This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52014DC0473
COMMUNICATION FROM THE COMMISSION TO THE EUROPEAN PARLIAMENT, THE COUNCIL, THE EUROPEAN ECONOMIC AND SOCIAL COMMITTEE AND THE COMMITTEE OF THE REGIONS Sixth report on economic, social and territorial cohesion: investment for jobs and growth
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN Sjätte lägesrapporten om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning: Investering för tillväxt och sysselsättning
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN Sjätte lägesrapporten om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning: Investering för tillväxt och sysselsättning
/* COM/2014/0473 final */
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN Sjätte lägesrapporten om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning: Investering för tillväxt och sysselsättning /* COM/2014/0473 final */
MEDDELANDE
FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH
SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN Sjätte
lägesrapporten om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning:
Investering för tillväxt och sysselsättning 1.
Inledning Även om de
nationella regeringarna har tvingats att göra nedskärningar de senaste åren för
att balansera sina budgetar och privat finansiering har sinat på grund av den
finansiella och ekonomiska krisen, så fortsatte sammanhållningspolitiken att
finansiera stöd till viktiga investeringar i tillväxt och sysselsättning i
medlemsstater och regioner. Krisen har haft
stor inverkan på de nationella och regionala budgetarna vilket begränsat
tillgången till finansiering på alla investeringsområden. I EU som helhet
minskade de offentliga investeringarna med 20 % i reala termer mellan 2008
och 2013. I Grekland, Spanien och Irland var nedgången cirka 60 %. I de
central- och östeuropeiska länderna, där sammanhållningspolitikens finansiering
är särskilt betydande, minskade offentliga investeringar (uttryckt som fasta
bruttoinvesteringar) med en tredjedel. Utan sammanhållningspolitiken skulle
investeringar i de medlemsstater som har drabbats hårdast av krisen ha minskat
med ytterligare 50 %. Sammanhållningspolitiska medel utgör nu mer än
60 % av investeringsbudgeten i dessa länder. Figur 1: Sammanhållningspolitikens effekter på offentliga investeringar || Figur 2: Sammanhållningspolitikens del av offentliga investeringar Den ekonomiska
krisen innebar ett brott i en lång trend med minskande skillnader mellan BNP
och arbetslöshet inom EU, vilket särskilt påverkar regioner i södra Europa. Krisen ledde också till ökad fattigdom och social
utestängning. Detta har i sin tur gjort det svårare att nå flera av
målen i Europa 2020-strategin. Till exempel
ökade arbetslösheten i 210 av de 277 EU-regionerna mellan 2007 och 2012. I 50
av dessa regioner innebar ökningen att arbetslösheten mer än fördubblades.
Situationen är särskilt oroande för unga människor eftersom ungefär hälften av
regionerna hade en ungdomsarbetslösheten högre än 20 % under 2012. Detta
ledde till att många regioner ännu inte har kunnat bidra till att uppnå Europa
2020-målet om en sysselsättningsgrad på 75 % för befolkningen i åldrarna
20–64 år senast 2020. Kommissionen och
medlemsstaterna reagerade på krisen både genom att upprätthålla fokus på att
hantera långsiktiga strukturella hinder för utvecklingen och genom att styra
vissa sammanhållningsinvesteringar till områden där inverkan på den ekonomiska
aktiviteten och sysselsättningen skulle vara direkt och omedelbar. Detta
resulterade i att mer än 45 miljarder euro – eller 13 % av de totala
medlen – hade omfördelats i slutet av 2013. Denna överföring av medel stödde
åtgärder för att motverka växande arbetslöshet och social utestängning samt
stödja investeringar i innovation och forskning och utveckling (FoU),
företagsstöd, hållbar energi samt social infrastruktur och utbildning. Kommissionen
föreslog också åtgärder för att förbättra likviditeten för de medlemsstater som
drabbats hårdast av krisen. Att Europaparlamentet och rådet antog dessa
åtgärder möjliggjorde en minskning av de nationella bidragen och ledde till mer
än 7 miljarder euro i extra förskottsbetalningar. En ytterligare minskning av
nationell medfinansiering godkändes också, till ett värde av nästan 2,1
miljarder euro. Det finns
uppgifter som tyder på att de sammanhållningspolitiska investeringarna har haft
en betydande inverkan. Mellan 2007 och
2012 skapade Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) över 600 000
arbetstillfällen. Detta motsvarar nästan 20 % av den beräknade förlusten
av arbetstillfällen under samma period, sedan början av finanskrisen. Eruf investerade i 200 000 små och medelstora
företagsprojekt och 80 000 nyetableringar, finansierade 22 000
projekt inom forskning och näringslivssamarbete, tillhandahöll
bredbandstäckning till 5 miljoner människor och kopplade 5,5 miljoner
människor till vattenreningsverk. Dessutom
bidrog EU:s sammanhållningspolitiska investeringar till byggandet av
3 000 km av det viktiga europeiska transportnätet (15 % av hela
transeuropeiska transportnätet) och anslagen till FoU i de mindre utvecklade
medlemsstaterna fördubblades. Mellan 2007 och
2012 stöttade Europeiska socialfonden (ESF) 68 miljoner enskilda projektdeltagare.
Efter att ha mottagit stöd från ESF började 5,7 miljoner arbetslösa eller
icke-yrkesverksamma personer att arbeta, och nästan 8,6 miljoner personer
kunde skaffa sig nya kvalifikationer. Mer än 400 000 fall av nystartade företag
och människor som blev egenföretagare rapporterades. Allt detta bidrog till att
antingen begränsa nedgången i BNP i många länder eller att förhindra
ytterligare ökning av arbetslösheten. Effekterna av
dessa investeringar kommer att öka under de kommande åren eftersom
medlemsstaterna har tid på sig till slutet av 2015 att använda medel från
programmen för 2007–2013 och det finns en viss fördröjning från den tidpunkt då
investeringen görs till den tidpunkt då det går att mäta effekterna. Med en total
budget på över 450 miljarder euro (inklusive nationell samfinansiering)
för programperioden 2014–2020 kommer sammanhållningspolitiken att vara EU:s
viktigaste investeringsinstrument. Den kommer att ge
det största bidraget till stöd för små och medelstora företag, FoU och innovation,
utbildning, en koldioxidsnål ekonomi, miljön, kampen mot arbetslöshet och
social utestängning, utvecklingen av en infrastruktur som förbinder EU:s
invånare och modernisering av den offentliga förvaltningen. Dess
investeringar, i kombination med strukturreformer, kommer att spela en viktig
roll när det gäller att stödja tillväxt och skapa arbetstillfällen och när det
gäller att uppnå Europa 2020-strategins mål om en smart och hållbar
tillväxt för alla. Utmaningen är
att se till att dessa resurser används på det effektivaste och mest
ändamålsenliga sättet, maximera deras effekter, stärka återhämtningen och
hjälpa EU att komma ur krisen starkare och mer konkurrenskraftigt än tidigare. Den nya
sammanhållningspolitiken är helt i linje med Europa 2020-strategin och
dess överordnade mål för sysselsättning, forskning och utveckling, klimat och
energi, utbildning och kampen mot fattigdom och social utestängning, och
dessutom kopplad till den europeiska planeringsterminen och EU:s ekonomiska
styrningsprocess. Därför kommer investeringarna inom sammanhållningspolitiken
också att användas för att stödja medlemsstaternas politik inom ramen för de
integrerade riktlinjerna och de nationella reformprogrammen, samt för att ta
itu med de relevanta landsspecifika rekommendationerna från rådet. Kommissionen
kan också uppmana medlemsstaterna att ändra sina partnerskapsavtal och
operativa program för att möta nya utmaningar som anges i de landsspecifika
rekommendationerna. I detta
meddelande sammanfattas resultaten av sammanhållningspolitiken under den
föregående programperioden. Det beskriver de viktigaste delarna av reformen av
sammanhållningspolitiken för perioden 2014–2020,[1] och
utvecklingstendenserna från de pågående programförhandlingarna mellan
kommissionen och medlemsstaterna. Det åtföljs av ett arbetsdokument från
kommissionens avdelningar som innehåller analyser av de socioekonomiska och
styrningsrelaterade utmaningar som medlemsstaterna och regionerna står inför
och bedömer effekterna av sammanhållningspolitiken och offentliga
investeringars inverkan på ekonomiska och sociala skillnader. 2. En
politik i utveckling: Att investera i regionernas konkurrenskraft för
att förbättra människors liv I EU-fördraget
fastställs som mål för sammanhållningspolitiken att minska ekonomiska, sociala
och territoriella skillnader och ge särskilt stöd till mindre utvecklade
regioner. Med tiden har
politiken bidragit till att förbättra levnadsstandarden och ekonomiska
möjligheter i EU:s regioner genom att förbättra färdigheter och anställningsbarhet,
öka tillgången till regioner, stötta uppbyggnaden av administrativ kapacitet,
etablera kontakter mellan forskningsinstitutioner, universitet och
affärsvärlden, och erbjuda service till små och medelstora företag. Genom att
stödja de viktigaste drivkrafterna för ekonomisk tillväxt, bidrar
sammanhållningspolitiken till att EU:s regioner växer snabbare. Sammanhållningspolitiken
har hållit fast vid sina rötter samtidigt som den har utvecklats och gått
framåt. Tidigare hade politiken en rent nationell inriktning och finansierade
förutbestämda projekt i medlemsstaterna med litet europeiskt inflytande. Med
tiden infördes viktiga principer som t.ex. flerårig programplanering, mer
strategiska investeringar och ett större deltagande av regionala och lokala
partner. Den största
delen av det ekonomiska stödet inom ramen för politiken har genomgående
inriktat sig på mindre utvecklade regioner och medlemsstater. Det har
emellertid skett en förskjutning av investeringarna från infrastruktur till
stöd för små och medelstora företag, innovation och mer innovativ
sysselsättnings- och socialpolitik. Detta har hittills varit möjligt på grund
av infrastrukturutveckling i medlemsstaterna (både de som anslöt sig efter 2004
och de ”gamla” medlemsstaterna) som stöddes av sammanhållningspolitiken under
tidigare perioder. Figur 3 visar
hur investeringarnas sammansättning har utvecklats sedan 1989. Figur 3: Sammansättning av
sammanhållningspolitikens investeringar i mindre utvecklade regioner
(1989–2013) Andelen investeringar
i tung infrastruktur (särskilt transport) var hög när politiken inleddes och
efter utvidgningen 2004, då länder med tydliga brister i infrastrukturen anslöt
sig till EU. Med inrättandet av Sammanhållningsfonden under 1990-talet blev
miljöinvesteringar allt viktigare för att hjälpa medlemsstater och regioner att
följa EU:s direktiv och förordningar på detta område. Investeringarna i
produktionssektorn och särskilt i små och medelstora företag har förblivit
relativt stabila. Investeringarna
i människor (utbildning, sysselsättning och social inkludering) har dock
minskat något i relativa termer. ESF har blivit allt viktigare som ett
instrument för investering i mänskligt kapital, nu senast till följd av den
ekonomiska krisens dramatiska inverkan på medlemsstaternas arbetsmarknader. Som
en ny åtgärd avsätts i den rättsliga ramen för 2014–2020 en minimiandel
(23,1 %) av den sammanhållningspolitiska budgeten till ESF. Detta är
viktigt för att säkerställa investeringarna i humankapital, sysselsättning,
social inkludering, reform av den offentliga förvaltningen och för
institutionell kapacitetsuppbyggnad som krävs för att arbeta i riktning mot
målen i Europa 2020-strategin. För första
gången så har sammanhållningspolitiken – särskilt tack vare ESF – gett stöd för
att modernisera och reformera offentliga förvaltningar och rättssystem i
konvergensländer under perioden 2007–2013. Stödet syftar till att förbättra
funktionen, tillgängligheten och kvaliteten på offentliga tjänster, underlätta
beslutsfattande och för att genomföra politiken tillsammans med
arbetsmarknadens parter och det civila samhället. Slutligen har
andelen resurser som avsätts för tekniskt stöd ökat betydligt sedan 2000–2006,
vilket återspeglar betydelsen av välfungerande institutioner för en effektiv
förvaltning av sammanhållningsprogrammen. Genom att
anpassa investeringarna till nivån av ekonomisk utveckling har
sammanhållningspolitiken lyckats följa de föränderliga behoven i de olika
regionerna. Men utvecklingen av politiken har inte varit lika avgörande som
väntat. Uppgifter tyder på att införandet av obligatorisk öronmärkning av en
del av finansieringen till EU:s prioriteringar 2007–2013 var ett steg framåt,
men resultaten har varit blandade och medlen sprids fortfarande ut alltför
tunt. Det har också
blivit allt tydligare att sammanhållningspolitikens effektivitet är beroende av
en sund makroekonomisk politik, ett gynnsamt företagsklimat och starka
institutioner. I vissa fall har olämpliga politiska åtgärder och administrativa
och institutionella brister begränsat finansieringens effektivitet. Det finns
också luckor kvar när det gäller införlivandet av EU-lagstiftningen i nationell
lagstiftning inom områden som har direkt koppling till
sammanhållningspolitiken. Även om det har gjorts försök att definiera
strategiska, institutionella och administrativa ramar, är tillämpningen
godtycklig och osystematisk. Slutligen har
arbetet med att genomföra fonderna varit mer inriktat på utgifter och
förvaltningsregler än på att uppnå målen. Programmålen har ibland varit vaga,
vilket gör det svårt att följa upp och utvärdera resultat. Att fastställa mål
är komplicerat och vissa medlemsstater har satt upp mål som inte varit
tillräckligt ambitiösa. Detta har begränsat möjligheten att utvärdera
effekterna av insatserna och att förstå vilka åtgärder som var effektivast och
varför. 3. Att uppnå resultat är av
central betydelse för den nya sammanhållningspolitiken Resultaten av
förhandlingarna om reformen av sammanhållningspolitiken, som avslutades i
december 2013, inriktas mot dessa brister. Reformen
fokuserar på en investeringsstrategi.
Sammanhållningspolitikens mål är i linje med Europa 2020-strategin och
relevanta landsspecifika rekommendationer beaktas vid planering av
investeringar. Hur sammanhållningspolitiken fungerar har också
reformerats, baserat på de fem viktigaste idéerna. 3.1. De sammanhållningspolitiska
programmen måste genomföras under gynnsamma omständigheter Den nya
sammanhållningspolitiken är kopplad till EU:s ekonomiska styrningsprocess och
den europeiska planeringsterminen, eftersom sammanhållningspolitikens
investeringar inte är isolerade från det ekonomiska sammanhanget. För att undvika
ohållbar skattepolitik och ekonomisk politik som undergräver EU-stödets
ändamålsenlighet under perioden 2014–2020, kan finansiering avbrytas när en
medlemsstat inte följer rekommendationerna enligt EU:s ekonomiska
styrningsprocess. Effektiviteten
av investeringarna får inte undermineras av osund politik och lagstiftning
eller administrativa och institutionella flaskhalsar. Medlemsstaterna och
regionerna måste därför uppfylla en rad villkor. Dessa är avsedda att
säkerställa att investeringarna bidrar till en tydlig strategisk politisk ram
som säkerställer ett snabbt införlivande av EU-lagstiftning som påverkar genomförandet
av sammanhållningsfonden, tillräcklig administrativ kapacitet och iakttagande
av minimikrav på till exempel antidiskriminering, jämställdhet,
funktionshinder, offentlig upphandling och statligt stöd. Varje
investeringsområde måste grundas på en väldefinierad strategi. Till exempel så
kan inga investeringar i transport ske förrän en heltäckande nationell eller
regional transportstrategi har tagits fram. Även när det gäller investeringar
inom FoU och innovation måste det finnas en ram för en smart specialiseringsstrategi,
som innebär att utveckla en vision, identifiera konkurrensfördelar, fastställa
strategiska prioriteringar och använda smarta strategier för att maximera den
kunskapsbaserade utvecklingspotentialen i alla regioner. Kort sagt, projekt bör
följa strategier och inte tvärtom. 3.2. De sammanhållningspolitiska
programmen måste inrikta sina resurser på ett litet antal prioriteringar och
maximera sitt mervärde Medlemsstaterna
och regionerna måste inrikta finansieringen på ett begränsat antal områden med
betydelse för EU. En stor del av Eruf kommer att fördelas till fyra
prioriteringar inom Europa 2020-strategin, innovation och forskning, den
digitala agendan, stöd för små och medelstora företag och en koldioxidsnål
ekonomi. ESF-fokus på
högst fem prioriterade investeringar kommer att förstärka utfallet och
resultatet på europeisk nivå. Det kommer också att säkerställa en tydligare
koppling till den europeiska sysselsättningsstrategin och de integrerade
riktlinjerna för sysselsättning. Minst 20 % av ESF:s budget kommer att
öronmärkas för att främja social inkludering och bekämpa fattigdom och
diskriminering. Med tanke på det
brådskande behovet att ta itu med ungdomsarbetslösheten har en budget på
6 miljarder euro för sysselsättningsinitiativet för unga införts med
särskild finansiering för att genomföra ungdomsgarantin i hela EU. Detta
garanterar att varje ung person erbjuds lämplig sysselsättning eller utbildning
inom fyra månader efter att de slutat skolan eller blivit arbetslösa.
Sysselsättningsinitiativet för unga kommer att inriktas på områden med särskilt
hög ungdomsarbetslöshet. Regioner och
medlemsstater måste göra tydliga val om sina mål. Detta möjliggör att en
kritisk massa av resurser kan nås, samt säkerställer en meningsfull inverkan och
garanterar att investeringar görs i de områden som har en direkt och omedelbar
inverkan på tillväxt och sysselsättning. 3.3. De sammanhållningspolitiska
programmen måste ställa upp tydliga mål och resultat Sammanhållningspolitikens
framgång kommer att bedömas efter dess resultat och dess effekter. Reformerna
koncentreras därför på att säkerställa större fokus på resultat genom bättre
prestationsindikatorer, rapportering och utvärdering. Vid utformningen
av program måste medlemsstaterna och regionerna specificera de resultat de
avser att uppnå mot slutet av programperioden. Programmen måste ange hur de
föreslagna åtgärderna kommer att bidra till att uppnå dessa mål och införa
resultatindikatorer med tydliga utgångsvärden och mål för att mäta framstegen. Varje
program kommer att ha en resultatram för att öka insynen och
redovisningsskyldigheten. För att
tillhandahålla ytterligare incitament har cirka 20 miljarder euro (eller
6 % av sammanhållningspolitikens budget) avsatts, för att anslås under
2019 för de program som visar att de är på väg att uppfylla sina mål. 3.4. De sammanhållningspolitiska
programmen måste ge städerna en starkare röst Städer kan spela
en viktig roll i sammanhållningspolitiken och i strävan att uppnå målen för
Europa 2020-strategin. Mer än två tredjedelar av
européerna bor i städer. Städer är produktiva och innovativa och kan ta
ledningen i att uppnå smart tillväxt. De kan bli mer resurseffektiva (t.ex.
genom att man minimerar markexploatering, hårdgörning av mark samt
energianvändning) och bidra till att uppnå hållbar tillväxt, t.ex. genom grön
infrastruktur. Med tanke på skillnaderna i
välstånd, koncentrationen av socialt utestängda och koncentrationen av
fattigdom i städerna, är de nödvändiga för att hantera utmaningen för en socialt
inkluderande tillväxt. Av dessa skäl
kan det förväntas att ungefär hälften av Eruf kommer att användas i städer
2014–2020. Genom att fastställa ett lägsta belopp (5 % av Eruf:s medel)
till integrerade investeringar i hållbar stadsutveckling, och genom att
garantera att städer kommer att spela huvudrollen vid urvalet av projekt, ska
den nya sammanhållningspolitiken ge städerna möjligheten att utforma och
genomföra strategier som bidrar till att nå målen i Europa 2020-strategin. Kommissionen
kommer också att lansera ansökningsomgångar för projekt under det nya
programmet för innovativa stadsåtgärder för att stödja städer som är villiga
att prova nya idéer inom stadsutveckling. 3.5. De sammanhållningspolitiska
programmen måste omfatta parter på alla nivåer bättre Den politiska
ramen för 2014–2020 bygger på antagandet att alla parter på nationell, regional
och lokal nivå, genom att följa principerna om flernivåstyre och med
arbetsmarknadens parter och organisationer i det civila samhället, kommer att
involveras i alla skeden av programplaneringen. För första gången på unionsnivå
innehåller den europeiska uppförandekoden för partnerskap[2]
en plan för hur medlemsstaterna ska nå ut till och engagera dessa parter i
utformningen av programmen, under programmens genomförande samt vid övervakning
och utvärdering. Partnerskap kan också vara särskilt effektiva med att
tillhandahålla lokalt ledda strategier för lokal utveckling. Åtgärder för att
bygga upp kapaciteten hos arbetsmarknadens parter och andra företrädare för det
civila samhällets ingår också i de nya förordningarna. 4. Från teori till praktik:
framväxande uppgifter från förhandlingar När kommissionen
antog detta meddelande hade den fått in alla 28 partnerskapsavtal och cirka 150
operativa program[3].
Förhandlingar med medlemsstater och regioner pågår. Därför ger följande endast
en indikation om i vilken utsträckning reformens viktigaste delar har
införlivats i de nya strategierna och programmen. Tillgängliga
uppgifter visar några mycket uppmuntrande tendenser och några utmaningar. Totalt kommer
ungefär 336 miljarder euro att anslås till nationella och regionala program
inom målet Investering för tillväxt och sysselsättning. Resurserna är uppdelade
på följande sätt: 187,5 miljarder euro till Eruf, 63 miljarder euro till
Sammanhållningsfonden och 85 miljarder euro till ESF, vilket är högre än
minimikravet på ESF-anslaget som är 80 miljarder euro[4]. Figur 4:
Tilldelning till finansieringsprioriteringar per fond (2014–2020) i % av
fondens totala finansiering Cirka 124
miljarder euro har anslagits till FoU och innovation, informations- och
kommunikationsteknik, små och medelstora företag samt en koldioxidsnål ekonomi.
Detta innebär en ökning på nästan 22 % jämfört med 2007–2013. Merparten av
detta belopp finansieras av Eruf (116,5 miljarder euro) och resten av
sammanhållningsfonden. Man kommer att
investera 98 miljarder euro i sysselsättning, social inkludering och
utbildningsåtgärder. Merparten av detta belopp finansieras av ESF:
sysselsättning (30,7 miljarder euro), social inkludering
(20,9 miljarder) och utbildning (26,3 miljarder). Till transport-
och energinätsinfrastruktur har 59 miljarder euro anslagits, vilket
motsvarar en ökning på 21 % jämfört med 2007–2013. Nästan
4,3 miljarder euro kommer att investeras i myndigheternas uppbyggnad av
institutionell kapacitet och i effektivitet för offentliga förvaltningar och
tjänster (goda styrelseformer). Detta motsvarar en ökning på 72 % jämfört
med föregående period. Den nya
programperioden medför därför en tydlig förskjutning när det gäller
finansieringsprioriteringar jämfört med 2007–2013. Medlemsstaterna och
regionerna kommer att investera mer i Eruf:s prioriteringar (FoU och
innovation, informations- och kommunikationsteknik, små och medelstora företag
samt en koldioxidsnål ekonomi) och i ESF:s prioriteringar (sysselsättning,
social inkludering, utbildning och styrelseformer). Mindre pengar kommer att
investeras i nätverks- och miljöinfrastruktur. Minskningen av investeringar i
infrastruktur är särskilt markant i mer utvecklade medlemsstater. Figur 5: Tilldelning till
finansieringsprioriteringar per fond 2014–2020 jämfört med 2007–2013 i % av
fondens totala finansiering Det särskilda
fokus som kommissionen lagt på en koldioxidsnål ekonomi har resulterat i en
märkbar ökning av den här sortens investering. Mer än 38 miljarder euro kommer
att stödja övergången till en koldioxidsnål och klimattålig ekonomi. Flera
länder har lagt särskild tonvikt på energieffektivitet eller utveckling av
förnybar energi. I vissa fall kan dock kopplingen mellan investeringar och de
förväntade resultaten i förhållande till klimatmålen göras tydligare. Med tanke på
problemen med hög arbetslöshet och ökande fattigdom borde inriktningen på
inkluderande tillväxt vara starkare i vissa partnerskapsavtal. Kommissionen är
också av den uppfattningen att finansieringen som anslagits till utbildning för
tillfället inte är hög nog för att genomföra de prioriteringar som behövs. I
vissa partnerskapsavtal ges låg prioritet till aktiva åtgärder för social inkludering.
För att säkerställa bättre sociala resultat och investeringar som är mer
anpassade till sociala förändringar måste socialpolitiska reformer ingå i
programplaneringen. När det gäller
sysselsättningsinitiativet för unga, är dessutom relevant information i vissa
partnerskapsavtal och operativa program ganska allmänt hållen och det
fastställs inte hur detta nya initiativ kommer att omsättas i praktiken eller
om och hur det kommer att stödja genomförandet av ungdomsgarantin. I vissa
program måste de åtgärder som stöds genom sysselsättningsinitiativet för unga
vara mer inriktade på att stödja skapandet av arbetstillfällen. Trots
förekomsten av en landsspecifik rekommendation om integreringen av den romska
minoriteten har vissa medlemsstater inte föreskrivit en särskild prioritering
för marginaliserade befolkningsgrupper, vilket gör det svårare att bedöma hur
stora anslagen kommer att bli på detta politikområde. Vissa medlemsstater är
inte tillräckligt inriktade på behoven hos denna målgrupp eller behöver vidareutveckla
sin strategi och insatslogik. Administrativ
modernisering och rättsväsendets kvalitet bedöms som viktiga faktorer för
konkurrenskraft och tillväxt för alla. Många medlemsstater planerar åtgärder
för att göra sina offentliga institutioner starkare och förbättra deras förmåga
att genomföra effektivare strategier, bättre administrativa tjänster, snabbare
rättsliga förfaranden, ökad insyn och integritet för offentliga institutioner
och ökat deltagande av allmänheten i de olika etapperna av beslutsprocessen.
Men i ett antal medlemsstater, där reformen av den offentliga förvaltningen har
identifierats som en utmaning, saknas det en tydlig strategi och målen är
ofullständiga och otydliga trots att en sådan reform är nödvändig för att
främja sysselsättning, tillväxt och konkurrenskraft. Dessutom saknas det i
vissa av dessa medlemsstater ett tydligt politiskt engagemang för reformen. Det är tydligt
att man har tagit behovet av att förbereda sig för investeringar på allvar,
genom att uppfylla villkoren i programmet före genomförandet. Processen har
inte varit lätt och i många fall kommer kommissionen att behöva gå med på
handlingsplaner för att säkerställa full överensstämmelse med kraven inom
väldefinierade tidsfrister. De villkor som medlemsstaterna har haft särskilt
svårt att uppfylla avser områden där EU-direktiv måste införlivas eller där
EU:s bestämmelser måste tillämpas på ett effektivt sätt. Strategier för
smart specialisering har utarbetats på nationell och regional nivå för att
påskynda den ekonomiska omvandlingen och minska kunskapsklyftan. Större tonvikt
bör läggas på mjukt stöd, på att stödja marknadsdriven forskning och samarbete
med näringslivet. Det finns risk för att stödet till små och medelstora företag
fortsätter att löpa som vanligt, i stället för att anpassas efter deras behov
och tillväxtpotential för att säkerställa en stark hävstångseffekt och ett
snabbt utnyttjande. Vissa
medlemsstater har också utformat program som skapar en tydlig koppling mellan
den digitala ekonomin och innovation. Detta är viktigt eftersom investeringar i
höghastighetsbredband och IKT behövs för att bygga bort flaskhalsar och främja
marknadsdrivna lösningar. Det är till exempel nödvändigt att fokusera
investeringarna i bredband på nästa generations nät för att säkerställa att
mindre utvecklade regioner inte hamnar ännu mer efter. Synergieffekter mellan
sammanhållningspolitiken, Horisont 2020 och andra EU-program är också avgörande
inom ramen för smarta specialiseringsstrategier på nationell och regional nivå. Under perioden
2014–2020 kommer 88 program i 16 länder att vara program med flera
finansieringskällor, som kombinerar resurser från Eruf, Sammanhållningsfonden
och ESF. Detta förväntas uppmuntra till samlade åtgärder som sammanför olika
politikområden, kapital och prioriteringar. För att
politiken ska bli effektivare, resultatinriktad och resultatorienterad behöver
medlemsstaterna och regionerna fastställa detaljerade mål. Det är viktigt att
programmen inte uttrycker målen för generellt, med ett stort antal möjliga
åtgärder, för att upprätthålla största möjliga flexibilitet i urvalet av
projekt i ett senare skede. Det är viktigt att målen är tillräckligt ambitiösa
och detaljerade, annars blir det svårt att utvärdera politiken och ha en
meningsfull offentlig debatt om den. Under förhandlingsprocessen kommer
kommissionen att fokusera på dessa risker. Partnerskapsavtalen
har i stor utsträckning utarbetats genom resonerande dialoger mellan partnerna,
även om det finns tecken på att denna dialog ibland har varit otillräcklig, att
viktiga aktörer inte har varit inblandade, eller att synpunkter inte har
återspeglats i senare versioner av dokumenten. Kommissionen kommer att noggrant
undersöka hur medlemsstaterna har tillämpat uppförandekoden om partnerskap för
att garantera att berörda parter medverkat. Sist men inte
minst kräver den nya perioden stark styrning och samordningsmekanismer på
nationell och regional nivå för att säkerställa överensstämmelse mellan
programmen, stöd till Europa 2020-strategin och de landsspecifika
rekommendationerna samt för att undvika överlappningar och luckor. Detta är
särskilt viktigt med tanke på den totala ökningen av regionala program (för
ESF-program är den nästan 60 % jämfört med 2007–2013). 5. Slutsats Under 2014–2020
kommer sammanhållningspolitiken att styra investeringar motsvarande en
tredjedel av EU:s budget för att uppnå EU-målen om tillväxt och jobb samt för
att minska de ekonomiska och sociala skillnaderna. Den är också det största
investeringsinstrumentet på EU-nivå för att uppnå målen i Europa
2020-strategin. Den ger det största bidraget inom ett antal områden, bland
annat stöd till små och medelstora företag, FoU och innovation, investeringar i
kompetent och konkurrenskraftig arbetskraft, kampen mot arbetslöshet och social
utestängning samt anpassningar till klimatförändringarna och miljön. Ekonomiska
modeller ger en indikation om de makroekonomiska effekterna. Till exempel
förväntas det i de viktigaste stödmottagande länderna att BNP kan bli i
genomsnitt 2 % högre och sysselsättningen omkring 1 % högre under
genomförandeperioden, tack vare sammanhållningspolitiken. Men de
produktivitetshöjande effekterna av sammanhållningspolitiken fortsätta att
byggas på även efter det att programmen har avslutats. År 2030 beräknas BNP i
dessa länder vara mer än 3 % över den nivå som förväntas i länder utan
politiska åtgärder. Det innebär att för varje euro som läggs på de viktigaste
mottagarländerna under perioden 2014–2030 förväntas BNP bli mer än tre euro
högre. För att dessa
effekter ska bli verklighet är det viktigt att medlemsstaterna och regionerna
genomför reformerna och använder denna politik som ett effektivt
investeringsverktyg. Resultatet kommer till stor del att bero på de pågående
förhandlingarna om att utveckla robusta strategier, fastställa ett litet antal
viktiga investeringsprioriteringar, fastställa ambitiösa mål och se till att
mikro- och makroekonomiska villkor maximerar effekterna av de investeringar som
samfinansieras inom sammanhållningspolitiken. Kommissionen
kommer att lägga fram en första lägesrapport om programmen till
Europaparlamentet och rådet 2017. Denna kommer att ge en överblick över de
framsteg som görs av medlemsstaterna och regionerna när det gäller målen i
deras program och ge en fingervisning om huruvida de uppfyller de uppsatta
målen. [1] Se EUT L 347, 20.12.2013. [2] Se kommissionens delegerade förordning av den 7 januari 2014,
C(2013) 9651 slutlig. [3] Fyra partnerskapsavtal har redan antagits av kommissionen. [4] Finansiella medel för målet Investering för tillväxt och
sysselsättning innefattar Eruf (utom stöd till europeiskt territoriellt
samarbete), Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden. Siffrorna bygger
på situationen den 1 juni och kan fortfarande komma att ändras i samband med
förhandlingar om program.