61985J0005

1. Institutionernas rättsakter - motivering - skyldighet - räckvidd - beslut om undersökning enligt artikel 14.3 i förordning nr 17

(artikel 14.3 i rådets förordning)

2. Konkurrens - administrativt förfarande - kommissionens undersökningsbefogenheter - undersökning som det förordnats om i beslut - skyldighet att samråda med behöriga nationella myndigheter - informellt samråd - tillåtlighet

(artikel 14.3 och 14.4 i rådets förordning nr 17)

3. Kommissionen - kollegialitetsprincipen - innebörd - användning av ett system för bemyndigande för antagande av lednings- och förvaltningsåtgärder - lagenlighet - villkor

(artiklarna 16 och 17 i fusionsfördraget)

4. Konkurrens - administrativt förfarande - kommissionens undersökningsbefogenheter - beslut om undersökning - enkelt förvaltningsbeslut - antagande genom bemyndigande - lagenlighet

(artikel 14.3 i rådets förordning nr 17)

1. Eftersom syftet med artikel 14.3 i förordning nr 17 är att göra det möjligt för kommissionen att genomföra undersökningar utan företagens samtycke och utan förvarning, innehåller den inget krav på att kommissionen, när den fattar beslut på grundval av artikeln, måste bemöta argument framförda av företag som vägrat att frivilligt underkasta sig de undersökningar enligt artikel 14.2 som de har underrättats om i förväg.

2. Eftersom syftet med artikel 14.2 i förordning nr 17 är att göra det möjligt för kommissionen att genomföra oanmälda undersökningar hos företag som misstänks för att ha överträtt fördragets konkurrensregler måste kommissionen ha möjlighet att fatta sitt beslut utan att vara bunden av formkrav som kan försena beslutsfattandet. Det är av detta skäl som det samråd med behöriga nationella myndigheter som föreskrivs i artikel 14.4 får äga rum informellt, bl.a. per telefon, och utan att det upprättas ett protokoll.

3. Kommissionens verksamhet styrs av den kollegialitetsprincip som följer av artikel 17 i fusionsfördraget och som bl.a. innebär dels att besluten skall fattas gemensamt, dels att alla ledamöterna i kollegiet, på ett politiskt plan, är kollektivt ansvariga för samtliga beslut som antas. Det är förenligt med denna princip att kommissionen inom vissa gränser och under vissa villkor bemyndigar sina ledamöter att fatta vissa beslut i dess namn och under dess kontroll.

Det system för bemyndigande som kommissionen har infört innebär för det första inte att kommissionen fråntas sin behörighet genom att en ledamot inom ramen för sitt bemyndigande kan fatta beslut. Beslut fattade med stöd av ett bemyndigande fattas i kommissionens namn, på dess fulla ansvar och kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring på samma villkor som om de hade fattats av kollegiet. Kommissionen har dessutom infört mekanismer som gör det möjligt att säkerställa att vissa åtgärder som skulle kunna vidtas genom bemyndigande bara kan vidtas av kollegiet. Kommissionen har slutligen förbehållit sig rätten att ompröva beslut om bemyndigande.

För det andra framstår ett sådant system för bemyndigande som är begränsat till bestämda kategorier av lednings- och förvaltningsåtgärder - vilket antagligen utesluter principbeslut - som nödvändigt, för att göra det möjligt för kommissionen att fullgöra sina uppgifter, med hänsyn till den avsevärda ökningen av antalet beslut som kommissionen måste anta. Nödvändigheten av att säkerställa att det beslutsfattande organet kan fungera är en självklar princip för alla institutionella system som särskilt kommer till uttryck i artikel 16 i fusionsfördraget enligt vilken "kommissionen skall anta sin arbetsordning för att säkerställa att både den själv och dess avdelningar fullgör sina uppgifter".

Principen om rättssäkerhet och den öppenhet som är nödvändig när det gäller administrativa beslut kräver att kommissionen offentliggör beslut om bemyndigande som interna regler som fastställer de allmänna ramarna för sådana beslut. Underlåtenhet att offentliggöra besluten inverkar emellertid endast på deras lagenlighet i den mån det inskränker rätten att överklaga dem.

4. Ett beslut som fattas enligt artikel 14.3 i förordning nr 17 och i vilket det förordnats om att ett företag skall underkasta sig en undersökning är ett led i undersökningen och skall som sådant betraktas som ett enkelt förvaltningsbeslut. Härav följer att ett sådant beslut kan fattas inom ramen för ett system för bemyndigande. Den omständigheten att företagen motsätter sig de planerade undersökningarna utgör ingen grund för att beslutet skall fattas i kollegiet.

Mål 5/85

1) AKZO Chemie BV, ett nederländskt bolag med säte i Amersfoort (Nederländerna),

2) AKZO Chemie UK Ltd, ett brittiskt bolag med säte i Walton-on-Thames, Surrey (Förenade kungariket),

båda företrädda av advokaterna Ivo Van Bael och Jean-François Bellis, Bryssel, med delgivningsadress i Luxemburg hos advokaterna Elvinger och Hoss, 15, Côte d'Eich,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren B. van der Esch, biträdd av F. Grondman, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg hos G. Kremlis, rättstjänsten, bâtiment Jean Monnet, Kirchberg,

svarande.

Talan avser ogiltigförklaring av ett kommissionsbeslut av den 6 november 1984 genom vilket sökandena enligt artikel 14.3 i rådets förordning nr 17/62 av den 6 februari 1962 (EGT, 21.2.1962, s. 204; fransk version, svensk specialutgåva, del 08, volym 01) ålades att underkasta sig en undersökning inom plastsektorn.

1 Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 14 januari 1985 har AKZO Chemie BV och AKZO Chemie UK Ltd (nedan kallade AKZO), med säte i Amersfoort (Nederländerna) respektive Walton-on-Thames (Förenade kungariket), enligt artikel 173 andra stycket i EEG-fördraget väckt talan om ogiltigförklaring av beslutet av den 6 november 1984 genom vilket kommissionen enligt artikel 14.3 i förordning nr 17 ålade dem att underkasta sig undersökningar.

2 Vad gäller de faktiska omständigheterna samt parternas grunder och argument hänvisas till förhandlingsrapporten. I det följande redovisas dessa handlingar i målet endast i den utsträckning som behövs för domstolens argumentering.

3 AKZO Chemie BV och AKZO Chemie UK Ltd ingår i AKZO-koncernen som är gemenskapens största leverantör av benzoylperoxid, en kemisk produkt som används både vid tillverkning av plaster och för blekning av mjöl.

4 Benzoylperoxid tillverkas också av ett mindre företag, Engineering and Chemical Supplies (nedan kallat ECS), med säte i Stonehouse (Förenade kungariket). Brittiska kvarnägare var ESC:s enda kunder fram till år 1979 då företaget började sälja till plasttillverkare och därmed konkurrera med AKZO på denna större marknad.

5 Den 15 juni 1982 inkom ECS med klagomål till kommissionen om överträdelse av artikel 86 i EEG-fördraget. Företaget gjorde gällande att AKZO, för att tvinga ESC att dra sig tillbaka från plastmarknaden, hade hotat konkurrera ut företaget från marknaden för mjöltillsatser genom en selektiv försäljningspolitik till onormalt låga priser och faktiskt satt detta hot i verket. Till följd av detta klagomål företog tjänstemän vid kommissionen i december 1982 undersökningar i lokaler tillhörande AKZO Chemie BV och AKZO Chemie UK Ltd.

6 Den 8 juni 1983 beslutade kommissionen att mot AKZO inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 3 i förordning nr 17. I juli 1983 vidtog kommissionen provisoriska åtgärder genom vilka AKZO ålades vissa skyldigheter rörande sin prispolitik inom sektorn för mjöltillsatser (beslut av den 23 juli 1983, EGT nr L 252, s. 13).

7 I ett meddelande av den 3 september 1984 framförde kommissionen anmärkningar mot AKZO för att ha överträtt artikel 86 i fördraget genom att hota med att till ECS:s kundkrets sälja benzoylperoxid för blekning av mjöl till onormalt låga och diskriminerande priser och genom att faktiskt ha satt sitt hot i verket.

8 Den 22 oktober 1984 översände AKZO till kommissionen den första delen av sitt svar på detta meddelande om anmärkningar. Företaget gjorde särskilt gällande att det inte på något sätt hade gjort sig skyldigt till missbruk av en dominerande ställning.

9 Den 26 oktober 1984 ringde en tjänsteman vid kommissionen upp en anställd vid AKZO:s juridiska avdelning för att meddela att undersökningar enligt artikel 14.2 i förordning nr 17 skulle genomföras inom plastsektorn den 7 och 8 november i AKZO Chemie BV:s lokaler och den 12 och 13 november i AKZO Chemie UK Ltd:s lokaler. AKZO reagerade inte omedelbart på denna information.

10 På eftermiddagen den 6 november 1984 underrättade AKZO kommissionen per telefon om att företaget vägrade underkasta sig de planerade undersökningarna. Under samtalet uppgavs att företaget skulle ange skälen till sin vägran i en skrivelse som skulle nå kommissionen samma dag, vilket även skedde.

11 Några timmar efter detta samtal fattade den för konkurrensfrågor ansvarige kommissionsledamoten det beslut som är föremål för föreliggande talan. I beslutet fastställs i artikel 1 första stycket att AKZO Chemie BV och AKZO Chemie UK Ltd är skyldiga att underkasta sig en undersökning rörande påståendet om missbruk av en dominerande ställning på gemenskapsmarknaden för benzoylperoxid eller på en betydande del av denna marknad. Detta påstående grundas på den omständigheten att företagen hade hotat ESC och fört en förlustbringande försäljningspolitik som hade karaktär av missbruk och var avsedd att skada ECS.

12 Undersökningarna ägde rum den 7 och 8 november i Nederländerna och den 12 och 13 november i Förenade kungariket.

13 I den ansökan varigenom talan i detta mål väcktes har sökandena åberopat fyra grunder mot det angripna beslutet. I sin replik har de dessutom åberopat tre nya grunder. Det måste först prövas om de tre sistnämnda grunderna uppfyller villkoren i artikel 42.2 i domstolens rättegångsregler enligt vilken nya grunder inte får åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet.

Frågan om de grunder som åberopats i repliken kan tas upp till sakprövning

14 Genom sin första grund har sökandena gjort gällande att den bestyrkta kopia av det omtvistade beslutet som tillställdes dem den dag då undersökningarna ägde rum inte var undertecknad. Sökandena drog härav slutsatsen att detta också måste vara fallet med originalet och att beslutet därför är behäftat med fel. Sökandenas andra grund var att undersökningarna ägde rum vid en tidpunkt då de förberedde sitt svar på meddelandet om anmärkningar rörande sektorn för mjöltillsatser och att de hindrade dem från att utöva sin fulla rätt till försvar. Den tredje grund slutligen som åberopats av sökandena var att kommissionen missbrukade sin makt genom att det omtvistade beslutet i vilket det förordnades om att företagen skulle underkasta sig en undersökning inom plastsektorn bara antogs för att bestraffa dem för att de hade ifrågasatt meddelandet om anmärkningar rörande mjölsektorn. De har i detta sammanhang hänvisat till hot som sägs ha framförts under telefonsamtalet den 1 oktober 1984 av den tjänsteman vid kommissionen som handlade ärendet. Som förklaring till att de har åberopat denna grund i repliken har de anfört att det var först under det skriftliga förfarandet som de blev medvetna om att kommissionen godkände tjänstemannens uppträdande.

15 Det framgår av själva redogörelsen för de två första grunderna att de bygger på faktiska omständigheter som sökandena kände till innan talan väcktes. Den bestyrkta kopian av det omtvistade beslutet tillställdes dem nämligen samma dag som undersökningarna ägde rum. Vad gäller den olägenhet som vållades dem till följd av kommissionens val av tidpunkt för undersökningarna uppstod denna under alla omständigheter innan talan väcktes. Eftersom dessa grunder åberopades för första gången i repliken trots att de inte bygger på rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit under det skriftliga förfarandet, kan dessa båda grunder inte tas upp till sakprövning.

16 Vad gäller den tredje grunden skall det först fastslås att den tjänsteman vid kommissionen som handlade ärendet diskuterade med AKZO:s ledning i egenskap av kommissionens ombud. Om hot förekom uttalades de av den ansvarige tjänstemannen under dennes tjänsteutövning. Sökandena har dessutom kunnat konstatera att dessa hot sattes i verket i och med att det angripna beslutet fattades. Alla dessa omständigheter visar att sökandena då talan väcktes bör ha vetat att de otillåtna syften som de påstår eftersträvades med det omtvistade beslutet skulle tillskrivas kommissionen själv.

17 De tre grunder som åberopats av sökandena i deras replik är otillåtliga och kan därför inte tas upp till sakprövning.

Saken

18 Genom sin första grund har sökandena hävdat att det angripna beslutet inte var tillräckligt motiverat. De har erinrat om att de skickade en skrivelse till kommissionen om varför de vägrade att frivilligt underkasta sig de planerade undersökningarna. Sökandena anser att kommissionen i sitt beslut därför borde ha angett skälen till varför den inte godtog sökandenas argument.

19 Kommissionen anser att den inte hade någon skyldighet att vederlägga dessa argument i sitt beslut.

20 Det skall understrykas att artikel 14.3 i förordning nr 17, i vilken anges vilka uppgifter som bör ingå i ett beslut som fattas enligt denna bestämmelse, inte kräver att kommissionen skall bemöta de berörda företagens argument. Syftet med denna bestämmelse är att göra det möjligt för kommissionen att genomföra undersökningar utan företagens samtycke och utan förvarning. Den omständigheten att kommissionen i föreliggande fall underrättade företagen om att undersökningar enligt artikel 14.2 i förordning nr 17 skulle äga rum kan därför inte medföra en mer omfattande skyldighet för kommissionen att motivera sitt beslut än den skyldighet som kommissionen skulle ha haft om den redan från början hade företagit en undersökning i enlighet med artikel 14.3 i förordningen. Det omtvistade beslutet måste därför i detta avseende anses vara tillräckligt motiverat.

21 Genom sin andra grund har sökandena gjort gällande att beslutet är rättsstridigt i och med att det fattades utan att kommissionen hade samrått med behöriga nationella myndigheter i enlighet med artikel 14.4 i förordning nr 17.

22 Kommissionen har framhållit att den har lagt ett protokoll till handlingarna som visar att det skett samråd med den behöriga nederländska myndigheten den 6 november 1984. Dessutom visar en skrivelse från Office of Fair Trading av den 20 december 1984, vilken också ingår i handlingarna i målet, att det även skett samråd med den behöriga brittiska myndigheten på föreskrivet sätt. Samrådet ägde visserligen rum per telefon och utan att något protokoll upprättades men enligt kommissionen finns det inget krav om att ett protokoll skall upprättas.

23 Det är riktigt att de handlingar som har framlagts av kommissionen visar att det skett samråd med de behöriga nederländska och brittiska myndigheterna innan beslutet antogs.

24 Det har ingen betydelse om samrådet ägde rum på ett informellt sätt och, i fråga om de engelska myndigheterna, per telefon och utan att ett protokoll upprättades. Eftersom syftet med artikel 14.2 i förordning nr 17 är att göra det möjligt för kommissionen att företa oanmälda undersökningar hos företag som misstänks för att ha överträtt artiklarna 85 och 86 i fördraget måste kommissionen kunna fatta beslut utan att vara bunden av formkrav som kan försena beslutsfattandet.

25 Genom sin tredje grund har sökandena gjort gällande att beslutet är oförenligt med de grundläggande principer som fastställs i artikel 8 i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna eftersom det antogs utan att förfarandet i artikel 14.3 i förordning nr 17 följdes. Det är endast möjligt att säkerställa att beslutet fattas i enlighet med de grundläggande principerna om detta förfarande följs.

26 Kommissionen har gjort gällande att alla de garantier och uppgifter som krävs enligt artikel 14.3 i förordning nr 17 har beaktats i föreliggande fall.

27 Sökandena har själva medgett att ett beslut i vilket det förordnats om att ett företag skall underkasta sig en undersökning inte strider mot de grundläggande principerna i artikel 8 i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, om villkoren i artikel 14.3 i förordning nr 17 är uppfyllda. Som framgår av prövningen av de två första grunderna är villkoren uppfyllda i föreliggande fall. Inte heller den tredje grunden kan därför godtas.

28 Genom sin fjärde grund har sökandena ifrågasatt den delegering av behörighet med stöd av vilken det angripna beslutet fattades och hävdat att den strider mot den kollegialitetsprincip som fastställs i artikel 17 i Fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna (nedan kallat "fusionsfördraget"). Ett sådan ordning ger inte samma garantier för enskilda rättssubjekt. Underlåtenhet att offentliggöra beslut om bemyndigande för vissa kommissionsledamöter gör det nämligen omöjligt att kontrollera om beslutet är lagenligt. Sökandena har vidare anfört att det omtvistade beslutet är en följd av ett missbruk av delegeringen av behörighet eftersom de känsliga omständigheterna i samband med undersökningarna borde ha föranlett den för konkurrensfrågor ansvarige kommissionsledamoten att låta detta beslut fattas i kollegiet.

29 Kommissionen har å sin sida först framhållit att den delegeringsordning som den har infört garanterar iakttagandet av kollegialitetsprincipen eftersom mekanismer fastställts för att säkerställa att viktiga beslut antas av kollegiet. Kommissionen har dessutom erinrat om att ett beslut i vilket det förordnas att ett företag skall underkasta sig en undersökning i sig utgör en enkel förvaltningsåtgärd som i föreliggande fall inte var nödvändigt att hänskjuta till kollegiet.

30 När det gäller den första delen av den fjärde grunden om huruvida systemet för bemyndiganden är förenligt med kollegialitetsprincipen skall det först erinras om att denna princip följer av artikel 17 i fusionsfördraget enligt vilken "kommissionen skall fatta sina beslut med en majoritet av det antal ledamöter som anges i artikel 10. Kommissionen kan sammanträda med giltig verkan endast om det antal ledamöter som fastställts i arbetsordningen är närvarande". Denna kollegialitetsprincip vilar på kommissionsledamöternas jämbördighet i beslutsfattandet och innebär särskilt dels att besluten skall fattas gemensamt, dels att alla ledamöterna i kollegiet, på ett politiskt plan, är kollektivt ansvariga för samtliga beslut som antas.

31 Det skall vidare, när det gäller systemet för bemyndigande, redovisas för de åtgärder som vidtagits av kommissionen för att förhindra att regeln om beslut i plenum inte leder till att kollegiet lamslås.

32 För det första införde kommissionen den 23 juli 1975 i sin provisoriska arbetsordning (EGT nr L 199, s. 43; fransk version, vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) en ny artikel 27 vari fastställs att "kommissionen kan, under förutsättning att principen om kollektivt ansvar till fullo respekteras, bemyndiga en eller flera av sina ledamöter att på dess vägnar och under dess ansvar fatta beslut om klart definierade lednings- och förvaltningsåtgärder".

33 För det andra fastställde kommissionen samma dag i ett internt beslut principer och villkor för hur bemyndiganden får ges. Enligt de uppgifter som tillhandahållits av kommissionen som svar på en fråga från domstolen fastställdes i beslutet vissa skyddsregler för att säkerställa att de beslut som fattas genom bemyndigande är förenliga med kollegialitetsprincipen. Beslut om bemyndigande skall därför fattas när kommissionen sammanträder i plenum och bemyndiganden får bara ges till vissa personer och för vissa kategorier av löpande lednings- och förvaltningsåtgärder. Den person som bemyndigats får dessutom bara fatta beslut om alla berörda avdelningar har gett sitt godkännande och efter att ha försäkrat sig om att beslutet inte av ett eller annat skäl bör fattas av kollegiet. Slutligen skall alla beslut som fattas genom bemyndigande översändas till kommissionens alla ledamöter och avdelningar dagen efter det att de har antagits.

34 För det tredje har den för konkurrensfrågor ansvarige kommissionsledamoten genom beslut av den 5 november 1980 getts befogenhet att i kommissionens namn på det särskilda konkurrensrättsliga området vidta vissa förfarandemässiga åtgärder som föreskrivs i förordning nr 17. Han kan själv besluta att inleda ett förfarande, att begära upplysningar från företag och förordna om att ett företag skall underkasta sig en undersökning i enlighet med artikel 14.3 i förordning nr 17.

35 När det gäller huruvida detta system är förenligt med kollegialitetsprincipen skall det erinras om att domstolen senast i dom av den 17 januari 1984 i målet 43 och 63/82 VBVB och VBBB mot Kommissionen (Rec. 1984, s. 19) fastslog att kommissionen inom vissa gränser och under bestämda villkor fick bemyndiga sina ledamöter att fatta vissa beslut i dess namn, utan att detta skulle inkräkta på den kollegialitetsprincip som styr kommissionens verksamhet. Två överväganden ligger till grund för denna fasta rättspraxis.

36 För det första innebär ett sådant system för bemyndigande som kommissionen har infört inte att kommissionen fråntas sina behörighet genom att en ledamot inom ramen för sitt bemyndigande kan fatta beslut. Beslut fattade med stöd av ett bemyndigande fattas i kommissionens namn, på dess fulla ansvar och kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring på samma villkor som om de hade fattats av kollegiet. Kommissionen har dessutom infört mekanismer som gör det möjligt att säkerställa att vissa åtgärder som skulle kunna vidtas genom bemyndigande bara kan vidtas av kollegiet. Kommissionen har slutligen förbehållit sig rätten att ompröva beslut om bemyndigande.

37 För det andra framstår ett sådant system för bemyndigande som är begränsat till bestämda kategorier av lednings- och förvaltningsåtgärder - vilket antagligen utesluter principbeslut -som nödvändigt, för att göra det möjligt för kommissionen att fullgöra sina uppgifter, med hänsyn till den avsevärda ökningen av antalet beslut som kommissionen måste anta. Nödvändigheten av att säkerställa att det beslutsfattande organet kan fungera är en självklar princip för alla institutionella system som särskilt kommer till uttryck i artikel 16 i fusionsfördraget enligt vilken "kommissionen skall anta sin arbetsordning för att säkerställa att både den själv och dess avdelningar fullgör sina uppgifter".

38 Tvärtemot vad som hävdats av sökandena måste ett beslut i vilket det förordnats om att ett företag skall underkasta sig en undersökning, såsom ett led i förfarandet, betraktas som ett enkelt förvaltningsbeslut. Detta gäller även om företagen motsätter sig undersökningen. Den befogenhet som tillerkänns kommissionen genom artikel 14.3 i förordning nr 17 är nämligen huvudsakligen tillämplig när kommissionen förväntar sig att företagen inte frivilligt kommer att underkasta sig en undersökning.

39 När det gäller argumentet rörande underlåtenheten att offentliggöra beslutet om bemyndigande skall det fastslås att principen om rättssäkerhet och den öppenhet som är nödvändig när det gäller administrativa beslut visserligen kräver att kommissionen offentliggör beslut om bemyndigande som interna regler sådana som de i beslutet av den 23 juli 1975 som fastställer de allmänna ramarna för sådana beslut. Underlåtenheten att offentliggöra beslutet om bemyndigande för den för konkurrensfrågor ansvarige kommissionsledamoten har emellertid inte berövat sökandena möjlighet att ifrågasätta lagenligheten hos vare sig detta beslut eller det beslut som fattats till följd av bemyndigandet.

40 Under dessa omständigheter måste det fastslås att beslutet av den 5 november 1980 om bemyndigande för den för konkurrensfrågor ansvarige kommissionsledamoten att i kommissionens namn och under kommissionens ansvar fatta ett beslut enligt artikel 14.3 i förordning nr 17, enligt vilket det förordnades om att företagen skulle underkasta sig undersökningar, inte skadar kollegialitetsprincipen i artikel 17 i fusionsfördraget.

41 Vad gäller den andra delen av den fjärde grunden avseende påståendet att bemyndigandet i föreliggande fall missbrukades är det nödvändigt att framhålla att den omständigheten att de berörda företagen inte gick med på att underkasta sig de planerade undersökningarna inte var något skäl som borde ha föranlett den för konkurrensfrågor ansvarige kommissionsledamoten att låta åtgärden bli föremål för beslut av kollegiet. Såsom redan tidigare har framhållits fattas beslut om undersökningar enligt artikel 14.3 i förordning nr 17 när kommissionen förväntar sig att företagen inte frivilligt kommer att underkasta sig undersökningen, oavsett deras skäl.

42 Den för konkurrensfrågor ansvarige kommissionsledamoten hade alltså rätt att fatta det angripna beslutet i kommissionens namn.

43 Med hänsyn till de föregående övervägandena skall det fastslås att de grunder som åberopats av sökandena i deras ansökan inte kan godtas och att talan därför skall ogillas.

44 I enlighet med artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandena har tappat målet skall dessa bära rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

följande dom:

1) Talan ogillas.

2) Sökandena skall ersätta rättegångskostnaderna i målet.