This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 61990CJ0159
Judgment of the Court of 4 October 1991. # The Society for the Protection of Unborn Children Ireland Ltd v Stephen Grogan and others. # Reference for a preliminary ruling: High Court - Ireland. # Freedom to provide services - Prohibition on the distribution of information on clinics carrying out voluntary terminations of pregnancy in other Member States. # Case C-159/90.
Domstolens dom den 4 oktober 1991.
The Society for the Protection of Unborn Children Ireland Ltd mot Stephen Grogan m.fl..
Begäran om förhandsavgörande: High Court i Dublin - Irland.
Fri rörlighet för tjänster - Förbud att sända information om kliniker som utför abort i andra medlemsstater.
Mål C-159/90.
Domstolens dom den 4 oktober 1991.
The Society for the Protection of Unborn Children Ireland Ltd mot Stephen Grogan m.fl..
Begäran om förhandsavgörande: High Court i Dublin - Irland.
Fri rörlighet för tjänster - Förbud att sända information om kliniker som utför abort i andra medlemsstater.
Mål C-159/90.
Engelsk specialutgåva Tillägg 00019
ECLI identifier: ECLI:EU:C:1991:378
Domstolens dom den 4 oktober 1991. - The Society for the Protection of Unborn Children Ireland Ltd mot Stephen Grogan m.fl.. - Begäran om förhandsavgörande: High Court i Dublin - Irland. - Fri rörlighet för tjänster - Förbud att sända information om kliniker som utför abort i andra medlemsstater. - Mål C-159/90.
Rättsfallssamling 1991 s. I-04685
Svensk specialutgåva s. 00019
Finsk specialutgåva s. I-00445
Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
1. Begäran om förhandsavgörande - anhängiggörande vid domstolen - förhandsavgörande nödvändigt med avseende på ett mål som är anhängiggjort vid den nationella domstolen - villkor för att utöva rätten till hänskjutande - den nationella domstolens behörighet får inte ha uttömts
(artikel 177 i EEG-fördraget)
2. Frihet att tillhandahålla tjänster - tjänster - begrepp - medicinskt avbrytande av havandeskap - omfattas
(artikel 60 i EEG-fördraget)
3. Frihet att tillhandahålla tjänster - tjänster - begrepp - icke-ekonomisk verksamhet - omfattas inte - förbud av en medlemsstat, i vilken medicinskt avbrytande av havandeskap är förbjudet, att sprida information om möjligheterna att för detta ändamål anlita personer som tillhandahåller tjänster, som lagligen utövar verksamhet i en annan medlemsstat - information som sprids av en grupp utan anknytning till de personer som tillhandahåller tjänsterna - förbud som inte strider mot gemenskapsrätten
(artiklarna 59 och 60 i EEG-fördraget)
1. En nationell domstol är inte behörig att, med stöd av artikel 177 i fördraget, begära att domstolen meddelar förhandsavgörande i en fråga om inte ett mål är anhängiggjort vid den nationella domstolen, inom ramen för vilket den skall träffa ett avgörande varvid den har att beakta förhandsavgörandet. Av detta följer att domstolen inte är behörig att meddela förhandsavgörande om förfarandet vid den nationella domstolen redan är avslutat vid tidpunkten för begäran.
2. Medicinskt avbrytande av havandeskap, som genomförs i överensstämmelse med lagen i den medlemsstat där det utförs, utgör en tjänst i den mening som avses i artikel 60 i fördraget.
3. Det skall inte anses som tillhandahållande av en tjänst, i den
mening som avses i artikel 60 i fördraget, att sprida information om en ekonomisk verksamhet, när informationen i fråga inte sprids för en ekonomisk aktörs räkning, utan endast är ett uttryck för yttrandefriheten.
Gemenskapsrätten utgör således inte hinder för att en medlemsstat, i vilken medicinskt avbrytande av havandeskap är förbjudet, förbjuder studentorganisationer att sprida information som innehåller namn på och adresser till kliniker i andra medlemsstater, vid vilka frivilligt avbrytande av havandeskap lagligen utförs, samt information om möjligheterna att komma i kontakt med dessa kliniker, när ifrågavarande kliniker inte på något sätt är inblandade i spridandet av nämnda information.
I mål C-159/90
har High Court i Dublin till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan
Society for the Protection of Unborn Children Ireland Ltd
och
Stephen Grogan m.fl.
Begäran avser tolkningen av artikel 59-66 i EEG-fördraget.
DOMSTOLEN
sammansatt av ordföranden O. Due, avdelningsordförandena G. F. Mancini, T. F. O'Higgins, J. C. Moitinho de Almeida, G. C. Rodríguez Iglesias och M. Díez de Velasco samt domarna Sir Gordon Slynn, C. N. Kakouris, R. Joliet, F. A. Schockweiler, F. Grévisse, M. Zuleeg och P. J. G. Kapteyn,
generaladvokat: W. Van Gerven,
justitiesekreterare: D. Louterman, avdelningsdirektör,
som beaktat de skriftliga yttrandena från
- Society for the Protection of Unborn Children Ireland Ltd, företrädd av Collins, Crowley & Co., solicitors, genom James O'Reilly, SC, och Anthony M. Collins, barrister-at-law,
- Stephen Grogan m.fl., företrädda av Taylor & Buchalter, solicitors, genom Mary Robinson, SC, och Seamus Woulfe, barrister-at-law,
- den irländska regeringen, genom Louis J. Dockery, chief state solicitor, i egenskap av ombud, biträdd av Dermot Gleeson, SC, och Aindrias O'Caoimh, barrister-at-law,
- Europeiska gemenskapernas kommission, genom Karen Banks, vid kommissionens rättstjänst, i egenskap av ombud,
som beaktat förhandlingsrapporten,
som beaktat de muntliga yttrandena, avgivna vid sammanträde den 6 mars 1991, av Society for the Protection of Unborn Children Ireland Ltd, företrädd av James O'Reilly, SC, och Shane Murphy, barrister-at-law, av Stephen Grogan m.fl., företrädda av John Rodgers, SC, och Seamus Woulfe, barrister-at-law, av den irländska regeringen och av kommissionen, och
som hört generaladvokatens förslag till avgörande, framlagt vid sammanträde den 11 juni 1991,
meddelar följande
dom
1 Genom beslut av den 5 mars 1990, som inkom till domstolen den 23 maj 1990, har High Court i Dublin, i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget, ställt tre frågor om tolkningen av gemenskapsrätten, och särskilt artikel 60 i EEG-fördraget.
2 Dessa frågor har uppkommit inom ramen för en tvist mellan Society for the Protection of Unborn Children Ireland Ltd (nedan kallad "SPUC") och Stephen Grogan samt fjorton andra representanter för studentorganisationer som rör spridandet i Irland av konkret information med uppgifter om namn på och adresser till kliniker i en annan medlemsstat, vid vilka medicinskt avbrytande av havandeskap utförs.
3 Abort har alltid varit förbjudet i Irland, först enligt "common law", därefter enligt lag. De relevanta bestämmelser som gäller för närvarande är artiklarna 58 och 59 i Offences Against the Person Act 1861, som upprepats i Health (Family Planning) Act 1979.
4 Genom en grundlagsändring som godkändes i en folkomröstning infördes år 1983 i artikel 40.3 i den irländska grundlagen ett tredje stycke med följande lydelse: "Staten erkänner det ofödda barnets rätt till liv och, med vederbörlig hänsyn till moderns likvärdiga rätt till liv, garanterar att i sina lagar respektera och, så långt det är möjligt, genom sina lagar försvara och tillvarata denna rättighet."
5 Det har fastslagits av de irländska domstolarna (High Court, dom av den 19 december 1986 och Supreme Court, dom av den 16 mars 1988, The Attorney General at the relation of the Society for the Protection of Unborn Children Ireland Ltd mot Open Door Counselling Ltd och Dublin Wellwoman Centre Ltd, 1988, Irish Reports 593) att artikel 40.3 tredje stycket i den irländska grundlagen innehåller ett förbud mot verksamhet som består i att hjälpa gravida kvinnor i Irland att resa utomlands för att genomgå abort, bl.a. genom att informera dem om namn på och adresser till en eller flera kliniker där aborter utförs, samt hur man kommer i kontakt med dessa kliniker.
6 Sökanden i målet vid den nationella domstolen, SPUC, är ett bolag som bildats enligt irländsk rätt och vars syfte bl.a. är att förhindra en avkriminalisering av abort och att bejaka, försvara och främja mänskligt liv från tidpunkten för befruktningen. Svarandena i målet vid den nationella domstolen, Stephen Grogan m.fl., var under åren 1989/90 styrelseledamöter i studentorganisationer som utgav vissa publikationer för studerande. Dessa publikationer innehöll information om möjligheten att på laglig väg genomgå abort i Förenade kungariket, samt namn på och adresser till ett antal abortkliniker i Förenade kungariket som utförde sådana ingrepp, och information om möjligheterna att komma i kontakt med dessa kliniker. Det är obestritt att studentorganisationerna inte hade någon anknytning till kliniker i en annan medlemsstat.
7 I september 1989 anmodade SPUC svarandena i målet vid den nationella domstolen att, i deras egenskap av ansvariga i deras respektive organisation, gå med på att under skolåret 1989/90 inte publicera någon information av ovannämnda slag. Eftersom SPUC inte erhöll något svar från svarandena väckte SPUC talan vid High Court dels om fastställelse av att spridandet av sådan information var olagligt, dels om förbudsföreläggande avseende detta spridande.
8 Genom dom av den 11 oktober 1989 bestämde High Court att, med stöd av artikel 177 i EEG-fördraget, hänskjuta vissa tolkningsfrågor till domstolen innan den tog ställning till det förbudsföreläggande som sökanden begärt. Den domen överklagades till Supreme Court som den 19 december 1989 beviljade det begärda förbudsföreläggandet, men som inte ändrade High Courts beslut att hänskjuta frågor till domstolen för förhandsavgörande. För övrigt fick de båda parterna tillåtelse att vid High Court ansöka om ändring av Supreme Courts dom mot bakgrund av domstolens förhandsavgörande.
9 Eftersom High Court ansåg, vilket den redan hade fastslagit i sin dom av den 11 oktober 1989, att målet väckte frågor om tolkningen av gemenskapsrätten förklarade den målet vilande och ställde följande tolkningsfrågor till domstolen:
"1. Omfattas organiserad verksamhet eller faktiskt utförande av en abort eller ett medicinskt avbrytande av havandeskap av begreppet "tjänster" i den mening som avses i artikel 60 i EEG-fördraget?
2. Kan en medlemsstat, i avsaknad av varje åtgärd rörande tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftningar om organiserad verksamhet eller faktiskt utförande av en abort eller ett medicinskt avbrytande av havandeskap, förbjuda spridandet av konkret information som innehåller namn på och adresser till en eller flera kliniker i en annan medlemsstat vid vilka aborter utförs, samt information om möjligheterna att komma i kontakt med denna eller dessa kliniker?
3. Har en person som är bosatt i medlemsstat A enligt gemenskapsrätten rätt att sprida konkret information som innehåller namn på och adresser till en eller flera kliniker i medlemsstat B, vid vilka aborter utförs, samt information om möjligheterna att komma i kontakt med denna eller dessa kliniker, när abort är förbjudet enligt såväl grundlagen som straffrätten i medlemsstat A, men är lagligt under vissa förhållanden i medlemsstat B?"
10 För en utförligare redogörelse för omständigheterna i tvisten vid den nationella domstolen, rättegångens förlopp och de till domstolen ingivna yttrandena hänvisas till förhandlingsrapporten. Handlingarna i målet i dessa delar återges i det följande endast i den mån domstolens argumentation kräver det.
Domstolens behörighet
11 Kommissionen har i sina skriftliga yttranden anfört att det är oklart huruvida beslutet om hänskjutande fattades inom ramen för huvudförfarandet vid den nationella domstolen eller inom ramen för förfarandet om förbudsföreläggande.
12 I detta hänseende finns det anledning att erinra om att domstolen i sin dom av den 21 april 1988 i mål 338/85, Pardini, punkt 11 (Rec. s. 2041) har fastslagit att en nationell domstol inte är behörig att, med stöd av artikel 177 i fördraget, begära att domstolen meddelar förhandsavgörande i en fråga om inte ett mål är anhängiggjort vid den nationella domstolen, inom ramen för vilket den skall träffa ett avgörande varvid den har att beakta förhandsavgörandet. Däremot är domstolen inte behörig att meddela förhandsavgörande om förfarandet vid den hänskjutande nationella domstolen redan är avslutat vid tidpunkten för begäran.
13 I detta fall finns det anledning att anmärka att även om High Court har begärt förhandsavgörande av domstolen inom ramen för förfarandet om förbudsföreläggande, så har Supreme Court uttryckligen givit High Court tillåtelse att ändra det beviljade förbudsföreläggandet mot bakgrund av domstolens förhandsavgörande. Om, däremot, begäran om förhandsavgörande framställts inom ramen för huvudförfarandet, måste High Court avgöra det målet genom ett beslut i sak. I båda fallen har den nationella domstolen följaktligen att beakta förhandsavgörandet när den avgör målet. Följaktligen är den behörig att, med stöd av artikel 177 i fördraget, begära förhandsavgörande av domstolen, som är behörig att besvara begäran.
14 SPUC har, å sin sida, gjort gällande att talan inte väcker några gemenskapsrättsliga frågor och att domstolen därför bör vägra att besvara de ställda frågorna. För det första har svarandena i målet vid den nationella domstolen spridit den ifrågavarande informationen utan samband med någon ekonomisk verksamhet, vilket utesluter att fördragets regler om frihet att tillhandahålla tjänster tillämpas, vilka har begärts tolkade. För det andra har informationsverksamheten uteslutande skett i Irland och har inte berört någon annan medlemsstat, varför nämnda bestämmelser i fördraget inte kan vara tillämpliga.
15 Det är i detta hänseende tillräckligt att konstatera att de omständigheter som SPUC har åberopat rör den materiella kärnan i den nationella domstolens frågor. Följaktligen saknar dessa omständigheter, även om de kan beaktas vid besvarandet av frågorna, betydelse för bedömningen av domstolens behörighet att meddela förhandsavgörande (se dom av den 28 juni 1984 i mål 180/83, Moser, Rec. s. 2539). De ställda frågorna skall följaktligen prövas.
Den första frågan
16 Den nationella domstolens första fråga går i huvudsak ut på att utröna om ett medicinskt avbrytande av havandeskap, som genomförs i överensstämmelse med lagen i den stat där det utförs, utgör en tjänst i den mening som avses i artikel 60 i EEG-fördraget.
17 Enligt första stycket i nämnda bestämmelse avses med tjänster i den mening som avses i fördraget prestationer som normalt utförs mot ersättning, i den utsträckning de inte faller under bestämmelserna om fri rörlighet för varor, kapital och personer. I samma artikel 60 andra stycket d anges uttryckligen att verksamhet inom fria yrken omfattas av begreppet tjänster.
18 Det finns anledning att påpeka att avbrytande av havandeskap, som lagligen genomförs i flera medlemsstater, är en medicinsk verksamhet som normalt sker mot betalning och som kan utföras inom ramen för ett fritt yrke. Under alla omständigheter har domstolen i domen av den 31 januari 1984 i förenade målen 286/82 och 26/83, Luisi och Carbone, punkt 16 (Rec. s. 377) redan fastslagit att medicinsk verksamhet omfattas av tillämpningsområdet för artikel 60 i fördraget.
19 SPUC har dock hävdat att medicinskt avbrytande av havandeskap inte kan betraktas som en tjänst, eftersom det i högsta grad är omoraliskt och medför tagande av en annan persons liv, nämligen det ofödda barnets.
20 Oavsett dessa arguments moraliska värde, kan de inte påverka svaret på den första frågan. Det är nämligen inte domstolens uppgift att med sin egen bedömning ersätta de bedömningar som har gjorts av lagstiftarna i de medlemsstater där ifrågavarande verksamhet utövas lagligt.
21 Svaret på den nationella domstolens första fråga blir således följande. Medicinskt avbrytande av havandeskap, som genomförs i överensstämmelse med lagen i den medlemsstat där det utförs, utgör en tjänst i den mening som avses i artikel 60 i fördraget.
Den andra och den tredje frågan
22 Mot bakgrund av omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, finns det anledning att anta att den nationella domstolen med den andra och den tredje frågan i huvudsak vill få klarlagt om gemenskapsrätten utgör hinder för att en medlemsstat, där medicinskt avbrytande av havandeskap är förbjudet, förbjuder studentorganisationer att sprida information som innehåller namn på och adresser till kliniker i andra medlemsstater, vid vilka frivilligt avbrytande av havandeskap lagligen utförs, samt information om möjligheterna att komma i kontakt med dessa kliniker, när ifrågavarande kliniker inte på något sätt är inblandade i spridandet av denna information.
23 Även om den nationella domstolens frågor hänvisar till gemenskapsrätten i allmänhet, är domstolen av den uppfattningen att dess prövning bör hänföra sig till bestämmelserna i artikel 59 och följande i EEG-fördraget om friheten att tillhandahålla tjänster, samt de argument som rör de grundläggande rättigheter, som har varit föremål för ingående diskussioner i de yttranden som ingivits till domstolen.
24 Vad först angår bestämmelserna i artikel 59 i fördraget, som förbjuder alla inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster, framgår det av de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen att kopplingen mellan den verksamhet som utförs av de studentorganisationer som Grogan m.fl. är ansvariga för och det medicinska avbrytande av havandeskap som utförs på kliniker i en annan medlemsstat, är alltför svag för att förbudet mot spridande av information skall kunna anses utgöra en inskränkning i den mening som avses i artikel 59 i fördraget.
25 En situation där de studentorganisationer, som sprider sådan information som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, inte samarbetar med de kliniker vars adresser de publicerar, skiljer sig från den situation som föranledde domen av den 7 mars 1990 i mål C-362/88, GB-INNO-BM (Rec. s. I-667), i vilken domstolen fastslog att ett förbud mot distribution av reklam kunde utgöra hinder för den fria rörligheten för varor och därför skulle bedömas mot bakgrund av artiklarna 30, 31 och 36 i EEG-fördraget.
26 Den information som begäran om förhandsavgörande avser sprids inte för en ekonomisk aktörs räkning som är etablerad i en annan medlemsstat. Tvärtom är ifrågavarande information ett uttryck för informations- och yttrandefriheten, oberoende av den ekonomiska verksamhet som utövas av klinikerna som är etablerade i en annan medlemsstat.
27 Av detta följer att ett förbud mot att sprida information under sådana förhållanden som det är fråga om i målet vid den nationella domstolen, under inga omständigheter kan anses som en inskränkning i den mening som avses i artikel 59 i fördraget.
28 För det andra är det nödvändigt att ta ställning till det argument som framförts av svarandena i målet vid den nationella domstolen, att det ifrågavarande förbudet - eftersom det grundas på en grundlagsändring som antogs 1983 - strider mot artikel 62 i EEG-fördraget, enligt vilken medlemsstaterna inte får införa några nya inskränkningar i den frihet att tillhandahålla tjänster som faktiskt har uppnåtts vid tidpunkten för fördragets ikraftträdande.
29 I detta hänseende är det tillräckligt att konstatera att bestämmelsen i artikel 62, som kompletterar artikel 59, inte kan förbjuda inskränkningar som inte omfattas av tillämpningsområdet för den sistnämnda artikeln.
30 Slutligen har svarandena i målet vid den nationella domstolen för det tredje hävdat att de grundläggande rättigheterna och, särskilt, den yttrandefrihet och informationsfrihet som erkänns i artikel 10.1 i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, utgör hinder för ett sådant förbud som det som avses i målet vid den nationella domstolen.
31 Med anledningen härav är det viktigt att erinra om att, vilket bland annat framgår av domen av den 18 juni 1991 i mål C-260/89, Elleniki Radiophonia Tiléorassi, punkt 42 (Rec. s. I-2925), så snart som en nationell lagstiftning omfattas av tillämpningsområdet för gemenskapsrätten skall domstolen, i samband med en begäran om förhandsavgörande, ge den nationella domstolen all information angående tolkningen som är nödvändig för att den skall kunna bedöma den lagstiftningens förenlighet med de grundläggande rättigheter - särskilt de som följer av Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna - som domstolen skall garantera iakttagandet av. Däremot har domstolen inte denna behörighet när det gäller en nationell lagstiftning som inte omfattas av gemenskapsrätten. På grund av omständigheterna i målet vid den nationella domstolen och med hänsyn till ovan anförda slutsatser om räckvidden av artiklarna 59 och 62 i fördraget, är detta fallet vad gäller det förbud som är föremål för tvisten vid den nationella domstolen.
32 Svaret på den nationella domstolens andra och tredje fråga blir således följande. Gemenskapsrätten utgör inte hinder för att en medlemsstat, i vilken medicinskt avbrytande av havandeskap är förbjudet, förbjuder studentorganisationer att sprida information som innehåller namn på och adresser till kliniker i andra medlemsstater, vid vilka frivilligt avbrytande av havandeskap lagligen utförs, samt information om möjligheterna att komma kontakt med dessa kliniker, när ifrågavarande kliniker inte på något sätt är inblandade i spridandet av nämnda information.
Rättegångskostnader
33 De kostnader som har förorsakats den irländska regeringen samt Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN
-angående de frågor som genom beslut av den 5 mars 1990 förts vidare av High Court i Dublin - följande dom:
1) Medicinskt avbrytande av havandeskap, som genomförs i överensstämmelse med lagen i den medlemsstat där det utförs, utgör en tjänst i den mening som avses i artikel 60 i fördraget.
2) Gemenskapsrätten utgör inte hinder för att en medlemsstat, i vilken medicinskt avbrytande av havandeskap är förbjudet, förbjuder studentorganisationer att sprida information som innehåller namn på och adresser till kliniker i andra medlemsstater, vid vilka frivilligt avbrytande av havandeskap lagligen utförs, samt information om möjligheterna att komma i kontakt med dessa kliniker, när ifrågavarande kliniker inte på något sätt är inblandade i spridandet av nämnda information.