This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52013PC0821
Proposal for a DIRECTIVE OF THE EUROPEAN PARLIAMENT AND OF THE COUNCIL on the strengthening of certain aspects of the presumption of innocence and of the right to be present at trial in criminal proceedings
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegång i straffrättsliga förfaranden
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegång i straffrättsliga förfaranden
/* COM/2013/0821 final - 2013/0407 (COD) */
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegång i straffrättsliga förfaranden /* COM/2013/0821 final - 2013/0407 (COD) */
MOTIVERING 1. BAKGRUND TILL FÖRSLAGET 1.1. Inledning 1. Detta förslag till
Europaparlamentets och rådets direktiv syftar till att förstärka vissa aspekter
av den rätt som misstänkta och tilltalade personer som är föremål för
straffrättsliga förfaranden i hela Europeiska unionen har att presumeras vara
oskyldiga till dess att de har bevisats vara skyldiga genom ett slutligt
avgörande och att stärka rätten att vara närvarande vid sin egen rättegång. 2. Mot bakgrund av artikel 82.1
i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat EUF-fördraget)
bör ömsesidigt erkännande vara en hörnsten i det straffrättsliga samarbetet,
vilket innebär att rättsliga beslut som har fattats i en medlemsstat bör
betraktas som likvärdiga oberoende av var beslutet har fattats och därmed
verkställbara var som helst i EU. Straffrättsligt samarbete måste bygga på
ömsesidigt förtroende mellan de olika straffrättsliga systemen, och
uppfattningen att de misstänkta och tilltalade personernas rättigheter inte
respekteras i alla sammanhang har en oproportionerligt skadlig effekt på det
ömsesidiga förtroendet och därmed på det straffrättsliga samarbetet. 3. I detta sammanhang fokuserar
Stockholmsprogrammet[1]
starkt på att stärka de enskildas rättigheter i straffrättsliga förfaranden. I
punkt 2.4 i programmet uppmanar Europeiska rådet kommissionen att lägga fram
förslag till en strategi i flera steg för att stärka misstänktas och
tilltalades rättigheter genom fastställande av minimirättigheter som avser
rätten till en rättvis rättegång. 4. Tre åtgärder har redan
antagits: Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober
2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden[2], Europaparlamentets och
rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid
straffrättsliga förfaranden[3]
och Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om
rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och
förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en
tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje
parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet[4]. Åtgärder för skydd av
sårbara misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden läggs fram i
form av ett paket tillsammans med detta initiativ samt ett direktiv om
provisorisk rättshjälp för frihetsberövade misstänkta eller tilltalade och om
rättshjälp i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder. 5. Vidare offentliggjorde
kommissionen den 14 juni 2011 en
grönbok om tillämpningen av EU:s straffrättsliga lagstiftning på frågor som rör
frihetsberövande, i syfte att reflektera över hur man kan stärka det ömsesidiga
förtroendet och tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande i samband
med frihetsberövanden, i enlighet med och inom gränserna för EU:s befogenheter. 6. Syftet med hela kommissionens
agenda för processuella rättigheter är att säkerställa respekten för rätten
till en rättvis rättegång i EU. Principen om oskuldspresumtion och de
rättigheter som hänger samman med denna bidrar till att säkerställa rätten till
en rättvis rättegång. Olika rättigheter för misstänkta eller tilltalade i
straffrättsliga förfaranden som har fastställts i de ovannämnda EU-direktiven under
de senaste åren, såsom rätten till tolkning och översättning, rätten till
information och rätten till tillgång till försvarare är inte mål i sig. De har
ett bredare syfte i det att de är verktyg för att genomföra principen om rätten
till en rättvis rättegång. Oskuldspresumtionen och de rättigheter som är knutna
till den bidrar till detta. Om man i medlemsstaterna upprepade gånger
åsidosätter oskuldspresumtionen kan målen för agendan för processuella
rättigheter inte uppnås helt. 7. Därför uppmanade Europeiska
rådet i Stockholmsprogrammet uttryckligen kommissionen att ta upp frågan om
oskuldspresumtionen. 8. Kommissionen gjorde en
noggrann granskning av frågan i sin konsekvensbedömning och kom fram till att
en åtgärd rörande vissa aspekter av oskuldspresumtionen behövs för att stärka
denna grundläggande rättighet. De övergripande målen för de åtgärder som redan har
antagits på området för processuella rättigheter i straffrättsliga förfaranden,
inbegripet nyckelinstrumentet, dvs. direktivet om rätt till tillgång till
försvarare, kräver fortfarande att en viss miniminivå av skydd för principen om
oskuldspresumtion garanteras i alla EU:s medlemsstater. 9. Detta förslag bygger på
artikel 82.2 i EUF-fördraget. I den artikeln anges följande: Om det är
nödvändigt för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga
avgöranden samt polissamarbete och rättsligt samarbete i sådana straffrättsliga
frågor som har en gränsöverskridande dimension, får Europaparlamentet och rådet
genom direktiv i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet fastställa
minimiregler. I dessa minimiregler ska skillnaderna mellan medlemsstaternas
rättsliga traditioner och rättssystem beaktas. De ska omfatta a) ömsesidig tillåtlighet av bevis mellan
medlemsstaterna, b) personers rättigheter vid det
straffrättsliga förfarandet, c) brottsoffers rättigheter, d) [...]. 10. Detta förslag kommer också att
bidra till att stärka de rättsliga garantier som skyddar enskilda som är
inblandade i förfaranden som leds av Europeiska åklagarmyndigheten. Det förslag
till rådsförordning[5]
som lades fram nyligen klargör att misstänkta har alla rättigheter som ges
genom EU-lagstiftningen och alla andra rättigheter som kan härledas direkt från
Europeiska unionens stadga om de
grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och att dessa
rättigheter ska tillämpas i enlighet med tillämplig nationell lagstiftning.
Förslaget till förordning hänvisar uttryckligen till rätten att presumeras
oskyldig. Genom införandet av förstärkta normer om oskuldspresumtionen i detta
förslag förstärks också de processuella garantier som gäller inför Europeiska
åklagarmyndigheten. 11. Enligt artikel 6.3 i fördraget
om Europeiska unionen (nedan kallat EU-fördraget) ska de grundläggande
rättigheterna, såsom de garanteras i Europeiska konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen),
och såsom de följer av medlemsstaternas
gemensamma konstitutionella traditioner, ingå i unionsrätten som allmänna principer.
Enligt artikel 6.1 i EU-fördraget ska unionen erkänna de rättigheter, friheter
och principer som fastställs i stadgan, som ska ha samma rättsliga värde som
EUF-fördraget och EU-fördraget. Stadgan gäller för EU:s institutioner och
medlemsstaterna vid deras tillämpning av unionslagstiftningen, t.ex. på området
straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen. 12. Artikel 47 i stadgan
fastställer rätten till en opartisk domstol. Artikel 48 garanterar presumtionen
för oskuld och har samma innebörd och räckvidd som den rätt som garanteras
genom artikel 6.2 i Europakonventionen[6].
I artikel 6.2 i Europakonventionen föreskrivs att var och en som blivit
anklagad för brott ska betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen
fastställts. Artikel 11.1 i den allmänna förklaringen om de mänskliga
rättigheterna garanterar denna princip med samma ordalydelse. Artikel 14.2 i
den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter[7] innehåller en mycket
likartad bestämmelse. 13. Europeiska domstolen för de
mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) har klargjort
räckvidden för artikel 6 i Europakonventionen. Europadomstolen har vid
upprepade tillfällen hävdat att artikel 6 är tillämplig i skedet före rättegång
i det straffrättsliga förfarandet[8]
och att misstänkta eller anklagade har rättigheterna enligt artikel 6 i
Europakonventionen i det inledande skedet av polisförhören[9]. Europadomstolen har
vidare funnit att dessa garantier måste gälla även för vittnen när dessa i
realiteten är misstänkta för en brottslig gärning och den formella ställningen
som vittne är oväsentlig[10]. 14. Principen om
oskuldspresumtionen har utvecklats med åren. Europadomstolen har anfört att
artikel 6.2 i Europakonventionen omfattar tre centrala krav[11], nämligen: rätten att
inte av offentliga myndigheter bli offentligt förklarad skyldig före slutlig
dom[12],
det faktum att bevisbördan åvilar åklagaren och att alla rimliga tvivel om
skuld bör vara till den misstänktes fördel samt rätten för den tilltalade att
informeras om anklagelserna. Europadomstolen medger också att det finns en
tydlig koppling mellan oskuldspresumtionen och andra rättigheter inom ramen för
en rättvis rättegång, i den mening att när sådana rättigheter åsidosätts
äventyras oundvikligen även oskuldspresumtionen. Det är fråga om rättigheter
såsom rätten att inte vittna mot sig själv, rätten att inte samarbeta och
rätten att tiga[13]
samt rätten till frihet (och att inte frihetsberövas före rättegång)[14]. 15. Rätten att vara närvarande vid
sin egen rättegång är ett grundläggande inslag i rätten till försvar. Rätten
för tilltalade personer att närvara personligen vid rättegången är en del av
den rätt till en rättvis rättegång som anges i artikel 6 i Europakonventionen,
såsom denna tolkats av Europadomstolen[15].
Att stärka denna rättighet kommer därför att bidra till att stärka rätten till
en rättvis rättegång. 16. Rätten att bli informerad om
anklagelsen omfattas av direktiv 2012/13/EU om rätten till information vid
straffrättsliga förfaranden och omfattas därmed inte av detta direktiv.
Frihetsberövande före rättegång omfattas av separata initiativ[16] och tas därför inte
upp i detta direktiv. Alla andra ovannämnda aspekter av principen om
oskuldspresumtionen eller aspekter som hänger samman med den presumtionen
behandlas i detta förslag. 17. I detta direktiv föreskrivs
minimikrav på EU-nivå för vissa aspekter av misstänkta och tilltalades rätt att
presumeras oskyldiga, i linje med Stockholmsprogrammet och Europadomstolens
rättspraxis. Det främjar således tillämpningen av stadgan, särskilt artiklarna
6, 47 och 48 i denna, och bygger på artikel 6 i Europakonventionen, såsom denna
tolkats av Europadomstolen. 1.2. Resultat av samråd med
berörda parter och konsekvensbedömning 18. Samråd med berörda parter har
hållits vid flera tillfällen. 19. År 2006 offentliggjorde
kommissionen en grönbok om oskuldspresumtion[17].
Elva medlemsstater deltog i det samrådet och oberoende experter och aktörer tog
tillfället i akt att peka på att principen om oskuldspresumtion håller på att
urholkas och betonade att en ”skuldpresumtion” verkar vara mer och mer
tolererad i de nationella systemen, särskilt vid utredningar mot utländska
medborgare eller i utlandet bosatta. 20. Kommissionen har också haft
kontakt med viktiga aktörer och har dragit nytta av samråden om de andra
initiativen i detta paket. 21. Vid mötet med expertgruppen
för EU:s straffrättsliga politik den 23 januari 2013 inhämtade kommissionen
synpunkter från den akademiska världen, praktiserande jurister, domare,
försvarsadvokater och åklagare om denna fråga. 22. Vidare hölls den 19 februari
2013 ett möte med företrädare för justitieministerier från medlemsstater och
Kroatien som var särskilt ägnat åt oskuldspresumtionen. 23. Dessutom lanserades en enkät
på internet den 27 februari 2013, vilken också publicerades på webbplatsen för
GD Rättsliga frågor och det europeiska rättsliga nätverket. Detta skedde inom
ramen för den studie som genomfördes som en förberedelse för den
konsekvensbedömning som åtföljer detta förslag. Alla viktigare intressenter
informerades om enkäten via e-post och mer än 100 svar kom in. Enkäten var inte
bara inriktad på den rättsliga situationen vad gäller skyddet av rätten att
presumeras oskyldig i medlemsstaterna utan framför allt på hur denna rättighet
fungerar i praktiken. Slutsatserna av enkäten finns i bilaga III till den
konsekvensbedömning som åtföljer detta förslag. Konsekvensbedömningen finns på
[http://ec.europa.eu/governance]. Den
har visat att nivån på rättssäkerhetsgarantierna i medlemsstaternas
lagstiftning generellt är godtagbar och att det inte verkar finnas något
systemiskt problem på området. Garantierna kan dock fortfarande förbättras på
vissa punkter. Oskuldspresumtionen åsidosätts dessutom fortfarande alltför ofta
i EU. 2. FÖRSLAGETS RÄTTSLIGA
ASPEKTER 2.1. Särskilda bestämmelser Artikel 1 – Syfte 24. Syftet med detta direktiv är
att föreskriva minimiregler för vissa aspekter av den rätt misstänkta och
tilltalade har att betraktas som oskyldiga till dess deras skuld lagligen har
fastställts. Direktivet omfattar följande rättigheter: rätten att inte
behandlas som skyldig av offentliga myndigheter innan ett slutligt avgörande
har meddelats, principen att bevisbördan åvilar åklagaren och att rimliga
tvivel om skuld bör vara till den tilltalades fördel, rätten att inte vittna
mot sig själv, rätten att inte samarbeta och rätten att tiga. Direktivet
omfattar också rätten att vara närvarande vid sin egen rättegång. Artikel 2 –
Tillämpningsområde 25. Direktivet gäller misstänkta
och tilltalade i straffrättsliga förfaranden från den första början av dessa
förfaranden, även före den tidpunkt då de misstänkta av de behöriga
myndigheterna får vetskap om att de är misstänkta eller anklagade för att ha
begått ett brott. Direktivet gäller fram till dess att sådana förfaranden
avslutas, dvs. fram till den tidpunkt då det slutliga avgörandet meddelas. 26. Rätten att presumeras oskyldig
omfattar olika behov och grader av skydd beroende på om det är fråga om fysiska
eller juridiska personer, såsom erkänns i EU-domstolens rättspraxis angående
rätten att inte vittna mot sig själv[18]. Detta direktiv tar hänsyn till dessa skillnader och är
därför endast tillämpligt på fysiska personer. 27. Juridiska personers rätt att
presumeras oskyldiga skyddas dock genom befintliga garantier i nationell
lagstiftning och unionslagstiftning, såsom denna tolkats av nationella
domstolar och EU-domstolen, samt av Europakonventionen, såsom denna tolkats av
Europadomstolen. 28. Därmed bevaras och respekteras
unionsrättens stegvisa angreppsmetod, särskilt på området för personers
rättigheter vid det straffrättsliga förfarandet. Framtida initiativ på detta
område kommer att bedömas mot bakgrund av utvecklingen av den nationella
lagstiftningen och rättspraxis. Artikel 3 – Oskuldspresumtion 29. Denna bestämmelser föreskriver
rätten till oskuldspresumtionen. Artikel 4 – Offentliga uttalanden om skuld
före fällande dom 30. Europadomstolen har fastställt
att en av de grundläggande aspekterna av oskuldspresumtionen är att en domstol
eller en tjänsteman inte offentligt får uttala att en misstänkt eller tilltalad
är skyldig till ett brott innan denne ställts inför rätta och dömts för brottet
i fråga genom en lagakraftvunnen dom[19].
Denna princip bör vidare enligt rättspraxis från Europadomstolen gälla samtliga
offentliga myndigheter[20].
Båda dessa situationer kan få allmänheten att tro att personen i fråga är
skyldig och kan föregripa domstolen bedömning av de faktiska omständigheterna. 31. Denna
princip bör inte påverka möjligheten att i enlighet med nationell lagstiftning
offentliggöra beslut om åläggande av sanktioner efter administrativa
förfaranden. Artikel 5 – Bevisbörda och beviskrav 32. Oskuldspresumtionen
förutsätter att bevisbördan åvilar åklagaren och att alla tvivel i skuldfrågan
bör vara till de misstänktas och tilltalades fördel (in dubio pro reo).
Detta förutsätter att en domstols avgörande måste bygga på den bevisning som
lagts fram för domstolen och inte på endast påståenden eller antaganden. Detta
påverkar inte att en domstol är oberoende när den bedömer den misstänktes eller
tilltalades skuld. Europadomstolen har vidare medgett att i vissa särskilda
fall kan bevisbördan gå över till försvaret. Denna artikel återspeglar den
princip[21]
som Europadomstolen uttalat, vilken anses säkerställa en korrekt balans mellan
det allmännas intresse (åklagarens behov) och rätten till försvar. Detta
direktiv påverkar inte försvarets möjligheter att lägga fram bevis i enlighet
med tillämpliga nationella regler. Artiklarna 6 och 7 – Rätten att inte vittna
mot sig själv och att inte samarbeta samt rätten att tiga 33. Dessa två artiklar fastställer
rätten att inte vittna mot sig själv och att inte samarbeta samt rätten att
tiga. Rätten att inte tvingas att vittna mot sig själv eller att erkänna sig
skyldig, rätten att inte samarbeta och rätten att tiga är allmänt erkända
internationella normer som är grundläggande för begreppet rättvis rättegång i
artikel 6 i Europakonventionen[22].
Deras ändamål är bland annat att skydda de anklagade mot tvång som utövas av
myndigheterna, och därigenom bidra till att undvika felaktiga domslut och till
att uppfylla målen för artikel 6 i Europakonventionen. Den ”grad av tvång” mot
misstänkta eller tilltalade som utövas i syfte att få dem att lämna information
om de anklagelser som riktas mot dem kan inte får tillåtas förstöra själva
kärnan i deras rätt att inte vittna mot sig själva och deras rätt att tiga,
inte ens av skäl som rör säkerhet eller allmän ordning[23]. Artikel 3 i
Europakonventionen om förbud mot tortyr, såsom denna tolkats av Europadomstolen
bör i alla händelser respekteras. 34. Rätten att inte vittna mot sig
själv handlar främst om att respektera misstänkta och tilltalade personers
önskan att tiga och förutsätter särskilt att åklagarsidan i ett brottmål
försöker styrka sin talan mot den misstänkte eller tilltalade utan att
tillgripa bevisning som erhållits genom tvång eller påtryckningar, mot den
misstänktes eller tilltalades vilja. Denna rätt är vidare inte begränsad till
fall där tvånget har utövats gentemot den misstänkte eller där den tilltalades
vilja direkt har åsidosatts på något sätt[24].
I denna mening är rätten i fråga enligt Europadomstolen nära knuten till
oskuldspresumtionen i artikel 6.2 i Europakonventionen. 35. Misstänkta och tilltalade bör
utan dröjsmål informeras om sin rätt att tiga, såsom anges i direktiv
2012/13/EU. Sådan information bör också hänvisa till innehållet i rätten att
tiga och till följderna av att avstå från denna rätt och av att åberopa den. 36. Inga slutsatser bör dras av
att misstänkta eller tilltalade använder sig av dessa rättigheter. Annars vore
dessa rättigheter endast skenbara, eftersom misstänkta eller tilltalade i så
fall skulle vara rädda att deras bristande samarbete eller deras tystnad skulle
användas emot dem senare i det straffrättsliga förfarandet. Detta är det enda
sättet att säkerställa att misstänkta och tilltalade kan utöva dessa
rättigheter i praktiken, utan rädsla för att detta kan användas mot dem i ett
senare skede. Därför föreskrivs i detta direktiv också den särskilda och
omedelbara åtgärden att all användning av bevisning som erhållits i strid med
dessa rättigheter är otillåten, förutom i de särskilda undantagsfall där
användningen av sådan bevisning inte påverkar den övergripande rättvisan i
förfarandena[25]. 37. Det faktum att slutsatser inte
bör dras av utövandet av dessa rättigheter och att utövandet av dem inte bör
användas mot misstänkta eller tilltalade i ett senare skede av de
straffrättsliga förfarandena bör inte hindra medlemsstaterna från att beakta
samarbetsvilja vid fastställande av påföljd. Artiklarna 8 och 9 – Rätten att närvara vid
rättegången 38. Om en person inte är
närvarande vid rättegången äventyras hans eller hennes rätt till försvar. Den
tilltalade kan i så fall inte lämna sin version av sakförhållandena till rätten
och kan inte heller lägga fram bevis. Han eller hon kan därmed befinnas skyldig
utan att ha haft tillfälle att bemöta grunderna för den fällande domen. 39. Rätten att närvara vid
rättegången eller att ha möjlighet att avstå från denna rätt efter att ha
informerats om den är oundgänglig för utövandet av rätten till försvar. 40. Artikel 8 föreskriver att
medlemsstaterna måste se till att rätten att närvara gäller alla rättegångar
som syftar till att bedöma frågor om den tilltalades skuld (både fällande och
friande domar). Det är särskilt viktigt att den misstänkte eller tilltalade är
närvarande i detta skede, eftersom det som avhandlas då kan få stora
konsekvenser. 41. Artikel 8 föreskriver den rätt
som fastställts av Europadomstolen att en tilltalad har rätt att närvara vid
rättegången. Artikeln fastställer också begränsade undantag från denna
rättighet, i linje med stadgan, Europakonventionen och EU-lagstiftningen[26]. Under förutsättning
att de villkor som föreskrivs i artikel 8 iakttas finns det ingenting som
hindrar medlemsstaterna från att använda sig av ”förenklade förfaranden” för de
vanligaste mindre förseelserna. I artikel 9 föreskrivs som rättsmedel (såsom
fastställts av Europadomstolen) i fall där rätten att närvara vid rättegången
inte har iakttagits en skyldighet att anordna en ny rättegång[27]. Artikel 10 – Rättsmedel 42. Europadomstolen har konsekvent
bedömt att den lämpligaste formen för gottgörelse för en kräkning av rätten
till en rättvis rättegång i artikel 6.2 i Europakonventionen är att se till att
misstänkta eller tilltalade i så stor utsträckning som möjligt försätts i den
ställning de skulle ha haft om deras rättigheter inte hade åsidosatts[28]. Artikel 11 – Uppgiftsinsamling 43. För att övervaka och utvärdera
hur ändamålsenligt och effektivt detta direktiv är finns det ett behov av att
medlemsstaterna samlar in uppgifter med avseende på utövandet av de rättigheter
som anges i detta direktiv. Relevanta uppgifter omfattar bland annat uppgifter
som registrerats av rättsliga myndigheter och brottsbekämpande myndigheter rörande
vilket rättsmedel som har tillämpats vid ett åsidosättande av oskuldspresumtionen
och rätten att vara närvarande vid rättegången. Artikel 12 – Klausul om upprätthållande av
skyddsnivån 44. Syftet med denna artikel är
att se till att fastställandet av gemensamma miniminormer i enlighet med detta
direktiv inte leder till sänkta normer i vissa medlemsstater och att de normer
som fastställs i Europakonventionen upprätthålls. Eftersom detta direktiv
fastställer miniminormer, i enlighet med artikel 82 i EUF-fördraget, står det
medlemsstaterna fritt att fastställa normer som går utöver dem som anges i
detta direktiv. Artikel 13 – Införlivande 45. Enligt denna artikel ska
medlemsstaterna genomföra direktivet senast den xx/xx/201x och, senast samma
dag, överlämna texten till de bestämmelser varigenom direktivet införlivas med
nationell rätt till kommissionen. Eftersom de införlivandeåtgärder som
medlemsstaterna ska vidta är enkla, behöver kommissionen inte några förklarande
dokument för att kunna fullgöra sin uppgift att övervaka införlivandet av
direktivet. De enskilda införlivandeåtgärder som ska anmälas torde vara
tillräckligt självförklarande. Artikel 14 – Ikraftträdande 46. I denna artikel anges att
direktivet träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har
offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. 2.2. Subsidiaritetsprincipen 47. Medlemsstaternas lagstiftning
om rätten att presumeras oskyldig och alla dess aspekter varierar betydligt. Europadomstolens
rättspraxis visar att oskuldspresumtionen och de rättigheter rörande en rättvis
rättegång som är knutna till den regelbundet överträds. Detta leder till ett
bristande förtroende mellan de rättsliga myndigheterna i de olika EU-medlemsstaterna.
De rättsliga myndigheterna är därför obenägna att samarbeta med varandra. Den
konsekvensbedömning som är bifogad detta förslag visar att Europadomstolen
ensam inte kan säkerställa ett fullständigt skydd för oskuldspresumtionen.
Vissa aspekter av oskuldspresumtionen har inte varit föremål för bedömning av
Europadomstolen nyligen eller utförligt, och Europadomstolens prövning sker
endast i efterhand, efter det att alla interna rättsmedel har uttömts. Detta
direktiv kommer att komplettera de garantier som ges av Europadomstolen och
säkerställa att oskuldspresumtionen skyddas från det att de straffsättsliga
förfarandena inleds, inbegripet möjligheten att använda sig av EU:s rättsmedel. 48. Målet med förslaget kan inte i
tillräcklig utsträckning uppnås av medlemsstaterna själva, eftersom syftet med
förslaget är att främja det ömsesidiga förtroendet. Åtgärder måste vidtas av
Europeiska unionen, som kommer att fastställa enhetliga gemensamma minimiregler
som är tillämpliga inom hela Europeiska unionen. Detta bekräftades genom
Stockholmsprogrammet, i vilket Europeiska rådet uppmanade kommissionen att ta
upp frågan om oskuldspresumtionen. Förslaget innebär en tillnärmning av
medlemsstaternas processuella regler vad gäller vissa aspekter av rätten att
presumeras oskyldig och vad gäller rätten att närvara vid sin egen rättegång i
straffrättsliga förfaranden, varvid syftet är att stärka det ömsesidiga
förtroendet. Förslaget är därför förenligt med subsidiaritetsprincipen. 2.3. Proportionalitetsprincipen 49. Förslaget överensstämmer med
proportionalitetsprincipen, eftersom det inte går utöver det minimum som krävs
för att uppnå det uppsatta målet på europeisk nivå och vad som är nödvändigt
för det ändamålet. Förslaget behandlar endast vissa delar av oskuldspresumtionen,
som är mer direkt knutna till funktionen av instrumenten för ömsesidigt
erkännande och till polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Det är vidare
begränsat till fysiska personer. Detta ligger i linje med den stegvisa angreppsmetoden för EU-åtgärder på området för processuella
rättigheter i straffrättsliga förfaranden och behovet av proportionerliga
åtgärder. 3. BUDGETKONSEKVENSER 50. Förslaget påverkar inte EU:s
budget. 2013/0407 (COD) Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om förstärkning av vissa aspekter av
oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegång i straffrättsliga
förfaranden EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA
UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV med beaktande av fördraget om Europeiska
unionens funktionssätt, särskilt artikel 82.2 b, med beaktande av Europeiska kommissionens
förslag, efter översändande av utkastet till
lagstiftningsakt till de nationella parlamenten, med beaktande av Europeiska ekonomiska och
sociala kommitténs yttrande[29], med beaktande av Regionkommitténs yttrande[30], i enlighet med det ordinarie
lagstiftningsförfarandet, och av följande skäl: (1) Syftet med detta direktiv är
att förstärka rätten till en rättvis rättegång i straffrättsliga förfaranden
genom att föreskriva minimirättigheter avseende vissa aspekter av
oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid rättegången. (2) Genom att fastställa minimiregler
om skyddet för misstänkta eller tilltalade personers processuella rättigheter
bör detta direktiv stärka medlemsstaternas förtroende för andra medlemsstaters
straffrättsliga system, vilket kan bidra till att underlätta det ömsesidiga
erkännandet av avgöranden i straffrättsliga frågor. Sådana gemensamma
minimiregler bör också bidra till att avlägsna hindren för den fria rörligheten
för medborgare inom medlemsstaternas hela territorium. (3) Stockholmsprogrammet[31] lade starkt fokus på
att stärka enskildas rättigheter i straffrättsliga förfaranden. I punkt 2.4 i
programmet uppmanade Europeiska rådet kommissionen att lägga fram förslag till
en strategi i flera steg för att stärka misstänktas och tilltalades
rättigheter. Europeiska unionens agenda för processuella rättigheter är avsedd
att fungera som en helhet och först när alla dess delar har genomförts kommer
det att märkas fullt ut vilka fördelar den ger. (4) I Stockholmsprogrammet
uppmanade Europeiska rådet kommissionen att undersöka ytterligare processuella
minimirättigheter för misstänkta eller tilltalade och att bedöma om andra
frågor, till exempel oskuldspresumtionen, behöver diskuteras för att förbättra
samarbetet på detta område. (5) Tre åtgärder har redan
antagits: Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU[32], Europaparlamentets
och rådets direktiv 2012/13/EU[33]
och Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU[34]. (6) Detta
direktiv bör tillämpas endast på straffrättsliga förfaranden. Administrativa
förfaranden som leder till påföljder, såsom förfaranden på konkurrens-,
handels- och skatteområdet samt på området för finansiella tjänster liksom
andra utredningar som administrativa myndigheter utför i samband med sådana
förfaranden omfattas inte av detta direktiv och inte heller civilrättsliga
förfaranden. (7) Detta direktiv bör underlätta
den praktiska tillämpningen av rätten att presumeras oskyldig och alla dess
olika aspekter och av rätten att vara närvarande vid rättegången, i syfte att
säkerställa rätten till en rättvis rättegång. (8) Detta direktiv bör gälla fysiska
personer som är misstänkta eller anklagade för att ha begått ett brott. Det bör
vara tillämpligt i alla skeden av förfarandena, även innan dessa personer av en
medlemsstats behöriga myndigheter, genom formell delgivning eller på annat
sätt, underrättas om att de är misstänka eller anklagade för att ha begått ett
brott, fram till dess att förfarandena har avslutats. (9) I detta direktiv erkänns att
behoven och graderna av skydd i fråga om vissa aspekter av oskuldspresumtionen
är olika beroende på om det är fråga om fysiska eller juridiska personer. I
fråga om fysiska personer behandlas sådant skydd i en omfattande rättspraxis
från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Europeiska unionens
domstol har dock erkänt att de rättigheter som härleds från oskuldspresumtionen
inte tillkommer juridiska personer på samma sätt som fysiska personer. (10) Mot bakgrund av det skede som
utvecklingen av nationell lagstiftning och av rättspraxis på nationell nivå och
vid domstolen för närvarande befinner sig i är det för tidigt att lagstifta på
unionsnivå om rätten för juridiska personer att presumeras oskyldiga. (11) Skyddet för juridiska
personers rätt att presumeras oskyldiga bör säkerställas genom befintliga
garantier och rättspraxis, vars utveckling bör ligga till grund för en
bedömning längre fram av behovet av åtgärder på unionsnivå. (12) Med rättsliga myndigheter
eller brottsbekämpande myndigheter avses i detta direktiv offentliga
myndigheter som i enlighet med nationell rätt utövar befogenheter inom ramen
för straffrättsliga förfaranden. (13) Oskuldspresumtionen har
överträtts om ett domstolsavgörande eller ett officiellt uttalande av en
rättslig eller annan offentlig myndighet framställer de misstänkta eller
tilltalade personerna som om de vore fällda, utan att de först har bevisats
vara skyldiga enligt lag. (14) Bevisbördan åvilar åklagaren
och alla tvivel bör vara till den tilltalades fördel. Oskuldspresumtionen
kommer därför att överträdas om bevisbördan överförs från åklagarsidan till
försvaret, utan att det påverkar domstolens eventuella befogenheter att utföra
utredningar på eget initiativ och utan att det påverkar domstolens oberoende
när den bedömer den misstänktes eller tilltalades skuld. (15) I vissa fall bör dock en
överföring av bevisbördan på försvaret inte vara oförenlig med
oskuldspresumtionen, så länge vissa garantier finns. Det bör sålunda säkerställas
att presumtioner om sakförhållanden eller rättsläget hålls inom rimliga
gränser, som beaktar vikten av det saken rör, och att sådana presumtioner kan
kullkastas, till exempel genom ny bevisning om förmildrande omständigheter
eller i fall av force majeure. (16) Rätten att inte vittna mot sig
själv och att inte samarbeta är en viktig aspekt av oskuldspresumtionen. När
misstänkta och tilltalade ombeds att yttra sig eller att svara på frågor bör de
inte tvingas lägga fram bevis eller handlingar eller lämna information som kan
leda till att de anger sig själva. (17) Varje form av tvång som
används för att få de misstänkta eller tilltalade att lämna information bör
begränsas. För att avgöra om tvånget innebar en överträdelse av dessa
rättigheter bör följande beaktas, mot bakgrund av samtliga omständigheter i
ärendet: arten och graden av det tvång som använts för att erhålla bevisningen,
vikten av det allmänna intresset av att utreda och bestraffa brottet i fråga,
förekomsten av relevanta garantier i förfarandet och hur det material som
sålunda erhållits har använts. Den grad av tvång mot misstänkta eller
tilltalade som utövas i syfte att få dem att lämna information om de
anklagelser som riktas mot dem bör dock inte förstöra själva kärnan i deras
rätt att inte vittna mot sig själva och deras rätt att tiga, inte ens av skäl
som rör säkerhet eller allmän ordning. (18) Rätten att inte vittna mot sig
själv och att inte samarbeta bör i straffrättsliga förfaranden inte utsträckas
till att omfatta material som kan erhållas från de misstänkta eller tilltalade
genom användning av lagliga tvångsmedel men som finns oberoende av de
misstänktas eller tilltalades vilja, såsom material som erhållits till följd av
en husrannsakan, material som det finns en rättslig skyldighet att bevara och
på begäran lägga fram, prover av utandningsluft, blod och urin samt vävnad för
DNA-analys. (19) Rätten att tiga är en viktig
aspekt av oskuldspresumtionen. Den bör fungera som ett skydd mot
självangivelse. (20) Rätten att inte vittna mot sig
själv och att inte samarbeta och rätten att tiga bör gälla med avseende på
frågor som har betydelse för de brott som någon är misstänkt eller tilltalad
för att ha begått och inte till exempel med avseende på frågor som har att göra
med identifieringen av en misstänkt eller tilltalad. (21) Rätten till en rättvis
rättegång är en av grundprinciperna i ett demokratiskt samhälle. Rätten för en
tilltalad att närvara vid rättegången bygger på den rättigheten och bör
garanteras i hela unionen. (22) Den tilltalades rätt att vara
närvarande vid rättegången är dock inte absolut. På vissa villkor får den
tilltalade uttryckligen eller tyst, men otvetydigt, avstå från denna rätt. (23) På vissa väl definierade
villkor som säkerställer ett effektivt iakttagande av rätten till en rättvis
rättegång bör det vara möjligt att en rättegång som leder till ett avgörande
som fastställer att den misstänkte eller tilltalade är skyldig eller oskyldig äger
rum i dennes utevaro. (24) Detta direktiv bör inte
reglera de former och metoder, inklusive processuella krav, som används för att
uppnå de resultat som anges i fråga om rätten att närvara vid sin egen
rättegång, eftersom detta är en fråga för medlemsstaternas nationella
lagstiftning. (25) Vid bedömningen av om det sätt
på vilket informationen tillhandahålls är tillräckligt för att säkerställa en
persons kännedom om rättegången skulle i lämpliga fall särskild uppmärksamhet
kunna ägnas åt de ansträngningar den berörda personen har gjort för att ta emot
den information som riktas till honom eller henne. (26) I enlighet med principen om en
effektiv unionsrätt bör medlemsstaterna införa lämpliga och effektiva
rättsmedel i fall av en överträdelse av en rättighet som gäller för enskilda
enligt unionslagstiftningen. Ett effektivt rättsmedel vid ett åsidosättande av
någon av de principer som föreskrivs i detta direktiv bör så långt det är
möjligt ha till effekt att misstänkta eller tilltalade får samma ställning som
den som de skulle ha haft om åsidosättandet inte hade inträffat. (27) För att övervaka och utvärdera
hur effektivt detta direktiv är bör medlemsstaterna samla in uppgifter med
avseende på genomförandet av de rättigheter som anges i detta direktiv. Sådana
uppgifter bör omfatta uppgifter som registrerats av rättsliga myndigheter och
brottsbekämpande myndigheter om rättsmedel som har använts vid åsidosättande av
någon av de aspekter av rätten till oskuldspresumtionen som omfattas av detta
direktiv och åsidosättande av rätten att vara närvarande vid rättegången. (28) Detta direktiv garanterar de
rättigheter och principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de
grundläggande rättigheterna, inbegripet förbudet mot tortyr och omänsklig eller
förnedrande behandling, rätten till frihet och säkerhet, respekten för
privatlivet och familjelivet, människans rätt till integritet, barnets
rättigheter, integrering av personer med funktionshinder, rätten till ett
effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol samt presumtion för oskuld
och rätten till försvar. (29) Eftersom detta direktiv
fastställer minimiregler får medlemsstaterna utvidga de rättigheter som anges i
detta direktiv för att föreskriva en högre skyddsnivå. Sådana högre
skyddsnivåer bör inte utgöra ett hinder för det ömsesidiga erkännandet av
rättsliga avgöranden som dessa minimiregler är avsedda att underlätta.
Skyddsnivån bör aldrig ligga lägre är de normer som anges i Europeiska unionens
stadga om de grundläggande rättigheterna eller Europeiska konventionen om skydd
för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, såsom dessa tolkas
i rättspraxis från Europeiska unionens domstol och Europeiska domstolen för de
mänskliga rättigheterna. (30) Eftersom målen för detta
direktiv, nämligen att fastställa gemensamma minimiregler för vissa
aspekter av oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid rättegång i
straffrättsliga förfaranden, inte i tillräcklig utsträckning kan
uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av åtgärdens omfattning,
bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med
subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen.
I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta
direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål. (31) [I enlighet med artikel 3 i
protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på
området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om Europeiska
unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, har Förenade
kungariket och Irland meddelat att de önskar delta i antagandet och
tillämpningen av detta direktiv] ELLER [Utan att det påverkar tillämpningen av
artikel 1 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med
avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om
Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar
Förenade kungariket och Irland inte i antagandet av detta direktiv och är
därför inte bundna av det och omfattas inte av dess tillämpning][35]. (32) I enlighet med
artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat
till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens
funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv och är därför
inte bundet av det och omfattas inte av dess tillämpning. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. KAPITEL 1
Syfte och tillämpningsområde Artikel 1
Syfte I detta direktiv fastställs minimiregler för
följande: a) Vissa aspekter av
oskuldspresumtionen i straffrättsliga förfaranden. b) Rätten av närvara vid rättegång i straffrättsliga
förfaranden. Artikel 2
Tillämpningsområde Detta direktiv gäller fysiska personer som är
misstänka eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden fram till dess att
dessa förfaranden slutligt har avslutats. KAPITEL 2
Rätt till oskuldspresumtionen Artikel 3
Oskuldspresumtion Medlemsstaterna ska se till att misstänkta
eller tilltalade betraktas som oskyldiga till dess att deras skuld har fastställts
enligt lag. Artikel 4
Offentliga uttalanden om skuld före fällande dom Medlemsstaterna ska se till att offentliga
uttalanden och officiella beslut från offentliga myndigheter inte hänvisar till
misstänkta eller tilltalade som om de vore fällda innan en slutlig fällande dom
har meddelats. Medlemsstaterna ska se till att lämpliga
åtgärder vidtas vid överträdelse av detta krav. Artikel 5
Bevisbörda och beviskrav 1. Medlemsstaterna ska se till
att bevisbördan vid fastställandet av misstänktas eller tilltalades skuld
åvilar åklagaren. Detta ska inte påverka tillämpningen av domstolens
befogenheter att utföra utredningar på eget initiativ. 2. Medlemsstaterna ska se till
att varje presumtion som överför bevisbördan på de misstänkta eller tilltalade
är av tillräckligt stor vikt för att motivera att denna princip åsidosätts och
att denna presumtion kan kullkastas. För att kunna kullkasta en sådan presumtion är det
tillräckligt att försvaret lägger fram tillräcklig bevisning för att skapa
rimliga tvivel i fråga om den misstänktes eller tilltalades skuld. 3. Medlemsstaterna ska se till
att om domstolen gör en bedömning av en misstänts eller tilltalads skuld och
det finns rimliga tvivel om denna persons skuld, ska personen i fråga
frikännas. Artikel 6
Rätt att inte vittna mot sig själv och att inte samarbeta 1. Medlemstaterna ska se till
att misstänkta eller tilltalade har rätt att inte vittna mot sig själva och att
inte samarbeta i straffrättsliga förfaranden. 2. Den rättighet som avses i
punkt 1 ska i straffrättsliga förfaranden inte utsträckas till att omfatta
material som kan erhållas från de misstänkta eller tilltalade genom användning
av lagliga tvångsmedel men som finns oberoende av de misstänktas eller
tilltalades vilja. 3. Utövandet av rätten att inte
vittna mot sig själv eller rätten att inte samarbeta får inte användas mot en
misstänkt eller tilltalad i ett senare skede av förfarandena och får inte
betraktas som ett styrkande av sakförhållandena. 4. Bevisning som erhållits i
strid med denna artikel ska inte vara tillåtlig, om inte användningen av sådan
bevisning inte skulle påverka den övergripande rättvisan i förfarandena. Artikel 7
Rätt att tiga 1. Medlemsstaterna ska se till
att misstänkta eller tilltalade har rätt att tiga när de förhörs av polis eller
andra brottsbekämpande eller rättsliga myndigheter med avseende på det brott
som de misstänks eller anklagas för att ha begått. 2. Medlemsstaterna ska utan
dröjsmål underrätta de misstänkta eller tilltalade om deras rätt att tiga och
förklara innehållet i denna rätt och följderna av att avstå från den eller av
att åberopa den. 3. Utövandet av rätten att tiga
får inte användas mot en misstänkt eller tilltalad i ett senare skede av
förfarandena och får inte betraktas som ett styrkande av sakförhållandena. 4. Bevisning som erhållits i
strid med denna artikel ska inte vara tillåtlig, om inte användningen av sådan
bevisning inte skulle påverka den övergripande rättvisan i förfarandena. KAPITEL 3
Rätt att närvara vid sin egen rättegång Artikel 8
Rätt att närvara vid sin egen rättegång 1. Medlemsstaterna ska se till
att misstänkta eller tilltalade har rätt att närvara vid sin egen rättegång. 2. Medlemsstaterna får
föreskriva en möjlighet för den domstol som prövar målet att besluta om den
misstänktes eller tilltalades skuld i dennes utevaro, under förutsättning att
den misstänkte eller tilltalade a) i god tid i) antingen kallats personligen
och därigenom underrättats om tid och plats för den planerade rättegången,
eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättats om tid och plats för den
planerade rättegången, på ett sådant sätt att det otvetydigt kan fastslås att han
eller hon hade kännedom om den planerade rättegången, och ii) underrättats om att ett
avgörande kunde komma att meddelas även om han eller hon inte var närvarande
vid rättegången, eller b) med kännedom om den planerade
rättegången hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av
den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid
rättegången och faktiskt försvarades av ombudet vid rättegången. 3. Om villkoren i punkt 2 inte
är uppfyllda får en medlemsstat vidta åtgärder för att verkställa ett avgörande
som avses i den punkten om den berörda personen, efter att ha delgetts
avgörandet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning, eller
överprövning, vid vilken personen har rätt att delta och vilken medger en ny
prövning av sakfrågan, inbegripet prövning av ny bevisning, och vilken kan leda
till att det ursprungliga avgörandet upphävs, a) uttryckligen förklarar att
han eller hon inte bestrider avgörandet, eller b) inte begär förnyad prövning
eller överprövning inom en rimlig tidsram. Artikel 9
Rätt till förnyad prövning Medlemsstaterna ska se till att om misstänkta
eller tilltalade inte var närvarande vid rättegången i den mening som avses i
artikel 8.1 och de villkor som anges i artikel 8.2 och 8.3 inte är uppfyllda,
ska den berörda personen ha rätt till en ny rättegång vid vilken denne ska ha
rätt att närvara och vilken medger en ny prövning av sakfrågan, inbegripet
prövning av ny bevisning, och vilken kan leda till att det ursprungliga
avgörandet upphävs. KAPITEL 4
Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser Artikel 10
Rättsmedel 1. Medlemsstaterna ska se till
att misstänkta eller tilltalade har tillgång till ett effektivt rättsmedel om
deras rättigheter enligt detta direktiv åsidosätts. 2. Rättsmedlet ska så långt det
är möjligt ha till effekt att misstänkta eller tilltalade får samma ställning
som den som de skulle ha haft om åsidosättandet inte hade inträffat, i syfte
att bevara rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar. Artikel 11
Uppgiftsinsamling Medlemsstaterna ska senast den [...] och
därefter vart tredje år översända uppgifter till kommissionen som visar hur
rättigheterna enligt detta direktiv har genomförts. Artikel 12
Klausul om upprätthållande av skyddsnivån Ingenting i detta direktiv ska ses som en
begränsning av eller ett avsteg från några av de rättigheter och
rättssäkerhetsgarantier som säkerställs enligt Europeiska unionens stadga om de
grundläggande rättigheterna, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna, eller andra relevanta
bestämmelser i internationell rätt eller lagstiftning i medlemsstater som föreskriver
en högre skyddsnivå. Artikel 13
Införlivande 1. Medlemsstaterna ska sätta i
kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta
direktiv senast den [18 månader efter offentliggörandet av detta direktiv]. De
ska genast överlämna texten till dessa bestämmelser till kommissionen. När en medlemsstat antar
dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller
åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om
hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda. 2. Medlemsstaterna ska till
kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell
lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv. Artikel 14
Ikraftträdande Detta direktiv träder i kraft den tjugonde
dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella
tidning. Artikel 15
Adressater Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna
i enlighet med fördragen. Utfärdat i Bryssel den På Europaparlamentets vägnar På
rådets vägnar Ordförande Ordförande [1] EUT C 115,
4.5.2010, s. 1. [2] EUT L 280, 26.10.2010, s. 1. [3] EUT L 142, 1.6.2012, s. 1. [4] EUT L 294, 6.11.2013, s. 1. [5] Förslag till rådets förordning
om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten, COM(2013) 534 final, 17.7.2013. [6] EUT C 303, 14.12.2007, s. 30.
Förklaringar avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna. [7] 999 U.N.T.S. 171. Internationella
konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter öppnades för
undertecknande den 16 december 1996 genom en resolution av FN:s
generalförsamling. Den har ratificerats av alla EU:s medlemsstater och är
därmed bindande för dessa enligt internationell rätt. [8] Salduz mot Turkiet (dom av den
27 november 2008, ansökan nr 36391/02, punkt 50). [9] Idem, punkt 52. [10] Brusco mot Frankrike (dom av den
14 oktober 2010, ansökan nr 1466/07, punkt 47). [11] Barberà, Messegué och Jabardo mot
Spanien (dom av den 6 december 1988, ansökningar nr 10588/83, 10589/83
och10590/83). Se även Allenet de Ribemont mot Frankrike (dom av den 10 februari
1995, ansökan nr 15175/89). [12] Minelli mot Schweiz (dom av
den 25 mars 1983, ansökan nr 8660/79). [13] Funke mot Frankrike (dom av den 25
februari 1993, ansökan nr 10828/84), Murray mot Förenade kungariket (dom av den
8 februari 1996, ansökan nr 18731) och Saunders mot Förenade kungariket (dom av
den 17 december 1996, ansökan nr 19187/91). [14] Förutom när det allmänna intresset
motiverar att man avviker från principen om rätt till frihet – se Kudla mot
Polen (dom av den 16 oktober 2010, ansökan nr 30210/96). [15] Colozza mot Italien (dom av den 12
februari 1985, ansökan nr 9024/80). [16] KOM(2011) 327 slutlig, 14.6.2011.
Grönboken tog upp frågorna frihetsberövande före rättegång och ömsesidigt
erkännande av beslut som avser frihetsberövande och icke frihetsberövande
åtgärder. Kommissionen fick 81 svar från medlemsstater, det civila samhället
och icke-statliga organisationer. En sammanfattning av svaren har
offentliggjorts på kommissionens webbplats. http://ec.europa.eu/justice/newsroom/criminal/opinion/110614_en.htm. Se även rådets rambeslut 2009/829/RIF av den
23 oktober 2009 om tillämpning mellan Europeiska unionens medlemsstater av
principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett
alternativ till tillfälligt frihetsberövande (EUT L 294, 11.11.2009, s. 20). [17] KOM(2006) 174 slutlig, 26.4.2006. [18] Se bland annat domstolens dom av
den 29 juni 2006 i mål C-301/04 P, Europeiska kommissionen mot SGL Carbon AG,
REG 2006 s. I-5915 och förstainstansrättens dom av den 20 februari 2001 i mål
T-112/98, Mannesmannröhren-Werke AG mot Europeiska kommissionen, REG 2001 s.
II-729.
[19] Se Minelli mot Schweiz. [20] Se Allenet de Ribemont mot
Frankrike. [21] Se bland annat Europadomstolens
mål Salabiaku mot Frankrike (dom av den 7 oktober 1988, ansökan nr 10519/83),
Barberà, Messegué och Jabardo mot Spanien samt Telfner mot Österrike (dom av
den 20 mars 2001, ansökan nr 33501/96). [22] Se bland annat Europadomstolens
mål Funke mot Frankrike, Murray mot Förenade kungariket, Saunders mot Förenade
kungariket, Heaney och McGuiness mot Irland (dom av den 21 december 2000,
ansökan nr 34720/97) och Jalloh mot Tyskland (dom av den11 juli 2006, ansökan nr
54810/00). [23] Se Heaney och McGuiness mot
Irland, punkterna 55 och 58. [24] Se Allan mot Förenade kungariket
(dom av den 5 november 1993, ansökan nr 48539/99, punkt 50). [25] Se Allan mot Förenade kungariket,
punkt 42. [26] Se rådets rambeslut 2009/299/RIF
av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 27.3.2009, s. 24). [27] Colozza mot Italien. [28] Se Teteriny
mot Ryssland (dom av den 30 juni 2005, ansökan nr 11931/03, punkt 56), Jeličić
mot Bosnien och Hercegovina (dom av den 31 oktober 2006, ansökan nr 41183/02,
punkt 53), Mehmet
och Suna Yiğit mot Turkiet (dom av den 17 juli 2007, ansökan nr 52658/99,
punkt 47) samt Salduz mot Turkiet, punkt 72. [29] EUT C , , s. . [30] EUT C , , s. . [31] EUT C 115, 4.5.2010, s. 1. [32] Europaparlamentets och rådets
direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och
översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, 26.10.2010, s. 1). [33] Europaparlamentets och rådets
direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid
straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 1.6.2012, s. 1). [34] Europaparlamentets och rådets
direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till
försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en
europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid
frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter
under frihetsberövandet (EUT L 294, 6.11.2013, s. 1).
[35] Den slutgiltiga lydelsen av detta
skäl i direktivet beror på den ståndpunkt som Förenade kungariket och Irland
kommer att inta i enlighet med bestämmelserna i protokoll nr 21.