61988J0236

1. Social trygghet för migrerande arbetstagare - gemenskapsbestämmelser - materiellt tillämpningsområde - tilläggsförmån som utbetalas till pensionsberättigade personer av en nationell solidaritetsfond - omfattas

(artikel 4.1 i rådets förordning nr 1408/71)

2. Social trygghet för migrerande arbetstagare - förmåner - bestämmelser om bosättning - upphävande - rätt att förvärva eller behålla förmåner nekad med hänvisning till att den berörda personen är bosatt i en annan medlemsstat - otillåtlighet

(artikel 10.1 i rådets förordning nr 1408/71)

3. Social trygghet för migrerande arbetstagare - gemenskapsbestämmelser - skyldighet att genomföra bestämmelserna oavsett praktiska svårigheter - möjlighet att hänskjuta frågor till Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetstagare

(artikel 81 d i rådets förordning nr 1408/71)

4. Medlemsstater - skyldighet - fördragsbrott - förslag som förelagts rådet och vars antagande skulle medföra att en överträdelse inte längre föreligger - saknar betydelse

1. En tilläggsförmån som utbetalas av en nationell solidaritetsfond och som finansieras med skattemedel och beviljas mottagare av ålders-, efterlevande- eller invaliditetspension för att tillförsäkra dem existensminimum, är hänförlig till systemet för social trygghet som avses i förordning nr 1408/71, under förutsättning att de berörda personerna har en rättsligt skyddad rättighet att beviljas en sådan förmån.

Det faktum att utbetalningen av en sådan förmån är knuten till vissa ekonomiska och sociala förhållanden kan inte på gemenskapsrättens nuvarande stadium utgöra grund för att särskilja förmånen från den pension till vilken den utgör ett tillägg.

2. Artikel 10 i förordning nr 1408/71 skall tolkas så, att en person inte kan nekas rätten att förvärva eller behålla de förmåner, pensioner och kontantförmåner som avses i denna bestämmelse enbart med anledning av att den berörda personen inte är bosatt inom den medlemsstats territorium där institutionen med ansvar för betalningen finns.

3. Den omständigheten att tillämpningen av gemenskapsbestämmelserna om social trygghet kan ge upphov till praktiska svårigheter på grund av att närmare bestämmelser inte har fastställts för utbetalningen av vissa typer av förmåner, får inte försämra de rättigheter som tillkommer enskilda enligt principerna i gemenskapens lagstiftning på det sociala området. Det finns för övrigt ett organ - Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetstagare - som särskilt har till uppgift, enligt artikel 81 d i förordning nr 1408/71, att ta itu med eventuella svårigheter av detta slag.

4. Den omständigheten att rådet har förelagts ett förslag vars antagande skulle kunna medföra att det som läggs en medlemsstat till last inte längre utgör en överträdelse, kan inte befria den medlemsstaten från dess skyldighet att efterleva gällande gemenskapsbestämmelser.

Mål C-236/88

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Karen Banks och Sean van Raepenbusch, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg hos Georgios Kremlis, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg,

sökande,

mot

Frankrike, företrätt av Edwige Belliard, sous-directeur, utrikesministeriets avdelning för ekonomiska ärenden, i egenskap av ombud, och av Claude Chavance, attaché principal, utrikesministeriets centrala administration, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg hos den franska ambassaden, 9, boulevard du Prince-Henri,

svarande.

Talan avser fastställelse av att Frankrike, genom att neka mottagare av fransk invaliditets-, ålders- eller efterlevandepension som är bosatta i eller flyttar till en annan medlemsstat rätten att beviljas eller behålla tilläggsförmånen från Fonds national de solidarité, har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 48-51 i EEG-fördraget och artikel 10 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (kodifierad genom rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983, EGT nr L 230, s. 6, fransk version; svensk specialutgåva, del 05, volym 03).

1 Genom en ansökan som inkom till domstolens kansli den 17 augusti 1988 har kommissionen, med stöd av artikel 169 i EEG-fördraget, väckt talan om fastställelse av att Frankrike, genom att neka mottagare av fransk invaliditets-, ålders- eller efterlevandepension som är bosatta i eller flyttar till en annan medlemsstat rätten att beviljas eller behålla tilläggsförmånen från Fonds national de solidarité, har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 48-51 i EEG-fördraget och artikel 10 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (kodifierad genom rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983, EGT nr L 230, s. 6, fransk version; svensk specialutgåva, del 05, volym 03).

2 Det framgår av handlingarna i målet att tilläggsförmånen beviljas av Fonds national de solidarité, som bildades år 1956 för att främja en allmän välfärdspolitik för äldre personer, särskilt personer som med stöd av bestämmelser i lagar och andra författningar mottar ålders- eller invaliditetsförmåner men som ändå inte har tillräckliga inkomster.

3 Villkoren för att beviljas denna förmån, som tidigare fastställdes i artikel L 684-711 i code de la sécurité sociale (nedan kallad "CSS"), fastställs numera i artiklarna L 815-1 till L 815-11 i samma lag. Tilläggsförmånen finansieras genom skatter och beviljas oberoende av om personen har varit arbetstagare eller egenföretagare. Det är fråga om en förmån som kompletterar alla slags inkomster, däribland avgiftsfinansierade förmåner, upp till en miniminivå som fastställts med hänsyn till levnadskostnaderna i Frankrike. Enligt artikel L 815-11 i CSS skall utbetalning av tilläggsförmånen upphöra om personen flyttar från det franska territoriet.

4 I artikel 4.1 i ovannämnda förordning nr 1408/71 föreskrivs att förordningen gäller all lagstiftning om de grenar av social trygghet som bl.a. rör förmåner vid invaliditet och förmåner vid ålderdom. I artikel 10.1 i förordning nr 1408/71 föreskrivs att kontantförmåner, pensioner och förmåner vilka har "förvärvats" enligt en eller flera medlemsstaters lagstiftning inte får minskas med anledning av att mottagaren är bosatt inom en annan medlemsstat än den där institutionen med ansvar för betalningen finns.

5 Genom brev av den 12 februari 1979 begärde kommissionen att den franska regeringen, i enlighet med dom av den 9 oktober 1974 i mål 24/74 Biason (Rec. 1974, s. 999), skulle anpassa de franska bestämmelserna till gemenskapsrätten så att de personer som har fransk invaliditetspension och som erhåller tilläggsförmånen från Fonds national de solidarité kan fortsätta att motta denna förmån när de flyttar till en annan medlemsstats territorium. Genom brev av den 15 juni och den 9 augusti 1979 meddelade de franska myndigheterna kommissionen att de efter en ingående undersökning av detta problem inte fann det möjligt att undanröja hindren för utbetalning av den omtvistade förmånen utanför franskt territorium.

6 Kommissionen avgav den 24 juli 1980 ett motiverat yttrande med stöd av artikel 169 i EEG-fördraget och gav den franska regeringen en frist på en månad för att rätta sig efter yttrandet. Den 29 april 1981 beslutade kommissionen att tills vidare skjuta upp det förfarande i enlighet med artikel 169 som den hade inlett. Den 8 augusti 1985 förelade kommissionen rådet ett förslag till förordning som innebar ändring av förordning nr 1408/71 [KOM(85) 396 slutlig, EGT nr C 240, s. 6]. Förslaget, vars antagande skulle medföra att den överträdelse som påtalats inte längre förelåg, syftade till att uttryckligen fastslå att icke avgiftsfinansierade sociala kontantförmåner dels skulle ingå bland de förmåner som omfattas av förordning nr 1408/71, dels att rätten till dessa förmåner som förvärvats enligt en medlemsstats lagstiftning skulle begränsas till personer bosatta inom denna medlemsstats territorium. Eftersom det inte skedde några framsteg i förhandlingarna i rådet beslutade kommissionen att upphäva sitt beslut om att skjuta upp förfarandet enligt artikel 169 i fördraget och väckte föreliggande talan.

7 För en utförligare redogörelse för omständigheterna i målet, rättegångens förlopp samt parternas yttranden hänvisas till förhandlingsrapporten. Handlingarna i målet i dessa delar återges i det följande endast i den mån domstolens argumentation kräver det.

8 Det framgår av handlingarna i målet att även om kommissionen yrkar att Frankrike skall fällas för underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 48-51 i fördraget och artikel 10 i förordning nr 1408/71, så grundar den sin talan enbart på denna stats åsidosättande av bestämmelserna i artikel 10. Frågan om fördragsbrott föreligger måste därför uteslutande avgöras mot bakgrund av en bedömning av dessa bestämmelser.

9 Kommissionen har gjort gällande att enligt domstolens rättspraxis, särskilt domen av den 24 februari 1987 i förenade målen 379/85-381/85 och 93/86 Giletti m.fl. (Rec. 1987, s. 955), strider det mot artikel 10.1 i förordning nr 1408/71 att neka mottagare som är bosatta i eller flyttar till en annan medlemsstat rätten att beviljas eller att behålla en förmån som den som avses i föreliggande fall.

10 Det är nödvändigt att i detta hänseende erinra om att domstolen i ovannämnda dom av den 24 februari 1987 i målet Giletti m.fl., som rörde en rad tolkningsfrågor som ställts av Cour de cassation i Frankrike angående samma förmån, fastställde att i den mån en lagstiftning som den ifrågavarande ger rätt till tilläggsförmåner avsedda att öka pensionsbeloppet från det sociala trygghetssystemet, oberoende av den bedömning av enskildas behov och förhållanden som kännetecknar socialt bistånd, omfattas denna av det system för social trygghet som avses i förordning nr 1408/71.

11 I samma dom fastslog domstolen att artikel 10 i förordning nr 1408/71 skall tolkas så, att rätten att förvärva eller behålla de förmåner, pensioner och kontantförmåner som avses i denna bestämmelse inte kan nekas enbart av det skälet att den berörda personen inte är bosatt inom den medlemsstats territorium där institutionen med ansvar för betalningen finns.

12 Den franska regeringen har anfört att den aktuella tilläggsförmånen beviljas med hänsyn till bestämda ekonomiska och sociala förhållanden, eftersom den syftar till att garantera ett existensminimum i Frankrike. Om förmånen skulle betalas ut i en annan medlemsstat skulle den alltså inte längre tjäna samma syfte och därmed inte längre vara berättigad.

13 Detta argument kan inte godtas. Om en tilläggsförmån som den som avses i föreliggande fall omfattas av systemet för social trygghet, i den mening som avses i förordning nr 1408/71, kan inte det faktum att utbetalningen av förmånen är knuten till vissa ekonomiska och sociala förhållanden, på gemenskapsrättens nuvarande stadium, utgöra grund för att särskilja förmånen från den pension till vilken den utgör ett tillägg.

14 Härav följer att kravet på bosättning inom fransk territorium för utbetalning av den ifrågavarande tilläggsförmånen är oförenligt med artikel 10.1 i förordning nr 1408/71.

15 Den franska regeringen har vidare gjort gällande att om tilläggsförmånen från Fonds national de solidarité, liksom icke avgiftsfinansierade förmåner i övriga medlemsstater, kunde utbetalas i ett annat land så skulle detta ge upphov till stora problem när det gäller administration, samordning och medel, som endast skulle kunna lösas med hjälp av gemenskapsregler. Det var också därför som kommissionen lade fram ovannämnda förslag till förordning av den 8 augusti 1985.

16 Det bör i detta sammanhang påpekas att eftersom det saknas närmare bestämmelser om icke avgiftsfinansierade förmåner måste de problem som den franska regeringen har påtalat lösas med hjälp av nu gällande bestämmelser i de förordningar som aktualiseras, så som dessa har tolkats av domstolen.

17 Även om det är riktigt att dessa bestämmelser kan ge upphov till praktiska svårigheter får denna omständighet, vilket domstolen redan har påpekat i dom av den 28 maj 1974 i mål 187/73 Callemeyn, punkt 12 i domskälen (Rec. 1974, s. 553) inte försämra de rättigheter som tillkommer enskilda enligt principerna i gemenskapens lagstiftning på det sociala området. Det bör vidare påpekas att praktiska frågor alltid kan hänskjutas till Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetstagare, vars uppgift i detta hänseende framgår av artikel 81 d i förordning nr 1408/71.

18 Härav följer att de svårigheter som den franska regeringen har påtalat inte är av det slaget att de kan rättfärdiga underlåtenheten att uppfylla de skyldigheter som den har enligt gemenskapsrätten.

19 När det gäller den franska regeringens hänvisning till kommissionens förslag av den 8 augusti 1985 måste det understrykas att den omständigheten att rådet har förelagts ett förslag, vars antagande skulle kunna medföra att det som läggs en medlemsstat till last inte längre utgör en överträdelse, kan inte befria den medlemsstat som är ansvarig för denna överträdelse från dess skyldighet att efterleva gällande gemenskapsbestämmelser.

20 Det finns således anledning att fastställa att Frankrike, genom att neka mottagare av fransk invaliditets-, ålders- eller efterlevandepension som är bosatta i eller flyttar till en annan av gemenskapens medlemsstater rätten att beviljas eller att behålla tilläggsförmånen från Fonds national de solidarité, har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 10 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71.

21 I enlighet med artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Frankrike har tappat målet, skall denna part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

följande dom:

1) Frankrike har, genom att neka mottagare av fransk invaliditets-, ålders- eller efterlevandepension som är bosatta i eller flyttar till en annan av gemenskapens medlemsstater rätten att beviljas eller att behålla tilläggsförmånen från Fonds national de solidarité, underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 10 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen.

2) Frankrike skall ersätta rättegångskostnaderna.