52014SC0427

Innehållsförteckning

Sammanfattning. 3

1............ Inledning. 5

2............ Ekonomiskt läge och ekonomiska utsikter 5

3............ Problem och en utvärdering av den politiska dagordningen. 6

3.1......... Finanspolitik och beskattning. 6

3.2......... Finanssektorn. 13

3.3......... Arbetsmarknad, utbildning och socialpolitik. 14

3.4......... Strukturåtgärder som främjar hållbar tillväxt och konkurrenskraft 18

3.5......... Modernisering av offentlig förvaltning. 24

4............ Slutsatser 25

Översiktstabell 26

Bilaga. 31

Sammanfattning

Finland är på väg ut ur en två år lång recession. Den mindre återhämtning som väntas för 2014–15 är villkorad av en förbättring av den externa efterfrågesituationen, eftersom den inhemska efterfrågan fortsatt är svag. Tillväxten av reala BNP förutspås 2014 nå 0,2 % och arbetslösheten väntas fortsätta att stiga. Den industriella omstruktureringen fortsätter och ekonomin omorienterar sig mot tjänstesektorerna. Befolkningens åldrande får återverkningar för finländare i arbetsföra åldrar och för landets offentliga finanser.

Finland har sammantaget gjort vissa framsteg när det gäller att genomför 2013 års landsspecifika rekommendationer. Landet är i färd med att omvandla en långtgående reformagenda i konkreta politiska åtgärder. Reformagendan lades fram i augusti 2013 och innefattar åtgärder för att balansera de offentliga finanserna, reformera pensionssystemet, förbättra arbetsmarknaden samt gynna tillväxten. I mars 2014 aviserades långtgående konsolideringsåtgärder för 2015 års budget, tillsammans med stimulansåtgärder som finansieras genom försäljning av offentliga tillgångar. Alla de aviserade reformerna har dock ännu inte beskrivits närmare eller omvandlats i lagförslag, varför det är svårt att dra några slutsatser om deras utfall. Regeringen har konstaterat att ett finanspolitiskt hållbarhetsgap föreligger och har föreslagit heltäckande åtgärder för att komma åt problemet. En pensionsreform planeras till 2017, vilket innebär att lagstiftningen behöver ligga klar i slutet av 2015. Arbetsmarknadens parter har tilldelats uppdraget att närmare utarbeta reformen. En expertgrupp har i en uttömmande rapport angett inriktningen på reformen. Betydande framsteg har gjorts med den finanspolitiska ramen i och med ny lagstiftning som ger staten fler befogenheter att kontrollera kommunernas finanspolitiska mål samt pensionsfonderna. Dessa reformer avspeglas också i det nationella reformprogrammet, som även ger information om framstegen mot Europa 2020-målen.

De återstående problemen gäller huvudsakligen förbättringar av produktivitet, tillväxt och konkurrenskraft. Finland behöver dessutom till fullo utnyttja sitt potentiella arbetskraftsutbud för att motverka effekterna av sin åldrande befolkning.

· Konkurrenskraft: Finlands export har det senaste årtiondet förlorat betydande marknadsandelar. Industrisektorns strukturella förändringar måste underlättas så att nya företag bildas och växer och fyller igen det tomrum som uppstått genom nedgången i elektronik- och skogsbrukssektorerna. Finlands forsknings- och utvecklingspotential behöver till fullo tas i anspråk av företag som tillverkar varor och tjänster som går att sälja på marknaderna.

· Arbetsmarknaden: Det långsiktiga arbetskraftsutbudet är fortfarande det stora problemet på arbetsmarknaden, eftersom antalet personer som lämnar arbetsmarknaden nu är högre än de som träder in på den. Det är därför alltmer viktigt att få in så många tillgängliga arbetstagare som möjligt på arbetsmarknaden. Människors yrkesverksamma tid måste förlängas, och ungdoms- och långtidsarbetslösheten måste åtgärdas. I första hand verkar det vara möjligt att få in fler äldre och lågkvalificerade arbetstagare på arbetsmarknaden genom att skapa incitament för arbete, förbättra arbetsförhållandena, och ta fram målinriktade åtgärder för att öka deras deltagande i program för livslångt lärande.

· De offentliga finansernas hållbarhet: Finlands skuldkvot närmar sig nu 60-procentsnivån och förväntas 2015 överskrida den. På kort sikt tros underskotten fortsatt ligga under 3 % av BNP och det strukturella underskottet förväntas håller sig i närheten av det medellångsiktiga målet. Kostnader relaterade till åldrandet kommer på medellång och lång sikt att tynga budgeten. De offentliga tjänsternas effektivitet har inte hållit jämna steg med produktiviteten inom den privata sektorn.

· Den inhemska konkurrensen behöver ytterligare förbättras inom sektorer som är skyddade från extern konkurrens. Detaljhandeln domineras av några få aktörer och priserna är höga på den tjänstesektor som inte är exponerad för internationell handel, vilket drar ned konkurrenskraften.

1. Inledning

I maj 2013 föreslog kommissionen en rad landsspecifika rekommendationer för Finlands ekonomiska och strukturella reformer. På grundval av dessa rekommendationer antog Europeiska unionens råd i juli 2013 fem landsspecifika rekommendationer i form av en rådsrekommendation. Dessa landsspecifika rekommendationer rörde offentliga finanser, förvaltningsreformer, arbetsmarknad, konkurrens och konkurrenskraft. I föreliggande arbetsdokument från kommissionen görs en bedömning av hur dessa rekommendationer har genomförts i Finland.

Arbetsdokumentet innehåller en bedömning av de politiska åtgärderna i ljuset av kommissionens årliga tillväxtöversikt 2014[1] och den tredje årliga rapporten om förvarningsmekanismen[2], som offentliggjordes i november 2013.

I den årliga tillväxtöversikten presenteras kommissionens förslag för att bygga upp en samsyn vad gäller de prioriteringar som krävs för åtgärder på nationell nivå och EU-nivå under 2014. Tillväxtöversikten innehåller fem prioriteringar för att vägleda medlemsstaterna till förnyad tillväxt: att stärka de offentliga finanserna på ett differentierat och tillväxtfrämjande sätt, återställa normala lånevillkor i ekonomin, främja tillväxt och konkurrenskraft på såväl kort som lång sikt, tackla arbetslösheten och krisens sociala följdverkningar samt modernisera den offentliga förvaltningen. Den årliga rapporten om förvarningsmekanismen används som ett inledande granskningsverktyg för att avgöra om makroekonomiska obalanser föreligger eller riskerar att uppstå i medlemsstaterna. I den årliga rapporten om förvarningsmekanismen finns positiva tecken på att de makroekonomiska obalanserna i Europa håller på att korrigeras. För att se till att en fullständig och varaktig omfördelning uppnås, valdes Finland och 15 andra medlemsstater ut för en granskning av hur de makroekonomiska obalanserna byggts upp och åtgärdats. Dessa fördjupade granskningar offentliggjordes den 5 mars 2014 tillsammans med ett meddelande från kommissionen.[3]

Mot bakgrund av 2013 års rekommendation från rådet, den årliga tillväxtöversikten, rapporten om förvarningsmekanismen och den fördjupade granskningen lade Finland den 17 april 2014 fram ett nationellt reformprogram och ett stabilitetsprogram. Programmen innehåller närmare uppgifter om de framsteg som gjorts sedan juli 2013 och om regeringens framtida planer. Informationen i dessa program utgör grunden för bedömningen i detta arbetsdokument.

Programmen har gått på remiss i riksdagen och hos berörda parter.

2. Ekonomiskt läge och ekonomiska utsikter

Ekonomiskt läge

Under 2013 och i början av 2014 påverkades tillväxt och sysselsättning i Finland kraftigt av euroområdets fortsatta svaghet och av pågående strukturella förändringar i ekonomin. År 2013 befann sig Finlands ekonomi i en lågkonjunktur för andra året i rad. Real BNP sjönk 1,4 % efter att ha gått ned med 1 % 2012. BNP-nedgången var omfattande och påverkade den privata konsumtionen, export och i all synnerhet investeringarna. Den externa nettoefterfrågan hade en positiv effekt på tillväxten på grund av den starka importnedgången. Detta uppvägde delvis den negativa effekten av att den inhemska efterfrågan kraftigt sjönk. Arbetslösheten fortsatte gradvis att stiga och var vid årets slut 8,2 %, en nivå som senast nåddes 2010 när ekonomin just höll på att återhämta sig från krisen 2009. Underskottet i den offentliga sektorn uppgick till -2,1 %.

Ekonomiska utsikter

Den ekonomiska verksamheten började förbättras i mitten av 2013 men sjönk åter under det sista kvartalet. Ledande indikatorer ger fortfarande inte några tecken på att den inhemska efterfrågan återhämtar sig under första hälften av 2014. Förbättrade ekonomiska utsikter för Finlands viktigaste exportmarknader pekar på en exportdriven återhämtning 2014. I kommissionens vårprognos 2014 förutspås en fortsatt svag tillväxt 2014 på 0,2 % för hela året, som därefter ökar till 1,0 % år 2015.

Måttliga löneökningar och ihållande arbetslöshet påverkar den disponibla inkomsten, vilket begränsar ökningen av den privata konsumtionen. De fasta bruttoinvesteringarna väntas öka endast gradvis eftersom investeringar i utrustning hålls tillbaka av lågt kapacitetsutnyttjande, och av de få byggloven att döma blir byggverksamheten svag 2014. Utbudsförhållandena fortsätter att påverkas av omstruktureringen av industrin. Nya produkter och tjänster i sektorer som t.ex. kemikalier och metaller ersätter gradvis förlorad produktion inom IKT-branschen och pappersindustrin.

Exporten tros öka åren 2014–15, även om Finland förutspås förlora ytterligare exportmarknadsandelar. De måttliga löneavtalen är ett första steg mot ett återställande av konkurrenskraften i kostnadshänseende. Svag inhemsk efterfrågan kommer i sin tur att begränsa importen och medföra att nettoexporten genererar positiv tillväxt. Följaktligen förväntas bytesbalansen förbättras ytterligare.

Riskerna för de ekonomiska utsikterna är balanserade och huvudsakligen kopplade till utvecklingen på exportmarknaderna. Mest framträdande är de risker som har att göra med situationen på den ryska marknaden. Risker som beror på förhållandena på finansmarknaden förefaller begränsade och finansieringskostnaderna är fortsatt låga.

Stabilitetsprogrammet och det nationella reformprogrammet delar samma bakomliggande makroekonomiska utsikter och bygger på finansministeriets marsprognos. Prognosen skiljer sig inte avsevärt från kommissionens prognos för 2014 och 2015, även om den ekonomiska tillväxten båda åren förväntas bli något högre. I programmen ingår inte någon kvantifierad makroeffekt av strukturreformerna.

3. Problem och en utvärdering av den politiska dagordningen 3.1. Finanspolitik och beskattning

Budget- och skuldutveckling

Målet för stabilitetsprogrammet är att nå eller överskrida det medellångsiktiga målet från och minska det generella offentliga underskottet från -2,1 % av BNP 2013 till 1,1 % 2015. Finlands medellångsiktiga mål är ett strukturellt underskott på -0,5 %, vilket är oförändrat jämfört med fjolårets program och i linje med målen för stabilitets- och tillväxtpakten.

Det generella offentliga underskottet tros visserligen börja krympa senare än vad man tidigare planerat, men minskningen väntas nu bli snabbare. Finlands generella offentliga underskott låg 2013 på 2,1 % av BNP[4]. Enligt stabilitetsprogrammet från april 2013 skulle underskottet bli 1,9 %. För innevarande år tros saldot i de offentliga finanserna enligt stabilitetsprogrammet i stort sett förbli stabilt på -2,0 % av BNP. Statsbudgeten för 2014, antagen i december 2013, låg i linje med utkastet till budgetplan. Budgeten ändrades inte efter kommissionens påpekande vid bedömningen av utkastet till budgetplan av risken för en betydande avvikelse från kraven i stabilitets- och tillväxtpaktens preventiva aspekt. Underskottet 2014 tros bli -2,0 % ; vilket är större än enligt 2013 års stabilitetsprogram, där en förbättring till -1,3 % av BNP väntades för 2014. Enligt 2013 års utkast till budgetplan skulle underskottet nå -1,9 % av BNP 2014.

Även om kommissionens vårprognos för 2014 förutspår lägre ekonomisk tillväxt för 2014 och 2015 än vad som görs i stabilitetsprogrammet, är prognoserna för intäkter och utgifter liknande. I både kommissionens vårprognos och den nationella prognosen drivs den ekonomiska tillväxten på av nettoexporten. Konsumtion och investeringar väntas fortsatt vara svaga 2014 och återhämta sig först 2015. För 2014 väntas intäkterna enligt kommissionen vårprognos bli marginellt lägre och utgifterna högre än i stabilitetsprogrammet. Skillnaden beror delvis på olika tillväxtprognoser, och i kommissionens prognos används aktuellare data i fråga om intäkter och utgifter för 2013. Skillnaden på utgiftssidan beror till stor del på den väntade utvecklingen av ersättningarna till offentliganställda där stabilitetsprogrammet förutspår en större minskning än vad som anges i kommissionens prognos.

Enligt programmet kommer saldot i de offentliga finanserna att stabiliseras och förbättras under programperioden. Underskottet tros 2014 bli detsamma som 2013, men från och med 2015 förväntas det sjunka och vändas i ett överskott på 0,3 % av BNP 2018. Den förväntade förbättringen tros komma tidigt, med en förbättring på 0,9 % av BNP 2015 och därefter mindre. I det föregående programmet ansågs att underskottet skulle ha stabiliserats 2013 med en gradvis förbättring redan från 2014. Men då den reala BNP-tillväxten 2013 var 1,9 procentenheter lägre än vad som förväntades i 2013 års stabilitetsprogram uppnåddes inte underskottsmålet. Det nominella underskottet ökade därför 2013, medan det strukturella underskottet däremot förbättrades.

|| Faktaruta 1. Centrala åtgärder Centrala finanspolitiska åtgärder ||

|| Intäkter || Utgifter ||

|| 2013 ||

|| · Höjningar av statens skatteintäkter (+0,7 % av BNP) || · Statliga utgiftsnedskärningar (-0,2% av BNP) ||

|| 2014 ||

|| · Höjningar av statens skatteintäkter (+0,7 % av BNP) || · Statliga utgiftsnedskärningar (-0,5 % av BNP) ||

|| 2015 ||

|| · Höjningar av statens skatteintäkter (+1,1 % av BNP) || · Statliga utgiftsnedskärningar (-1,6 % av BNP) ||

|| 2016 ||

|| · Höjningar av statens skatteintäkter (+1,4 % av BNP) || · Statliga utgiftsnedskärningar (-1,6 % av BNP) ||

|| 2017 ||

|| · Höjningar av statens skatteintäkter (+1,4 % av BNP) || · Statliga utgiftsnedskärningar (-1,8 % av BNP) ||

|| Anm.: Budgetkonsekvenserna i tabellen är de effekter som rapporterats i programmet, dvs. av de nationella myndigheterna. Positiva tecken betyder att intäkterna/utgifterna ökar till följd av denna åtgärd. ||

Jämfört med 2013 sätter man i årets program upp mer ambitiösa mål för minskningen av underskottet från och med 2015. Tidigare troddes underskottet bli -0,5% av BNP 2017, medan de offentliga finanserna enligt det nya programmet förväntas vara i balans 2017. Skälet till förbättringen 2015 är de konsolideringsåtgärder som beslutades i mars 2014. Regeringen fattade beslut om ett flertal specifika åtgärder för konsolideringen av de offentliga finanserna, och dessa beaktas i stabilitetsprogrammet. De aviserade åtgärderna är tydligt definierade och utspelet är trovärdigt och tar formen av offentliga riktlinjer till ministerierna om hur utkasten till budgeten avseende 2015 ska utarbetas. Åtgärder i det strukturpolitiska programmet har mindre direkta följder 2014 och 2015, men kommer att få avsevärt inflytande på medellång och lång sikt.

Minskningen av underskottet förväntas ske genom intäktsökningar och utgiftskontroll. De offentliga intäkterna förväntas öka från 56,0 % av BNP till 57,3 % 2017 och utgifterna planeras gå ned från 58,1 % av BNP till 57,3 %. Den planerade intäktsökningen bygger huvudsakligen på ökade intäkter från skatter på inkomst och förmögenhet. På utgiftssidan ligger tonvikten på reduktionen av ersättningar till anställda (som andel av BNP) och fasta bruttoinvesteringar. Engångsåtgärder spelar inte någon betydande roll.

Risken att programmålen inte uppnås är framför allt kopplade till de makroekonomiska utsikterna. I kommissionens vårprognos 2014 förväntas en 0,3 procentenhet lägre tillväxt 2014 och 0,4 procentenhet lägre tillväxt 2015. Riskerna i tillväxthänseende är för det mesta kopplade till den externa utvecklingen. De viktigaste nedåtriskerna är vad som händer i Ryssland, som tillhör Finlands viktigaste handelspartner.

Finlands omräknade strukturella saldo[5] motsvarade 2013 det medellångsiktiga målet och ingen anpassning torde behövas 2014. Enligt programmet skulle Finland dock 2014 avvika från det medellångsiktiga målet med -0,2 procentenheter, och avsluta året med ett strukturellt saldo på -0,7 % av BNP. Till följd av ett stort produktionsgap ger paktens preventiva aspekt Finland möjligheten 2015 att göra en anpassning under riktvärdet på 0,5 procentenheter av BNP – minimikravet för 2015 är därför en åtstramning på 0,1 %. Emellertid syftar programmet till att uppnå en förbättring med 0,4 procentenheter, vilket överstiger de 0,2 procentenheter som krävs för att nå det medellångsiktiga målet. Finland skulle följaktligen uppnå det medellångsiktiga målet 2015 med en liten marginal för en eventuellt ogynnsam utveckling. Från 2016 och framåt planerar Finland att ligga över det medellångsiktiga målet. Enligt informationen i stabilitetsprogrammet kommer de statliga utgifternas ökningstakt, rensade från diskretionära åtgärder på inkomstsidan, år 2014 inte att överstiga det medellångsiktiga referensvärdet för den potentiella BNP-ökningen på 0,78 %. De statliga utgifternas ökningstakt 2015, rensade från diskretionära åtgärder på inkomstsidan, väntas bidra till en årlig strukturell anpassning till det medellångsiktiga målet på 0,3 % av BNP. Detta beror på att ökningstakten för dessa utgifter ligger under 0,6 %, dvs. det tillämpliga lägre referensvärdet under utgiftsriktmärket.[6]

 Kommissionens prognos för struktursaldot liknar beräkningarna i stabilitetsprogrammet och liknande resultat uppnås vad gäller efterlevnaden av det medellångsiktiga målet och utgiftsriktmärket. Kommissionens omräkningar av de uppgifter som lades fram i programmet utmynnade i samma slutsats.

Faktaruta 2. Finlands ställning i förhållande till stabilitets- och tillväxtpakten

Finland är föremål för paktens preventiva aspekt och uppfyller sitt medellångsiktiga mål år 2013. Landet förväntas inte nå sitt medellångsiktiga mål 2014, men planerar att återgå till det 2015 och stanna där under resten av programperioden. Landet torde därför upprätthålla en sund ställning i de offentliga finanserna vilket säkerställer efterlevnaden av det medellångsiktiga målet.

På grundval av uppgifterna i stabilitetsprogrammet och kommissionens vårprognos 2014 är slutsatsen att det först 2014 finns risk för en avvikelse från det medellångsiktiga målet. Under bedömningen av utkastet till budgetplan för 2014 antyddes i kommissionen höstprognos 2013 en risk för en avsevärd avvikelse, men storleken på denna eventuella avvivelse förefaller nu mindre. Finland förefaller likaledes följa utgiftsriktmärket för 2014.

Efter en helhetlig bedömning av Finlands budgetplaner, där struktursaldot utgör referensvärde, med bl.a. en analys av utgifterna efter diskretionära åtgärder på inkomstsidan, förefaller anpassningsbanan mot det medellångsiktiga målet vara lämplig 2013 och 2015. En oväsentlig avvikelse förväntas 2014 från anpassningsbanan mot det medellångsiktiga målet, men med hänsyn till de finanspolitiska åtgärder som aviserats för 2015, väntas den helt korrigeras påföljande år.

Finlands bruttoskuldkvot är på väg uppåt, men växer långsammare än prognosen i föregående stabilitetsprogram och i utkastet till budgetplan. Enligt programmet kommer skuldnivån att öka från 57 % av BNP 2013 till 61,4 % 2016 för att därefter långsamt börja sjunka. Svåra ekonomiska förhållanden – vilket framgår av det stora produktionsgapet – spelar en viktig roll i denna skuldökning. Överskott från socialförsäkringssektorn används dessutom inte för att betala av statliga och kommunala skulder, varför stock-/flödesjusteringarna förefaller driva på skuldökningen. Med den väntade minskningen av det statliga underskottet på grund av konsolideringsåtgärderna från mars 2014 förefaller dock den lägre skuldökningen realistisk och ligger i linje med kommissionens prognos. Eftersom skuldkvoten enligt planerna år 2015 kommer att överstiga referensvärdet på 60 % kommer kommissionen att utarbeta en rapport i enlighet med artikel 126.3 i EUF-fördraget med en analys om huruvida Finland följer fördragets skuldkriterium eller ej.

Finanspolitisk ram

Finland fick 2013 inte någon landsspecifik rekommendation avseende den finanspolitiska ramen. Oaktat detta har Finland genomfört åtgärder för att förbättra den finanspolitiska ramen. Framför allt ratificerade landet finanspakten i slutet av 2012 och har i inhemsk lagstiftning införlivat regeln om strukturell budgetbalans[7] och vidtagit särskilda åtgärder för att genomföra detta i sekundärlagstiftningen[8]. Finlands finanspolitiska ram är för närvarande kopplad till fleråriga utgiftstak. Ramen är kopplad till mandatperioderna, och erfarenheterna av ramen tyder på att regeringen i stort sett följer reglerna. Varje år beslutar regeringen om statliga utgiftstak för de kvarstående åren av sin mandatperiod, som definierar den fleråriga budgetramen. Efterföljande årliga beslut om årliga utgiftstak vidtas på grundval av denna ram. I februari 2014 förstärktes den finanspolitiska ramen ytterligare genom ett beslut att tillåta staten att även planera och övervaka kommunernas utgifter samt pensionsfonderna.

Beslut om utgiftstak fattas i slutet av mars varje år, varvid årstak för offentliga utgifter fastställs för de kommande fyra åren. Dock innehåller lagstiftningen varken krav på balanserade (nominella) budgetar eller begränsningar av årsunderskotten. Målet är ambitiöst vad gäller kontrollen av budgetkostnaderna samtidigt som man försöker ha tillräcklig flexibilitet för att reagera på förändringar i den ekonomiska miljön. Ramen omfattar inbyggda automatiska stabilisatorer, eftersom vissa utgifter inte omfattas av begränsningarna. Det förefaller dock finnas begränsad flexibilitet för att åtgärda problem som uppstår under året. Om en tillväxtprognos avsevärt revideras ned under året saknas rutiner för justera utgiftstaken i enlighet därmed. Detta var fallet 2013 när ett beslut om utgiftstak fattades på grundval av en förväntad BNP-ökning med 1,6 % 2014. BNP-prognosen reviderades därefter ned avsevärt, men inga ändringar gjordes av utgiftstaksbeslutet.

Statens revisionsverk har anförtrotts finanspolitiska rådets ansvarsområden medan finansministeriet fortsatt ansvarar för prognoserna. Finanspolitiska rådet övervakar det finanspolitiska regelverket, framför allt efterlevnaden av det medellångsiktiga målet, men det yttrar sig inte om den makroekonomiska prognos som ligger bakom stabilitetsprogrammet eller utkastet till budgetplan. Den makroekonomiska prognosen som underbygger stabilitetsprogrammet har utarbetats av finansministret. Finansministeriet har föreslagit lagändringar för att genomföra direktivet om budgetramar och förordningen om övervakning av utkast till budgetplaner – vari krav finns om prognosernas oberoende –[9] för att även säkra prognosarbetets formella oberoende inom finansministeriet. Ändringarna har dock ännu inte antagits.

Långsiktig hållbarhet

Finlands finanspolitiska hållbarhet förefaller vara utsatt för stora risker på medellång sikt. Det medellångsiktiga hållbarhetsgapet[10] – som visar den anpassning som krävs fram till 2020 för att få ned skuldkvoten till 60 % av BNP 2030 – ligger på 2,1% av BNP, och är primärt relaterat till förväntade kostnader för en åldrande befolkning vilka fram till 2030 är lika med 2,3 procentenheter av BNP. På lång sikt förefaller Finlands finanspolitiska hållbarhet också vara utsatt för stora risker, primärt med anledning av att de beräknade kostnaderna för den åldrande befolkningen är lika med 4,7 procentenheter av BNP på mycket lång sikt. Det lågsiktiga hållbarhetsgapet[11] på 6 % av BNP visar vilken anpassning som krävs för att den offentliga skuldkvoten inte ska öka för evigt. Riskerna skulle minska om det strukturella primärsaldot återgick till de högre värden som tidigare observerades, såsom genomsnittet för perioden 2004–2013. Finland bör därför lämpligen bibehålla tillräckliga primära överskott och ytterligare begränsa den åldersrelaterade utgiftsökningen[12] för att bidra till de offentliga finansernas hållbarhet på medellång och lång sikt.

Finland rekommenderades 2013 att se till att långvården är kostnadseffektiv och hållbar och att inrikta sig mer på förebyggande, rehabilitering och självständigt boende. Föreliggande arbetsdokument utmynnar i slutsatsen att Finland har gjort betydande framsteg vad gäller denna rekommendation (för den fullständiga bedömningen av den landsspecifika rekommendationen, se översiktstabellen i avsnitt 4). Rekommendationen byggde på resultaten från 2012 års rapport om den åldrande befolkningen där avsevärda ökningar förutspåddes av kostnaderna för långvården. Ny lagstiftning[13] om social- och hälsotjänster för äldre, med starkare fokus på förebyggande, rehabilitering, självständigt boende och hemvård samt på förbättrad vårdsamordning trädde i kraft i juli 2013. Detta är en långtgående, trovärdig och relevant åtgärd som bör bidra till minskat behov av institutionsvård och begränsa framtida kostnader för långvård, eftersom den i överensstämmelse med 2014 års nationella reformprogram redan har utmynnat i reviderade kvalitetsrekommendationer och en handlingsplan för att minska institutionsvården för äldre. Behovet att minska institutionsvården berörs också i det strukturpolitiska programmet, där ett särskilt mål finns om minskade utgifter för institutionsvård.

Finland har konstaterat att hållbarhetsgapet är ett problem och utarbetade 2013 ett strukturpolitiskt program för att återgärda detta och få ny fart på tillväxten. Det politiska programmet syftar till att öka arbetskraftsinsatsen och den potentiella tillväxten i ekonomin, men är även inriktad på områden som exempelvis långvård och pensionsreform (som diskuteras närmare i följande avsnitt).

Skattesystemet

Finland hade 2013 ett av de högsta skattetrycken bland medlemsstaterna, med en struktur som orienterar sig mot direkta skatter, främst personlig inkomstskatt. För att stödja konsolideringsansträngningarna och uppnåendet av Europa 2020-miljömålen skulle Finlands skattesystem kunna göras mer tillväxt- och miljövänligt.

Finland fick 2013 inte någon landsspecifik rekommendation om skattesystemet. Landet har detta oaktat genomfört reformer på detta område, huvudsakligen genom en finjustering av skattesatserna för att sänka låginkomsttagarnas skatter och höja höginkomsttagarnas. Från 2014 är bolagsinkomstskatten sänkt, men beskattningen av utdelningar något högre. Åren 2014 och 2015 fortsatte Finland att höja olika konsumtionsskatter.

Enligt det regeringsprogram som de nuvarande koalitionspartierna enades om 2011, ska konsolideringsåtgärderna fördelas lika på skattehöjningar och utgiftsnedskärningar. I praktiken har en benägenhet funnits att höja skatterna. Detta beror på nedskurna transfereringar till kommunerna, som staten räknar som utgiftsnedskärningar, men som medför att kommunerna, på grundval av sina rättigheter och skyldigheter höjer de kommunala skatterna. Kommunerna tillgriper huvudsakligen inkomstskatten för att öka sina intäkter och den kommunala fastighetsbeskattningen står endast för cirka 6,5 % av deras skatteintäkter. Andelen intäkter från periodiskt återkommande fastighetsskatter uppgick 2012 till 0,7 % av BNP (EU-genomsnitt: 1,5 %). I mars 2014 gavs kommunerna mer flexibilitet att öka fastighetsskatterna. Det sker en fortlöpande utvärdering av det beskattningsbara fastighetsvärdet. Skatten på bostäder går upp eftersom möjligheten till skatteavdrag för bolåneräntor gradvis har sänkts de senaste åren. 2014 inskränks avdraget till 75 % av inbetalda bolåneräntor och den avdragsgilla delen fortsätter att reduceras med 5 procentenheter varje år, tills den begränsats till 50 %. Detta väntas begränsa en skevhet i bostadsbeskattningen som lockar till skuldsättning.

År 2012 stod miljöskatteintäkterna för 7 % av alla intäkter, men vissa aspekter av miljöbeskattningen skulle kunna ses över för att bredda skattebasen och öka intäkterna, och bidra till uppnåendet av utsläppsmålet för sektorer som inte omfattas av utsläppshandelssystemet. Intäkterna från miljöskatter i Finland är högre än EU-genomsnittet som andel av BNP (FI: 3,1 %, EU: 2,4 % år 2012). Minskningen av miljöskadligt stöd är ett centralt område som lyftes fram i 2014 års tillväxtöversikt. Med hjälp av skatteordningar subventionerar Finland fortfarande vissa branscher och verksamheter, trots att samma mål skulle kunna uppnås på ett mindre miljöskadligt sätt. Finland skulle gynnas av att sänka de skadliga stöden, eftersom detta skulle dämpa de negativa effekterna på miljön och ge ekonomiska fördelar som t.ex. extra intäkter samt frigöra medel för att stödja övergången mot en resurseffektiv och koldioxidsnål ekonomi, vilket även minskar risker kopplade till potentiella energiprisökningar. Detta skulle ge incitament till miljöinnovation och främja företagens konkurrenskraft. Dessa frågor tas upp i det strukturpolitiska programmet och miljöministeriet offentliggjorde en studie om miljöskadligt stöd 2013[14].

3.2. Finanssektorn

Finanssektorn fungerar fortsatt väl i förhållande till många andra nationella finanssektorer i euroområdet. Banksektorn behövde inte något statligt stöd under krisen. Antalet nödlidande lån har inte ökat och kvarstår på låg nivå (0,7 %). Vidare har banksystemet fortsatt att vara lönsamt totalt sett med en genomsnittlig avkastning på eget kapital på ca 10 %, vilket resulterade i förbättrad solvens — den genomsnittliga kapitaltäckningsgraden ligger på omkring 14 %. Finland fick inte någon landsspecifik rekommendation 2013 gällande politiken inom finanssektorn.

Finanssektorn har i hög grad integrerats med nordiska bankkoncerner. Utländska banker står för omkring två tredjedelar av sektorns tillgångar. Beslut av moderbanken rörande exempelvis derivatredovisning eller fördelning av medel mellan internationella bankkoncerners filialer kan få betydande effekter på den finansiella styrkan hos de filialer som verkar i Finland och därför också på den inhemska bankmarknaden. Gränsöverskridande samarbete mellan olika tillsynmyndigheter är följaktligen avgörande för att övervaka koncernernas resultat och stabilitet, särskilt vad gäller kvaliteten på tillgångar och likviditet. Bankunionen kommer att förändra strukturen på det nordiska samarbetet, eftersom ECB blir värdtillsynsorgan för svenska och danska bankers dotterbolag i Finland.

Vad Finlands bl.a. måste göra är att främja företagens tillväxt och internationalisering, bl.a. genom kapitaltillskott. Tillgången till riskkapital i Finland har i allmänhet varit god,[15] men tillgången till tillväxtkapital har betraktats som en av de tillväxtbegränsande faktorerna. För att komma till rätta med detta har regeringen ökat tillgängligheten av riskkapital, främst genom fond-i-fond-investeringar. För åren 2014–2017 har 230 miljoner euro anslagits för att uppmuntra finansiering via riskkapitalfonder — delvis med asymmetrisk vinstfördelning. Enligt 2014 års nationella reformprogram har nära 300 miljoner euro investerats via programmet Vigo, med knappt 25 % offentlig finansiering. För att undvika en uteslutning av privata investerare vill regeringen inte täcka mer än 10 % av riskkapitalmarknaden. En skattelättnad för företagsänglar finns för 2013–2015, även om den år 2013 inte verkar ha ökat investeringsbeloppet. Statens aktiviteter på riskkapitalområdet är fortfarande uppdelade på tre organisationer, vilket ökar de administrativa kostnaderna och faran för överlappningar. Sammanfattningsvis innebär insatserna för att främja tillväxtfinansiering att man åtgärdat finansieringsproblemen, men det återstår att se om detta räcker till för att stimulera en stadig tillväxt.

3.3. Arbetsmarknad[16], utbildning och socialpolitik

Det finska arbetsmarknaden fungerade relativt väl under krisen — men pressande problem av demografisk natur. Antalet personer som varje år lämnar arbetskraften överstiger det antal som tillkommer. Med tanke på att befolkningen åldras är det viktigt att få ut hela den potentiella arbetskraften på arbetsmarknaden. Brister på arbetskraft råder redan nu inom vissa yrken. För att upprätthålla utbudet av arbetskraft är det viktigt att förbättra inträdet på arbetsmarknaden och förhindra en tidig pensionering av arbetstagare. En förlängning av den yrkesverksamma perioden och åtgärder för att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten och strukturell arbetslöshet är fortsatt viktiga utmaningar för Finland. När det gäller konkurrenskraften på kostnadssidan är Finlands konkurrensläge också fortsatt problematiskt, även om löneutvecklingen 2013 var måttlig.   

Finland rekommenderades 2013 att vidta olika arbetsmarknadsåtgärder. Landet rekommenderades först och främst att få in fler äldre arbetstagare på arbetsmarknaden, höja den reella pensionsåldern genom att anpassa pensionsåldern eller pensionsförmånerna till förändringar i den förväntade livslängden och vidta fortlöpande åtgärder för att förbättra ungdomars och långtidsarbetslösas ställning på arbetsmarknaden, med särskilt fokus på yrkesrelevant kompetensutveckling. Föreliggande dokument utmynnar i slutsatsen att Finland har gjort vissa framsteg med de åtgärder som vidtagits på grundval av denna rekommendation.

Finland har gjort begränsade framsteg med att öka sysselsättningsgraden bland äldre arbetstagare. Sysselsättningsgraden för åldersgruppen 60–64 var 2012 bara 42,9 %. Trots den flexibla pensionsåldern mellan 63–68 år och en tredubbling av pensionens tillväxtprocent efter 63 års ålder, var antalet pensionsavgångar under 2012 genom lagstadgad inkomstgrundad pension vid 63 års ålder nästan dubbelt så högt som det sammanlagda antalet pensionsavgångar vid 64 eller 65 års ålder. Tidig avgång från arbetsmarknaden sker huvudsakligen på grund av funktionshinder eller via ”arbetslöshetstunneln”, dvs. förlängda arbetslöshetsförmåner som finns tillgängliga för äldre arbetslösa. Finland har satt som mål att höja den faktiska pensionsåldern till minst 62,4 år senast 2025. År 2012 var den dock 60,9 och enligt Pensionsskyddscentralens beräkningar kommer den, med utgångspunkt i dagens trender, bara att höjas till 61,5 år fram till 2025.[17]

Arbetsmarknadens parter arbetar på sina förslag till en pensionsreform, som ska genomföras av den nya regeringen efter riksdagsvalet våren 2015. De exakta innehållet är ännu inte känt. Den grupp av sakkunniga som arbetsmarknadsparterna har utsett för att hjälpa till med förberedelserna av reformen kom till slutsatsen att de senaste årens reformer inte räcker till för att nå upp till det mål som satts för 2025, och att det finska pensionssystemet bättre borde anpassas till den förväntade längre livslängden. [18] Insikten har infunnit sig om att den koefficient för förväntad livslängd som redan införts och tredubblingen av pensionens tillväxtprocent efter 63 år förefaller ha haft begränsade effekter på pensioneringspraxis. I synnerhet är detta fallet för lågkvalificerad arbetskraft. Den förväntade livslängden ökar dessutom snabbare än vad man tidigare trott och om människor inte anpassar sig till detta genom att arbeta längre kommer pensionerna att krympa. Däremot skulle en koppling mellan pensionsålder och förväntad livslängd få pensionernas hållbarhet och tillräckliga storlek att stämma ihop med åldrandet av befolkningen.

Pensionsreformen skulle vara den viktigaste faktorn i höjningen av den reella pensionsåldern, men det är inte sannolikt att målet kan uppnås utan ytterligare åtgärder för att förbättra anställbarheten bland äldre arbetstagare.  Yrkesutbildning och åtgärder som förbättrar hälsan samt säkerhet och kvalitet inom arbetslivet, verkar vara de huvudområden som man kan göra något åt för att nå målet. Reducerad arbetsförmåga är bland de största skälen till att 25 000 personer årligen beviljas invalidpension. De äldre arbetstagarna deltar avsevärt mera sällan i livslångt lärande jämfört med hela befolkningen. Det totala deltagandet i livslångt lärande är det tredje högsta i EU (24,3 % 2012), men för åldersgruppen 55–64 är siffran cirka 13,5 %. Arbetsmarknadens parter har — tillsammans med behöriga ministerier, Folkpensionsanstalten och Pensionsskyddscentralen — lagt fram en rapport om anställbarheten bland människor med partiell arbetsförmåga.[19] Detta initiativ går i rätt riktning men genomförandeåtgärder behövs ute på arbetsplatserna.

Den relativt låga arbetslösheten och den höga sysselsättningsgraden i Finland döljer vissa svagheter. Skillnaderna i arbetslöshet mellan olika regioner är stora och regeringen beräknar att den strukturella arbetslösheten 2013 låg på omkring 4,5 %. Detta antyder att arbetsmarknadens förmåga att anpassa sig till den pågående omstruktureringen av traditionella industrier är begränsad. En av faktorerna bakom de regionala skillnaderna skulle kunna vara stora skillnader i bostadspriserna mellan regionerna, delvis beroende på begränsad marktillgång i tillväxtregionerna. Enligt det nationella reformprogrammet skulle detta kunna åtgärdas genom att kommunerna tvingas att erbjuda bostadsmöjligheter genom förändringar av byggregelverket. 

På arbetsmarknaden finns grupper där sysselsättningsgraden är låg. Häri ingår lågkvalificerade[20] och medborgare från länder utanför EU.[21] Dessutom är andelen deltidssysselsättning låg, sysselsättningsgraden bland personer som hunnit halvvägs genom sina yrkesverksamma liv (24–54) har sjunkit[22] sedan 2009. Endast omkring 20 % av ungefär 180 000 personer i arbetsför ålder med funktionshinder förvärvsarbetar.

I Finland är sysselsättningsgraden bland låglönegrupperna jämförelsevis låg. Detta skulle kunna tyda på att det antingen råder utbudsbrist på sådana arbeten, eller att det finns stelheter på arbetsmarknaden som begränsar möjligheterna att sluta löneavtal som är tillfälliga, avser deltid eller ger en relativt låg lön. Även om detta har uppenbart gynnsamma effekter för förvärvsarbetande som lever i mycket stor fattigdom skulle frånvaron av sådana arbeten kunna innebära att grupper som t.ex. lågkvalificerad arbetskraft eller migranter inte kommer att kunna hitta sysselsättning. ”Flitfällan” är en indikator som mäter den faktiska skattesats som skulle tillämpas på inaktiva personer som funderar på att börja arbeta. Flitfällan är avskräckande om skatterna är höga eller om inkomstprövade förmåner i hög grad dras för den som börjar arbeta. I det fallet vore inaktiva personer föga motiverade att acceptera ett arbete. År 2012 skulle den reella skattesatsen för den som växlar från socialbidrag till arbete på en lönenivå motsvarande 67 % av genomsnittsinkomsten bli mellan 67 och 94 % för familjer med en förvärvsarbetare, beroende på antalet barn. Målinriktade åtgärder för att öka incitamenten att börja arbeta skulle vara ett sätt att höja sysselsättningsnivåerna. Från 2014 får den som är utan arbete tjäna upp till 300 euro utan minskade förmåner – vilket fungerar som incitament för att börja arbeta. Ytterligare åtgärder i samma riktning förefaller behövas, vilket också diskuteras i en rapport som analyserar låglönejobben i Finland[23]. Ett orosmoment är att lågkvalificerade arbetstagares deltagande i livslångt lärande till och med är lägre än för de äldre arbetstagarna: endast 10,7 %.

Ungdomsarbetslösheten är avsevärt högre än den totala arbetslösheten trots åtgärder. Medan den totala arbetslösheten uppgick till 8,2 % 2013, uppgick ungdomsarbetslösheten till 19,9 %. I regeringens strukturpolitiska program för 2013[24] ingår välkomna initiativ om att öka sysselsättningen bland unga med hjälp av åtgärder som även bör förlänga det yrkesverksamma livet med ett halvt år i början. Dessa initiativ omfattar både yrkesutbildning och högre utbildning, som kombinerar yrkesutbildning på gymnasienivå och lärlingsutbildning. Sammantaget har Finland gjort betydande framsteg för att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten. Den förbättrade ungdomsgarantin från januari 2013 är en långtgående och väl målinriktad åtgärd i partnerskap mellan den offentliga och privata sektorn och de människor den gäller under delat ansvar mellan de berörda parterna. Den är både väl målinriktad och realistisk, men för att fungera kräver den effektiv samordning (nationella, regionala och kommunala myndigheter, fackföreningar, unga människor och flera ministerier), som ger ytterligare lärlingsplatser samt stabil långsiktig finansiering.

Antalet personer som varit utan arbete i mer än ett år ökar, liksom antalet personer som varit arbetslösa i mer än två år. Många människor har slutat söka arbete[25] och kommer sannolikt att få det svårt att ta sig in på arbetsmarknaden igen när ekonomin vänder, eftersom antalet övergångar från långtidsarbetslöshet till anställning i Finland ligger under EU-genomsnittet.[26] Detta påkallar målinriktade aktiveringsåtgärder.[27] I november 2013 hade 6 000 personer deltagit i ett pilotprojekt om långtidsarbetslöshet, som sedan september 2012 bedrivits i 65 kommuner. Även om detta antal verkar blygsamt kan projektets viktigaste bidrag vara de nya servicemodeller och bästa praxis som kommunerna kan utnyttja, särskilt som deras ansvar för att stödja långtidsarbetslösa utökas vid en tidpunkt när de genomgår en stor kommunreform. Dessutom utsätter redan de växande klientvolymerna arbetsförmedlingarna för påfrestningar efter 2013 års reform.

Åtgärderna för långtidsarbetslösa och ungdomsarbetslösa överensstämmer med prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten för 2014 och bekräftas i 2014 års nationella reformprogram. De är relevanta och långtgående. När det gäller trovärdigheten kommer en permanent förbättring av yrkesrelevant kompetens och målgruppernas ställning på arbetsmarknaden, bl.a. genom yrkesutbildning och målinriktade aktiveringsåtgärder, att ta tid och kan endast uppnås om åtgärderna blir helt genomförda. De steg som tagits går i rätt riktning, men något genombrott har ännu inte skett och de bakomliggande politiska utmaningarna kvarstår.

Finland fick 2013 en landsspecifik rekommendation om att anpassa lönerna till produktivitetsutvecklingen. Arbetsmarknadens parter nådde en nationell löneöverenskommelse i oktober 2013 med måttliga lönehöjningar åtminstone fram till slutet av 2015. Detta är en långtgående, relevant och trovärdig åtgärd som också ligger i linje med prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten 2014. Noteras bör att det ännu kommer att ta tid att få ned enhetsarbetskostnaderna till samma nivå som hos Finlands viktigaste konkurrenter. Överenskommelsen utgör ändock ett betydande framsteg vad avser rekommendationen att anpassa lönerna till produktiviteten.

Utbildning

Skolpliktsåldern kommer 2015 att höjas till 17 år och regeringen planerar att göra förskolan obligatorisk från 6 års ålder. Det återstår att se om höjningen av skolpliktsåldern kommer att få positiva effekter på antalet unga som inte befinner sig i utbildning eller anställning samt på de förtida skolavhoppen. Finland har färre förtida skolavhopp än EU i genomsnitt, men siffran har varit stagnerande under nästan ett årtionde och är klart högre bland personer med migrantbakgrund. Andelen personer som varken arbetar eller utbildar sig var 8,6 % 2013 och har endast ökat med 0,2 procentenheter mellan 2008 och 2012.

Finland har bibehållit sin höga kompetensposition. OECD:s undersökning av vuxnas kompetenser visar att läskunnigheten och räknefärdigheterna för åldrarna 16–65 är en av de bästa i EU.[28] I läskunnighets- och räknefärdighetsproven i EU hade Finland en av de lägsta andelarna lågkvalificerade vuxna. En stor andel av befolkningen (över 40 %) uppvisar stora problemlösningsfärdigheter i en teknikfylld miljö. Poängskillnaderna mellan unga och äldre vuxna är mycket stora både för läskunnighet och räknefärdigheter. Den yngre generationen gör mycket bättre ifrån sig än äldre personer. När det gäller 15-åringarnas grundfärdigheter ligger Finland fortsatt långt framme i EU enligt 2012 års Pisa-undersökning, men landets sammanlagda resultat har fallit betydligt i jämförelse med tidigare Pisa-undersökningar, särskilt i matematik. Detta oaktat kombinerar Finland ännu höga resultatnivåer med en rättvis utbildning. Variationerna i elevernas resultat är små, dvs. nästan alla kan få goda resultat, och någon stark koppling finns inte mellan socioekonomisk bakgrund och elevernas betyg. Dock är resultaten mycket sämre för elever med migrantbakgrund (särskilt första generationsinvandrare) än för infödda.

Nyligen vidtagna konsolideringsåtgärder avseende offentlig finansiering av utbildning är ett orosmoment. I det strukturpolitiska programmet sänks utgifterna för utbildning med omkring 300 miljoner euro. Detta kommer särskilt att påverka kommunerna som ansvarar för utbildningen. Möjliga följder är behovet att omorganisera gymnasieskolan och/eller erbjuda förskoleutbildning.

Socialpolitik

Finland fick 2013 inte någon landsspecifik rekommendation gällande socialpolitiken. På detta område kan nämnas att risken för fattigdom för kvinnor äldre än 65 år ligger över EU-genomsnittet och är nästan dubbelt så stor som för männen. Både ett kortare yrkesverksamt liv och ihållande löneskillnader mellan könen (18,2 %, över det nationella målet på 15 % senast 2015 och EU-27-genomsnittet på 16,2 %) inverkar negativt på kvinnors inkomster och pensioner.[29] Det finns också påtagliga skillnader mellan socioekonomiska grupper i fråga om hälsa och välbefinnande — människor i de lägre grupperna har sämre hälsa och kortare liv.[30] Även om målet för hälsopolitiken sedan 1980-talet har varit att minska hälsoskillnaderna, håller ojämlikheterna i sig och har växt något, trots folkhälsoprogrammet Hälsa 2015 från 2001, den nationella handlingsplanen 2008–2011 för att minska ojämlikhet på hälsoområdet, och det nationella utvecklingsprogrammet 2012–2015 för social- och hälsovård.

3.4. Strukturåtgärder som främjar hållbar tillväxt och konkurrenskraft

Finland behöver återställa tillväxt och konkurrenskraft, och hitta vägar att uppnå strukturella förändringar och fortsätta diversifieringen av sitt näringsliv. Till de ytterligare utmaningarna hör att gå över till nya produkter och tjänster med högt mervärde och förbättrad konkurrens på produktmarknaderna och inom tjänstesektorn. Svårigheterna inom elektronikbranschen, skogsbruket och stålindustrin fortsätter att avspeglas i svag export, som ännu inte har hakat på den nyligen skedda ökningen i den globala ekonomiska verksamheten. Denna industriella struktur avspeglas också i en lägre genomsnittlig energieffektivitet än vad som är fallet för många konkurrenter. Företagens lönsamhet är på väg nedåt och omvandlingen av FoU-potential i nya produkter är en avgörande frågeställning. Problemet förvärras på grund av höga priser på den inhemska marknaden. Detta beror åtminstone delvis på en brist på konkurrens och minskar exportörernas konkurrenskraft, eftersom priserna för inhemska tjänster är höga. I den fördjupade granskningen 2014 påpekades den roll som andra faktorer som styr konkurrenskraften spelar för det försämrade handelsresultatet. Många finska företag förefaller misslyckas med att växa och ta steget ut på den internationella marknaden. Ett begränsat antal stora exportföretag med ett snävt produktutbud förefaller att vara en riskfaktor. Under 2012 stod 1 % av företagen för 76 % av bruttoexporten. De finska företagen investerar alltmer utomlands medan de inhemska investeringarna är låga och Finland har den senaste tiden inte lyckats dra till sig några betydande utländska direktinvesteringar.

Faktaruta 3: Strukturreformernas potentiella effekter – riktmärkning

Strukturella reformer är av central betydelse för att gynna tillväxten. Det är därför viktigt att känna till de potentiella fördelarna av dessa reformer. Strukturreformernas fördelar kan bedömas med hjälp av ekonomiska modeller. Kommissionen använder sin Quest-modell för att se hur strukturreformerna i en viss medlemsstat skulle påverka tillväxten om denna medlemsstat minskar avståndet gentemot genomsnittet för de tre EU-länder som gör bäst ifrån sig i fråga om centrala indikatorer som exempelvis graden av konkurrens i ekonomin eller deltagandet på arbetsmarknaden. En förbättring av dessa indikatorer skulle kunna höja Finlands BNP med omkring 3,1 % under en tioårsperiod. Vissa reformer skulle kunna skapa effekter redan på relativt kort tid. Modellsimuleringarna styrker analysen i avsnitt 3.3, enligt vilken den största vinsten sannolikt skulle komma från en minskning av prispåläggen inom slutproduktssektorn och en ökning av deltagandet på arbetsmarknaden. Dessutom ger simuleringarna en logisk grund för att öka incitamenten för att acceptera arbetserbjudanden genom sänkt nivå på arbetslöshetsersättningen.

Tabell: Strukturella indikatorer, mål, och potentiella BNP-effekter[31]

Källa: Kommissionens avdelningar. Anm.: I simuleringarna antas alla medlemsstater genomföra reformer som minskar deras strukturella luckor med hälften. I tabellen syns vad varje reform bidrar med till den totala siffran för BNP efter fem och tio år. Om landet ligger över riktmärket för en viss indikator simulerar vi inte effekterna av reformåtgärder på det området. Medlemsstaten i fråga kan dock fortfarande dra nytta av åtgärder som vidtas av andra medlemsstater.[32] *Den långsiktiga effekten av en ökning av andelen högkvalificerad arbetskraft i befolkningen skulle kunna motsvara 0,7 % av BNP och en minskning av andelen lågkvalificerad arbetskraft skulle kunna utgöra 1,8 %. **EU-genomsnittet är riktmärke.

Finland fick 2013 en landsspecifik rekommendation om att förbättra konkurrensen på produkt- och tjänstemarknaderna, få fram innovativa produkter, tjänster och högtillväxtföretag i en snabbt föränderlig miljö, fortsätta diversifieringen av näringslivet och fortsätta att förbättra ekonomins övergripande energieffektivitet. Föreliggande arbetsdokument utmynnar i slutsatsen att Finland har gjort vissa framsteg vad gäller åtgärder för att genomföra dessa rekommendationer.

Forskning, utveckling och innovation

Finland rankas högt i internationella konkurrensjämförelser, men var ändå det land som snabbast tappade exportmarknadsandelar inom EU 2007–2012. Finland har traditionellt varit ett land med ett stort handelsöverskott, men importen växte snabbt innan krisen. Exportökningen har alltsedan krisens började varit svag och bytesbalansen har övergått i underskott. Elektronik-, skogs- och stålindustrierna står alla inför strukturella anpassningsproblem. Andra branscher har inte klarat av att kompensera den förlorade exporten. Finska företag internationaliserar sin produktion och integreras i de globala värdekedjorna vilket påverkar exporten från Finland negativt. Ekonomins anpassningskapacitet begränsas av låg produktivitet, svag inhemsk konkurrens på tjänsteområdet, fortsatt lönekostnadstryck och höga energikostnader, vilket särskilt påverkar de energiintensiva industrierna. De finska exportörerna har kunnat upprätthålla sin priskonkurrenskraft främst genom att pressa sina vinstmarginaler. Av 2014 års fördjupade granskning framgår att om vinstmarginalerna inte återställs, minskar incitamenten att investera och att omvandla den snabbtillgängliga höga innovationspotentialen i nya produkter och tjänster. Adekvata villkor krävs för att hjälpa till att omvandla investeringar i FoU och innovation till nya innovativa produkter och tjänster, så att konkurrenskraften förbättras för de branscher som står inför strukturella utmaningar och tillväxten främjas i andra sektorer.

Faktaruta 4: Slutsatser från den fördjupade granskningen av Finland i mars 2014

Den tredje fördjupade granskningen av Finland inom ramen för förfarandet vid makroekonomiska obalanser offentliggjordes den 5 mars 2014.[33] På grundval av granskningen drog kommissionen slutsatsen att Finland fortfarande har makroekonomiska obalanser som kräver övervakning och politiska åtgärder. Det är särskilt viktigt att man fortsätter att uppmärksamma de senaste årens svaga exportresultat, till följd av industriella omstruktureringar samt kostnadsfaktorer och andra faktorer som styr konkurrenskraften.

Mer specifikt kan urholkningen av bytesbalansen förklaras av en kraftig importtillväxt före krisen och dämpad export därefter. Bytesbalansen har dock stabiliserats den senaste tiden och hållbarheten i betalningsbalansen ger inte någon anledning till oro. Landet har fortsatt att förlora marknadsandelar i snabb takt, trots återhämtningen i världshandeln. Finlands integrering i de globala värdekedjorna har haft betydelse för de försämrade exportresultaten, och den industriella omstruktureringen har ännu inte kunnat kompensera för de stora nedskärningarna inom elektroniksektorn och skogs- och metallindustrin. Ekonomins anpassningskapacitet begränsas i sin tur av låg produktivitet och lågt konkurrenstryck inom tjänstesektorn samt ökade kostnader på grund av en tidigare dynamisk lönetillväxt och hög energiintensitet. Exportörerna har tvingats att upprätthålla priskonkurrenskraften genom att komprimera vinstmarginalerna, vilket har begränsat deras förmåga att omvandla den höga innovationspotentialen till nya produkter. Faktorer som inte har samband med kostnader förefaller förklara det mesta av den försvagade konkurrenskraften: ett begränsat antal stora exportföretag som säljer ett smalt produktutbud, en minskad exportbenägenhet hos småföretag samt mindre effektiva FoU-utgifter. Svaga investeringar, en krympande arbetsför befolkning och en betydligt sämre produktivitet har i sin tur inverkat negativt på den potentiella tillväxten. För de offentliga finansernas del förväntas det strukturella underskottet 2014 hamna något över det medellångsiktiga målet, medan den offentliga skulden väntas öka till över 60 % av BNP, delvis på grund av den ogynnsamma tillväxtdynamiken.

I den fördjupade granskningen diskuteras även de politiska utmaningar som är kopplade till denna utveckling:

- arbetskraftskostnadernas inverkan på konkurrenskraften,

- kostnadskonkurrenskraften i allmänhet och företagens lönsamhet, och

- den icke-prisrelaterade konkurrenskraften.

Finland arbetar på att åstadkomma strukturell förändring. I 2014 års nationella reformprogram nämns bl.a. följande poliska åtgärder som ska förbättra innovation och produktivitet: IKT-programmet 2015, programmet för ren teknik, bioekonomistrategin, det strategiska programmet för skogsbruket, handlingsplanen för en hållbar utvinningsindustri osv. Mer fokus sätts också på livsvetenskaper, arktiska kompetenser, utbildning, kreativa branscher och design. Team Finland-initiativet vill vara kundstyrt men försöker också att proaktivt främja en internationalisering och spridande av bästa praxis, särskilt vad gäller organisatorisk effektivitet och arbetsmetoder. Totalt sett har uppmuntrande resultat åstadkommits på företagsnivå, bl.a. i spelbranschen. Regeringen har även beslutat att sänka bolagsskatten till 20 % från och med 2014. Den nationella energi- och klimatstrategin antogs i mars 2013 med 17 beslut som främjar FoU, demonstrationsprojekt, konkurrenskraft på marknaden, saluföring av teknik och en internationalisering av företagen, med en ny lag om energieffektivitet på förslagsstadiet.

Finland har visserligen näst högst offentliga FoU-intensitet av alla medlemsstater, men vad gäller EU:s indikator för innovationsresultat kommer landet på sjätte plats: Det finska forsknings- och innovationssystemets förmåga att omvandla investeringar i FoU till vetenskaplig spetskompetens och nya innovativa produkter och tjänster är en avgörande fråga. Den viktigaste reformen härvidlag är den genomgripande reform av forskningsinstituten och finansieringen av forskning som igångsattes 2013. Det är fråga om en stor omstrukturering av det finska forsknings- och innovationslandskapet och syftar till att stärka multidisciplinär och högkvalitativ forskning av social betydelse. Nationella specialforskningsinstitut kommer gradvis att slås ihop till större enheter och ett strategiskt forskningsråd ska inrättas. Rådet förväntas finansiera forskningsbaserade lösningar för det finska samhällets utmaningar och främja förnyelsen av landets ekonomiska bas och konkurrenskraft. Regeringen har vidare gett Forsknings- och innovationsrådet i uppdrag att sätta samman nya riktlinjer för 2014–2020. Såsom rekommenderats i flera expertutvärderingar håller regeringen på att förbättra driften av de strategiska centren för vetenskap, teknologi och innovation (SHOK) (offentlig-privata partnerskap för forskningsgrupper och näringsliv vars syfte är att påskynda innovation och förnya industriklusters). Därtill kommer att finansieringsmodellen för både universitet och tekniska högskolor håller på att reformeras så att exempelvis resultaten från forskningen utnyttjas bättre. Finland har gjort vissa framsteg med att genomföra rekommendationen även om effekterna av åtgärderna endast kan mätas på lång sikt.

Företagens FoU-intensitet är på nedgång och det nationella målet för FoU-utgifter verkar än mer avlägset. FoU-intensiteten i Finland sjönk till 3,55 % av BNP 2012 (3,80 % av BNP 2011). Detta är visserligen den högsta andelen i EU, men den nedåtgående trenden sedan 2009 innebär att Finland inte kan uppnå sitt FoU-intensitetsmål på 4 % år 2020. Denna trend beror på minskningen av företagens FoU-intensitet (från 2,81 % av BNP 2009 till 2,44 % 2012) till följd av den kännbara omstruktureringen av den FoU-intensiva elektroniksektorn. De offentliga FoU-utgifterna låg 2012 kvar på cirka 2 miljarder euro. På grund av underskottet i de offentliga finanserna förväntas storleken på den offentliga FoU-finansieringen inte öka de kommande åren. Den tillfälliga skattelättnaden för FoU, en nyhet i Finland, som endast gäller budgetåren 2013 och 2014, utgör en kompletterande statlig insats till stöd för FoU.

Energipolitik, miljö och klimatförändring

Finlands ekonomi är energi- och koldioxidintensiv, vilket förklaras av landets geografiska läge, storlek och industriella specialisering. Finlands energiimport (uttryckt i en procentsats av BNP) är högre än EU-genomsnittet vilket gör Finland relativt sårbart för stigande energipriser. Många industriella förbrukare är dock även energiproducenter eller äger aktier i elproduktionsanläggningar, vilket begränsar sårbarheten. Enligt det nationella reformprogrammet har stora industrianläggningar energibesiktats, utan att det framkommit några behov av större kostnadseffektiva energieffektivitetsåtgärder, vilket stödjer tesen att landets energiintensiva ekonomi på samma gång är energieffektiv. Den finska ekonomins energiintensitet minskade mellan 2005 och 2010 med (ungefär) 5 %, vilket ska jämföras med ett EU-genomsnitt på 12 %. Mellan 2000 och 2010 ökade Finlands industrisektor sin energieffektivitet med 10 %, vilket i grova drag motsvarar EU-genomsnittet. Lejonparten av denna förbättring har ägt rum inom pappersindustrin, som dominerar Finlands industrisektor. De senaste åren har dock stålsektorn i synnerhet uppvisat en nedåtgående energieffektivitet.

Finland har fört en aktiv energieffektivitetspolitik i årtionden, med bl.a. nationella handlingsplaner och verkställande institutionella strukturer. Betydande framsteg har gjorts på energieffektivitetsområdet genom politiska åtgärder som stöder innovation och nystartade företag. Inom industrin och tjänstesektorn har frivilliga överenskommelser gjorts till några av de viktigaste politiska verktygen. För byggsektorns del har en ny bygglagstiftning, som trädde i kraft i juli 2012, i allmänhet skärpt energieffektivitetskraven med 20 % jämfört med 2010. En nationell energi- och klimatfärdplan 2050 håller på att sättas samman, och likaledes en särskild lag som ska genomföra nya energieffektivitetsskyldigheter. Ytterligare insatser behövs dock eftersom takten inom industrin är låg när det gäller energieffektiviserande moderniseringar. Som energiintensiv ekonomi skulle Finland dra nytta av ytterligare energieffektiviseringar.

Det kan också vara till fördel om Finland diversifierar sitt energiutbud, eftersom landet nu är beroende av en enda gaskälla. Genomförandet av den baltiska energimarknadens sammanlänkningsplan bör fortsätta. 2013 förbättrades integreringen av den finska (och nordiska) elmarknaden med den i de baltiska länderna då Estlink2 togs i drift. Vad gäller gasförsörjningen har två samförståndsavtal undertecknats, gällande Östersjölänken – en gasledning mellan Finland och Estland som ska slutföras 2015, och i syfte att enas om en regional LNG-terminal.

Miljöinnovation ses som ett av de potentiella områdena för nya snabbväxande företag och den skulle kunna användas för att lösa vissa återstående miljöutmaningar. Bland de problem som skulle kunna åtgärdas med bättre teknik på miljöledningsområdet finns resurseffektivitet – utrymme finns att förbättra affärsklimatet genom att inrätta program för konkret stöd till små och medelstora företag att minska sin resursförbrukning — inklusive energi — för att sänka kostnader och skapa och säkerställa arbetsplatser. Mindre deponering och mer återvinning är en av de viktigaste utmaningarna i Finland vad gäller avfallshantering. Finland har fortfarande en hög andel deponerat avfall (45%). Därtill är minskningen av luftföroreningarna fortsatt ett viktigt mål. Det har beräknas att luftföroreningar (särskilt partiklar som härrör från transporter till exempel) i Finland orsakar upp till 2 000 förtida dödsfall (2010) och avsevärda hälsorelaterade externa kostnader.[34]

Finland har som mål att sänka uppsläppen av växthusgas med 16 % fram till 2020 (jämfört med 2005) i de sektorer som inte omfattas av EU:s utsläppshandelssystem. Utsläppen låg 2012 10 % under 2005 års nivå. Enligt de senaste nationella beräkningar som lämnats till kommissionen och när hänsyn tagits till befintliga åtgärder, förväntas målet underskridas med en marginal på 4 procentenheter: -12 % under 2020 jämfört med 2005. Befintliga åtgärder inom detta område anses således inte räcka till. Utsläppen av växthusgas från transport sjönk visserligen både 2008 och 2009 (med 3,9 % respektive 8,4 %), men de ökade med 3,7 % 2010. Åtgärder har vidtagits för att bättre målinrikta de ekonomiska incitamenten, men målet att systematiskt minska utsläppen av växthusgas inom transportsektorn är fortfarande en utmaning.

Tjänstesektorn och konkurrensen på marknaden

Finland är en av Europas ledande digitala ekonomier och denna styrka bör utnyttjas mer praktiskt när det gäller att hitta konkurrensfördelar och modernisera de offentliga tjänsterna. Trots svårigheter på grund av geografin är Finlands infrastruktur bland de mest utvecklade i Europa. Finland har stora investeringar i telekomsektorn och mycket vidsträckt täckning vad gäller fast bredband, med en täckning av högkvalitetnät (”fibre to premises”) som är en av de bästa i Europa. Nummerportabiliteten är mycket hög och det finns breda tjänster tillgängliga även för funktionshindrade användare. Investeringarna är stora inom sektorn och Finland hör till de medlemsstater som har sett en ökning av investeringarna. Höghastighetsbredband är till följd av detta tillgänglig för 65,5 % av befolkningen (53,7 % i EU) och Finland har en täckning av ultrasnabba fibernät som är en av Europas bästa (33,3 % av befolkningen i jämförelse med ett EU-genomsnitt på 12,3 %).

Inom den tjänstesektor som inte är exponerad för internationell handel är konkurrensen svag och priserna är höga både för konsumenter och företag. Bristande konkurrens är en av flera faktorer som hindrar omstruktureringen av ekonomin. Detaljmarknaden är i Finland mycket koncentrerad. De två huvudsakliga detaljhandelsgrupperna (som äger stormarknader och mindre butiker) står för över 70 % av marknadsandelarna. Enligt en av finska konkurrens- och konsumentverket nyligen gjord studie om reglerna för butikslokalisering framgår att om varken detta regelverk eller kommunernas tomtpolitik förbättrar konkurrensen inom detaljhandeln, kan övriga ansträngningar att öka konkurrensen gå om intet. I juni 2013 utfärdade finska konkurrens- och konsumentverket rekommendationer för komma till rätta med hinder mot marknadsinträde och konkurrens inom detaljhandeln (t.ex. markanvändnings- och bygglagen). I november 2013 beslöt regeringen att inkludera en del av rekommendationerna i ändringarna av lagstiftningen om planläggning och markanvändning genom att exempelvis införa ett konkurrenstest och konkurrens som mål i den lagstiftningen. Regeringen vill också förbättra insynen i den kommunala markanvändningen, i linje med en av konkurrens- och konsumentverkets rekommendationer. Regeringen har dock inte följt myndighetens rekommendation om att mjuka upp markanvändnings- och bygglagen om etablering av stormarknader, utan har endast lovat att följa rekommendationen om att ta med främjandet av konkurrensen i markanvändnings- och bygglagens mål för planeringen av områdesanvändningen, i innehållskraven på olika plannivåer samt i specialbestämmelser för detaljhandeln. En expertgrupp ansåg i en nyligen publicerad utvärdering av markanvändnings- och bygglagen att de relativt nya bestämmelserna (2011) om lokalisering av stormarknader fortfarande är motiverade.[35] Det statsägda alkoholmonopolet placerar vanligtvis sina affärer i anslutning till de två största dagligvaruaffärerna. Konkurrensen inom detaljhandeln påverkas sålunda till följd av att marknaden blir allt mer koncentrerad genom synergier vid inköp. Detaljhandeln är fortsatt den mest reglerade sektorn i medlemsstaterna, med hinder i form av licensregler, reglering av stora försäljningsställen och skydd av existerande företag[36].

Finland har gjort vissa framsteg med genomförandet av programmet för främjande av sund konkurrens. År 2013 slogs konkurrens- och konsumentverken samman. Den nya strukturen befinner sig nu i en tidig genomförandefas. I sin materiella lagstiftning har Finland infört nya och skärpta bestämmelser enligt vilka en icke motbevisbar presumtion föreligger om en dominerande ställning när en 30-procentig marknadsandel uppnås. Syftet är att rätta till den särskilda situationen som råder i landets detaljhandel (ett inrotat duopol bestående av två stora detaljhandelsgrupper, se ovan). Genomförandet av bestämmelserna och de fördelar som de medför, som bygger på ett undantag i EU-lagstiftningen, bör övervakas. Lagen skärptes 2011 i fråga om böter och andra påföljder. Mot bakgrund av hur lång tid det normalt behövs för att bötesbestämmelser ska inverka på beslutspraxis är också detta ett område som fortlöpande behöver övervakas. Nyligen meddelade domar synes, till och med när de grundar sig på tidigare lagstiftning, tyda på att behöriga domstolar är beredda att döma ut verkningsfulla böter. Enligt det nationella reformprogrammet utför regeringen även en studie angående frågan om huruvida konkurrensrättsliga påföljder kan ändras och bli straffrättsliga. En rapport väntas i maj 2014. Straffrättslig verkställighet är förenat med ytterligare problem, och man bör utreda om bötfällning av företagen i kombination med program för förmånsbehandling inte skulle ge bättre resultat.

3.5. Modernisering av offentlig förvaltning

Med hänsyn till de utmaningar som den åldrande befolkningen ger upphov till samt skattetrycket bör offentlig förvaltning vara så effektiv som möjligt. Nivån på förvaltningstjänsterna är visserligen hög, men kostnaderna också höga och vissa områden kan ytterligare effektiviseras. De finska kommunerna är relativt små, trots att de numera måste ta hand om tämligen kostsamma uppdrag jämfört med andra länder. De geografiskt små kommunerna väcker frågor om hur verksamma utgifterna för förvaltningen är, men framför allt är det oklart om små kommuner klarar av att lösa problemen rörande transport, utbildning etc. på mest effektiva sätt.

Finland fick 2013 en landsspecifik rekommendation angående genomförandet av de pågående förvaltningsreformerna av den kommunala strukturen för att uppnå produktivitetsvinster och kostnadsbesparingar vid erbjudandet av offentliga tjänster, bl.a. social- och hälsovårdstjänster, och för att säkra systemets hållbarhet, som till följd av demografiska förändringar är utsatt för påfrestningar genom ökad efterfrågan. Föreliggande arbetsdokument utmynnar i slutsatsen att Finland har gjort vissa framsteg med att genomföra denna rekommendation.

Reformen av den kommunala strukturen fortskrider enligt de tidigare planerna och regeringen ämnar minska kommunernas uppdrag och skyldigheter. Kommunreformen bygger på frivillig sammanslagning av kommuner, och för närvarande görs ingående studier av fördelarna med dessa sammanslagningar. Kommuner som beslutar sig för en sammanslagning inom tidsfristen kommer att få bidrag och kompensation. Enligt det nationella reformprogrammet har regeringen beslutat att tillsätta särskilda kommunindelningsutredare för de 12 största stadsregionerna för att studera möjliga sammanslagningar. Utfallet av de frivilliga sammanslagningarna förefaller i detta skede oklart och det verkar som det enligt nuvarande planer inte kommer att bli några påtvingade sammanslagningar. Regeringen har dock i det strukturpolitiska programmet satt upp mål för att minska antalet uppdrag och skyldigheter samt att skära ned överlappande verksamheter för att åstadkomma en effektivisering. Samtidigt förväntas kommunerna förbättra produktiviteten och öka skatteintäkterna och därigenom minska det ihållande underskott (1% av BNP) som kommunerna för närvarande är drabbade av.

De politiska partierna har enats i fråga om social- och hälsovårdstjänsterna. Alla social- och hälsovårdstjänster ska erbjudas av fem starka regionala tjänsteleverantörer, på grundval av nuvarande särskilda upptagningsområden. Enligt det nationella reformprogrammet är utgångspunkten för reformen att alla social- och hälsovårdstjänster helt ska integreras i en stark regional tjänsteleverantör. Kommunerna skulle fortsatt erbjuda tjänster, men en avsevärd del av deras skyldigheter överförs på de fem regionerna. Lokala tjänster, såsom hälsovårdstjänster, hemtjänst för äldre och socialtjänster bör fortfarande erbjudas på orten. Lagförslaget ska enligt plan läggas fram för riksdagen hösten 2014 och de nya strukturerna förväntas vara införda 2017.

För att lätta på företagens administrativa börda försöker regeringen förenkla licensieringskraven, särskilt vad gäller bygglov, miljötillstånd och sektorsspecifika tillstånd. Lagen om miljöskydd håller på att ses över i syfte att utvidga användningen av elektroniska tillstånd och kombinera olika miljötillstånd, och regionala myndigheter uppmuntras att samarbeta i tillsyns- och tillståndsfrågor. En lag om besvärsprocessen i förvaltningsärenden kommer att läggas fram för riksdagen våren 2014. Förbättrat utbud av e-förvaltningstjänster och uppbyggnaden av den nationella digitaltjänstinfrastrukturen fortskrider och ska enligt planerna slutföras 2015. Regeringen genomför även sina strukturpolitiska programbeslut rörande hinder för marknadsinträde och tillväxt, särskilt inom detaljhandeln.

För perioden 2014-2020 planerar Finland att koncentrera Europeiska regionalutvecklingsfonden och Europeiska socialfonden på prioriteringar som ligger i linje med Europa 2020-strategin och tidigare rekommendationer. De sex prioriteringarna är forskning och innovation, små och medelstora företags konkurrenskraft, en övergång till en koldioxidsnål ekonomi, sysselsättning, social integration och bekämpning av fattigdom. Programåtgärderna är främst inriktade på att skapa arbetstillfällen, att främja innovation via smart specialisering, diversifiering av affärsstrukturer, innovativa tillväxtföretag, stärka hållbar och effektiv användning av resurser för miljövänlig tillväxt och öka deltagandet på arbetsmarknaden genom att förbättra politiken när det gäller sysselsättning, social integration och utbildning.

4. Slutsatser

Finland genomgår fortfarande en svår process av industriell omstrukturering, eftersom elektronik- och papperssektorerna befinner sig i nedgång. Mot denna bakgrund beräknas den ekonomiska tillväxten bli låg de kommande åren. Den viktigaste uppgiften är därför att återställa konkurrenskraften och skapa nya tillväxtsektorer. Utmaningar kvarstår också när det gäller sysselsättnings-, konkurrens- och finanspolitik. Att återställa tillväxten skulle mildra problemen i de offentliga finanserna, men skulle inte, på egen hand, lösa frågor som gäller den långsiktiga hållbarheten. Det sistnämnda kräver ett genomförande av de strukturreformer som regeringen har aviserat.

Föreliggande arbetsdokument utmynnar i slutsatsen att Finland har gjort vissa framsteg med att genomföra de landsspecifika rekommendationerna från 2013. Viktiga problem kvarstår dock på nästan alla områden som tas upp i rekommendationerna. Ambitiösa mål har satts upp men på många områden har något konkret inte skett eller så har de framlagda planerna inte omvandlats i lagstiftning eller finanspolitiska åtgärder. Regeringen har dock vidtagit ytterligare djärva konsolideringsåtgärder för att säkra de offentliga finansernas hållbarhet och arbetsmarknadens parter har enats om att anpassa lönehöjningarna till produktivitetsökningen.

Det strukturpolitiska programmet från augusti 2013 och regeringens utgiftstak och finanspolitiska plan för 2015–2018 från mars 2014, som ytterligare utvecklas i det nationella reformprogrammet, är viktiga steg framåt. De reformer och åtgärder som anges i dessa dokument skulle kunna minska hållbarhetsgapet, om de noggrant genomförs under kommande år. En heltäckande reform av pensionssystemet ska antas 2017. Reformen av den kommunala strukturen och relaterade reformer för att effektivisera social- och hälsovårdstjänsterna är på gång, men den slutliga inriktningen och omfattningen på dessa reformer är fortfarande oklar.

Utmaningar som ringades in i föregående års arbetsdokument och som upprepats i den årliga tillväxtöversikten förblir alltså i huvudsak giltiga. Finlands politiska planläggning tacklar dessa utmaningar, och en samstämmighet mellan de två programmen har säkrats. I det nationella reformprogrammet bekräftas Finlands åtagande att komma till rätta med bristerna i fråga om de offentliga finansernas hållbarhet, arbetsmarknaden samt den ekonomiska omstruktureringen. Enligt stabilitetsprogrammet åtar sig Finland att i stort sett följa kraven i stabilitets- och tillväxtpaktens preventiva aspekt.

Översiktstabell[37]

2013 års åtaganden || Sammanfattande bedömning

Landsspecifika rekommendationer

Landsspecifik rekommendation 1: Fortsätta en tillväxtfrämjande finanspolitik och upprätthålla en sund ställning i de offentliga finanserna som planerat, och säkerställa efterlevnad av det medelfristiga budgetmålet under hela programperioden. Fortsätta den årliga utvärderingen av omfattningen av det åldersrelaterade hållbarhetsgapet och justering av offentliga intäkter och utgifter i enlighet med de långsiktiga målen och behoven. Säkerställa långvårdens kostnadseffektivitet och hållbarhet och lyfta fram förebyggande, rehabilitering och självständigt boende. || Finland har gjort betydande framsteg med att genomföra den landsspecifika rekommendationen: · Vissa framsteg har gjorts när det gäller att bevara en sund ställning i de offentliga finanserna. Sedan risken för en avvikelse från det medellångsiktiga målet upptäcktes 2014 fattades beslut om långtgående konsolideringsåtgärder för 2015. · Betydande framsteg har gjorts med att rätta till problemen gällande hållbarhetsgapet. Åtgärder har förberetts för att anpassa offentliga intäkter och utgifter och att öka tillväxtpotentialen i syfte att minska skillnaden. · Betydande framsteg har gjorts för att främja förebyggande, rehabilitering och självständigt boende i långvården i och med stiftandet av en ny lag on tjänster för äldre i juli 2013.

Landsspecifik rekommendation 2: Se till att de pågående administrativa reformerna av kommunernas struktur genomförs i praktiken för att uppnå produktivitetsvinster och kostnadsbesparingar i de offentliga tjänsterna, däribland social- och hälsovårdstjänster. || Finland har gjort betydande framsteg med att genomföra denna landsspecifika rekommendation. · Vissa framsteg i reformen av den kommunala strukturen. Utredningarna av fördelarna med kommunsammanslagningar fortsätter som planerat, men verkar bli försenade. · Betydande framsteg på området social- och hälsovårdstjänster, eftersom alla politiska partier har enats om de huvudsakliga delarna av den kommande reformen.

Landsspecifik rekommendation 3: Vidta ytterligare åtgärder för att öka sysselsättningsgraden för äldre arbetstagare, inbegripet genom att öka deras anställbarhet och minska möjligheterna till förtida pensionering, höja den faktiska pensionsåldern genom att anpassa pensionsåldern eller pensionsförmånerna till förändringar i den förväntade livslängden. Genomföra och noga övervaka effekterna av pågående åtgärder för att förbättra ungas och långtidsarbetslösas ställning på arbetsmarknaden, med särskilt fokus på yrkesrelevant kompetensutveckling. || Sammantaget har Finland gjort vissa framsteg med att genomföra denna landsspecifika rekommendation. Vissa framsteg har gjorts vad gäller pensionsreformen (enighet har nåtts om en tidtabell och tillsättning av viktiga utredningar) och att reducera möjligheterna att tidigarelägga pensioneringen. Men tidigt utträde från arbetsmarknaden, t.ex. i form av ”arbetslöshetstunneln”, behålls. Begränsade framsteg vad gäller anställningsbarheten bland äldre arbetstagare. Betydande framsteg vad gäller ungdomar, bl.a. genomförandet av en ungdomsgaranti. Vissa framsteg vad gäller långtidsarbetslöshet med åtgärder för att minska den strukturella arbetslösheten genom aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder och fler incitament för att börja arbeta.

Landsspecifik rekommendation 4: Fortsätta insatser för att öka konkurrensen på produkt- och tjänstemarknaderna, särskilt detaljhandeln, genom att genomföra det nya programmet för främjande av sund konkurrens. || Finland har gjort vissa framsteg med att genomföra denna landsspecifika rekommendation. Även om steg har tagits för att förbättra konkurrensen inom detaljhandeln, återstår frågor avseende stormarknader på grund av begränsningar i bygglagen och marknadsförhållanden. Programmet för sund konkurrens är ännu inte helt genomfört.

Landsspecifik rekommendation 5: Öka Finlands förmåga att ta fram innovativa produkter, tjänster och högtillväxtföretag i en snabbt föränderlig miljö, fortsätta diversifieringen av industrin, och fortsätta att förbättra ekonomins övergripande energieffektivitet. Stödja – i nuvarande situation med låg tillväxt – anpassningen av reallönerna till produktiviteten, samtidigt som man till fullo respekterar arbetsmarknadsparternas roller och följer nationell praxis. || Finland har gjort vissa framsteg med att genomföra den landspecifika rekommendationen. · Vissa framsteg när det gäller förmågan att komma med innovativa produkter samt diversifieringen av näringslivet. Även om dessa områden ligger utanför regeringens direkta inflytande har ett betydande antal politiska initiativ tagits för att främja tillväxt och innovation, varav många utgör en del av regeringens strukturpolitiska program från 2013. Regeringen har fattat ett principbeslut om en heltäckande reform av forskningsinstituten och finansieringen av forskning. De nya riktlinjerna för forskning och innovation förbereds just nu och rekommendationerna som grundar sig på flera utvärderingar (t.ex. strategiska centren för vetenskap, teknologi och innovation, Finlands akademi) håller på att genomföras. Regeringen reformerar dessutom finansieringsmodellen för både universitet och tekniska högskolor med särskild uppmärksamhet riktad mot användningen av forskning. · Betydande framsteg har gjorts på energieffektivitetsfronten genom politiska åtgärder som stöder innovation och nystartade företag. Finland meddelade 2013 sitt nationella vägledande energimål (artikel 3 i energieffektivitetsdirektivet). En nationell färdplan fram till 2050 håller på att utarbetas tillsammans med en särskild lag om nya skyldigheter i fråga om energieffektivitet. · Betydande framsteg har gjorts för att stödja anpassningen av den reella löne- och produktivitetsutvecklingen, sedan arbetsmarknadens parter, i linje med rekommendationen, har enats om mycket begränsade löneökningar 2014–2015.

Europa 2020 (nationella mål och framsteg som gjorts för att nå dem)

Mål per politikområde ||  Uppnådda framsteg

Mål gällande sysselsättningsgrad: 78 % || År 2013 var siffran 73,80 % (uppskattning).  Den genomsnittliga årliga sysselsättningstillväxt som krävs för att nå målet är 0,42 % under 2013–2020. Uppnåendet av målet kommer att vara beroende av det ekonomiska klimatet men kommer också att kräva nationella insatser.

FoU-mål: 4 % av BNP || Finland är inte på väg att nå sitt FoU-intensitetsmål för 2020 på grund av den skarpa nedgången i företagens FoU-intensitet (från 2,79 % av BNP 2009 till 2,44 % 2012). Den offentliga FoU-budgeten har legat tämligen stabilt på cirka 2 miljarder euro (2011 och 2012), vilket ger en offentlig FoU-intensitet på 1,11 % för 2012. På grund av underskottet i de offentliga finanserna förväntas storleken på den offentliga FoU-finansieringen inte öka de kommande åren. Den nya åtgärden på efterfrågesidan — en tillfällig skattelättnad för FoU som endast gäller budgetåren 2013 och 2014 — utgör dock en betydande statlig insats till stöd för FoU. Effektiviteten hos sådana skatteåtgärder beror dock på hur de definieras och hur väl målinriktade de är.

Utsläppsmålet för växthusgas: ||

Målet för förnybar energi: 38 % år 2020 Andel förnybar energi i alla transportslag: 20 % år 2020 || Andel förnybara energikällor 2012: 34,3 % Andel förnybara energikällor inom transport 2012: 0,4 % Landet behöver särskilt rikta uppmärksamhet på hållbar användning av biomassa på grund av sitt starka beroende av biomassa för att uppnå målen. Finland har antagit nya åtgärder till förmån för förnybar energi sedan antagandet av direktivet om förnybar energi. Det viktigaste är dock att Finland har infört ett tariffsystem genom lagen om stöd till produktion av el från förnybara energikällor, som ger finansiellt stöd till vindkraft, vattenkraft, biogas, andra typer av biomassa och kraftvärme.

Energieffektivitetsmål: 310 TWh Senast 2020: en nivå på 35,9 Mtoe primärförbrukning och 26,7 Mtoe slutlig energiförbrukning || Finland har anmält de politiska åtgärder som planeras för att genomföra artikel 7 i direktivet om energieffektivitet.

Mål gällande förtida skolavhopp: 8 % || Finland har ett bättre resultat än EU-genomsnittet vad gäller antal förtida skolavhopp. I Finland var siffran 9,2 % (preliminära uppgifter) jämfört med ett EU-genomsnitt på 12,0 % 2013. En liten ökning noterades dock 2013 och siffran tenderar att vara avsevärt högre bland migranter, uppskattningsvis 14,9 % 2012. Den samlade nivån har varit relativt konstant under de senaste tio åren. Åren 2011–1212 noterades en nedgång med 0,9 procentenheter. År 2013 beslöt de finska myndigheterna att göra förskolan obligatorisk för sexåringarna och att höja skolpliktsåldern med ett år till 17 år. Det återstår att se om denna åtgärd kommer att få positiva effekter på utvecklingen av de förtida skolavhoppen i Finland.

Mål gällande högre utbildning: 42 % (snäv nationell definition, som exkluderar högre utbildning med yrkesinriktning) || Siffrorna för Finland vad gäller andelen personer med eftergymnasial utbildning är tämligen goda. Andelen var 2013 45,3 % (preliminär uppgift) i jämförelse med ett EU-genomsnitt på 36,6 % (EU-täckande definition). Landet ligger således över EU:s överordnade mål för 2020. Men eftersom Finland byggde sitt nationella mål på en snäv nationell definition (som exkluderar högre utbildning med yrkesinriktning) beräknas andelen ligga på 38-40 % enligt den finska nationella definitionen. Landet har således också nästan nått sitt nationella mål. Siffran för utlandsfödda personer är fortsatt lägre än för infödda — 33 % mot 47 % 2012 (EU-täckande definition). Andelen avhopp från högre utbildningar låg 2011, enligt OECD, på 24,2 % i Finland, vilket ska jämföras med ett OECD-genomsnitt på 31,6 % för samma år.

Målet gällande risk för fattigdom eller social utslagning: Antalet personer som riskerar fattigdom eller social utslagning: högst 770 000 || Andel som är utsatt för risken för fattigdom och social utslagning: 17,2 % år 2012. Enligt 2014 och 2013 års nationella reformprogram påverkar risken för fattigdom eller social utslagning omkring 854 000 personer. Fattigdomen har ökat särskilt i stadsregionerna och är koncentrerad till vissa stadsdelar.

Bilaga 

Standardtabeller

Tabell I. Makroekonomiska indikatorer

Tabell II. Jämförelse mellan makroekonomisk utveckling och makroekonomiska prognoser

Tabell III. Fördelning av budgetanpassningen

Tabell IV. Skuldutveckling

Tabell V. Indikatorer på långsiktig hållbarhet

Table VI. Skatteindikatorer

Tabell VII. Finansmarknadsindikatorer

Tabell VIII. Arbetsmarknadsindikatorer och sociala indikatorer

Tabell IX. Resultatindikatorer för produktmarknader och policyindikatorer

Tabell X. Miljömässigt hållbar tillväxt

Indikatorer som används i faktaruta 3 angående strukturreformernas potentiella effekter på tillväxten.

Prispålägg inom slutproduktssektorn: Pris-kostnadsmarginalen, dvs. skillnaden mellan en varas eller tjänsts försäljningspris och dess kostnad. Som proxyvariabler för prispålägg inom slutproduktssektorn används prispålägg inom utvalda tjänstesektorer (transport och lagring, post och telekom, el-, gas- och vattenförsörjning, hotell och restauranger samt finansiell förmedling, men med undantag för fastigheter och förhyrning av maskiner och utrustning samt annan affärsverksamhet[38]).

Källa: Uppskattning av kommissionens avdelningar på grundval av en metod hämtad från W. Roeger, (1995). Can imperfect Competition explain the Difference between primal and dual Productivity? Journal of Political Economy Vol. 103(2) s. 316–30; bygger på uppgifter från EUKLEMS 1996–2007.

Kostnader för marknadsinträde: Kostnader för att starta en affärsverksamhet inom sektorn för mellanprodukter som andel av inkomsten per capita. I modellen används tillverkningssektorn som proxyvariabel för sektorn för mellanprodukter.

Källa: Världsbanken, Doing Business Database. www.doingbusiness.org. 2012 års uppgifter.

Implicit konsumtionsskattesats: Defineras som de sammanlagda skatterna på konsumtion i förhållande till värdet på den privata konsumtionen. I simuleringarna används den som proxyvariabel för överflyttning av beskattning från arbete till indirekta skatter. De implicita konsumtionsskattesatserna höjs (halvering av skillnaden till de som gör bäst ifrån sig) medan skatten på arbete sänks så att den kombinerade effekten blir budgetneutral.

Källa: European Commission, Taxation trends in the European Union, 2013 edition, Luxembourg, 2013. 2011 års uppgifter.

Andel högkvalificerade och lågkvalificerade: Andelen högkvalificerade arbetstagare utökas, andelen lågkvalificerade arbetstagare minskas (halvering av skillnaden till de som gör bäst ifrån sig). Lågkvalificerade motsvarar ISCED-kategorierna 0-2, högkvalificerade motsvarar höga akademiska examina (i matematik och databehandling, ingenjörsvetenskap, tillverkning och byggnation). Återstoden är medelkvalificerad.

Källa: Eurostat. Uppgifter för 2012 eller de senast tillgängliga.

Andel kvinnor som inte befinner sig på arbetsmarknaden: Andelen kvinnor i arbetsför ålder som inte förvärvsarbetar och som inte är arbetssökande av den sammanlagda kvinnliga befolkningen i arbetsför ålder

Källa: Eurostat. Uppgifter för 2012 eller de senast tillgängliga.

Antal lågkvalificerade män som inte befinner sig på arbetsmarknaden: Andelen lågkvalificerade män i arbetsför ålder som inte förvärvsarbetar och som inte är arbetssökande av den sammanlagda manliga befolkningen i arbetsför ålder

Källa: Eurostat. Uppgifter för 2012 eller de senast tillgängliga.

Äldre personer (55-64 år) som inte befinner sig på arbetsmarknaden: Andel av befolkningen i åldern 55-64 år som inte förvärvsarbetar och som inte är arbetssökande av den sammanlagda befolkningen i åldern 55-64 år.

Källa: Eurostat. Uppgifter för 2012 eller de senast tillgängliga.

Aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder: Utgifter för aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder som andel av BNP i förhållande till andelen arbetslösa i befolkningen.

Källa: Eurostat. Uppgifter för 2011 eller de senast tillgängliga.

Nivå på arbetslöshetsersättning:  Andel av en arbetstagares inkomst före arbetslöshet som utbetalas av arbetslöshetsförsäkringssystemet. Genomsnitt för nettokompensationsgrad vid 60 månaders arbetslöshet.

Källa: OECD, Benefits and Wages Statistics. www.oecd.org/els/benefitsandwagesstatistics.htm. 2012 års uppgifter.

[1] COM(2013) 800 final.

[2] COM(2013) 790 final.

[3]  Förutom de 16 medlemsstater som nämndes i rapporten om förvarningsmekanismen, undergår Irland också en fördjupad granskning till följd av rådets slutsats om att landet till fullo bör integreras i den normala övervakningsramen då programmet för finansiellt stöd framgångsrikt har avslutats.

[4] I stabilitetsprogrammet är saldot i de offentliga finanserna 2013 2,0 %. Detta var den information som var tillgänglig vid den bakomliggande prognosens brytdatum. Enligt meddelandet om alltför stora underskott ligger Finlands underskott 2013 på 2,1 %.

[5]  Konjunkturrensat saldo frånräknat engångsåtgärder och andra tillfälliga åtgärder omräknat av kommissionens avdelningar på grundval av uppgifterna i programmet genom tillämpning av den allmänt vedertagna metoden.

[6] Detta lägre värde har kalibrerats i enlighet med kraven i det strukturella saldot. För Finlands vidkommande har det kalibrerats så att det motsvarar en åtstramning på 0,1 % av BNP av det strukturella saldot, vilket avspeglar Finlands initiala skuld på under 60 % och landets stora produktionsgap.

[7] Finanspaktens bestämmelser införlivas huvudsakligen genom lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen och om tillämpning av fördraget samt om kraven på de fleråriga ramarna för de offentliga finanserna (869/2012).

[8]  Den 14 februari 2014 trädde statsrådets förordning (120/2014) i kraft. Den förpliktigar regeringen att årligen anta en medellångsiktig finansplan förenlig med det medellångsiktiga målet på grundval av en oberoende ekonomisk prognos och en bedömning av de offentliga finanserna.

[9]               Se http://www.vm.fi/vm/en/04_publications_and_documents/01_publications/ 01_budgets/ 20131218 Budjet/ vm_budjetti_enkku_korjattu.pdf

[10]             Se tabell V i bilagan. Indikatorn för det medellångsiktiga hållbarhetsgapet (S1) visar den direkta anpassning som krävs i form av en stadig förbättring av det strukturella primärsaldot fram till 2020, och därefter under ett årtionde, för att till 2030 återföra skuldkvoten till 60 % av BNP. Häri ingår finansiering av eventuella ytterligare utgifter fram till måldatumet som föranleds av den åldrande befolkningen. Följande trösklar har använts för att bedöma hur omfattande problemet med hållbarheten är: i) om S1-värdet är mindre än noll anses landet vara utsatt får låg risk, ii) om det krävs en strukturell anpassning i primärsaldot på upp till 0,5 procentenheter av BNP per år fram till 2020 efter det senaste år som omfattats av hösprognosen 2013 (år 2015) (dvs. en ackumulerad justering på 2,5 procentenheter), anses landet vara utsatt för medelhög risk, och iii) om den är större än 2,5 (dvs. en strukturell anpassning på mer än 0,5 procentenheter av GDP per år är nödvändig) anses landet vara utsatt för hög risk.

[11]             Se tabell V i bilagan. Indikatorn för det långsiktiga hållbarhetsgapet (S2) visar den omedelbara och permanenta anpassning som krävs för att tillgodose en tillfällig budgetnedskärning, inklusive kostnaderna för en åldrande befolkning. S2-indikatorn består av två komponenter: i) de initiala offentliga finanserna, som visar skillnaden till det skuldstabiliserande primärsaldot, och ii) den ytterligare anpassning som krävs på grund av kostnaderna för en åldrande befolkning. Det huvudantagande som används vid härledningen av S2 är att ökningen av skuldkvoten utan bortre tidsgräns begränsas av räntespreaden (dvs. skillnaden mellan den nominella räntesatsen och den reella tillväxttakten), vilket dock inte nödvändigtvis innebär att skuldkvoten kommer att hamna under skuldtrösklen på 60 % i EU-fördraget. Följande trösklar har använts för S2-indikatorn: i) om värdet på S2 ligger under 2 anses landet vara utsatt för låg risk, ii) är det mellan 2 och 6, anses landet vara utsatt för medelhög risk, och, iii) om den ligger över 6, anses risken vara hög.

[12]             Kostnader för den åldrande befolkningen innefattar långsiktiga extrapoleringar av åldranderelaterade offentliga utgifter för pension, hälsovård, långvård, utbildning och arbetslöshetsersättningar. För närmare uppgifter se 2012 års rapport om den åldrande befolkningen.

[13]  Lag om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre.

[14]  http://www.ym.fi/download/noname/%7BB3E047CC-DD7A-4897-BA56-513FBDC50C5F%7D/40297

[15]  Enterprise Finance Index, Sub-index on access to equity finance 2012:            http://ec.europa.eu/enterprise/policies/finance/data/enterprise-finance-index/sme-access-to-finance-index/index_en.htm.

[16]  För närmare information, se 2014 års gemensamma sysselsättningsrapport, COM(2013)801, vari ingår en resultattavla med centrala sysselsättningsindikatorer och sociala indikatorer.

[17] Suomen eläkejärjestelmän sopeutuminen eliniän pitenemiseen. Eläkekysymysten asiantuntijatyöryhmän raportti - Pensionsskyddscentralen 31.10.2013

[18]  O.a.a.

[19] Osatyökykyisten työllistymistä edistävien säädösmuutostarpeiden ja palvelujen arviointi, Sosiaali- ja terveysministeriön raportteja ja muistioita 2013:37

[20] Siffran för lågkvalificerade är 53,9 % mot 74,0 % hela befolkningen (20–64 år) 2012.

[21] 51,7 % i Finland, 56,8 % EU i 2012. (Antalet medborgare från länder utanför EU är hälften jämfört med genomsnittet för EU-27).

[22] Finansministeriets konjunkturöversikt 2/2013.

[23] Matalapalkkatyö Suomessa, Valtioneuvoston kanslian raporttisarja 1/2013.

[24] Hänvisningarna avser statsrådets beslut av den 29 november 2013 om genomförande av det strukturpolitiska programmet.

[25] Finansministeriets konjunkturöversikt 2/2013.

[26] Employment and Social Developments in Europe 2013.

[27] Regeringen satte 2011 upp ett mål om att höja aktiveringstakten för arbetslösa till över 30 %. I januari 2014 låg den på 26,4 %.

[28]  OECD-land PIAAC profile for Finland at http://www.oecd.org/site/piaac/country-specific-material.htm

[29] Mäns och kvinnors pensioner uppvisade 2009 en 25-procentig skillnad i åldersgruppen över 65 år. (Dessa senaste uppgifter härrör från tiden före införandet av en pensionsgaranti i mars 2011).

[30]  Institutets för hälsa och välfärd webbplats Kaventaja.

[31] Prispålägg inom slutproduktssektorn är skillnaden mellan en varas eller tjänsts försäljningspris och dess kostnad. Kostnader för marknadsinträde avser kostnaden för att starta en affärsverksamhet inom sektorn för mellanprodukter. Den implicita konsumtionsskatten är en proxyvariabel för överflyttning av beskattning från arbete till indirekta skatter. Nivån på arbetslöshetsersättningen är den procentandel av en arbetstagares inkomst före arbetslöshet som betalas ut genom arbetslöshetssystemet. Indikatorerna förklaras närmare i bilagan.

[32] En närmare förklaring av reformscenariernas överföringsmekanismer, se: Europeiska kommissionen (2013), The growth impact of structural reforms, kapitel 2 i QREA nr 4. december 2013. Bryssel, http://ec.europa.eu/economy_finance/publications/qr_euro_area/2013/pdf/qrea4_section_2_en.pdf

[33] European Economy. Occasional Papers. 177. Mars 2014.

[34] Uppgifter: GD Miljö, enhet C1 (på grundval av Impact Assessment of Air Package, 2014).

[35] http://www.ymparisto.fi/fi-FI/Rakentaminen/Maankaytto_ja_rakennuslain_kokonaisarvio(28271.

[36]             Se OECD (2013), Product Market Regulation Database, www.oecd.org/economy/pmr.

[37]  Följande kategorier används för att bedöma framstegen med att genomföra 2013 års landsspecifika rekommendationer:

Inga framsteg: Medlemsstaten har varken aviserat eller antagit några åtgärder för genomföra den landsspecifika rekommendationen. Denna kategori är också tillämplig om en medlemsstat har gett en studiegrupp i uppdrag att utvärdera möjliga åtgärder.

Begränsade framsteg: Medlemsstaten har aviserat vissa åtgärder för att genomföra den landsspecifika rekommendationen, men dessa åtgärder förefaller otillräckliga och/eller det finns risk att de inte antas eller genomförs.

Vissa framsteg: Medlemsstaten har aviserat eller antagit åtgärder för att genomföra den landsspecifika rekommendationen. Dessa åtgärder är lovande, men inte alla av dem har ännu genomförts och genomförandet är inte säkert i samtliga fall.

Betydande framsteg: Medlemsstaten har antagit åtgärder, av vilka de flesta har genomförts. Dessa åtgärder når långt när det gäller att genomföra den landsspecifika rekommendationen.

Helt åtgärdad: Medlemsstaten har antagit och genomfört åtgärder som på lämpligt sätt genomförer den landsspecifika rekommendationen.

[38] Fastighetssektorn tas inte med på grund av statistiska svårigheter att räkna fram ett prispålägg. Sektorn för förhyrning av maskiner och utrustning och andra affärsverksamheter är konceptuellt en del av sektorn för mellanprodukter.