föreskrivs uttryckligen vare sig i förordning nr 2051/74 eller i förordning nr 3184/74 att räkor av färöiskt ursprung måste skiljas fysiskt från räkor som införts från tredje land vid bearbetningen för att möjligheten att omfattas av en förmånsbehandling skall kvarstå.

53 Emellertid kan det för det första påpekas att ursprungsvaror i bilaga IV till förordning nr 2051/74 definieras som "varor från havsfiske som hämtats ur havet av fartyg från Färöarna" och att det i artikel 2.1 a i förordning nr 3184/74 föreskrivs att som ursprungsvaror anses "varor som i sin helhet är framställda på Färöarna". I artikel 3 f i denna förordning preciseras även att varor "som i sin helhet framställts på Färöarna" omfattar "varor från havsfiske och andra varor som hämtats ur havet av deras fartyg". I brist på ytterligare preciseringar framgår av dessa bestämmelser att förmånsbehandling uteslutande gäller varor som verkligen är av färöiskt ursprung.

54 För det andra finns det anledning att godta kommissionens uppfattning om att en uppdelning på grundval av bokföringsmässiga principer kräver att villkoren för dess tillämpning fastställs på ett tydligt och specifikt sätt, på samma sätt som inom ramen för de avtal som har ingåtts mellan gemenskapen och EFTA-länderna.

55 På grund härav kan slutsatsen dras att i avsaknad av en uttrycklig bestämmelse om åtskiljande av räkor av färöiskt ursprung och räkor som införts från tredje land på grundval av bokföringsmässiga principer och om tillämpningsvillkoren för denna åtskillnad, är en sådan åtskillnad inte tillräcklig för att förmånsbehandling skall kunna tillämpas med stöd av förordning nr 2051/74.

56 Det finns anledning att i detta avseende förtydliga att de danska myndigheternas interna cirkulär från april 1989 - i vilket användandet av bokföringsmässiga principer godkänns enligt sökandena vid den nationella domstolen - inte kan beaktas. Det är inte nödvändigt att fastställa det exakta innehållet i cirkuläret eller att avgöra frågan om det är avsett att tillämpas på andra varor än varor som importerats från Färöarna till andra områden i Danmark under en nationell tullordning som är tillämplig sedan den 1 januari 1973 och som inte anses ha övergått till fri omsättning (se andra övervägandet i förordning nr 2051/74), utan det kan konstateras att ett undantag från de gemenskapsrättsliga ursprungsbestämmelserna inte kan beviljas ensidigt av en medlemsstat.

57 Det framgår av ovanstående att för det fall att räkorna inte skiljs åt fysiskt i förhållande till sitt ursprung, kan import från den berörda fabriken inte omfattas av den förmånsbehandling som föreskrivs i förordning nr 2051/74. Tullmyndigheterna i den importerande medlemsstaten kan således i princip utta tull på denna import i dess helhet. Gemenskapsrätten utgör emellertid inte hinder för att dessa myndigheter med kommissionens tillstånd beslutar att av rättviseskäl endast utta tull motsvarande det belopp som skulle ha kunnat uttas om de berörda varornas ursprung hade stått i proportion till de råvarors ursprung som har kommit in till fabriken under importåret.

58 Den tredje delen av den tredje frågan kan således besvaras så att under bearbetningen i en färöisk fabrik skall råvaror av färöiskt ursprung i den mening som avses i förordning nr 3184/74 hållas åtskilda från varor som kommer från tredje land för att omfattas av den förmånsbehandling i tullhänseende som föreskrivs i förordning nr 2051/74. I avsaknad av en sådan uppdelning kan tullmyndigheterna i den importerande medlemsstaten emellertid, med kommissionens tillstånd, besluta att av rättviseskäl endast utta tull på import från den berörda fabriken motsvarande den tull som skulle ha kunnat utkrävas om de berörda varornas ursprung hade stått i proportion till de råvarors ursprung som kommit in till fabriken under importåret.

Den första frågan

59 Med sin första fråga vill den nationella domstolen i huvudsak veta - för tillämpningen av förordningarna nr 2051/74 och nr 3184/74 - om reglerna om bevisbördan och bevismedlen för att varorna som importerats från Färöarna har ursprungsstatus faller under gemenskapsrätten eller under nationell rätt. I det förstnämnda fallet ombeds domstolen ange vilka regler som är tillämpliga i det föreliggande fallet.

60 Det kan först och främst anmärkas att reglerna om bevisbördan och bevismedlen avseende varors ursprungsstatus endast faller under nationell rätt i den mån som de inte framgår av gemenskapsrätten.

61 Det skall därför undersökas om sådana regler finns i de gemenskapsbestämmelser som gäller på området. I detta avseende kan påpekas att det i artikel 9 i förordning nr 3184/74 föreskrivs att varucertifikat EUR.1 utfärdas efter exportörens skriftliga ansökan. Denne skall enligt artikel 21.2 överlämna samtliga bestyrkande handlingar som bevisar att de varor som skall exporteras uppfyller kraven för utfärdandet av ett certifikat.

62 Såsom framgår av svaret på den nationella domstolens andra fråga följer det av de gemenskapsbestämmelser som granskades i detta sammanhang att när en kontroll i efterhand, som även omfattar en gemenskapsutredning, inte leder till en bekräftelse av att ursprungsbestämmelserna har iakttagits, kan den slutsatsen dras att det var fel att bevilja varucertifikatet EUR.1 och förmånstullen.

63 Med hänsyn till svaren på den tredje frågan följer att när räkor av färöiskt ursprung har bearbetats i en färöisk fabrik som även bearbetar räkor som införts från tredje land, åligger det exportören att med alla tillämpliga bestyrkande handlingar bevisa att räkor av färöiskt ursprung har hållits fysiskt åtskilda från räkor av annat ursprung. I avsaknad av sådana bevis kan räkorna inte längre anses vara av färöiskt ursprung, med den följden att det måste anses vara fel att bevilja varucertifikat EUR.1 samt förmånsbehandling.

64 Den första frågan kan således besvaras med att det framgår av bestämmelserna i förordningarna nr 2051/74 och nr 3184/74 att när räkor av färöiskt ursprung har bearbetats i en färöisk fabrik som även bearbetar räkor som införts från tredje land, åligger det exportören att med alla tillämpliga bestyrkande handlingar bevisa att räkor av färöiskt ursprung har hållits fysiskt åtskilda från räkor av annat ursprung. I avsaknad av sådana bevis kan räkorna inte längre anses vara av färöiskt ursprung, med den följden att det måste anses ha varit fel att bevilja varucertifikat EUR.1 och förmånsbehandling.

Den fjärde frågan

65 Den nationella domstolen vill med denna fråga i huvudsak veta om det skall fastställas i nationell rätt eller i gemenskapsrätten under vilka omständigheter en anmodan om betalning i efterhand av en samlad fordran, av vilken en del inte kan utkrävas på grund av att den preskriptionstid om tre år som föreskrivs i artikel 2.1 i förordning nr 1697/79 har löpt ut, eventuellt skall anses som ogiltig i sin helhet.

66 Det framgår av domstolens rättspraxis att det i avsaknad av gemenskapsbestämmelser på detta område ankommer på den nationella rättsordningen i varje medlemsstat att bestämma formerna och villkoren för uppbörd av gemenskapsavgifter, dock med förbehåll för att dessa former och villkor inte får göra uppbörden av skatter och avgifter till gemenskapen mindre effektiv än uppbörden av nationella skatter och avgifter av samma slag och inte heller medföra att verkställigheten av gemenskapsbestämmelser i praktiken blir omöjligt eller onödigt svårt (dom av den 5 mars 1980, Ferwerda, 265/78, Rec. s. 617, punkt 12, av den 27 mars 1980, Salumi m.fl., 66/79, 127/79 och 128/79, Rec. s. 1237, punkterna 18 och 20, samt av den 8 februari 1996, FMC m.fl. C-212/94, REG s. I-389, punkt 52).

67 Det kan i detta avseende påpekas att om de behöriga myndigheterna i en medlemsstat konstaterar att en lagenlig importtull inte har uppburits, skall de enligt artikel 2.1 första stycket i förordning nr 1697/79 inleda ett förfarande för uppbörd av denna tull. Enligt det andra stycket i samma punkt kan en uppbörd av obetald tull inte inledas efter utgången av en treårig preskriptionstid, räknat från den dag då det belopp bokfördes som ursprungligen krävdes av gäldenären, eller om det inte har bokförts, från den dag då tullskulden uppkom. Enligt artikel 2.2 i förordningen inleds förfarandet för uppbörd genom att den berörde delges det belopp som importtullen uppgår till och som denne är skyldig att betala. Enligt artikel 4 föreskrivs allmänt att förfarandet skall genomföras i enlighet med de gällande bestämmelserna på området.

68 I avsaknad av andra bestämmelser avseende giltighetsvillkoren för de rättsakter som myndigheterna har antagit för uppbörd i efterhand av importtull, kan det konstateras att avgörandet av under vilka omständigheter en anmodan att i efterhand betala en samlad fordran eventuellt kan anses som ogiltig i sin helhet, när en viss del av denna fordran är preskriberad, faller under nationell rätt inom de gränser som fastställts genom ovannämnda rättspraxis.

69 Sökandena vid den nationella domstolen har gjort gällande att det i engelsk rätt finns en förfaranderegel som är tillämplig i ett fall som detta, enligt vilken en enda betalningsanmodan avseende en samlad fordran skall anses som ogiltig i sin helhet om den helt eller till viss del avser avgifter som inte längre kan utkrävas på grund av att preskriptionstiden löpt ut. Sökandena har förtydligat att utfärdandet av en ogiltig betalningsanmodan inte utgör hinder för tullmyndigheterna att utfärda en ny anmodan i enlighet med de engelska förfarandereglerna, i vilken de preskriberade fordringarna utesluts.

70 Det ankommer inte på domstolen att bestämma den exakta räckvidden av en sådan nationell regel eller att avgöra om den avser sådana betalningsanmaningar som de som har utfärdats i det föreliggande fallet. Det finns emellertid anledning att påpeka att en nationell regel avseende formen för de rättsakter som myndigheterna antar i syfte att i efterhand uppbära importtull, vars tillämpning kan leda till att sådana rättsakter blir ogiltiga utan att den i sig leder till att den berörda gemenskapsavgiften inte längre kan utkrävas, varken medför att själva grunden för bestämmelsen om uppbörd i efterhand ifrågasätts eller att denna i praktiken blir omöjlig eller svår att tillämpa.

71 Den fjärde frågan kan således besvaras så, att på gemenskapsrättens nuvarande stadium avgörs det enligt nationell rätt under vilka omständigheter en anmodan om betalning i efterhand avseende en samlad fordran, av vilken en del inte kan utkrävas på grund av att den preskriptionstid om tre år som föreskrivs i artikel 2.1 i förordning nr 1697/79 har löpt ut, skall anses som ogiltig i sin helhet, dock med förbehåll för de gränser som uppställs enligt gemenskapsrätten, det vill säga att tillämpningen av nationell rätt inte får leda till att uppbörden av skatter och avgifter till gemenskapen blir mindre effektiv än uppbörden av nationella skatter och avgifter av samma slag och inte heller medföra att verkställigheten av gemenskapsbestämmelser i praktiken blir omöjlig eller onödigt svår.

Den femte frågan

72 Den nationella domstolens femte fråga gäller tolkningen av artikel 5.2 första stycket i förordning nr 1697/79 samt de bestämmelser om tillämpning av denna artikel som fastställts i förordning nr 2164/91. Artikel 5.2 lyder enligt följande:

"De behöriga myndigheterna kan avstå från att inleda ett förfarande för uppbörd i efterhand av en importtull ... som inte har uttagits på grund av ett misstag från de behöriga myndigheternas sida vilket gäldenären inte rimligen kunde ha upptäckt, eftersom denne för sin del handlat i god tro och följt bestämmelserna i den gällande lagstiftningen i fråga om tulldeklarationen."

73 Denna fråga består av tre delar som skall behandlas i tur och ordning.

Den första delen av den femte frågan

74 Med den första delen av den femte frågan vill den nationella domstolen i huvudsak veta om de behöriga myndigheterna i den importerande medlemsstaten är skyldiga innan de utfärdar anmaningar om betalning i efterhand av tull att besluta i fråga om möjligheten att inte inleda ett uppbördsförfarande med stöd av artikel 5.2 i förordning nr 1697/79.

75 Det är tillräckligt att i detta avseende konstatera att bestämmelserna i fråga inte innehåller någon regel av vilken en sådan skyldighet skulle framgå.

76 Den första delen av den femte frågan kan således besvaras med att de behöriga myndigheterna i den importerande medlemsstaten inte är skyldiga innan de utfärdar anmaningar om betalning i efterhand av tull att besluta om möjligheten att inte inleda ett uppbördsförfarande med stöd av artikel 5.2 i förordning nr 1697/79.

Den andra delen av den femte frågan

77 Med den andra delen av den femte frågan vill den nationella domstolen i huvudsak veta om artikel 4 i förordning nr 2164/91 skall tolkas på så sätt att de behöriga myndigheterna i den importerande medlemsstaten inte är skyldiga att vända sig till kommissionen med en begäran om ett beslut avseende möjligheten att inte inleda ett förfarande för uppbörd i efterhand av tull om de anser att villkoren i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 inte är uppfyllda.

78 Det finns först och främst anledning att erinra om lydelsen av artikel 4 i förordning nr 2164/91, enligt vilken följande gäller för det fall det belopp som inte uttagits är lika med eller överstiger 2 000 ecu:

"När den behöriga myndigheten i den medlemsstat där misstaget har begåtts antingen anser att villkoren i artikel 5.2 i den grundläggande förordningen är uppfyllda eller är tveksam om räckvidden av kriterierna i denna bestämmelse med hänsyn till ärendet i fråga, hänskjuter denna myndighet ärendet till kommissionen så att ett beslut kan fattas i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artiklarna 5, 6 och 7 ..."

79 Det framgår av domstolens rättspraxis avseende artikel 4 i kommissionens förordning (EEG) nr 1573/80 av den 20 juni 1980, i vilken fastställs tillämpningsbestämmelser för artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 (EGT nr L 161, s. 1, nedan kallad förordning nr 1573/80) [vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå], ersatt av kommissionens förordning (EEG) nr 2380/89 av den 2 augusti 1989 (EGT nr L 225, s. 30) och sedan av förordning nr 2164/91, att den beslutanderätt som tillerkänns kommissionen i artikel 4 i den sistnämnda förordningen inte avser det fallet då de behöriga nationella myndigheterna är övertygade om att villkoren i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 inte är uppfyllda och då de således anser att de är skyldiga att inleda ett förfarande för uppbörd i efterhand (dom av den 26 juni 1990, Deutsche Fernsprecher, C-64/89, Rec. s. I-2535, punkt 12, och av den 27 juni 1991, Mecanarte, C-348/89, Rec. s. I-3277, punkt 32).

80 Såsom domstolen har klargjort med anledning av förordning nr 1573/80 är denna tolkning förenlig med syftet med förordning nr 2164/91, vilket består i att säkerställa en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten. Denna enhetliga tillämpning riskerar att ifrågasättas i de fall en begäran om avstående från att inleda ett förfarande för uppbörd i efterhand efterföljs, eftersom den bedömning som en medlemsstat kan åberopa som grund för ett positivt beslut, beroende på omständigheterna, riskerar på grund av den troliga avsaknaden av möjligheter att väcka talan att undgå en kontroll som avser att säkerställa en enhetlig tillämpning av de villkor som anges i gemenskapsrätten. Detta är däremot inte fallet när de nationella myndigheterna inleder ett förfarande för uppbörd, oavsett vilket belopp det rör sig om. Det är i detta fall tillåtet för den berörde att bestrida ett sådant beslut vid en nationell domstol. En enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten kan därmed säkerställas av domstolen inom ramen för en begäran om förhandsavgörande (ovannämnda dom i målet Deutsche Fernsprecher, punkt 13, samt i målet Mecanarte, punkt 33).

81 Den andra delen av den femte frågan kan således besvaras med att artikel 4 i förordning nr 2164/91 skall tolkas på så sätt att de behöriga myndigheterna i den importerande medlemsstaten inte är skyldiga att vända sig till kommissionen med en begäran om ett beslut avseende möjligheten att inte inleda ett förfarande för uppbörd i efterhand av tull, om de anser att villkoren i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 inte är uppfyllda.

Den tredje delen av den femte frågan

82 Med den tredje delen av den femte frågan vill den nationella domstolen att domstolen, med hänsyn till omständigheterna i de föreliggande tvisterna vid den nationella domstolen, skall precisera tillämpningsvillkoren för artikel 5.2 i förordning nr 1697/79, i avsikt att bedöma om sökandena vid den nationella domstolen hade rätt att förvänta sig att ett förfarande för uppbörd i efterhand inte skulle inledas.

83 I artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 föreskrivs tre kumulativa villkor för att myndigheterna skall ha rätt att avstå från att inleda ett förfarande för uppbörd i efterhand av importtull, nämligen att tull inte skall ha uttagits på grund av ett misstag från de behöriga myndigheternas sida, gäldenären skall ha handlat i god tro, det vill säga han skall inte rimligen ha kunnat upptäcka det misstag de behöriga myndigheterna har begått, och han skall ha följt samtliga bestämmelser i den gällande lagstiftningen i fråga om tulldeklaration.

84 Det framgår av domstolens fasta rättspraxis att så snart dessa tre villkor är uppfyllda har gäldenären rätt att förvänta sig att ett uppbördsförfarande inte inleds (se bland annat ovannämnda dom i målet Mecanarte, punkt 12, samt dom av den 4 maj 1993, Weis, C-292/91, Rec. s. I-2219, punkt 15).

85 Innehållet i vardera av de tre villkoren skall granskas och preciseras med hänsyn till de omständigheter som tagits upp av den nationella domstolen.

De behöriga myndigheternas misstag

86 I detta avseende vill den nationella domstolen i huvudsak veta om de behöriga myndigheterna har begått ett misstag i den mening som avses i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79, när exportören i god tro deklarerade att varorna var av färöiskt ursprung, de behöriga myndigheterna på Färöarna i god tro intygade i varucertifikaten EUR.1 att varorna hade sitt ursprung inom detta territorium och de inte vid något tillfälle ansåg att dessa certifikat inte längre var giltiga samt när de behöriga myndigheterna i den importerande medlemsstaten, även de i god tro, inledningsvis godtog det ursprung som hade angivits för varorna i certifikaten.

87 För att besvara denna fråga finns det anledning att inledningsvis påpeka att artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 enligt domstolens rättspraxis har till syfte att skydda de berättigade förväntningar som gäldenären har på att samtliga de omständigheter som utgör grund för beslutet att uppbära tull eller ej är riktiga (ovannämnda dom i målet Mecanarte, punkt 19).

88 Såsom domstolen har konstaterat i punkt 22 i ovannämnda dom följer det av bristen på en tydlig och uttömmande definition av begreppet "behöriga myndigheter" både i förordning nr 1697/79 och i tillämpningsförordningen för den sistnämnda förordningen att inte endast de myndigheter som är behöriga att inleda ett uppbördsförfarande utan varje myndighet som inom ramen för sina befogenheter tillhandahåller uppgifter som beaktas vid uppbörd av tull och som på så sätt kan inge gäldenären berättigade förväntningar skall anses som en "behörig myndighet" i den mening som avses i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79. Domstolen har fastställt att detta bland annat gäller tullmyndigheterna i den exporterande medlemsstaten, vilka ingriper med anledning av tulldeklarationen.

89 Kommissionen har gjort gällande att begreppet "behöriga myndigheter" i vart fall inte innefattar tullmyndigheterna i ett land som inte omfattas av fördraget. Kommissionen har särskilt framfört att i ett fall som det föreliggande, där fristående gemenskapsbestämmelser är tillämpliga, kan myndigheten i ett sådant land inte förutsättas ha så djupgående kännedom om och förståelse för dessa bestämmelser att en näringsidkare skulle ha rätt att fullt ut förlita sig på denna myndighet och förutsätta att han är skyddad av principen om berättigade förväntningar.

90 Denna uppfattning kan inte godtas. Det finns anledning att påpeka att i enlighet med förordning nr 3184/74 ankommer det på de behöriga myndigheterna på Färöarna att vidta nödvändiga åtgärder för kontroll av varornas ursprung samt övriga uppgifter i varucertifikatet EUR.1 (artikel 22.2). Dessa myndigheter skall utfärda varucertifikatet EUR.1 om de varor som skall exporteras kan anses som varor med ursprung i Färöarna i den mening som avses i artikel 2.1 i förordningen (artikel 23), och de skall kräva att samtliga bestyrkande handlingar överlämnas eller genomföra den kontroll som myndigheterna finner nödvändig för att fastställa om detta sista villkor är uppfyllt (artikel 25). Myndigheterna på Färöarna har således av gemenskapen gjorts delaktiga i tillhandahållandet av uppgifter som beaktas vid uppbörd av tull och kan därigenom inge gäldenären berättigade förväntningar. Under dessa förhållanden skall dessa myndigheter anses som "behöriga myndigheter" i den mening som avses i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79.

91 Det kan vidare konstateras att det framgår av själva lydelsen av artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 att gäldenärens berättigade förväntningar endast är förtjänta av det skydd som föreskrivs i denna artikel om det är de behöriga myndigheterna själva som har skapat grunden för de berättigade förväntningarna. Således är det endast de misstag som kan hänföras till de behöriga myndigheternas aktiva handlande som kan ge rätt till att ett förfarande för uppbörd i efterhand av tull inte skall inledas (ovannämnda dom i målet Mecanarte, punkt 23).

92 Såsom domstolen har preciserat i punkt 24 i ovannämnda dom kan detta villkor inte anses som uppfyllt när de behöriga myndigheterna förleds att begå ett misstag - i synnerhet avseende varornas ursprung - på grund av exportörens felaktiga deklarationer, vilkas giltighet det inte ankommer på dessa myndigheter att kontrollera eller bedöma. I ett sådant fall är det gäldenären som bär risken för att att en kommersiell handling visar sig felaktig vid en senare kontroll.

93 Det framgår vidare av domstolens rättspraxis att gäldenären inte kan grunda berättigade förväntningar avseende certifikatens giltighet på att dessa inledningsvis har godtagits av tullmyndigheterna i en medlemsstat, eftersom den uppgift som dessa har inom ramen för det första godtagandet av deklarationerna inte på något sätt utgör hinder för senare kontroller (dom av den 13 november 1984, Van Gend & Loos och Expeditiebedrijf Wim Bosman mot kommissionen, 98/83 och 230/83, Rec. s. 3763, punkt 20).

94 Av detta följer att den omständigheten att de behöriga myndigheterna på Färöarna har intygat i varucertifikaten EUR.1 att varorna hade sitt ursprung inom detta territorium eller den omständigheten att de behöriga myndigheterna i den importerande medlemsstaten inledningsvis godtog det ursprung som deklarerades för varorna i dessa certifikat inte är tillräckliga för att de behöriga myndigheterna skall anses ha begått ett misstag i den mening som avses i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79.

95 När exportören däremot har deklarerat att varorna är av färöiskt ursprung och därvid förlitat sig på att de behöriga myndigheterna på Färöarna faktiskt kände till alla de sakförhållanden som måste föreligga för att tullbestämmelserna i fråga skulle kunna tillämpas, och när dessa myndigheter trots denna kännedom inte gjorde någon som helst invändning vad gäller de uppgifter som förekom i exportörens deklarationer och således grundade sitt intygande av varornas färöiska ursprung på en felaktig tolkning av ursprungsbestämmelserna, finns det anledning att anse att det är till följd av ett misstag från de behöriga myndigheternas sida vid den inledande tillämpningen av bestämmelserna i fråga som tull inte har uttagits vid importen av varorna (se i detta avseende dom av den 22 oktober 1987, Foto-Frost, 314/85, Rec. s. 4199, punkt 24, samt av den 1 april 1993, Hewlett Packard France, C-250/91, Rec. s. I-1819, punkt 21).

96 Det ankommer på den nationella domstolen att avgöra om det i föreliggande fall har begåtts ett sådant misstag från de behöriga myndigheternas sida som de tre sökandena vid den nationella domstolen kan åberopa till stöd för att de har rätt att förvänta sig att ett förfarande för uppbörd inte inleds.

97 När det gäller det första villkoret kan den nationella domstolens fråga följaktligen besvaras med att den omständigheten att de behöriga myndigheterna på Färöarna i varucertifikaten EUR.1 intygade att varorna hade sitt ursprung inom detta territorium eller den omständigheten att de behöriga myndigheterna i den importerande medlemsstaten inledningsvis godtog det ursprung som hade deklarerats för varorna i dessa certifikat inte utgör ett "misstag från de behöriga myndigheternas sida" i den mening som avses i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79. Detta är däremot fallet när exportören deklarerade att varorna var av färöiskt ursprung och därvid förlitade sig på att de behöriga myndigheterna faktiskt kände till alla de sakförhållanden som var nödvändiga för att tullbestämmelserna i fråga skulle kunna tillämpas och när dessa myndigheter trots denna kännedom inte gjorde någon som helst invändning vad gäller de uppgifter som förekom i exportörens deklarationer och således grundade sitt intygande av varornas färöiska ursprung på en felaktig tolkning av ursprungsbestämmelserna.

Omöjlighet för gäldenären att upptäcka det misstag som har begåtts av de behöriga myndigheterna

98 När det gäller det andra villkoret framgår det av den nationella domstolens femte fråga att denna anser att gäldenärerna i det föreliggande fallet hela tiden har varit i god tro om att varornas ursprung var det som deklarerades i varucertifikaten EUR.1.

99 Det finns emellertid anledning att erinra om att villkoret i fråga enligt fast rättspraxis förutsätter att den nationella domstolen skall efterforska om gäldenärerna inte rimligen hade kunnat upptäcka det misstag som begåtts av de behöriga tullmyndigheterna, med hänsyn till misstagets art, de berörda näringsidkarnas yrkeserfarenhet samt den noggrannhet de har visat prov på (ovannämnda dom i målet Deutsche Fernsprecher, punkt 24, dom av den 8 april 1992, Beirafrio, C-371/90, Rec. s. I-2715, punkt 21, av den 16 juli 1992, Belovo, C-187/91, Rec. s. I-4937, punkt 17, samt ovannämnda dom i målet Hewlett Packard France, punkt 22).

100 Vad gäller misstagets art har domstolen i ovannämnda rättspraxis förtydligat att det i varje enskilt fall måste efterforskas om bestämmelserna i fråga är komplexa eller om de tvärtom är tillräckligt enkla för att en prövning av omständigheterna skulle göra det lätt att upptäcka misstaget. Vad avser de berörda näringsidkarnas noggrannhet finns det anledning att anse att dessa, så snart de själva är tveksamma till definitionen av varornas ursprung, skall ta reda på och i möjligaste mån klargöra om denna tvekan är motiverad.

101 Det ankommer på den nationella domstolen att på grundval av denna tolkning kontrollera om kriterierna för bedömningen av om det misstag som de behöriga myndigheterna på Färöarna eventuellt har begått rimligen kunde upptäckas av gäldenärerna är uppfyllda med hänsyn till omständigheterna i det föreliggande fallet.

102 Det kan emellertid påpekas i detta avseende att det i målen vid den nationella domstolen, såsom de har förelagts domstolen, finns flera omständigheter som skulle kunna beaktas som faktorer som sammantaget visar att det misstag som de färöiska myndigheterna eventuellt har begått i förekommande fall inte rimligen kunde upptäckas, ens av näringsidkare med lång yrkeserfarenhet som de tre sökandena vid den nationella domstolen.

103 Det framgår av punkt 49-52 ovan att det inte är möjligt att genom en enkel genomläsning av bestämmelserna i fråga utesluta att ett åtskiljande i enlighet med bokföringsmässiga principer mellan räkor av färöiskt ursprung och räkor från tredje land skulle kunna vara tillräckligt för att uppfylla ursprungsbestämmelserna. I detta sammanhang skall även den omständigheten beaktas att användningen av bokföringsmässiga principer, enligt de uppgifter som domstolen förfogar över, var tillåten för import från Färöarna till andra områden i Danmark, vilket dock måste kontrolleras av den nationella domstolen.

104 Dessutom har de berörda näringsidkarna vid flera tillfällen och under en förhållandevis lång period erhållit certifikat som i förekommande fall utgjorde en upprepad bekräftelse av det välgrundade i den uppfattning som sedan visat sig vara felaktig. Därtill har de behöriga myndigheterna på Färöarna vidhållit sin uppfattning även efter det att de fick kännedom om utredningens motsatta tolkning.

105 Slutligen finns det även anledning att beakta den omständigheten att om de berörda näringsidkarna i det föreliggande fallet verkligen hade varit tveksamma om hur bestämmelserna i fråga skulle tolkas, skulle de ha kunnat bearbeta räkorna av färöiskt ursprung för sig och således bibehållit möjligheten att omfattas av förmånsbehandlingen i tullhänseende. Den omständigheten att de inte har försökt införa en sådan fysisk åtskillnad vid de färöiska fabrikerna utgör i själva verket stöd för att de har varit i god tro i detta avseende.

106 Vad gäller det andra villkoret som uppställs i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 blir svaret på den nationella domstolens fråga således att för att bedöma om det misstag som eventuellt har begåtts av myndigheterna på Färöarna inte rimligen kunde ha upptäckts av gäldenärerna i den mening som avses i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 bör i synnerhet beaktas misstagets art, de berörda näringsidkarnas yrkeserfarenhet samt den noggrannhet dessa har visat prov på. Det ankommer på den nationella domstolen att på grundval av denna tolkning kontrollera om kriterierna för bedömningen av om det misstag som de behöriga myndigheterna på Färöarna eventuellt har begått rimligen kunde ha upptäckts av gäldenärerna är uppfyllda med hänsyn till omständigheterna i det föreliggande fallet.

Iakttagandet av samtliga bestämmelser i den gällande lagstiftningen i fråga om tulldeklarationer.

107 Den nationella domstolen har i sin femte fråga påpekat att exportören har följt alla gällande bestämmelser i fråga om sin tulldeklaration, såvida man inte kan hävda motsatsen på grund av att denne i god tro har deklarerat att varorna var av färöiskt ursprung.

108 I detta avseende gäller enligt domstolens rättspraxis att deklaranten är skyldig att till de behöriga tullmyndigheterna överlämna alla nödvändiga uppgifter som föreskrivs i gemenskapsbestämmelserna och i nationell rätt genom vilken gemenskapsbestämmelserna i förekommande fall kompletteras eller införlivas med hänsyn till den tullbehandling som begärs för de ifrågavarande varorna (dom av den 23 maj 1989, Top Hit Holzvertrieb mot kommissionen, 378/87, Rec. s. 1359, punkt 26).

109 Emellertid kan denna skyldighet, vilket domstolen har bekräftat, inte gå utöver de uppgifter som deklaranten rimligen bör känna till och kunna införskaffa, vilket innebär att det är tillräckligt om dessa uppgifter - även om de är felaktiga - har lämnats i god tro (ovannämnda dom i målet Mecanarte, punkt 29, samt i målet Hewlett Packard France, punkt 29).

110 Vad gäller det tredje villkoret som uppställs i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 kan den nationella domstolens fråga således besvaras med att denna bestämmelse är tillämplig i det fall där gäldenären har rättat sig efter alla krav som uppställs såväl i gemenskapsbestämmelserna avseende tulldeklaration som i nationell lagstiftning, genom vilken gemenskapsbestämmelserna i förekommande fall kompletteras eller införlivas, även om han i god tro har lämnat felaktiga eller ofullständiga uppgifter till de behöriga myndigheterna, då dessa uppgifter var de enda som han rimligen kunde känna till eller införskaffa.

En persons rätt till sin egendom samt proportionalitetsprincipen

111 För det fall den nationella domstolen skulle anse att villkoren för att tillämpa artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 inte är uppfyllda i förevarande fall, finns det anledning att pröva det argument som sökandena vid den nationella domstolen har åberopat, enligt vilket en uppbörd i efterhand av importtull i det föreliggande fallet skulle innebära en kränkning av en persons rätt till sin egendom, vilken fastställs i artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av den 4 november 1950, såsom den har tolkats av kommissionen och Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter och som säkerställs i gemenskapens rättsordning (dom av den 13 december 1979, Hauer, 44/79, Rec. s. 3727, punkt 17).

112 Sökandena har preciserat att den möjlighet som föreskrivs i andra stycket av artikel 1, att genomföra sådan lagstiftning som är nödvändig för att säkerställa betalning av skatter och andra pålagor, skall utnyttjas med iakttagande av proportionalitetsprincipen. Domstolen har för övrigt upphöjt denna princip till allmän rättsprincip som måste iakttas oberoende av vilken typ av rätt det gäller. Proportionalitetsprincipen skulle dock inte beaktas i händelse av uppbörd under sådana omständigheter som i det föreliggande fallet vid den nationella domstolen, med hänsyn till följande:

- Importen har genomförts i god tro, på grundval av certifikat som har utfärdats i god tro av de behöriga myndigheterna inom det exporterande territoriet, att ingen av sökandena har hyst någon tvekan om att nämnda myndigheters tolkning av de ifrågavarande bestämmelserna var riktig och inte heller har något ekonomiskt intresse av att föredra en tolkning av dessa bestämmelser framför en annan samt att tull skulle utkrävas med retroaktiv verkan, eftersom exportören om denna tull hade utkrävts i samband med importen skulle varit tvungen att välja mellan att sälja dessa varor på annat håll eller att bära denna kostnad.

- Tullarna kan inte längre återvinnas hos den som förvärvade de importerade varorna som annars skulle ha burit dessa kostnader om de hade utkrävts i samband med importen.

- Det belopp som utkrävts av Arthur Smith är orimligt och utsätter företaget för risken att försättas i konkurs.

113 Det kan i detta avseende konstateras att de omständigheter som har åberopats av sökandena vid den nationella domstolen och som nämnts ovan i den första strecksatsen beaktas inom ramen för tillämpningen av artikel 5.2 i förordning nr 1697/79. Det framgår nämligen av denna bestämmelse att det kan vara oproportionerligt betungande att inleda ett förfarande för uppbörd i efterhand, när tull, till följd av de behöriga myndigheternas misstag, inte har uttagits i samband med importen och de berörda näringsidkarna har handlat i god tro.

114 När däremot villkoren för att tillämpa artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 inte är uppfyllda, utgör det inte en kränkning av proportionalitetsprincipen att inleda ett förfarande för uppbörd i efterhand, även om dessa tullar inte längre kan återvinnas hos förvärvaren av de importerade varorna. Det ankommer nämligen på näringsidkare att inom ramen för sina avtalsförhållanden vidta nödvändiga åtgärder för att skydda sig mot sådana risker.

115 Det kan vidare påpekas att ett tullombud, som Arthur Smith, genom själva beskaffenheten av sina åtaganden bär ansvaret såväl för betalningen av importtullen som för att de handlingar som överlämnas till tullmyndigheterna är riktiga. Det måste därför anses att även om det utkrävda beloppet är betydande så ingår detta i de yrkesmässiga risker som denne utsätter sig för.

116 Således kan den slutsatsen dras att de krav som följer av rätten att äga egendom och av proportionalitetsprincipen inte utgör hinder för att de behöriga myndigheterna inleder ett förfarande för uppbörd av importtull när villkoren för att tillämpa artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 inte är uppfyllda, även om denna tull inte längre kan återvinnas hos förvärvaren av de importerade varorna och även om det rör sig om ett betydande belopp.

Rättegångskostnader

117 De kostnader som har förorsakats den brittiska regeringen och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

- angående de frågor som genom ett beslut av den 14 april 1994 förts vidare av High Court of Justice, Queen's Bench Division - följande dom:

118 Rådets förordning (EEG) nr 2051/74 av den 1 augusti 1974 om tullförfarande avseende vissa varor med ursprung i och som införts från Färöarna, kommissionens förordning (EEG) nr 3184/74 av den 6 december 1974 om definition av begreppet ursprungsvara och om metoder för administrativt samarbete för tillämpning av tullförfarande avseende vissa varor med ursprung i och som införts från Färöarna samt rådets förordning (EEG) nr 1697/79 av den 24 juli 1979 om uppbörd i efterhand av import- eller exporttullar, som inte har utkrävts av gäldenären, för varor som hänförts till ett tullförfarande som medför skyldighet att betala sådana tullar, skall tolkas på så sätt att tullmyndigheterna i en medlemsstat kan inleda ett förfarande för uppbörd av tull i efterhand på import av varor från Färöarna på grundval av de slutsatser som dragits i en gemenskapsutredning, även om dessa tullmyndigheter - eftersom de förlitade sig på de varucertifikat EUR.1 som utfärdats i god tro av de behöriga myndigheterna på Färöarna - inte har uttagit tull i samband med importen, även om de färöiska myndigheterna bestrider utredningens slutsatser i det avseende som dessa gäller tolkningen av de gemenskapsrättsliga tullbestämmelserna i fråga och vidhåller att certifikaten är giltiga, och även om de omtvistade frågorna inte har hänskjutits till den ursprungskommitté som har inrättats med stöd av rådets förordning (EEG) nr 802/68 av den 27 juni 1968 om en gemensam definition av begreppet ursprungsvaror.

119 Kriterierna för definition av "fartyg från Färöarna" som finns i bilaga IV till förordning nr 2051/74 och i den förklarande anmärkningen 4 i bilaga I till förordning nr 3184/74 skall tillämpas kumulativt.

120 Begreppet "besättning" som används i bilaga IV till förordning nr 2051/74 samt i den förklarande anmärkningen 4 i bilaga I till förordning nr 3184/74 omfattar inte personer som inte ingår i fartygets ordinarie personal men som utöver denna har anställts för ett fiske eller en del av ett visst fiske för att arbeta ombord som praktikanter eller okvalificerad maskinpersonal, särskilt i utbildningssyfte, i avsikt att iaktta villkoren i en överenskommelse som ingåtts med ett företag i tredje land för att fartyget skall kunna fiska inom detta lands ekonomiska zon och detta oavsett om dessa avlönas av fartygets redare eller av företaget i tredje land.

121 Under bearbetningen i en färöisk fabrik skall råvaror av färöiskt ursprung i den mening som avses i förordning nr 3184/74 hållas åtskilda från varor som kommer från tredje land för att omfattas av den förmånsbehandling i tullhänseende som föreskrivs i förordning nr 2051/74. I avsaknad av en sådan åtskillnad kan tullmyndigheterna i den importerande medlemsstaten emellertid, med kommissionens tillstånd, besluta att av rättviseskäl endast utta tull på import från den berörda fabriken motsvarande den tull som skulle ha kunnat utkrävas om de berörda varornas ursprung hade stått i proportion till de råvarors ursprung som kommit in till fabriken under importåret.

122 Det framgår av bestämmelserna i förordning nr 2051/74 och nr 3184/74 att när räkor av färöiskt ursprung har bearbetats i en färöisk fabrik som även bearbetar räkor som införts från tredje land, åligger det exportören att med alla tillämpliga bestyrkande handlingar bevisa att räkor av färöiskt ursprung, har hållits fysiskt åtskilda från räkor av annat ursprung. I avsaknad av sådana bevis kan räkorna inte längre anses vara av färöiskt ursprung med den följden att det måste anses ha varit fel att bevilja varucertifikat EUR.1 och förmånsbehandling.

123 På gemenskapsrättens nuvarande stadium avgörs det enligt nationell rätt under vilka omständigheter en anmodan om betalning i efterhand avseende en samlad fordran, varav en del inte kan utkrävas på grund av att den preskriptionstid om tre år som föreskrivs i artikel 2.1 i förordning nr 1697/79 har löpt ut, skall anses som ogiltig i sin helhet, dock med förbehåll för de gränser som uppställs enligt gemenskapsrätten, det vill säga att tillämpningen av nationell rätt inte får leda till att uppbörden av skatter och avgifter till gemenskapen blir mindre effektiv än uppbörden av nationella skatter och avgifter av samma slag och inte heller medföra att verkställigheten av gemenskapsbestämmelser i praktiken blir omöjlig eller onödigt svår.

124 De behöriga myndigheterna i den importerande medlemsstaten är inte skyldiga att innan de utfärdar anmaningar om betalning i efterhand av tull besluta om möjligheten att inte inleda ett uppbördsförfarande med stöd av artikel 5.2 i förordning nr 1697/79.

125 Artikel 4 i kommissionens förordning (EEG) nr 2164/91 av den 23 juli 1991 om tillämpning av artikel 5.2 i rådets förordning (EEG) nr 1697/79 skall tolkas på så sätt att de behöriga myndigheterna i den importerande medlemsstaten inte är skyldiga att vända sig till kommissionen med en begäran om ett beslut avseende möjligheten att inte inleda ett förfarande för uppbörd i efterhand av tull, om de anser att villkoren i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 inte är uppfyllda.

126 Den omständigheten att de behöriga myndigheterna på Färöarna i varucertifikaten EUR.1 intygade att varorna hade sitt ursprung inom detta territorium eller den omständigheten att de behöriga myndigheterna i den importerande medlemsstaten inledningsvis godtog det ursprung som hade deklarerats för varorna i dessa certifikat utgör inte ett "misstag från de behöriga myndigheternas sida" i den mening som avses i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79. Detta är däremot fallet när exportören deklarerade att varorna var av färöiskt ursprung och därvid förlitade sig på att de behöriga myndigheterna faktiskt kände till alla de sakförhållanden som är nödvändiga för att tullbestämmelserna i fråga skulle kunna tillämpas och när dessa myndigheter trots denna kännedom inte gjorde någon som helst invändning vad gäller de uppgifter som förekom i exportörens deklarationer och således grundade sitt intygande av varornas färöiska ursprung på en felaktig tolkning av ursprungsbestämmelserna.

127 För att bedöma om det misstag som eventuellt har begåtts av myndigheterna inte rimligen kunde ha upptäckts av gäldenärerna i den mening som avses i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 bör i synnerhet beaktas misstagets art, de berörda näringsidkarnas yrkeserfarenhet samt den noggrannhet dessa har visat prov på. Det ankommer på den nationella domstolen att på grundval av denna tolkning kontrollera om kriterierna är uppfyllda för bedömningen av om det misstag som de behöriga myndigheterna på Färöarna eventuellt har begått rimligen kunde ha upptäckts av gäldenärerna med hänsyn till omständigheterna i det föreliggande fallet.

128 Artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 är tillämplig i det fall där gäldenären har rättat sig efter alla krav som uppställs såväl i gemenskapsbestämmelserna avseende tulldeklaration som i nationell lagstiftning, genom vilken gemenskapsbestämmelserna i förekommande fall kompletteras eller införlivas, även om han i god tro har lämnat felaktiga eller ofullständiga uppgifter till de behöriga myndigheterna, då dessa uppgifter var de enda som han rimligen kunde känna till eller införskaffa