EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 31.7.2015

COM(2015) 382 final

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

enligt artikel 10.2 i förordning (EG) nr 391/2009 om gemensamma regler och standarder för organisationer som utför inspektioner och utövar tillsyn av fartyg

I.Inledning

Enligt artikel 10.1 i förordning (EG) nr 391/2009 (nedan kallad förordningen) om gemensamma regler och standarder för organisationer som utför inspektioner och utövar tillsyn av fartyg ska erkända organisationer harmonisera sina regler och förfaranden samt inrätta ett system för ömsesidigt erkännande av varandras klasscertifikat för utrustning, material och komponenter. Denna rapport granskar hur organisationerna genomför detta.

Rapporten bygger på en oberoende studie i enlighet med artikel 10.2 i förordningen 1 .

Flaggstaternas myndigheter kan delegera sina lagstadgade skyldigheter enligt internationella konventioner till organisationer som utför inspektioner och utövar tillsyn av fartyg (nedan kallade klassificeringssällskap). Varje organisation ansvarar för och är ansvarig inför flaggstatens myndigheter för det arbete organisationen utför för myndigheternas räkning.

Grundläggande ansvarsområden som delegeras till dessa organisationer beskrivs i Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) konventioner eller i relevant EU-lagstiftning. I förordningen samt i direktiv 2009/15/EG 2 fastställs gemensamma regler och standarder för EU för organisationer som utför inspektioner och utövar tillsyn av fartyg och för medlemsstaternas sjöfartsadministrationers verksamhet i förbindelse därmed. Ovannämnda lagstadgade verksamhet får endast delegeras till organisationer som är erkända enligt förordningen.

På internationell nivå fastställs det relevanta rättsliga ramverket genom genomförandekoden för IMO-instrument och IMO-koden för erkända organisationer (RO-koden), vilka trädde i kraft den 1 januari 2015. För att säkerställa att dessa koder följer unionslagstiftningen har kommissionen antagit genomförandedirektiv 2014/111/EU 3 och genomförandeförordning (EU) nr 1355/2014 4 .

I skäl 25 i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1355/2014 klargörs det att systemet för ömsesidigt erkännande av klasscertifikat för material, utrustning och komponenter enligt artikel 10.1 i förordning (EG) nr 391/2009 endast är giltigt inom unionen med avseende på fartyg som för en medlemsstats flagg. Vad beträffar utländska fartyg beslutar de relevanta tredjeländerna som är flaggstater själva om godkännandet av sådana certifikat när de utövar sin exklusiva behörighet, bland annat enligt Förenta nationernas havsrättskonvention (Unclos).

När klassificeringssällskapen genomför sin verksamhet tvingar de tillverkarna att uppfylla olika uppsättningar krav som utarbetas av varje sällskap. Kraven är viktiga för fartygs konstruktion och drift och garanterar fartygets ägare och försäkringsgivare, och i sista hand flaggstaten, att fartyget är säkert.

Utan ömsesidigt erkännande av klasscertifikat mellan sällskapen krävs flera certifieringar: för att kunna bedriva verksamhet på internationell nivå (och ha tillgång till fartygsägare som väljer ett klassificeringssällskap för att överse konstruktionen av ett fartyg) måste tillverkare av marin utrustning skaffa certifikat från olika klassificeringssällskap för samma utrustningsdetalj om överensstämmelsen med ofta mycket likartade krav, ibland baserat på identiska tester som till och med kan utföras av samma laboratorier (som ofta är tillverkarens). Detta problem behandlas i artikel 10.1 i förordning (EG) nr 391/2009 eftersom frågan om huruvida en produkt ska certifieras av ett eller flera klassificeringssällskap är viktig även med avseende på EU:s inre marknad.

Förordningen innebär att organisationer som erkänts av EU är skyldiga att harmonisera sina klassificeringsregler och inrätta ett system för ömsesidigt erkännande av varandras klassificeringscertifikat för utrustning, material och komponenter. Bland annat gäller följande enligt artikel 10.1 i förordningen: "Erkända organisationer ska regelbundet samråda med varandra för att bevara likvärdigheten mellan och uppnå harmonisering av sina regler och förfaranden och tillämpningen av dessa. De ska samarbeta med varandra för att uppnå en enhetlig tolkning av de internationella konventionerna utan att detta påverkar flaggstaternas befogenheter.

Erkända organisationer ska i lämpliga fall komma överens om vilka tekniska och förfarandemässiga regler som ska gälla för deras ömsesidiga erkännande av klasscertifikat för material, utrustning och komponenter, grundade på likvärdiga standarder, med de mest krävande och strängaste standarderna som referens."

Denna typ av harmonisering ska inte förväxlas med EU-harmoniseringen av lagstadgade krav på marin utrustning. Direktivet om marin utrustning 5 reglerar utrustning som enligt en eller flera internationella konventioner måste finnas ombord (t.ex. för att förebygga föroreningar till sjöss eller för brandskydd, navigering eller livräddning). Medlemsstaterna får inte förbjuda att utrustning som uppfyller direktivet om marin utrustning släpps ut på marknaden eller placeras ombord på ett EU-flaggat fartyg och inte heller vägra att utfärda certifikat som gäller sådan utrustning för fartyg med deras flagg. Respektive utrustning måste ha synlig märkning som visar att den överensstämmer med direktivet om marin utrustning, det så kallade rattmärket. Unionen har ingått ett avtal om ömsesidigt erkännande 6 med Förenta staterna för att underlätta handel och undvika flera certifieringar av rattmärkt utrustning.

Ett brett spektrum av marin utrustning (t.ex. utrustning som inte omfattas av internationella konventioner) ligger utanför tillämpningsområdet för direktivet om marin utrustning men måste certifieras av klassificeringssällskapen. Sådan utrustning omfattas av artikel 10.1 i förordningen.

II.Framsteg hittills

Förordningen anger inga specifika metoder för hur det ömsesidiga erkännandet ska tillämpas. Inte heller anger den några specifika tidsfrister. Därmed har erkända organisationer frihet att samarbeta såväl sinsemellan som med andra intressenter, t.ex. Ships & Maritime Equipment Association (SEA Europe) och besluta om vilka åtgärder som behövs för att tillämpa det ömsesidiga erkännandet.

För att uppfylla det första kravet (harmonisering) har de erkända organisationerna infört ett systematiskt tillvägagångssätt för att harmonisera de tekniska och förfarandemässiga villkoren för certifiering av produkter som kan omfattas av systemet för ömsesidigt erkännande. Organisationerna hävdar att de har använt de mest krävande och strängaste standarderna som referens för detta. En genomgång av aktuell status för harmoniseringen av regler och förfaranden visar att den endast har påbörjats. Vissa certifikat har utfärdats inom "systemet för ömsesidigt erkännande", men dessa finns på marknaden parallellt med de enskilda erkända organisationernas certifikat för samma produkter. De enskilda erkända organisationernas certifikat har alltså inte dragits tillbaka från marknaden. Detta visar att mer tid krävs för att pröva det nya certifikatet som omfattas av ömsesidigt erkännande i praktiken, med målet att det ska bli praxis och slutligen ersätta de certifikat som utfärdas av de enskilda klassificeringssällskapen.

När det gäller det andra kravet (ömsesidigt erkännande) har de organisationerna som erkänts av EU övervägt följande scenarier:

1.direkt godta varandras standarder som likvärdiga och erkänna varandras certifikat som de är,

2.välja ut och direkt godta de regler som bedöms vara mest krävande och strängast efter bedömning av alla klassificeringsregler för produkterna i fråga (material/utrustning/komponenter) från alla erkända organisationer,

3.utarbeta helt nya gemensamma tekniska krav som grund för att i tillämpliga fall utfärda ett ytterligare certifikat som organisationerna erkänner ömsesidigt. Enskilda certifikat som utfärdas av varje erkänd organisation fortsätter att finnas parallellt med det föreslagna (ömsesidigt erkända) certifikatet.

Organisationerna har beslutat sig för det tredje tillvägagångssättet för att uppfylla skyldigheterna enligt artikel 10.1 i förordningen.

En mekanism för riskbedömning utvecklades för övergripande bedömning av produkter enligt en sexgradig skala med kritikalitetsnivåer för säkerhet (safety criticality levels), såsom visas nedan (figur 1).

Kritikalitetsskalan utformades som en hierarkisk pyramid 7 . Certifiering för pyramidens högsta nivå (6) kräver kännedom om den fullständiga byggspecifikationen. Om man går ner till nivå 5 krävs undercertifikat för certifieringen. Nivå 4 kräver enhetscertifiering och nivå 3 enbart typgodkännande. För de lägsta nivåerna (1 och 2) finns inga klassificeringskrav eller så förväntas endast ett certifikat från tillverkaren. De erkända organisationerna enades om en uppsättning tekniska krav för ett begränsat antal produkter (i dagsläget 34, med en ökning till 44 från den 1 juli 2015) som kan få en certifiering i form av "typgodkännande", dvs. på kritikalitetsskalans tredje nivå. Denna specifika typ av certifiering har blivit känd som "systemet för ömsesidigt erkännande".

De erkända organisationerna enas om de tekniska kraven 8 för relevanta certifikat och dessa offentliggörs sedan i omgångar (tiers). Utvecklingen av omgångarna går allt snabbare tack vare den erfarenhet som samlats under de senaste åren. Omgångarna redovisas i tabellen nedan (från ursprunglig idé till slutligt offentliggörande):

Omgångsnummer	Ursprunglig idé	Slutligt offentliggörande
nr 1	2010-06-29	2013-01-01
nr 2	2011-09-06	2013-07-01
nr 3	2013-09-24	2014-07-01
nr 4	2014-04-23	planeras till 2015-07-01
nr 5	2015-04-21	Arbetet pågår

Första omgången innefattade tekniska krav för 11 produkter (kritikalitetsnivå 3) som trädde i kraft i början av 2013 och följdes av den andra omgången (11 produkter, juli 2013) och den tredje (12 produkter, juli 2014). Alla produkterna hade kritikalitetsnivå 3 för säkerhet. En fjärde omgång med tekniska krav för 10 produkter, även dessa med kritikalitetsnivå 3 för säkerhet, träder i kraft den 1 juli 2015. Förberedelserna för femte omgången har inletts. Industrisektorn deltar i urvalet av tekniska krav för produkter i denna omgång, baserat på en konsoliderad lista med produkter (på kritikalitetsnivå 3 för säkerhet) som presenteras för dem av de erkända organisationernas grupp för ömsesidigt erkännande (EU RO Mutual Recognition Group). Alla omgångar i systemet för ömsesidigt erkännande är relaterade till produkter i kategorin som endast kräver typgodkännande, eftersom kritikalitetsnivån för säkerhet visades vara låg. Därmed går det att samla erfarenheter av det nya systemet samtidigt som säkerhetsrisken är begränsad. När den fjärde omgången antas kommer de 44 tekniska kraven för produkter som kan omfattas av systemet att täcka in ca 50 procent av den totala certifiering för typgodkännande som krävs enligt de erkända organisationernas klassificeringsregler. Organisationerna anser att man i takt med att kritikalitetsnivån för säkerhet ökar måste beakta mer komplexa processer. Den produktförteckning som gäller i dag anses dock inte gå tillräckligt långt för att ha något mervärde för företagen eftersom den enligt tillverkningssektorn endast gäller för ett litet marknadssegment.

Medan de arbetade med harmoniseringen av de tekniska kraven hade de erkända organisationerna kunnat välja ett enkelt ömsesidigt godkännande av varandras certifikat, åtminstone för produkter med kritikalitetsnivå 3 för säkerhet. Det skulle ha gett snabbare framsteg som bättre hade motsvarat förväntningarna hos tillverkarna av marin utrustning.

III.Olösta problem

Överensstämmelse med säkerhetskrav

Systemet för ömsesidigt erkännande verkar lämpligt för att hantera de säkerhetsproblem som tas upp i artikel 10.1 i förordningen. Alla viktiga intressenter har enats om att säkerhet är av allt överskuggande betydelse.

De strängaste reglerna gäller för utarbetande och tillämpning av tekniska krav för certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande, och alla organisationer som erkänts av EU följer samma regler för att utfärda det nya certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande. Vidare kommer alla de certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande som utfärdas att ha exakt samma status över hela världen. Om en viss erkänd organisation skulle vägra godkänna ett certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande har gruppen av erkända organisationer infört interna rapporteringsförfaranden för att fastställa skälen till vägran och hantera den på lämpligt sätt, i enlighet med tredje stycket i artikel 10.1.

Intressenters medverkan

Det ska betonas att industrin för marin utrustning endast i begränsad omfattning medverkar i förfarandet för ömsesidigt erkänd certifiering.

Stora tillverkare av originalutrustning medverkar i högre grad i processen för ömsesidigt erkännande på grund av sina egna intressen och tidigare erfarenheter av liknande certifieringsprocesser inom andra internationella samarbeten, t.ex. internationellt standardiseringsarbete för elektriska och mekaniska produkter och utrustning. Mindre tillverkare däremot inte lika välinformerade eller delaktiga, vilket hänger samman med deras egenskaper, t.ex. att de är mindre till storleken och har begränsade administrativa och ekonomiska resurser. Denna grupp tillverkare av marin utrustning skulle uppskatta mer information om systemet med certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande. Det är just dessa intressenter som skulle kunna ha störst nytta av förordningen eftersom de mer sällan har råd med flera certifikat.

Ett antal olika intressenter delar synen att det saknas eller finns begränsat med information att tillgå 9 . Orsaken kan vara att systemet för ömsesidigt erkännande endast har varit i bruk och kunnat ses på marknaden under kort tid (alla gällande certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande har utfärdats under de senaste 18 månaderna).

För att öka medvetenheten om systemet med ömsesidigt erkännande i sina egna organisationer har alla erkända organisationer utarbetat interna processer för certifiering som omfattas av ömsesidigt erkännande. Detta gäller både inom EU och i övriga världen (dvs. huvudkontor och platskontor i hela världen för organisationer som erkänts av EU), med ett starkt samband med varje organisations internationella verksamhet. När denna rapport sammanställs har sammanlagt 14 certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande offentliggjorts 10 . Ett viktigt faktum är att de tillverkare som fått certifikaten inte endast har huvudkontor i EU-länderna utan även i Förenta staterna, Taiwan och Sydkorea. Även detta visar branschens internationella karaktär och hur viktigt det är med en så bred acceptans som möjligt för de utfärdade certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande.

Kostnad och administrativ börda

I nuläget råder bristande öppenhet om kostnaden för ett certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande.

Det är svårt att få en helhetsbild av den sammanlagda kostnaden, eftersom kostnaden för ett nytt certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande varierar beroende på vad certifikatet gäller. Kostnaden för det nya certifikatet för enkla massproducerade artiklar (t.ex. ventiler och elkomponenter) kan variera från motsvarande upp till dubbla priset för samma produkt jämfört med kostnaden för de enskilda typgodkännanden från erkända organisationer som tidigare krävdes. För en annan kategori av specifika produkter (t.ex. unika, icke-massproducerade produkter) kan kostnaden för det nya certifikatet som omfattas av ömsesidigt godkännande vara betydligt högre än ett typgodkännande från en enskild erkänd organisation. Däremot förefaller förnyelseavgifterna vara liknande som för typgodkännande. Det är allmän praxis bland erkända organisationer med förnyelse av certifieringen efter fem år. Detta gäller inte endast de certifikat som utfärdas inom systemet för ömsesidigt erkännande utan även för enskilda organisationers typgodkännanden (för de senare, se även IMO-cirkuläret MSC.1/Circ.1221 11 ). En bidragande orsak till att kostnaderna i vissa fall har ökat kan vara att testning i närvaro av vittnen krävs för vissa av de nya certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande, i kombination med att strängare standarder måste uppfyllas.

Preliminära resultat från den oberoende undersökningen visar att det varierar kraftigt hur lång tid det tar att få ett certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande (från 6 månader upp till 2 år) beroende på produkten och hur komplex processen är som helhet (dvs. den administrativa bördan). Till en del kan variationen också bero på att det endast har utfärdats ett fåtal certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande och att det därför är svårt att dra generella slutsatser om tidsåtgången. För en viss produkt har det rapporterats 12 att både certifikatet som omfattas av ömsesidigt erkännande och typgodkännandet från den enskilda erkända organisationen utfärdades samtidigt. Det är viktigt att ha i åtanke att det kan gå betydligt snabbare att få ett nytt certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande när fler certifikat utfärdas och processen har blivit mer standardiserad.

IV.Vägen framåt

Mekanismen för bedömning av kritikalitetsnivån för säkerhet

När det gäller produkter som kan bli föremål för certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande har det bara gjorts framsteg för kritikalitetsnivå 3. De erkända organisationerna har försökt inkludera den marina utrustningsindustrin i processen, vilket framgår av en lång rad 13 möten och initiativ sedan 2009. Nu är det viktigt att ta upp oron för säkerhetskonsekvenserna. Det går att använda samma riskbaserade tillvägagångssätt som de erkända organisationerna redan använder, bland annat de strängaste tekniska kraven för alla produkter 14 som tillhör kritikalitetsnivå 3 för säkerhet och ingår i de omgångar som redan pågår (första, andra och tredje) liksom i de kommande två omgångarna (fjärde och femte) med produkter som kommer att offentliggöras i framtiden (2015-07-01) respektive sommaren 2016), samt testning i närvaro av vittnen, när detta behövs för att få ett certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande. På så sätt kan systemet för ömsesidigt erkännande med tiden utvecklas snabbare och omfatta fler säkerhetsaspekter.

Om det ska gå att utveckla en mer avancerad och omfattande riskmodell för val av produkter som tillhör kritikalitetsnivå 4 för säkerhet måste olika intressentorganisationer medverka, bland annat försäkringsgivare. De erkända organisationerna planerar att genomföra en sex månader lång pilotstudie för att säkerställa att säkerheten bibehålls även på den högre kritikalitetsnivån (4).

Slutanvändares medverkan

Det verkar som om branschintressenter i EU deltar i relativt hög grad i de erkända organisationernas samrådsprocesser medan den internationella medverkan kunde bli högre i framtiden. Detta framgår bland annat av att av sju tillverkare som redan använder det nya certifikatet som omfattas av ömsesidigt erkännande för vissa av sina produkter har tre sina huvudkontor utanför EU (i Förenta staterna, Taiwan och Sydkorea). Detta skulle kunna öka den internationella acceptansen för certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande. Dessutom borde små tillverkare av originalprodukter uppmuntras att medverka eftersom de som grupp ofta är mindre delaktiga i tillämpningen av det aktuella systemet för ömsesidigt erkännande genom föreningar, informationsworkshoppar och liknande evenemang. Certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande skulle kunna förbättra marknadsåtkomsten för små och medelstora företag. Eftersom myndigheter över hela världen i dagsläget är tveksamma till att frivilligt erkänna certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande är detta i praktiken kanske en möjlighet endast för små och medelstora företag i EU som levererar till fartyg med en medlemsstats flagg. Men även om den frivilliga acceptansen behöver främjas ytterligare på internationell nivå skulle såväl tiden till marknad som administrationskostnaderna minska för företag med en bredare målgrupp.

Ytterligare överväganden

Det är i dag osäkert om de erkända organisationerna kommer att lyckas utarbeta krav för certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande för mer komplexa produkter inom en snar framtid. Utrustningstillverkarna är ivriga att föreslå en lista med möjliga nya produkter med en högre kritikalitetsnivå för säkerhet. SEA Europe och de erkända organisationerna har vidtagit åtgärder för detta, och har bland annat planerat möten med stora internationella branschintressenter för att diskutera, ta emot återkoppling och få rekommendationer om fler produkter som kan införlivas i systemet.

Den oberoende studien visade att en betydande andel av intressenterna (bland annat tillverkare, fartygsoperatörer, försäkringsgivare, skeppsbyggare, skeppsreparatörer) inte hade någon information om användning och godtagande av certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande och inte heller visste ifall sådana certifikat i dagsläget godtas av alla erkända organisationer.

En åtgärd kunde därför vara att försöka få genomslag för systemet för ömsesidigt erkännande hos en bredare publik genom att utnyttja evenemang för att sprida information (t.ex. workshoppar och seminarier) i kombination med bredare distribution av befintlig information om de tekniska kraven för produkter som kan omfattas av systemet. De två workshoppar som de erkända organisationerna och SEA Europe hittills har anordnat för detta ändamål bedöms ha haft avsedd effekt, och liknande insatser bör fortsätta.

Fler intressenter skulle kunna lockas att medverka om tid avsätts för att behandla rekommendationer och ta emot återkoppling om systemet genom tillgängliga kommunikationskanaler 15 , så att medvetenheten om det ökar. En bra bas för att utvidga systemet till nästa kritikalitetsnivå för säkerhet (nivå 4) kunde vara produkter/enheter för vilka erkända organisationer redan har gemensamma regler. Information till fartygsägare, skeppsbyggare och lokala inspektörer inom systemet för ömsesidigt erkännande kunde öka acceptansen ytterligare. Andra åtgärder för att främja systemet för ömsesidigt erkännande kunde vara större öppenhet om kostnaderna för att få certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande.

V.Slutsatser

Det system som utarbetats av de erkända organisationerna i EU följer förordningen, men enligt kritik från tillverkarna är hanteringen kring certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande ännu inte helt effektiv. Erfarenheten hittills är mycket begränsad men visar att leverantörer av komponenter fortfarande ansöker om certifikat från enskilda erkända organisationer och dessutom certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande. När testning i närvaro av vittnen krävs för certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande anses det ofta att kostnaden blir alltför hög (särskilt för små och medelstora företag). Eftersom det råder brist på information utanför kretsen av direkt berörda intressenter skulle fler evenemang för information och spridning kunna utnyttjas för att öka medvetenheten om och medverkan i systemet för ömsesidigt erkännande. Det viktigaste hindret är tveksamheten till frivilligt internationellt godtagande, och en dialog både mellan branschföreträdare och relevanta offentliga myndigheter kan öka förståelsen och acceptansen utanför EU av systemet med certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande. Systemet för ömsesidigt erkännande ger full säkerhet eftersom alla produkter som ska ingå i omgångarna av tekniska krav för produkter på kritikalitetsnivå 3 för säkerhet väljs ut med ett riskbaserat tillvägagångssätt och eftersom efterlevnad av de strängaste säkerhetsreglerna krävs. Det finns fortfarande utrymme för att utöka systemet med certifiering som omfattas av ömsesidigt erkännande till ett bredare urval av marin utrustning (t.ex. mer komplexa produkter eller material) på olika kritikalitetsnivåer för säkerhet.

Följande övergripande slutsatser kan dras i dagsläget:

Det system för ömsesidigt erkännande som utvecklats av de erkända organisationerna följer förordningen även om systemets omfattning ännu är begränsad och det bör utvecklas vidare. I dagsläget existerar certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande parallellt med typgodkännanden från enskilda erkända organisationer för samma produkter. De erkända organisationerna bör överväga att i lämpliga fall förenkla förfarandena för certifikat som omfattas av ömsesidigt erkännande, med målet att göra kostnaderna för certifikaten mer konkurrenskraftiga och fasa ut certifikat från enskilda erkända organisationer.

(1)

  http://ec.europa.eu/transport/modes/maritime/studies/maritime_en.htm  

(2)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/15/EG av den 23 april 2009 om gemensamma regler och standarder för organisationer som utför inspektioner och utövar tillsyn av fartyg och för sjöfartsadministrationernas verksamhet i förbindelse därmed (EUT L 131, 28.5.2009, s. 47).

(3)

Kommissionens genomförandedirektiv 2014/111/EU av den 17 december 2014 om ändring av direktiv 2009/15/EG vad gäller Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) antagande av vissa koder och tillhörande ändringar av vissa konventioner och protokoll.

(4)

Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1355/2014 av den 17 december 2014 om ändring av förordning (EG) nr 391/2009 vad gäller Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) antagande av vissa koder och tillhörande ändringar av vissa konventioner och protokoll.

(5)

Rådets direktiv 96/98/EG av den 20 december 1996 om marin utrustning (EGT L 046, 17.2.1997, s. 25)

(6)

  http://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/PDF/?uri=OJ:JOL_2004_150_R_0042_01&from=EN  

(7)

Se sidan 12 (Erkända organisationers strategi för att följa artikel 10) i: http://www.euromr.org/SiteAssets/Document%20Archive/EU_report_1212_L02.pdf  

(8)

Överenskomna tekniska krav för ömsesidigt erkännande: http://www.euromr.org/technical-requirements  

(9)

  http://www.easy-content.be/Documents/Open.aspx?guid={0CF8BB9B-3D56-4E4F-ABCF-B3F8991A6A81}

http://ec.europa.eu/transport/modes/maritime/studies/maritime_en.htm  

(10)

Se bilaga V till den oberoende undersökning som det hänvisas till i artikel 10.2 i förordning (EG) nr 391/2009: http://ec.europa.eu/transport/modes/maritime/studies/maritime_en.htm  

(11)

  http://www.iho.int/mtg_docs/industry/ECDIS_workshop_12/MSC_Circ1221.pdf  

(12)

  http://ec.europa.eu/transport/modes/maritime/studies/maritime_en.htm  

(13)

Se bilaga I till den oberoende undersökning som det hänvisas till i artikel 10.2 i förordning (EG) nr 391/2009: http://ec.europa.eu/transport/modes/maritime/studies/maritime_en.htm  

(14)

Se bilaga II till den oberoende undersökning som det hänvisas till i artikel 10.2 i förordning (EG) nr 391/2009: http://ec.europa.eu/transport/modes/maritime/studies/maritime_en.htm  

(15)

Begäran om ändringar eller klargöranden av tekniska krav för ömsesidigt erkännande och tillhörande dokumentation (på engelska): http://www.euromr.org/technical-requirements