This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52014DC0154
COMMUNICATION FROM THE COMMISSION TO THE EUROPEAN PARLIAMENT, THE COUNCIL, THE EUROPEAN ECONOMIC AND SOCIAL COMMITTEE AND THE COMMITTEE OF THE REGIONS An open and secure Europe: making it happen
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN Ett öppet och säkert EU
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN Ett öppet och säkert EU
/* COM/2014/0154 final */
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN Ett öppet och säkert EU /* COM/2014/0154 final */
MEDDELANDE
FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH
SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN Ett
öppet och säkert EU Inledning Under de fem
senaste åren har politiken utvecklats till förmån för ett öppnare och säkrare
Europa. I juni 2014 kommer Europeiska rådet att utarbeta strategiska riktlinjer
för den vidare utvecklingen av området med frihet, säkerhet och rättvisa. Eftersom
gemensamma utmaningar kräver gemensamma europeiska insatser kommer rådet att
kunna bygga vidare på de väsentliga framsteg som gjorts sedan Stockholmsprogrammets
ambitiösa mål fastställdes 2009. Sedan dess har vi slutligen enats om ett gemensamt
europeiskt asylsystem och bättre mottagningsformer för de som behöver
internationellt skydd. Schengenområdet - som är en av Europaprojektets mest
populära framgångar – har stärkts. Vägarna för laglig invandring har
förbättrats och villkoren för inresa och vistelse har förtydligats och vi har
nu gemensamma ramar för migranters rättigheter. Den gemensamma viseringspolitiken
har omarbetats kraftigt, vilket har gjort det lättare för resenärer med ärligt
uppsåt att resa in till EU och därmed bidra till unionens ekonomiska tillväxt. Flera
länder har avskaffat sina krav på visering. På
säkerhetsområdet ger lagstiftning och konkret samarbete gemensamma verktyg för
att skydda europeiska samhällen och ekonomier från grov organiserad
brottslighet. Ett ökat samarbete om rättstillämpningen har varit avgörande för
att bemöta gemensamma hot såsom människosmuggling, terrorism, it-brott och
korruption. En ram för EU:s politik
för invandring och asyl har inrättats vilket ger EU möjlighet att bedriva
omfattande samverkan med sina grannländer och andra länder och bidra till FN:s
och övriga staters pågående arbete med insatser avseende migration och
utveckling. De framsteg som
gjorts sedan Stockholmsprogrammet antogs är väsentliga, men det betyder förstås
inte att arbetet är slutfört. Det finns mycket kvar att göra för att gällande
bestämmelser ska genomföras och tillämpas fullt ut. Asyllagstiftningen måste
genomföras på ett konsekvent sätt. Den rättsliga ramen för en gemensam
migrationspolitik behöver fortfarande kompletteras och större ansträngningar
krävs när det gäller integration. Vi bör ta itu med säkerhetsfrågor och det
står klart att vi bör öka samarbetet mellan medlemsstaternas rättstillämpande
myndigheter och EU:s organ. Politikcykeln bör även omfatta tillsyn och utvärderingen
av hur effektiv lagstiftningen och politiken är. EU och dess medlemsstater
kommer även att ställas inför nya utmaningar. Europa är en del av en
globaliserad och hopkopplad värld där rörligheten mellan länderna väntas öka. Allt
fler människor vill komma till Europa – en del bara tillfälligt, till exempel turister,
studenter och tjänsteleverantörer medan andra planerar en mer varaktig vistelse
för att arbeta eller söka internationellt skydd. EU kommer att ställas inför
demografiska förändringar, urbanisering, samhällen med allt mer mångfald och brist
på arbetskraft. Då är det viktigt att vi klarar av att maximera de fördelar som
politiken för inrikes frågor kan ge, för att skapa ekonomisk tillväxt och
attrahera människor med rätt kompetens, och människor som i legitima syften
vill resa till Europa. Europa kommer
också att behöva möta följderna av instabilitet i många delar av världen och i synnerhet
i de närmaste grannländerna. Händelser som den arabiska våren och krisen i
Syrien kräver lämpliga och samordnade svar på blandade migrationsflöden och ytterligare
ansträngningar kommer att behövas för att i framtiden undvika fler tragedier i
Medelhavsområdet. Tekniken
utvecklas snabbt och ger nya möjligheter till ekonomisk tillväxt och ändrar
samtidigt i grunden på vilket sätt människor umgås och relaterar till varandra.
Dessa förändringar medför också nya utmaningar i fråga om säkerheten. It-brottsligheten
är allt mer bekymmersam, människosmugglingen blir alltmer sofistikerad, den
gränsöverskridande brottsligheten uppträder i nya former och terrorismen fortsätter
att hota säkerheten. Vi måste ta de tekniska innovationerna och vetenskapen till
hjälp eftersom de kan hjälpa oss att hantera dessa risker. EU kommer även fortsättningsvis
att behöva uppbåda de verktyg som krävs för beredskap i säkerhetsfrågor och
motståndskraft, bland annat med hjälp av Horisont-2020-programmet för forskning
och utveckling. I en allt mer sammanflätad
värld bör de inrikes frågorna beaktas i EU:s övergripande externa åtgärder, genom
en stärkt dialog och ett bättre samarbete med tredjeland. Samstämmighet och
konsekvens med de externa åtgärderna kommer att göra det lättare att föregripa utmaningar,
uppnå EU:s målsättningar, främja unionens värderingar och leva upp till dess internationella
åtaganden i fråga om mänskliga rättigheter. Denna
strategiska planering görs i efterdyningarna av en ekonomisk och social kris
som präglat Europa, med fortsatt hög arbetslöshet som gjort våra samhällen mer
sårbara och utsatta för främlingsfientlighet. Vissa den situationen måste de
politiska beslutsfattarna vissa prov på handlingsförmåga för att säkerställa ett
öppet och säkert Europa där de grundläggande rättigheterna garanteras enlighet
med europeiska unionens stadga för de grundläggande rättigheterna, som ska
följas av alla EU-institutioner när de antar och genomför lagstiftning liksom
av alla medlemsstater när de genomföra unionslagstiftningen. Politiken för inrikes
frågor främjar och skyddar unionens värderingar, ger medborgarna möjlighet att
leva sina liv säkert och tryggt, och dra nytta av mångfalden i våra samhällen. Vid utarbetandet
av detta meddelande hörde kommissionen en rad olika aktörer och berörda att
parter, i synnerhet i samband med konferensen ˮOpen and Safe Europe:
What's next?ˮ den 29 och 30 januari 2014 och genom en remiss som fick många
svar. Den framtida politiken diskuterades även i Europaparlamentet, rådet, regionkommittén
samt styrelserna för EU:s organ. Debatten om
politiken för inrikes frågor måste bygga på fakta. Därför lägger kommissionen
fram statistik som är relevant för utvärderingen i det arbetsdokument från
kommissionens avdelningar som åtföljer det här meddelandet. Politiska
prioriteringar 1. En effektiv
migrations- och mobilitetspolitik EU:s
produktivitet och därmed den ekonomiska återhämtningen försvåras av
demografiska förändringar, i synnerhet den krympande arbetskraften i Europa och
väsentliga kompetensbrister på vissa områden (främst ingenjörskonst, it och hälsovård).
Den ökande globala konkurrensen om kompetens och talang påverkar många medlemsstaters
arbetsmarknad och kommer att vara avgörande för Europas ekonomiska välfärd
under det kommande decenniet. Under de senaste
15 åren har EU tillämpat en sektorsbunden hantering av den lagliga invandringen.
Detta har lett till en gemensam rättslig ram som reglerar resandet för vissa personkategorier,
ger rättigheter och ingriper mot överträdelser. Det har också lett till
gemensamma åtaganden från medlemsstaterna i fråga om integration och
återvändande. Men det är nu dags att konsolidera detta i en mer konsekvent gemensam
migrationspolitik för EU som även tar hänsyn till de kort- och långsiktiga
ekonomiska behoven. 1.1. Maximera fördelarna med migration och integration Europa behöver
en välskött migrationspolitik som effektivt bidrar till förverkligandet av Europa
2020-strategin för smart och hållbar tillväxt för alla. Europa måste kunna dra
till sig unga talanger och konkurrera globalt. Det är viktigt att skapa synergier
med andra politikområden. EU bör till exempel se över samstämmigheten mellan
politiken för migration och sysselsättning, utbildning, utveckling och handel
och underlätta rörlighet under kort tid för högkvalificerade arbetstagare som
tillhandahåller tjänster. Att dra till sig och behålla utländska studenter och
att främja utbildningen av migranter som lagligen uppehåller sig inom unionen
kommer att bidra till att säkra den framtida tillgången till den kompetens som
EU:s arbetsmarknad kräver. För att urskilja
vilka ekonomiska sektorer och yrken som har svårigheter att rekrytera eller
hitta kompetent arbetskraft bör en gemensam behovsbedömning göras med hjälp av
en strukturerad dialog mellan medlemsstaterna, näringslivet och
arbetstagarorganisationerna om behovet av arbetskraftsinvandring och
handelsrelaterad rörlighet. Även om medlemsstaterna kan ha olika behov skulle en
samordningsplattform på EU-nivå vara bra för att se till att migrationen och
den fria rörligheten påverkar EU:s ekonomi på ett positivt sätt. Samtidigt behövs
åtgärder för att dra största möjliga nytta av potentialen hos migranter som
redan vistas lagligen i medlemsstaterna, eftersom sysselsättningen i denna
grupp ligger långt under genomsnittet och många drabbas av social utslagning. Dagens
system för jobbmatchning, som Eures och kompetenskartan Job Skills Panorama
bör förbättras och utvidgas till att även omfatta tredjelandsmedborgare. Åtgärder
som vidtas före avresan kan hjälpa migranterna att få information, utbildning
eller erkännande av meriter – men detta bör inte betraktas som ett villkor för
inresa till EU. Egenföretagandet bland migranternas bör underlättas genom
stabila uppehållstillstånd och lätt tillgång till information och nätverk. Ytterligare
insatser kommer att behövas i fråga omöverföring av pensionsrättigheter och
sociala rättigheter, till exempel för att migrerande arbetstagare lättare ska
kunna överföra sina intjänade pensionsrättigheter mellan olika sektorer och
länder, däribland tredjeland, på samma sätt som unionsmedborgarna. För att dra till
sig kompetens bör EU ytterligare främja och öka erkännandet av examensbevis och
yrkeserfarenhet från utlandet. Detta kommer också att göra det möjligt att
bättre använda kunskaper och meriter hos migranter som olagligen uppehåller sig
i unionen. EU kan också inleda en öppen diskussion med sina internationella
samarbetsparter i frågan. Som ett led i åtgärderna för att göra EU till en
attraktiv destination bör studerande och forskare snabbare och lättare beviljas
viseringar. EU:s gällande regler
om migranters inresa och rättigheter måste tillämpas på ett effektivt och
samstämmigt sätt av alla medlemsstater. En utvärdering av gällande lagstiftning
om laglig invandring skulle kunna göra det möjligt att spåra svagheter, förbättra
konsekvensen och bedöma verkningarna av den befintliga rättsliga ramen. Ytterligare
åtgärder kan vidtas för att kodifiera och harmonisera de grundkrav som ställs i
samband med inresa, samt i fråga om tredjelandsmedborgarnas rättigheter. Detta
skulle innebära ett framsteg på vägen mot ett ”inre område för migration”, som
skulle underlätta tredjelandsmedborgarnas rörlighet inom EU, även med hjälp av ömsesidigt
erkännande av nationella tillstånd. Europa är ett
mångfasetterat samhälle där integration fortfarande innebär en utmaning. För
att öka den sociala sammanhållningen och dra full nytta av migrationens
fördelar är det dags att öka ansträngningarna med att i praktiken integrera migranterna
på arbetsmarknaden och i mottagarlandet i allmänhet. I detta arbete bör
särskild uppmärksamhet ägnas åt jämställdheten och den stora arbetslösheten
bland migrerande kvinnor. Rättvis behandling och ett icke diskriminerande tillträde
till arbetsmarknaden bör säkerställas. Migranter som är särskilt utsatta, i
synnerhet kvinnor, unga migranter och ensamkommande barn bör få målriktat stöd.
En hantering som fokuserar på barnets bästa bör tillämpas i praktiken i enlighet
med FN:s konvention om barnets rättigheter. Med avstamp i de tidigare
insatserna för integration kan vi identifiera framgångsrika politiska metoder och
sprida goda metoder. Ytterligare arbete behövs i fråga om kapacitetsuppbyggnad
och samarbete med lokala och regionala myndigheter, som står i första ledet i integrationsarbetet. 1.2. En trovärdig hantering av irreguljär migration
och återvändandepolitik Att förebygga
och minska irreguljär migration är en viktig del av all välhanterad migrationspolitik.
Flera olika åtgärder måste kombineras för att vi ska kunna minska den irreguljära
migrationen. Irreguljär migration är ofta kopplad till människosmuggling och
människohandel där en pådrivande faktor är efterfrågan från arbetsgivare som
erbjuder svartjobb. Samarbete med ursprungsländer och transiteringsländer är
mycket viktigt och bör ingå som en central del av EU:s externa åtgärder, däribland
utvecklingssamarbetet. En ingående
utvärdering av gällande bestämmelser om människosmuggling behövs och en ny
omfattande EU-strategi skulle kunna dra bättre nytta av befintliga verktyg, komma
åt efterfrågan på irreguljär migration och hantera de brottsligor som är
inblandade. Mer förebyggande åtgärder, däribland informationskampanjer i
ursprungs- och transiteringsländerna, bör vidtas för att uppmärksamma
allmänheten på den irreguljära migrationens risker. Unionen kommer
att fortsätta prioritera arbetet med frivilligt återvändande och man bör även
överväga EU-åtgärder för stöd till frivilligt återvändande och återanpassning
som kan genomföras i nära samarbete med ursprungsländer, internationella
organisationer och icke-statliga organisationer. Samtidigt bör EU
fortsätta samarbeta med tredjeland om full tillämpning av befintliga skyldigheter
i fråga om återtagande som fastställts i internationella med tredjeland och som
ska se till att tredjelandsmedborgare som inte har laglig rätt att stanna i EU
faktiskt återvänder. Möjligheten att ingå nya återtagandeavtal med andra framträdande
ursprungsländer kan övervägas, samtidigt som man till fullo utnyttjar de möjligheter
som EU:s externa åtgärder erbjuder. EU bör fortsätta verkställa återsändanden
som bygger på gemensamma normer för ett varaktigt och humant återvändande, med
respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och den enskilda individens
värdighet. 2. Schengen, visering
och de yttre gränserna 2.1. Schengen Inrättandet av Schengenområdet,
som gör det möjligt att resa utan gränskontroller, är en av grundstenarna i Europatanken.
Varje år gör unionsmedborgarna över 1,25 miljarder resor i hela Europa utan
hinder vid unionens inre gränser för turism, arbete eller för att besöka släkt
och vänner. Den fria rörligheten inte bara populär hos allmänheten utan medför
också om stora fördelar för den europeiska ekonomin. Arbetet med
Schengenområdet bör slutföras. En hög prioritering är att konkret genomföra de nyligen
avtalade förändringarna i Schengens styrelsesätt. Detta bör bidra till att öka
det ömsesidiga förtroende mellan Schengenländerna, förebygga missbruk och
underlätta för unionen att hantera situationer där en medlemsstat inte fullgör
sina skyldigheter att kontrollera sin del av den yttre gränsen. Särskild
uppmärksamhet bör ägnas åt hur väl Schengens informationssystem (SIS II) fungerar
för att värna om säkerheten och den fria rörligheten för personer. Detta är en
central uppgift för Europeiska byrån för den
operativa förvaltningen av stora it-system inom
området frihet, säkerhet och rättvisa (EU-LISA) som inrättades 2012. Förutom
att hantera den faktiska driften av både dagens och framtidens it-system på
politikområdet inrikes frågor bör EU-LISA under kommande år försöka åstadkomma synergier
mellan de EU-organ som också hanterar it-säkerhet och utvecklingen på området.
2.2. Förbättra genomförandet av den gemensamma viseringspolitiken Viseringspolitikens
mål bör vara att underlätta möjligheterna att resa med ärligt uppsåt och göra Schengenområdet
mer attraktivt för tredjelandsmedborgare, samtidigt som man slår vakt om en god
säkerhet. Det ligger i unionens intresse att vara öppen för besökare som bidrar
till den ekonomiska tillväxten. Det är dags att komplettera den gemensamma
viseringspolitiken genom att se över Schengenkodexen om viseringar för att öka
samstämmigheten i hur Schengenviseringar handläggs av medlemsstaterna och
fullgöra det internationella genomförandet av informationssystemet för
viseringar (VIS). Man skulle kunna överväga att övergå till ett system som i
högre grad bygger på bedömningar av individer än av medborgarskap, efter en
utvärdering av vilka effekter en sådan politik skulle kunna få. Vi bör fortsätta
främja lokalt konsulärt samarbete och informationsutbyte för att garantera mer
harmoniserade och snabbare viseringsbeslut. Vi bör främja inrättandet av viseringscentrum
för Schengen så att vi ökar och rationaliserar medlemsstaternas närvaro i tredjeland
i samband med inlämnande och beslut om viseringsansökningar. En smart viseringspolitik
bör även omfatta en regelbunden översyn av förteckningen över de länder vars
medborgare behöver visum. För att underlätta ett närmare samarbete mellan EU och
dess partnerländer och öka kontakterna mellan folken bör avtal om förenklade
viseringsförfaranden övervägas om viseringslättnader ännu inte är realistisk
möjlighet. Dagens praxis att ingå återtagandeavtal samtidigt som avtal om
förenklade viseringsförfaranden har visat sig användbar och bör behållas i
framtiden. 2.3. Integrerad förvaltning av de yttre gränserna Under åren har
väsentliga framsteg gjorts på vägen mot en integrerad förvaltning av de yttre
gränserna. Tack vare det ändrade uppdraget har Frontex fått en större roll att
spela, och kan erbjuda bättre stöd till medlemsstater i samband med gemensamma
insatser samt ökat samarbete med tredjeland. Eurosur kommer att stärka samarbete
mellan medlemsstaterna och Frontex, vilket bidrar till förvaltningen av de
yttre gränserna och hjälper till att rädda människoliv, i synnerhet i
Medelhavet. I enlighet med EU:s strategi
för sjöfartsskydd bör även samarbetet mellan aktörerna på sjöfartsområdet fortsätta. Men EU måste
börja använda modernare och mer effektiva metoder för gränsförvaltning med den
senaste tekniken med tanke på att allt fler människor kommer till EU och att
ytterligare ökning väntas, i synnerhet av människor som kommer via flyg. Tillgången
till Europa bör underlättas för resande med ärligt uppsåt samtidigt som man
stärker säkerheten vid gränserna. Därför bör vi prioritera genomförandet av paketet
för smarta gränser som består dels av ett system
för in- och utresa, dels av programmet för registrerade resenärer. Nya metoder
för en effektiv gränsförvaltning kan övervägas med hänsyn till genomförbarhetsstudien
av förslaget om att inrätta ett europeiskt system
av gränsbevakningstjänstemän. 3. Det
gemensamma Europeiska asylsystemet i praktiken Under kommande
år kan EU med tanke på de möjliga ökningarna av antalet asylsökande, ställas
inför stora utmaningar när gäller att erbjuda internationellt skydd. Komplexa
och blandade migrationsflöden lägger press på medlemsstaternas mottagningskapacitet
när det gäller att behandla asylansökaningar eller ta emot och ta hand om
särskilt utsatta grupper samt integrera de som beviljats internationellt skydd. 3.1. Konsolidering av det gemensamma Europeiska
asylsystemet (Ceas) Lagstiftningen
om det gemensamma Europeiska asylsystemet (Ceas) har nu antagits. Detta
underlättar tillgången till asyl för de som behöver internationellt skydd,
bättre mottagningsvillkor och snabbare och mer tillförlitliga beslut i
asylärenden. Men det är viktigt att bestämmelserna genomförs på ett
verkningsfullt och konsekvent sätt, så att medlemsstaterna kan leva upp till utmaningarna
i samband med beviljande av internationellt skydd. Europeiska
stödkontoret för asylfrågor (Easo) kommer att ha en central uppgift i detta
arbete, och kan bidra till att förbättra kvaliteten på asylprövningarna och
harmonisera praxis inom EU även genom att bevaka kvaliteten på besluten i
asylärenden och slå samman medlemsstaternas landinformation. Nya bestämmelser
om ömsesidigt erkännande av beslut i asylärenden som fattats i andra medlemsstater
och en ram för att kunna överföra rätten till skydd bör utvecklas i enlighet
med fördragets mål att inrätta en enhetlig status som gäller inom hela EU. Detta
skulle undanröja hinder för rörlighet inom EU och underlätta överföringen av skyddsrelaterade
förmåner över de inre gränserna. 3.2. Ansvarstagande och solidaritet Ansvarstagande
och solidaritet måste gå hand i hand. Detta innebär å ena sidan att medlemsstaterna
till fullo måste fullgöra sina skyldigheter enligt unionens regelverk och å
andra sidan att medlemsstaterna bör stödja andra medlemsstater som tillfälligt ställs
inför högt tryck på sitt asylsystem. Omplacering av
personer som åtnjuter internationellt skydd, vilket på senare år har styrts
från Malta, är en form av solidaritet som bör öka. En ny form av solidaritet
som kan utvecklas under kommande år är gemensam behandling av asylansökningar. Man
kan även undersöka möjligheterna att gå samman om mottagningsplatser i krissituationer,
så att enskilda länder inte ställs inför överbeläggning medan andra har
överskottskapacitet. Andra sätt att åstadkomma en jämnare fördelning av
ansvaret mellan medlemsstaterna bör övervägas i framtiden. 3.3. Krisförebyggande insatser och krishantering En mekanism för
tidig varning, beredskap och krishantering har nu förankrats i Dublinförordningen.
Ett korrekt genomförande av dessa olika faser kommer att kräva ett ökat
informationsflöde från medlemsstaterna till kommissionen och Europeiska
stödkontoret för asylfrågor om den aktuella situationen och eventuella brister
som skulle kunna leda till en kris. Detta innebär att mer uppgifter måste
samlas in och en riskanalys göras utifrån den information som inkommer från medlemsstaterna,
EU:s delegationer, EU:s kontor, internationella organisationer och andra
källor. Brister i medlemsstaternas asylsystem bör undvikas genom förebyggande
åtgärder och beredskapsplaner. För att öka
unionens beredskap att hantera omfattande flyktingströmmar bör det befintliga
regelverket om tillfälligt skydd utvärderas och vid behov ändras för att göra
det till ett mer praktiskt och flexibelt verktyg. 3.4. Externa utmaningar och lagliga vägar för att
söka asyl i Europeiska unionen En integrerad
del i EU:s externa åtgärder bör vara att i högre grad verka för höga
skyddsnormer i transiterings- och ursprungsländer för att minska antalet
människor som företar riskfyllda resor genom Sahara, över Medelhavet eller på
andra vägar i hopp om att nå fram till Europa. Det är nödvändigt
att utvidga befintliga regionala skyddsprogram, såsom Nordafrika och Afrikas
horn, samt bedöma behovet av att inrätta nya. De regionala skyddsprogrammen bör
lägga större vikt vid att stärka de nationella myndigheternas kapacitet att
hantera fördrivna personer, däribland kapaciteten att ta emot internationellt
bistånd och främja flyktingarnas positiva inverkan på lokal nivå. EU bör
eftersträva en bättre ordning när personer som har välgrundade skäl att söka
internationellt skydd anländer, för att därmed minska utrymmet för människosmuggling
och mänskliga tragedier. Med hjälp av ny
finansiering bör EU i nära samarbete med utvecklingsinsatserna öka arbetet med vidarebosättning,
som kan erbjuda långsiktiga lösningar för människor som av FN:s
flyktingkommissariat (UNHCR) bedömts behöva internationellt skydd. EU:s resultat
i fråga om vidarebosättning är hittills relativt blygsamma. Det är fortfarande
i utvecklingsländerna som den största delen av världens flyktingar befinner
sig. Alla 28 medlemsstater bör visa prov på större solidaritet med
mottagarländerna i tredje världen genom att delta i arbetet med vidarebosättning
och axla en större del av ansvaret. Förfaranden för
skyddad inresa– som ger människor möjlighet att begära internationellt skydd
utan att först med fara för eget liv resa till EU:s gränser – kan komplettera
arbetet med vidarebosättning, och inledas med en samordnad hantering av
viseringar som beviljas av humanitära skäl och gemensamma riktlinjer. En
möjlighet skulle vara att göra en genomförbarhetsstudie av möjligheterna att
gemensamt behandla ansökningar om skydd som lämnas in utanför EU, utan att föregripa
den befintliga rätten att söka asyl i EU. 4. En starkare övergripande
strategi för migration och rörlighet De åtgärder som
vidtas för att garantera frihet, säkerhet och rättvisa i Europa påverkas också
av händelser och utvecklingen utanför EU. Politiska förändringar och instabilitet,
större skillnader i välstånd och klimatförändringen är pådrivande faktorer både
för frivillig rörlighet i större skala och fördrivning av personer som leder
till tryck på EU:s yttre gränser. EU måste samverka mer effektivt med sina
grannländer både i öster och söder, och länder som ligger längre bort för att
komma tillrätta med de bakomliggande orsaker som driver på irreguljär eller
ofrivillig migration. Därför bör EU fortsätta bistå ursprungs- och
transiteringsländerna det öka deras kapacitet att förebygga irreguljär migration,
smuggling av migranter och övrig människosmuggling, förbättra gränsförvaltningen,
kapaciteten att hantera asylansökningar samt mottagningskapaciteten. EU måste stärka partnerskapet
med tredjeland i fråga om migration och rörlighet, för att till fullo utnyttja
fördelarna med de rättsliga ramar och bestämmelser som infördes genom den
övergripande strategin för migration och rörlighet. I synnerhet kan partnerskap
för rörlighet bidra till hanteringen av brist på arbetskraft och kompetens i Europa
och underlätta handelsrelaterad rörlighet. Även dialoger om viseringslättnader
och underlättat utfärdande av korttidsviseringar kan bidra till att sporra den
ekonomiska tillväxten i EU och främja utvecklingen i tredjeland. Därför det
viktigt att vi prioriterar målet att låta den övergripande strategin för
migration och rörlighet få större verkan i tredjeland. Frågeställningar och
prioriteringar som görs på området yttre förbindelser bör återspeglas på
lämpligt sätt i målsättningarna och åtgärderna. Samarbete mellan de olika
aktörerna är absolut avgörande. Kapaciteten vid Europeiska utrikestjänsten och EU:s
delegationer bör utnyttjas till fullo för att säkra effektiviteten och
samstämmigheten i EU:s åtgärder. Inom ramen för
EU:s dagordning för migration och utveckling bör uppmärksamhet ägnas åt att
maximera utvecklingseffekterna av syd-syd-migrationen, arbeta in
migrationspolitiken i nationella planer för utveckling och
fattigdomsbekämpning, öka den politiska samstämmigheten avseende
utvecklingsarbetet samt främja återanpassningsåtgärder som inriktas på
återvändande migranter. Samarbete för att åstadkomma en väl hanterad migration kan
få stor betydelse för utvecklingen i ursprungsländerna. EU bör öka förbindelserna
med grannskapsländerna genom dialoger om migration, rörlighet och säkerhet och
genom att inrätta och genomföra partnerskap för rörlighet. Det är viktigt att
garantera fullt genomförande av sådana partnerskap med Marocko (avtalet
undertecknades 2013) och Tunisien (undertecknades 2014). EU bör fortsätta
investera i dialoger om regional migration och bilaterala förbindelser med
prioriterade länder som inte är grannländer, samt fortsätta främja mänskliga
rättigheter, demokrati, grundläggande gemensamma värdegrunder och goda
styrelseformer. 5. Ett Europa som ger skydd År 2010 antog EU
sin första strategi för inre säkerhet och en åtföljande handlingsplan. Strategin
inriktas på prioriterade områden där gemensamma åtgärder på EU-nivå kan hantera
de största säkerhetshoten och ge ett mervärde i förhållande till medlemsstaternas
ansträngningar. Strategin medger behovet av att öka säkerheten med samtidig
full respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna däribland rätten till
respekt för den personliga integriteten och skydd av personuppgifter. De fem
strategiska mål som fastställdes var 1) att störa de kriminella nätverken på
internationell nivå, 2) förebygga terrorism och hantera radikalisering och
rekrytering 3) förbättra säkerheten för medborgare och företag på internet 4) stärka
säkerheten genom gränsförvaltning och 5) öka EU:s förmåga att stå emot kriser
och katastrofer. Dessa mål är även fortsättningsvis relevanta. Men med tanke på
utvecklingen av nya utmaningar bör kommissionen, medlemsstaterna och Europaparlamentet
tillsammans utarbeta en aktuell strategi för inre säkerhet och se över
åtgärderna inom varje mål för perioden 2015-2020. Den nya strategin för inre
säkerhet bör främja insatser som inriktas på förebyggande åtgärder och rättstillämpning,
men även underlätta synergier mellan inrikes frågor och andra politikområden som
tangerar den inre säkerheten såsom transport, inre marknaden, tullunionen, forskning
och teknisk utveckling, den digitala marknaden, civilskydd och yttre
förbindelser. Forskning om säkerhet har finansierats inom ramen för det sjunde ramprogrammet
för forskning och teknisk utveckling. Ytterligare ansträngningar planeras inom
ramen för nästa Horisont-2020-program. EU kommer att fortsätta stödja
säkerhetsarbetet i Europa för att uppnå de strategiska säkerhetsmålen. 5.1. Störa
kriminella nätverk på internationell nivå Att kriminella
nätverk penetrerar EU:s ekonomi utgör en säkerhetsrik. Grov gränsöverskridande
brottslighet, däribland korruption, människosmuggling, narkotikasmuggling,
vapensmuggling och annan smuggling eller sexuellt utnyttjande av barn leder
till allvarliga skador för offren och samhället i sin helhet. Många av dessa
hot ökar i omfattning. Den organiserade brottsligheten blir alltmer flexibel
och utvecklar sin aktivitet inom och utöver Europas gränser. Den fortsätter
utgöra ett allvarligt hot mot EU:s inre säkerhet och kan ha en destabiliserande
effekt på tredjeland. EU måste
fortsätta anpassa och skärpa insatserna mot dessa hot och samordna åtgärderna
inom och utanför EU. Operativt samarbete mellan medlemsstaternas myndigheter
som inriktas på prioriteringar som man enats om på EU-nivå inom ramen för politikcykeln
avseende grov organiserad brottslighet är av största vikt för arbetet. Det
ömsesidiga förtroendet bör stärkas och man bör i större utsträckning använda
gemensamma utredningsgrupper och andra gemensamma insatser med stöd från EU:s
fonder och byråer. Man bör utreda behovet av EU-åtgärder för att se till att
det praktiska samarbetet i gemensamma utredningsgrupper inte hindras av olikheter
i nationell lagstiftning om utredningsteknik. Informationsutbyte
mellan medlemsstaternas rättstillämpande myndigheter, med och mellan EU:s
berörda byråer bör öka så att man fullo utnyttjar befintliga möjligheter. Europol
bör få en tydligare roll som nav för informationsutbytet över hela EU, i nära
samarbete med medlemsstaterna, Olaf och Frontex. Var och en av medlemsstaterna bör
inrätta en central kontaktpunkt, enlighet med ramen för tullsamarbetet. System för informationsutbyte
kunde göras mer kompatibla med hänsyn till utvecklingen av lösningar för att
uppnå interoperabilitet mellan offentliga förvaltningar i EU. Utbildning på
EU-nivå av personal vid rättstillämpande myndigheter bör utvecklas vidare, för
att stödja det praktiska samarbetet. Det europeiska utbildningsprogrammet för
tjänstemän inom brottsbekämpningen bör genomföras helt och hållet under de
kommande åren och bör omfatta ett stort antal tjänstemän från alla olika delar
av rättstillämpningen, gränsbevakningen och tullen. Samtidigt bör EU
intensifiera de ansträngningar som särskilt inriktas på brott som orsakar
störst skada för offren och samhället. Korruption undergräver förtroendet för
demokratiska instanser, skadar den inre marknaden, avskräcker utländska
investerare, gör att offentliga myndigheter går miste om skatteintäkter och
underlättar aktiviteten i kriminella nätverk. För att mer effektivt ta itu med
korruption bör medlemsstaterna följa de förslag som lämnades i EU:s rapport om
insatserna mot korruption och som kommer att fortsätta offentliggöras under de kommande
åren. Insatserna mot korruption bör kopplas närmare till EU:s övriga politikområden
och EU-medlen bör stödja kapacitetsuppbyggnad av institutioner och förvaltning.
Samarbetet mellan EU-institutionerna, medlemsstaterna och and internationella
organisationer bör vidareutvecklas. Organiserade
kriminella nätverk drivs av de stora vinster som åstadkoms genom smuggling, korruption,
ekobrott och andra typer av brottslig verksamhet. Mer arbete behövs för att
motverka dessa incitament och hindra att vinning av brott förs in i den vita
ekonomin. Direktivet om frysning och förverkande av vinning av brott i EU bör
utan dröjsmål genomföras och tillämpas av alla medlemsstater. Kontoren för
återvinning av tillgångar, rättstillämpande myndigheter, domstolar och
förvaltningsorgan såsom skattemyndigheter eller tillståndsbeviljande organ bör öka
samarbetet för att bättre kunna spåra dessa tillgångar. Penningtvätt hjälper kriminella
nätverk att gömma vinsterna från sin brottsliga verksamhet. För att förebygga att
det ekonomiska systemet missbrukas måste förslaget till ett fjärde direktiv om
insatser mot penningtvätt snart antas, genomföras och tillämpas samtidigt som
man utreder behovet av straffrättslig EU-lagstiftning om penningtvätt. Människosmuggling
är ett växande hot. För att komma åt denna brottslighet har EU antagit en
strategi för perioden 2012-2016 och ett direktiv som nu bör genomföras till
fullo och tillämpas utan dröjsmål. Strategin bör genomföras fullt ut, däribland
i fråga om människosmuggling i tredjeland. En strategi för perioden efter 2016 bör
utarbetas och omfatta bland annat förebyggande åtgärder, hjälp till offren, återvändande
under trygga förhållanden och återanpassning, samt åtgärder avseende internet. Man
bör se över behovet av straffrättslig lagstiftning som kriminaliserar
uppsåtligt utnyttjande av offer för människosmuggling. För att nå dessa
målsättningar bör EU-samordnaren för kampen mot
människohandel få förlängt mandat. Narkotikasmuggling
är en extremt lukrativ verksamhet för de kriminella nätverken. År 2013
utarbetade Europol och Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och
narkotikamissbruk för första gången en gemensam rapport om narkotikamarknaden, som
pekade på en ökning av nya psykoaktiva ämnen. Kommissionen har föreslagit
lagstiftning för att snabbt dra bort sådana substanser från marknaden om de
skadar hälsan, med samtidig hänsyn till legitim industriell och kommersiell
användning. Den lagstiftningen bör också antas och genomföras som ett led i en
sådan balanserad hållning som beskrivs i EU:s narkotikastrategi. Sexuell
exploatering av och sexuella övergrepp mot barn ger offren livslånga skador. Vi
bör prioritera genomförandet och tillämpningen av EU:s direktiv om
barnpornografi på internet. Vikten av att skydda barn mot sexualbrott bör arbetas
in i EU:s övriga politikområden, och man bör utreda behovet av en övergripande
EU:s strategi på området. Väpnat
våld fortsätter orsaka allvarliga skador och förlust av människoliv inom EU, och
mer bör göras för att ta itu med olaglig vapensmuggling. En översyn av befintlig
EU-lagstiftning om försäljning och överföring av vapen i inom EU skulle, om den
kombineras med en striktare praktisk rättstillämpning, minska risken för olaglig
användning och smuggling av vapen. Översynen
av effektiviteten i befintliga avtal och överenskommelser om rättstillämpande
myndigheters informationsdelning med tredjeland bör fortsätta och vid behov
utvecklas vidare. Den ökade användningen av passageraruppgifter, både i
tredjeland och bland medlemsstaterna, bör regleras genom en rättsligt ram på
EU-nivå som garanterar ett gott uppgiftsskydd både vid behandlingen av
passageraruppgifter inom EU och vid överföring av sådana uppgifter från EU till
tredjeland. EU:s bestämmelser om passageraruppgifter bör slutgiltigt antas och
genomföras. Direktivet om lagring av uppgifter bör också ses över samtidigt som
man går igenom direktivet om integritet och elektronisk
kommunikation med hänsyn till förhandlingarna om den rättsliga ramen för uppgiftsskydd. 5.2. Förebygga
terrorism och hantera radikalisering och rekrytering På
senare år har flera terroristdåd ägt rum, för det mesta utförda av individer
eller små grupper, men många med allvarliga följder. Det hot som terrorism och väpnad
extremism innebär kommer att ställa EU inför en allvarlig utmaning under de
närmaste åren. Det är oroande att vi ser en utveckling mot att oftast unga
människor reser till andra länder såsom Syrien för att delta i krig som
utländska kombattanter. Under vistelsen ansluter sig vissa till terroristgrupper.
När de återvänder kan de utgöra ett allvarligt hot mot den interna säkerheten i
EU. Vi måste
agera för att förebygga terrorism i enlighet med EU:s strategi mot terrorism och
hantera radikalisering som utmynnar i terrorism. Vi måste agera kraftigare mot
väpnad extremism och terrorism på ett övergripande sätt med hänsyn både till interna
och externa aspekter. Den planerade EU-strategin som ska motverka radikalisering
och rekrytering till terrorism är avgörande för det framtida arbetet. Enligt kommissionens
förslag bör arbetet inriktas på att hjälpa människor som vill lämna miljöer som
präglas av extremism, utbilda lokala aktörer, samarbeta med lokala
organisationer, öka samarbetet med den privata sektorn för att motverka radikalisering
via internet, och samordna de interna åtgärderna bättre med externa insatser.
Insatserna mot väpnad extremism bör även fortsättningsvis ingå i EU:s arbete
med att utveckla och lämna säkerhetsbistånd till tredjeland, och bör även
omfatta frågor som rör utbildning, det civila samhället, genus, styrelseformer
och medier. Till stöd
för arbetet bör nätverket för kunskapsspridning om radikalisering stärkas och
utvecklas till ett kunskapscentrum som samlar goda metoder och bidrag till
bättre samordning av det arbete som utförs av yrkesverksamma på området. EU kan
spela en roll för att hjälpa medlemsstaterna med kontakter mellan de rättstillämpande
myndigheterna och förbättra utbildningen och övningarna för de rättstillämpande
myndigheter som har ansvar för att hantera terroristdåd. Atlasnätverket för
medlemsländernas särskilda insatsstyrkor utförde år 2013 den största övningen i
EU:s historia. Arbetet bör fortsätta med fler övningar på operativ men även på
strategisk nivå. Under de kommande åren bör ett av målen vara att få mer
vältränade och samordnade insatsstyrkor. EU har
redan enats om lagstiftning som ska ha försvåra tillgången till prekursorer som
kan användas för att framställa sprängämnen. Nu måste vi se till att
bestämmelserna genomförs på ett effektivt sätt. Vi bör också öka och prioritera
det arbete som avser kemiska,
biologiska, radiologiska och nukleära hot och sprängämnen. Samordningen
av insatserna mot terrorism bör även ta hänsyn till de nya strukturer för
institutionerna som infördes genom Lissabonfördraget, och stödja det arbete som
utförs av EU:s höga representant/Europeiska utrikestjänsten när det gäller EU:s
externa åtgärder, i synnerhet genom bättre kommunikation mellan unionen och tredjeland. 5.3. Förbättra
säkerheten för medborgare och företag på internet Våra
samhällen blir alltmer beroende av internet. Vi måste skapa säkra och
tillförlitliga system så att allmänheten och företagen kan dra full nytta av internets
potential. Det är mycket viktigt att se till att online-betalningar kan göras
på ett säkert sätt. Men samtidigt uppkommer nya utmaningar, däribland
användningen av digitala betalningsmedel och kontaktpunkter på nätet som
underlättar många olika former av grov organiserad brottslighet. Det är troligt
att det i framtiden blir vanligare med it-angrepp, trots de omfattande åtgärder
som vidtagits för att stärka kapaciteten att ingripa mot it-brott och stärka
it-säkerheten. Den
operativa kapaciteten att ingripa mot it-brott måste öka. EU har inom ramen för
Europol inrättat Europeiska it-brottscentrumet. Under sitt första verksamhetsår
har centrumet redan visat sitt värde genom att stödja medlemsstaternas utredningar
av en rad brott, allt från bedrägerier till barnpornografi på internet. Kommissionen
kommer att fortsätta stödja utvecklingen av Europeiska it-brottscentrumet som
ett nav för insatserna mot it-brott i Europa. En av EU:s huvuduppgifter är att hjälpa
medlemsstaterna att utveckla sin kapacitet att ingripa mot it-brott. I idealfallet
skulle alla medlemsstater ha ett eget it-brottscentrum. På den
strategiska nivån behöver EU en bättre samordning. EU har antagit sin allra
första strategi för it-säkerhet för att skapa en av de säkraste it-miljöerna i
världen. Men visionen måste nu omsättas i verklighet. Strategin
medger också behovet av ökat internationellt samarbete, både strategiskt och
operativt. Den överenskommelse som nåddes med USA vid toppmötet 2010 om att
inrätta en arbetsgrupp för it-säkerhet och it-brott har visat sig användbar och
har gett konkreta resultat, i synnerhet den globala alliansen mot sexuell
exploatering av barn på Internet som inrättades av EU och USA. Alliansen består
idag av 52 länder från hela världen och kan fungera som inspiration för
kommande initiativ. EU bör se till att arbetet fortsätter att ge resultat och
verka för att flera länder ska ansluta sig. EU har
redan enats om skärpt lagstiftning mot it-brott, som måste genomföras snarast. För
att ge effekt bör insatserna på detta område även omfatta ett ökat samarbete
med den privata sektorn. Den rättsliga behörigheten i it-frågor bör också förtydligas.
Här är Europarådets Budapestkonvention om it-brott av central betydelse för det
internationella samarbetet, och de medlemsstater som ännu inte ratificerat konventionen
bör göra det. 5.4. Stärka
säkerheten genom gränsförvaltning Det behövs
ofrånkomligen en enhetlig gränsbevakning och ‑förvaltning av hög
kvalitet som tar full hänsyn till de grundläggande mänskliga rättigheterna. Gränsförvaltningspolitiken
är central för att motverka gränsöverskridande brottslighet och vidmakthålla en
god säkerhet. Strategin
för en integrerad gränsförvaltning bör uppdateras med hjälp av erfarenheterna
från genomförandet av gällande bestämmelser på området. EU bör överväga hur
dagens system och plattformar kan integreras och bör försöka öka samarbetet på
nationell nivå mellan gränsbevakningen och andra myndigheter som är verksamma
vid gränsen för att öka säkerheten. När det
gäller rörlighet för varor kommer en strategi att läggas fram 2014 för riskhantering
på tullområdet och säkerhet i leveranskedjan, efter kommissionens meddelande år
2013. Förslagen ska möjliggöra en effektivare riskhantering genom att förbättra
tillgången till och användningen av uppgifter om leveranskedjan, stärka
samarbetet och samordningen mellan tullmyndigheterna internt och med andra rättstillämpande
myndigheter och säkerhetsorgan samt öka kapaciteten i medlemsstaten och på
EU-nivå för mer integrerade och samstämmiga insatser för att hantera risker i
leveranskedjan. 5.5. Öka
EU:s förmåga att stå emot kriser och katastrofer EU har
väsentligt ökat sina möjligheter att förebygga, förbereda och hantera naturkatastrofer
och katastrofer som orsakats av människan. Arbetet kommer nu att inriktas på att
se till att befintliga system fungerar. Centrumet för samordning av
katastrofinsatser har börjat tillhandahålla tjänster och fungera som plattform
för samordning av insatser vid omfattande katastrofer. En
central utmaningar är att till fullo genomföra den nya
civilskyddslagstiftningen, som ligger till grund för EU:s framtida arbete på
området. Det återstår att enas om vilka krav som får ställas på
ianspråktagandet av solidaritetsklausulen vid hanteringen av större katastrofer.
Arbetet kommer att fortsätta med att få in katastrofhanteringsfrågor på
dagordningen i arbetet även med andra politikområden och fonder och att stärka
de vetenskapliga och innovativa bidragen till katastrofhanteringen. Operativa
utmaningar såsom utrustningens och kommunikationssystemens kompatibilitet behöva
lösas och arbetet med utbildning och övningar bör intensifieras. 5.6. Skapa
intern säkerhet i ett globalt sammanhang Men den
europeiska inre säkerheten kräver även att vi agerar bortom EU:s gränser och i samarbete
med tredjeland. Insatser mot radikalisering, människosmuggling och narkotikasmuggling
kräver till exempel sådant samarbete. Graden
av instabilitet i många tredjeländer hotar demokratin, rättsstatsprincipen och de
mänskliga rättigheterna i dessa länder med kan även få stora konsekvenser EU. Frågor
som rör inre säkerhet bör mer systematiskt tas upp som ett led i EU:s externa
åtgärder, kopplas till EU:s program för bistånd och samarbete och andra
politiska verktyg som används i det internationella samarbetet. Detta bör ske
genom bistånd till kapacitetsuppbyggnad av de rättstillämpande funktionerna,
utbildning eller kunskapsdelning och utbyte av goda metoder. EU kommer att
stärka utvecklingssamarbetet med sina partners och stödja deras ansträngningar
att stärka skyddet av de mänskliga rättigheterna, rättsstatsprincipen och goda styrelseformer
som yttrar sig i öppenhet, delaktighet och ansvarstagande. EU bör
fortsätta samarbeta med sina partners nationellt och regionalt om de gemensamma
målsättningarna i fråga om säkerhet, undersöka möjligheterna till synergier och
samstämmighet mellan medlemsstaterna och andra givarländer. För att de
strategiska prioriteringarna för de inre frågorna ska återspeglas i den
internationella dagordningen bör samarbetet med Europeiska utrikestjänsten stärkas
ytterligare. Slutsats Ett centralt mål
för Europeiska unionen är att garantera ett område med frihet, säkerhet och
rättvisa. Alltsedan Amsterdamfördraget trädde ikraft och Tammerforsprogrammet
antogs 1999 har mycket gjorts för att säkerställa ett öppet och säkert Europa som
bygger på respekten för grundläggande mänskliga rättigheter och beslutsamhet
att tjäna allmänheten i Europa. I det framtida arbetet bör vi prioritera
genomförandet av lagstiftningen och konsolidering av dessa framsteg. Genom
tillsyn över och utvärdering av hur effektiv lagstiftningen och politiken är
kan vi justera åtgärderna. En strategisk användning av EU-medlen kommer också
att underlätta en bättre inriktning på EU:s prioriterade frågor i enlighet med EU-institutionernas
åtaganden om smart lagstiftning. Att sätta individen främst bör även
fortsättningsvis vara ledstjärnan i det vidare arbetet. Samtidigt måste
vi rikta uppmärksamheten på de möjligheter och utmaningar som framtiden bär med
sig. Det är viktigt att alla har klart för sig att Europaparlamentet,
medlemsstaterna, kommissionen, den höga representanten/Europeiska
utrikestjänsten, EU:s byråer och många andra måste gå samman i högre grad för
att mer effektivt kunna agera i en föränderlig värld. Syftet med detta
meddelande är att kartlägga dessa utmaningar och föreslå åtgärder som kommissionen
anser bör diskuteras med Europaparlamentet och rådet och som bör beaktas när Europeiska
rådet utarbetar sina strategiska riktlinjer i enlighet med artikel 68.