52013JC0031

Inslag i EU:s strategi som svar på de utmaningar som finns i Guineabukten

SAMMANFATTNING

Stater som gränsar till Guineabuktens kust står inför många av de utmaningar som även andra länder runtom i Afrika är bekanta med.  Men den senaste tidens ökade hot som härrör från den bristande kontrollen över kustvattnen och den svaga kontrollen av tillgång och säkerhet längs kusten utgör en särskild utmaning för regionens stater[1]. Konsekvenserna är ökad brottslighet och terrorism, som också är ett växande hot mot EU.  Detta gemensamma meddelande ser därför över omfattningen av hotet, de risker som det medför för kuststaterna och EU, samt de åtgärder som EU, tillsammans med det internationella samfundet, kan vidta för att bidra till att dessa stater kan hantera problemet. 

Hot

Hoten kan ta olika former, är ofta sammankopplade med varandra över gränserna och kan sammantaget leda till brottslig verksamhet som lätt sprider sig och som hotar stabiliteten och effektiviteten i dessa stater. Det minskar deras chanser till ekonomisk utveckling och minskad fattigdom, något som EU har engagerat sig i. Det finns tre olika typer av hot:

(a) De som äger rum endast till havs, exempelvis, olagligt fiske, olaglig dumpning av avfall samt piratdåd och väpnade rån till havs[2].

(b) De som kommer från havet mot land - främst handel med narkotika, vapen, varumärkesförfalskade varor och, ofta i motsatt riktning, människohandel.  

(c) Hot mot den havsbaserade ekonomiska verksamheten från land, särskilt hot mot den havsbaserade olje- och gasindustrin, inklusive tagande av gisslan, stöld (bunkring) och brottsliga handlingar i hamnar.

Om åtgärder inte vidtas kommer dessa hot att öka så att till slut både lokala och internationella intressen kommer att skadas.

Gemensamma afrikanska och europeiska intressen

EU och länderna i regionen har viktiga gemensamma intressen. Regionen har en lång kustlinje och är rik på naturresurser, vilket är av avgörande betydelse både för den lokala sysselsättningen och konsumtionen, samt för handeln med EU. Hållbarheten hos alla marina resurser, däribland fisket, är en viktig fråga för lokalsamhällen, samt för kunder i gemenskapen. Trygga globala farleder är nödvändiga för att handel och fiske ska fungera utan problem. En betydande del av EU:s energiförsörjning kommer från denna region och både investerare och arbetstagare bör skyddas från fysiska angrepp.  Narkotika och andra olagliga produkter längs kusten och längs markbundna gränser blir alltmer skadliga för de lokala samhällena och leder till bränsleproblem i Europa.

EU:s övergripande mål är därför att hjälpa länderna i regionen, varav många är mycket bräckliga, att uppnå fred, säkerhet och välstånd genom framgångsrik och legitim utveckling av deras ekonomier och deras institutioner. Detta i linje med både den afrikanska freds- och säkerhetsstrukturen (Apsa) och EU:s övergripande politik: att skapa politiskt samförstånd, stärka och respektera Afrikas egenansvar och samordna befintliga program i en samlad strategi för regional utveckling och säkerhet. Erfarenheter på andra håll i Afrika, framför allt på Afrikas horn, i Sahel och de stora sjöarna, visar på att tidiga förebyggande åtgärder, i nära samarbete med länderna i regionen och afrikanska regionala organ, är mycket mer kostnadseffektiva än senare åtgärder. Erfarenheten har också visat värdet av att integrera alla aspekter för att uppnå en större sammanlagd effekt: politik, gott styre och korruptionsbekämpning, säkerhet, institutionella frågor, ekonomi, och utveckling. 

Svar

EU kan minska de risker som beskrivits ovan genom att hjälpa staterna att förstärka rättsstatsprincipen och goda styresformer i hela regionen, bl.a. genom att förbättra sjöfartsförvaltningen, det rättsvårdande som utförs av polisen, flottan, militären, kustbevakningen, tullen och invandrarmyndigheterna.

Då sjögränserna fortfarande inte är till fullo markerade, potentiellt svåra att övervaka och lätta att ta sig över, är det viktigt att stärka samarbetet mellan kuststaterna och de framväxande regionala samordningsmekanismerna. EU kan också bistå länder i regionen när det gäller att fullgöra sina internationella förpliktelser som flagg- och kuststater.

Det föreslås därför att EU, inklusive dess institutioner, delegationer och medlemsstater, i samarbete med andra internationella organisationer och lokala partner, ska anta en övergripande strategi med fokus på fyra specifika mål:

1. Att bygga upp en gemensam förståelse för omfattningen av hotet i Guineabukten och behovet av att hantera det mellan länderna i regionen och det internationella samfundet. 

2. Att hjälpa regeringarna i regionen att bygga upp robusta institutioner, sjöfartsförvaltningar och kapacitet att trygga maritim medvetenhet, säkerhet och rättsstatsprincipen längs kusten.

3. Stödja välmående ekonomier i denna region i linje med nationella och regionala utvecklingsstrategier, att skapa sysselsättning och hjälpa utsatta samhällsgrupper att bygga upp en motståndskraft och kunna stå emot kriminalitet och våld. 

4. Stärka samarbetsstrukturerna mellan länderna i regionen och de regionala organisationerna så att de kan vidta nödvändiga åtgärder för att minska hot till havs och på land.

TYPEN AV HOT OCH DESS UTVECKLING

Detta gemensamma meddelande rör sig över en 6 000 km lång kustlinje från Senegal till Angola, inklusive Kap Verde-öarna och São Tomé och Príncipe. Det omfattar också två geografiska, politiska och ekonomiska regioner, Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap (Ecowas) och de centralafrikanska staternas ekonomiska gemenskap (Eccas), som båda är anknutna till Guineabuktskommissionen (GGC) och Afrikanska unionen (AU).

Under det senaste årtiondet har de väst- och centralafrikanska staterna haft en dynamisk ekonomisk tillväxt samtidigt som samhällsstyrningen förbättrats i vissa länder och försvagats i andra.   Några av länderna är på god väg att bli medelinkomstländer, medan andra fortfarande har en bit kvar för att minska fattigdomen i linje med millennieutvecklingsmålen.  Dock hotas alla stater i Guineabukten av ökad instabilitet och brottslighet. Instabilitet eller avbrott i den ekonomiska verksamheten kommer att ha en direkt inverkan på EU.

Organiserad brottslighet i form av olaglig handel med narkotika, människor, vapen, rådiamanter, förfalskade läkemedel, olagligt avfall[3], datorrelaterad brottslighet och brott som hör ihop med penningtvätt, äger ofta rum i gränssnittet mellan land- och havsgränserna i Guineabukten.  Handelsvägarna korsar dessutom ofta instabila och krisdrabbade områden, tillsammans med terrorism i Sahel och norra Nigeria. Handel med narkotika, särskilt kokain, och vapen[4] har bidragit till att försvaga institutioner för samhällsstyrning i flera länder i Västafrika, framför allt i Guinea Bissau.  I vissa fall har denna verksamhet blivit en extra inkomstkälla för terroristgrupper i Sahel. FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå (UNODC) uppskattar värdet av enbart det kokain som transporterades från Västafrika till Europa 2011 till 1,25 miljarder US-dollar, och merparten av de olagliga invandrarna, oavsett om de är offer för människohandel eller inte, är på väg till Europa.  Annan olaglig handel innefattar kakao, bomull, timmer, cashewnötter, guld och diamanter[5].

Piratdåd och väpnade rån till sjöss är ett annat växande hot.  Sjöfart till och från Guineabukten utförs till stor del av EU. Regionen är ett av EU:s strategiska sjöfartsintressen. I genomsnitt finns 30 fartyg, flaggade eller ägda av EU, samtidigt i Guineabukten. Under det senaste årtiondet har 551 angrepp och försök till angrepp som rapporterats för det mesta ägt rum i nationella jurisdiktioner, medan mindre än 20 % har ägt rum på internationellt vatten. År 2012 inträffade merparten utanför Nigerias och Togos kust.   Dessa attacker äger rum främst när fartyg är förtöjda, anlöper eller lämnar oljeplattformar eller lagringsbehållare.  De senaste bedömningarna är att risken för angrepp kan skifta längre bort från kusten, vilket liknar den metod som används av somaliska pirater som använder moderfartyg för att inleda angrepp på internationellt vatten. Oron är att piraterna försöker efterlikna gisslantagande av sjöfarare vid Afrikas horn för en större utdelning. Den oförutsedda användningen av våld mot besättningar med användning av skjutvapen är en oroväckande trend.

Oljestöld och petro-piracy innefattar både bunkring och kapning av tankfartyg för bränslestöld.  Det uppskattades nyligen att Nigeria förlorar cirka 100 000 oljefat per dag, som sedan säljs vidare på den svarta marknaden. De båtar som kör oljearbetarna till plattformarna har även varit ett mål för pirater och beväpnade banditer. Dessa verksamheter kostar regeringarna intäkter, leder till kommersiella säkerhetsavgifte och avskräcker ytterligare investeringar.  Att fokusera på säkerheten i oljeindustrin och den petrokemiska industrin är viktigt, inte enbart i Nigeria (där det har varit som värst fram till nu), men även alltmer utanför Ekvatorialguineas, Ghanas, Kameruns, Republiken Kongos, Gabons, Tchads, Liberias och Angolas kuster[6]. Oljeutsläpp knutna till oljestöld förvärrar ofta även skadorna på kustmiljön och därmed fiske och jordbruk som försörjningskälla.   

Olagligt fiske: Fiske fortsätter att vara en viktig industri för många länder i Guineabukten och bidrar till 25–30 % av inkomsterna i Mauretanien, mellan 25 och 30 % av Senegals export och 25–40 % av de offentliga intäkterna i Guinea-Bissau, enligt Världsbanken och livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO).  Olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU) i Guineabukten kostar kuststaterna cirka 350 miljoner US-dollar per år, och utgör ett allvarligt miljöhot mot fiskbestånd och skulle kunna leda till ett totalt sammanbrott för fiskerinäringen. Det totala beräknade fångsterna vid Guineabuktens kustlinje anses vara upp till 40 % högre än vad som rapporterats. Betydande resurser, intäkter, föda och försörjningsmöjligheter går förlorade som en följd av detta. 

Arbetslösheten i länderna i Guineabukten beräknas till runt 40 %, med en ungdomsarbetslöshet på över 60 %.  Det saknas tillräckliga ekonomiska möjligheter i den formella, lagliga ekonomin för unga människor. Dessutom har den osäkra livsmedelsförsörjningen på landsbygden uppmuntrat en förflyttning från landsbygden till städerna, vilket har lett till en snabb tillväxt av stadsbefolkningen, något som tänjer på den redan ansträngda sociala och ekonomiska infrastrukturen, samt skapar spänningar bland stadsbefolkningen. En sådan hög arbetslöshet gör att människor drivs till brottslighet för att kunna försörja sig. De blir fotsoldater till pirater och kriminella grupperingar, eller leds in i olaglig invandring under mycket farliga förhållanden. 

EU:S INTRESSEN

EU har betydande ekonomiska, utvecklingsmässiga, kommersiella och säkerhetsmässiga intressen i Guineabukten.  EU:s åtagande att ta itu med fattigdomen och stödja den ekonomiska utvecklingen är inskrivet i Cotonouavtalet.  EU har också åtagit sig att stödja ett hållbart utnyttjande av naturresurser i regionen, inbegripet kolväten och fisk.  EU importerar omkring hälften av sitt energibehov, nästan 10 % av oljan och 4 % av naturgasen från Guineabukten. Nigeria, Angola, Ekvatorialguinea och Gabon är betydande leverantörer av råolja, och Nigeria av naturgas.  Regionen är lättillgänglig för EU via sjövägen, vilket ger den en komparativ fördel när det gäller våra oljebehov i förhållande till Mellanöstern. Europa förblir även en av de främsta exportmarknaderna för andra regionala produkter, inbegripet skogsbruk, jordbruks- och mineraltillgångar[7].

Regionen är attraktiv för europeiska investeringar, inte bara när det gäller naturresurser, men också för konsumentvarorna och tjänstesektorerna, bl.a. mobiltelefoni.  Det kombineras med en växande betydelse som potentiell exportmarknad då regionens ekonomiska tillväxt påskyndas.  Allt detta ökar det ömsesidiga intresset av ett partnerskap för att främja tillväxt och sysselsättning genom att garantera säkerhet och stabilitet.

Det ligger också i EU:s intresse att främja stabilitet i Guineabukten för att skydda EU:s egna medborgare från hot som narkotika, terrorism, piratdåd och väpnade rån och andra former av brottslighet som härrör från regionen. 

VAD HAR MAN GJORT HITTILLS?

Svaren på dessa hot har hittills omfattat en rad olika initiativ under de senaste fem åren på internationell, regional och nationell nivå:

- Två resolutioner från FN:s säkerhetsråd om piratdåd och väpnade rån i Guineabukten[8] som fastställer behovet av att anta en övergripande strategi som leds av länderna i regionen. Detta för att bemöta hot som piratdåd och väpnade rån till sjöss i Guineabukten och deras bakomliggande orsaker, samt behovet av att bygga vidare på befintliga nationella, regionala och utomregionala initiativ för att öka sjösäkerheten och sjöfartsskyddet i Guineabukten.  Båda resolutionerna inriktar sig på att främja bevarandet av allmän fred och stabilitet i Guineabuktsregionen.

- Inom ramen för G8, har gruppen för Guineabuktens vänner (Fogg) inlett ett initiativ för att hantera sjöfartsskydd i Guineabukten, där EU bl.a. är medlem.  Initiativet är inriktat på vikten av afrikanskt egenansvar, sambandet mellan ekonomisk utveckling och säkerhet, vikten av samordning och utbyte av information, behovet av en övergripande reaktion samt styrelseformer och rättvisa.

- EU tar itu med olagligt, oreglerat och orapporterat fiske (IUU-fiske) genom införandet av IUU-förordningen och genom EU:s partnerskapsavtal om fiske med många av de kustnära länderna i Väst- och Centralafrika. Detta för att hjälpa till att reglera fisket, bl.a. genom EU-fartyg, stödja utveckling och förbättrad styrning och kontrollinsatser inom fiskerinäringen.  

- De regionala organisationerna Ecowas och Eccas har antagit en politik och vidtagit särskilda åtgärder, framför allt på grund av såväl ökade internationella påtryckningar som internationellt stöd. Ecowas tog fram en omfattande krisförebyggande ram under 2008 som bl.a. behandlar gränsöverskridning och sjöfartssäkerhet, Praia Plan som ska åtgärda det växande narkotikaproblemet, samt en strategi för kampen mot terrorism. Eccas har en integrerad strategi för sjöfartsskydd sedan 2008 och har upprättat Cresmac (regionala centrumet för sjöfartsskydd i Centralafrika). Afrikanska unionen antog en afrikansk integrerad maritim säkerhetsstrategi (2050 AIM-strategin) 2012.

- Enskilda länder i Guineabukten har börjat öka resurserna och utveckla strategier tillsammans för att ta itu med organiserad brottslighet både till havs och på land, t.ex. genom gemensamma patruller (Operation Prosperity) i Nigeria och Benin.

- Ökat stöd från EU-medlemsstaters bilaterala program samt andra internationella partner såsom USA, Brasilien, Kina, Indien, Sydafrika, bl.a., för utformningen av politik, samordning och förstärkning av den institutionella kapaciteten. EU-medlemsstaternas stöd är redan av stor betydelse, särskilt när det gäller kapacitetsuppbyggnad av centrala institutioner och tjänster.

- Toppmötet för Guineabuktens stats- och regeringschefer i Yaoundé den 24–25 juni 2013 har lett till:

(a) Antagandet av en uppförandekod för att förebygga och bekämpa piratdåd och väpnade rån mot fartyg, samt olaglig maritim verksamhet i Väst- och Centralafrika. Den ska ses över efter tre år[9].

(b) Antagandet av ett samförståndsavtal som undertecknats av Eccas, Ecowas och GGC:s ansvariga för sjösäkerhet och sjöfartsskydd i Väst- och Centralafrika, om upprättandet av en expertgrupp för att utarbeta en uppföljande handlingsplan för genomförandet av uppförandekoden.

(c) Beslut att förlägga den intraregionala samordningscentralen (som anges i samförståndsavtalet) i Yaoundé. Detta kommer att vara den mekanism som ska övervaka genomförandet under AU:s ledning.

Mycket arbete har redan gjorts när det gäller att definiera de strategiska kraven och de nödvändiga strategierna. Genomförandet har dock hämmats kraftigt på grund av bristande resurser och det har krävts avsevärt större investeringar för att vända den uppåtgående trenden av organiserad brottslighet.

VÄGEN FRAMÅT

Toppmötet i Yaoundé visade på ett starkt engagemang från enskilda stater, regionala organisationer och GGC, för att arbeta tillsammans, och med internationella partner, i syfte att utveckla det regionala sjöfartsskyddet i vidast tänkbara bemärkelse.[10] En uppföljning av toppmötet är därför en värdefull utgångspunkt för EU:s tillvägagångssätt.

 EU:s strategi bör baseras på tre principer:

- Partnerskap med länderna i Guineabukten, deras regionala organisationer och andra internationella organisationer som är verksamma i regionen (Ecowas, Eccas, GGC, sjöfartsorganisationen för Väst- och Centralafrika (Mowca), plus FN:s kontor för Central- och Västafrika, Unoca, Unowa, internationella organisationer, inbegripet AU, FN:s Internationella sjöfartsorganisation (IMO), samt Interpol, Världstullorganisationen (WCO) med flera.

- En omfattande strategi för att ta itu med problemen och se till att säkerhet, utveckling och frågor som rör god samhällsstyrning är integrerade i en gemensam strategisk ram.

- Att man tillämpar erfarenheter från våra strategier i andra afrikanska regioner.

EU föreslår en integrerad strategi för frågor som rör samhällsstyrning, alla säkerhetsrisker och utmaningar på land och till havs. Strategin ska behandla alla aspekter av gränsöverskridande organiserad brottslighet på havsområdet som anges i uppförandekoden undertecknad i Yaoundé, samt angripa de bakomliggande orsakerna och främja regional fred, säkerhet, stabilitet, goda styrelseformer och utveckling. Att stödja gränsförvaltningen, rättsstatsprincipen, reformera rättsliga ramar och säkerhet, säkerställa rättvisa och mänskliga rättigheter, bekämpa korruption och organiserad brottslighet samt olaglig migration, är viktiga inslag i det långsiktiga arbete som ligger framför oss. Ekonomisk styrning är också viktigt, t.ex. bättre förvaltning och deltagande i samhället vid utnyttjandet av naturresurser, inbegripet olja, fiske, med flera. Andra viktiga faktorer är att bygga vidare på EU:s befintliga framgångsrika åtgärder och att lära av EU:s strategier i Sahel och Afrikas horn, samt att arbeta på nationell, regional och internationell nivå, med enskilda eller grupper av stater, som har den politiska viljan att agera (och uppmuntra andra att ansluta sig).

 Med detta i åtanke kommer EU:s tillvägagångssätt att inriktas på följande fyra mål: 

Mål 1 – Bygga upp en gemensam förståelse för omfattningen av hotet i Guineabukten och behovet av att hantera det mellan länderna i regionen och det internationella samfundet.

Syftet är att utveckla en sund och saklig grund för politik och åtgärder, främja en känsla av egenansvar bland afrikanska länder och uppmuntra en politisk vilja att ta itu med problemen.  Det kommer också att göra det möjligt för EU att bättre bedöma kostnader och fördelar för de åtgärder som föreslås.

Ett samarbete med centrala aktörer i länderna och regionala organisationer, inklusive organisationer i det civila samhället, icke-statliga organisationer, regionala fiskeriförvaltningsorganisationer (RFMO) och den privata sektorn, kommer att göra det möjligt att få en övergripande bild av omfattningen av hotet, identifiera möjligheter och enas om prioriteringar. 

Möjliga åtgärder:

- Förbättra datainsamlingen (för närvarande rapporteras endast 30–50 % av incidenterna till sjöss) och informationsutbytet.

- Identifiera geografiska och tematiska prioriterade områden att inrikta EU:s insatser på, även i samarbete med andra internationella aktörer.

- Ta itu med bredare faktorer som medför instabilitet i förhållande till risknivån genom att använda verktyg som systemet för tidig varning för konflikter (Conflict Early Warning System) och systemet för bedömning av konfliktrisker (Conflict Risk Assessments), samt EU:s människorättsstrategier.

- Anpassa den tematiska (säkerhet, narkotikahandel och terrorism) och geografiska politiken och strategierna.

- Upprätthålla nära kontakter med den privata sektorn, särskilt industrin, det icke-industriella fisket och gruvsektorn samt rederierna för att säkerställa att deras perspektiv beaktas av regeringarna.

- Stödja dialogen med det civila samhället, näringslivet och regeringarna.

Mål 2 – Hjälpa regionala regeringar att inrätta institutioner och insatser för att garantera säkerhet och rättsstatsprincipen.

Motståndkraftiga, nationella (och regionala) institutioner som kan stå emot hot på ett hållbart sätt är av avgörande betydelse för en effektiv kamp mot organiserade kriminella nätverk.  Dessa institutioner måste ha viljan att bekämpa kriminalitet, mandatet och resurserna för detta, samt de tekniska förutsättningarna, vilket inkluderar specialområden. EU har erfarenheter och resurser för att bidra till att bygga upp lokal kapacitet, och de bör uppmuntra det nödvändiga politiska stödet genom politisk dialog.

Institutionerna omfattar följande:

- Politiska institutioner (t.ex. parlament, valmyndigheter, politiska partier) som kan ge andra institutioner mandat att ingripa, samt lämpliga rättsliga ramar för att göra detta.

- Säkerhetsinstitutioner (t.ex. inre säkerhetsstyrkor, kustbevakningar, hamnmyndigheter, tullmyndigheter och militären – land-, sjö- eller luftförsvar, alla med tillhörande informationsinsamlingsfunktioner) som kan utföra övervakning och vid behov ingripa för att skydda handelsvägar, oljeanläggningar och stoppa olaglig verksamhet, såsom narkotika- och människohandel.  En lämplig rättslig ram och politiskt ansvar behöver finnas för att säkerställa en tydlig ansvarsfördelning när det gäller allvarliga brott på land eller till sjöss.  Kapaciteten behöver förstärkas på särskilda områden där den är som svagast (t.ex. bekämpa kapningar till sjöss eller upptäcka narkotika).

- Institutioner som upprätthåller rättsstatsprincipen (t.ex. polis, domstolar och fängelser, däribland specialiserade domstolar, till exempel inom områdena tull och fiske) som kan a) se till att misstänkta utreds, ställs inför rätta och bestraffas i enlighet med lagen och med respekt för mänskliga rättigheter, b) underlätta möjligheten till rättvisa och skydd för mänskliga rättigheter (även för offer för människohandel), samt främja en reform av rättsväsendet och inrikes frågor. Vissa centrala aspekter är att garantera oberoende för och skydd av domare och undersökningsdomare, kriminalteknisk kapacitet för att tillhandahålla bevis i rätten och minska användningen av olagliga förhörsmetoder.

- Ekonomi- och miljöförvaltningsinstitutioner (nationella myndigheter måste bekämpa korruption där den finns, förhindra pengatvätt genom nationella finansiella institutioner, undvika korrupt eller inkompetent förvaltning av naturresurskontrakt och försäkra en sund miljöstyrning av kommersiella verksamheter).  

- Övervakande institutioner och det civila samhället (t.ex. riksrevisor, ombudsmannen, antikorruptionsinstituitioner, medier, icke-statliga organisationer, tankesmedjor, lokala grupper) som kan främja goda styrelseformer och rättsstatsprincipen för att motverka att organiserade kriminella nätverk ges utrymme att bedriva verksamhet i.

EU bör sträva efter att samarbeta med lokala samhällen, det civila samhället och medier för att hjälpa medborgarna att hålla dessa institutioner ansvariga.

Möjliga åtgärder:

a) Förbättra rättsstatsprincipen genom att stärka nationella brottsbekämpande organ och rättsväsendet. Förbättrad övervakningskapacitet på land och till sjöss. Stödja utökat samarbete och regional samordning mellan olika organ i kampen mot narkotika och organiserad brottslighet, inklusive säkerhet och rättsligt samarbete, informationsutbyte, gemensamma åtgärder och den gränsöverskridande kampen mot människohandel. Stödja utvecklingen av den integrerade sjöfartsstrategin för Afrika 2050 (2050 Africa Integrated Maritime Strategy) och förbättra övervakningen och rapporteringen av säkerhetsöverträdelser, inbegripet insamling av bevis för lagföring.

b) Förbättra ekonomi- och miljöstyrningen genom utveckling och genomförande av rättsliga ramar för fiske och mineralutvinning till havs, inklusive fisklicenssystem. Arbeta med internationella organisationer, regionala fiskeriorganisationer och andra centrala organ för att säkerställa respekten för internationell rätt och regionala normer. Samverkan med den privata sektorn – inklusive olje- och sjöfartsnäringen för att främja företagens ansvar för åtgärder och samråd med det civila samhället och lokalsamhällen.

Mål 3 – Stödja utvecklingen av blomstrande ekonomier i kuststaterna, för att de ska kunna tillhandahålla grundläggande tjänster, arbetstillfällen och minska fattigdomen för sina medborgare.

Flera stater i Guineabukten är bräckliga, så kallade Least Developed Countries (minst utvecklade länder), med låga indikatorer för utveckling, såsom förväntad livslängd, hälsa och läs- och skrivkunnighet. Fattigdom, dålig samhällsstyrning och underutveckling kan främja framväxten av brottslighet. Genom att skapa legitima och hållbara arbetstillfällen för ungdomar kan man komma åt en del av orsakerna till osäkerheten i många av Guineabuktens länder.

EU:s utvecklingspolitik, inbegripet EU:s agenda för förändring, prioriterar stöd till de fattigaste länderna, framför allt utsatta länder. De viktigaste frågorna i agendan för förändring är ett gott styre, hållbar tillväxt för alla, jordbruk, livsmedelstrygghet, miljövänlig energi och förbättrad motståndskraft mot klimatförändringens följder. I fråga om näring, handel, ekonomisk utveckling och sysselsättning, är betydelsen för regionen av förbättringar av förvaltningen i fiskesektorn uppenbara, särskilt när det gäller det småskaliga kustfisket.[11]

Möjliga åtgärder:

- Fortsätta och utvidga det pågående arbetet för att förbättra lagstiftningen och förvaltningen av viktiga industrier i Guineabuktens länder, inbegripet fiske och utvinning.

- Öka gemenskapens deltagande i den lokala ekonomiska utvecklingen och stödja samhällen genom att öka tillgången på energi och grundläggande tjänster.

- Samarbeta med Guineabuktens länder, regionala fiskeriorganisationer, internationella organisationer och andra berörda centrala parter, för att förbättra lagstiftningen och förvaltningen av fisket och utvinningsindustrin.

Mål 4 – Upprätta samarbetsstrukturer mellan länderna i regionen för att säkerställa effektiva gränsöverskridande åtgärder till sjöss och på land.

Vikten av informationsutbyte och samarbete mellan ett stort antal organ och aktörer, offentliga och privata, gör det nödvändighet med bra planering och samordning mellan dem, särskilt med de viktigaste regionala organisationerna (Ecowas, Eccas och GGC). Afrikanska unionens bredare samordnande roll har visat sitt värde på Afrikas horn och uppskattas allt mer av de regionala organisationerna i Guineabukten.  EU:s samarbete måste stödja denna integration och samordning av insatser. 

Möjliga åtgärder:

- Förbättra planeringen, samordningen och kommunikationen mellan regionala partner. Hjälpa regionala organisationer att arbeta mer gemensamt som en uppföljning av toppmötet i Yaoundé.

- Fastställa var aktiva partner som USA, Kanada, Japan, Kina, liksom FN, Världsbanken och andra multilaterala organisationer och institutioner kan ha en positiv inverkan, och inbegripa Guineabukten i vår politiska dialog med dessa parter.

- I EU:s politiska dialog med stater, regionala organisationer och andra regionala organ bör man regelbundet kunna bedöma säkerheten till havs och på land samt situationen, tendenser och behov i fråga om utveckling.

- Stödja Eccas, Ecowas, GGC och Afrikanska unionen i deras ansträngningar att samordna internt, med medlemsstaterna och med varandra, samt med externa partner.

SLUTSATSER

Även om vissa lovande åtgärder har vidtagits nationellt, regionalt och internationellt, gör omfattningen, typen och det ständigt växlande karaktären av den brottsliga verksamheten, samt komplexiteten hos de underliggande problemen, att det behövs mycket mer uppmärksamhet på nationell, regional och internationell nivå. Detta ligger helt i linje med, och kompletterar, nationell politik och regionala initiativ, och förstärker de åtgärderna som genomförs enligt partnerskapsavtalen om fiske och åtgärder för genomförande av IUU-förordningen. Det är tydligt att åtgärder för de olika mål som anges i detta regelverk kan stärka och komplettera varandra.

Det är dock viktigt att samordna alla dessa olika initiativ både i regionen och mellan EU:s institutioner i Bryssel och med EU:s medlemsstaters egna program, samt med det internationella samfundet. Vår ambitionsnivå, även om den är omfattande och täcker hela spektrumet av utmaningar för ekonomi, sociala frågor, samhällsstyrning, säkerhet och utveckling, är det rätta tillvägagångssättet i detta skede.

Det är klokt att koncentrera sig på de områden där EU kan ha störst effekt. Efter mötet i Yaoundé finns det möjligheter att mobilisera stöd till de regionala Afrikaledda samordningsplattformar som är under utveckling.

På sikt kommer denna strategiska ram att göra det möjligt för oss att bättre kunna bedöma och planera EU:s arbete med sina partner i Guineabukten så att det blir mer samstämmigt. Att öka EU:s fokus på bättre samordning kommer att få betydande effekter för säkerhet, investerarnas förtroende, välstånd, försörjningsmöjligheter, miljöskydd och energiförsörjning.

[1] Inklusive många av de angränsande kustlösa länderna som för sin försörjning är beroende av den ekonomiska verksamheten vid kusterna.

[2] Internationell rätt skiljer på piratdåd – som sker på internationellt vatten – och väpnat rån till havs – som sker på territorialvatten.

[3] Exempel på olagligt avfall är växtskyddsmedel, oljeutsläpp och obehandlat industriavfall inklusive föreningar från kärnavfall och aerosol.

[4] 5–7 miljoner lätta vapen och handeldvapen beräknas vara i omlopp i regionen kring Guineabukten enligt UNODC.

[5] Diamanter har bidragit till att understödja konflikter i regionen, vilket har lett till inrättandet av Kimberleyprocessens (KP) certifieringssystem för att hejda konfliktdiamanter från att nå de internationella marknaderna.

[6] Europaparlamentets rapport PE 433.768 från augusti 2011, The Effects of Oil Companies' Activities on the Environment, Health and Development in Sub-Saharan Africa, fokuserar på lärdomarna från Angola och Nigeria.

[7] Som exempel kan nämnas järnmalm (Nigeria, Gabon och Kamerun), diamanter (Guinea, Liberia, Sierra Leone), mangan (Gabon), bauxit (Guinea), kobolt och timmer (Kamerun) och kakao (Ghana, Elfenbenskusten).

[8] Resolution (2011) 2018 och (2012) 2039.

[9] Koden har inspirerats av IMO Djiboutis uppförandekod för västra Indiska oceanen. Tonvikten ligger på informationsutbyte och samordning med hjälp av en nationell kontaktpunkt i varje stat och ett antal regionala gränsöverskridande och transregionala samordningscenter för sjöfartsskydd. Ett annat viktigt inslag är ett tydligt engagemang från staterna om att fastställa sina exklusiva ekonomiska zoner och genomdriva sina egna lagar, bland annat när det gäller fiske, piratdåd och väpnade rån till sjöss, miljöskydd, avfallsdumpning och mineralfyndigheter, inklusive olja. Koden kommer att stå under Afrikanska unionens ledning, snarare än IMO, för att öka det afrikanska egenansvaret.  Koden är tills vidare icke-bindande.

[10] I artikel 2.5 i förordningen (EG) nr 725/2004, definieras sjöfartsskydd som en kombination av förebyggande åtgärder som syftar till att skydda sjöfarten och hamnanläggningarna mot hot om avsiktliga olagliga handlingar.

[11] För EU:s del finns det också betydande potentiella vinster med att stärka den lokala kapaciteten att bevara och förvalta fiskeresurserna. Det kan innebära bättre framtidsutsikter för EU:s fiskeflottor och ökad säkerhet för sjöfarten tack vare bättre övervakning.