61993C0358

1 Genom två ansökningar om förhandsbesked med liknande innehåll som uppkommit i två brottmålsrättegångar inför domstolen Juzgado Central de lo Penal de la Audiencia Nacional i Spanien, ber den domstolen Er att uttala Er över tolkningen av vissa gemenskapsrättsliga bestämmelser angående den fria rörligheten för varor, tjänster och kapital, för att kunna avgöra om en nationell bestämmelse angående utförsel av sedlar är förenlig med dessa.

Regeln i artikel 4.1 i den kungliga förordningen nr 1816/91(1), rörande ekonomiska transaktioner med utlandet, föreskriver att utförseln av sedlar till summor överstigande vissa beloppsgränser skall föregås av en deklaration eller ett administrativt tillstånd. Den hänskjutande domstolen hyser vissa tvivel angående dessa skyldigheters förenlighet med bestämmelserna i artiklarna 30 och 59 i fördraget, och artiklarna 1 och 4 i rådets direktiv 88/361/EEG av den 24 juni 1988 för genomförandet av artikel 67 i fördraget (nedan kallat »direktivet»)(2).

Omständigheterna

2 Omständigheterna som föregick målet C-358/93 kan sammanfattas på följande sätt.

Den 10 november 1992 anlände den tilltalade herr Bordessa i bil till tullstationen i Gerona, resande mot Frankrike. Efter att ha ställt den vanliga frågan »inget att deklarera?» genomsökte de spanska tulltjänstemännen ändå bilen och fann där, undangömda på olika ställen, sedlar i olika valörer till ett sammanlagt belopp av nästan 50 miljoner pesetas. Ytterligare undersökningar på plats uppdagade att Bordessa mot betalning exporterade pengar på andras uppdrag. Ingen upplysning stod dock att finna vad gäller pengarnas destination.

Eftersom Bordessa saknade det speciella administrativa tillstånd som, enligt spansk lag, krävs för export av sedlar till belopp överstigande 5 miljoner pesetas, konfiskerade tulltjänstemännen genast pengarna och arresterade samtidigt Bordessa.

3 Motsvarande omständigheter föreligger i mål C-416/93.

Den 19 november 1992 körde makarna Marí Mellado och Barbero Maestre i bil förbi tullstationen i Gerona, mot Frankrike, utan att, när de passerade gränsen, uppge att de hade något att deklarera. Följande dag blev de, på fransk mark, föremål för en poliskontroll. Vid genomsökning av fordonet fann poliserna sedlar till ett sammanlagt belopp av 38 miljoner pesetas. Liksom i herr Bordessas fall gick det inte att avgöra pengarnas destination, men pengarna tillhörde paret och de hade tagit ut dem på en spansk bank.

Den nationella och gemenskapsrättsliga lagstiftningen

4 Den tillämpliga spanska lagstiftningen är, som nämnts, den kungliga förordningen nr 1816 av den 20 december 1991 om ekonomiska transaktioner med utlandet.

Artikel 4.1 i nämnda förordning stadgar särskilt(3), att »utförsel av mynt, sedlar och innehavarbankcheckar, utställda i pesetas eller utländsk valuta, såväl som guldmynt och guldtackor, måste föregås av en deklaration om den avser ett belopp högre än 1 miljon pesetas per person och resa, och ett administrativt tillstånd om beloppet överstiger 5 miljoner per person och resa».

5 Vad gäller gemenskapsrätten räcker det, i detta stadium att återge artiklarna 1 och 4 i direktivet:

»Artikel 1

1. I den mån annat inte föreskrivs i det följande skall medlemsstaterna avskaffa restriktioner för kapitalrörelser mellan personer bosatta i medlemsstaterna. För att underlätta tillämpningen av detta direktiv skall kapitalrörelser klassificeras i enlighet med nomenklaturen i bilaga 1.

...

Artikel 4

Detta direktiv skall inte hindra medlemsstaterna att vidta alla åtgärder som erfordras för att hindra överträdelser av staternas lagar och andra författningar, bl.a. avseende beskattning och tillsyn av finansiella institut eller att fastställa regler för deklaration av kapitalrörelser för administrativa och statistiska ändamål.

Tillämpningen av sådana åtgärder och regler får inte verka hindrande för kapitalrörelser som genomförts i enlighet med gemenskapslagstiftning.»

Medlemsstaterna var skyldiga att säkerställa direktivets genomförande senast den 1 juli 1990 (artikel 6.1). Spanien åtnjöt dock, för vissa kapitalrörelser, en förlängd frist. Spanien tilläts särskilt genom artikel 6.2, sammanlagd med bilaga 4 till direktivet, att intill den 31 december 1992 undantag vad gäller faktisk in- och utförsel av den sorts betalningsmedel som målet rör.

Maastrichtfördraget har ombildat hela regleringen angående kapitalrörelser och, vad avser det som är av intresse för oss, ersatt artiklarna 67-73 i EEG-fördraget med artiklarna 73b-g. De sistnämnda avviker, för övrigt, knappt något från bestämmelserna i direktivet, utan upprepar de viktigaste aspekterna och bekräftar, framförallt, den generella räckvidden av förbudet mot begränsningar av kapitalets fria rörelse.

6 Den hänskjutande domstolen vill, som nämnts, veta i vilken mån och med vilka följder, man kan anse skyldigheterna i artikel 4 i den kungliga förordningen som förenliga med artiklarna 30 och 59 i fördraget (första och andra frågan) och/eller artiklarna 1 och 4 i direktiv 88/361/EEG (tredje frågan). Den fjärde frågan som domstolen ställer är, slutligen, om artiklarna 1 och 4 äger direkt effekt.

Angående första och andra frågan

7 För att svara på frågan angående den aktuella nationella lagstiftningens förenlighet med de gemenskapsrättsliga bestämmelserna angående varor och tjänsters fria rörlighet syns det mig tillräckligt att göra några korta anmärkningar. Med tanke på att de två frågorna rör samma område, syns det mig vidare lämpligt att behandla dessa frågor gemensamt.

I detta avseende vill jag till en början påminna att domstolen redan tidigare haft tillfälle att understryka att det framgår både av fördragets generella struktur (i versionen innan Maastrichtfördragets ikraftträdande) och en jämförelse mellan artiklarna 67 och 106 att en konkret överföring av sedlar inte kan betecknas som en kapitalrörelse »då överföringen i fråga följer av en skyldighet att betala som följer av en transaktion på området handel med varor eller tjänster»(4).

Detta innebär helt klart att eventuella begränsande åtgärder mot kapitalrörelser kan ses som hinder mot varors fria rörlighet eller det fria utbytet av tjänster endast om dessa handlingar avser inköp av varor eller betalning för tjänster.

I det aktuella fallet är det tydligt, såsom framgår av beslutet om hänskjutande för förhandsavgörande, fråga om överföringar utan samband med utbyte av varor eller tjänster. Problemet kommer således att undersökas uteslutande i ljuset av bestämmelserna om kapitalets fria rörlighet i fördraget såväl som i sekundärrätten, utan att man behöver beakta artiklarna 30 och 59.

8 Det återstår att undanröja ett sista tvivel rörande möjligheten att beteckna pengar i sig som en vara, vilket i så fall skulle göra det nödvändigt att bedöma eventuella restriktioner för överföring av sedlar enligt artikel 30. I detta avseende räcker det att anteckna att domstolen redan haft tillfälle att uttala sig på denna punkt och fastställt att lagliga betalningsmedel till sin natur inte är att betrakta som varor och följaktligen inte faller under artiklarna 30 och 36 i fördraget(5).

Angående den tredje frågan

9 Vi går till det centrala problemet i det aktuella målet, som framställts i den tredje frågan i hänskjutandet.

Inledningsvis är det lämpligt att anteckna att omständigheterna som föregick målet som vi har framför oss hänför sig till ett datum före den 31 december 1992, det vill säga före det (framskjutna) datum som bestämts som sista dag för införlivande av direktivet i Spanien. Det skulle således kunna förefalla överflödigt att ge den hänskjutande domstolen tolkning av bestämmelser som, vad rör den aktuella staten, inte kunde åberopas vid den tidpunkt när de lagförda omständigheterna inträffade.

10 Med beaktande av att den hänskjutande domstolen i hänskjutandebeslutet tagit upp principen om mildare straffrättslig lagstiftnings retroaktiva företräde är det emellertid ändå lämpligt att undersöka bestämmelserna i direktivet.$

I detta avseende antecknas att den senaste gemenskapsrättsliga lagstiftningen i saken, som trätt i kraft efter hänskjutandet som vi behandlar, består av, vad gäller vår analys, artiklarna 73b och 73d i fördraget, såsom det ändrats i Maastricht. Således är det, i de fall dessa artiklar stadgar en annan ordning än den i direktivet, av nytta att ge den hänskjutande domstolen tolkning av dessa artiklar. I analysen som följer kommer vi således att beakta denna situation.

För övrigt är det klart att konsekvenserna av tolkningen av gemenskapsrätten i det aktuella fallet, främst vad det rör den senare avkriminaliseringen av de aktuella brotten, bör dras av den hänskjutande domstolen i ljuset av dess rättsordnings allmänna principer.

11 Detta sagt, vill jag inledningsvis påminna om att det aktuella direktivet, genom att fastställa fristerna för liberaliseringen av kapitalets rörlighet, som inte automatiskt förverkligats i slutet av övergångsperioden, och genom att fullfölja processen som inletts genom de två första direktiven från rådet i saken(6), ålagt medlemsstaterna en skyldighet att avskaffa alla restriktioner för kapitalrörelser mellan personer bosatta inom den gemensamma marknaden (artikel 1).

Å andra sidan har direktivet till medlemsstaterna överlämnat rätten att vidta (eller bibehålla) alla åtgärder som erfordras för att hindra överträdelser av lagar och andra författningar (artikel 4 första stycket, första delen) och uttryckligen gett dem rätt att införa eventuell skyldighet att deklarera kapitalrörelser »för administrativa och statistiska ändamål» (artikel 4 första stycket, första delen). Det nämnda direktivet förtydligar slutligen att tillämpningen av dessa åtgärder eller regler inte får verka hindrande för kapitalrörelser som genomförs i enlighet med gemenskapslagstiftning (artikel 4 andra stycket).

12 Som man kan konstatera är kapitalets fria rörlighet sammanlänkad med en kontrollmakt för medlemsstaterna som är avsedd för att uppnå vissa mål: skatteövervakning, tillsyn av finansiella institut, administrativ och statistisk information liksom, allmänt, respekten för nationella lagar och författningar.

Tillåtligheten för nationella åtgärder för kontroll av kapitalöverföringar har inte bara uttryckligt fastställts redan i rådets första direktiv på området(7), utan också flera gånger bekräftats genom den tolkning som domstolen gett saken(8). Förvisso gavs dessa domar av domstolen i den rättsliga situation som föregick antagandet av det i målet aktuella direktivet, och som således numera är övergången. Men ändå skulle en annan tolkning av artikel 4 i direktivet vara oförenlig med systemet i dess helhet och i högsta grad orättfärdig, när man också beaktar att formuleringen av artikeln i allt väsentligt överensstämmer med motsvarande bestämmelse i det föregående direktivet.

Det skulle för övrigt vara märkligt om, i motsats till de andra tre friheterna som garanteras i fördraget, kapitalets fria rörelse skulle undslippa kontroll, i sådan grad att medlemsstaterna berövas rätten att vidta åtgärder för att förverkliga de mål som direktivet själv bedömer som värda att skyddas, under förutsättning att åtgärderna är avpassade efter det eftersträvade målet.

13 Genom den allmänna hänvisningen till respekten för lagar och förordningar har man i realiteten även, bland syftena som lagenligt kan eftersträvas, velat inbegripa dem som, på andra områden och vanligtvis införs - på olika sätt - för att uppfylla kraven på skyddet för allmän ordning. Där vore det, återigen, underligt om regleringen rörande kapitalets fria rörlighet inte skulle vara i harmoni med regleringen av den gemensamma marknaden i sin helhet.

I detta avseende antecknar vi också att domstolen bekräftat lagenligheten av restriktioner av kapitalrörelser som indirekt medförts av restriktioner rörande andra grundläggande friheter(9), detta bekräftar än mer att, i den mån som kapitalets fria rörlighet kan underkastas begränsningar på grund av (lagenliga) restriktioner rörande friheten som medföljer den, bör den i första hand kunna underkastas restriktioner när dessa rättfärdigas av motiv som är förbundna med den allmänna ordningen.

14 Vad gäller artiklarna 73b och 73d i fördraget, som det modifierats i Maastricht, kan man se att dessas formulering nästan ordagrant överensstämmer med den i artiklarna 1 och 4 första stycket i direktivet, utan beaktande av den omständigheten att artikel 73d.1 b, uttryckligen inbegriper, bland de åtgärder som medlemsstaterna har rätt att vidta, sådana som är »motiverade med hänsyn till allmän ordning eller säkerhet».

Denna omständighet är dock inte av sådan natur att den förändrar problemets termer, tvärtom. Långt ifrån att införa ett nytt undantag från principen om kapitalets fria rörlighet, bekräftar artikel 73d i stället endast tolkningen av den tidigare regleringen, som den redan framgår av direktivet, särskilt då i artikel 4 första stycket. Under dessa förhållanden syns det därför onödigt att i det aktuella fallet tillämpa bestämmelserna som härrör från Maastrichtfördraget.

15 Med beaktande av de överväganden som föregått, bör följaktligen förenligheten mellan skyldigheten att inlämna deklaration eller få tillstånd vid export av sedlar och artikel 4 i direktivet bedömas med tillämpning av proportionalitetstestet, välkänt vad gäller hinder för handel i allmänhet. Det är alltså nödvändigt att, i enlighet med en numera befäst rättspraxis(10), undersöka om de åtgärder som införts genom den aktuella lagstiftningen verkligen är nödvändiga för att uppnå de åsyftade målen, eller om de, lika effektivt, kan uppnås genom åtgärder som i lägre grad hindrar handeln inom gemenskapen.

16 Deklarationen klarar otvivelaktigt proportionalitetstestet. I själva verket är det så att en administrativ deklaration, sådan som den som införts genom den nationella lagstiftningen för belopp överstigande 1 miljon pesetas, inte bara uttryckligen nämnts i artikel 4 i direktivet, utan uppfyller helt och hållet det kontrollsyfte som eftersträvas: även om denna deklaration är obligatorisk och skall ske i förväg hindrar den inte den transaktion som den hänför sig till, vilken kan genomföras oberoende av tillstånd från den ansvariga nationella myndigheten. Däremot kommer alltid den senare vara beredd att, i förefintligt fall, inleda de undersökningar som den är skyldig att göra när misstankar kvarstår vad gäller kapitalets ursprung eller destination eller det finns anledning att misstänka en överträdelse av någon annan lag (straffrättslig, skatterättslig eller annan) som befinns vara tillämplig.

17 Skyldigheten att i förväg söka tillstånd hos den behöriga myndigheten för att exportera belopp överstigande 5 miljoner pesetas väcker däremot allvarliga tvivel vad gäller dennas tillåtlighet.

För det första är det så att artikel 4 första stycket, som visats, uttryckligen tillåter en deklarationsskyldighet, däremot inte nämner möjligheten av ett krav på tillstånd. Det sistnämnda innebär, utan tvekan, ett hårdare krav än en deklaration, och dess påverkan på handeln är definitivt mer ingripande. Tillståndsplikten uppehåller exporten av valutor och underordnar den, från fall till fall, administrationens medgivande, som söks genom en speciell begäran. Detta innebär inte bara ett hinder utan motsäger definitivt själva idén om kapitalets fria rörlighet.

18 Redan i domen Luisi och Carbone har domstolen, när den uttalat sig om den behörighet som uttryckligen tillerkänts medlemsstaterna att införa kontroller av arten och äktheten av de fria kapitalrörelserna, bekräftat att sådana kontroller inte kan anses tillåtna utom när de utförs på ett sådant sätt att de inte medför att kapitalöverföringar ställs under »administrationens gottfinnande»(11).

Vid upprepade tillfällen har domstolen för övrigt uttalat sig i denna riktning även vad gäller andra grundläggande friheter som garanteras av fördraget, och bekräftat att »medlemsstaten inte har rätt att vidta administrativa eller rättsliga åtgärder som skulle ha till följd att inskränka det fulla utnyttjande av de rättigheter som gemenskapsrätten givit medborgare i andra medlemsstater»(12). Eventuella kontroller är således endast tillåtna när de inte innebär ett villkor för utövandet av rättigheter som givits genom gemenskapsrätten(13): det är exakt detta som uttryckligen föreskrivs i artikel 4 andra stycket i direktivet.

19 Vad gäller varors fria rörlighet, har domstolen också upprepade gånger haft tillfälle att uttala sig över tillståndstvånget (även när detta ges genast och automatiskt). Detta tvång är hur som helst otillåtet eftersom »ett system som kräver medgivande av tillstånd från administrationen med nödvändighet ger den utrymme att agera efter eget gottfinnande och skapar rättslig osäkerhet för de ekonomiska aktörerna». Domstolen har för övrigt tillagt att de eftersträvade målen kan uppnås även om man nöjer sig med »att inhämta upplysningar av nytta, exempelvis genom deklarationer undertecknade av importörerna och, om nödvändigt, åtföljda av de lämpliga intygen»(14).

Detta innebär, återigen, att, i princip, en kontrollåtgärd inte får ha till effekt att utesluta eller ens uppskjuta utövandet av en grundläggande frihet, som garanteras av gemenskapsrätten, genom att underställa detta ett administrativt godkännande: hur inskränkt denna befogenhet än skulle vara.

20 De förklaringar som den spanska regeringen lämnat för att hävda det lagliga i tillståndstvånget bör således undersökas i ljuset av denna rättspraxis.

Den spanska regeringen vidhåller att tillståndstvånget vad gäller överföring av betydande summor av likvida medel skulle rättfärdigas av skäl som har att göra med kampen mot brott som ofta har samband med denna typ av överföringar, såsom penningtvätt, narkotikahandel, skattebedrägeri och terrorism, således motiverat av den allmänna ordningen. Den spanska regeringen anser, för övrigt, att denna åtgärd är proportionerlig eftersom den är nödvändig för att uppnå det eftersträvade målet, med hänsyn även till dess allmänna räckvidd och dess vikt.

21 De mål som den spanska regeringen anfört syns mig lika gärna, med samma effektivitet, kunna uppnås genom en enkel deklarationsplikt. Det dubbla kravet att kunna identifiera de personer som överför betydande summor till utlandet (och således förhindra att dessa handlingar sker under anonymitetsskydd) och att vidta eventuella tillkommande undersökningar med syfte att fastställa samband mellan handlingarna i fråga och vissa brott, skulle i verkligheten kunna helt och fullt uppfyllas genom deklarationen. Dessutom skulle detta helt säkert kunna förverkligas med full respekt för de förpliktelser som gemenskapsrätten ålägger medlemsstaterna i saken.

22 Man kan således, enligt mig, inte instämma i den spanska regeringens försäkran att en enkel deklarationsskyldighet skulle vara ett ineffektivt skydd eftersom de potentiella lagbrytarna som skyldigheten främst riktar sig mot, inte kan väntas respektera den. Även om man skulle utgå ifrån dessa premisser kan jag inte se varför samma personer skulle vara mer böjda att respektera skyldigheten att inge en begäran om tillstånd än att fylla i en deklaration, särskilt som det förstnämnda automatiskt skulle medföra föregående kontroll till vilken de säkert skulle ställa sig än mer motvilliga.

23 Jag fäster inte heller större vikt vid att i den spanska rättsordningen är brott mot deklarationstvång administrativt sanktionerat medan brott mot en tillståndsplikt är ett brott som är straffrättsligt sanktionerat. Det eftersträvade målet i artikel 4 i direktivet, dvs. möjligheten för administrationen avgöra »äktheten» hos den aktuella handlingen (och att vidta ytterligare åtgärder i misstänkta fall), förblir tillräckligt garanterat genom en enkel deklaration utan att kravet på tillstånd medför någon som helst fördel. Å andra sidan skulle den straffrättsliga sanktionens avskräckande effekt lika gärna kunna knytas till ett brott mot deklarationstvånget, en möjlighet som inte visats vara omöjlig att förverkliga.

24 Det kan vara värt att slutligen nämna att rådets direktiv 91/308/EEG av den 10 juni 1991 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar (»penningtvättsdirektivet»)(15), som emellertid uteslutande rör transaktioner som utförs med hjälp av finansiella mellanhänder och således inte är tillämpligt i det aktuella fallet, eftersträvar mål som liknar dem som vi här har behandlat: att förhindra att medlemsstaternas lagar överträds utan därmed försvåra eller förhindra lagliga transaktioner. Det är tvärtom helt klart att full frihet för överföringar av kapital är premissen även i penningtvättsdirektivet. Men det nämnda direktivet begränsar sig till att ålägga kreditinstituten och de finansiella instituten att av kunder, som utför transaktioner överstigande vissa belopp, kräva att de styrker sin identitet. Att inställa en överföring av kapital är således inte tillåtet (eller tvunget) annat än i de fall de aktuella institutionerna vet eller misstänker att det handlar om förfarande som rör penningtvätt.

25 Kort sagt, det finns endast två alternativ: antingen är överföringen av pengar tillåten och saknar samband med något brott, eller också är överföringen av pengar ett medel för att uppnå, eller resultatet av, ett anknutet brott: i båda fallen kan den administrativa myndigheten inleda undersökningar för att avgöra förefintligheten av eventuella brott, och har endast behov av att i förväg bli korrekt informerad angående överföringen, på vilket sätt den utförs och vem som gör den. För att uppnå detta är en deklaration mer än tillräcklig och överensstämmer helt och fullt med direktivets övergripande syfte, utan att överföringen fördröjs av proceduren att ansöka om tillstånd och att detta tillstånd skall ges efter myndighetens gottfinnande.

26 Man kan heller inte invända att kapitalöverföringar är tillåtna utan restriktioner när de utförs genom en bank. För det första är i motsvarande fall överföringen belagd med en bankkommission som kan göra transaktionen mer betungande och eventuellt få till följd att aktören avstår från att utföra den. För det andra är det avgörande att direktivet inte skiljer på överföringar av betalningsmedel i enlighet med sättet som de utförs. Principen om liberalisering är således, såsom understrukits vid upprepade tillfällen, orubblig i generella termer. Detta innebär att samtliga fall av undantag skall vara uttryckligt föreskrivna. I gemenskapens juridiska system är tiden förbi då allt var förbjudet som inte uttryckligen var tillåtet. I dag råder den motsatta principen.

Sammanfattningsvis finner vi att ett system av obligatoriskt tillstånd som generellt tillämpas på överföring av sedlar innebär en otillåten restriktion av kapitalets fria rörlighet. Denna restriktion är inte oundgänglig för att förverkliga de mål som eftersträvas i direktivet, vilka lika gärna kan uppnås genom lika effektiva åtgärder som i mindre mån förhindrar kapitalrörelser inom den gemensamma marknaden.

Direkt effekt

27 Det sista tvivlet som den hänskjutande domstolen framfört är anknutet till frågan som nyss diskuterats och rör de ovannämnda bestämmelsernas direkta effekt.

Som känt har bestämmelserna i ett direktiv direkt effekt och kan därför åberopas av enskilda personer inför de nationella domstolarna om bestämmelserna, till sitt innehåll, är ovillkorliga och tillräckligt precisa(16). Vidare krävs att direktivet inte införlivats (eller införlivats på ett felaktigt sätt) inom tidsfristen.

Det är ganska tydligt att den skyldighet som medlemsstaterna ställs inför genom artikel 1 i direktivet, att innan tidsfristens slut undanröja hindren mot fria kapitalrörelser mellan personer bosatta i medlemsstaterna, är klar, precis och oberoende av åtgärder som senare kan tänkas vidtas av medlemsstaterna. Den första artikelns ovillkorliga natur minskas inte av bestämmelserna i artikel 4, eftersom den senare inte tillåter medlemsstaterna att godtyckligt begränsa räckvidden av den princip som uttryckts i allmänna termer i artikel 1. Artikel 4 definierar i själva verket de specifika och begränsade fall i vilka medlemsstaterna kan vidta föreskrivna åtgärder, vilka inte i något fall får vara av sådant slag att de på ett orättfärdigt sätt omöjliggör eller försvårar kapitalrörelser som är i överensstämmelse med gemenskapsrätten.

Alltså uppfyller de aktuella bestämmelserna kraven för att enskilda personer skall kunna åberopa dem inför nationella domstolar, dvs. de har direkt effekt.

28 Vidare är denna slutsats helt i linje med, och en utveckling av, domstolens beslut i Casati-målet(17). Det är sant att i den domen bestred domstolen att artikel 67 skulle ha direkt effekt och uttalade att, till skillnad från de tre övriga grundläggande friheterna, kunde kapitalets fria rörlighet inte anses som omedelbart gällande ens efter övergångstidens slut. Det är dock lika sant att i samma dom accepterade domstolen att den liberalisering som redan införts vad gäller vissa kapitalrörelser genom de två första direktiven från rådet för införlivandet av artikel 67 måste betraktas som »ovillkorlig»(18).

Detta bekräftar, om nu bekräftelse skulle behövas, att bestämmelserna i det nu aktuella direktivet, vilket kompletterat införlivandet av artikel 67 i fördraget genom att liberalisera de former av kapitalrörelser som legat utanför räckvidden för de ovannämnda direktiven som antogs på tidigt 1960-tal, har samma direkta effekt som bestämmelserna i de direktiven.

För att sammanfatta, från den dag övergångstiden gått ut (ett datum som, det måste upprepas, är framflyttat för en del stater, däribland Spanien), kan artiklarna 1 och 4 åberopas av enskilda individer för att ifrågasätta tillämpningen av bestämmelser i nationell lagstiftning som står i motsättning till dessa artiklar.

29 I ljuset av föregående överväganden föreslår jag därför att domstolen ger följande svar på de frågor som Juzgado Central överlämnat för förhandsavgörande:

»1) Artiklarna 30 och 59 i fördraget är inte tillämpliga på kapitalrörelser utan förbindelse till handel med varor eller tjänster.

2) Artiklarna 1 och 4 i direktiv 88/361/EEG bör tolkas som att de inte förhindrar en medlemsstat att tillämpa regler som gör att export av sedlar skall föregås av en administrativ deklaration, men utesluter tillämpningen av nationella regler som innebär att sedlar endast får exporteras efter erhållande av ett föregående administrativt tillstånd.

3) Artiklarna 1 och 4 i direktiv 88/361/EEG bör tolkas som att bestämmelserna i dessa är ovillkorliga och tillräckligt precisa för att kunna åberopas av enskilda individer gentemot administrativa myndigheter till stöd för att göra gällande att en nationell lag står i konflikt med dessa bestämmelser är otillåtlig.»

(1) - Ändrad genom den kungliga förordningen nr 42/93.

(2) - EGT nr L 178, s. 5. Direktivet rör verkställigheten av artikel 67 före förändringarna som infördes till följd av Maastrichtfördraget.

(3) - Ordalydelsen av artikel 4 har ändrats genom den kungliga förordningen nr 42 av den 15 januari 1993. Ändringen innebär dock, åtminstone vad oss anbelangar, endast ett förtydligande av bestämmelsen, och medför, som den nationella domstolen själv framfört, ingen förändring i det aktuella fallet.

(4) - Dom av den 31 januari 1984, Luisi och Carbone (286/82 och 26/83, Rec. s. 377, punkterna 21 och 22).

(5) - Dom av den 23 november 1978, Regina mot Thompson m.fl. (7/78, Rec. s. 2247, punkt 25) liksom, redan, domen av den 10 december 1968, kommissionen mot Italien (7/68. Rec. s. 617).

(6) - Rådets första direktiv av den 11 maj 1960 för verkställande av artikel 67 i EEG-fördraget (EGT nr 43, 1960, s. 921), och rådets andra direktiv (63/21/EEG) av den 18 december 1962 som kompletterar och modifierar det första direktivet för verkställandet av artikel 67 i EEG-fördraget (EGT nr 9, 1963, s. 62).

(7) - Det ovan nämnda direktivet från rådet av den 11 maj 1960 föreskriver också i artikel 5.1: »Bestämmelserna i detta direktiv begränsar inte medlemsstaternas rätt att kontrollera transaktioners och överföringars art och äkthet(...)».

(8) - Se domen Luisi och Carbone, ovan, punkt 31, liksom domen av den 24 juni 1986, Brugnoni och Ruffinengo (157/85, Rec. s. 2013, punkt 23).

(9) - Domen av den 28 januari 1992, Bachmann (C-204/90, Rec. s. I-249, punkt 34).

(10) - Se bl.a. domen av den 20 maj 1976, De Peijper (104/75, Rec. s. 613, punkterna 16-18), och, mer nyligen, domen av den 16 december 1992, B & Q (C-169/91, Rec. s. I-6635, punkt 15).

(11) - Domen Luisi och Carbone, ovan, punkt 34.

(12) - Domen av den 14 juli 1977, Sagulo m.fl. (8/77, Rec. s. 1495, punkt 5). I samma riktning, se domarna av den 4 december 1986, kommissionen mot Tyskland (205/84, Rec. s. 3755, punkt 54), och av den 30 maj 1991, kommissionen mot Nederländerna (C-68/89, Rec. s. I-2637, punkterna 11-13).

(13) - Se, i denna riktning, domen av den 27 april 1989, kommissionen mot Belgien (321/87, Rec. s. 997, särskilt punkt 15).

(14) - Dom av den 8 februari 1983, kommissionen mot Förenade kungariket (124/81, Rec. s. 203, punkt 18).

(15) - EGT nr L 166, s. 77.

(16) - Bland de talrika domarna, se dem av den 19 januari 1982, Becker (8/81, Rec. s. 53), och av den 19 november 1991, Frankovich m.fl. (C-6/90 och C-9/90, Rec. s. I-5357).

(17) - Dom av den 11 november 1981, Casati (203/80, Rec. s. 2595).

(18) - Domen Casati, ovannämnd, punkt 11.