(1)

Statlig finansiering som uppfyller kriterierna i artikel 107.1 i fördraget utgör statligt stöd och ska anmälas till kommissionen i enlighet med artikel 108.3 i fördraget. Emellertid får rådet, i enlighet med artikel 109 i fördraget, fastställa kategorier av stöd som ska vara undantagna från denna anmälningsskyldighet. I enlighet med artikel 108.4 i fördraget får kommissionen anta förordningar avseende dessa kategorier av statligt stöd. Enligt förordning (EU) 2015/1588 (2) beslutade rådet i enlighet med artikel 109 i fördraget att stöd av mindre betydelse (dvs. stöd som beviljas ett enda företag under en viss period och som inte överstiger ett visst fast belopp) kan utgöra en sådan kategori. På grundval av detta anses stöd av mindre betydelse inte uppfylla samtliga kriterier i artikel 107.1 i fördraget och omfattas därför inte av anmälningsförfarandet.

(2)

Kommissionen har i flera beslut förtydligat begreppet stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget. Kommissionen har också redogjort för sin politik för ett tak för stöd av mindre betydelse under vilket artikel 107.1 i fördraget inte kan anses vara tillämplig. Kommissionen gjorde så först i sitt meddelande om försumbart stöd (3) och sedan i kommissionens förordningar (EG) nr 69/2001 (4), (EG) nr 1998/2006 (5) och (EU) nr 1407/2013 (6). Mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts vid tillämpningen av förordning (EU) nr 1407/2013 bör man se över några av de villkor som föreskrivs i den förordningen.

(3)

Taket för det högsta möjliga stöd av mindre betydelse som ett och samma företag kan få under en treårsperiod per medlemsstat bör höjas till 275 000 euro. Detta tak återspeglar inflationen sedan förordning (EU) nr 1407/2013 trädde i kraft och den förväntade beräknade utvecklingen under den här förordningens giltighetstid. Taket är nödvändigt om man vill kunna garantera att alla åtgärder som omfattas av denna förordning inte ska kunna anses påverka handeln mellan medlemsstaterna och inte snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen.

(4)

Med företag avses vid tillämpningen av konkurrensreglerna i fördraget varje enhet, oberoende av om det är en fysisk eller juridisk person, som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och hur den finansieras (7). Europeiska unionens domstol har klargjort att en enhet som ”har ett kontrollerande innehav i ett bolag”, och som ”i praktiken utövar denna kontroll genom att direkt eller indirekt utöva ett inflytande på förvaltningen av bolaget”, ska anses delta i det bolagets ekonomiska verksamhet. Enheten i sig måste därför betraktas som ett företag i den mening som avses i artikel 107.1 EUF-fördraget (8). Europeiska unionens domstol har fastställt att alla enheter som (rättsligt eller faktiskt) kontrolleras av samma enhet bör betraktas som ett enda företag (9). Av rättssäkerhetsskäl och för att minska den administrativa bördan bör det i denna förordning ges en tydlig och uttömmande förteckning över kriterier för att avgöra när två eller flera företag i samma medlemsstat ska betraktas som ett enda företag. Kommissionen har valt ut kriterier som är lämpliga vid tillämpningen av denna förordning bland de väletablerade kriterierna för definitionen av ”anknutna företag” i definitionen av små och medelstora företag (SMF) i kommissionens rekommendation 2003/361/EG (10) och i bilaga I till kommissionens förordning (EU) nr 651/2014 (11). Med tanke på denna förordnings tillämpningsområde bör dessa kriterier vara tillämpliga på såväl små som medelstora företag och stora företag och bör säkerställa att en grupp anknutna företag betraktas som ett enda företag vid tillämpningen av regeln om stöd av mindre betydelse. Företag som inte har något förhållande till varandra, förutom att vart och ett av dem har en direkt koppling till samma offentliga organ, bör dock inte behandlas som anknutna till varandra. Därmed tas hänsyn till den specifika situation som råder för företag som kontrolleras av samma offentliga organ, och som kan ha oberoende beslutsbefogenhet.

(5)

För att ta hänsyn till den vanligen begränsade storleken på de företag som är verksamma inom sektorn för godstransporter på väg och inflationen sedan förordning (EU) nr 1407/2013 trädde i kraft samt den förväntade beräknade utvecklingen under den här förordningens giltighetstid, bör taket höjas till 137 500 euro för företag som utför godstransporter på väg för annans räkning. Tillhandahållande av en integrerad tjänst där den faktiska transporten endast är ett inslag, t.ex. flyttjänster, post- eller budtjänster eller avfallshämtning, bör inte betraktas som en transporttjänst.

(6)

Mot bakgrund av de särskilda regler som gäller primärproduktionen inom jordbruks-, fiskeri- och vattenbrukssektorerna och risken för att stödbelopp som ligger under det tak som föreskrivs i denna förordning ändå kan uppfylla kriterierna i artikel 107.1 i fördraget, bör förordningen inte gälla de sektorerna.

(7)

Med tanke på likheterna mellan bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter och andra produkter bör denna förordning även gälla bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda. Uppgifter som måste utföras på jordbruksföretaget för att förbereda en produkt för försäljning i första ledet (till exempel skörd, slåtter och tröskning av spannmål eller packning av ägg) eller försäljning i första ledet till återförsäljare och förädlare bör inte i detta sammanhang anses som bearbetning eller saluföring.

(8)

Europeiska unionens domstol har slagit fast att så snart unionen har lagstiftat om en gemensam organisation av marknaden för en viss jordbrukssektor, ska medlemsstaterna avstå från åtgärder som kan undergräva den eller skapa undantag från den (12). Därför bör denna förordning inte gälla stöd vars storlek fastställs på grundval av priset på eller mängden av produkter som köps eller släpps ut på marknaden. Den bör inte heller tillämpas på stöd som är kopplat till en skyldighet att dela stödet med primärproducenter.

(9)

Denna förordning bör inte tillämpas på exportstöd och stöd som är avhängigt av att inhemska varor och tjänster används framför importerade. Förordningen bör framför allt inte gälla stöd för att finansiera upprättande och drift av distributionsnät i andra medlemsstater eller tredjeländer. Europeiska unionens domstol har slagit fast att enligt förordning (EG) nr 1998/2006 utesluts ”inte allt stöd som kan ha en inverkan på export, utan endast stöd som direkt, genom sin form, syftar till att understödja försäljningen i ett annat land” (13). Stöd som avser kostnader för deltagande i handelsmässor eller för undersökningar eller konsulttjänster som behövs för att lansera en ny produkt eller en befintlig produkt på en ny marknad i en annan medlemsstat eller tredjeland utgör i allmänhet inte exportstöd.

(10)

Den treårsperiod som ska beaktas vid tillämpningen av denna förordning bör ses över löpande. För varje nytt stöd av mindre betydelse måste hänsyn tas till det totala stöd av mindre betydelse som beviljats under det berörda beskattningsåret och under de föregående två beskattningsåren.

(11)

Om ett företag är verksamt inom sektorer som inte omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning och även är verksamt inom andra sektorer eller bedriver andra verksamheter, bör denna förordning tillämpas på dessa andra sektorer eller verksamheter under förutsättning att den berörda medlemsstaten på lämpligt sätt, till exempel genom åtskillnad mellan verksamheterna eller uppdelning av räkenskaperna, ser till att stöd av mindre betydelse inte beviljas för verksamheten inom de sektorer som inte omfattas av denna förordning. Samma princip bör gälla när ett företag är verksamt inom sektorer som omfattas av lägre tak för stöd av mindre betydelse. Om det inte kan garanteras att verksamheterna inom sektorer för vilka lägre tak för stöd av mindre betydelse är tillämpliga endast får stöd av mindre betydelse upp till dessa lägre tak, bör det lägsta taket tillämpas på alla de verksamheter som företaget bedriver.

(12)

Denna förordning bör föreskriva regler som garanterar att högsta stödnivåer som föreskrivs i särskilda förordningar eller kommissionsbeslut inte kan kringgås. Den bör också innehålla tydliga regler om kumulering som är lätta att tillämpa.

(13)

Denna förordning utesluter inte möjligheten att en åtgärd kanske inte betraktas som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget på andra grunder än de som anges i denna förordning, t.ex. om åtgärden är förenlig med principen om marknadsekonomiska aktörer eller inte innebär någon överföring av statliga medel. Särskilt unionsfinansiering som förvaltas centralt av kommissionen och inte står direkt eller indirekt under medlemsstatens kontroll utgör inte statligt stöd. Det bör inte beaktas vid bedömningen av huruvida det relevanta taket iakttas.

(14)

Med hänsyn till behovet av insyn, likabehandling och effektiv kontroll bör denna förordning endast tillämpas på stöd av mindre betydelse, för vilket det är möjligt att i förväg räkna ut den exakta bruttobidragsekvivalenten utan att en riskbedömning behöver göras (överblickbart stöd). En sådan exakt beräkning kan till exempel göras för bidrag, räntesubventioner och begränsade skattelättnader eller andra instrument som föreskriver en övre gräns som garanterar att det relevanta taket inte överskrids. En övre gräns innebär att den berörda medlemsstaten, så länge som det exakta stödbeloppet inte är känt, måste anta att beloppet motsvarar den övre gränsen för att garantera att flera stödåtgärder tillsammans inte överskrider det tak som föreskrivs i den här förordningen och för att tillämpa reglerna om kumulering.

(15)

För att säkerställa insyn, likabehandling och en korrekt tillämpning av taket för stöd av mindre betydelse bör medlemsstaterna använda samma beräkningsmetod. I syfte att underlätta beräkningen bör stödbelopp som inte betalas ut i form av kontantbidrag omräknas till motsvarande bruttobidragsekvivalent. Vid beräkningen av bruttobidragsekvivalenten för olika typer av överblickbart stöd som inte är bidrag eller för stöd som betalas ut i flera omgångar måste man använda de marknadsräntor som gällde när stödet beviljades. För att tillämpningen av reglerna för statligt stöd ska vara enhetlig, överblickbar och enkel bör de marknadsräntor som används vid tillämpningen av denna förordning vara de referensräntor som fastställs i meddelandet från kommissionen om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor (14).

(16)

Stöd som ingår i lån, bl.a. riskfinansieringsstöd av mindre betydelse som tar formen av lån, bör betraktas som överblickbart stöd av mindre betydelse om bruttobidragsekvivalenten har beräknats på grundval av de marknadsräntor som gällde när stödet beviljades. För att förenkla handläggningen av små lån med kort löptid bör det i denna förordning föreskrivas en tydlig regel som är lätt att tillämpa och tar hänsyn till både lånets belopp och löptid. Bruttobidragsekvivalenten för lån som garanteras av säkerheter som täcker minst 50 % av lånet och som uppgår till antingen högst 1 375 000 euro under en femårsperiod eller 687 500 euro under en tioårsperiod kan inte anses överstiga taket för stöd av mindre betydelse. Detta grundar sig på kommissionens erfarenheter och på inflationen sedan kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 trädde i kraft samt den förväntade utvecklingen under denna förordnings giltighetstid. Med tanke på svårigheterna att beräkna bruttobidragsekvivalenten för stöd som beviljas företag som kanske inte kommer att kunna betala tillbaka lånet, bör denna regel inte gälla sådana företag.

(17)

Stöd i form av kapitaltillskott kan enbart anses vara överblickbart stöd av mindre betydelse, om det sammanlagda offentliga kapitaltillskottet inte överskrider taket för stöd av mindre betydelse. Stöd som ingår i riskfinansieringsåtgärder som tar formen av kapitalinvesteringar eller investeringar i form av kapital likställt med eget kapital enligt riktlinjerna för riskfinansiering (15) bör inte betraktas som överblickbart stöd av mindre betydelse, såvida inte den berörda åtgärden tillhandahåller kapital som ej överskrider taket för stöd av mindre betydelse.

(18)

Stöd som ingår i garantier, bl.a. riskfinansieringsstöd av mindre betydelse som tar formen av garantier, bör betraktas som överblickbart stöd om bruttobidragsekvivalenten har beräknats på grundval av de säkerhetsavgifter som föreskrivs i kommissionens tillkännagivande för den berörda företagstypen (16). För att förenkla behandlingen av kortfristiga garantier som utgör säkerhet för högst 80 % av ett relativt litet lån bör denna förordning innehålla en tydlig och lätt tillämplig regel som beaktar både beloppet för det underliggande lånet och garantins löptid. Denna regel bör inte gälla garantier för underliggande transaktioner som inte utgör ett lån, till exempel garantier för egetkapitaltransaktioner, om i) garantin inte överstiger 80 % av det underliggande lånet, ii) det garanterade beloppet inte överstiger 2 062 500 euro, och iii) garantins löptid inte överstiger 5 år, bör garantin anses ha en bruttobidragsekvivalent som inte överstiger taket för stöd av mindre betydelse. Denna regel är tillämplig även om i) garantin inte överstiger 80 % av det underliggande lånet, ii) det garanterade beloppet inte överstiger 1 031 250 euro, och iii) garantins löptid inte överstiger 10 år. Dessutom kan medlemsstaterna använda en metod för att beräkna bruttobidragsekvivalenten för garantier som anmälts till kommissionen enligt en annan kommissionsförordning inom området för statligt stöd, tillämplig vid samma tidpunkt, och som kommissionen godtagit stå i överensstämmelse med tillkännagivandet om garantier (17), eller något tillkännagivande som ersatt det, under förutsättning att den metod som godtagits uttryckligen avser den typ av garanti och den underliggande typ av transaktion, som en del av denna förordnings tillämpning. Med tanke på svårigheterna att beräkna bruttobidragsekvivalenten för stöd som beviljas företag som kanske inte kommer att kunna betala tillbaka lånet, bör denna regel inte gälla sådana företag.

(19)

Om en stödordning för stöd av mindre betydelse genomförs via finansiella intermediärer bör det säkerställas att de finansiella intermediärerna inte mottar något statligt stöd. Detta kan ske exempelvis genom att kräva att finansiella intermediärer som får statliga garantier ska betala avgifter som följer marknadspriserna eller till fullo överföra fördelarna till de slutliga stödmottagarna, eller genom att taket för stöd av mindre betydelse och övriga villkor i denna förordning iakttas av intermediärerna.

(20)

Efter anmälan från en medlemsstat kan kommissionen undersöka om en åtgärd som inte är ett bidrag, ett lån, en garanti, ett kapitaltillskott eller en riskfinansieringsåtgärd som tar formen av kapitalinvesteringar eller investeringar i form av kapital likställt med eget kapital, leder till en bruttobidragsekvivalent som inte överskrider taket för stöd av mindre betydelse och därför skulle kunna omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning.

(21)

Kommissionen är skyldig att se till att reglerna om statligt stöd följs i enlighet med principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen. Medlemsstaterna bör underlätta fullgörandet av denna uppgift genom att införa de verktyg som krävs för att säkerställa att det sammanlagda stöd av mindre betydelse som beviljas ett enda företag på grundval av regeln om stöd av mindre betydelse inte överstiger det fastställda taket. Det bör åligga medlemsstaterna att övervaka det beviljade stödet för att se till att de relevanta taken inte överskrids och att kumuleringsreglerna efterlevs. För att uppfylla denna skyldighet bör medlemsstaterna lämna fullständiga uppgifter om stöd av mindre betydelse som beviljats i ett register på unionsnivå eller nationell nivå och kontrollera att eventuella nya stöd inte överskrider det relevanta taket.

(22)

Med hänsyn till kommissionens erfarenhet på detta område, och särskilt med tanke på hur ofta det i regel är nödvändigt att se över politiken för statligt stöd, bör tillämpningsperioden för denna förordning begränsas. Om giltighetstiden för denna förordning skulle löpa ut utan att ha förlängts kommer medlemsstaterna att beviljas en anpassningsperiod på sex månader när det gäller stöd av mindre betydelse som omfattas av denna förordning.