EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 61977CJ0156

Domstolens dom den 12 oktober 1978.
Europeiska gemenskapernas kommission bot Belgien.
Mål 156/77.

Engelsk specialutgåva IV 00179

ECLI identifier: ECLI:EU:C:1978:180

61977J0156

Domstolens dom den 12 oktober 1978. - Europeiska gemenskapernas kommission bot Belgien. - Mål 156/77.

Rättsfallssamling 1978 s. 01881
Grekisk specialutgåva s. 00587
Portugisisk specialutgåva s. 00643
Svensk specialutgåva s. 00179
Finsk specialutgåva s. 00183


Sammanfattning
Parter
Föremål för talan
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut

Nyckelord


1. Transporter - stöd till transporter - allmänt regelsystem för stöd - tillämpning

(artikel 77 och artikel 92-94 i EEG-fördraget)

2. Förfarande - invändning om rättsstridighet - rättsakter mot vilka invändning om rättsstridighet kan göras

(artikel 184 i EEG-fördraget)

3. Medlemsstater - skyldigheter - fördragsbrott - talan enligt artiklarna 93 samt 169 i fördraget - föremål för respektive talan

(artikel 93.2 andra stycket och artiklarna 169 och 170 i EEG-fördraget)

Sammanfattning


1. Tillämpningen av artikel 77 i fördraget, enligt vilken stöd till transporter är förenliga med fördraget endast i klart fastställda fall samt under förutsättning att dessa stöd inte skadar gemenskapens allmänna intressen, får inte leda till att stöd till transporter undantas från fördragets allmänna regelsystem om statligt stöd och från den kontroll och de förfaranden som föreskrivs enligt detta regelsystem.

2. Invändning om rättsstridighet enligt artikel 184 i fördraget begränsas enligt lydelsen av denna bestämmelse till tvister "om en förordning som rådet eller kommissionen antagit" men en sådan invändning kan inte göras av den medlemsstat till vilken ett enskilt beslut är riktat, då talan grundar sig på artikel 93.2 andra stycket i fördraget.

3. Det framgår av lydelsen i artikel 93.2 andra stycket i fördraget, särskilt av orden "med avvikelse från artiklarna 169 och 170" att den talan som avses i dessa artiklar endast kan ha till föremål den berörda medlemsstatens underlåtenhet att rätta sig efter ett beslut från kommissionen, genom vilket denna stat åläggs att upphäva eller ändra stöd inom en fastställd tidsfrist, medan i de fall som avses i artiklarna 169 och 170 talan kan väckas

mot varje form av underlåtenhet från en medlemsstats sida att uppfylla en skyldighet enligt fördraget.

Parter


Mål 156/77

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren George L. Close, i egenskap av ombud, biträdd av Charles Lux, medlem av rättstjänsten, med delgivningsadress i Luxemburg hos juridiske rådgivaren Mario Cervino, bâtiment Jean Monnet, Kirchberg,

sökande,

mot

Belgien, företrätt av utrikesministern, genom ombudet Robert Hoebaer, direktör vid ministeriet för utrikes ärenden, utrikeshandel och utvecklingssamarbete med rådgivarna av W. van Gerven och P. Derom, advokater i Bryssel, med delgivningsadress i Luxemburg vid Belgiens ambassad, 4, rue des Girondins, résidence Champagne,

svarande.

Föremål för talan


Talan avser fastställelse av att Belgien har begått fördragsbrott genom att inte inom den tid som föreskrivits av kommissionen ha rättat sig efter kommissionens beslut av den 4 maj 1976 angående den belgiska regeringens stöd till Société nationale des chemins de fer belges (SNCB) i fråga om direkta internationella järnvägstariffer för kol och stål.

Domskäl


1 Kommissionen har genom talan, som inkom den 21 december 1977, begärt att domstolen skall fastställa att "Belgien, genom att inte ha rättat sig efter kommissionens beslut av den 4 maj 1976 angående den belgiska regeringens stöd till Société nationale des chemins de fer belges (SNCB) i fråga om direkta internationella järnvägstariffer för kol och stål inom den tid som föreskrivits av kommissionen, har underlåtit att uppfylla en skyldighet enligt fördraget".

2 I sitt beslut av den 4 maj 1976 (EGT nr L 229, 1976, s. 24, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) fastställde kommissionen i artikel 1 att det ekonomiska stöd som Belgien beviljat SNCB enligt artikel 3 andra stycket i rådets förordning (EEG) nr 1107/70 av den 4 juni 1970 om stöd till transporter på järnväg, väg och inre vattenvägar ändrad genom rådets förordning (EEG) nr 1473/75 av den 20 maj 1975 (EGT nr L 152, 1975, s. 1, fransk version; svensk specialutgåva, del 07, volym 01) endast var förenligt med den gemensamma marknaden i den mån som det beviljades enligt artikel 4 i nämnda förordning.

3 Kommissionen bestämde vidare att Belgien skulle vidta nödvändiga åtgärder, snarast möjligt och senast inom tre månader, antingen för att avskaffa ifrågavarande stöd eller för att ändra den rättsliga grunden så att detta stöd beviljades enligt och på de villkor som anges i artikel 4 i förordning nr 1107/70.

4 Eftersom Belgien inte har rättat sig efter detta beslut har kommissionen hänskjutit detta ärende till domstolen med tillämpning av artikel 93.2 andra stycket i fördraget.

Upptagande till prövning

5 Belgien har gjort invändning om att talan inte kan tas upp till prövning med motiveringen att det inte skulle finnas någon rättslig grund för detta i artikel 93.2 andra stycket i fördraget.

6 Till stöd för denna invändning har Belgien hävdat att de ersättningar som det är fråga om såväl i artikel 3.2 som i artikel 4 i förordning nr 1107/70 och som utgör stöd enligt i artikel 77 i fördraget är undantagna, enligt denna bestämmelse, från tillämpningsområdet för artikel 92 i fördraget. I artikel 92.1 anges uttryckligen att den är tillämplig "om inte annat föreskrivs i detta fördrag".

7 Eftersom kommissionens ingripande i detta fall således inte var berättigat inom ramen för artikel 92 i fördraget kan artikel 93 inte utgöra någon giltig rättslig grund i detta fall.

8 Även om den belgiska regeringen har framställt denna invändning i sitt svaromål som en "enkel anmärkning" som gjorts inte "i stället för en grund för svaromålet utan uteslutande för att avgränsa sakfrågorna" finns det emellertid anledning att undersöka om den är välgrundad.

9 Genom denna invändning har Belgien huvudsakligen gjort gällande att det förekommer ett fel på grund av bristande behörighet som skulle påverka kommissionens beslut av den 4 maj 1976. Då detta fel hör till sådana fel som avses i artikel 173 i fördraget kan det, av skäl som framläggs nedan, inte prövas inom ramen för detta förfarande.

10 Vidare får tillämpningen av artikel 77 i fördraget, enligt vilken stöd till transporter endast är förenliga med fördraget i klart fastställda fall samt under förutsättning att dessa stöd inte skadar gemenskapens allmänna intressen, inte leda till att stöd för transporter undantas från fördragets allmänna regelsystem om statligt stöd och från den kontroll och de förfaranden som föreskrivs enligt detta regelsystem.

11 I förordning nr 1107/70 i artikel 3.1 - som inte ändrats genom ovannämnda förordning nr 1473/75 - uppräknas de fall och villkor där ett stöd som beviljats enligt artikel 77 i fördraget kan vara berättigat enligt denna bestämmelse och anges i artikel 2, att artikel 92-94 i fördraget skall tillämpas på stöd till transporter på järnväg, väg och inre vattenvägar.

12 Då kommissionens ingripande i detta fall har sin grund i fastställelsen att ifrågavarande stöd omfattas av förbudet i artikel 92 i fördraget har den talan som väckts sin rättsliga grund i artikel 93.2 andra stycket i fördraget.

Följaktligen saknar invändningen från Belgien om att talan inte kan tas upp till prövning grund.

Saken

13 Belgien har huvudsakligen gjort gällande att inledandet av ett förfarande på grundval av artikel 93 i fördraget mot det omtvistade stödet är desto mindre berättigat i detta fall eftersom kommissionen inte har styrkt att detta stöd uppfyller de villkor för oförenlighet med den gemensamma marknaden som anges i artikel 92.1.

14 Belgien har således bestritt att det finns grund för denna talan och ifrågasätter lagenligheten av beslutet av den 4 maj 1976 där kommissionen fastställde att ifrågavarande stöd var oförenligt med den gemensamma marknaden.

15 Kommissionen har hävdat att, eftersom den belgiska regeringen inte har inlett en talan om ogiltigförklaring mot nämnda beslut inom den frist på två månader som föreskrivs i artikel 173 tredje stycket i fördraget, har den förverkat sin möjlighet att bestrida lagenligheten av beslutet inom ramen för detta förfarande.

16 I artikel 93 i fördraget ges kommissionen den befogenhet som är nödvändig för att den skall kunna övervaka att principerna i artikel 92 tillämpas och iakttas och i artikel 93.2 föreskrivs ett särskilt förfarande som ger denna institution möjlighet att, bortsett från det särskilda undantagsfall som avses i tredje stycket i denna bestämmelse, uttala sig om huruvida dels stöd som lämnas av en stat eller med statliga medel, dels - enligt artikel 93.3 - planer på att vidta eller ändra stödåtgärder, är förenliga med fördraget samt att därefter eventuellt besluta att dessa skall upphävas eller ändras.

17 Därför föreskrivs i artikel 93.2 första stycket att om kommissionen, efter att ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig, finner att ett stöd inte är förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 92, eller att sådant stöd missbrukas, "skall den besluta om att staten i fråga skall upphäva eller ändra dessa stödåtgärder inom den tidsfrist som kommissionen fastställer".

18 Ett sådant beslut skall, enligt artikel 189 fjärde stycket i fördraget, "till alla delar vara bindande för dem som det är riktat till".

19 I den mån som den medlemsstat till vilken beslutet riktar sig anser att den inte kan rätta sig efter detta beslut, därför att det saknar rättslig grund, kan medlemsstaten sätta i fråga beslutets lagenlighet genom att använda de former av talan som finns tillgängliga för denna stat genom artikel 173 i fördraget och enligt de villkor som fastställts i denna bestämmelse.

20 Tidsfristerna för väckande av talan skall säkerställa rättssäkerheten genom att man undviker att sådana gemenskapens rättsakter som medför rättsliga verkningar sätts i fråga under obegränsad tid. Det är därför uteslutet att den medlemsstat som låtit den slutliga tidsfristen i artikel 173 tredje stycket löpa ut och som inte, på det sätt som anges i denna artikel, har satt i fråga lagenligheten av det kommissionsbeslut som riktas till denna stat, får sätta i fråga detta beslut med hjälp av artikel 184 i fördraget med anledning av en talan som förs av kommissionen på grundval av artikel 93.2 andra stycket i fördraget.

21 Å ena sidan är undantaget i artikel 184 i fördraget, enligt lydelsen i denna bestämmelse, begränsat till tvister "om en förordning som rådet eller kommissionen antagit" och kan inte åberopas i något fall av en medlemsstat till vilken ett enskilt beslut har riktats.

22 Å andra sidan framgår det av ordalydelsen i artikel 93.2 andra stycket i fördraget, särskilt genom orden "med avvikelse från artiklarna 169 och 170" att den talan som avses där endast kan ha till föremål den berörda statens underlåtenhet att rätta sig efter ett beslut från kommissionen genom vilket medlemsstaten åläggs att upphäva eller ändra stöd inom en fastställd tidsfrist. Då det däremot gäller artiklarna 169 och 170 kan talan väckas mot alla former av underlåtenhet från en medlemsstats sida att uppfylla en skyldighet enligt fördraget.

23 Under dessa omständigheter skulle det vara oförenligt med principerna för de olika formerna för talan som införts genom fördraget och skulle skada detta systems stabilitet samt principen om rättssäkerhet som detta system grundar sig på om den medlemsstat till vilken ett beslut, som fattats enligt artikel 93.2 första stycket, är riktat skulle tillåtas att sätta i fråga giltigheten av detta beslut enligt den form av talan som avses i andra stycket i denna bestämmelse, trots att tidsfristen enligt artikel 173 tredje stycket i fördraget har löpt ut.

24 Även om en gemenskapsrättsakt emellertid kan sättas i fråga, med hjälp av förhandsförfarandet i artikel 177 i fördraget, trots att den tidsfrist som fastställts i artikel 173 tredje stycket har löpt ut, förhåller det sig inte desto mindre så att för ett sådant förfarande, som avser institutionernas samtliga rättsakter och som uteslutande skall uppfylla de nationella domstolarnas behov, gäller andra målsättningar och andra regler än dem som är vägledande för formerna av talan i artikel 173 i fördraget. Men dessa omständigheter kan inte utgöra någon motivering för att undantag sker från principen om förverkande av möjligheten att föra talan sedan fristen för talan löpt ut utan att artikel 173 förlorar sin rättsliga betydelse.

25 I föreliggande fall har Belgien inte bestritt att det inte har rättat sig efter kommissionens beslut av den 4 maj 1976.

26 Följaktligen har Belgien underlåtit att uppfylla skyldigheten enligt artikel 93 jämförd med artikel 189 i fördraget.

27 Sökandens talan är alltså välgrundad.

Beslut om rättegångskostnader


I enlighet med artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

Domslut


Svaranden har tappat målet.

DOMSTOLEN

1) Belgien har, genom att inte ha rättat sig efter kommissionens beslut av den 4 maj 1976 angående den belgiska regeringens stöd till Société nationale des chemins de fer belges (SNCB) i fråga om direkta internationella järnvägstariffer för kol och stål inom den tid som föreskrivits av kommissionen, underlåtit att uppfylla en skyldighet enligt fördraget.

2) Belgien skall ersätta rättegångskostnaderna i målet.

Top