30.6.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 207/39

1.

Europeiska regionkommittén konstaterar att 2030-agendan för hållbar utveckling, som antogs av FN i september 2015, utgör en ny, ambitiös ram för åtaganden som innebär en uppmaning till alla länder att göra omdanande insatser i riktning mot en mer inkluderande och hållbar utveckling, på både nationell och internationell nivå.

2.

2030-agendan har redan från början utformats för att vara allmängiltig, eftersom den innebär att alla länder, däribland EU och dess medlemsstater, ska se över sin inrikespolitik och sina internationella åtaganden i syfte att anpassa dem till målen för agendan. Kommittén vill emellertid fästa uppmärksamheten vid det faktum att detta arbete inte bara bör utföras på nationell nivå utan också rör politikområden och befogenheter som är specifika för lokala och regionala myndigheter i EU.

3.

EU och dess medlemsstater bör spela en avgörande roll för utvecklingen och genomförandet av 2030-agendan och vi välkomnar därför de steg som tagits genom meddelandet ”Nästa steg för en hållbar europeisk framtid: EU-åtgärder för hållbarhet” och den globala strategin för Europeiska unionens utrikes- och säkerhetspolitik.

4.

Vi anser att 2030-agendan för hållbar utveckling bör betraktas som en agenda som omfattar flera nivåer och flera aktörer och medför skyldigheter för alla offentliga myndigheter på olika nivåer (lokal, regional, nationell, internationell) liksom andra sociala aktörer vid sidan av regeringar. Samtidigt vill vi påpeka att många av målen och delmålen i 2030-agendan direkt påverkar de lokala och regionala myndigheternas åtgärds- och ansvarsområden, och det krävs därför fullt deltagande av lokala och regionala myndigheter i genomförandet av målen för hållbar utveckling och utarbetandet av strategier för att uppnå dem.

5.

Kommittén delar kommissionens uppfattning att det behövs ett nytt samförstånd om utveckling som innebär en översyn och uppdatering av överenskommelsen från 2005 för att möta de utmaningar som hänger samman med 2030-agendan och förändringarna i den internationella miljön och systemet för utvecklingssamarbete.

6.

ReK instämmer med kommissionen att det bästa sättet att främja 2030-agendan för hållbar utveckling är att stärka samordningen av samarbetspolitiken mellan EU och medlemsstaterna, men anser att det också är nödvändigt att främja ökad enhetlighet i politiken både på EU-nivå och i medlemsstaterna med tanke på 2030-agendans övergripande karaktär och kopplingarna mellan dess olika mål.

7.

Den dynamik som globaliseringen har skapat har gett oss en värld som är mer integrerad och komplex, där maktens karaktär och fördelning har förändrats på internationell nivå, med större skillnader mellan utvecklingsländerna, en omfördelning av fattigdomen i världen, en ökning av ojämlikheten inom de olika länderna, och en utvidgning av utrymmet för internationella kollektiva nyttigheter. 2030-agendan för hållbar utveckling är ett tydligt försök att reagera på de förändringar som nämns ovan och de utmaningar som uppstår genom främjandet av utveckling under de närmaste årtiondena.

8.

2030-agendans allmängiltighet innebär krav på alla länder och samhällen att göra gemensamma insatser för att försöka anpassa sin politik till målen för agendan. ReK vill påpeka att detta arbete måste göras på alla offentliga nivåer, inbegripet de regionala och lokala myndigheterna.

9.

De intentioner som ligger bakom målen för hållbar utveckling innebär att man måste gå utöver ramen för det egentliga offentliga utvecklingsbiståndet. Det offentliga utvecklingsbiståndet kommer även i fortsättningen att vara av avgörande betydelse som en källa till finansiering för de fattigaste länderna och som katalysator för förändring i andra typer av länder, men den nya agendan kräver att man även beaktar andra flöden och instrument som ligger utanför det offentliga utvecklingsbiståndet.

10.

Behovet av att mobilisera resurser och kapacitet utöver stöd kräver att man arbetar på ett mer strategiskt sätt med de olika befintliga systemen och samarbetsformerna på internationell nivå. Även om det nord-sydliga samarbetet kommer att fortsätta att spela en viktig roll i framtiden måste detta organiseras på ett mer samordnat sätt med system för syd-syd-samarbete eller trepartssamarbete. ReK vill på samma sätt uppmärksamma den roll som det decentraliserade samarbetet kan få i den nya agendan när det gäller att främja utbyte av erfarenheter mellan regionala och lokala aktörer inom ramen för deras särskilda befogenheter. Vi anser slutligen att samarbetet mellan EU och medlemsstaterna bör vara närmare knutet till olika regionala och multilaterala samarbetsmekanismer, i linje med den flernivåstrategi som föreskrivs i 2030-agendan.

11.

Ambitionerna och den övergripande karaktären i 2030-agendan kräver stöd av ett större antal olika aktörer, inbegripet lokala och regionala myndigheter, samt organisationer i det civila samhället, företag, stiftelser, universitet och forskningscentrum m.fl. för att kunna mobilisera och utnyttja det mervärde som varje aktör har med utgångspunkt i deras erfarenhet och verksamhetsområde.

12.

Kommittén stöder förslaget att EU och medlemsstaterna ska visa ett kraftfullt och aktivt engagemang i samband med genomförandet av 2030-agendan, och därför är det nödvändigt att verka för en reell integrering av målen för hållbar utveckling med samtliga offentliga politikområden inom EU på de olika nivåerna, dvs. europeisk, nationell, regional och lokal. Vi betonar att man gradvis måste anpassa de strategier och stimulansåtgärder som aktörerna använder sig av till målsättningarna i agendan.

13.

Vi instämmer i att EU:s yttre åtgärder spelar en avgörande roll när det gäller att omsätta de hållbara utvecklingsmålen i verkligheten, och därför välkomnar vi de framsteg som gjorts för att genomföra detta med hjälp av de prioriteringar som fastställs i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget – artikel 21.2) och i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget – artikel 208). ReK stöder kommissionens förslag att säkra att det nya samförståndet om utveckling bidrar till genomförandet av EU:s prioriterade externa åtgärder, såsom de definieras i EU:s globala strategi för utrikes- och säkerhetspolitik.

14.

Kommittén stöder kommissionens förslag att stärka samordningen mellan utvecklingspolitiken och andra EU-politikområden som omfattar den internationella nivån, exempelvis humanitärt bistånd, handel, regional integration, hälsa, utbildning, energifrågor, fiske, jordbruk, miljö vetenskap och teknik, migration och asyl samt den europeiska grannskapspolitiken. Vi vill dock framhålla att det inte är tillräckligt att förbättra samordningen av politiken, utan att det också är nödvändigt att förbättra samstämmigheten mellan dessa politikområden och de utvecklingsmål som man enats om på internationell nivå.

15.

Vi håller med kommissionen om att åtgärderna för att bli effektiva måste vara samstämmiga och grunda sig på gemensamma kriterier inom EU. Vi vill dock framhålla att denna koppling inte bara bör ske mellan EU och medlemsstaterna utan även mellan dem och de lokala och regionala myndigheterna, som besitter en del av den kompetens som är nödvändig för att förverkliga målen för hållbar utveckling.

16.

ReK stöder kommissionens förslag att EU:s och medlemsstaternas utvecklingssamarbete bör bygga på en rättighetsbaserad strategi, som gör människan till huvudperson och mottagare av utvecklingsarbetet. Dessutom anser vi att detta fokus är i linje med målen för hållbar utveckling och den princip som 2030-agendan bygger på, nämligen att ”inte lämna någon på efterkälken” genom att se till att framstegen på utvecklingsområdet kommer de mest utsatta och sårbara samhällssektorerna till godo.

17.

I likhet med kommissionen vill vi framhålla att jämställdhet är av central betydelse för denna rättighetsbaserade strategi, och den bör ligga till grund för alla åtgärder inom EU:s och medlemsstaternas utvecklingssamarbete samt det decentraliserade samarbetet, vilket innebär att man inte enbart kan vidta åtgärder mot den ojämlikhet som råder på detta område, utan att man också måste främja kvinnors rättigheter, deras egenmakt och deras tillgång till utbildning på alla nivåer.

18.

Ett av de centrala målen för EU:s och medlemsstaternas utvecklingspolitik är att stödja länder i kampen mot fattigdomen, bland annat genom en ökad tillgång till grundläggande sociala tjänster av högre kvalitet för hela befolkningen i enlighet med 2030-agendan. En stor del av dessa tjänster tillhandahålls emellertid av decentraliserade myndigheter, och därför är det oerhört viktigt att de lokala och regionala myndigheterna erhåller stöd i samband med genomförandet av målen för hållbar utveckling.

19.

Kommittén ser positivt på förslaget i 2030-agendan att skapa inkluderande samhällen genom att bekämpa ojämlikhet och främja social sammanhållning. Samtidigt anser vi att de decentraliserade myndigheterna spelar en mycket viktig roll när det gäller att identifiera och avhjälpa det sociala utanförskap och den marginalisering som utgör grogrund för ojämlikhet.

20.

Det är viktigt att skapa fredliga samhällen med ett gott styre genom att utrota otrygghet och våld och stärka effektiva institutioner som präglas av öppenhet. Vi vill framhålla att denna process måste utgå från den territoriella bas som är närmast medborgarna genom att stödja en förbättring av de lokala och regionala institutionerna, så att mekanismer inrättas för människor som är engagerade i att uppfylla målen för hållbar utveckling i 2030-agendan och i att delta och utöva demokratisk kontroll. En global medborgarskapsutbildning för alla måste därför göras till en ofrånkomlig del av den politik och de strategier som bedrivs av de olika aktörer som deltar i det internationella utvecklingssamarbetet, vare sig de är offentliga eller inte.

21.

Kommittén stöder förslaget i 2030-agendan om att säkra ekologiskt hållbara förhållanden i utvecklingsprocessen genom att förbättra förvaltningen av naturresurserna och skyddet av de känsligaste ekosystemen. Återigen är det de lokala och regionala myndigheterna som är avgörande för att genomföra denna politik genom att göra hållbarhet förenlig med ekonomiska och sociala framsteg i de berörda samhällena. Förslaget är särskilt relevant när det gäller mål nr 11 bland målen för hållbar utveckling, som fastställer nödvändigheten av att skapa mänskliga städer och samhällen som är inkluderande, säkra, motståndskraftiga och hållbara.

22.

Det är viktigt att få till stånd en inkluderande och hållbar ekonomisk tillväxt som kan generera anständiga arbetstillfällen i enlighet med 2030-agendan. Vi vill framhålla den roll som de regionala och lokala myndigheterna kan spela när det gäller att stödja dessa processer genom att skapa produktionsstrukturer på en väldefinierad regional nivå genom samarbete mellan aktörerna, däribland lokala små och medelstora företag.

23.

Rent generellt vill ReK fästa uppmärksamheten på de decentraliserade offentliga myndigheternas betydelse för genomförandet av 2030-agendan i partnerländerna. Vi framhåller den roll som det decentraliserade samarbetet kan spela vad gäller överförandet av erfarenheter och kunskaper mellan dessa aktörer. Det nya samförståndet om utveckling måste erkänna och uppmuntra möjligheterna i denna typ av samarbete.

24.

Även om varje land bör bära ansvaret för sin egen utveckling kan målen för hållbar utveckling bara uppnås om man inrättar ett globalt partnerskap där samtliga länder, multilaterala institutioner och övriga sociala aktörer deltar, och där man samarbetar i syfte att utforma strategier för inkluderande och hållbar utveckling i enlighet med kraven i 2030-agendan. Vi vill återigen påpeka att de regionala och lokala myndigheterna bör delta i denna samarbetsinriktade insats och tillföra kunskaper och resurser från sina respektive verksamhetsområden.

25.

Kommittén betonar den avgörande roll som det decentraliserade samarbetet kan få när det gäller att bilda partnerskap med många olika aktörer i syfte att åstadkomma förändringar i utvecklingsländerna i enlighet med 2030-agendan. Bidraget från denna typ av samarbete och dess komplementaritet med andra typer av samarbete bör erkännas i det nya samförståndet om utveckling.

26.

EU och medlemsstaterna bör underlätta samordningsprocesserna, fördelningen av uppgifterna och samstämmigheten mellan aktörerna inom ramen för det globala partnerskapet. Detta mål skulle lättare kunna uppnås om EU och medlemsstaterna stärker den gemensamma programplaneringen beträffande utvecklingssamarbetet med utgångspunkt i gemensamma visioner som framförhandlats med partnerländerna. Det är emellertid nödvändigt att de regionala och lokala myndigheterna deltar i dialog- och samrådsförfarandet.

27.

Samordningsinsatsen bör dessutom utmynna i införandet av gemensamma vägledande program i partnerländerna. Vi betonar också vikten av att när så är möjligt genomföra gemensamma åtgärder på nationell, regional och internationell nivå för att förbättra de sammantagna effekterna av EU:s och medlemsstaternas åtgärder. Dessutom bör aktörerna inom det decentraliserade samarbetet även delta i utformningen och genomförandet samt övervakningen och utvärderingen av programmen.

28.

När så är möjligt bör man i partnerländerna använda sig av de samarbetsmöjligheter, till exempel direkt budgetstöd eller EU:s förvaltningsfonder, som möjliggör samordning mellan olika aktörer och en mer integrerad och flexibel användning av resurserna i partnerländerna.

29.

Kommittén håller med kommissionen om att det är relevant att mobilisera omfattande offentliga och privata medel, både inhemska och internationella, för att uppnå målen i 2030-agendan i enlighet med Accrahandlingsplanen. I detta syfte är det viktigt att utnyttja offentliga resurser för att uppbåda och mobilisera privata medel till förmån för utveckling via innovativa finansiella instrument och olika former av blending (kombination av stöd och lån). Vi vill emellertid påpeka att det är nödvändigt att de medel som mobiliseras förses med lämpliga garantier för i) att de klart och tydligt är avsedda för utveckling, ii) att de motsvarar partnerlandets prioriteringar, iii) att de utgör ett tydligt komplement till de offentliga medlen, samt iv) att de omfattas av effektiva mekanismer för kontroll av deras användning/destination och fortlöpande kontroller av huruvida de används för de utvecklingsmål som fastställts.

30.

Kommittén betonar vikten av att man när det gäller EU:s och medlemsstaternas utvecklingssamarbete sammankallar, mobiliserar och involverar så många aktörer som möjligt för att stödja målen för hållbar utveckling, däribland de lokala och regionala myndigheterna, den privata sektorn, det civila samhället och den akademiska världen, var och en på basis av deras respektive kapacitet, erfarenheter och resurser. Kommittén vill uppmärksamma det faktum att decentraliserat samarbete är en form av samarbete som är särskilt lämplig när det gäller att främja och samordna sådana partnerskap med många olika aktörer som är baserade på lokal nivå. Kommittén uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stödja de regionala och lokala myndigheterna för att göra det möjligt för dem att införliva målen för hållbar utveckling i sin politik, och understryker att decentraliserat samarbete är ett särskilt lämpligt område när det gäller att skapa utrymme för ett globalt medborgarskap med syftet att få medborgarna att reflektera över målen för hållbar utveckling samt delta i den offentliga politiken för att dessa ska kunna uppnås och i övervakningen av tillämpningen av 2030-agendan.

31.

Det är viktigt att stärka den tekniska och institutionella kapaciteten i partnerländerna för att ge dem möjlighet att främja övergången till inkluderande och hållbara utvecklingsstrategier, såsom efterlyses i 2030-agendan. Kommittén påpekar att denna process även måste inbegripa decentraliserade myndigheter i partnerländerna.

32.

Kommittén betonar vikten av att man när det gäller EU:s och medlemsstaternas utvecklingssamarbete fördelar medlen på grundval av klara och tydliga regler och tar hänsyn till partnerländernas behov, strukturella brister och förmåga att mobilisera alternativa resurser. Samtidigt påpekar ReK att användningen av resurser och genomförandet av aktiviteter bör fokusera på att iaktta principen om att ”inte lämna någon på efterkälken”.

33.

I linje med ovanstående påpekar kommittén att länderna med lägsta inkomsterna – och i synnerhet de minst utvecklade länderna och länder som har en instabil statsstruktur eller präglas av tidigare konflikter – bör vara de primära mottagarna av de mest förmånliga delarna av EU:s och dess medlemsstaters internationella bistånd.

34.

Kommittén varnar dock för att ett stort antal medelinkomstländer lider av allvarliga strukturella begränsningar, med mycket varierande inbördes förhållanden, svaga institutioner och splittrade samhällen. Utvecklingssamarbete, inklusive ekonomiskt samarbete, kan vara värdefullt för att ge dessa länder möjlighet att övervinna sina begränsningar och främja en hållbar utveckling, som dessutom kan förbättra deras förmåga att delta mer aktivt i genomförandet av 2030-agendan.

35.

Enligt kommitténs mening kan en ordnad migration bidra till en positiv utveckling i både ursprungs- och destinationsländerna, utöver att vara till nytta för migranterna själva. Kommittén anser att en kontrollerad migrationshantering bör vara en av utvecklingsinsatsernas målsättningar och att man bör sträva efter att ta fram lämpliga bestämmelser och adekvat stöd för att kunna värna om migranternas mänskliga rättigheter längs migrationsrutten och i destinationsländerna samt för att kunna erbjuda dem möjligheter i deras ursprungsländer, för att därmed mildra trycket från de okontrollerade migrationsströmmarna.

36.

Kommittén konstaterar att instrumenten för utvecklingssamarbete inte bara omfattar specifikt internationellt bistånd, och att det finns medel som, även om de inte kan beräknas på samma sätt som det offentliga utvecklingsbiståndet, potentiellt sett kan bidra till att skapa utvecklingsmöjligheter. Enligt kommitténs mening bör EU:s och medlemsstaternas utvecklingssamarbete aktivt inkludera dessa instrument och anpassa de källor och instrument som används till de särskilda förhållandena i vart och ett av partnerländerna, inklusive medelinkomstländerna.

37.

Kommittén stöder kommissionens förslag om att lansera en ambitiös extern investeringsplan för att försöka mobilisera privata investeringar, stärka det tekniska biståndet till en lämplig utformning av projekt hos lokala myndigheter och företag och skapa ett gynnsamt företagsklimat, samtidigt som man på ett ansvarsfullt sätt tar hänsyn till de prioriteringar för den territoriella utvecklingen som fastställs av de lokala och regionala myndigheterna. Planen bör överensstämma med de mål som anges i 2030-agendan, och för att se till att den genomförs korrekt bör man underlätta de lokala och regionala myndigheternas deltagande.

38.

ReK håller med kommissionen om att det är viktigt att stödja program för regional integration för att möjliggöra en förstärkning av utvecklingsprocesserna i de berörda länderna och förbättra tillhandahållandet av regionala kollektiva nyttigheter, i syfte att förbättra genomförandet av 2030-agendan. Kommittén noterar att grannskapspolitiken har setts över mot bakgrund av de nya prioriteringar som följer av 2030-agendan, men vill samtidigt erinra om behovet av att inom ramen för denna politik stärka samarbetet mellan regionerna med hjälp av lämpliga stödåtgärder.

39.

Kommittén betonar att man måste fortsätta ansträngningarna för att förbättra effektiviteten i utvecklingssamarbetet genom att genomföra det man kommit överens om vid toppmötena i Rom, Paris, Accra och Busan. Samtidigt anser ReK att det är viktigt att stödja uppbyggnaden av institutionell kapacitet i partnerländerna, däribland uppmuntra partnerländerna att i de nationella planeringsdokumenten ta hänsyn också till de lokala och regionala myndigheternas viktigaste prioriteringar, för att se till att samarbetssatsningarna ger resultat och återspeglar alla behoven på territoriet i fråga och hos invånarna.

40.

Enligt ReK:s mening räcker utvecklingssamarbete i sig inte till för att finansiera de förändringar som är nödvändiga mot bakgrund av 2030-agendan, och därför betonar kommittén behovet av att EU och medlemsstaterna använder samarbetet som en mekanism för att uppbåda ytterligare resurser från andra källor som kan fungera som en katalysator när det gäller att ändra incitamenten och främja positiva förändringar i utvecklingsländerna.

41.

Kommittén upprepar att EU-länderna måste fullgöra sina åtaganden om de vill framstå som trovärdiga aktörer på det internationella planet, och anser därför att de bör föresätta sig att nå de mål som EU åtagit sig inom ramen för den internationella dagordningen för utvecklingsfinansiering. ReK anser även att länderna bör uppfylla de åtaganden som gjorts inom FN:s ramkonvention om klimatförändringar, inbegripet överenskommelserna beträffande finansiering av miljöåtgärder.

42.

ReK understryker vikten av att anpassa samarbetet till omfattningen av de instrument och åtgärder som, utöver stödet, tas i bruk inom det internationella systemet för att stödja utvecklingsprocesserna, och erinrar i detta avseende om betydelsen av att följa upp OECD:s arbete med att ta fram nya mätinstrument för området för utvecklingsfinansiering, inklusive det nya begreppet ”Total Official Support for Sustainable Development” (totalt officiellt stöd till hållbar utveckling).

43.

När det gäller många av de problem som behandlas i 2030-agendan saknas det enligt ReK:s mening effektiva tekniska lösningar, och det är nödvändigt att söka efter alternativ som bygger på kreativitet, främjandet av kunskap samt teknisk och social innovation. Kommittén anser att decentraliserat samarbete på detta område kan spela en betydelsefull roll genom att det vidareförmedlar erfarenheter från den lokala och regionala nivån.

44.

ReK konstaterar att 2030-agendan inte kommer att kunna genomföras om man inte avsevärt förbättrar samstämmigheten mellan de politiska strategierna och beaktar hur utvecklingsmålen påverkas av den offentliga politiken som helhet. Dessutom betonar kommittén att framsteg i fråga om samstämmighet måste göras både inom områdena för offentliga åtgärder (horisontellt) och mellan olika förvaltningsnivåer (på nationell, regional och lokal nivå samt på EU-nivå) med hjälp av strategier som inbegriper hela statsförvaltningen (”Whole of Government”) i offentlig politik och offentliga program på både kort, medellång och lång sikt.

45.

ReK uppmärksammar behovet av att alla aktörer inom EU-samarbetet deltar i en satsning på att främja öppenhet, som bör inbegripa de resurser som var och en av dem mobiliserar. De offentliga myndigheterna (på EU-nivå och på nationell, regional och lokal nivå) bör ligga i täten i denna satsning för att förbättra ansvarigheten och kvaliteten i sina åtgärder.

46.

Att förändringsinsatser genomförs ute på fältet, med deltagande av lokala aktörer och med stöd av decentraliserat samarbete, kan vara det bästa sättet att främja en solid och bred övergång till mer inkluderande och hållbara utvecklingsmodeller.

47.

Mot bakgrund av ovanstående upprepar Europeiska regionkommittén sitt erbjudande att bidra till genomförandet av 2030-agendan och till utbytet av kunskaper och erfarenheter med övriga offentliga myndigheter och deras motsvarigheter i utvecklingsländerna genom informations- och diskussionsplattformen för regionala och lokala myndigheter på utvecklingsområdet, dialogen om decentraliserat samarbete, som anordnas vartannat år, samt de internationella forumen inom församlingen för lokala och regionala myndigheter i EU och Medelhavsområdet (Arlem) och konferensen för regionala och lokala myndigheter i länderna inom det östliga partnerskapet (Corleap). Kommittén vill stimulera till och samordna ett decentraliserat samarbete mellan EU:s lokala och regionala myndigheter och grannländernas lokala och regionala myndigheter inom ramen för specifika initiativ, såsom Nicosia-initiativet för Libyen.

48.

Kommittén anser också att det är viktigt att utveckla en effektiv kommunikationspolitik i fråga om hållbar utveckling för att främja en vision som är mer välunderbyggd i fråga om utmaningarna och de strategier som bör tillämpas, och som leder till ett mer medvetet och aktivt stöd från medborgarnas sida, där man ser utvecklingssamarbetet och de åtaganden som gjorts i och med 2030-agendan som en investering i framtiden. Det är också nödvändigt att göra EU-medborgarna införstådda med vikten av utvecklingssamarbetets mål genom att tydliggöra de ömsesidiga fördelar som denna politik medför, såsom att skapa regional stabilitet. Slutligen är det nödvändigt att synliggöra åtgärder som genomförs av de olika aktörer som deltar i denna process, till exempel lokala och regionala myndigheter, särskilt i de yttersta randområdena, med tanke på att dessa regioner under flera år har utvecklat framgångsrika strategier för samarbete med sina grannländer.

49.

Kommittén stöder att alla aktörer inom samarbetet stegvis anpassar sina rapporteringssystem och övervakningsindikatorer till innehållet i 2030-agendan, samt att man utarbetar gemensamma sammanfattande rapporter i vilka man redogör för de framsteg som gjorts i fråga om 2030-agendan så att dessa kan läggas fram vid FN:s politiska högnivåforum. ReK framhåller att de regionala och lokala myndigheterna bör delta aktivt i utarbetandet av dessa rapporter och att de bör redogöra för de åtgärder som vidtagits inom de områden som omfattas av deras behörighet och genom decentraliserat samarbete.

50.

Kommittén håller med om att man behöver förstärka de statistiska systemen för uppföljning av 2030-agendan och uppmärksammar behovet av att en sådan förstärkning även äger rum när det gäller utarbetandet av information av regional och lokal karaktär för att se till att framstegen kommer alla sektorer och territorier till godo.