61993J0317

1 Socialpolitik - Likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet - Personkrets på vilken direktiv 79/7 är tillämpligt - Förvärvsarbetande befolkning i den mening som avses i artikel 2 i direktivet - Personer som innehar anställningar av ringa omfattning, vilka kännetecknas av en begränsad arbetstid och låg lön - Omfattas

(Rådets direktiv 79/7, artikel 2)

2 Socialpolitik - Likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet - Direktiv 79/7 - Nationell lagstiftning som innebär att anställningar av ringa omfattning som normalt innebär mindre än 15 timmars arbetstid per vecka och ger rätt till lön motsvarande högst en sjundedel av den genomsnittliga månadslönen undantas från obligatorisk ålderspensionsförsäkring - Regler som i första hand berör kvinnor - Objektivt befogade - Tillåtlighet

(Rådets direktiv 79/7, artikel 4.1)

3 Direktiv 79/7 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet skall tolkas på så sätt att personer som innehar anställningar som anses vara av ringa omfattning, eftersom de normalt medför mindre än 15 timmars arbete per vecka och ger rätt till lön motsvarande högst en sjundedel av det månatliga referensbeloppet, utgör en del av den förvärvsarbetande befolkningen som avses i artikel 2 i direktivet och ingår därför i den personkrets på vilken direktivet är tillämpligt.

Det förhållandet att en arbetstagare har en så låg inkomst att han inte har möjlighet att försörja sig är enligt gemenskapsrätten inte en sådan omständighet som bör medföra att han inte kan anses som arbetstagare eller förvärvsarbetande.

4 Artikel 4.1 i direktiv 79/7 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet skall tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för en nationell ordning som innebär att undantag från det lagstadgade systemet för ålderpensionsförsäkring görs för anställningar som normalt medför mindre än 15 timmars arbete per vecka och ger rätt till lön motsvarande högst en sjundedel av det månatliga referensbeloppet även om den berör många fler kvinnor än män, då den nationella lagstiftaren skäligen har kunnat anse att ifrågavarande lagstiftning var nödvändig för att uppnå ett socialpolitiskt mål som helt saknade samband med diskriminering på grund av kön. Det är fallet när undantaget av dessa anställningar från den obligatoriska försäkringen svarar mot en strukturell princip i en avgiftsfinansierad ordning för social trygghet, är det enda sättet att möta samhällets efterfrågan på dessa anställningar och är avsett att undvika en ökning av illegala anställningar och manövrar för att kringgå sociallagstiftningen.

I mål C-317/93,

angående en begäran enligt artikel 177 i EEG-fördraget från Sozialgericht Hannover (Tyskland) att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Inge Nolte

och

Landesversicherungsanstalt Hannover

angående tolkningen av artikel 4.1 i rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (EGT nr L 6, 1979, s. 24),

meddelar

DOMSTOLEN

sammansatt av G.C. Rodríguez Iglesias, ordförande, C.N. Kakouris (referent), D.A.O. Edward och G. Hirsch, avdelningsordförande, samt F.A. Schockweiler, J.C. Moitinho de Almeida, P.J.G. Kapteyn, J.L. Murray, P. Jann, H. Ragnemalm och L. Sevón, domare,

generaladvokat: P. Léger,

justitiesekreterare: D. Louterman-Hubeau, avdelningsdirektör,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Landesversicherungsanstalt Hannover, genom Jörg Kayser, direktör,

- den tyska regeringen, genom Ernst Röder, Ministerialrat vid ekonomiministeriet, i egenskap av ombud,

- den brittiska regeringen, genom S. Lucinda Hudson, Assistant Treasury Solicitor, i egenskap av ombud, och Nicholas Paines, barrister,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom Karen Banks, vid rättstjänsten, och Horstpeter Kreppel, tysk tjänsteman med förordnande vid rättstjänsten, i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att Landesversicherungsanstalt Hannover, företrädd av Jörg Kayser, den tyska regeringen, företrädd av Ernst Röder, den irländska regeringen, företrädd av Donal O'Donnell, barrister-at-law, den brittiska regeringen, företrädd av Nicholas Paines, och kommissionen, företrädd av Horstpeter Kreppel, har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 8 mars 1995,

och efter att den 31 maj 1995 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Sozialgericht Hannover har i beslut av den 25 maj 1993, som inkommit till domstolen den 16 juni samma år, med stöd av artikel 177 i EEG-fördraget begärt förhandsavgörande angående två frågor om tolkningen av artikel 4.1 i rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (EGT, nr L 6, 1979, s. 24, nedan kallat "direktivet").

2 Frågorna har uppkommit i en tvist mellan Inge Nolte och Landesversicherungsanstalt Hannover (nedan kallad "LVA") om ogiltigförklaring av det beslut genom vilket denna institution avslog sökandens ansökan om en invaliditetspension.

3 Det framgår av beslutet om hänskjutande att en försäkrad som är oförmögen att arbeta enligt den tyska socialförsäkringsrätten har rätt till invaliditetspension då det är styrkt att det under åtminstone tre av de fem år som föregått invaliditeten skett inbetalningar av avgifter i anledning av en anställning eller en verksamhet som omfattas av den obligatoriska försäkringen.

4 Dessa villkor föreskrevs i de numera upphävda paragraferna 1247 punkt 2a och 1246 punkt 2a första meningen 1 i Reichsversicherungsordnung (socialförsäkringslag, nedan kallad "RVO"), vilka dock fortfarande gäller för ansökningar som framställts före den 31 mars 1992. De bestämmelser som nu är i kraft (44 § i avdelning VI i Sozialgesetzbuch, nedan kallad "SGB") har med undantag för vissa redaktionella ändringar samma innehåll som de upphävda paragraferna.

5 Enligt 1228 § fjärde punkten i RVO, som motsvarar de nu gällande bestämmelserna i 8 § första punkten 1 i avdelning IV och 5 § andra punkten i avdelning VI i SGB, omfattas inte anställningar av ringa omfattning av det lagstadgade systemet för ålderspensionsförsäkring.

6 Det framgår av handlingarna att en anställning betraktas såsom varande av ringa omfattning då arbete normalt utförs mindre än 15 timmar per vecka och då månadslönen normalt uppgår till högst en sjundedel av det månatliga referensbeloppet för de försäkrade i det lagstadgade systemet för ålderspensionsförsäkring under det föregående kalenderåret. Detta tak för lönen anpassas årligen. För år 1993 var det 530 DM i månaden i de gamla delstaterna och 390 DM i de nya.

7 Inge Nolte, som är född den 14 maj 1930, arbetade och betalade avgifter till den obligatoriska försäkringen fram till år 1965. På grund av hennes barns utbildning och efterföljande anställningar av ringa omfattning har hon inte gjort några fler obligatoriska avgiftsbetalningar. Mellan år 1977 och mars 1987, då Inge Nolte slutade att arbeta, hade hon en anställning av ringa omfattning (som lokalvårdare).

8 Sedan juni månad 1988 lider hon av en allvarlig sjukdom och är därför inte längre förmögen att utöva någon regelbundet avlönad verksamhet.

9 Den 28 november 1988 ansökte Inge Nolte hos LVA om invaliditetspension.

10 LVA avslog ansökningen genom beslut av den 14 augusti 1989 med motiveringen att Inge Nolte inte visat att hon under 36 av de 60 kalendermånader som närmast föregick hennes invaliditet betalat avgifter i anledning av en anställning som omfattades av den obligatoriska försäkringen.

11 Då hennes begäran om omprövning inte ledde till någon ändring väckte Inge Nolte talan om ogiltigförklaring av beslutet vid Sozialgericht Hannover.

12 Sozialgericht Hannover anser att undantagandet av anställningar av ringa omfattning från den obligatoriska ålderspensionsförsäkringen utgör en indirekt diskriminering som strider mot artikel 4.1 i direktivet och att sökanden i målet vid den nationella domstolen därför skall behandlas som om hon före sin invaliditet hade betalat avgifter till ålderspensionsförsäkringssystemet.

13 I artikel 4.1 föreskrivs att:

"Likabehandlingsprincipen innebär att det inte skall förekomma någon som helst diskriminering på grund av kön, vare sig direkt eller indirekt, särskilt med hänvisning till äktenskaplig status eller familjestatus, i synnerhet vad beträffar

- systemens räckvidd och villkoren för tillgång till dem, - skyldigheten att betala avgifter ..."

14 Eftersom Sozialgericht Hannover bedömde att tvisten för sin lösning var beroende av en tolkning av direktivet, beslutade den att förklara målet vilande och hänskjuta följande frågor till domstolen för ett förhandsavgörande:

"1) Utgör en nationell ordning som innebär att undantag från det lagstadgade systemet för ålderspensionsförsäkring görs för anställningar som normalt medför mindre än 15 timmars arbete per vecka och lön uppgående till högst en sjundedel av det månatliga referensbeloppet (8 § första punkten 1 i SGB IV och 5 § andra punkten första meningen 1 i SGB VI) en sådan diskriminering på grund av kön som strider mot artikel 4.1 i direktiv 79/7/EEG då den berör många fler kvinnor än män?

2) Om den första frågan besvaras jakande, skall artikel 4.1 i direktiv 79/7/EEG tolkas så att det föreligger en rätt att erhålla invaliditetspension (44 § första punkten 2 i SGB VI) - trots att de föreskrivna avgiftsperioderna inte fullgjorts - då den berörda personen under åtminstone tre av de fem år som närmast föregått invaliditeten innehaft en anställning om mindre än 15 timmar per vecka, som enligt nationell rätt inte omfattas av socialförsäkringen, utan att överskrida de föreskrivna lönetaken, och då undantagandet av förmåner för detta slags deltidsarbete berör många fler kvinnor än män?"

15 Innan frågorna besvaras bör det prövas om en person som befinner sig i Inge Noltes situation, och som har en sådan anställning som avses i frågorna, omfattas av direktivets tillämpningsområde.

Den personkrets som omfattas av direktivets tillämpningsområde

16 Enligt artikel 2 skall direktivet "gälla den förvärvsarbetande befolkningen, inklusive egna företagare, arbetstagare och egna företagare vars verksamhet avbryts av sjukdom, olycksfall eller ofrivillig arbetslöshet och personer som söker anställning - samt pensionerade eller invalidiserade arbetstagare och egna företagare".

17 Det framgår av denna bestämmelse att begreppet förvärvsarbetande befolkning är mycket vittomfattande, eftersom det avser alla arbetstagare inklusive de som endast söker anställning. Enligt domstolens rättspraxis är direktivet emellertid inte tillämpligt på personer som aldrig har stått till arbetsmarknadens förfogande eller som upphört att stå till dess förfogande, utan att någon av de risker som anges i direktivet har realiserats (se dom av den 27 juni 1989, Achteberg-te Riele m.fl., 48/88, 106/88 och 107/88, Rec. s. 1963, punkt 11).

18 Den tyska regeringen har anmärkt att personer som har en anställning av ringa omfattning inte utgör en del av den förvärvsarbetande befolkningen i den mening som avses i artikel 2 i direktivet, framförallt på grund av att den låga inkomst som de erhåller från en sådan anställning inte tillåter dem att försörja sig själva.

19 Detta argument kan inte godtas. Det förhållandet att en arbetstagares inkomst inte ger honom möjlighet att försörja sig kan inte anses innebära att han berövas egenskapen att vara förvärvsarbetande. Det framgår nämligen av domstolens rättspraxis att en verksamhet som avlönas med belopp understigande vad som åtgår för existensminimum (se dom av den 23 mars 1982, Levin, 53/81, Rec. s. 1035, punkterna 15 och 16) eller som innebär en ordinarie arbetstid som inte överstiger 18 timmar i veckan (se dom av den 13 december 1989, Ruzius-Wilbrink, C-102/88, Rec. s. 4311, punkterna 7 och 17) eller 12 timmar i veckan (se dom av den 3 juni 1986, Kempf, 139/85, Rec. s. 1741, punkterna 2 och 16) eller till och med 10 timmar i veckan (se dom av den 13 juli 1989, Rinner-Kühn, 171/88, Rec. s. 2743, punkt 16) inte utgör hinder för att personen som utövar den betraktas som arbetstagare i den mening som avses i artikel 48 (de ovan nämnda domarna i målen Levin och Kempf) eller artikel 119 (den ovan nämnda domen i målet Rinner-Kühn) i EEG-fördraget eller enligt direktiv 79/7 (den ovan nämnda domen i målet Ruzius-Wilbrink).

20 Den tyska regeringen har dock hävdat att utgången måste bli en annan i förevarande mål, eftersom det i detta fall inte är fråga om arbetstagarbegreppet enligt artikel 48 i fördraget, vilket särskilt var fallet i det ovan nämnda målet Levin, utan om arbetstagarbegreppet enligt socialförsäkringsrätten. Inom detta område ankommer det på medlemsstaterna att definiera begreppet arbetstagare.

21 Det bör i detta hänseende noteras att domstolen redan i dom av den 19 mars 1964, Unger (75/63, Rec. s. 347, punkt 1 i domslutet) har fastslagit att begreppet "löntagare eller liknande" i rådets förordning nr 3 av den 25 september 1958 om social trygghet för migrerande arbetstagare (EGT nr 30, 1958, s. 561) på samma sätt som termen "arbetstagare" i artikel 48-51 har en gemenskapsrättslig räckvidd. Den omständigheten att de ovan nämnda domarna i målen Levin, Kempf och Rinner-Kühn inte rör socialförsäkringsrätt och inte avser tolkningen av artikel 2 i direktiv 79/7 är följaktligen inte ägnad att rubba det i punkt 19 gjorda konstaterandet, eftersom dessa domar preciserar arbetstagarbegreppet i förhållande till likabehandlingsprincipen.

22 Härav följer att en person som innehar en anställning av ringa omfattning av det slag som avses i de hänskjutna frågorna utgör en del av den förvärvsarbetande befolkningen som avses i artikel 2 i direktivet och därför ingår i den personkrets som omfattas av direktivets tillämpningsområde.

23 Den tyska och den brittiska regeringen har anmärkt att Inge Nolte i detta fall inte ingår i den personkrets som omfattas av direktivets tillämpningsområde av en annan anledning. Hon hade nämligen av okänd anledning helt upphört att vara yrkesverksam mer än ett år innan hon blev oförmögen att arbeta, och ingenting visar att hon vid denna tidpunkt sökte anställning.

24 De båda regeringarna ifrågasätter med detta argument i själva verket meningen med de av den nationella domstolen hänskjutna frågorna, eftersom det enligt deras mening redan står klart att Inge Nolte under alla förhållanden inte ingår i den personkrets som omfattas av direktivets tillämpningsområde. Det bör dock noteras att enligt beslutet om hänskjutande skulle Inge Nolte på grundval av tysk lagstiftning ha haft möjlighet att erhålla invaliditetspension, om de perioder under vilka hon innehaft anställningar av ringa omfattning hade omfattats av den obligatoriska försäkringen.

25 Den nationella domstolen, som ensam är behörig att bedöma relevansen av de ställda frågorna, anser således att svaret på dessa frågor är av betydelse för att den skall kunna avgöra den tvist som den handlägger.

Den första frågan

26 Med denna fråga vill den nationella domstolen i huvudsak veta om artikel 4.1 i direktivet skall tolkas på så sätt att en nationell ordning som innebär att undantag från det lagstadgade systemet för ålderspensionsförsäkring görs för anställningar som normalt medför mindre än 15 timmars arbete per vecka och lön uppgående till högst en sjundedel av det månatliga referensbeloppet, utgör en diskriminering på grund av kön då den berör många fler kvinnor än män.

27 Det står klart att den nationella reglering som har ifrågasatts i målet vid den nationella domstolen inte innebär någon direkt diskriminering, eftersom personer som innehar en anställning av ringa omfattning inte utesluts från det berörda lagstadgade systemet på grund av deras kön. Det bör därför prövas om en sådan reglering kan utgöra en indirekt diskriminering.

28 Det kan noteras att det framgår av en fast rättspraxis att artikel 4.1 i direktivet innebär ett hinder för tillämpningen av en nationell bestämmelse vilken - trots att den är neutralt formulerad - faktiskt missgynnar en mycket högre procentandel kvinnor än män, om den inte rättfärdigas av objektiva faktorer som helt saknar samband med diskriminering på grund av kön. Det är fallet om de valda medlen svarar mot ett berättigat mål för socialpolitiken i den medlemsstat vars lagstiftning är i fråga, är ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och är nödvändiga för att uppnå målet (se dom av den 24 februari 1994, Roks m.fl., C-343/92, Rec. s. I-571, punkterna 33 och 34).

29 I detta fall har den tyska regeringen bland annat gjort gällande att undantagandet av personer som innehar en anställning av ringa omfattning från den obligatoriska försäkringen står i överensstämmelse med en strukturell princip i det tyska socialförsäkringssystemet.

30 Den brittiska och den irländska regeringen har till stöd för den tyska regeringens argument särskilt framhållit att ett avgiftsfinansierat system av förevarande slag kännetecknas av nödvändigheten att bibehålla en balans mellan å ena sidan de avgifter som betalas av de försäkrade och arbetsgivarna och å andra sidan utbetalning av ersättning när försäkringsfall som systemet skall täcka inträffar. Strukturen i detta system skulle inte kunna bibehållas i sitt nuvarande skick om man tvingades upphäva de ifrågavarande bestämmelserna och det skulle leda till allvarliga problem. Det skulle få till följd att systemet inte längre skulle kunna fungera enbart på grundval av avgiftsfinansiering.

31 Den tyska regeringen har för övrigt förklarat att det finns ett socialt behov av anställningar av ringa omfattning, att regeringen anser det nödvändigt att möta detta behov inom ramen för sin socialpolitik genom att uppmuntra förekomsten och erbjudanden av sådana anställningar och att det enda sättet att göra detta inom den strukturella ramen för den tyska socialförsäkringsrätten är att undanta anställningar av ringa omfattning från den obligatoriska försäkringen.

32 Enligt den tyska regeringen skulle de försvunna arbetstillfällena inte heller ersättas av heltidsanställningar eller av deltidsanställningar som omfattas av den obligatoriska försäkringen. Det skulle tvärtom ske en ökning av illegala anställningar ("svart" arbete) och av kringgående manövrar (exempelvis en ökning av antalet påstådda "självständiga uppdragstagare") på grund av samhällets efterfrågan på anställningar av ringa omfattning.

33 Det kan fastslås att socialpolitiken enligt gällande gemenskapsrätt tillhör medlemsstaternas kompetensområde (se dom av den 7 maj 1991, kommissionen mot Belgien, C-229/89, Rec. s. I-2205, punkt 22). Det ankommer följaktligen på medlemsstaterna att välja medel som är ägnade att säkerställa att målet för social- och sysselsättningspolitiken uppnås. Vid utövande av denna kompetens förfogar medlemsstaterna över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning.

34 Det bör preciseras att det social- och sysselsättningspolitiska mål som åberopas av den tyska regeringen objektivt sett saknar samband med diskriminering på grund av kön och att den nationella lagstiftaren vid utövande av sin kompetens skäligen kunnat anse att den aktuella lagstiftningen var nödvändig för att uppnå ett sådant mål.

35 Den aktuella lagstiftningen är under dessa omständigheter inte att anse som indirekt diskriminering enligt artikel 4.1 i direktivet.

36 Mot bakgrund av vad som anförts ovan bör den första frågan som den nationella domstolen ställt besvaras med att artikel 4.1 i direktivet skall tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för en nationell ordning som innebär att undantag från det lagstadgade systemet för ålderpensionsförsäkring görs för anställningar som normalt medför mindre än 15 timmars arbete per vecka och lön uppgående till högst en sjundedel av det månatliga referensbeloppet, även om den berör många fler kvinnor än män, då den nationella lagstiftaren skäligen har kunnat anse att ifrågavarande lagstiftning var nödvändig för att uppnå ett socialpolitiskt mål som helt saknade samband med diskriminering på grund av kön.

Den andra frågan

37 Med hänsyn till svaret på den föregående frågan finns det inte anledning att besvara denna fråga.

Rättegångskostnader

38 De kostnader som har förorsakats den tyska, den irländska och den brittiska regeringen samt Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

- angående de frågor som genom beslut av den 25 maj 1993 förts vidare av Sozialgericht Hannover - följande dom:

Artikel 4.1 i rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet skall tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för en nationell ordning som innebär att undantag från det lagstadgade systemet för ålderpensionsförsäkring görs för anställningar som normalt medför mindre än 15 timmars arbete per vecka och lön uppgående till högst en sjundedel av det månatliga referensbeloppet även om den berör många fler kvinnor än män, då den nationella lagstiftaren skäligen har kunnat anse att ifrågavarande lagstiftning var nödvändig för att uppnå ett socialpolitiskt mål som helt saknade samband med diskriminering på grund av kön.