EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 30.5.2023

COM(2023) 297 final

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

om övervakningen av EU:s system för viseringsfrihet

1.INLEDNING

EU har för närvarande ett viseringsfritt system i förhållande till 61 tredjeländer 1 . I systemet kan dessa länders medborgare resa in i Schengenområdet utan visering för kortare vistelser på upp till 90 dagar under en 180-dagarsperiod. EU:s viseringsfria politik bygger på principen om ömsesidighet i viseringsfrågor. Viseringsfria resor medför viktiga fördelar för medborgarna på båda sidor, vilket ytterligare stärker EU:s förbindelser med sina partner.

Av de 60 tredjeländer som har viseringsfrihet har 25 länder 2  avtal med EU om undantag från viseringskravet och 8 har beviljats undantag från viseringskravet till följd av att en dialog om viseringsliberalisering (Albanien, Bosnien och Hercegovina, Montenegro, Nordmakedonien, Serbien, Georgien, Moldavien och Ukraina) har slutförts. De återstående länderna beviljades undantag från viseringskravet i enlighet med den första harmoniseringen av EU:s regler (rådets förordning (EG) nr 539/2001) 3 . Efter det att en dialog om viseringsliberalisering slutförts enades dessutom rådet och Europaparlamentet den 19 april 2023 om att bevilja Kosovo ett undantag från viseringskravet 4 , som kommer att träda i kraft senast den 1 januari 2024 54.

På det hela taget fortsätter viseringsfria resor att medföra betydande ekonomiska, sociala och kulturella fördelar för EU:s medlemsstater och tredjeländer och är ett viktigt verktyg för att främja turism och företagande. Enligt OECD:s beräkningar stod endast rese- och turismsektorn för omkring 7 % av den globala exporten 2019 och bidrog med omkring 4,4 % av BNP i OECD-länderna 6 .

Samtidigt är EU:s gemensamma viseringspolitik en väsentlig del av Schengenregelverket, och ett av dess huvudmål är att ta itu med säkerhetsriskerna och riskerna för irreguljär migration i Schengenområdet.

Kommissionens övervakning av EU:s viseringsfria system, inklusive dess rapporter inom ramen för upphävandemekanismen 7 , har dock visat att betydande migrations- och säkerhetsproblem kan bli följden av viseringsfria resor.

I synnerhet kan otillräcklig anpassning till EU:s viseringspolitik göra ett viseringsfritt land till ett transiteringsnav för irreguljära inresor till EU, särskilt i länder i EU:s omedelbara närhet. Viseringsfria system kan också leda till ökad irreguljär migration genom överskriden tillåten vistelse av viseringsfria resenärer eller genom asylansökningar som lämnas in i stort antal av medborgare från viseringsfria tredjeländer där andelen godkända ansökningar är låg (ogrundade asylansökningar).

Dessutom kan system för medborgarskap för investerare i tredjeländer med viseringsfritt tillträde till EU leda till risker eller hot mot EU:s säkerhet, däribland risker för infiltration av organiserad brottslighet, penningtvätt, skatteundandragande och korruption 8 , och ge tredjelandsmedborgare som annars skulle behöva visering viseringsfritt tillträde till EU.

Dessutom har EU:s säkerhet och dess yttre gränser på ett genomgripande sätt påverkats av de geopolitiska händelserna nyligen, vilket visar att vissa utländska aktörers agerande kan utgöra ett allvarligt hot mot unionens säkerhetsintressen. EU bör vara väl förberett att reagera snabbt på ett stort antal potentiella framtida säkerhetsrisker, däribland hybridhot.

För att hantera dessa utmaningar och förebygga dessa risker på ett effektivt sätt bör de befintliga reglerna i artikel 8 i förordning (EU) 2018/1806 (viseringsförordningen), om övervakningen av hur viseringsfria system med tredjeländer fungerar och upphävandet av viseringsundantag vid ökad irreguljär migration eller säkerhetsrisker (upphävandemekanismen), omprövas och förbättras. Kriterierna för att utlösa mekanismen måste vara fullständiga och tydliga, men ändå tillräckligt flexibla för att vid behov möjliggöra en effektiv och snabb tillämpning. Detta skulle göra det lättare att hantera de många utmaningar som uppstår genom viseringsfria resor i ett ständigt föränderligt geopolitiskt sammanhang.

Under de första månaderna 2023 diskuterade rådet (rättsliga och inrikes frågor) på initiativ av det svenska ordförandeskapet en eventuell översyn av dessa regler, särskilt av upphävandemekanismen, vilket medlemsstaterna uttryckte ett brett stöd för. Detta föranleddes av det ökade antalet upptäckta irreguljära gränspassager till EU via västra Balkanrutten, som delvis berodde på att grannländerna inte hade anpassat sig till viseringspolitiken (se punkt 2a nedan) och ledde till funderingar kring behovet av att se över upphävandemekanismen. I sin skrivelse till Europeiska rådet av den 20 mars 2023 tog ordförande Ursula von der Leyen upp denna fråga och uppgav att kommissionen kommer att stärka sin övervakning av anpassningen till viseringspolitiken och lägga fram en detaljerad rapport som banar väg för ett lagstiftningsförslag om ändring av upphävandemekanismen.

I syfte att lägga fram ett lagstiftningsförslag under hösten 2023 tänker kommissionen samråda med Europaparlamentet och rådet om de största utmaningarna på områdena irreguljär migration och säkerhet med anknytning till de viseringsfria systemen, om de största bristerna i den nuvarande upphävandemekanismen och om möjliga sätt att hantera dem, särskilt genom en översyn av artikel 8 i viseringsförordningen.

2.UTMANINGARNA MED VISERINGSFRIA SYSTEM

a.Anpassning till viseringspolitiken

År 2022 rapporterade Frontex 144 118 irreguljära gränspassager vid EU:s yttre gränser längs västra Balkanrutten 9 , mer än dubbelt så många som 2021. Ökningen berodde delvis på att tredjelandsmedborgare anlände till västra Balkan utan visering och reste vidare till EU 10 .

Viseringsfria inresor till västra Balkan av medborgare i länder som omfattas av EU:s viseringskrav påverkade det ökade antalet irreguljära inresor till EU 2022. Detta ökade bördan för vissa medlemsstaters asylsystem i en tid av allmän ökning av antalet asylansökningar.

I detta sammanhang lade kommissionen den 5 december 2022 fram en handlingsplan för västra Balkan med en anpassning till viseringspolitiken som en av de viktigaste pelarna. Den 6 december antog kommissionen den femte rapporten inom ramen för upphävandemekanismen för viseringar 11 och upprepade att anpassningen till EU:s viseringspolitik bör prioriteras av alla partnerländer på västra Balkan.

Ett huvudkrav i dialogerna om viseringsliberalisering var ändamålsenlig migrationshantering och gränsförvaltning, men anpassningen av viseringspolitiken togs inte upp. Detta har dock visat sig vara en nyckelfaktor för att dessa viseringsfria system ska vara hållbara.

Detta budskap bekräftades på högsta politiska nivå i slutsatserna från Europeiska rådets möte i februari 2023 12 , där det betonades att grannländernas anpassning till viseringspolitiken är brådskande och av avgörande betydelse för migrationshanteringen och för att de viseringsfria systemen i förekommande fall överlag ska fungera väl och vara hållbara. Europeiska rådet framhöll också att övervakningen av grannländernas viseringspolitik bör förstärkas.

Alla partnerländer på västra Balkan har hittills fullgjort sina åtaganden att anpassa sig till viseringspolitiken. Kommissionen välkomnar Serbiens beslut att återinföra ovanstående viseringskrav samt Montenegros beslut att återinföra viseringskravet för Kuba och för tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta i Förenade Arabemiraten (i januari respektive april 2023). Kommissionen välkomnar också Albaniens beslut att inte förnya det säsongsbundna undantaget från viseringskravet för medborgare i Egypten, Indien och Ryssland, liksom Nordmakedoniens beslut att återinföra viseringskrav för medborgare i Botswana, Kuba och Azerbajdzjan.

Dessa beslut är viktiga och välkomna steg mot målet att minska antalet irreguljära inresor till EU längs västra Balkanrutten, även om viktiga utmaningar kvarstår.

Kommissionen förväntar sig att alla EU:s viseringsfria grannländer fortsätter sträva efter att ytterligare anpassa 14 sin viseringspolitik till EU:s viseringspolitik, särskilt när det gäller tredjeländer med mönster av högt migrationstryck eller säkerhetsrisker för EU. Kommissionen kommer att stärka sin övervakning och rapportering om anpassningen till viseringspolitiken (se avsnitt 3 nedan) och ska på grundval av de kommande samråden överväga att lägga till brist på anpassning till viseringspolitiken som ett uttryckligt skäl till upphävande i artikel 8 i viseringsförordningen.

b.Asylansökningar som lämnas in av medborgare i viseringsfria länder

Viseringsfrihetens fördelar är också förenade med skyldigheter och åtaganden för tredjeländer att säkerställa att undantaget från viseringskravet är hållbart. Ogrundade asylansökningar bidrar till att skapa flaskhalsar i medlemsstaternas asylsystem och kan påverka asylprocessen för tredjelandsmedborgare som har ett äkta behov av asyl. Under 2022 ingavs 22 % (omkring 215 000 ansökningar) av det totala antalet asylansökningar (omkring 962 000) av tredjelandsmedborgare som inte behöver visering till EU. Mycket få av dessa ansökningar blir godkända (omkring 5 %). Detta antal asylansökningar är nästan rekordstort, dvs. mer än dubbelt så stort som 2021 och +15 % jämfört med 2019.

I EU under 2022 ingavs asylansökningar med en andel godkända ansökningar 15 på mellan 4 % och 6 % av medborgare i viseringsfria länder som Colombia (43 020 sökande), Georgien (28 385 sökande), Albanien (13 100 sökande) eller Peru (12 845 sökande). När det gäller Venezuela (50 730 sökande 2022) ledde 72 % av besluten i första instans till att nationellt skydd beviljades.

  
Källa: Eurostats uppgifter, 2022.

På det hela taget har viseringsfria partnerländer i EU:s grannskap satsat mycket på att bättre informera sina egna medborgare om rättigheter och skyldigheter vid viseringsfria resor till EU och förhindra missbruk av viseringsfria resor, i syfte att fortsätta uppfylla riktmärkena för viseringsliberalisering och rekommendationerna i rapporterna inom ramen för upphävandemekanismen för viseringar.

c.System för medborgarskap för investerare

Viseringsfria länders system för medborgarskap för investerare (även känt som guldpass) är förenade med en rad säkerhetsrisker för EU. System för medborgarskap för investerare i tredjeländer med viseringsfritt tillträde till EU kan nämligen användas för att kringgå EU:s normala förfarande för viseringar för kortare vistelser och dess ingående bedömning av enskilda migrations- och säkerhetsrisker, vilket även innebär att åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism kan kringgås 17 . Detta är särskilt problematiskt när pass som utfärdas till personer som omfattas av sådana system inte kan särskiljas från andra pass.  

Kommissionen har samarbetat med alla viseringsfria länder som har system för medborgarskap för investerare i syfte att förebygga och minska eventuella säkerhetsrisker för EU. För närvarande är flera viseringsfria tredjeländer föremål för noggrann granskning på grund av de potentiella riskerna med deras system för medborgarskap för investerare, eller på grund av deras planer att införa sådana system. Dessa omfattar Albanien, Montenegro och Nordmakedonien samt Vanuatu och vissa länder i Karibien.

Länder som har beviljats undantag från viseringskravet genom dialoger om viseringsliberalisering granskas noggrant i samband med den regelbundna rapporteringen inom ramen för upphävandemekanismen och i tillämpliga fall genom utvidgningsrapporterna. I 2022 års utvidgningspaket 18 och den femte rapporten inom ramen för upphävandemekanismen för viseringar utfärdade kommissionen uttryckliga rekommendationer om att fullständigt fasa ut eller avstå från att anta system för medborgarskap för investerare. Dessutom behandlas denna fråga även inom ramen för den regelbundna politiska dialogen och vid underkommittésammanträdena om rättsliga och inrikes frågor samt säkerhet som anordnas inom ramen för stabiliserings- och associeringsavtalen mellan EU och de berörda länderna.

I detta avseende välkomnar kommissionen Albaniens beslut att upphäva initiativ för införande av ett system för medborgarskap för investerare och Montenegros utfasning av landets system för medborgarskap för investerare.

En rad länder i Karibien har system för medborgarskap för investerare. I juni 2022 kontaktade kommissionens avdelningar deras behöriga myndigheter med en begäran om relevant information och uppgifter om dessa system.

En preliminär bedömning har visat att sådana system för medborgarskap för investerare ofta har många likheter med Vanuatus system. Exempel: tillträde för medborgare i länder som behöver visering för att resa till EU, avsaknad av krav på ansökan på plats eller bosättning, korta behandlingstider som inte möjliggör en noggrann granskning av de sökande, låga avgifter (100 000–200 000 US-dollar) och ett stort antal framgångsrika sökande (minst 81 000 pass har hittills utfärdats av de berörda länderna). Alla dessa system för medborgarskap för investerare marknadsförs kommersiellt som ett sätt att få viseringsfritt tillträde till EU. Andra jurisdiktioner som Förenta staterna och Kanada har inte viseringsfria system med länder i Karibien som har system för medborgarskap för investerare.

Även om EU respekterar tredjeländernas suveräna rätt att besluta om sina naturaliseringsförfaranden anser kommissionen att försäljning av viseringsfritt tillträde till EU till personer som annars skulle behöva visering inte är i linje med de gällande bilaterala avtalen om undantag från viseringskravet.

Samtidigt har kommissionen välkomnat dessa västindiska länders beslut att avbryta behandlingen av ansökningar från ryska och belarusiska medborgare som en reaktion på det ryska angreppet mot Ukraina.

Bedömningen av systemen för medborgarskap för investerare i de berörda länderna pågår fortfarande, och i detta avseende skickade kommissionen en uppföljningsbegäran till de berörda länderna i februari 2023.

När denna bedömning har slutförts kommer kommissionen att besluta om lämpliga uppföljningsåtgärder i enlighet med reglerna i viseringsförordningen och respektive avtal om undantag från viseringskravet 26 . Kommissionen kommer särskilt att samarbeta nära med dessa tredjeländer för att hitta långsiktiga lösningar. I detta sammanhang ska kommissionen överväga att sammankalla den gemensamma expertkommitté som inrättats genom de bilaterala avtalen om undantag från viseringskrav, vars syfte är att övervaka, avhjälpa och lösa tvister i samband med genomförandet av avtalen.

Generellt överväger kommissionen en ändring av artikel 8 i viseringsförordningen för att inkludera säkerhetsrisker i samband med system för medborgarskap för investerare som ett uttryckligt skäl till upphävande av undantag från viseringskravet (se avsnitt 3 nedan).

3.ATT TA ITU MED UTMANINGARNA MED VISERINGSFRIA SYSTEM GENOM EN EFFEKTIVARE UPPHÄVANDEMEKANISM

Upphävandemekanismen för viseringar fastställs i artikel 8 i viseringsförordningen. Huvudsyftet är att möjliggöra ett tillfälligt upphävande av undantaget från viseringskravet vid en plötslig och betydande ökning av den irreguljära migrationen eller säkerhetsriskerna.

På grundval av ovanstående presentation av utmaningarna och med beaktande av diskussionerna i rådet 27 anser kommissionen att upphävandemekanismen visserligen utgör ett skydd mot missbruk av undantag från viseringskravet, men att den skulle kunna förbättras ytterligare med särskild hänsyn till följande aspekter:

·Skälen till upphävande.

·Tröskelvärdena för att utlösa mekanismen.

·Förfarandet för upphävande.

·Bestämmelserna om övervakning och rapportering.

Enligt kommissionen bör upphävandemekanismen på ett snabbare och kraftfullare sätt kunna bemöta nya utmaningar i samband med viseringsfria resor. Samtidigt bör upphävandemekanismen förbli en sista utväg, utan någon automatik, och alla beslut i detta avseende bör även fortsättningsvis ta vederbörlig hänsyn till de övergripande förbindelserna mellan EU och de berörda tredjeländerna samt det övergripande politiska sammanhanget. I följande avsnitt presenteras de aspekter av upphävandemekanismen som kommissionen kommer att diskutera ytterligare med Europaparlamentet och rådet med tanke på sitt lagstiftningsförslag.

a.Skälen till upphävande

För närvarande (artikel 8.2, 8.3 och 8.4 i viseringsförordningen) kan upphävandemekanismen utlösas vid

·en betydande ökning av antalet medborgare i det berörda tredjelandet som nekats inresa eller konstaterats vistas på medlemsstatens territorium utan att ha rätt till det,

·en betydande ökning av antalet asylansökningar från medborgare i det tredjelandet där andelen godkända ansökningar är låg,

·minskat samarbete om återtagande med det berörda tredjelandet,

·en ökad risk för, eller ett omedelbart hot mot, den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i medlemsstaterna, i synnerhet en betydande ökning av antalet allvarliga brott med kopplingar till medborgare i det berörda tredjelandet, eller,

·när det gäller tredjeländer som beviljats undantag från viseringskravet till följd av en dialog om viseringsliberalisering, bristande efterlevnad av de särskilda krav som användes för att bedöma lämpligheten av att bevilja viseringsliberalisering.

Flera medlemsstater anser att ovanstående skäl för upphävande inte omfattar många av de situationer där det viseringsfria systemet skulle kunna missbrukas och/eller leda till irreguljär migration eller säkerhetsrisker för EU.

När det gäller irreguljär migration är bristen på anpassning till viseringspolitiken inte ett skäl till upphävande för närvarande. Till följd av detta kan upphävandemekanismen bli mindre effektiv när det gäller att hantera irreguljära migranter som har transiterat genom angränsande viseringsfria tredjeländer, såsom nyligen observerats på västra Balkan.

När det gäller allmän ordning och inre säkerhet omfattar det nuvarande skälet till upphävande (artikel 8.2 d) en möjlighet att utlösa upphävandemekanismen i händelse av en ökad risk för den inre säkerheten i en medlemsstat kopplad till medborgare i ett viseringsfritt land. Säkerhetsrisker som bottnar i system för medborgarskap för investerare i viseringsfria länder, eller hybridhot, tas dock inte upp.

Slutligen beaktas det inte i den nuvarande upphävandemekanismen att avtal om undantag från viseringskravet mellan EU och tredjeländer kan ge skäl till upphävande som inte ingår i viseringsförordningen, till exempel på grund av omständigheter som är specifika för förbindelserna mellan förhandlingsparterna. Om EU beslutar att tillfälligt upphäva tillämpningen av ett avtal om undantag från viseringskravet med ett tredjeland (på nivå av internationell rätt) måste det också finnas möjlighet att föreskriva att avtalet ska upphävas på unionsrättens nivå.

b.Tröskelvärdena för att utlösa mekanismen

Upphävandemekanismen kan utlösas till följd av en betydande ökning av de irreguljära vistelserna, asylansökningarna från länder med en låg andel godkända ansökningar och de grova brotten, eller en minskning av återtagandesamarbetet, jämfört med föregående år eller året innan undantaget från viseringskravet beviljades.

För närvarande avses med ”betydande ökning” en ökning som överstiger 50 % 28  och med ”låg andel godkända ansökningar” att de utgör ungefär 3 eller 4 %. 29 Den senaste tidens erfarenheter tyder på att dessa tröskelvärden kanske inte alltid är tillräckliga för att hantera irreguljär migration i medlemsstaterna, vilket rapporterades i de relevanta diskussionerna i rådet. Exemplet med en medlemsstats anmälan till kommissionen i maj 2019 30 visade att tröskelvärdena för att utlösa upphävandemekanismen inte kunde nås trots den rapporterade ökningen av ogrundade asylansökningar och grova brott av medborgare från ett viseringsfritt land i den medlemsstaten. Flera medlemsstater ansåg i rådets diskussioner att dessa tröskelvärden borde vara lägre.

c.Förfarandet för upphävande

Upphävandeförfarandet har två steg: ett första 9 månaders upphävande genom en genomförandeakt, vilket kan förlängas med ytterligare 18 månaders upphävande genom en delegerad akt 31 . Under det tillfälliga upphävandet bör kommissionen upprätta en förstärkt dialog med det berörda tredjelandet i syfte att finna en lämplig lösning som åtgärdar de omständigheter som ledde till upphävandet av undantaget från viseringskravet. För att minska risken för att förfarandet går in i det tredje steget, dvs. att undantaget från viseringskravet upphör permanent och att tredjelandet överförs till förteckningen över länder som omfattas av viseringskrav, skulle förfarandet kunna rationaliseras så att det berörda landet får bättre möjligheter att vidta tillfredsställande korrigerande åtgärder. För att hantera nödsituationer där brådskande åtgärder krävs bör det dessutom vara möjligt att införa ett brådskande förfarande för att utlösa upphävandemekanismen.

d.Bestämmelserna om övervakning och rapportering

En effektiv upphävandemekanism bygger på en ändamålsenlig och riktad övervakning av de viseringsfria länderna. Enligt de nuvarande bestämmelserna i viseringsförordningen ska dock kommissionen endast övervaka och rapportera om de länder som har erhållit viseringsfritt tillträde efter en dialog om viseringsliberalisering och under en period av sju år efter det att dialogen slutförts 35 .

För att genomföra Europeiska rådets uppmaning av den 9 februari 2023 om förstärkt övervakning av viseringsfria länder 36 , i enlighet med ordförande Ursula von der Leyens skrivelse till Europeiska rådet av den 20 mars 2023, ska kommissionen från och med 2023 lägga fram en ny strategisk och övergripande rapport om upphävandemekanismen.

Den nya rapporten om upphävandemekanismen ska även fortsättningsvis omfatta en fullständig bedömning av huruvida länder som har slutfört en dialog om viseringsliberalisering för mindre än sju år sedan fortlöpande uppfyller kraven på viseringsliberalisering. Rapporteringen om de länder som har slutfört en dialog om viseringsliberalisering för mer än sju år sedan kommer också att fortsätta, i överensstämmelse med landsrapporterna inom ramen för utvidgningspaketet, men den kommer att inriktas på specifika utmaningar och prioriteringar, såsom anpassning till viseringspolitiken, system för medborgarskap för investerare och ogrundade asylansökningar.

Slutligen kommer rapporten också att omfatta andra geografiska områden utanför EU:s grannskap, med fokus på specifika länder där problem kan uppstå och där ytterligare samarbete kan behövas för att hantera särskilda migrations- och/eller säkerhetsutmaningar som skulle kunna bedömas inom ramen för upphävandemekanismen.

4.SLUTSATS

EU:s viseringspolitik är en väsentlig del av Schengenregelverket och en av de mest värdesatta resultaten av den europeiska integreringen. Viseringspolitiken är och bör förbli ett sätt att underlätta kontakter mellan människor, turism och affärsverksamhet, men samtidigt förebygga säkerhetshot och risker för irreguljär migration till EU. Samtidigt utvecklas EU:s viseringspolitik ständigt och måste fortsätta att göra det för att kunna ta itu med nya utmaningar på ett effektivt sätt.

Under de senaste åren har EU ställts inför en rad nya och framväxande utmaningar i samband med dess viseringspolitik, däribland ökad irreguljär migration längs västra Balkanrutten, missbruk av asylsystemet av medborgare i ett antal viseringsfria länder i olika delar av världen samt de säkerhetsrisker som följer av att viseringsfria tredjeländer tillämpar system för medborgarskap för investerare.

Denna och annan utveckling har visat att det finns ett behov av att inleda en diskussion om möjliga sätt att stärka verktygslådan för viseringspolitik med en reviderad upphävandemekanism för viseringar. Kommissionen ser fram emot att diskutera hur detta mål bäst kan uppnås med Europaparlamentet och rådet. Diskussionen bör särskilt beröra följande:

·Behovet av att lägga till nya skäl till upphävande för att hantera nya situationer där det viseringsfria systemet skulle kunna missbrukas och/eller leda till irreguljär migration eller säkerhetsrisker för EU.

·Huruvida och hur man bäst anpassar tröskelvärdena för att utlösa mekanismen till de faktiska migrations- och säkerhetsrisker som rapporterats av medlemsstaterna, för att skapa en större avskräckande effekt, och snabbt tar itu med ett bredare spektrum av risker kopplade till viseringsfria resor.

·Hur förfarandet för upphävande skulle kunna göras effektivare och flexiblare.

·Förstärkningen av övervaknings- och rapporteringsskyldigheterna.

På grundval av ett fördjupat samråd med Europaparlamentet och rådet ska kommissionen under hösten 2023 lägga fram ett lagstiftningsförslag om översyn av den upphävandemekanism som föreskrivs i artikel 8 i viseringsförordningen.

(1)

     Inklusive två särskilda administrativa regioner i Kina (Hongkong och Macao) och en territoriell myndighet som inte erkänns som en stat av minst en EU-medlemsstat (Taiwan) samt, senast den 1 januari 2024, Kosovo*. Enligt förteckningen i bilaga II till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1806 av den 14 november 2018 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav, EUT L 303, 28.11.2018, s. 39.

(2)

     Antigua och Barbuda, Bahamas, Barbados, Brasilien, Colombia, Dominica, Grenada, Kiribati, Marshallöarna, Mauritius, Mikronesien, Palau, Peru, Saint Kitts och Nevis, Saint Lucia, Saint Vincent och Grenadinerna, Samoa, Seychellerna, Salomonöarna, Östtimor, Tonga, Trinidad och Tobago, Tuvalu, Förenade Arabemiraten, Vanuatu.

(3)

     Andorra, Argentina, Australien, Brunei, Kanada, Chile, Costa Rica, El Salvador, Guatemala, Heliga stolen, Honduras, Israel, Japan, Malaysia, Mexiko, Monaco, Nya Zeeland, Nicaragua, Panama, Paraguay, San Marino, Singapore, Sydkorea, Förenta staterna, Uruguay, Venezuela. Förenade kungariket lades till 2019 efter dess utträde ur EU (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/592 av den 10 april 2019 om ändring av förordning (EU) 2018/1806 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav, med avseende på Förenade kungarikets utträde ur unionen, EUT L 103I, 12.4.2019, s. 1).

*    Denna beteckning påverkar inte ståndpunkter om Kosovos status och är i överensstämmelse med FN:s säkerhetsråds resolution 1244/1999 och med Internationella domstolens utlåtande om Kosovos självständighetsförklaring.

(4)

4     Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/850 av den 19 april 2023 om ändring av förordning (EU) 2018/1806 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav (Kosovo (Denna beteckning påverkar inte ståndpunkter om Kosovos status och är i överensstämmelse med FN:s säkerhetsråds resolution 1244/1999 och med Internationella domstolens utlåtande om Kosovos självständighetsförklaring.)), EUT L 110, 25.4.2023, s. 1.

(5)

5      Safe-and-seamless-travel-and-improved-traveller-experience-OECDReport-for-the-G20-TWG_merged.pdf .

(6)

6     Enligt artikel 8.4 i förordning (EU) 2018/1806 ska kommissionen övervaka att de särskilda krav som grundar sig på artikel 1 och som användes för att bedöma lämpligheten i beviljandet av en viseringsliberalisering fortsatt uppfylls av de tredjeländer vars medborgare har undantagits från viseringskravet vid resor till medlemsstaternas territorium till följd av att en dialog om viseringsliberalisering mellan unionen och det berörda tredjelandet slutförts framgångsrikt. För detta ändamål har kommissionen sedan 2017 antagit fem rapporter inom ramen för upphävandemekanismen för viseringar, som omfattar de viseringsfria partnerländerna på västra Balkan (Albanien, Bosnien och Hercegovina, Montenegro, Nordmakedonien och Serbien) och i det östliga partnerskapet (Georgien, Moldavien och Ukraina). Dessutom övervakar kommissionen regelbundet viseringsfria system med andra tredjeländer i samband med möjligheten att utlösa upphävandemekanismen på eget initiativ, i enlighet med artikel 8.3 i förordning (EU) 2018/1806.

(7)

7     Se även rapporten från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén av den 23 januari 2019, System för medborgarskap och uppehållstillstånd för investerare i Europeiska unionen (COM(2019) 12 final).

(8)

8    Med ”västra Balkanrutten” avses irreguljära inresor till EU via Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kosovo, Montenegro, Nordmakedonien och Serbien.

(9)

9     Det rörde sig främst om tunisiska, kubanska och burundiska medborgare som anlände via Serbien, indiska medborgare som anlände via Serbien och Albanien och tredjelandsmedborgare bosatta i Förenade Arabemiraten som anlände via Albanien och Montenegro, såsom rapporteras i EU:s handlingsplan för västra Balkan  https://home-affairs.ec.europa.eu/system/files/2022-12/Western%20Balkans_en.pdf . 

(10)

10     Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet – Femte rapporten inom ramen för upphävandemekanismen för viseringar, COM(2022) 715 final/2.

(11)

11     Extra möte i Europeiska rådet (9 februari 2023) – Slutsatser, https://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-1-2023-INIT/sv/pdf.  

(12)

12     Den 21 oktober avslutade Serbien avtalen om viseringsfritt resande med Burundi och Tunisien, och meddelade att viseringskravet skulle återinföras den 22 november 2022. Avtalet om viseringsfritt resande med Guinea-Bissau avslutades den 1 december, och viseringskravet återinfördes fem dagar senare. Den 6 december 2022 antog kommissionen den femte rapporten om upphävandemekanismen för viseringar, i vilken Serbien återigen uppmanades att prioritera en anpassning av sin viseringspolitik till EU:s förteckning över tredjeländer som omfattas av viseringskrav. Tre dagar efter offentliggörandet av rapporten, den 9 december, avslutade Serbien avtalet om viseringsfritt resande med Indien och viseringskravet återinfördes den 1 januari 2023. Den 27 december avslutades också avtalen med Bolivia och Kuba, och viseringskravet återinfördes den 10 februari respektive den 13 april 2023.

(13)

13     Kandidatländer måste säkerställa fullständig anpassning till EU:s regelverk, inbegripet viseringspolitiken, inom ramen för anslutningsprocessen.

(14)

14     Andelen godkända ansökningar rör EU-reglerade former av skydd (flyktingstatus och subsidiärt skydd), men inte nationell skyddsstatus (humanitära skäl). Andelen beräknas genom att antalet positiva beslut i första instans (beviljande av flyktingstatus eller subsidiärt skydd) divideras med det totala antalet beslut.

(15)

     Avtal mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Albanien om återtagande av personer utan uppehållstillstånd – Förklaringar, EUT L 124, 17.5.2005, s. 22; Avtal mellan Europeiska unionen och Georgien om återtagande av personer utan uppehållstillstånd – Förklaringar, EUT L 52, 25.2.2011, s. 47.

(16)

     Rapport från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén, System för medborgarskap och uppehållstillstånd för investerare i Europeiska unionen, COM(2019) 12 final, 23.1.2019, s. 23.

(17)

      https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/sv/ip_22_6082 . 

(18)

     Rådets beslut (EU) 2022/366 av den 3 mars 2022 om avbrytande av tillämpningen av delar av avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Vanuatu om undantag från viseringskravet för kortare vistelser; rådets beslut (EU) 2022/2198 av den 8 november 2022 om upphävande i sin helhet av tillämpningen av avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Vanuatu om undantag från viseringskravet för kortare vistelser.

(19)

     Avtal mellan Europeiska unionen och Republiken Vanuatu om undantag från viseringskravet för kortare vistelser, EUT L 173, 3.7.2015, s. 48.

(20)

     Förslag till rådets beslut om avbrytande av tillämpningen av delar av avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Vanuatu om undantag från viseringskravet för kortare vistelser, COM(2022) 6 final.

(21)

     Rådets beslut (EU) 2022/366 av den 3 mars 2022 om avbrytande av tillämpningen av delar av avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Vanuatu om undantag från viseringskravet för kortare vistelser.

(22)

     Förslag till rådets beslut om upphävande i sin helhet av tillämpningen av avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Vanuatu om undantag från viseringskravet för kortare vistelser, COM(2022) 531 final.

(23)

     Rådets beslut (EU) 2022/2198 av den 8 november 2022 om upphävande i sin helhet av tillämpningen av avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Vanuatu om undantag från viseringskravet för kortare vistelser.

(24)

     Artikel 8.6 a i förordning (EU) 2018/1806.

(25)

     Se förteckningen över avtal om undantag från viseringskravet på https://eur-lex.europa.eu/SV/legal-content/summary/visa-waiver-agreements.html#:~:text=The%20visa%20waiver%20agreements%20referred,during%20a%20180%2Dday%20period . 

(26)

     Rådet (rättsliga och inrikes frågor) den 9–10 mars 2023.

      https://www.consilium.europa.eu/sv/meetings/jha/2023/03/09-10/ .

(27)

     Under en tvåmånadersperiod, jämfört med samma period föregående år eller jämfört med de sista två månaderna före genomförandet av undantaget från viseringskravet för medborgare i ett tredjeland som förtecknas i bilaga II.

(28)

     Dessa tröskelvärden fastställs i skälen 23 och 24 i viseringsförordningen.

(29)

   Medlemsstaten rapporterade en ökning av följande omständigheter med anknytning till medborgare i ett viseringsfritt tredjeland: en ökning av antalet nekade inresor, ogrundade asylansökningar och brott. I kommissionens bedömning drogs slutsatsen att villkoren för att utlösa mekanismen inte var uppfyllda under dessa omständigheter.

(30)

     Om EU har ett avtal om undantag från viseringskravet med det berörda tredjelandet bör dessutom tillämpningen av det avtalet tillfälligt upphävas i enlighet med artikel 218.9 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

(31)

     I enlighet med artikel 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter.

(32)

     I dessa fall skulle akten lämnas in för yttrande till den behöriga kommittén för ömsesidighet i fråga om viseringar och upphävande av undantag från viseringskravet, senast 14 dagar efter att genomförandeakten antogs.

(33)

     Det skyndsamma förfarandet bör i tillämpliga fall även ta hänsyn till upphävandeförfarandena i avtalen om undantag från viseringskravet.

(34)

     Sedan denna övervaknings- och rapporteringsskyldighet infördes 2017 har kommissionen lagt fram fem rapporter: COM(2017) 815 final (första rapporten), COM(2018) 856 final (andra rapporten), COM(2020) 325 final (tredje rapporten), COM(2021) 602 final (fjärde rapporten) och COM(2022) 715 final/2 (femte rapporten).

(35)

     Extra möte i Europeiska rådet (9 februari 2023) – Slutsatser, https://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-1-2023-INIT/sv/pdf.