—

med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna av den 10 december 1948, som Uganda har undertecknat,

—

med beaktande av AVS–EU-partnerskapsavtalet (”Cotonouavtalet”), särskilt artikel 8.4 om icke-diskriminering,

—

med beaktande av Republiken Ugandas konstitution,

—

med beaktande av den internationella konventionen om barnets rättigheter av den 20 november 1989, särskilt artiklarna 2 och 6, vilka uttryckligen fastslår principen om icke-diskriminering, även på grund av funktionsnedsättning, och rätten till liv,

—

med beaktande av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som antogs 2006, särskilt artikel 32, där det anges att alla parter måste inbegripa funktionsnedsättningar och personer med funktionsnedsättning i sina internationella samarbetsinsatser,

—

med beaktande av de senaste resolutionerna från FN:s råd för mänskliga rättigheter om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning, av den 14 april 2014 och den 14 juli 2014,

—

med beaktande av artikel 19 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och artikel 14 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilka förbjuder alla former av diskriminering, samt artiklarna 21 och 26 i konventionen, som anger rättigheterna för personer med funktionsnedsättning,

—

med beaktande av den gemensamma AVS–EU-församlingens resolution av den 23 november 2011 om inkludering av personer med funktionshinder i utvecklingsländer,

—

med beaktande av världsrapporten om funktionsnedsättning, som offentliggjordes av Världshälsoorganisationen (WHO) och Världsbanken i juni 2011,

—

med beaktande av rapporten av den 8 april 2016 från kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Committee on the Rights of Persons with Disabilities considers report of Uganda (”Kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning behandlar rapport från Uganda”),

—

med beaktande av FN:s generalförsamlings resolutioner 65/186 och 64/131 Realising the Millennium Development Goals for Persons with Disabilities towards 2015 and beyond (”Att uppnå millennieutvecklingsmålen för personer med funktionsnedsättning fram till 2015 och därefter”),

—

med beaktande av EU:s vägledning om funktionsnedsättning och utveckling för EU:s delegationer och tjänster,

—

med beaktande av Agenda 2030 och målen för hållbar utveckling, som antogs i New York den 25 september 2015,

—

med beaktande av Ugandas granskningsrapport av den 1 juli 2016 om genomförandet av Agenda 2030, Ensuring that no one is left behind, som lades fram inför FN:s politiska högnivåforum i New York,

—

med beaktande av sin resolution av den 19 januari 2006 (1) om funktionshinder och utveckling,

—

med beaktande av sina tidigare resolutioner om Uganda,

—

med beaktande av artiklarna 135.5 och 123.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

Barmhärtighetsmorden i Uganda är ett bruk som innebär att föräldrar till barn med funktionsnedsättning dödar dem eller låter dem dö genom svält eller utebliven läkarvård utifrån övertygelsen att det är bättre för dessa barn att dö än att behöva leva med en smärtsam och obotlig funktionsnedsättning.

B.

Uganda är inte det enda land som brottas med detta problem. Många utvecklingsländer har gjort väsentliga, om än ofullständiga, framsteg med att inkludera personer med funktionsnedsättning i utvecklingsprojekt.

C.

Vissa föräldrar förklarar att barmhärtighetsmorden är nödvändiga för att rädda barn med funktionsnedsättning från ett svårt livslångt lidande. Trots vittnesmål från vissa mödrar och överlevande är bruket fortfarande ett tabubelagt ämne.

D.

Det sociala stigmat i Uganda är så starkt att mödrarna och barnen förskjuts ur gemenskapen, får en låg social status och förvägras full delaktighet i samhället. Det finns ett tryck på mödrar att döda sina egna barn, när de i åratal har kämpat med de ansträngningar och uppoffringar det innebär att ta hand om ett barn med funktionsnedsättning.

E.

De föreställningar som finns om barn som föds med funktionsnedsättningar gör att de löper större risk att utsättas för våld och mord än barn som inte har någon funktionsnedsättning. Barn med funktionsnedsättning drabbas fortfarande av olika former av våld, diskriminering och marginalisering på grund av negativa attityder, vidskepelse, bristande omsorg samt sociala normer och bruk. Det största hotet mot barn med funktionsnedsättning utgörs av felaktiga föreställningar om deras tillstånd, bland annat att deras närvaro kommer att leda till att fler barn drabbas av funktionsnedsättning.

F.

Klaner och storfamiljer utsätter mödrarna för enorm press och ger dem skulden i sina försök att förstå orsakerna till funktionsnedsättningen. I vissa fall har mödrar förskjutits från sina mäns hushåll för att de fött barn med funktionsnedsättning.

G.

Läkare och sjukvårdspersonal lyckas inte förstå eller förklara vad barnets svaghet består i eller beror på, och sjukvårdssystemet är inte tillräckligt rustat för att diagnostisera och behandla många typer av funktionsnedsättningar som skulle kunna minimeras eller till och med botas. Att barn med funktionsnedsättning förvägras sina grundläggande rättigheter, såsom tillgång till hälso- och sjukvård, utbildning, stöd och rehabilitering, hindrar allvarligt deras möjligheter att utveckla sin fulla potential.

H.

Uganda är en av de 162 stater som är parter i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Uganda ratificerade konventionen och dess fakultativa protokoll den 25 september 2008 utan förbehåll. Uganda har åtagit sig att garantera personer med funktionsnedsättning samma rättigheter som alla andra medborgare.

I.

I april 2016 gick FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning igenom Ugandas resultat när det gäller genomförandet av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, och avslutande iakttagelser och rekommendationer utarbetades, enligt vilka kommittén med oro konstaterade att lagstiftningen och politiken inte ger något skydd för rättigheterna för barn med funktionsnedsättning, och också oroades över bristen på uppgifter om situationen för döva och dövblinda barn och om åtgärder för att skydda och integrera dem i samhället.

J.

Ugandas regering har utarbetat ett antal allmänna lagar och politiska strategier som innehåller klausuler om funktionsnedsättning. Landet har också specifik lagstiftning om funktionsnedsättning. Definitionen av funktionsnedsättning kan dock variera från en rättsakt till en annan.

K.

Två av de största hindren för att personer med funktionsnedsättning ska kunna inkluderas i det ugandiska samhället är deras osynlighet och de negativa attityderna mot dem. Att få ett barn med funktionsnedsättning är en orsak till social utestängning för familjen och i synnerhet för modern, eftersom barn med funktionsnedsättning betraktas som en källa till skam och ett tecken på svaghet för familjen.

L.

I vissa delar av landsbygden i Uganda finns det få statliga stödmöjligheter för föräldrar till barn med funktionsnedsättning, och följaktligen har familjerna, särskilt ensamstående mödrar, ofta svårigheter att ta väl hand om sina barn med funktionsnedsättning.

M.

Det finns inga officiella siffror tillgängliga eftersom varken polisen eller rättsväsendet i Uganda undersöker fenomenet. Bristen på uppgifter försvårar kampen mot barmhärtighetsmorden.

N.

Det arbete som utförs av grupper i det civila samhället och människorättsförsvarare är avgörande för att garantera marginaliserade och utsatta gruppers rättigheter. Icke-statliga organisationer i Uganda stöter på många svårigheter och hinder när de försöker hjälpa barn med funktionsnedsättning och deras föräldrar. De många missuppfattningarna kring barn med funktionsnedsättning utgör en utmaning för utvecklingsarbetet och människorättsobservatörernas arbete i Uganda.

O.

Organisationer för personer med funktionsnedsättningar har en särskild roll att spela för att företräda dessa personer och upplysa politikerna och allmänheten om deras särskilda behov. Det råder brist på tillgänglig information för att göra allmänheten medveten om kulturella sedvänjor som stigmatiserar personer med funktionsnedsättning och hindrar dem från att utvecklas och åtnjuta samma rättigheter som alla andra personer i samhället.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.