(1)

Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 (34) har ändrats på väsentliga punkter (35). Med anledning av nya ändringar bör den förordningen av tydlighetsskäl omarbetas.

(1)

Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 (34) har ändrats på väsentliga punkter (35). Med anledning av ofrånkomliga nya ändringar bör den förordningen av tydlighetsskäl omarbetas. Sådana ändringar av förordningen kommer att bidra till att stärka rättssäkerheten och öka flexibiliteten, till att säkerställa förbättrad tillgång till rättsliga förfaranden och till att dessa förfaranden effektiviseras. Samtidigt kommer ändringarna av denna förordning att bidra till att säkerställa att medlemsstaterna behåller fullständig suveränitet när det gäller materiell rätt om föräldraansvar.

(3)

Att unionens rättsliga område fungerar på ett smidigt och korrekt sätt samtidigt som medlemsstaternas olika rättssystem och rättsliga traditioner respekteras är av största vikt för unionen. I det avseendet bör man ytterligare förbättra det ömsesidiga förtroendet för varandras rättssystem. Europeiska unionen har satt som mål för sig själv att upprätta, upprätthålla och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer och tillgången till rättslig prövning garanteras. För att uppfylla dessa mål bör människors och särskilt barns rättigheter i rättsliga förfaranden stärkas för att underlätta samarbetet mellan de rättsliga och administrativa myndigheterna och verkställigheten av avgöranden i familjerättsliga ärenden som har gränsöverskridande följder. Det ömsesidiga erkännandet av avgöranden i civilrättsliga ärenden bör förbättras, tillgången till rättslig prövning bör förenklas och informationsutbytet mellan medlemsstaternas myndigheter bör förbättras.

(3)

Att unionens rättsliga område fungerar på ett smidigt och korrekt sätt samtidigt som medlemsstaternas olika rättssystem och rättsliga traditioner respekteras är av största vikt för unionen. I det avseendet bör man ytterligare förbättra det ömsesidiga förtroendet för varandras rättssystem. Europeiska unionen har satt som mål för sig själv att upprätta, upprätthålla och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer och tillgången till rättslig prövning garanteras. För att uppfylla dessa mål är det viktigt att människors och särskilt barns rättigheter i rättsliga förfaranden stärks för att underlätta samarbetet mellan de rättsliga och administrativa myndigheterna och verkställigheten av avgöranden i familjerättsliga ärenden som har gränsöverskridande följder. Det ömsesidiga erkännandet av avgöranden i civilrättsliga ärenden bör förbättras, tillgången till rättslig prövning bör förenklas och informationsutbytet mellan medlemsstaternas myndigheter bör förbättras genom att säkerställa en korrekt kontroll av den icke-diskriminerande karaktären av de förfaranden och den praxis som medlemsstaternas behöriga myndigheter använder för att skydda barnets bästa och tillhörande grundläggande rättigheter .

(4)

I detta syfte bör unionen bland annat besluta om sådana åtgärder rörande civilrättsligt samarbete som har gränsöverskridande följder och särskilt sådana som behövs för att den inre marknaden ska fungera väl.

(4)

I detta syfte bör unionen bland annat besluta om sådana åtgärder rörande civilrättsligt samarbete som har gränsöverskridande följder och särskilt sådana som behövs för den fria rörligheten för personer och för att den inre marknaden ska fungera väl.

(4a)

För att förbättra det rättsliga samarbetet i civilrättsliga frågor med gränsöverskridande följder behövs juridisk utbildning, särskilt i gränsöverskridande familjerätt. Utbildningsinsatser, såsom seminarier och utbyten, behövs både på unionsnivå och på nationell nivå, för att öka kännedomen om denna förordning och dess innehåll och konsekvenser, liksom för att skapa ömsesidigt förtroende bland medlemsstaterna för varandras rättssystem.

(6)

För att säkerställa att alla barn behandlas lika bör denna förordning omfatta alla avgöranden om föräldraansvar, inklusive åtgärder för att skydda barn, oberoende av eventuella anknytningar till ett äktenskapsförfarande eller andra förfaranden .

(6)

För att säkerställa att alla barn behandlas lika bör denna förordning omfatta alla avgöranden om föräldraansvar, inklusive åtgärder för att skydda barn, oberoende av eventuella anknytningar till ett äktenskapsförfarande.

(6a)

Enligt denna förordning bör bestämmelser om domstols behörighet även vara tillämpliga på alla barn som befinner sig inom unionens territorium och vilkas hemvist inte kan fastställas med bestämdhet. Tillämpningsområdet för sådana bestämmelser bör särskilt omfatta flyktingbarn och barn som har fördrivits internationellt, antingen av socioekonomiska skäl eller på grund av oroligheter i deras ursprungsland.

(12a)

Denna förordning bör fullt ut respektera alla rättigheter i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan), särskilt rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol (artikel 47 i stadgan), rätten till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 7 i stadgan) och barnets rättigheter (artikel 24 i stadgan).

(13)

Behörighetsreglerna i fråga om föräldraansvar har utformats med hänsyn till barnets bästa och bör tillämpas i enlighet med detta . Varje hänvisning till barnets bästa bör tolkas mot bakgrund av artikel 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och FN:s konvention om barnets rättigheter av den 20 november 1989.

(13)

Behörighetsreglerna i fråga om föräldraansvar bör alltid utformas med hänsyn till barnets bästa och bör tillämpas med barnets bästa i åtanke . Varje hänvisning till barnets bästa bör tolkas mot bakgrund av artiklarna 7, 14, 22 och  24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och FN:s konvention om barnets rättigheter av den 20 november 1989. Det är av avgörande betydelse att den medlemsstat vars myndigheter enligt denna förordning har behörighet i en fråga som rör föräldraansvar, efter att ha fattat ett slutligt beslut om återlämnande av barnet, säkerställer att barnets bästa och barnets grundläggande rättigheter skyddas när barnet väl har återlämnats, i synnerhet när det har kontakt med båda sina föräldrar.

(14a)

Innebörden av begreppet ”hemvist” bör av myndigheterna tolkas på grundval av definitioner och från fall till fall, utifrån de specifika omständigheterna i fallet.

(15)

När barnets hemvist har ändrats efter en laglig flytt bör behörigheten följa barnet för att behålla närheten. Detta bör gälla när inga förfaranden ännu pågår och även under pågående förfaranden. Vid pågående förfaranden får parterna, för att säkra effektiva förfaranden, dock enas om att domstolarna i den medlemsstat där förfarandena pågår behåller behörigheten till dess att ett slutligt avgörande har meddelats, förutsatt att detta är för barnets bästa. Denna möjlighet är särskilt viktig när förfarandena närmar sig sitt slut och en av föräldrarna önskar flytta till en annan medlemsstat med barnet .

(15)

När barnets hemvist har ändrats efter en laglig flytt bör behörigheten följa barnet för att behålla närheten. Vid pågående förfaranden får parterna, för att säkra effektiva förfaranden, dock enas om att domstolarna i den medlemsstat där förfarandena pågår behåller behörigheten till dess att ett slutligt avgörande har meddelats, förutsatt att detta är för barnets bästa. Å andra sidan bör pågående förfaranden i mål som rör vårdnad och rätt till umgänge slutföras genom ett slutgiltigt beslut, för att personer som har rätt till vårdnad om barnet inte ska föra bort barnet till ett annat land för att på så sätt undkomma ett ogynnsamt myndighetsbeslut, om inte parterna kommer överens om att det pågående förfarandet bör avslutas .

(17)

Den här förordningen bör inte hindra att myndigheterna i en medlemsstat som inte har behörighet i sakfrågan i brådskande fall vidtar interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, som gäller barnets person eller egendom som befinner sig i den medlemsstaten. Dessa åtgärder bör erkännas och verkställas i alla andra medlemsstater, däribland de medlemsstater som har behörighet enligt denna förordning till dess att en behörig myndighet i en sådan medlemsstat har vidtagit de åtgärder som den anser vara lämpliga. De åtgärder som vidtagits av en domstol i en medlemsstat bör emellertid endast ändras eller ersättas av åtgärder som också vidtagits av en domstol i den medlemsstat som har behörighet i sakfrågan. En myndighet som endast har behörighet för interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, vid vilken en ansökan som rör sakfrågan anhängiggörs, bör självmant förklara sig obehörig. I den mån skyddet av barnets bästa kräver det, bör myndigheten, direkt eller genom centralmyndigheten, underrätta myndigheten i den medlemsstat som har behörighet i sakfrågan enligt denna förordning om de åtgärder som vidtagits. Underlåtenhet att underrätta myndigheten i en annan medlemsstat bör emellertid inte i sig utgöra grund för att inte erkänna åtgärden.

(17)

Den här förordningen bör inte hindra att myndigheterna i en medlemsstat som inte har behörighet i sakfrågan i brådskande fall , exempelvis i fall av våld i hemmet och könsrelaterat våld, vidtar interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, som gäller barnets person eller egendom som befinner sig i den medlemsstaten. Dessa åtgärder bör erkännas och verkställas i alla andra medlemsstater, däribland de medlemsstater som har behörighet enligt denna förordning till dess att en behörig myndighet i en sådan medlemsstat har vidtagit de åtgärder som den anser vara lämpliga. De åtgärder som vidtagits av en domstol i en medlemsstat bör emellertid endast ändras eller ersättas av åtgärder som också vidtagits av en domstol i den medlemsstat som har behörighet i sakfrågan. En myndighet som har behörighet endast för interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, vid vilken en ansökan som rör sakfrågan anhängiggörs, bör självmant förklara sig obehörig. I den mån skyddet av barnets bästa kräver det, bör myndigheten, direkt eller genom centralmyndigheten, utan dröjsmål underrätta myndigheten i den medlemsstat som har behörighet i sakfrågan enligt denna förordning om de åtgärder som vidtagits. Underlåtenhet att underrätta myndigheten i en annan medlemsstat bör emellertid inte i sig utgöra grund för att inte erkänna åtgärden.

(18)

I undantagsfall är myndigheterna i den medlemsstat där barnet har hemvist inte de mest lämpliga myndigheterna att handlägga ärendet. Med hänsyn till barnets bästa får den behöriga myndigheten som ett undantag och på vissa villkor överföra sin behörighet i ett specifikt ärende till en myndighet i en annan medlemsstat, om denna myndighet är bättre lämpad att pröva ärendet. I detta fall bör dock den andra myndighet där ärendet har anhängiggjorts inte tillåtas överföra behörigheten till en tredje myndighet.

(18)

Särskild hänsyn bör tas till att myndigheterna i den medlemsstat där barnet har hemvist i undantagsfall – såsom i fall av våld i hemmet eller könsrelaterat våld – eventuellt inte är de mest lämpliga myndigheterna att handlägga ärendet. Den behöriga myndigheten får  som ett undantag och på vissa villkor överföra sin behörighet i ett specifikt ärende till en myndighet i en annan medlemsstat, om denna myndighet är bättre lämpad att pröva ärendet. Dock bör i detta fall den andra myndighetens samtycke först inhämtas, eftersom den inte kan överföra behörigheten till en tredje myndighet när den väl har tagit emot ärendet . Före varje överföring av behörighet är det viktigt att barnets bästa övervägs och till fullo beaktas.

(23)

Vid förfaranden i frågor om föräldraansvar enligt denna förordning samt återlämnandeförfaranden enligt 1980 års Haagkonvention bör barnets rätt att fritt uttrycka sin åsikt respekteras och, vid bedömningen av barnets bästa, bör dessa åsikter beaktas på vederbörligt sätt. Att barnet hörs i enlighet med artikel 24.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 12 i FN:s konvention om barnets rättigheter spelar en viktig roll för tillämpningen av denna förordning. Denna förordning syftar dock inte till att fastställa hur barnet ska höras, till exempel huruvida barnet ska höras av domaren personligen eller av en specialutbildad expert som rapporterar till domstolen i efterhand eller huruvida barnets ska höras i domstolen eller på ett annat ställe .

(23)

Vid förfaranden i frågor om föräldraansvar enligt denna förordning samt återlämnandeförfaranden enligt 1980 års Haagkonvention bör barnets rätt att fritt uttrycka sin åsikt respekteras och, vid bedömningen av barnets bästa, bör dessa åsikter beaktas på vederbörligt sätt. Att barnet hörs i enlighet med artikel 24.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 12 i FN:s konvention om barnets rättigheter och Europarådets rekommendation om deltagande av barn och unga människor under 18 års ålder  (1a) spelar en viktig roll för tillämpningen av denna förordning. Denna förordning syftar dock inte till att fastställa gemensamma miniminormer för förfarandet för att höra barnet , som fortfarande styrs av medlemsstaternas nationella bestämmelser .

(26)

För att slutföra återlämnandeförfaranden enligt 1980 års Haagkonvention så fort som möjligt bör medlemsstaterna koncentrera behörigheten för dessa förfaranden till en eller flera domstolar, med hänsyn till deras inre strukturer för rättskipning enligt vad som är lämpligt. Koncentration av behörigheten till ett begränsat antal domstolar inom en medlemsstat är ett centralt och effektivt verktyg för att påskynda handläggningen av fall av bortförande av barn i flera medlemsstater eftersom domare som handlägger ett stort antal sådana ärenden erhåller en särskild expertis. Beroende på rättssystemets struktur skulle behörigheten för fall av bortförande av barn kunna koncentreras till en enda domstol för hela landet eller till ett begränsat antal domstolar med hjälp av exempelvis antalet appellationsdomstolar som utgångspunkt och där behörigheten för internationella fall av bortförande av barn koncentreras till en förstainstansdomstol inom varje appellationsdomstolsdistrikt. Varje instans bör meddela sitt avgörande senast sex veckor efter det att ansökan eller överklagandet har ingetts till den. Medlemsstaterna bör begränsa antalet möjligheter att överklaga ett avgörande om beviljande av eller vägran att återlämna ett barn, enligt 1980 års Haagkonvention om bortföranden av barn, till ett överklagande.

(26)

För att slutföra återlämnandeförfaranden enligt 1980 års Haagkonvention så fort som möjligt bör medlemsstaterna koncentrera behörigheten för dessa förfaranden till ett begränsat antal domstolar, med hänsyn till deras inre strukturer för rättskipning enligt vad som är lämpligt. Koncentration av behörigheten till ett begränsat antal domstolar inom en medlemsstat är ett centralt och effektivt verktyg för att påskynda handläggningen av fall av bortförande av barn i flera medlemsstater eftersom domare som handlägger ett stort antal sådana ärenden erhåller en särskild expertis. Beroende på rättssystemets struktur skulle behörigheten för fall av bortförande av barn kunna koncentreras till ett begränsat antal domstolar med hjälp av exempelvis antalet appellationsdomstolar som utgångspunkt och där behörigheten för internationella fall av bortförande av barn koncentreras till en förstainstansdomstol inom varje appellationsdomstolsdistrikt , utan att man dock undergräver parternas rätt till tillgång till rättslig prövning och skyndsamheten i återlämnandeförfarandet . Varje instans bör meddela sitt avgörande senast sex veckor efter det att ansökan eller överklagandet har ingetts till den. Medlemsstaterna bör begränsa antalet möjligheter att överklaga ett avgörande om beviljande av eller vägran att återlämna ett barn, enligt 1980 års Haagkonvention om bortföranden av barn, till ett överklagande. Dessutom bör det vidtas åtgärder för att säkerställa att domstolsavgöranden från en medlemsstat erkänns i en annan medlemsstat. När ett domstolsavgörande utfärdats är det viktigt att det också erkänns överallt i Europeiska unionen, framför allt i barnens intresse.

(28)

I alla ärenden som rör barn, och särskilt internationella ärenden av bortförande av barn, bör de rättsliga och administrativa myndigheterna överväga möjligheten att uppnå uppgörelser i godo genom medling och andra lämpliga medel , vid behov med hjälp av befintliga nätverk och stödstrukturer för medling i gränsöverskridande tvister om föräldraansvar. Sådana insatser bör dock inte otillbörligt förlänga återlämnandeförfarandena enligt 1980 års Haagkonvention.

(28)

Användningen av medling kan spela en mycket viktig roll för att avsluta konflikter i alla ärenden som rör barn, särskilt i fall av gränsöverskridande konflikter mellan föräldrar om vårdnaden om barn och rätten till umgänge med barn och i internationella ärenden av bortförande av barn . Vidare har, med tanke på att gränsöverskridande vårdnadstvister ökar inom EU, där det inte finns något internationellt regelverk, och som ett resultat av den senaste tidens inflöde av migranter, medling ofta visat sig vara det enda lagliga sättet att hjälpa familjer att nå en vänskaplig och snabb lösning i familjetvister. I syfte att främja medling i sådana fall bör de rättsliga och administrativa myndigheterna, vid behov med hjälp av befintliga nätverk och stödstrukturer för medling i gränsöverskridande tvister om föräldraansvar , bistå parterna före eller under det rättsliga förfarandet när det gäller urvalet av lämpliga medlare och anordnandet av medlingen . Parterna bör få ett finansiellt stöd för att genomföra medlingen som åtminstone motsvarar den utsträckning i vilken de har beviljats eller skulle ha beviljats rättshjälp. Sådana insatser bör dock inte otillbörligt förlänga återlämnandeförfarandena enligt 1980 års Haagkonvention och bör inte resultera i obligatoriskt deltagande av offer för någon form av våld, inbegripet våld i hemmet, i medlingsförfaranden .

(28a)

För att kunna erbjuda ett effektivt alternativ till domstolsförfaranden i nationella eller internationella familjetvister är det avgörande att medlarna i fråga har genomgått lämplig specialutbildning. Utbildningen bör särskilt omfatta den rättsliga ram som gäller vid gränsöverskridande familjetvister, interkulturell kompetens och metoder för att hantera konfliktfyllda situationer, alltid med hänsyn till barnets bästa. Utbildning för domare, som är en potentiellt central källa för hänvisning till medling, bör också ta upp hur de kan uppmuntra parterna att delta i medling i ett så tidigt skede som möjligt och hur de kan införliva medling i domstolsförfaranden och den fastställda tidsramen för förfaranden om bortföranden av barn enligt Haagkonventionen utan att det orsakar onödiga förseningar.

(30)

Om domstolen i den medlemsstat dit barnet olovligt har förts eller där det kvarhålls beslutar att vägra att barnet återlämnas enligt 1980 års Haagkonvention bör den i sitt avgörande uttryckligen hänvisa till de relevanta artiklar i 1980 års Haagkonvention på vilka vägran grundas. Ett sådant avgörande får dock ersättas med ett senare avgörande som meddelas i vårdnadsförfaranden efter en grundlig undersökning av vad som utgör barnets bästa av domstolen i den medlemsstat där barnet hade hemvist före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet. Om det sistnämnda avgörandet innebär att barnet ska återlämnas, bör återlämnandet verkställas utan att något särskilt förfarande för erkännande och verkställighet behöver anlitas i den medlemsstat där det bortförda barnet befinner sig.

(30)

Om domstolen i den medlemsstat dit barnet olovligt har förts eller där det kvarhålls beslutar att vägra att barnet återlämnas enligt 1980 års Haagkonvention bör den i sitt avgörande uttryckligen hänvisa till de relevanta artiklar i 1980 års Haagkonvention på vilka vägran grundas och ange orsakerna härtill . Ett sådant avgörande får dock ersättas med ett senare avgörande som meddelas i vårdnadsförfaranden efter en grundlig undersökning av vad som utgör barnets bästa av domstolen i den medlemsstat där barnet hade hemvist före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet. Om det sistnämnda avgörandet innebär att barnet ska återlämnas, bör återlämnandet verkställas utan att något särskilt förfarande för erkännande och verkställighet behöver anlitas i den medlemsstat där det bortförda barnet befinner sig.

(33)

Målet att de gränsöverskridande tvisterna som gäller barn ska bli mindre tidskrävande och kostsamma berättigar avskaffandet av verkställbarhetsförklaringen före verkställighet i verkställighetsmedlemsstaten vad gäller alla avgöranden i ärenden om föräldraansvar. Medan förordning (EG) nr 2201/2003 endast avskaffade detta krav avseende avgöranden om umgänge och vissa avgöranden med förordnande om återlämnande av ett barn, tillhandahåller denna förordning ett enda förfarande för gränsöverskridande verkställighet av alla avgöranden i ärenden om föräldraansvar. Resultatet är att med förbehåll för förordningens bestämmelser bör ett avgörande som meddelats av en medlemsstats myndigheter betraktas som om det hade meddelats i verkställighetsmedlemsstaten.

(33)

Målet att underlätta den fria rörligheten för unionsmedborgarna berättigar avskaffandet av verkställbarhetsförklaringen före verkställighet i verkställighetsmedlemsstaten vad gäller alla avgöranden om föräldraansvar som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde . Detta kommer framför allt att leda till att gränsöverskridande tvister som gäller barn blir mindre tidskrävande och kostsamma. Medan förordning (EG) nr 2201/2003 endast avskaffade detta krav avseende avgöranden om umgänge och vissa avgöranden med förordnande om återlämnande av ett barn, tillhandahåller denna förordning ett enda förfarande för gränsöverskridande verkställighet av alla avgöranden i ärenden om föräldraansvar som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde . Resultatet är att med förbehåll för förordningens bestämmelser bör ett avgörande som meddelats av en medlemsstats myndigheter betraktas som om det hade meddelats i verkställighetsmedlemsstaten.

(37a)

Varje vägran att erkänna ett avgörande enligt denna förordning på grundval av att avgörandet uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen i den berörda medlemsstaten bör vara förenlig med artikel 21 i stadgan.

(42)

I enskilda ärenden om föräldraansvar som omfattas av denna förordning bör centralmyndigheterna samarbeta med varandra genom att ge bistånd till nationella myndigheter samt till de som har ett föräldraansvar. Ett sådant bistånd bör särskilt omfatta att barnet lokaliseras, antingen direkt eller genom andra behöriga myndigheter om detta är nödvändigt för att genomföra en begäran enligt denna förordning och tillhandahålla information som rör barnet och som krävs för förfarandena.

(42)

I enskilda ärenden om föräldraansvar som omfattas av denna förordning bör centralmyndigheterna samarbeta med varandra genom att ge bistånd till nationella myndigheter samt till de som har ett föräldraansvar. Ett sådant bistånd bör särskilt omfatta att barnet lokaliseras, antingen direkt eller genom andra behöriga myndigheter om detta är nödvändigt för att genomföra en begäran enligt denna förordning och tillhandahålla information som rör barnet och som krävs för förfarandena. I fall då behörigheten ligger hos en annan medlemsstat än den där barnet är medborgare bör centralmyndigheterna i den behöriga medlemsstaten utan onödigt dröjsmål underrätta centralmyndigheterna i den medlemsstat där barnet är medborgare.

(44)

Utan att det påverkar tillämpningen av kraven i den nationella processlagstiftningen bör en anmodande myndighet ha handlingsfrihet att välja fritt mellan de olika kanaler som den har tillgång till för att erhålla nödvändig information, till exempel i fallet med domstolar genom att tillämpa rådets förordning (EG) nr 1206/2001, genom att använda det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område, särskilt de centralmyndigheter som inrättats enligt denna förordning, domare i nätverk och kontaktpunkter eller i fallet med rättsliga och administrativa myndigheter genom att begära information genom en specialiserad icke-statlig organisation på detta område.

(44)

Utan att det påverkar tillämpningen av kraven i den nationella processlagstiftningen bör en anmodande myndighet ha handlingsfrihet att välja fritt mellan de olika kanaler som den har tillgång till för att erhålla nödvändig information, till exempel i fallet med domstolar genom att tillämpa rådets förordning (EG) nr 1206/2001, genom att använda det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område, särskilt de centralmyndigheter som inrättats enligt denna förordning, domare i nätverk och kontaktpunkter eller i fallet med rättsliga och administrativa myndigheter genom att begära information genom en specialiserad icke-statlig organisation på detta område. Internationellt rättsligt samarbete och kommunikation bör initieras och/eller underlättas av särskilt utsedda nätverks- eller sambandsdomare i varje enskild medlemsstat. Det europeiska rättsliga nätverkets roll bör vara åtskilt från centralmyndigheternas roll.

(46)

En myndighet i en medlemsstat som överväger ett avgörande om föräldraansvar bör ha rätt att begära att den information som är relevant för att skydda barnet överförs från myndigheterna i en medlemsstat om barnets bästa kräver det. Beroende på omständigheterna kan detta omfatta information om förfaranden och avgöranden som rör en förälder eller barnets syskon eller om en förälders förmåga att ta hand om ett barn eller att ha umgänge med barnet.

(46)

En myndighet i en medlemsstat som överväger ett avgörande om föräldraansvar bör vara skyldig att begära att den information som är relevant för att skydda barnet överförs från myndigheterna i en medlemsstat om barnets bästa kräver det. Beroende på omständigheterna kan detta omfatta information om förfaranden och avgöranden som rör en förälder eller barnets syskon, eller om en förälders eller familjs förmåga att ta hand om ett barn eller att ha umgänge med barnet. En förälders nationalitet, ekonomiska och sociala situation eller kulturella och religiösa bakgrund bör inte anses vara avgörande faktorer i avgörandet om förmågan att ta hand om ett barn.

(46a)

Kommunikation mellan domare, myndigheter, centralmyndigheter, yrkesutövare som bistår föräldrarna och mellan föräldrarna själva bör på alla sätt främjas, med beaktande bland annat av att ett beslut om att barnet inte bör återlämnas kan kränka dess grundläggande rättigheter lika mycket som ett beslut om att återlämna det.

(48a)

Om barnets bästa så kräver bör domare kommunicera direkt med centralmyndigheterna eller de behöriga domstolarna i övriga medlemsstater.

(49)

Om en myndighet i en medlemsstat redan har meddelat ett avgörande i ett ärende om föräldraansvar eller överväger ett sådant avgörande och genomförandet ska äga rum i en annan medlemsstat, får myndigheten begära att myndigheterna i den andra medlemsstaten bistår med att genomföra avgörandet. Detta bör till exempel gälla avgöranden om beviljande av umgänge under övervakning som ska genomföras i en annan medlemsstat än den medlemsstat där den myndighet som fattat beslut om umgänget är belägen eller som omfattar eventuella andra kompletterande åtgärder för de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där avgörandet ska genomföras.

(49)

Om en myndighet i en medlemsstat redan har meddelat ett avgörande i ett ärende om föräldraansvar eller överväger ett sådant avgörande och genomförandet ska äga rum i en annan medlemsstat, bör myndigheten begära att myndigheterna i den andra medlemsstaten bistår med att genomföra avgörandet. Detta bör till exempel gälla avgöranden om beviljande av umgänge under övervakning som ska genomföras i en annan medlemsstat än den medlemsstat där den myndighet som fattat beslut om umgänget är belägen eller som omfattar eventuella andra kompletterande åtgärder för de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där avgörandet ska genomföras.

(50)

Om en myndighet i en medlemsstat överväger att placera ett barn i ett familjehem eller på en institution i en annan medlemsstat, bör ett samrådsförfarande med båda berörda medlemsstaters centralmyndigheter genomföras före placeringen. Den myndighet som överväger placeringen bör erhålla samtycke från den behöriga myndigheten i den medlemsstat där barnet bör placeras, innan den beslutar om placeringen. Eftersom placeringar oftast är brådskande åtgärder som krävs för att avlägsna ett barn från en situation som utsätter barnets bästa för risker är tidsfrågan väsentlig för sådana avgöranden. För att påskynda samrådsförfarandet bör denna förordning därför på ett uttömmande sätt fastställa vilka krav som gäller för begäran och en tidsfrist för svar från den medlemsstat där barnet bör placeras. Villkoren för att bevilja eller vägra samtycke regleras dock fortsatt av den anmodade medlemsstatens nationella lagstiftning.

(50)

Om en myndighet i en medlemsstat överväger att placera ett barn hos familjemedlemmar, i ett familjehem eller på en institution i en annan medlemsstat, bör ett samrådsförfarande med båda berörda medlemsstaters centralmyndigheter genomföras före placeringen. Den myndighet som överväger placeringen bör erhålla samtycke från den behöriga myndigheten i den medlemsstat där barnet bör placeras, innan den beslutar om placeringen. Eftersom placeringar oftast är brådskande åtgärder som krävs för att avlägsna ett barn från en situation som utsätter barnets bästa för risker är tidsfrågan väsentlig för sådana avgöranden. För att påskynda samrådsförfarandet bör denna förordning därför på ett uttömmande sätt fastställa vilka krav som gäller för begäran och en tidsfrist för svar från den medlemsstat där barnet bör placeras. Villkoren för att bevilja eller vägra samtycke regleras dock fortsatt av den anmodade medlemsstatens nationella lagstiftning.

(51)

Varje långvarig placering av ett barn utomlands bör följa artikel 24.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (rätten att upprätthålla ett personligt förhållande till föräldrarna) och bestämmelserna i FN:s konvention om barnets rättigheter, särskilt artiklarna 8, 9 och 20. När lösningar övervägs bör man särskilt i vederbörlig ordning beakta att det är önskvärt att barnets uppfostran samt etniska, religiösa, kulturella och språkliga bakgrund ges kontinuitet.

(51)

Statliga myndigheter som överväger placering av ett barn bör handla i enlighet med artikel 24.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (rätten att upprätthålla ett personligt förhållande till föräldrarna) och bestämmelserna i FN:s konvention om barnets rättigheter, särskilt artiklarna 8, 9 och 20. När lösningar övervägs bör man särskilt i vederbörlig ordning beakta möjligheten att placera syskon i samma familjehem eller på samma institution och att det är önskvärt att barnets uppfostran samt etniska, religiösa, kulturella och språkliga bakgrund ges kontinuitet. Särskilt i fall av långvarig placering av ett barn utomlands bör de relevanta myndigheterna alltid överväga möjligheten att placera barnet hos släktingar som bor i ett annat land, om barnet har upprättat en relation med dessa familjemedlemmar, efter en individuell bedömning av barnets bästa. Sådana långvariga placeringar bör bli föremål för en periodisk översyn med hänsyn till barnets behov och dess bästa.

ba)

internationella bortföranden av barn.

d)

placering av barnet i familjehem eller på en institution,

d)

placering av barnet hos familjemedlemmar, i familjehem eller på en säker institution utomlands ,

1.

myndighet: varje rättslig eller administrativ myndighet i medlemsstaterna som är behörig i frågor som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde.

1.

myndighet: varje rättslig eller administrativ myndighet och varje annan myndighet i medlemsstaterna som är behörig i frågor som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde.

3.

medlemsstat: alla medlemsstater utom Danmark.

3.

medlemsstat: alla Europeiska unionens medlemsstater utom Danmark.

4.

avgörande: varje beslut, förordnande eller dom som har meddelats av en myndighet i en medlemsstat rörande äktenskapsskillnad, hemskillnad, annullering av äktenskap eller föräldraansvar.

4.

avgörande: varje beslut, förordnande eller dom som har meddelats av en myndighet i en medlemsstat , eller en officiell handling som är verkställbar i en medlemsstat eller ett avtal mellan parterna som är verkställbart i den medlemsstat där det ingåtts rörande äktenskapsskillnad, hemskillnad, annullering av äktenskap eller föräldraansvar.

12.

olovligt bortförande eller kvarhållande : ett bortförande eller ett kvarhållande av ett barn om

12.

internationellt bortförande av barn : ett bortförande eller ett kvarhållande av ett barn som

i)

Ingen begäran om återlämnande har lämnats in till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat dit barnet har bortförts eller där barnet kvarhålls inom ett år efter det att den som har vårdnad om barnet har fått eller borde ha fått kännedom om var barnet befinner sig.

i)

Ingen sådan begäran om återlämnande har lämnats in till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat dit barnet har bortförts eller där barnet kvarhålls inom ett år efter det att den som har vårdnad om barnet har fått eller borde ha fått kännedom om var barnet befinner sig , och trots att han eller hon har informerats av myndigheterna om den rättsliga skyldigheten att lämna in en begäran om återlämnande .

a)

om ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där avgörandet görs gällande (ordre public), eller

a)

om ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där avgörandet görs gällande (ordre public), utan att denna vägran kan leda till en sådan typ av diskriminering som är förbjuden enligt artikel 21 i stadgan, eller

b)

om avgörandet har meddelats i någons utevaro och den uteblivne inte har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräckligt god tid och på ett sådant sätt att han eller hon kunnat förbereda sitt svaromål, såvida det inte kan fastställas att den uteblivne otvetydigt har godtagit avgörandet, eller

a)

på begäran av centralmyndigheten i en annan medlemsstat bistå med att ta reda på var ett barn befinner sig, om det kan antas att barnet befinner sig på den anmodade medlemsstatens territorium och det är nödvändigt att fastställa var barnet befinner sig för att kunna utföra en begäran enligt denna förordning,

a)

på begäran av centralmyndigheten i en annan medlemsstat bistå med att ta reda på var ett barn befinner sig, om det kan antas att barnet befinner sig på den anmodade medlemsstatens territorium och det är nödvändigt att fastställa var barnet befinner sig för att kunna tillämpa denna förordning,

d)

underlätta kontakter mellan myndigheter , i synnerhet när det gäller tillämpning av artiklarna 14, 25.1 a, 26.2 och 26.4 andra stycket,

d)

underlätta kontakter mellan domstolsmyndigheter , i synnerhet när det gäller tillämpning av artiklarna 14, 19, 25.1 a, 26.2 och 26.4 andra stycket,

ea)

informera personerna med föräldraansvar om rättshjälp och rättsligt bistånd, exempelvis stöd från specialiserade tvåspråkiga advokater, för att undvika att personer med föräldraansvar ger sitt samtycke utan att ha förstått vidden av detta samtycke,

g)

säkerställa att om de inleder eller underlättar inledandet av domstolsförfaranden för återlämnande av barn enligt 1980 års Haagkonvention, den akt som utarbetas inför sådana förfaranden är färdigställd inom sex veckor, såvida detta inte på grund av exceptionella omständigheter är omöjligt.

g)

säkerställa att om de inleder eller underlättar inledandet av domstolsförfaranden för återlämnande av barn enligt 1980 års Haagkonvention, den akt som utarbetas inför sådana förfaranden är färdigställd och överlämnad till domstolen eller en annan behörig myndighet inom sex veckor, såvida detta inte på grund av exceptionella omständigheter är omöjligt.

aa)

Antal fall och avgöranden i medlingsförfaranden avseende frågor om föräldraansvar.