61970J0040

1. EEG:s politik - konkurrensregler - tillämpning vid utövandet av nationellt industriellt och kommersiellt rättsskydd

(artiklarna 36 och 85 i EEG-fördraget)

2. EEG:s politik - konkurrensregler - tillämpning på varumärkesrättigheter - samma villkor oavsett innehållet i den nationella rättsordningen

(artikel 85 i EEG-fördraget)

3. EEG:s politik - konkurrensregler - tillämpning på varumärkesrättigheter - avtal som kan påverka handeln mellan medlemsstater - parallella överlåtelser av nationella varumärkesrättigheter för en och samma produkt

(artikel 85 i EEG-fördraget)

4. EEG:s politik - konkurrensregler - tillämpning i tiden - avtal, beslut och samordnade förfaranden från tiden före fördraget

(artikel 85 i EEG-fördraget)

5. EEG:s politik - konkurrensregler - varumärkesrätt - missbruk av dominerande ställning - märkesvarans försäljningspris - omständighet som inte nödvändigtvis har karaktären av missbruk

(artikel 86 i EEG-fördraget)

1. Själva förekomsten av industriell och kommersiell äganderätt som erkänns genom en medlemsstats lagstiftning påverkas inte av artiklarna 85 och 86 i fördraget. Utövandet av denna rätt kan dock omfattas av förbuden i dessa bestämmelser.

(Jfr punkt 2 i sammanfattningen av dom i mål 24/67, Rec. XIV/1968, s 82.)

2. Varumärkesrätten som rättsligt begrepp omfattas inte i sig av de kriterier beträffande avtal eller samordnade förfaranden som avses i artikel 85.1. Utövandet av rätten till varumärke kan dock omfattas av förbuden i fördraget varje gång det visar sig vara föremålet för, medlet för eller följden av konkurrensbegränsande samverkan.

Artikel 85 är därför tillämplig när importen av varor med ursprung i olika medlemsstater men med samma varumärke hindras under åberopande av varumärkesrätten, om varumärkesinnehavarna har förvärvat detta varumärke eller rätten att använda det genom avtal med varandra eller med tredje man. Den omständigheten att enligt den nationella lagstiftningen andra rättsliga förhållanden kan ligga till grund för uppkomsten av rätt till varumärke än ovannämnda avtal, exempelvis varumärkesregistrering eller användning av varumärket utan intrång, utgör inget hinder för tillämpningen av artikel 85.

3. Endast sådan konkurrensbegränsande samverkan som märkbart påverkar handeln mellan medlemsstater och begränsar konkurrensen inom den gemensamma marknaden omfattas av artikel 85.

(Jfr punkt 7 i sammanfattningen av dom 56/65, Rec. XII/1966, s. 339.)

Om samtidiga överlåtelser till olika användare av nationella varumärkesrättigheter som skyddar en och samma vara leder till att det återigen uppstår oöverstigliga gränser mellan medlemsstaterna, kan ett dylikt förfarande påverka handeln mellan stater och snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden.

4. För att artikel 85.1 skall kunna tillämpas på konkurrensbegränsande samverkan som tillkom innan fördraget trädde i kraft är det nödvändigt och tillräckligt att den har rättsverkningar som sträcker sig efter denna tidpunkt.

5. Innehavaren av ett varumärke har inte en "dominerande ställning" enligt artikel 86 enbart därför att han kan förbjuda tredje man att föra ut varor med samma märke inom en medlemsstats territorium. Det krävs dessutom att innehavaren kan hindra en effektiv konkurrens på en betydande del av den relevanta marknaden, särskilt med beaktande av om det förekommer producenter eller återförsäljare som erbjuder motsvarande varor som kan ersätta rättighetshavarens varor samt av dessa producenters och återförsäljares ställning.

Ett högt pris på varan är inte nödvändigtvis tillräckligt som

kriterium på missbruk av en dominerande ställning enligt artikel 86. Det kan dock utgöra ett avgörande indicium, om det är mycket högt och inte är motiverat på saklig grund .

(Jfr punkt 8 i sammanfattningen i dom i mål 24/67, Rec. XIV/1968, s 82.)

I mål 40/70

har Tribunale civile e penale i Milano till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan

Sirena S.R.L.

och

EDA S.R.L.

Fiorenza Ferrari

Teresa Formaggia

Pietro Grugni

Mario Biraghi

Natale Mappi

Sergio Puppo

Novimex S.r.l.

Begäran avser tolkningen av artiklarna 85 och 86 i EEG-fördraget.

1 Genom beslut av den 12 juni 1970, som inkom till domstolen den 31 juli 1970, har Tribunale civile e penale i Milano, enligt artikel 177 i EEG-fördraget ställt två frågor beträffande tolkningen av artiklarna 85 och 86 i nämnda fördrag.

Med dessa frågor uppmanas domstolen att uttala sig om artiklarna 85 och 86 i fördraget "... är tillämpliga eller inte på resultatet av ett avtal om överlåtelse av ett varumärke som har ingåtts före fördragets ikraftträdande", och om de skall tolkas " på så sätt att de kan hindra att innehavaren av ett varumärke som lagligen har inregistrerats i en medlemsstat kan göra gällande motsvarande absoluta rätt att förbjuda att tredje man importerar varor, som i ursprungslandet lagligen har försetts med samma varumärke, från andra länder i gemenskapen.

2 Av de handlingar som ingetts framgår att det avtal som den nationella domstolen hänvisar till är ett avtal från 1937 enligt vilket ett amerikanskt företag, som innehar varumärket för en medicinsk skönhetskräm som företaget producerar, har "sålt, överlåtit och överfört .... alla rättigheter, anspråk och intressen beträffande detta varumärke" till ett italienskt bolag som alltsedan dess på den italienska marknaden producerat och fört ut en kräm med samma märke vilket är inregistrerat enligt den italienska lagstiftningen.

Det framgår dessutom av handlingarna att tvisten i målet vid den nationella domstolen gäller det italienska bolagets talan om varumärkesintrång och syftar till att på den italienska marknaden förbjuda återförsäljning av en kräm av samma slag som importerats från Förbundsrepubliken Tyskland och som försetts med det omtvistade varumärket av den tyske producenten som har ingått ett motsvarande avtal med det amerikanska företaget för den tyska marknaden.

3 Den fråga som ställts gäller alltså, om gemenskapsrätten, under förutsättning att varumärkesinnehavarens rätt att hindra import från andra medlemsländer erkänns i nationell lag, påverkar omfattningen av denna rätt.

4 I artikel 85 och följande i fördraget sägs inget om förhållandet mellan gemenskapens konkurrensregler och medlemsstaternas lagstiftning om industriella och kommersiella rättigheter, och i synnerhet inte om varumärkesrätten.

Eftersom å andra sidan medlemsstaternas regler för industriellt och kommersiellt rättsskydd ännu inte har harmoniserats inom gemenskapen, kan det genom särskilda nationella bestämmelser för detta skydd uppstå hinder både för den fria rörligheten för märkesvaror och gemenskapsbestämmelser om konkurrens.

5 Bland bestämmelserna om fri rörlighet för varor tillåts enligt artikel 36 förbud och restriktioner av import som är berättigade med hänsyn till skyddet för industriell och kommersiell äganderätt, men med det uttryckliga förbehållet att de "inte får utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna".

Även om artikel 36 omfattas av kapitlet om kvantitativa restriktioner för handeln mellan medlemsstaterna, grundar den sig på en princip som även kan tillämpas på konkurrensrätten på det sättet att, även om själva förekomsten av industriell och kommersiell äganderätt som erkänns genom en medlemsstats lagstiftning inte påverkas av artiklarna 85 och 86 i fördraget, kan utövandet av dem emellertid omfattas av förbuden i dessa bestämmelser.

6 För övrigt uttrycks liknande överväganden i artikel 3 i kommissionens förordning nr 67/67/EEG enligt vilken undantaget i artikel 1.1 i denna förordning "inte gäller om ..., särskilt om avtalsparterna utnyttjar rättigheter som åtnjuter industriellt rättsskydd för att hindra återförsäljare eller konsumenter från att från andra delar av den gemensamma marknaden få tillgång till sådana varor som omfattas av avtalet och som är märkta och i övrigt marknadsförda på ett riktigt sätt eller från att sälja dem inom det avtalade området."

Även om det faktiskt framgår av det nionde stycket i ingressen, beaktandemeningen oräknad, att avsikten med nämnda förordning därmed inte har varit att påverka "förhållandet mellan konkurrensrätten och rättigheter som åtnjuter industriellt rättsskydd", uttrycks i samma stycke emellertid avsikten att inte "tillåta att rättigheter som åtnjuter industriellt rättsskydd ... missbrukas i syfte att skapa ett oinskränkt områdesskydd".

7 Utövandet av rätten till varumärke kan i särskilt hög grad bidra till marknadsuppdelning och därigenom hämma den fria rörligheten för varor mellan stater vilken är väsentlig för den gemensamma marknaden.

Rätten till ett varumärke skiljer sig för övrigt i detta hänseende från andra industriella och kommersiella rättigheter genom att det som skyddas av dessa oftast har större betydelse och ett högre skyddsvärde än det som skyddas genom ett enkelt varukännetecken.

8 Begäran om tolkning inriktar sig först och främst på under vilka omständigheter utövandet av rätten till varumärke kan utgöra en överträdelse av förbudet i artikel 85.1.

9 Enligt denna bestämmelse är följande oförenligt med den gemensamma marknaden och förbjudet: "alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden" som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att snedvrida konkurrensen.

Varumärkesrätten som rättsligt begrepp omfattas inte i sig av de kriterier som avses i artikel 85.1.

Utövandet av rätten till varumärke kan dock omfattas av förbuden i fördraget varje gång det visar sig vara föremål för, medlet för eller följden av konkurrensbegränsande samverkan.

Då utövandet av rätten till varumärke sker genom överlåtelser till användare i en eller flera medlemsstater är det alltså lämpligt att i varje enskilt fall fastställa, om utövandet i fråga leder till en situation som omfattas av förbuden i artikel 85.

10 De situationer som avses kan särskilt följa av konkurrensbegränsande samverkan mellan varumärkesinnehavare eller deras rättsinnehavare som gör det möjligt att hindra import från andra medlemsstater.

Om samtidiga överlåtelser till olika användare av nationella varumärkesrättigheter som skyddar en och samma vara leder till att det återigen uppstår oöverstigliga gränser mellan medlemsstaterna, kan ett dylikt förfarande påverka handeln mellan stater och snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden.

Det skulle vara annorlunda om, för att undvika varje form av marknadsuppdelning, konkurrensbegränsande samverkan beträffande användningen av nationella rättigheter till ett och samma varumärke kom till stånd under sådana förhållanden att det allmänna utövandet av rätten till ett varumärke på gemenskapsnivå skulle vara förenligt med de villkor för konkurrens och enhetlig marknad, som är så väsentliga för den gemensamma marknaden att överträdelse leder till ogiltighet enligt artikel 85.

11 Artikel 85 är därför tillämplig när importen av varor med ursprung i olika medlemsstater men med samma varumärke hindras under åberopande av varumärkesrätten, om varumärkesinnehavarna har förvärvat detta varumärke eller rätten att använda det genom avtal med varandra eller med tredje man.

Den omständigheten att enligt den nationella lagstiftningen andra rättsliga och faktiska förhållanden kan ligga till grund för uppkomsten av rätt till varumärke än ovannämnda avtal, exempelvis varumärkesregistrering eller användning av varumärket utan intrång, utgör inget hinder för tillämpningen av artikel 85.

12 Om konkurrensbegränsande samverkan har kommit till stånd innan fördraget trädde i kraft, är det nödvändigt och tillräckligt att samverkan har rättsverkningar som sträcker sig efter denna tidpunkt.

13 För att konkurrensbegränsande samverkan skall kunna omfattas av artikel 85.1 måste den märkbart påverka handeln mellan medlemsstater och begränsa konkurrensen inom den gemensamma marknaden.

14 Begäran om tolkningen avser slutligen att få veta under vilka omständigheter utövandet av en rätt till varumärke är oförenligt med den gemensamma marknaden och förbjudet enligt artikel 86 i fördraget.

15 Av lydelsen i denna bestämmelse framgår att det förhållande som förbjuds i bestämmelsen förutsätter att tre kriterier uppfylls: en dominerande ställning, missbruk av denna och möjligheten att handeln mellan medlemsstater kan påverkas av denna.

16 Man bör först fastställa att varumärkesinnehavaren inte har en "dominerande ställning" enligt artikel 86 enbart på grund av att han kan förbjuda tredje man att föra ut varor med samma märke inom en medlemsstats område.

Eftersom denna artikel kräver att den ställning på marknaden som avses åtminstone utsträcker sig till " en väsentlig del" av den gemensamma marknaden, måste dessutom nämnda innehavare kunna hindra att en effektiv konkurrens upprätthålls på en betydande del av den relevanta marknaden, särskilt med beaktande av om det förekommer producenter eller återförsäljare som erbjuder motsvarande varor som kan ersätta rättighetshavarens varor samt av dessa producenters och återförsäljares ställning.

17 Då det gäller missbruk av en dominerande ställning bör man notera att ett högt pris inte nödvändigtvis är ett tillräckligt kriterium. Det kan dock utgöra ett avgörande indicium, om det är mycket högt och inte är motiverat ur saklig synpunkt.

De kostnader som har förorsakats kommissionen och Nederländernas regering, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Mot den bakgrunden och på ovan angivna grunder beslutar

DOMSTOLEN

-angående de frågor som genom ett beslut av den 12 juni 1970 förts vidare av domstolen i Milano - följande dom:

1 a) Artikel 85 i fördraget är tillämplig när importen av varor med ursprung i olika medlemsstater men med samma varumärke hindras under åberopande av varumärkesrätten, om varumärkesinnehavarna har förvärvat detta varumärke eller rätten att använda det genom avtal med varandra eller med tredje man.

b) Om ovan åsyftade avtal har tillkommit innan fördraget trädde i kraft, är det nödvändigt och tillräckligt att de har rättsverkningar som sträcker sig efter detta datum.

2 a) Innehavaren av ett varumärke har inte en dominerande ställning enligt artikel 86 i fördraget enbart därför att han kan förbjuda tredje man att föra ut varor med samma märke inom en medlemstats territorium. Det krävs dessutom att innehavaren kan hindra en effektiv konkurrens på en betydande del av den relevanta marknaden.

b) Även om ett högt pris på en produkt inte nödvändigtvis är tillräckligt som kriterium på missbruk av en dominerande ställning enligt nämnda artikel, kan det dock vara ett avgörande indicium, om det är mycket högt och inte är motiverat på saklig grund.