61982J0237

1. Begäran om förhandsavgörande - domstolens behörighet - gränser

(artikel 177 i EEG-fördraget)

2. Jordbruk - gemensam organisation av marknaderna - medlemsstater - överträdelse av gemenskapslagstiftningen - förbud

(artikel 40 i EEG-fördraget)

3. Jordbruk - organisation av marknaderna - mjölk och mjölkprodukter - ostar - nationella kvalitetsregler - förbud mot framställning av vissa ostsorter - tillåtlighet

(rådets förordning nr 804/68)

4. Fri rörlighet för varor - kvantitativa restriktioner - åtgärder med motsvarande verkan - regler som har till syfte att förbättra kvaliteten på inhemska produkter - tillåtlighet

(artikel 30 i EEG-fördraget)

5. Fri rörlighet för varor - kvantitativa exportrestriktioner - åtgärder med motsvarande verkan - kvalitetsregler för ostprodukter - tillåtlighet

(artikel 34 i EEG-fördraget)

6. Fri rörlighet för varor - kvantitativa exportrestriktioner - åtgärder med motsvarande verkan - obligatorisk användning av märken, symboler eller kontrolldokument - tillåtlighet - villkor

(artikel 34 i EEG-fördraget)

7. Jordbruk - gemensam organisation av marknaderna - mjölk och mjölkprodukter - ostproducenter - nationellt system med obligatorisk anslutning till ett kontrollorgan - tillåtlighet - villkor

(rådets förordning nr 804/68)

1. Även om domstolen inom ramen för artikel 177 i fördraget inte kan uttala sig om en nationell lags förenlighet med fördraget, är den dock behörig att upplysa den nationella domstolen om alla kriterier för tolkning av gemenskapsrätten som kan göra det möjligt för den senare domstolen att bedöma den ifrågavarande förenligheten.

2. När gemenskapen i enlighet med artikel 40 i fördraget har lagstiftat om upprättande av en gemensam organisation av marknaden inom en bestämd sektor, får medlemsstaterna inte göra några undantag från den lagstiftningen eller i övrigt åsidosätta den.

3. I avsaknad av gemenskapsregler om kvaliteten på ostprodukter bibehåller medlemsstaterna behörigheten att införa sådana regler för ostproducenter som är etablerade inom deras territorium. Behörigheten omfattar inte enbart sådana regler som anses nödvändiga för att skydda konsumenter eller folkhälsan, utan även regler som medlemsstaten utfärdar för att främja kvaliteten på inhemska produkter. Reglerna i fråga får emellertid inte leda till särbehandling på bekostnad av importerade produkter eller till att importen av produkter från andra medlemsstater hindras.

Eftersom gemenskapens marknadsstödjande åtgärder inom ostsektorn har en mycket begränsad räckvidd är det inte oförenligt med dessa åtgärder att utfärda nationella kvalitetsregler som innehåller förbud mot framställning av ostar av annan sort eller kvalitet än dem som anges i nationell lagstiftning.

4. Artikel 30 utgör inte hinder mot utfärdande av nationella regler som, utan att beröra importerade produkter, har till syfte att förbättra de inhemska produkternas kvalitet och göra dessa mer lockande för konsumenterna. En sådan åtgärd är nämligen i överensstämmelse med fördragets krav på en sund och lojal konkurrens.

5. Artikel 34 i fördraget avser nationella åtgärder som särskilt har till syfte eller verkan att hindra exportflödet och därigenom skapa en skillnad i betingelserna för en medlemsstats inrikes- och utrikeshandel, så att den berörda medlemsstatens inhemska produktion eller inhemska marknad tillförsäkras en särskild fördel.

Så är emellertid inte fallet med en bestämmelse som föreskriver minimikrav för ostprodukters kvalitet utan att göra någon åtskillnad mellan ost som är avsedd för den inhemska marknaden och sådan som är avsedd för export.

6. Artikel 34 i fördraget utgör inte hinder mot en nationell rättsregel som ålägger producenterna en skyldighet att förse en produkt med ett kontrollmärke som intygar att produkten i fråga uppfyller kraven enligt nationella kvalitetsregler, under förutsättning att denna skyldighet utan

åtskillnad omfattar både inhemska produkter som saluförs i den berörda medlemsstaten och inhemska produkter som är avsedda för export.

Artikel 34 utgör inte heller hinder mot en nationell regel som föreskriver att stickprovskontroller skall utföras på alla produkter avsedda för konsumtion inom landet eller för export samt att dessa kontroller skall utföras av ett kontrollorgan som efter utförd kontroll skall utfärda ett intyg om resultatet av denna.

7. Förordning nr 804/68 skall tolkas på så sätt att den inte utgör hinder mot en medlemsstats krav på att ostproducenter skall vara anslutna till ett kontrollorgan, under förutsättning att det ifrågavarande organets mål är i överensstämmelse med gemenskapsrätten och att det inte enbart är personer som är anslutna till organet i fråga som får saluföra, återförsälja, importera, exportera eller för export utbjuda ostprodukter.

I mål 237/82

har Arrondissementsrechtbank i Haag till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan

Jongeneel Kaas BV, Bodegraven, och fjorton andra sökande,

och

Nederländska staten och Stichting Centraal Orgaan Zuivelcontrole.

Begäran avser tolkningen av rådets förordning nr 804/68/EEG av den 27 juni 1968 (EGT nr L 148, s. 13, fransk version; svensk specialutgåva, del 03, volym 02) och artiklarna 30 och 34 i EEG-fördraget.

1 Genom ett beslut av den 14 september 1982, som kom in till domstolen den 22 september 1982, har ordföranden vid Arrondissementsrechtbank i Haag i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget ställt fyra frågor om tolkningen av rådets förordning nr 804/68 av den 27 juni 1968 om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter (EGT nr L 148, s. 13) samt av artiklarna 30 och 34 i EEG-fördraget, för att kunna avgöra om den nederländska lagstiftningen om ostprodukter är förenlig med dessa bestämmelser.

2 Ifrågavarande lagstiftning, som trädde i kraft den 1 juli 1982, utfärdades med stöd av lagen om jordbruksprodukters kvalitet (Landbouwkwaliteitswet av den 8.4.1971, Stbl. 371), vars syfte är utfärdandet av kvalitetsregler för jordbruks- och fiskeriprodukter. Det handlar dels om en kungörelse om kvaliteten på jordbruksprodukter - ostprodukter (Landbouwkwaliteitsbesluit kaasprodukten, Stbl. 726), dels om en förordning med samma ändamål (Landbouwkwaliteitsbeschikking kaasprodukten, Ned. Stcrt nr 251).

3 Lagstiftningen i fråga innehåller för detta ändamål en uttömmande förteckning över de ostsorter som får framställas i Nederländerna. Förteckningen innehåller huvudsakligen traditionella nederländska ostar som Gouda och Edam samt därutöver Cheddar och Feta. Lagstiftningen innehåller detaljerade föreskrifter om varje enskild ostsort samt ett förbud mot framställning av ost som inte uppfyller kraven enligt dess regler.

4 Kontrollen av kvalitetsreglernas efterlevnad ankommer på Stichting Centraal Orgaan Zuivelcontrole (hädanefter "COZ"), som är ett privaträttsligt organ till vilket varje företag med industriell framställning av ost skall vara anslutet. COZ tar ut avgifter från sina medlemmar för att täcka kostnaderna för tillsyn och kontroll. Alla ostar skall i enlighet med de av COZ utfärdade reglerna vara försedda med ett märke. Ostarna blir dessutom föremål för stickprovskontroller.

5 Dessa reglers giltighet har bestritts av sökandena i målet vid den nationella domstolen - samtliga ostgrossister - som anser att reglerna i fråga i flera avseenden strider mot såväl förordning nr 804/68 om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter som artiklarna 30 och 34 i EEG-fördraget om åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa import- och exportrestriktioner. Sökandena har med anledning därav ansökt om interimistiska åtgärder hos ordföranden vid Arrondissementsrechtbank, som i sin tur, för att få besked om tolkningen av bestämmelserna i fråga, har gett in en begäran om förhandsavgörande och ställt följande frågor till domstolen:

a) Skall ovannämnda förordning nr 804/68/EEG tolkas på så sätt att den utgör hinder mot att en medlemsstat, som Nederländerna t.ex., i syfte att främja försäljningen av ostar och ostprodukter ensidigt utfärdar sådana regler om dessa produkters kvalitet som återfinns i ovannämnda lagstiftning (punkterna 2, 3 och 4 ovan)?

b) Om svaret på fråga a) är nekande, skall då artikel 30 eller 34 i EEG-fördraget tolkas på så sätt att de utgör hinder mot att en medlemsstat, som Nederländerna t.ex., i syfte att främja försäljningen av ostar och ostprodukter ensidigt utfärdar sådana regler om dessa produkters kvalitet som återfinns i ovannämnda lagstiftning (punkterna 2, 3 och 4 ovan)?

c) Om svaret på fråga b) är nekande, skall då den förordning som avses i fråga a) eller de artiklar som avses i fråga b) tolkas på så sätt att de utgör hinder mot att en medlemsstat, som Nederländerna t.ex., utfärdar regler enligt vilka endast den som är ansluten till ett kontrollorgan får ägna sig åt industriell framställning av ostprodukter, i enlighet med vad som föreskrivs i paragraf 12 i Landbouwkwaliteitsbesluit kaasprodukten?

d) Har de allmänna rättsprinciperna och särskilt "proportionalitetsprincipen", som åberopas av sökandena, direkt effekt i en tvist som den föreliggande?

6 Det skall inledningsvis anmärkas att även om domstolen inom ramen för artikel 177 i fördraget inte kan uttala sig om en nationell lags förenlighet med fördraget, är den dock behörig att upplysa den nationella domstolen om alla kriterier för tolkning av gemenskapsrätten som kan göra det möjligt för den senare domstolen att bedöma den ifrågavarande förenligheten.

7 Det skall inledningsvis även understrykas att i enlighet med vad som framkommit av handlingarna i målet och under det muntliga förfarandet, påverkas inte importen av ost till Nederländerna av ovannämnda bestämmelser i den nederländska lagstiftningen, eftersom dessa endast riktar sig till ostproducenter, och tillämpas bestämmelserna i fråga, utan åtskillnad, på alla nederländska ostprodukter, oavsett destination.

Den första frågan, angående förordning nr 804/68

8 Denna fråga går främst ut på att få veta om medlemsstaterna även efter antagandet av förordningen om den gemensamma organisationen av marknaden för ost kan ingripa i denna marknads funktion och särskilt om de kan utfärda bestämmelser som har samma syfte som den gemensamma organisationen i fråga om bl.a. främjande av försäljning. Den första frågan går i andra hand ut på att, för det fall medlemsstaterna skall anses ha kvar sin behörighet att utfärda sådana bestämmelser, få veta om en lagstiftning av det slag som här är i fråga inkräktar på målen för den gemensamma organisationen av marknaden.

9 För att kunna besvara denna fråga måste det undersökas hur den gemensamma organisationen av marknaden för ost fungerar, i enlighet med vad som framgår av förordning nr 804/68. På sitt nuvarande stadium innehåller denna gemensamma organisation av marknaden inga regler om ostars beteckning eller kvalitet. Den innehåller inte heller något interventionssystem för ost, med undantag för sorterna Grana padano och Parmigiano Reggiano. Emellertid är ostsorten Provolone och lagrade ostar föremål för vissa marknadsstödjande åtgärder i form av stöd till privat lagring. I förhållande till tredje land uttas importavgifter och beviljas exportbidrag. Det sålunda inrättade regelsystemet skiljer sig alltså från andra organisationer av marknaden som har till syfte att stödja marknaden genom att upprätthålla en viss prisnivå med hjälp av interventionsköp eller, mer indirekt, med hjälp av fastställande av minimikrav i fråga om kvaliteten.

10 Sökandena i målet vid den nationella domstolen har i fråga om medlemsstaternas behörighet hävdat att medlemsstaterna inte kan utfärda bestämmelser som har samma syfte som den gemensamma organisationen av marknaden och att så särskilt är fallet vad gäller främjandet av försäljningen. Kommissionen har för sin del anfört att den avgränsande förteckningen över godkända ostar innebär en kränkning av kommissionens exklusiva behörighet att lagstifta om det fria tillträdet till marknaden. Förbudet mot framställning och saluföring av ostar som inte uppfyller föreskrivna krav är enligt kommissionen likvärdigt med en produktionsbegränsande åtgärd med samma verkan som en interventionsåtgärd och omfattas följaktligen av gemenskapens behörighet.

11 Sökandena i målet vid den nationella domstolen och kommissionen anser dessutom att de omtvistade bestämmelserna hindrar en väl fungerande gemensam organisation av marknaden. För det första strider avgränsningen av godkända ostar mot principen om den öppna marknaden till vilken alla producenter har fritt tillträde. För det andra strider nämnda avgränsning, enligt kommissionens uppfattning, mot gemenskapens politik att genom en ökning av mångfalden i produktutbudet bredda efterfrågan på ost i så hög grad som möjligt. Restriktionerna medför slutligen att de av gemenskapen beslutade interventionsåtgärderna, lagringsstöden och exportbidragen inte fungerar i Nederländerna.

12 Detta argument kan inte godtas. Det framgår av domstolens fasta rättspraxis att när gemenskapen i enlighet med artikel 40 i EEG-fördraget har lagstiftat om upprättande av en gemensam organisation av marknaden inom en bestämd sektor, får medlemsstaterna inte göra några undantag från den lagstiftningen eller i övrigt åsidosätta den (dom av den 22.6.1979 i mål 177/78 Pigs and Bacon Commission mot McCarren, Rec. s. 2161).

13 Det går emellertid inte att utifrån det faktum att lagstiftningen i fråga saknar bestämmelser om ostars beteckning och kvalitet dra slutsatsen att gemenskapen med nödvändighet avsiktligt har beslutat att ålägga medlemsstaterna en skyldighet att på detta område tillämpa ett system som innebär absolut produktionsfrihet. I avsaknad av gemenskapsregler om kvaliteten på ostprodukter bibehåller, enligt domstolens bedömning, medlemsstaterna behörigheten att införa sådana regler för ostproducenter som är etablerade inom deras territorium. Behörigheten omfattar inte enbart sådana regler som anses nödvändiga för att skydda konsumenter eller folkhälsan, utan även regler som medlemsstaten utfärdar för att främja kvaliteten på inhemska produkter. Reglerna i fråga får emellertid inte leda till särbehandling på bekostnad av importerade produkter eller till att importen av produkter från andra medlemsstater hindras. Det skall slutligen anmärkas att nationella kvalitetsregler gör det möjligt att så länge som gemenskapsregler saknas förverkliga de i artikel 39 i EEG-fördraget och genom den gemensamma organisationen av marknaden fastställda målen och att konkretisera de åtgärder som gemenskapen redan har vidtagit.

14 Kommissionens argument att förbudet mot framställning av andra ostar än sådana som anges i nationell lagstiftning genom en uttömmande uppräkning medför att möjligheterna till intervention enligt gemenskapsreglerna utesluts och således utgör hinder för att gemenskapsreglerna kan fungera tillfredsställande, kan inte heller godtas. Målet med interventionssystemet är nämligen att återupprätta balansen mellan utbud och efterfrågan och en nationell lagstiftning som har till syfte att långsiktigt öka efterfrågan genom att göra de inhemska ostprodukterna mer lockande för konsumenten eftersträvar i princip samma mål. Eftersom gemenskapens marknadsstödjande åtgärder inom ostsektorn har en mycket begränsad räckvidd, är det följaktligen inte oförenligt med dessa åtgärder att utfärda nationella kvalitetsregler som innehåller förbud mot framställning av ostar av annan sort eller kvalitet än dem som anges i nationell lagstiftning.

15 Kommissionens argument att en nationell lagstiftning som innehåller förbud mot framställning av ostar som är av lägre kvalitet än den föreskrivna strider mot gemenskapens politik att genom en ökning av utbudet av ost i de olika medlemsstaterna öka efterfrågan på denna produkt, kan inte heller godtas. Det framgår nämligen varken av systematiken eller bestämmelserna i förordning nr 804/68 att en ökning av efterfrågan på mjölkprodukter, inom ramen för organisationen av marknaden och i syfte att förverkliga dess mål, nödvändigtvis måste ske genom en vidgning av produktutbudet i stället för genom en förbättring av kvaliteten hos ett begränsat antal produkter, vilken är den metod som ligger till grund för den ifrågavarande nationella lagstiftningen.

16 Mot bakgrund av dessa överväganden sammantagna blir svaret på den första frågan att förordning nr 804/68 skall tolkas på så sätt att i avsaknad av gemenskapsregler kan en medlemsstat i syfte att främja försäljningen av ost och ostprodukter ensidigt utfärda regler om kvaliteten på ostar framställda inom dess territorium, som innehåller förbud mot framställning av andra ostar än dem som angetts i en uttömmande uppräkning.

Den andra frågan, angående artiklarna 30 och 34 i EEG-fördraget

a) Bestämmelser som har till syfte att förbättra kvaliteten

17 Den andra frågan går i huvudsak ut på att få veta om artiklarna 30 och 34 i EEG-fördraget skall tolkas på så sätt att en medlemsstat i syfte att främja försäljningen av ost och ostprodukter ensidigt kan utfärda regler som har till syfte att förbättra de inhemska produkternas kvalitet och som innehåller regler om obligatorisk användning av märken, symboler eller kontrolldokument.

18 Sökandena i målet vid den nationella domstolen och kommissionen har hävdat att en nationell bestämmelse som har till syfte att förbättra de inhemska produkternas kvalitet och därigenom öka försäljningen av dessa produkter kan innebära ett missgynnande av importen och därför utgör en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion.

19 Det skall i detta avseende erinras om att domstolen i en dom av den 24 november 1982 i mål 249/81 Kommissionen mot Irland (Rec. s. 4005) har uttalat att en reklamkampanj för att främja försäljning och köp av inhemska produkter under vissa omständigheter kan omfattas av förbudet i artikel 30 i fördraget, om kampanjen stöds av det allmänna. Domstolen har även slagit fast att ett organ som inrättats av en medlemsstats regering och finansieras genom avgifter som läggs på producenterna är skyldigt att avstå från reklam som går ut på att avråda från köp av produkter från andra medlemsstater eller att nedvärdera dessa produkter inför konsumenterna. Ett sådant organ får inte heller råda konsumenterna att köpa inhemska produkter endast på grund av dessas nationella ursprung (dom av den 13.12.1983 i mål 222/82 Apple and Pear Development Council, Rec. s. 4083).

20 Artikel 30 utgör inte hinder mot utfärdande av nationella regler som, utan att beröra importerade produkter, har till syfte att förbättra de inhemska produkternas kvalitet och göra dessa mer lockande för konsumenterna. En sådan åtgärd är nämligen i överensstämmelse med fördragets krav på en sund och lojal konkurrens.

21 Sökandena i målet vid den nationella domstolen och kommissionen har vidare anfört att vissa närmare angivna bestämmelser begränsar exportmöjligheterna och därför strider mot artikel 34 i fördraget. Sålunda innebär förbudet mot framställning av nya ostsorter i Nederländerna att det är omöjligt att exportera sådana. Vad gäller sådan ost som alltjämt får framställas innebär de nya bestämmelserna en påverkan på kostnaderna för nederländsk ost och därmed även på dennas konkurrensförmåga på de utländska marknaderna.

22 Detta argument skall besvaras med följande. Domstolen har upprepade gånger (bl.a. i en dom av den 1.4.1982 i mål 141-143/81 Holdijk, Rec. s. 1299) slagit fast att artikel 34 i fördraget avser nationella åtgärder som särskilt har till syfte eller verkan att hindra exportflödet och därigenom skapa en skillnad i betingelserna för en medlemsstats inrikes- och utrikeshandel, så att den berörda medlemsstatens inhemska produktion eller inhemska marknad tillförsäkras en särskild fördel. Så är emellertid inte fallet med en bestämmelse som föreskriver minimikrav för ostprodukters kvalitet utan att göra någon åtskillnad mellan ost som är avsedd för den inhemska marknaden och sådan som är avsedd för export.

23 Det skall även understrykas att artikel 34 inte innebär att producenterna skall undantas från all lagstiftning som genom att påverka produktionsvillkoren kan inverka på den inhemska produktionens storlek och kostnader. En medlemsstat kan med laga verkan tillämpa en kvalitetsbefrämjande politik i syfte att främja försäljningen, även om denna politik innebär att producenterna kan riskera att utsättas för priskonkurrens från andra medlemsstaters producenter, som inte måste uppfylla samma kvalitetskrav.

b) Obligatorisk användning av märken, symboler eller kontrolldokument

24 Enligt kommissionen kan den obligatoriska användningen av märken, symboler eller kontrolldokument innebära att exporten till andra medlemsstater eller tredje land försvåras eller rent av omöjliggörs. Den nederländska regeringen har däremot hävdat att exporten av ostprodukter inte utsätts för någon särskild kontroll eller krav på kontrolldokument. Produkterna underkastas enligt denna enbart en stickprovskontroll, vars resultat anges i ett intyg.

25 Det skall i detta hänseende anmärkas att artikel 34 i fördraget inte utgör hinder mot en nationell rättsregel som ålägger producenterna en skyldighet att förse en produkt med ett kontrollmärke som intygar att produkten i fråga uppfyller kraven enligt nationella kvalitetsregler, under förutsättning att denna skyldighet utan åtskillnad omfattar både inhemska produkter som saluförs i den berörda medlemsstaten och inhemska produkter som är avsedda för export.

26 Artikel 34 utgör inte heller hinder mot en nationell regel som föreskriver att stickprovskontroller skall utföras på alla produkter avsedda för konsumtion inom landet eller för export samt att dessa kontroller skall utföras av ett kontrollorgan som efter utförd kontroll skall utfärda ett intyg om resultatet av denna.

27 Det skulle däremot strida mot artikel 34 att kräva kontrolldokument enbart för sådana inhemska produkter som är avsedda för export till länder inom gemenskapen (dom av den 3.2.1977 i mål 53/76 Bouhelier, Rec. s. 197).

28 Svaret på den andra frågan blir därför följande. Artiklarna 30 och 34 i EEG-fördraget skall tolkas på så sätt att en medlemsstat i syfte att främja försäljningen av ost och ostprodukter ensidigt kan utfärda regler som, utan att beröra importerade produkter, har till syfte att förbättra de inhemska produkternas kvalitet för att göra dessa mer lockande för konsumenten och som innehåller bestämmelser om obligatorisk användning av märken, symboler eller kontrolldokument, om det i reglerna i fråga inte görs någon åtskillnad mellan ost som är avsedd för den inhemska marknaden och sådan som är avsedd för export.

Den tredje frågan, angående obligatorisk anslutning

29 Den tredje frågan går i huvudsak ut på att få veta om förordning nr 804/68 skall tolkas på så sätt att den utgör hinder mot att medlemsstaterna ålägger ostproducenterna en skyldighet att vara anslutna till ett kontrollorgan.

30 Sökandena i målet vid den nationella domstolen har åberopat domstolens dom av den 26 februari 1980 i mål 94/79 Vriend (Rec. s. 327), i vilken domstolen slog fast att ett krav på anslutning till ett av det allmänna sanktionerat organ för att få saluföra, återförsälja, importera, exportera, eller för export utbjuda växtförökningsmaterial stred mot principen om den öppna marknaden, som ligger till grund för den gemensamma organisationen av marknaden inom den berörda sektorn. Eftersom den i föreliggande fall aktuella lagstiftningen svarar mot lagstiftningen i Vriend-målet måste enligt sökandena den för producenterna obligatoriska anslutningen följaktligen anses vara oförenlig med gemenskapsrätten.

31 Enligt den nederländska regeringen bör det göras åtskillnad mellan obligatorisk anslutning i saluföringsledet och obligatorisk anslutning i produktionsledet. Vid utformningen av den nederländska lagstiftningen har i detta hänseende hänsyn tagits till domstolens rättspraxis enligt domen i Vriend-målet, genom att det endast är producenterna som omfattas av lagstiftningens tillämpningsområde. Det är absolut nödvändigt att på ett tillfredsställande sätt kunna kontrollera att kvalitetskraven uppfylls och Nederländerna har i detta syfte valt att införa obligatorisk anslutning till en privaträttslig sammanslutning.

32 Kommissionen har påpekat att kravet på anslutning även omfattar försäljarna, eftersom det sista stadiet av framställningsprocessen, dvs. mogningen, ofta äger rum hos försäljarna på grund av att tillverkarna saknar lagringsmöjligheter. Enligt kommissionens mening ankommer det på den nationella domstolen att mot bakgrund av Vriend-målet avgöra om anslutningskravet för producenterna kan göra det omöjligt att saluföra, återförsälja, importera eller exportera ostar.

33 Frågan om ett krav på anslutning till ett av en medlemsstat erkänt kontrollorgan är i överensstämmelse med gemenskapsrätten är i första hand beroende av om de av kontrollorganet eftersträvade målen är i överensstämmelse med gemenskapsrätten, vilket det ankommer på den nationella domstolen att bedöma, på grundval av svaret på de två första frågorna.

34 Om den nationella domstolen finner att kontrollorganets mål är förenliga med gemenskapsrätten, ankommer det vidare på denna att pröva om de medel som valts för att säkerställa efterlevnaden av de nationella reglerna kan ändra import- eller exportströmmarna genom att hindra producenterna från att fritt saluföra de berörda produkterna.

35 Det skall i detta avseende framhållas att det inte finns något hinder mot att en medlemsstat inrättar ett kontrollorgan och tilldelar organet i fråga befogenhet att använda sig av myndighetsutövning gentemot producenter, eller mot att medlemsstaten ålägger dessa en skyldighet att vara registrerade hos eller anslutna till kontrollorganet, under förutsättning att sådana åtgärder är nödvändiga för att säkerställa efterlevnaden av regler som utfärdats i enlighet med gemenskapsrätten.

36 Däremot strider det mot gemenskapsrätten om en medlemsstat, direkt eller genom organ som inrättats eller sanktionerats av det allmänna, endast ger personer som är anslutna till ett sådant organ rätt att saluföra, återförsälja, importera, exportera eller för export utbjuda inhemska ostprodukter. Det ankommer på den nationella domstolen att pröva om den i huvudmålet omtvistade lagstiftningen har en sådan verkan, antingen på grund av att avsaknad av registrering eller medlemsskap medför yrkesförbud, eller på grund av att kravet på anslutning går utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa efterlevnaden av kvalitetsreglerna. Det ankommer särskilt på den nationella domstolen att pröva om det med hänsyn till behovet av att säkerställa en sådan efterlevnad krävs att lagstiftningen även är tillämplig för försäljare som inte deltar i ostproduktionen eller i denna närstående processer, såsom t.ex. mogningen.

37 Svaret på den tredje frågan blir alltså följande. Förordning nr 804/68 skall tolkas på så sätt att den inte utgör hinder mot en medlemsstats krav på att ostproducenter skall vara anslutna till ett kontrollorgan, under förutsättning att det ifrågavarande organets mål är i överensstämmelse med gemenskapsrätten och att det inte enbart är personer som är anslutna till organet i fråga som får saluföra, återförsälja, importera, exportera eller för export utbjuda ostprodukter.

Den fjärde frågan, angående gemenskapsrättens allmänna principer

38 Den fjärde frågan går i huvudsak ut på att få veta om medlemsstaterna, för det fall dessa är behöriga att fastställa kvalitetsregler för ost, är bundna av gemenskapsrättens allmänna principer och särskilt proportionalitetsprincipen.

39 Med hänsyn till svaren på de föregående frågorna, särskilt den tredje frågan, saknas anledning att besvara denna fråga särskilt.

40 De kostnader som har förorsakats den nederländska regeringen och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

-angående de frågor som genom beslut av den 14 september 1982 förts vidare av Arrondissementsrechtbank i Haag - följande dom:

1) Förordning nr 804/68 skall tolkas på så sätt att i avsaknad av gemenskapsregler kan en medlemsstat i syfte att främja försäljningen av ost och ostprodukter ensidigt utfärda regler om kvaliteten på ostar framställda inom dess territorium, som innehåller förbud mot framställning av andra ostar än dem som angetts i en uttömmande uppräkning.

2) Artiklarna 30 och 34 i EEG-fördraget skall tolkas på så sätt att en medlemsstat i syfte att främja försäljningen av ost och ostprodukter ensidigt kan utfärda regler som, utan att beröra importerade produkter, har till syfte att förbättra de inhemska produkternas kvalitet för att göra dessa mer lockande för konsumenten och som innehåller bestämmelser om obligatorisk användning av märken, symboler eller kontrolldokument, om det i reglerna i fråga inte görs någon åtskillnad mellan ost som är avsedd för den inhemska marknaden och sådan som är avsedd för export.

3) Förordning nr 804/68 skall tolkas på så sätt att den inte utgör hinder mot en medlemsstats krav på att ostproducenter skall vara anslutna till ett kontrollorgan, under förutsättning att det ifrågavarande organets mål är i överensstämmelse med gemenskapsrätten och att det inte enbart är personer som är anslutna till organet i fråga som får saluföra, återförsälja, importera, exportera eller för export utbjuda ostprodukter.