EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 4.9.2017

COM(2017) 463 final

2017/0215(NLE)

Förslag till

RÅDETS BESLUT

om den ståndpunkt som ska intas på Europeiska unionens vägnar vid Internationella valfångstkommissionens kommande tre möten, inklusive därtill hörande möten och åtgärder mellan de ordinarie mötena

MOTIVERING

1.Förslagets syfte

Detta förslag gäller ett rådsbeslut om fastställande av den ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar vid Internationella valfångstkommissionens (IWC) möten inom ramen för den internationella konventionen för reglering av valfångsten, inklusive möten och åtgärder mellan de ordinarie mötena.

Det bygger på rådets beslut som antogs den 2 mars 2009 och den 13 december 2011 på grundval av kommissionens förslag 1 , vilka möjliggjorde för unionen att samordna sin ståndpunkt i ett antal frågor vid tre möten inom IWC (2012, 2014 och 2016) inklusive därtill hörande extramöten.

De tidigare beslutens fleråriga karaktär och den stabila policy som de inneburit gjorde det möjligt för EU och dess medlemsstater att bli mer proaktiva i frågor som rör IWC. Till följd av detta händer det allt oftare att tredjeländers regeringar uppmanar EU att delta i verksamheter med kort varsel. Därför föreslås att det framtida rådsbeslutet inte bara ska gälla för IWC-relaterade möten, utan också användas för åtgärder mellan de ordinarie mötena, inom den politiska ram som anges i beslutet, exempelvis i démarcher.

2.Bakgrund till förslaget

2.1.Den internationella konventionen för reglering av valfångsten

Den internationella konventionen för reglering av valfångsten (nedan kallad konventionen), som undertecknades 1946, säkerställer både skydd och hållbar förvaltning av valar på global nivå.

Konventionen omfattar rättsligt bindande anvisningar som anger vilka arter som är skyddade, öppna och stängda vatten inbegripet skyddsområden, och fastställer fångstgränser för kommersiell valfångst och husbehovsjakt efter val. Konventionen reglerar också valfångst för vetenskapliga forskningsändamål. I anvisningarna anges att fördragsslutande regeringar bör lämna in förslag till vetenskapliga tillstånd för granskning av den vetenskapliga kommittén innan tillstånden utfärdas. Tillstånden utfärdas av enskilda länder.

Eftersom konventionen ingicks före Romfördraget är medlemskap begränsat till regeringar, och Europeiska unionen har därför bara observatörsstatus 2 . För närvarande är 25 EU-medlemsstater fördragsslutande regeringar i konventionen 3 , och totalt omfattar den 87 fördragsslutande regeringar.

2.2.Internationella valfångstkommissionen

Det behöriga organ som leder genomförandet av konventionen är Internationella valfångstkommissionen (IWC) som möts vartannat år. IWC fullgör sitt grundläggande ansvar för både hållbar förvaltning och skydd genom att göra ändringar i anvisningarna till konventionen efter begäran från fördragsslutande regeringar. Ändringar måste stödjas av tre fjärdedelars majoritet av de röstande IWC-medlemmarna. IWC-beslut om att ändra anvisningarna till konventionen har direkt rättslig verkan eftersom de träder i kraft inom en föreskriven tid utan att behöva ratificeras 4 . Vid praktiskt taget alla IWC-möten har ändringar av anvisningarna till konventionen föreslagits för att tillåta valfångst på vissa villkor eller för att inrätta skyddsområden.

Med tiden har IWC utvecklats avsevärt och blivit den internationella referensorganisationen för alla aspekter som rör valar och valfångst, med verksamhet som forskningsprogram i fält, populationsmodellering, utarbetande av bevarandeplaner samt kunskapsinsamling om och hantering av hot. IWC kommer i allt högre grad att påverkas av Agenda 2030 och målen för hållbar utveckling i allmänhet, särskilt mål 14 5 .

Ekonomiska bidrag från fördragsslutande regeringar utgör IWC:s huvudsakliga inkomst, men ytterligare frivilliga bidrag ges av regeringar som är medlemmar och av det civila samhällets organisationer för att stödja särskilda arbetsprogram som leds av IWC.

IWC får råd från sin vetenskapliga kommitté som särskilt bistår vid bedömning av beståndsstatus, beslut om fångstgränser och analys av information som rör valar och valfångst. Den vetenskapliga kommittén granskar också och lämnar synpunkter på tillstånd för vetenskaplig valfångst 6 innan fördragsslutande regeringar utfärdar dem till sina medborgare 7 .

IWC:s dubbla uppdrag att både förvalta valfångst och skydda valar har lett till mycket hårda motsättningar mellan fördragsslutande regeringar som stöder valfångst och fördragsslutande regeringar som är inriktade på strikt skydd. Denna situation försvagar IWC som emellertid fortfarande är den enda existerande ramen som har potential att lösa frågor som är av globalt intresse.

3.Ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar

3.1.Behovet av en unionsståndpunkt

Beslut om att ändra anvisningarna kan påverka uppnåendet av målen för EU:s politik och lagstiftning om valar.

Enligt artikel 191.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är ett av målen för EU:s miljöpolitik att främja åtgärder på internationell nivå för att lösa regionala eller globala miljöproblem. Detta mål omfattar bevarande av arter på global nivå, inklusive valar, och Europeiska unionen har infört miljölagstiftning som främjar ett effektivt skydd av dem genom omfattande harmonisering av regler på EU-nivå.

I habitatdirektivet 8 förtecknas alla valarter i bilaga IV. Alla valarter är därigenom skyddade mot avsiktlig störning, fångst och dödande i EU:s vatten. Detta ger också ett EU-politiskt sammanhang för ståndpunkter i frågor som bullerförorening, kollisioner med fartyg, insnärjning och bifångst. Enligt habitatdirektivet är det också förbjudet att förvara, transportera och sälja eller byta exemplar som tagits från naturen. Lagstiftningen tillåter inte återupptagande av kommersiell valfångst.

Enligt rådets förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem 9 , genom vilken bestämmelserna i konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (Cites) genomförs i EU, är det förbjudet att föra in valar i EU för huvudsakligen kommersiella ändamål. Denna höga skyddsnivå stärks ytterligare av ramdirektivet om en marin strategi 10 som torde förbättra miljöns kvalitet för valar genom att främja en god miljöstatus i EU:s hav.

Eftersom valar migrerar kommer EU:s politik emellertid inte att vara effektiv inom EU:s vatten om den inte stöds av samlade globala åtgärder inom ett jämförbart internationellt regelverk. Det regelverket utgörs av den internationella konventionen för reglering av valfångsten.

EU:s medlemskap i multilaterala miljöavtal som konventionen om biologisk mångfald, FN:s ramkonvention om klimatförändringar och Stockholmskonventionen om långlivade organiska föroreningar har liksom EU:s ratificering av Minamatakonventionen om kvicksilver också konsekvenser för flera olika frågor som har varit föremål för IWC-resolutioner.

3.2.Enskilda policyfrågor

3.2.1.Kommersiell valfångst, småskalig kustnära valfångst och kriterier för vetenskapliga tillstånd

IWC reglerar kommersiell valfångst och beslutade 1982 att det skulle råda ett moratorium för kommersiell valfångst av alla valarter och valpopulationer från och med 1986.

Norge och Island är inte bundna av moratoriet eftersom de har lämnat in en invändning 11 respektive en reservation 12 mot det. De fortsätter i nuläget att fånga valar kommersiellt 13 . Dessa två länder fastställer sina egna fångstgränser men lämnar information om sina fångster och tillhörande vetenskapliga data till kommissionen. Både Norge och Island hävdar att de fastställer sina gränser på grundval av det reviderade förvaltningsförfarande (RMP) som utvecklats av IWC för att uppskatta hållbara fångstgränser för kommersiell valfångst. En strikt tillämpning av RMP, i enlighet med vad som rekommenderas av den vetenskapliga kommittén, är avgörande för att undvika att fastställa alltför höga fångstgränser.

Japan är bundet av moratoriet för kommersiell valfångst men medger särskilda tillstånd enligt artikel VIII i konventionen att ”med de inskränkningar ifråga om antal samt på de övriga villkor, som regeringen finner lämpliga, i vetenskapligt syfte fånga och bearbeta val”. Internationella domstolen fastslog emellertid 2014 att Japans största program för ”vetenskaplig valfångst” var olagligt eftersom det inte höll tillräcklig vetenskaplig kvalitet för att vara motiverat av ett tydligt ”vetenskapligt syfte” 14 . Dessutom hade det inte bevisats att dödande provtagning var nödvändig för att uppnå de angivna vetenskapliga målen. Ändå återupptog Japan ”vetenskaplig” valfångst i Antarktis 2016 och fortsatte 2017 inom ramen för ett nytt program och utan att följa den reviderade granskningsprocessen för valfångsttillstånd i enlighet med relevanta IWC-resolutioner 15 som Japan hade invänt mot.

Trots att dessa länder fortsätter att fånga valar har moratoriet för kommersiell valfångst bidragit till att skydda valar under de senaste trettio åren. Ändå är många valpopulationer fortfarande kraftigt utarmade, också till följd av ett växande antal hot utöver valfångst, exempelvis insnärjning i fiskeredskap, kollisioner med fartyg, förorening inbegripet undervattensbuller samt habitatdegradering. För att hjälpa dessa populationer att återhämta sig är det därför fortfarande viktigt att undvika påverkan från kommersiell valfångst. Följaktligen bör det generella förbudet mot kommersiell valfångst som beslutats inom IWC bibehållas. Det ligger i linje med EU:s politik och vad som krävs av EU.

Japan har också försökt att övertala IWC att godkänna en ny kategori av valfångst, småskalig kustnära valfångst (STCW) 16 , som i praktiken delvis skulle häva moratoriet för kommersiell valfångst. EU bör motsätta sig förslag om att införa nya valfångstkategorier och stödja Internationella domstolens slutsats 17 att konventionen delar in valfångst i tre kategorier: kommersiell valfångst och urbefolkningars husbehovsjakt (båda omfattas av anvisningarna) samt valfångst med särskilt tillstånd enligt artikel VIII. Detta kommer att förebygga kryphål i förbudet mot kommersiell valfångst och bidra till att förhindra att denna modell används nära EU:s vatten.

I fråga om ”vetenskaplig” valfångst bör EU stå fast vid att artikel VIII som medger valfångst med särskilt tillstånd inte kan användas för att berättiga vad som primärt är kommersiell valfångst. Missbruk av artikeln strider mot moratoriets anda och IWC:s vilja såsom den kommit till uttryck i flera resolutioner. För att EU ska kunna godta förslag till särskilda tillstånd som legitima enligt artikel VIII måste de vara förenliga med de överväganden som gjordes av Internationella domstolen i dess dom av den 31 mars 2014 om valfångst i Antarktis. Detta innebär strikt efterlevnad av resolution 2014-5 om valfångst med särskilt tillstånd, vilken kräver att två kumulativa element måste vara uppfyllda för utfärdande av ett särskilt tillstånd: att den dödande provtagningen utgör vetenskaplig forskning och att den endast sker i vetenskapligt syfte. I praktiken skulle detta innebära att den vetenskapliga kommittén har förvissat sig om att en fördragsslutande part som vill utfärda ett särskilt tillstånd har visat att det förväntade resultatet av projektet är berättigat som vetenskaplig forskning, noggrant har övervägt om målet för forskningen skulle kunna uppnås med hjälp av icke-dödande provtagning, har dragit slutsatsen att detta inte är möjligt, och har visat att de föreslagna provstorlekarna är strikt kopplade till vetenskapliga behov och inte är större än vad som är rimligt för att nå det vetenskapliga målet.

Dessutom bör EU föra fram åsikten, som till slut godtogs av alla parter i Internationella domstolens mål, att IWC har en legitim roll i diskussionen om valfångst med särskilt tillstånd. EU bör därför fortsätta att förespråka modeller som garanterar att varje särskilt tillstånd, innan det utfärdas, bedöms av IWC:s vetenskapliga kommitté och av IWC själv och att rekommendationerna avseende tillståndet följs.

3.2.2.Bevarande

År 1946 var konventionen en av de första internationella överenskommelser som gjorde en koppling mellan skydd och hållbart utnyttjande. Med tiden har både påverkan från andra hot än valfångst och bevarandeintresset ökat och blivit några av de största utmaningarna för IWC.

En bevarandekommitté inrättades 2003. Den samarbetar nära med den vetenskapliga kommittén för att motverka flera olika hot mot valar och deras livsmiljöer. IWC antog 2016, med stöd av fördragsslutande regeringar som är EU-medlemsstater och på grundval av en samordnad ståndpunkt inom EU, en ny strategisk plan 18 , åtföljd av ett arbetsprogram, som anger prioriterade hot mot valar (fartygskollisioner, marint skräp, bifångst, antropogent ljud, kemisk förorening och klimatförändring) samt prioriterade åtgärder (hållbar valskådning, förvaltningsplaner för bevarande, skyddsområden, datainsamling och datarapportering).   Dessutom har ny tonvikt lagts vid valars bidrag till att reglera ekosystem och tillhandahålla ekosystemtjänster både när de lever och när de har dött.

EU bör stödja fortsatt utveckling av IWC:s växande engagemang i bevarandefrågor, vilket ligger i linje med EU:s politik och lagstiftning.

Som ett led i sitt starka politiska engagemang för bevarande bör EU fortsätta att stödja alla förslag till valskyddsområden 19 . För att anta dessa förslag krävs en ändring av anvisningarna med tre fjärdedelars majoritet. För att nå denna majoritet krävs aktiva förberedande diskussioner med de fördragsslutande regeringar som vanligtvis röstar mot skyddsområden. EU och dess medlemsstater bör också uppmuntra större transparens genom att föreslå att de bestämmelser i anvisningarna som rör skyddsområden placeras i ett särskilt avsnitt under den rubriken 20 .

Likaså bör IWC-förslag som syftar till att förbättra valars välbefinnande få stöd. Djurskyddsarbetet kan innefatta, men är inte begränsat till, insnärjningar, fartygskollisioner, masstrandningar, valskådning, bullerförorening, bättre metoder för avlivning och eutanasi osv.

Under senare år har IWC börjat ägna sig åt frågor som rör sjukdomar hos valar, särskilt sådana som kan ha samband med mänsklig verksamhet och sådana som kan sprida sjukdomar mellan djur och människor, vilka skulle kunna utgöra en risk för urbefolkningar som bedriver husbehovsjakt vid konsumtion av valprodukter som härrör från icke-kommersiell fångst. EU och dess medlemsstater bör stödja sådana diskussioner, förutsatt att de grundas på vetenskap och att övervägande av IWC ger ett mervärde till arbetet inom andra forum.

3.2.3.Urbefolkningars husbehovsjakt

Urbefolkningars husbehovsjakt efter val (Aboriginal Subsistence Whaling, ASW) 21 behandlas i flera utgåvor av anvisningarna och att reglera den är en grundläggande och väsentlig del av de uppgifter som utförs av IWC, som fastställer fångstgränser för husbehovsjakt vart sjätte år (nästa gång 2018). Husbehovsjakt omfattas inte av moratoriet eftersom det inte handlar om kommersiell valfångst. Det är regeringarnas ansvar att påvisa behoven hos deras urbefolkningar i form av en ”behovsredovisning” som anger de kulturella, husbehovsmässiga och näringsmässiga aspekterna av jakt, produkter och distribution. Den vetenskapliga kommittén lämnar utlåtanden om hållbarheten i föreslagna jakter och om säkra fångstgränser, och med beaktande av behovsredovisningen och den vetenskapliga kommitténs yttrande beslutar IWC om fångstgränser för varje jakt. Detta har emellertid ofta varit en stridsfråga, både inom EU och inom IWC. Situationen förbättras inte av att anvisningarna erkänner att husbehovsjakten ska tillgodose urbefolkningars husbehov 22 men inte definierar dessa. Det är synnerligen vanskligt att ge en sådan definition med tanke på de komplexa företeelser, den mångfald av jakter och de samhälleliga särdrag som den ska omfatta.

EU som helhet och Danmark på Grönlands vägnar tog viktiga initiativ för att lösa upp spänningarna kring husbehovsjakten. År 2014 antog IWC resolution 2014-1 om behovet att reglera husbehovsjakten i framtiden genom en mer konsekvent och långsiktig metod. IWC uppmanade också den vetenskapliga kommittén och underkommittén för husbehovsjakt att utföra vissa uppgifter 23 före nästa omgång av fastställande av kvoter för husbehovsjakt 2018 för att ge en bättre grund för beslut om fångstgränser.

Utöver resolution 2014-1 förde experter med olika bakgrund, inklusive företrädare för samhällen som bedriver husbehovsjakt, diskussioner om begreppet husbehov i samband med urbefolkningars rättigheter 24 . De rekommenderade att öka förståelsen för rättigheterna, att stärka urbefolkningars roll i IWC och att skapa kopplingar mellan IWC och andra relevanta forum. De föreslog också att behovsredovisningarna, som anses inskränka urbefolkningars rätt att utnyttja sina resurser, ersätts med ett mindre krävande dokument. Slutligen föreslog de en förbättrad process och tidtabell för att överväga fångstgränser för husbehovsjakt efter 2018.

Vid IWC 66 i oktober 2016 kunde EU och de av dess medlemsstater som är fördragsslutande regeringar i stora drag stödja nödvändigheten av att ägna större uppmärksamhet åt urbefolkningars rättigheter i IWC:s arbete och experternas förslag om en förbättrad process för att fastställa fångstgränser för husbehovsjakt. Det rådde emellertid oenighet om att ersätta termen behovsredovisning. Därför beslutade IWC 66 att arbetsgruppen för husbehovsjakt skulle fundera vidare på dessa frågor och lämna lämpliga rekommendationer till IWC 67 år 2018. I det perspektivet är det viktigt att de två EU-medlemsstater som är mest involverade i diskussionerna om dessa frågor arbetar tillsammans för att säkerställa att rekommendationerna till IWC 67 kan stödjas av EU som helhet.

I fråga om urbefolkningars rättigheter har EU länge främjat respekten för mänskliga rättigheter överallt i världen och har flera olika politikområden som är relevanta för urbefolkningar 25 . För att visa sitt stöd för en rättighetsbaserad modell skulle EU kunna följa experternas rekommendationer 26 och föreslå IWC en resolution om betydelsen av den aktuella utvecklingen av urbefolkningars rättigheter och även uppmuntra en undersökning av mekanismer för att höja statusen för urbefolkningars delegater vid IWC:s möten. EU skulle också kunna överväga att utvidga de ändringar av anvisningarna som föreslås för IWC 67 för att ändra den engelska terminologin från aborigines till indigenous peoples.

De andra rekommendationerna om urbefolkningars rättigheter, dvs. att beställa en undersökning av instrument för sådana rättigheter, att regelbundet bjuda in FN:s särskilda rapportör om urbefolkningars rättigheter till IWC:s möten, att utse en IWC-företrädare som ska delta vid ett möte inom FN:s permanenta forum för frågor om urbefolkningar och att undersöka de potentiella fördelarna med att sekretariatet ansluter sig till FN:s stödgrupp för frågor om urbefolkningar (IASG), förefaller vara tämligen oproportionerliga för en liten organisation med endas fyra medlemmar som praktiserar husbehovsjakt. IWC kan få relevant information om dessa aspekter på ett effektivare sätt och till en lägre kostnad genom att förlita sig på uppgifter från de berörda fördragsslutande regeringarna och ASW-delegaterna.

I arbetet med att främja den rättighetsbaserade modellen måste EU vara medvetet om att urbefolkningars rättigheter inte är absoluta och kan påverkas av rimliga och objektivt motiverade åtgärder. Att exempelvis lämna in information för att stödja begäranden om fångstgränser för husbehovsjakt är rimligt och objektivt motiverat mot bakgrund av IWC:s uppgift att fastställa fångstgränser för husbehovsjakt för att tillgodose urbefolkningars husbehov. Att begränsa av en kvot för husbehovsjakt på grund av farhågor om jaktens hållbarhet kan också finna en rimlig och objektiv motivering i IWC:s mandat att förvalta valpopulationer på global nivå.

3.3.Institutionella frågor

Eftersom EU har observatörsstatus uttrycks de ståndpunkter som ska intas på EU:s vägnar i IWC av medlemsstaterna som handlar gemensamt i EU:s intresse, på det sätt som bäst främjar EU:s erkännande och utan att det påverkar fördragets bestämmelser om EU:s representation.

Även om det förefaller osannolikt att det arbete som utförs av det nuvarande japanska ordförandeskapet i IWC för att inleda diskussioner om ”IWC i framtiden” kommer att leda till krav på fördragsändringar, bör EU och dess medlemsstater utnyttja eventuella möjligheter som kan befrämja ett medlemskap för EU.

Eftersom EU inte är medlem blir det ännu viktigare att medlemsstaterna använder sin samlade vikt för att till fullo försvara EU:s ståndpunkter i IWC, i överensstämmelse med principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen och principen om enighet i EU:s externa representation. En enad EU-ståndpunkt är också väsentlig eftersom det är en förutsättning för att uppnå konsensus eller enhällighet i IWC, vilket är särskilt viktigt mot bakgrund av Internationella domstolens slutsats att IWC:s resolutioner kan vara relevanta för tolkningen av konventionen eller dess anvisningar om de antas med konsensus eller enhällighet 27 .

För att maximera EU:s samlade vikt krävs att alla medlemsstater är fördragsslutande regeringar i IWC och har rätt att rösta om ändringar av anvisningarna och om andra resolutioner. För närvarande är 25 EU-medlemsstater fördragsslutande regeringar i IWC och det är viktigt att de tre som ännu inte (Malta och Lettland) eller inte längre (Grekland) är det ansluter sig så snart som möjligt. Likaså måste alla medlemsstater betala sina fastställda bidrag i tid för att ha rösträtt 28 .

Alla medlemsstater måste inte skicka nationella företrädare från huvudstäderna till IWC:s möten för att maximera inflytandet för EU som helhet. Lokal ambassadpersonal kan ges kreditivbrev. Alternativt, om en medlemsstat inte har någon representation i ett värdland för ett IWC-möte och i överensstämmelse med praxis inom andra rättsligt bindande avtal, kan en medlem från en annan medlemsstats delegation ges kreditivbrev av den behöriga nationella myndigheten före mötet.

Förpliktelsen om lojalt samarbete innebär att EU:s medlemsstater inte bör rösta mot varandra och bör göra alla ansträngningar för att nå en gemensam ståndpunkt.

Eftersom det finns 87 fördragsslutande regeringar i konventionen motsvarar de nuvarande 22 röstberättigade medlemsstaterna en fjärdedel av det totala röstetalet i IWC.

Följaktligen kräver både grundläggande politiska principer och röststyrka att EU som helhet når en överenskommelse i god tid före IWC:s möten om IWC:s förslag.

4.Rättslig grund

4.1.Förfarandemässig rättslig grund

I artikel 218.9 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat EUF-fördraget) föreskrivs att rådet på förslag av kommissionen ska anta ett beslut ”om fastställande av vilka ståndpunkter som på unionens vägnar ska intas i ett organ som inrättas genom ett avtal, om detta organ ska anta akter med rättslig verkan, med undantag av sådana akter som kompletterar eller ändrar avtalets institutionella ram”. Artikel 218.9 i EUF-fördraget är tillämplig oavsett om unionen är medlem i organet eller part avtalet i fråga 29 .

IWC är ett organ som inrättats genom ett avtal – den internationella konventionen för reglering av valfångsten. De akter som IWC uppmanas att anta utgör akter som har rättslig verkan. De föreslagna akterna kan på ett avgörande sätt påverka EU-lagstiftningens innehåll (se punkt 3.1 ovan). De planerade akterna varken kompletterar eller ändrar avtalets institutionella ram.

Den förfarandemässiga rättsliga grunden för det föreslagna beslutet är därför artikel 218.9 i EUF-fördraget.

4.2.Materiell rättslig grund

I fråga om IWC är unionens övergripande mål att få till stånd ett effektivt internationellt regelverk för bevarande och förvaltning av valar som garanterar en avsevärd förbättring av valars bevarandestatus och ser till att alla valfångstoperationer som genomförs av IWC-medlemmar underställs IWC:s kontroll. I de tidigare förslagen har det viktigaste målet och innehållet i de planerade akterna ansetts gälla i första hand miljön och därför har artikel 191.1 i EUF-fördraget använts som materiell rättslig grund, medan artikel 43.2 i EUF-fördraget inte har föreslagits som en del av den operativa rättsliga grunden för beslutet om unionens ståndpunkt vid IWC (se även KOM(2011 495 och KOM(2008) 711). Det föreslås att tills vidare använda samma rättsliga grund som 2008 och 2011. Det ska understrykas att avgränsningen av artiklarna 191.1 och 43.2 i EUF-fördraget är föremål för vissa pågående mål i domstolen 30 . Detta förslag till materiell rättslig grund påverkar inte alls Europeiska unionens exklusiva befogenhet på området för bevarande av havets biologiska resurser enligt artikel 3.1 d jämförd med artikel 38 i fördraget och bilaga I till fördraget och således av alla levande akvatiska resurser enligt den gemensamma fiskeripolitiken, som genomförs i enlighet med förordning (EU) nr 1380/2013 31 . Detta tillvägagångssätt ska inte skapa ett prejudikat för framtida förhandlingar om bevarande och förvaltning av levande akvatiska resurser som omfattas av den nämnda förordningen, och i synnerhet kan tillvägagångssättet behöva anpassas mot bakgrund av resultatet av de relevanta pågående målen i domstolen om avgränsningen av artiklarna 191.1 och 43.2 i EUF-fördraget.

4.3.Slutsats

För närvarande bör den rättsliga grunden för förslaget till beslut vara artikel 191.1 i EUF-fördraget jämförd med artikel 218.9 i EUF-fördraget.

2017/0215 (NLE)

Förslag till

RÅDETS BESLUT

om den ståndpunkt som ska intas på Europeiska unionens vägnar vid Internationella valfångstkommissionens kommande tre möten, inklusive därtill hörande möten och åtgärder mellan de ordinarie mötena

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 191.1 jämförd med artikel 218.9,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag, och

av följande skäl:

(1)Genom den internationella konventionen för reglering av valfångsten (nedan kallad konventionen), som undertecknades 1946, inrättades Internationella valfångstkommissionen (IWC) som är den behöriga internationella organisationen för bevarande och förvaltning av valar på global nivå.

(2)Anvisningar som reglerar valfångst världen över är fogade till konventionen som en integrerad del av den. De innehåller detaljerade regler för valfångst i fråga om bevarande och nyttjande av valar. Bestämmelserna i anvisningarna och av IWC antagna ändringar av dessa är bindande för parterna såvida inte en part formellt motsätter sig en ändring i enlighet med artikel V.3 i konventionen.

(3)Till följd av en ändring av anvisningarna beslutad av en majoritet av de länder som var representerade i IWC trädde ett moratorium för kommersiell valfångst i kraft 1986. Ledande valfångststater har konsekvent motsatt sig moratoriet och bedriver fortfarande valfångst för vad de kallar vetenskapliga ändamål eller enligt andra undantag.

(4)Det bör fastställas en ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar i IWC eftersom beslut antagna inom IWC om att ändra anvisningarna kan få rättslig verkan och påverka uppnåendet av målen för EU:s politik och lagstiftning om valar. Vissa av de förslag som regelbundet läggs fram för beslut på IWC:s möten syftar till att tillåta valfångst, genom fastställande av kvoter och tillämpning av förvaltningsåtgärder, eller till att inrätta valskyddsområden, och det är därför nödvändigt att fastställa unionens ståndpunkt.

(5)Endast regeringar kan bli medlemmar i IWC. För närvarande är 25 av Europeiska unionens medlemsstater parter i IWC 32 . Europeiska unionen har observatörsstatus i IWC och företräds av kommissionen.

(6)Eftersom unionen har observatörsstatus i IWC bör, i frågor som ligger inom dess exklusiva befogenhet baserat på artikel 3.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och som kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden av dessa, den ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar beslutas av rådet och uttryckas av medlemsstaterna som handlar gemensamt i unionens intresse.

(7)För att stärka unionens ställning inom IWC bör varje ändring av konventionen som gör det möjligt för unionen att bli part i IWC stödjas.

(8)I bilaga IV till rådets direktiv 92/43/EEG 33 förtecknas alla valar som arter av unionsintresse som behöver ett strikt skydd. Alla valarter är därför skyddade mot avsiktlig störning, fångst och dödande i unionens vatten. Samma direktiv förbjuder också förvaring, transport och försäljning eller byte samt utbjudande till försäljning eller byte av exemplar som insamlats i naturen.

(9)Enligt rådets förordning (EG) nr 338/97 34 , genom vilken bestämmelserna i konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (Cites) genomförs i EU, är det förbjudet att föra in valar i unionen för huvudsakligen kommersiella ändamål. Dessutom får enligt rådets förordning (EEG) nr 348/81 35 vissa produkter som förtecknas i dess bilaga importeras endast om de inte ska användas för handelsändamål.

(10)Valar är migrerande djur. Därför kommer unionens politik och lagstiftning avseende valar att bli mer effektiv i unionens vatten om den stöds genom konsekventa åtgärder på internationell nivå.

(11)Unionen stöder FN:s förklaring om urbefolkningars rättigheter och slutdokumentet från världskonferensen om urbefolkningar 36 som hölls 2014.

(12)Unionens ståndpunkt ska uttryckas av de unionsmedlemsstater som är medlemmar i IWC, vilka ska handla gemensamt.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Europeiska unionens ståndpunkt vid Internationella valfångstkommissionens (IWC) kommande tre möten 37 , inklusive därtill hörande möten och åtgärder mellan de ordinarie mötena, anges i bilagan.

Artikel 2

Den ståndpunkt som avses i artikel 1 ska uttryckas av de medlemsstater som är medlemmar i IWC, vilka ska handla gemensamt.

Artikel 3

Om den ståndpunkt som avses i artikel 1 kan förväntas påverkas av ny vetenskaplig eller teknisk information som läggs fram före eller under IWC:s möten, eller om förslag läggs fram på plats i frågor där unionen ännu inte har fastställt någon ståndpunkt, ska en ståndpunkt beträffande det berörda förslaget fastställas genom samordning, inklusive på plats, innan förslaget går till omröstning. Mindre ändringar av ståndpunkten kan godkännas av unionens företrädare i IWC utan ytterligare beslut av rådet.

Artikel 4

Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den

(1) KOM(2008) 711 slutlig och KOM(2011) 495 slutlig.

(2) En ändring av konventionen för att göra det möjligt för EU att bli medlem skulle kräva att ett protokoll ratificerades av alla IWC:s medlemmar. Kommissionen antog 1992 ett förslag om att förhandla om unionens anslutning till konventionen, men rådet har inte följt upp detta (förslag till rådets beslut om att bemyndiga kommissionen att på gemenskapens vägnar förhandla om ett protokoll om ändring av den internationella konventionen för reglering av valfångsten, Washington den 2 december 1946, KOM(92) 316).

(3) Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Förenade kungariket, Irland, Italien, Kroatien, Litauen, Luxemburg, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike.

(4) Se artikel V i konventionen. Enligt punkt 3 blir parterna bundna av ändringar till anvisningarna inom nittio dagar om de inte lämnar in en invändning.

(5) Mål 14: ”Bevara och nyttja haven och de marina resurserna på ett hållbart sätt i syfte att uppnå en hållbar utveckling.”

(6) Artikel VIII i konventionen.

(7) I punkt 30 i anvisningarna krävs uttryckligen att den fördragsslutande regeringen ska lämna vetenskapliga tillstånd till den vetenskapliga kommittén innan de utfärdas för att möjliggöra för den vetenskapliga kommittén att granska dem och lämna synpunkter.

(8) Direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, EGT L 206, 22.7.1992, s. 7.

(9) EGT L 61, 3.3.1997, s. 1.

(10) Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG av den 17 juni 2008 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område.

(11) Enligt artikel V.3 i konventionen får fördragsslutande regeringar göra invändning mot en ändring av anvisningarna och därmed inte vara bundna av ändringen i fråga.

(12) Island utträdde ur IWC 1992 men återinträdde 2002 med en reservation mot moratoriet.

(13) Ryska federationen har också registrerat en invändning mot moratoriet men utnyttjar den inte.

(14) Punkterna 227 och 245 i Internationella domstolens dom av den 31 mars 2014, Whaling in the Antarctic (Australia v. Japan: New Zealand intervening).

(15) IWC Resolution 2014-5 on Whaling under Special Permit och IWC Resolution 2016-2 on Improving the Review Process for Whaling under Special Permit. Japan invände mot dessa båda resolutioner och ansåg att de syftar till att otillbörligt begränsa genomförandet av Japans vetenskapliga forskningsprogram utan hänsyn till vetenskapligt värde och på ett sätt som är oförenligt med konventionen.

(16) Småskalig kustnära valfångst (STCW) är en typ av valfångst som kännetecknas av att man använder små båtar för att jaga valar (vikvalar och andra små valar) på dagsturer i nationella vatten för kommersiella ändamål. Japan har eftersträvat STCW-fångstgränser för samhällen som landet ansåg ha lidit skada till följd av moratoriet.

(17) Punkterna 229 och 230 i Internationella domstolens dom av den 31 mars 2014.

(18) https://iwc.int/private/downloads/YTtNWzZ21VOaPZRjvTQGng/CC_StrategicPlan2016_26_FINAL.pdf  

(19)

   Två skyddsområden – i Indiska oceanen och i Atlantiska oceanen – har för närvarande utsetts av IWC, och i båda dessa är kommersiell valfångst förbjuden. Ett ytterligare förslag till skyddsområde i södra Atlanten har vid upprepade tillfällen lämnats till IWC under senare år, men det har ännu inte uppnått de tre fjärdedelars majoritet av rösterna som behövs.

(20) För närvarande ingår dessa bestämmelser i avsnitt III i anvisningarna, med rubriken ”Fångst”.

(21) Husbehovsjakt är valfångst som utförs av urbefolkningsgrupper som har en tradition av valfångst och jagar val för husbehov.

(22) Anvisningarna, punkt 13 a.

(23) Uppgifterna bestod i att slutföra arbetet med fångstgränsalgoritmer (Strike Limit Algorithms – SLA) för Grönlandsjakter och att försöka uppfylla önskemål om standardiserade behovsredovisningar och bättre kunskap om sambandet mellan behov och konsumtionsmönster samt att lägga fram ett förslag om att uppdatera anvisningarna för att avspegla SLA-metoden.

(24) ASW Expert Workshop, Maniitsoq/Greenland, 2015.

(25) EU stödde antagandet av FN:s förklaring om urbefolkningars rättigheter (UNGA 61/295) vid FN:s generalförsamling 2007 och slutdokumentet (UNGA 69/2) från världskonferensen om urbefolkningar som hölls som en del av FN:s generalförsamlings högnivåmöte 2014. Båda dokumenten framhåller urbefolkningars rättigheter till de resurser som de har utnyttjat traditionellt och staters behov av att skydda dessa rättigheter och samarbeta och samråda med urbefolkningar. Den 15 maj 2017 antog Europeiska unionens råd slutsatser (dok. 8814/17, 15 maj 2017) som bekräftar dess stöd för urbefolkningars rättigheter och erkänner att det finns utrymme för att tillämpa denna politiska ram effektivare i multilateralt samarbete genom att ytterligare förbättra möjligheterna till dialog och samråd på alla nivåer av EU-samarbetet.

(26) Rekommendationerna 2 och 6 på sidan 21 i IWC/66/ASW Rep01.

(27) Punkt 46 i Internationella domstolens dom av den 31 mars 2014.

(28) För närvarande har tre medlemsstater fått sin rösträtt indragen och i ett fall är betalningarna försenade med tre år.

(29) Domstolens dom av den 7 oktober 2014, Tyskland/rådet, C-399/12, ECLI:EU:C:2014:2258, punkt 64.

(30) Målen C-626/15 och C-659/16, kommissionen/rådet (Weddell Sea-målen). Se även begäran om förhandsavgörande i mål C-683/16.

(31) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG, EUT L 354, 28.12.2013, s. 22.

(32) Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Förenade kungariket, Irland, Italien, Kroatien, Litauen, Luxemburg, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike (januari 2017). För närvarande är 22 av dessa medlemsstater röstberättigade medlemmar i IWC.

(33) Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, 22.7.1992, s. 7).

(34) Rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem (EGT L 61, 3.3.1997, s. 1).

(35) Rådets förordning (EEG) nr 348/81 av den 20 januari 1981 om gemensamma regler för import av valprodukter (EGT L 39, 12.2.1981, s. 1).

(36) Rådets slutsatser om urbefolkningar, dok. 8814/17, 15 maj 2017.

(37) IWC 67 2018, IWC 68 2020 och IWC 69 2022.

EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 4.9.2017

COM(2017) 463 final

BILAGA

till förslag till rådets beslut

om den

Ståndpunkt som ska intas på Europeiska unionens vägnar vid de kommande tre mötena i Internationella valfångstkommissionen, inklusive därtill hörande möten och åtgärder mellan de ordinarie mötena

BILAGA

Ståndpunkt som ska intas på Europeiska unionens vägnar vid de kommande tre mötena i Internationella valfångstkommissionen, inklusive därtill hörande möten och åtgärder mellan de ordinarie mötena

1.Europeiska unionens övergripande mål inom Internationella valfångstkommissionen (IWC) är att få till stånd ett effektivt internationellt regelverk för bevarande och förvaltning av valar som garanterar en avsevärd förbättring av valars bevarandestatus och ser till att alla valfångstoperationer genomförda av IWC-medlemmar underställs IWC:s kontroll.

2.För att uppnå detta mål är det viktigt att de få medlemsstater som för närvarande inte är medlemmar i konventionen ansluter sig i syfte att stärka unionens påverkan vid omröstningar i frågor av intresse för unionen. Likaså är det viktigt att alla medlemsstater behåller sin rösträtt genom att betala sina fastställda bidrag i tid.

3.Vid dess kommande tre möten vartannat år och därtill hörande möten och åtgärder mellan de ordinarie mötena från och med antagandet av denna ståndpunkt, ska medlemsstaterna som handlar gemensamt i unionens intresse inta följande ståndpunkt i fråga om förslag till ändringar av anvisningarna eller till IWC-resolutioner:

I samband med detta och i enlighet med den av unionen stödda IWC-resolutionen 2014-1 om husbehovsjakt, kommer unionens medlemsstater som handlar gemensamt i unionens intresse att aktivt följa upp och delta i det fortsatta arbetet inom IWC:s tillfälliga arbetsgrupp för husbehovsjakt i syfte att öka förståelsen och förbättra förfarandena, även när det gäller ökad transparens, information i rätt tid och tidig dialog, inom unionen och IWC för att säkerställa att förslag till fångstgränser kan fastställas på ett smidigt sätt och i tid.