EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Strasbourg den 8.3.2016

COM(2016) 95 final

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA CENTRALBANKEN OCH EUROGRUPPEN

Europeiska planeringsterminen2016: Bedömning av framstegen med strukturreformer, förebyggande och korrigering av makroekonomiska obalanser samt resultatet av de fördjupade granskningarna enligt förordning (EU) nr 1176/2011

{SWD(2016) 71 to SWD(2016) 96}

1.    Inledning

Den europeiska planeringsterminen är ett viktigt redskap för att få till stånd reformer på nationell och europeisk nivå. Den skapar fokus för och samordnar medlemsländernas arbete med makroekonomiska, statsfinansiella och strukturella reformer. Med stöd i kommissionens meddelande om stegen mot färdigställandet av den ekonomiska och monetära unionen 1 , följer den europeiska planeringsterminen 2016 den rationaliserade form som inleddes 2015. Den integrerar euroområdes- och nationsdimensionerna och har större fokus på sysselsättning, resultaten på det socialpolitiska området, investeringar och konkurrenskraft. Den främjar konvergens och framhäver det stöd för reformer som ges av EU:s fonder, särskilt struktur- och investeringsfonderna, samt det tekniska biståndet.

I den årliga tillväxtöversikten för 2016 2 betonar kommissionen behovet av att konsolidera återhämtningen och få den att bli varaktig. Den uppåtgående konvergensen måste också påskyndas. Euroområdets problem och prioriteringar beskrivs också i rekommendationen om den ekonomiska politiken för euroområdet. 3 Att sträva efter uppåtgående ekonomisk och social konvergens är viktigt för att komma till rätta med skillnaderna mellan och inom medlemsländerna. Mot denna bakgrund uppmanade kommissionen länderna att dra nytta av den pågående måttliga återhämtningen och inrikta sina politiska satsningar på följande tre prioriteringar: ge ny stimulans åt investeringarna, fullfölja sina strukturreformer för att modernisera ekonomierna i EU och driva en ansvarsfull finanspolitik.

Landsrapporterna inom planeringsterminen 2016 har publicerats vid en tid då det är mycket viktigt att stödja den ekonomiska återhämtningen och se till att den backas upp av nödvändiga åtgärder och politiska satsningar för att skapa ytterligare tillväxt. Av rapporterna framgår att medlemsländerna arbetar hårt i det avseendet. Vissa reformer kommer visserligen att ge resultat först om flera år, men strukturreformer kommer att visa sig vara grunden för hållbar tillväxt, en konkurrenskraftig ekonomi, jobb och investeringar. Med tanke på hur snabbt de makroekonomiska förhållandena kan ändras i vår globaliserade värld, är det mycket angeläget att göra det bästa av de rådande, gynnsamma förhållandena för tillväxt och skruva upp reformtakten för att stärka EU:s konkurrenskraft. Den ekonomiska och sociala politiken måste också tillgodose behoven hos de många migranter och flyktingar som nyligen kommit till EU, främst deras omedelbara behov och deras integrering på arbetsmarknaden.

Landsrapporterna för 26 medlemsländer 4  ger en bild av den övergripande ekonomiska och sociala utvecklingen i varje land. I rapporterna utvärderas de framsteg som gjorts för att åtgärda de problem som identifierades i de landsspecifika rekommendationerna för 2015. För 18 länder finns dessutom en fördjupad granskning inom förfarandet för makroekonomiska obalanser. På grundval av denna analys föreslår kommissionen en uppdatering av flera medlemsländers status enligt det förfarandet. Rapporterna tar också upp makroekonomiskt betydelsefulla områden som klimat- och energipolitik, som omfattas av separata politiska processer 5 .

Budgetläget i medlemsländerna analyseras också. Analysen bygger på kommissionens senaste ekonomiska prognos 6 och kommissionens yttranden om euroländernas utkast till budgetplaner, som utfärdedes i november 2015. Den grundar sig också på de råd 7 som kommissionen antog förra året om hur den gemensamma finanspolitiska ramen stöder EU:s agenda för jobb och tillväxt.

I landsrapporterna analyseras noggrant de hinder för investeringar som kommissionen kartlade förra året och presenterade tillsammans med den årliga tillväxtöversikten för 2016. Medlemsländerna behöver ha ett nära samarbete med varandra och med EU-institutionerna för att få bort de här hindren inom ramen för den europeiska planeringsterminen och för att nå resultat i fråga om den tredje linjen i investeringsplanen för Europa 8 .

Landsrapporterna är utgångspunkten för dialogen med medlemsländerna om de ekonomiska och sociala problem de har. Dialogerna och rekommendationen för euroområdet bör ingå som underlag i arbetet med de nationella reformprogram som ska läggas fram i april. I princip kommer kommissionen inte att utfärda rekommendationer om frågor som inte har pekats ut som problem i landsrapporterna, och kommer att ge varje land ett begränsat antal landsspecifika rekommendationer. Rekommendationerna kommer att på lämpligt sätt skilja sig åt utifrån problemens svårighetsgrad, vilket också återspeglas i varje lands specifika situation enligt förfarandet vid makroekonomiska obalanser.

2.    Ekonomisk bakgrund

Den europeiska ekonomins blygsamma återhämtning håller i sig, samtidigt som de externa riskerna har ökat. BNP i världen ökade med bara 3 % under 2015. Världsekonomin har mattats av och vägen till återhämtning kantas av många risker. 9 Medan de största avancerade ekonomierna befinner sig i fortsatta återhämtnings- eller mognadscykler, ser framtiden dystrare ut för många tillväxtekonomier. Man spår att tillväxten i Kina mattas av ytterligare, vilket främst påverkar andra tillväxt- och utvecklingsekonomier och dessutom de globala kapitalflödena.

Ekonomin i EU har hittills lyckats manövrera runt riskerna, men effekterna av mindre gynnsamma externa förhållanden börjar bli kännbara. Prisfallet på energi har tagit fart igen och bör fortsätta att stödja hushållens köpkraft. Det mycket stora antal flyktingar och migranter som kommit till EU har lett till extra offentliga utgifter till följd av ökat mottagande och andra flyktingrelaterade åtgärder. De monetära förhållandena fortsätter att vara mycket ackommoderande och finanspolitiken väntas stödja återhämtningen i år. De negativa spridningseffekterna av den långsamma tillväxten utanför EU kan emellertid bli större än den direkta handelseffekten. Låga råvarupriser kan utgöra en risk om de leder till instabilitet i världsekonomin. Instabiliteten på finansmarknaden har ökat markant på senare tid. Det är i synnerhet bankernas aktiekurser som har fallit betydligt och riskpremierna för statsobligationer har ökat i vissa medlemsländer.

Återhämtningen i EU går långsamt och den är skör. Det visar på behovet att påskynda strukturreformer, uppmuntra investeringar och skapa en mer konkurrenskraftig ekonomi. Återhämtningen är svag både ur ett historiskt perspektiv och jämfört med andra avancerade ekonomier. Den ekonomiska tillväxten i EU väntas uppgå till 1,9 % av BNP i år och öka till 2 % för 2017. Arbetslösheten i EU väntas fortsätta sjunka från 9,5 % för 2015 till 9 % för 2016. Förbättringen är dock mer uttalad i de länder som har genomfört arbetsmarknadsreformer. Den privata konsumtionen väntas vara den viktigaste drivkraften för tillväxten också i fortsättningen, och den stöds av det förbättrade läget på arbetsmarknaden och stigande disponibla realinkomster. Den sjunkande efterfrågan i världen gör en exportledd återhämtning mindre sannolik och därför är det mycket viktigt att investeringarna återhämtar sig från de nuvarande låga nivåerna för att ge den ekonomiska återhämtningen en bredare bas och vända på den potentiella tillväxtens sjunkande tendens.

3. Framsteg med de landsspecifika rekommendationerna

Mot bakgrund av den övergripande makroekonomiska stabiliseringen har medlemsländerna gjort vissa framsteg med att åtgärda de problem som pekades ut i de landsspecifika rekommendationerna för 2015. Enligt landsrapporterna 2016 ligger framstegen på årsbasis kvar på samma nivå. Om man ser på längre sikt står det klart att det kommer att ta tid att genomföra vissa viktiga reformer. Det kan bero både på att det är komplicerat att genomföra dem, t.ex. reformer av arbets- och produktmarknaderna, pensionssystemen och banksektorn, och på ländernas valkalendrar. I några länder (Danmark, Estland, Irland, Kroatien, Polen, Portugal, Slovakien och Spanien) hölls parlaments- eller presidentval under 2015 eller i början av 2016. Både antalet och omfattningen av de landsspecifika rekommendationerna från 2014 och 2015 har ändrats. Kommissionen lägger fram en fullständig utvärdering samtidigt med förslagen till landsspecifika rekommendationer i maj.

Totalt sett är EU på väg att uppfylla en del av målen för Europa 2020-strategin. Länderna är på god väg att nå sina klimat- och energimål – flertalet kommer troligtvis att ha uppnått målen för utsläppsminskningar, förnybar energi och energieffektivitet 2020. Enligt senast tillgängliga data är EU också på väg att nå utbildningsmålen – 17 medlemsländer har redan nått målet att minska antalet unga som avbryter sin skolgång i förtid och 12 har uppfyllt målet för andelen unga som ska ha högre utbildning. Det kommer att bli svårt för många länder att nå sysselsättningsmålet, men arbetsmarknadsläget har ändå förbättrats i nästan alla länder. I slutet av 2015 hade sysselsättningen ökat med 1,1 % till nivån före krisen, dvs. 70,5 %. Kvinnornas förvärvsfrekvens ökar snabbare, även om skillnaderna mellan könen fortfarande är stora. Det måste satsas mer på att minska skillnaderna mellan mäns och kvinnors förvärvsfrekvens. FoU-utgifternas andel av BNP har ökat i ungefär hälften av medlemsländerna, men EU-målet verkar ändå svårt att nå. Särskilda problem kvarstår när det gäller målet för andelen människor som riskerar fattigdom eller social utestängning, eftersom denna grupp har blivit allt större på grund av den ekonomiska krisen. Utvecklingen på senare tid är dock tämligen positiv eftersom andelen som riskerar fattigdom eller social utestängning har sjunkit i över hälften av länderna. Den tendensen väntas ha hållit i sig under 2015 till följd av det förbättrade sysselsättningsläget. I bilaga 2 finns en översikt över Europa 2020-strategins alla mål.

4. Korrigering av makroekonomiska obalanser

EU och euroländerna gör framsteg med ombalanseringen av ekonomierna. Vissa av obalanserna är ett arv från krisen, medan andra fanns redan innan krisen startade och förvärrade effekterna av den. En varaktig ombalanseringen av EU-ekonomierna är viktig inte bara för de enskilda länderna, utan också för hela EU och euroområdet. Målet är en bättre motståndskraft mot framtida chocker och en övergång till en mer varaktig, sammanhållen och högre tillväxt.

De fördjupade granskningarna innehåller en bred analys av de obalanser medlemsländerna har. I de fördjupade granskningarna skiljer man mellan korrigeringar som beror på konjunkturfaktorer och de som är följden av strukturreformer, och man bekräftar att bara de sistnämnda utgör grund för hållbar tillväxt. Med tanke på hur viktiga handelsförbindelserna och de finansiella banden mellan EU-länderna är, analyseras också ombalanseringens följder för de andra länderna och pekar på behovet att den görs både i länder med stora stockar av utlandsskulder och i länder med överskott. Det är fortfarande mycket angeläget att sänka skuldnivåerna. I vissa fall har man gjort framsteg med att minska de offentliga och privata skulderna, men de höga nivåerna kan ändå göra ekonomierna sårbara för potentiella chocker. I vissa fall kan låga men ökande skuldnivåer vara ett tecken på tilltagande sårbarheter.

4.1. Ombalansering i EU och euroområdet

Flera faktorer står i vägen för korrigeringen av existerande obalanser. Dämpad nominell tillväxt och mycket låg inflation är ett hinder för skuldminskningsprocessen. Den sjunkande efterfrågan i världen gör en exportledd återhämtning mindre sannolik. Ihållande hög arbetslöshet i vissa medlemsländer kan minska den potentiella produktionstillväxten, också på grund av förluster i kompetens och anställbarhet.

Korrigeringen av externa obalanser går framåt. I vissa länder med höga utlandsskulder har de stora bytesbalansunderskotten från tiden före krisen minskat kraftigt eller övergått i överskott. Med stöd av externa faktorer har den kostnadsrelaterade konkurrenskraften i allmänhet stärkts. I vissa medlemsländer finns tecken på strukturella korrigeringar då resurser har flyttats över till den handelsutsatta sektorn. Euroområdets bytesbalans uppvisar ett av världens högsta överskott. Några få länders överskott sticker ut storleksmässigt och är ett tecken på att både den inhemska efterfrågan och investeringarna är dämpade.

Sårbarheter med koppling till höga skulder är fortfarande en källa till oro.
I de flesta länder går saneringen av balansräkningarna framåt, då skuldsanering pågår i både hushålls- och företagssektorerna. Skuldsaneringen är dock ofta kopplad till minskade utgifter. I vissa länder har den privata skuldsättningens andel av BNP sjunkit till följd av en kraftig återhämtning av tillväxten. Skuldstockarna är fortfarande historiskt stora i ett flertal medlemsländer. I länder där trycket på skuldsanering hämmar återhämtningen och kringskär möjligheterna till investeringar och konsumtion, måste man inrikta sig ännu mer på att skapa förutsättningar för högre produktivitet och stärkt konkurrenskraft för att hålla tillbaka skuldsaneringens konsekvenser för tillväxt och sysselsättning.

Banksektorn har ökat sin kapitalisering, men spänningarna finns kvar och är kopplade till försämrad kvalitet på krediter och tillgångar och låg lönsamhet. Bankerna har gjort stora framsteg med att korrigera sina balansräkningar och bankinstituten är i allmänhet välkapitaliserade och likvida. På grund av en kombination av faktorer har samtidigt banksektorn i några länder en hög andel nödlidande lån och dålig kvalitet på tillgångarna. Om de problemen inte åtgärdas kan de här svagheterna leda till dämpad kredittillväxt och suboptimal kreditallokering. Dessutom påverkas vinsterna i banksektorn av den låga tillväxten och låga räntor.

Strukturreformer krävs för att underlätta omallokeringen av resurser mellan företag, sektorer och regioner, för att öka produktiviten och konkurrenskraften och skapa hållbar sysselsättning. Medlemsländerna måste förbättra omallokeringen av tillgängliga resurser genom att flytta dem till de handelsutsatta sektorerna och de mest produktiva företagen som verkar inom varje sektor i ekonomin. Den processen kan få stöd av reformer som avreglerar varu- och tjänstemarknaderna, vilket också skulle få fart på EU:s inre marknad, och av strukturreformer för att få bort hinder för den fria rörligheten för varor och tjänster.

4.2. Genomförandet av förfarandet vid makroekonomiska obalanser

Kommissionen har ökat insynen i förfarandet vid makroekonomiska obalanser. Utvärderingen i landsrapporterna speglar åtagandena i kommissionens meddelande om stegen mot färdigställandet av den ekonomiska och monetära unionen 10 , främst ökad insyn i genomförandet av förfarandet. Slutsatserna från de fördjupade granskningarna presenteras mer ändamålsenligt i landsrapporterna i form av sammanfattande tabeller, där man beskriver källorna till obalanserna och illustrerar de viktigaste slutsatserna om de relevanta ekonomiska variablerna, de politiska åtgärderna och de frågor som länderna ännu måste ta itu med. Kommissionens avdelningar kommer också att publicera ett kompendium där man i ett enda dokument sammanställer relevant information om förfarandet för makroekonomiska obalanser.

Kommissionen rationaliserar och stabiliserar kategorierna för makroekonomiska obalanser. För att göra kommunikationen mer ändamålsenlig och förenkla budskapet har kategorierna för makroekonomiska obalanser minskat från dagens sex till fyra: inga obalanser, obalanser, alltför stora obalanser och alltför stora obalanser med korrigerande åtgärder. De här kategorierna ska vara stabila de kommande åren. Särskild övervakning aktiveras vid obalanser eller alltför stora obalanser och anpassas till de underliggande problemens allvar. De landsspecifika rekommendationerna kommer att skräddarsys för att spegla obalansernas natur mot bakgrund av de reformer som ett medlemsland föreslår i sitt nationella reformprogram.

Tabell 1: Kategorisering av obalanser inom förfarandet för makroekonomiska obalanser

* Kategorin ”alltför stora obalanser med korrigerande åtgärder” innebär att förfarandet vid alltför stora obalanser inleds enligt förordning (EU) nr 1176/2011.

Spridningseffekter till andra länder och systemfrågor har beaktats i de fördjupade granskningarna. När makroekonomiska obalanser identifieras och utvärderas tar man också hänsyn till att det krävs en samordnad strategi på euroområdesnivå för att ta itu med obalanser, samtidigt som återhämtningen ska stödjas. Förfarandet för makroekonomiska obalanser ska förebygga och korrigera obalanser som kan skada det berörda landet, euroområdet eller EU. I sin rapport om förvarningsmekanismen 2016 11 som offentliggjordes tillsammans med den årliga tillväxtöversikten 2016 ansåg kommissionen att 18 medlemsländer skulle bli föremål för en fördjupad granskning för att mer i detalj utvärdera hur allvarliga de eventuella obalanserna är.

Färre länder än förra året anses ha obalanser. Bland de 18 länder som valdes ut för djupare analyser visar de fördjupade granskningarna att sex länder inte har några obalanser, sju har obalanser och fem har alltför stora obalanser. För Kroatiens och Portugals del kommer kommissionen att se över sin bedömning i maj med beaktande av ambitionsnivån i deras nationella reformprogram. I bilaga 3 sammanfattas resultaten av de fördjupade granskningarna per land.

Tabell 2: Resultatet av de fördjupade granskningarna 2016 (rationaliserade kategorier)

*Såväl kategorin ”obalanser” som ”alltför stora obalanser” kräver särskild övervakning, som anpassas efter problemens allvar.

Enligt de rationaliserade kategorierna inom förfarandet vid makroekonomiska obalanser omfattar övervakning särskild övervakning av alla medlemsländer som berörs av obalanser och alltför stora obalanser. Den särskilda övervakningen bör säkerställa utökad övervakning av de politiska åtgärder som vidtas för att komma till rätta med de identifierade obalanserna och görs i form av intensifierad dialog med de nationella myndigheterna, expertbesök och regelbundna framstegsrapporter som diskuteras med alla medlemsländer. De kontakterna ska också bidra till övervakningen av hur de landsspecifika rekommendationerna genomförs i de berörda länderna. Övervakningen kan variera beroende på obalansernas exakta natur. Som regel ska länder med alltför stora obalanser övervakas noggrannare. Länder i kategorin ”alltför stora obalanser med korrigerande åtgärder” ska bli föremål för ett förfarande vid alltför stora obalanser, vilket innebär politiska rekommendationer och uppföljning i form av en plan för korrigerande åtgärder.

5. Reformer i medlemsländerna

De flesta medlemsländerna har gjort framsteg med sitt reformarbete. Reformarbetet måste fortsätta och stärkas för att förbereda ekonomierna för framtida chocker och stärka konkurrenskraften. Hur stark och varaktig återhämtningen blir beror på hur snabbt och effektivt reformerna kan antas och genomföras. EU-fonderna, särskilt de europeiska struktur- och investeringsfonderna, kan och bör användas för att underlätta reformarbetet. I förra årets landsspecifika rekommendationer pekade man ut de problem som utgjorde kärnan i diskussionerna om den ekonomiska och sociala politiken i länderna. I årets landsrapporter lyfter vi däremot fram nya tendenser, t.ex. inflödena av migranter och flyktingar.

Det är viktigt att reformerna är av god kvalitet för ett bra utfall. En ändamålsenlig omallokering av resurserna till mer produktiva företag skulle höja produktiviten och tillväxten. Det skulle dessutom öka de effektivare företagens investeringar, vilket förbättrar den långsiktiga tillväxtpotentialen i ländernas ekonomier. Det tar tid innan reformer på varu-, tjänste- och arbetsmarknaderna ger resultat, men de utlöser en omallokering av resurserna, vilket stimulerar investeringarna och moderniserar produktionsbasen i EU:s ekonomi.

Reformer i länderna krävs för att komplettera de reformer som vidtas på EU-nivå. Flera politiska reformer och verktyg har beslutats på EU-nivå och de ska ge ett bättre företagsklimat och ett säkrare och stabilare regelverk, t.ex. strategin för den inre marknaden, den digitala inre marknaden, energiunionen, kapitalmarknadsunionen, paketet för cirkulär ekonomi och agendan för bättre lagstiftning. I följande avsnitt beskriver vi vilka framsteg medlemsländerna har gjort med reformer på de problemområden som identifierades i förra årets landsspecifika rekommendationer.

5.1    Få fart på investeringarna 

5.2    Fortsätta med strukturreformer för att modernisera ekonomierna

Det krävs ytterligare insatser för att ta itu med segmenteringen på arbetsmarknaderna. Att minska de lagstiftningsmässiga skillnaderna mellan avtal om tillsvidareanställning och avtal som inte följer standarden kan främja en övergång till avtal om tillsvidareanställning och stimulera nya fasta jobb och uppmuntra arbetsgivare och anställda att investera i kompetens och livslångt lärande. Reformer i den riktningen har fortsatt under 2015, i linje med de landsspecifika rekommendationerna, särskilt i de länder där tudelningen på arbetsmarknaden är särskilt markant, som i Italien och Polen. Som en del av en omfattande arbetsmarknadsreform har Italien förenklat anställning och arbetsrättsliga förfaranden och har kringskurit möjligheterna till återanställning efter ogrundad uppsägning.

Ungdomsgarantin har varit i kraft i tre år och uppvisar nu resultat. Situationen för unga människor i EU håller på att förbättras, och länderna påskyndar arbetet med att underlätta övergången från skola till arbete, inklusive genom tidig aktivering och uppsökande verksamhet för unga som varken arbetar eller studerar. Bland de viktigaste resultaten finns bättre uppsökande verksamhet, mer skräddarsydd offentlig arbetsförmedling för unga, bättre utformning av aktiva arbetsmarknadsinstrument för unga och större fokus på läringsplatser av god kvalitet. Reformerna till följd av ungdomsgarantin har tagit fart, särskilt i de länder som har stora problem som Italien och Portugal, och i de länder som får EU-stöd för storskaliga, innovativa åtgärder och strukturreformer.

Fler arbetslösa har visserligen tagit sig in på arbetsmarknaden igen, men det krävs ytterligare reformer av de aktiva arbetsmarknadsåtgärderna. Flera länder som Spanien, Frankrike, Lettland och Finland har dragit igång nya aktiva åtgärder för långtidarbetslösa. Italien har börjat reformera styrningen av de aktiva arbetsmarknadsåtgärderna och stärka kopplingen till passiva åtgärder. Man måste dock ta itu med vissa andra problem, t.ex. otillräcklig samordning mellan arbetsförmedling och socialtjänst, arbetsgivarnas bristande deltagande och partnerskap, det förhållandevis låga deltagandet i aktiva arbetsmarknadsåtgärder och underfinansieringen av dem. Vissa länder erbjuder dessutom inte individanpassade insatser på grundval av profilering, kompetensmatchning eller intensiv rådgivning. I rådets rekommendation om långtidsarbetslösas återinträde på arbetsmarknaden från december 2015 15 får medlemsländerna råd om hur de kan intensifiera sina insatser mot långtidsarbetslösheten.

Fattigdomen kräver breda politiska satsningar. Flera länder har eller håller på att vidta åtgärder i fråga om socialt bistånd, och i synnerhet, i fråga om minimiinkomsternas lämplighet och omfattning. Med tanke på att inkomststöd bör kombineras med bra matchning på arbetsmarknaden införs finansiella och andra incitament för att underlätta ett återinträde i arbetslivet. Det gäller t.ex. utformningen av arbetslöshetsförmånerna i Danmark och Italien och arbetsrelaterade förmåner i Malta. För att hitta balansen mellan de båda målen att minska fattigdomen och att öka deltagandet på arbetsmarknaden försöker man i vissa länder som Storbritannien att föra samman olika förmåner till bredare program. Till följd av oron över det växande antal barn som drabbas av fattigdom har vissa länder ökat motsvarande sociala förmåner. Framstegen med att inkludera romerna har varit begränsade i berörda medlemsländer.

Migranters och flyktingars integration i medlemsländerna måste uppmärksammas särskilt. Det stora antal migranter och flyktingar som kommit under det senaste året är en stor utmaning för många länder och för EU. Men det är också en möjlighet, särskilt för de länder som står inför stora demografiska förändringar. Erfarenheter från tidigare flyktingtillströmningar tyder dock på att flyktingar kanske får större problem med att komma ut på arbetsmarknaden än utomeuropeiska medborgare i genomsnitt. Framgångsrik integration kräver bland annat snabb kompetensbedömning, snabbt erkännande av kvalifikationer och lämpliga språkkurser för att ge snabb och ändamålsenlig tillgång till arbetsmarknaden, vård och bostäder. Med tanke på andelen barn och unga (ca 26 %) måste främst utbildningssystemen snabbt anpassas och erbjuda anpassade program för bas- och språkkunskaper. Kvinnornas integrering kräver dessutom särskilda insatser.

Skattebördan på arbete bör sänkas ytterligare. Många medlemsländer har vidtagit åtgärder för att minska beskattningen av arbete. I Estland och Frankrike har man till exempel sänkt skatten för låginkomsttagare. Dessutom har man genomfört reformer av inkomstbeskattningen i några länder med hög arbetslöshet som Belgien, Spanien och Italien. Men skattekilen för arbete, särskilt för låga inkomster, är fortsatt hög i flera länder och har till och med ökat i några.

Det finns mer utrymme att skära i byråkratin, effektivisera förvaltningen och förbättra lagstiftningens kvalitet. Förseningar i tillståndsförfaranden är fortfarande betydande och i över två tredjedelar av länderna får man fortfarande betala mer än det tak på 100 euro för att starta företag som förslås i småföretagsakten. Strukturreformer försenas ofta på grund av brist på kapacitet att genomföra dem och instabila institutioner. De offentliga investeringarna blir ofta mindre effektiva på grund av brister vid projektutvärdering, upphandling och genomförande och på grund av dålig samordning mellan olika statliga nivåer. En utmaning för många länder är att erbjuda företagen avancerade och integrerade e-tjänster inom förvaltningen.

Det finns ännu många restriktioner på tjänstemarknaderna i många EU-länder. Enligt kommissionens senaste skattningar för strategin för den inre marknaden 16 har rättsliga restriktioner visat sig ha en mycket negativ effekt på investeringar, tillväxt och sysselsättning.

Europeiska planeringsterminen visar att reformer på det här området lönar sig. OECD 17 har beräknat att de strukturreformer som inleddes i Italien 2012 kan höja BNP med 1,5 procentenheter fem år efter starten. Många av reformerna gjordes till följd av rekommendationer som Italien fått inom planeringsterminen. Andra reformer har gett snabbare resultat. Som svar på en rekommendation till Spanien 2012 ledde införandet av snabbtillstånd för kommersiella företag till att 7 000 ytterligare företag startades under första halvåret 2013.

Enligt landsrapporterna gör många länder positiva, men långsamma framsteg med reformerna av tjänstemarknaderna. Det är viktigt för moderniseringen av ekonomierna i EU att sektorn för företagstjänster bidrar till produktiviteten i tillverkningsindustrin och andra tjänstesektorer. Nivån på och antalet restriktioner som finns kvar på marknaderna för yrkesmässiga tjänster, särskilt ingenjörs-, redovisnings- och arkitekttjänster samt juridiska tjänster, måste uppmärksammas särskilt.

Reformer av yrkesmässiga tjänster kan ge påtagliga resultat men utvecklingen går långsamt. Till följd av en rekommendation 2011 antog Slovenien 2012 ett program för att avreglera de reglerade yrkena. De kommande åren utfärdades fler rekommendationer, vilket har lett att de reglerade yrkena i dag är helt avreglerade eller till att tillgången förenklats inom flera branscher (byggsektorn, detaljhandeln och turistnäringen). Polen inledde 2012 en stegvis och omfattande process för att reformera de reglerade yrkena. Reformen omfattar 248 yrken och för de flesta har de gällande hindren delvis tagits bort, medan restriktionerna har tagits bort helt för 70 av dem. Polen antog den tredje och sista delen av avregleringen 2015. Till följd av en landsspecifik rekommendation från 2014 om juridiska tjänster hade Irland i slutet av 2015 gjort stora framsteg och antagit lagstiftning för att avreglera de tjänsterna.

Byggsektorn kan på ett betydande sätt bidra till att konsolidera återhämtningen, men reformer måste till. Det har gått trögt med återhämtningen i sektorn efter krisen och reformer skulle bidra till att återställa aktiviteten, men man bör då inte ha de ohållbara nivåerna från tiden före krisen som riktvärde. Under 2015 gjorde kommissionen en långtgående granskning av hindren inom byggsektorn och där bekräftades att sektorn behandlas mycket olika i länderna.

På senare år har Danmark, Litauen, Polen, Slovakien, Sverige och Tyskland fått landsspecifika rekommendationer om att ta bort lagstiftningsmässiga restriktioner i byggsektorn. Hittills är framstegen begränsade. I juni 2015 kom en ny bygglag i Polen som förenklar administrativa skyldigheter vid byggnation. Den löste dock inte alla problem. I Sverige har man tillsatt en utredning som ska utreda och lägga fram förslag om hur man kan främja konkurrensen inom bostadsbyggandet och byggmaterialindustrierna. I Slovakien ändrades bygglagen i september 2015 för att rationalisera de administrativa förfarandena för att få markanvändningstillstånd och bygglov.

Fler reformer för att minska de lagstiftningsmässiga hindren inom detaljhandeln skulle få stora positiva effekter. Ökad konkurrens till följd av borttagna hinder skulle förbättra marknadsstrukturen och investeringsdynamiken och fler effektiva och innovativa företag skulle kunna ta sig in på marknaden. Konsumenterna skulle dra nytta av lägre priser, större utbud, innovation och bättre kvalitet, vilket skulle stimulera konsumtionen.

Totalt sett har medlemsländerna gjort vissa framsteg med att förbättra regelverket för detaljhandeln, men det krävs mer. Det är framför allt möjligt att förbättra villkoren för etablering. Finland har upphävt lagen om öppettider och vissa åtgärder har vidtagits för att förbättra etableringsvillkoren i detaljhandeln genom ändringar av den fysiska planeringen. I Spanien har reformen av detaljhandeln från 2014 banat väg för enklare etablering och driftsvillkor. Men man kan bara skörda vinsterna av reformen om de autonoma regionerna antar de genomföranderegler som krävs.

I landsrapporterna framhåller man också att det krävs fler reformer för att minska hindren på varumarknaderna. Italien har genomfört reformer på senare år för att minska marknadsrestriktioner och främja konkurrensen i form av ett liberaliseringspaket 2012 och nu senast en privatiseringsplan och en konkurrenslag. Man väntar sig att den ökade konkurrensen i energi- och telekomsektorerna och privatiseringsplanen kan höja BNP med nästan 0,2 % under 2020. I vissa länder är regelbördan på produktmarknader som el, gas, telekom, post, järnväg och vägtransporter fortfarande jämförelsevis stor.

Ländernas reformer för att effektivisera resursanvändningen och främja en mer cirkulär ekonomi kommer att bidra till fler investeringar. Flera länder gör satsningar i den riktningen. Program för den cirkulära ekonomin har införts i Belgien och Nederländerna. Portugal har gjort ett åtagande om grön tillväxt, där man beskriver en rad åtgärder för övergången till ett samhälle som är mer resurseffektivt, grönare och mer koldioxidsnålt.

5.3    Ansvarsfull finanspolitik

Landsrapporterna innehåller också en utvärdering av vad medlemsländerna gjort som svar på rekommendationerna om en förstärkning av finanspolitikens institutionella och långsiktiga aspekter.

Finanspolitiska institutioner och styrning samt de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet

Många medlemsländer har stärkt olika aspekter av sina finanspolitiska ramverk. Det har gjorts framsteg med att stärka de nationella finanspolitiska ramverken, vilket är mycket viktigt för att komma fram till och driva rätt finanspolitik. Bulgarien har antagit lagstiftning som specificerar villkoren för att korrigera avvikelser, Kroatien har gjort vidtagit vissa åtgärder för att förbättra budgetplaneringen och skärpa utgiftskontrollen, Portugal har åter reformerat sin budgetramlag och Slovenien har antagit genomföranderegler för den grundlagsfästa regeln om budgetbalans. I de flesta länderna har man inrättat eller stärkt oberoende finanspolitiska institutioner som ska övervaka tillämpningen av nationella finanspolitiska regler och planer. Just nu är Tjeckien och Polen de enda medlemsländerna som inte lagstiftat om finanspolitiska råd.

Kommissionen håller på att se över införlivandet av reglerna i den så kallade finanspakten, 19 som öka överensstämmelsen mellan ländernas och EU:s finanspolitiska ramverk och stärka egenansvaret i länderna. Kommissionen håller också samråd med avtalsparterna för att bereda dem möjlighet att lämna synpunkter på kommissionens slutsatser inför antagandet av en rapport under 2016, enligt artikel 8.1 i fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom den ekonomiska och monetära unionen.

6.    Nästa steg

Efter diskussioner i rådet och en bredare dialog med Europaparlamentet, arbetsmarknadens parter och intressenterna godkände Europeiska rådet rekommendationerna om den ekonomiska politiken för euroområdet på sitt möte den 18–19 februari 2016.

Analyserna i landsrapporterna ska nu diskuteras med medlemsländerna i bilaterala möten. Kommissionens vice ordförande och kommissionärerna kommer att träffa regeringar, nationella parlament, arbetsmarknadens parter och andra intressenter.

Medlemsländerna förväntas ta upp de identifierade problemen i de nationella reformprogram och stabilitets- och konvergensprogram som ska publiceras och läggas fram för kommissionen i mitten av april. Kommissionen har uppmanat länderna att samråda med de nationella parlamenten och arbetsmarknadens parter under arbetet med de nationella programmen.

Bilaga 1 – Integrerad övervakning av makroekonomiska och finanspolitiska obalanser

(Läget den 8 mars 2016)

Bilaga 2 – Målen för Europa 2020-strategi – Resultat

Bilaga 3 – Resultaten från de fördjupade granskningarna av medlemsländerna

Belgien har inga makroekonomiska obalanser. Ett svagt export- och konkurrenskraftsresultat tillsammans med hög offentlig skuldsättning kan vara riskfyllt framöver. Den senaste utvecklingen pekar emellertid på en stabilisering av exportmarknadsandelen och minskade löneökningar. Trots att den offentliga skuldsättningen är hög och inte sjunker på något stabilt sätt, vilket är en svaghet, verkar de kortsiktiga riskerna ändå vara under kontroll. Nya politiska åtgärder omfattar en återhållsam löneutveckling och sänkta sociala avgifter. För att se till att korrigeringen blir varaktig krävs det strukturreformer av lönebildningsmodellen. Den finanspolitiska insats som krävs för att säkra de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet är med tanke på den dämpade nominella tillväxten mer krävande.

Bulgarien har alltför stora makroekonomiska obalanser. Ekonomin kännetecknas av fortsatta svagheter i den finansiella sektorn och hög skuldsättning i företagssektorn mot bakgrund av hög arbetslöshet. Även om likvidititen och lönsamheten i banksektorn har förbättrats, kan en mer gedigen bedömning av sektorn bara grunda sig på stresstester och den kommande översynen av tillgångarnas kvalitet. Långtidsarbetslösheten har stigit ytterligare mot bakgrund av korrigeringsproblem med koppling till friktioner på arbetsmarknaden, medan kompetensglapp hämmar framväxten av nya jobb. Om vi tittar framåt har planen att reformera och utveckla banktillsynen ännu inte genomförts helt och hållet och det är en utmaning att effektivisera insolvensförfaranden, men lagförslag håller på att utarbetas. Det finns dessutom sårbarheter i icke-banksektorn som måste lösas.

Tyskland har makroekonomiska obalanser. Det stora och ihållande bytesbalansöverskottet är av internationell relevans och speglar ett mycket högt sparande och dämpade investeringar i både den privata och den offentliga sektorn. Svaga inhemska investeringar hämmar den potentiella tillväxten och det starka beroendet av extern efterfrågan medför makroekonomiska risker mot bakgrund av dämpad utländsk efterfrågan. Medan den privata konsumtionen har ökat något, verkar den låga investeringstakten vara djupt rotad. De offentliga investeringarna har fallit, trots det tillgängliga finanspolitiska utrymmet och gynnsamma finansieringsvillkor, och de åtgärder som vidtagits för att öka dem är inte tillräckliga för att rätta till investeringsgapet för infrastruktur. Det krävs ytterligare åtgärder för att förbättra villkoren för privata investeringar, t.ex. genom att reformera tjänstesektorn och effektivisera skattesystemet.

Estland har inga makroekonomiska obalanser. Den stigande enhetsarbetskostnaden kan exponera landet för konkurrenskraftsförluster, men de ska enligt prognoserna bli måttliga mot bakgrund av produktivitetsökningar och fallande reallöneökningar. Bostadspriserna har ökat markant, men i linje med inkomstutvecklingen, och utbudet på bostäder väntas anpassa sig till efterfrågan som återhämtat sig. Ytterligare prisökningar kan dock utgöra en risk för den reala ekonomin, vilket måste uppmärksammas. Politiska insatser för att stärka produktiviteten och den export som har ett högre förädlingsvärde måste påskyndas. Insatser för att öka arbetskraftsutbudet och lätta på lönetrycket är ännu i ett tidigt stadium. Flera åtgärder för makroekonomisk tillsyn med en effekt på bostadspriserna har genomfört men har ännu inte utvärderats.

Irland har makroekonomiska obalanser. Stora stockar av nettoutlandskulder och av offentliga och privata skulder utgör sårbarheter, trots förbättringar. Nettoutlandsskulderna är snabbt på väg neråt till följd av ett stort bytesbalansöverskott och stärkt konkurrenskraft. Den offentliga och privata skuldsättningen är på väg neråt, mot bakgrund av de gynnsamma tillväxtförhållandena. Bankerna har återkapitaliserats och deras lönsamhet håller på att förbättras. Antalet nödlidande lån minskar från höga nivåer. Trots att bostadspriserna återhämtade sig mycket under 2014, finns inga tydliga bevis på övervärdering. Ekonomin är dock ännu utsatt för potentiellt stora konjunktursvängningar och externa chocker. Ett brett spektrum av politiska åtgärder har vidtagits, framför allt under programmet för finansiellt stöd, för att ta itu med de viktigaste utmaningarna i termer av återställande av banksektorn, ramverket för insolvens, bostadsmarknaden och finanspolitisk hållbarhet.

Spanien har makroekonomiska obalanser. Stora obalanser i form av externa och inhemska skulder, både offentliga och privata, fortsätter att utgöra sårbarheter mot bakgrund av hög arbetslöshet och sårbarheterna är av internationell relevans. Bytesbalansen och den kostnadsrelaterade konkurrenskraften håller på att förbättras men nettoutlandskulderna ska enligt prognoserna inte nå säkra nivåer inom kort. Skuldsaneringen i den privata sektorn är på rätt väg och får nu stöd av gynnsamma tillväxtförhållanden, medan den offentliga skuldsättningen fortsätter att öka. Åtgärder har vidtagit inom den finansiella sektorn och i fråga om ramverket för företags och enskildas insolvens och lagstiftningen om anställningsskydd. Det krävs dock ytterligare åtgärder, särskilt i fråga om systemet för lönebildning, innovation och kompentens samt efterlevnaden av stabilitets- och tillväxtpakten.

Frankrike har alltför stora makroekonomiska obalanser. Stor offentlig skuldsättning tillsammans med fallande produktivitet och konkurrenskraft kan innebära framtida risker med relevans för EU. Den offentliga skuldsättningen fortsätter att öka och den senaste utvecklingen tyder inte på någon tydlig positiv utveckling för konkurrenskraften och produktiviteten. Även om vinstmarginalerna har ökat väntas ingen återhämtning för investeringarna före 2017. Politiska åtgärder har vidtagits för att minska skattekilen på arbete och fler politiska åtaganden har nyligen gjorts. Men ett effektivt genomförande av strukturreformerna är mycket viktigt, däribland för systemet för lönebildning och lagstiftningshinder för företagens tillväxt, samtidigt som man måste visa större ambition när man ser över utgifterna.

Kroatien har alltför stora makroekonomiska obalanser. Sårbarheterna hänger samman med hög skuldsättning i den offentliga sektorn och företagssektorn och stora utlandsskulder mot bakgrund av hög arbetslöshet. Den måttliga ekonomiska återhämtningen kan underlätta skuldsaneringen i företagssektorn, och den förbättrade bytesbalansen bör bidra till minskade utlandsskulder, men den offentliga skuldsättningen väntas fortsätta att öka. I banksektorn finns ännu många nödlidande lån och lönsamheten är dålig. Det krävs ytterligare konsolidering och förbättringar av den finanspolitiska styrningen. Fastän det har vidtagit åtgärder för att förbättra insolvensreglerna och öka flexibiliteten på arbetsmarknaden, finns ännu stora brister i politiken som kräver specifika politiska åtgärder, i synnerhet vad gäller styrningen av statsägda företag, offentlig förvaltning och avveckling av nödlidande lån.

Italien har alltför stora makroekonomiska obalanser. Hög offentlig skuldsättning och utdragen svag produktivitetsutveckling innebär risker om man ser framåt och riskerna har betydelse för andra EU-länder. Trots måttliga löneökningar är konkurrenskraften svag eftersom produktivitetsutvecklingen har försämrats, vilket inverkar negativt på korrigeringen av enhetsarbetskostnaden. Den långsamma avvecklingen av nödlidande lån tynger bankernas balansräkningar. Hög långtidsarbetslöshet försämrar tillväxtutsikterna. En minskning av den offentliga skuldsättningen skulle kräva högre primära överskott och varaktig nominell tillväxt framöver. Det har vidtagits politiska åtgärder för att reformera arbetsmarknadsinstitutionerna, ta itu med nödlidande lån och den offentliga förvaltningen, rättsväsendet och utbildningssektorn. Det finns fortfarande brister i politiken, särskilt vad gäller privatiseringar, systemet för kollektiva avtalsförhandlingar, utgiftsöversynen, åtgärder för marknadsliberalisering, beskattning och kampen mot korruptionen.

Ungern har inga makroekonomiska obalanser. Det stora behovet av att omsätta utlandsskulden och andelen nödlidande lön är fortfarande orosmoment, men riskerna med koppling till extern och inhemsk skuldsättning har ändå minskat. Den påtagliga minskningen av nettoutlandsskulderna beror främst på höga överskott i bytes- och kapitalbalanserna. Kreditflödet till den privata sektorn är fortfarande dämpat mot bakgrund av bankernas dåliga lönsamhet. Det har vidtagits politiska åtgärder för att göra regelverket mer förutsägbar inom den finansiella sektorn, sänka skattebördan på bankerna, minska den andel av skulden som är utställd i utländsk valuta och införa subventionerade låneprogram. Det återstår att se vilka effekter de här nya åtgärderna kommer att få. Det finns fortfarande brister i politiken i fråga om den icke-kostnadsrelaterade konkurrenskraften, produktiviteten och det övergripande företagsklimatet.

Nederländerna har makroekonomiska obalanser. Det stora och varaktiga bytesbalansöverskottet är av betydelse för de andra medlemsländerna. Överskottet speglar i huvudsak strukturella drag i ekonomin och de politiska ramarna för icke-finansiella företag. Hushållssektorn kännetecknas av mycket stora skuldstockar och ett stort behov av skuldsanering. Bytesbalansöverskottet har krympt något sedan 2013 på grund av den förbättrade konjunkturen men hushållens skuldsanering bidrar till att överskottet ligger kvar på en hög nivå. Åtgärder har vidtagits för att stödja hushållens skuldsaneringsprocess, men infasningen tar tid. Ett skattepaket väntas stärka konsumtionen och därmed bidra till ett sjunkande överskott under 2016.

Österrike har inga makroekonomiska obalanser. De österrikiska bankernas exponering utomlands och lån i utländsk valuta medför en risk för negativa spridningseffekter, också med tanke på bankernas kapitalsituation och utsikter för lönsamheten. Bankernas utländska exponeringar har dock minskat, samtidigt som bättre kapitalisering och åtgärder för riskreducering väntas gradvis stödja banksektorns lånekapacitet. Omstruktureringen av finansinstituten har påverkat de offentliga finanserna men flyter nu på utan att det krävs mer offentligt stöd. Tillsynsåtgärder har stärkt den inhemska banksektorns motståndskraft och kapacitet att bära risker och förbättrat den lokala finansieringsbasen och kvaliteten på tillgångarna för utlandstransaktioner. Exportmarknadsandelen har krympt men är nu stabilare efter år av förluster.

Portugal har alltför stora makroekonomiska obalanser. De stora stockarna av nettoutlandsskulder, den privata och offentliga skuldsättningen och en hög andel nödlidande lån är sårbarheter mot bakgrund av hög arbetslöshet. Bytesbalansen har korrigerats och uppvisar ett litet överskott. Hushållens skuldsättning har visserligen sjunkit, men skuldsättningen i företagssektorn tynger fortfarande företagens resultat. Den offentliga skuldsättningen väntas sjunka från en mycket hög nivå. Det har vidtagit politiska åtgärder i fråga om den finansiella sektorn, tillgång till finansiering, insolvensförfaranden, arbetsmarknadens funktion, utbildningssystemet och långsiktig finanspolitisk hållbarhet. Men det finns ännu brister i politiken vad gäller varu- och tjänstemarknaderna, omstruktureringen av företagens skulder, finanspolitiska frågor och vissa delar av arbetsmarknaden.

Rumänien har inga makroekonomiska obalanser. Riskerna hör samman med den stora stocken av utlandsskulder, sårbarheter i banksektorn och procyklisk finanspolitik tillsammans med stora löneökningar. Mot bakgrund av en stark återhämtning har nettoutlandsskulden sjunkit från en hög nivå. Med hjälp av kommissionen har Rumänien vidtagit åtgärder för att stärka den finansiella sektorn. Banksektorn är nu välkapitaliserad och likvid, men flera lagstiftningsinitiativ som är under diskussion utgör en risk för sektorns stabilitet. Lönerna i den offentliga sektorn och minimilönen har höjts och man har gjort skattesänkningar. Därmed riskerar finanspolitiken att bli procyklisk.

Slovenien har makroekonomiska obalanser. Svagheter i banksektorn, skuldsättningen i företagssektorn och finanspolitiska risker utgör sårbarheter. Utlandsskulden fortsätter att sjunka, banksektorn har stabiliserats och man har tagit itu med sårbarheterna i företagssektorn i form av omstrukturering av drift och finanser. Trycket på skuldsanering har lättat, men tynger fortfarande företagens investeringar och tillväxtutsikterna. Administrativa bördor försämrar ännu företagsklimatet. Politiska åtgärder har vidtagits i fråga om företagsstyrningen i förvaltningsbolaget för banktillgångar och stora framsteg har gjorts vad gäller styrningen av statsägda företag. Däremot har inga större framsteg gjorts med de administrativa bördorna, och strategin för utländska direktinvesteringar har inte genomförts fullt ut. Det krävs ytterligare åtgärder för att skulderna ska fortsätta att sjunka på ett hållbart sätt.

Finland har makroekonomiska obalanser. Landet har förlorat konkurrenskraft till följd av nedgången i viktiga sektorer och företag och löneökningar som överskridit produktivitetsutvecklingen. Det ledde till en kraftigt fallande bytesbalans. Den privata skuldsättningen är hög, vilket kan utgöra en sårbarhet, men den finansiella sektorn är stabil. Den kostnadsrelaterade konkurrenskraften har börjat förbättras och fallet i exportmarknadsandel har avtagit och bytesbalansen håller på att övergå i ett överskott. Trycket på skuldsanering väntas vara fortsatt litet. Arbetsmarknadens parter har enats om måttfulla löneökningar och det har tagits initiativ till att gjuta nytt liv i högteknologisektorn och exporten. Nya åtgärder för hushållens bostadslån kan begränsa ökningen av hushållens skulder.

Sverige har makroekonomiska obalanser. Hushållens skuldsättning är hög och ökar och är kopplad till höga och stigande bostadspriser mot bakgrund av positiva kreditflöden. Det utgör en risk för en oordnad korrigering med återverkningar på den reala ekonomin och banksektorn. Ingen korrigering av bostadspriserna har ägt rum och de drivkrafter som gör att priserna ökar kommer troligtvis att finnas kvar på kort sikt. Makrotillsynsåtgärder har vidtagits, men de kan vara otillräckliga. Totalt sett finns brister i politiken för bostadsrelaterad beskattning, amortering av bostadslån och bostadsutbudets och hyresmarknadens funktion.

Storbritannien har inga makroekonomiska obalanser. Hushållens skuldsättning och bostadspriserna är höga liksom bytesbalansunderskottet, vilket kan utgöra sårbarheter. Men hushållens balansräkning är stark totalt sett och både hushållens skuldsättning och tillväxttakten i bostadspriserna har avtagit sedan 2014. Dessutom dämpas riskerna med det stora bytesbalansunderskottet av gynnsamma institutionella ramar och låga skulder i utländsk valuta, och underskottet väntas sjunka när de negativa konjunkturförhållandena avtar. Flera regeringsinitiativ har ännu inte fått praktiskt genomslag på obalansen mellan efterfrågan och utbudet på bostäder.

____________________________

(1) COM(2015) 600.

(2) COM(2015) 690.

(3)

 Rådets dokument 14860/1/15 rev. 1, som godkändes av Europeiska rådet den 18–19 februari 2016.

(4) Utom för Grekland och Cypern, som omfattas av makroekonomiska biståndsprogram.

(5) Tillståndet i energiunionen 2015 (COM(2015) 572) och lägesrapport om klimatåtgärder (COM(2015) 576).

(6) Europeiska kommissionens ekonomiska vinterprognos 2016.

(7) COM(2015) 12.

(8) COM(2014) 903.

(9) Europeiska kommissionens ekonomiska vinterprognos 2016.

(10) COM(2015) 600.

(11) COM(2015) 691.

(12) SWD(2015) 400.

(13) Europeiska kommissionens ekonomiska vinterprognos 2016.

(14) Europeiska centralbanken, The euro area bank lending survey, fjärde kvartalet 2015, januari 2016.

(15)

 Rådets dokument 14361/15.

(16)

 COM(2015) 550.

(17)

 OECD, Italien. Structural Reforms: Impact on Growth Employment, februari 2015.

(18) När det gäller Österrike var budgetplanen i stort i överensstämmelse efter en korrigering av de planerade extra kostnaderna till följd av den exceptionella tillströmningen av flyktingar och migranter.

(19) Dvs. den finanspolitiska delen av fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom EMU.

(20)

Läs en bedömning av de finanspolitiska utmaningarna i Europeiska kommissionen (2016), Fiscal Sustainability Report 2015, European Economy, Institutional papers, nr 18.

(21)  Såväl kategorin ”obalanser” som ”alltför stora obalanser” kräver särskild övervakning, som anpassas efter problemens allvar.

(22)  Kategoriseringen bygger på det väntade utfallet för 2016 enligt kommissionens vinterprogos 2016.

(23)  Skuldkriteriet: Om skuldens andel av BNP överstiger referensvärdet på 60 % och skillnaden inte minskas med en tjugondedel årligen (genomsnittet över tre år), inleds ett förfarande vid alltför stora underskott för det berörda landet, efter att alla relevanta faktorer och effekten av konjunkturen beaktats. Övergångsreglerna för skuldkriteriet: Ett medlemsland som omfattas av förfarandet vid alltför stora underskott får en period på tre år på sig efter korrigeringen av det alltför stora underskottet att uppfylla skuldkriteriet. Det innebär inte att skuldkriteriet inte gäller alls under den perioden, eftersom landet bör göra tillräckliga framsteg under denna övergångsperiod för att uppfylla sitt mål. Om utvärderingen av framstegen för att nå referensvärdet för skulden är negativ under övergångsperioden kan det leda till att ett förfarande vid alltför stora underskott inleds.

(24)  På villkor att EDP-beslutet upphävs på basis av uppgifter om utfallet 2015.