5.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 356/30

—

Regionkommittén uppmanar Europeiska kommissionen att anta ett förbud mot att deponera plast och lättantändligt avfall senast 2020 och att fastställa ambitiösa särskilda mål för förebyggande, förberedelse för återanvändning och återvinning av plastavfall, vilka bör harmoniseras i alla relevanta direktiv och återspegla materialens miljöbelastning. Delmål och övergångsperioder kan övervägas och förhandlas fram med medlemsstaterna.

—

Vi ber kommissionen att överväga att finansiera framtida infrastrukturer som återvinner plast effektivt och att avsluta finansieringen av deponering och förbränning. EU-medel bör endast anslås för anläggningar för energiutvinning som ingår i en sammanhängande strategi för avfallshantering, som omfattar tillräcklig infrastruktur för det insamlade avfallet i ett tidigt skede.

—

Vi efterlyser att principen om att ”förorenaren betalar” genomförs fullt ut, och uppmanar kommissionen att undersöka hur man bäst kan tillämpa principen om utökat producentansvar i EU. Det är också värt att undersöka system med pantbetalning och ”retursystem” på EU-nivå när det gäller vissa plastprodukter och produkter som innehåller plast. Enhetsbaserad prissättning (pay-as-you-throw) för skrymmande föremål bör uppmuntras, med insamlingsmetoder som bestäms av de lokala och regionala myndigheterna. Förutom att uppmuntra återanvändning bör förbud mot fritt tillhandahållande av bärkassar av plast övervägas.

—

Vid utformningen bör man använda få plastsorter som är enhetliga och som inte är sammanfogade med andra material och tydligt ange plastsorten på förpackningar och produkter. Detta är viktigt för att underlätta återanvändning och återvinning. Kommittén förespråkar ett obligatoriskt minimiinnehåll av återvunnet material i framtida design.

—

Vi efterlyser en internationell överenskommelse om förbud mot användningen av nedbrytbara mikropärlor av plast i kosmetika och andra kroppsvårdsprodukter, för att förhindra denna relativt nya föroreningskälla från att komma in i livsmedelskedjan. Det finns betydande skäl för att kräva ett förbud mot plaster som bryts ned genom oxidation tills ytterligare forskning kan visa att dessa produkter har ett mervärde.

Föredragande

Linda GILLHAM (ledamot av Runnymede Borough Council, UK–EA)

Referensdokument

Grönbok om en europeisk strategi för plastavfall i miljön

COM(2013) 123 final

1.

Regionkommittén välkomnar grönboken om plastavfall i miljön. Optimal avfallshantering är en av de största utmaningarna för lokala och regionala myndigheter i dag, både när det gäller att minska miljökonsekvenserna av ökad avfallsgenerering genom att tillhandahålla och finansiera infrastruktur för hantering och bortskaffande av avfall och att bevara naturresurserna.

2.

Kommittén framhåller att förebyggande av avfall ändå måste ha högsta prioritet. Utöver att optimera avfallshanteringen är heltäckande och ambitiösa strategier för att förebygga avfall de största utmaningarna.

3.

Mot denna bakgrund efterlyser vi att principen om att ”förorenaren betalar” genomförs fullt ut, eftersom det är en av de effektivaste metoderna för förebyggande av avfall. Den kan bidra till att de lokala och regionala myndigheterna uppfyller sina avfallsmål och den kan också minska deras ekonomiska och organisatoriska börda.

4.

Hushållens deltagande är centralt för att höja målen när det gäller förebyggande, insamling och återvinning. De lokala och regionala myndigheterna kan ge medborgarna information och tillhandahålla den infrastruktur som behövs för att dels förändra deras konsumtionsvanor, dels öka de olika typerna av insamlat material och förbättra dess kvalitet. Detta bygger på ett erkännande av plastavfall som en potentiellt värdefull resurs.

5.

Plastavfall genereras inte bara i de privata hushållen, utan framför allt industrin (t.ex. bilindustrin), byggbranschen och andra näringsgrenar bör ägnas betydligt mer uppmärksamhet, eftersom plastförbrukningen i dessa sektorer är mycket hög.

6.

Det finns skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller avfallshantering. Av många orsaker, bland annat motståndet bland allmänheten, har man i många medlemsstater varit långsamma att investera i avfallshanteringsanläggningar, vilket har inneburit långa dröjsmål för leveransen av infrastruktur.

7.

ReK beklagar avsaknaden av eller det långsamma tempot för strategisk planering i hela avfallshanteringskedjan: förebyggande åtgärder och förberedelse för återanvändning och återvinning, insamlingssystem, behandlingsanläggningar och marknadsinitiativ. Säkra marknader kommer bara att utvecklas om volymen av återvunnet plastmaterial är tillräcklig.

8.

Vi uppmanar kommissionen att se till att EU:s befintliga miljölagstiftning genomförs och tillämpas fullt ut i alla 28 medlemsstater. För närvarande finns inte tillräckliga resurser för genomförande och tillsyn.

9.

Vi välkomnar avsikten att se över direktivet om deponering av avfall 2014. Detta bör medföra ett förbud mot att deponera plast och lättantändligt avfall senast 2020. ReK erkänner att avfallshanteringsindustrin och de lokala och regionala myndigheterna behöver tid, investeringar och säkerhet för att satsa resurser på lämplig infrastruktur för insamling, sortering, återvinning och effektiv sluthantering. Medlemsstater som släpar efter kan behöva en infasningsperiod för ett förbud, men allt plastavfall måste hanteras som en resurs, såsom anges i färdplanen för ett resurseffektivt Europa, om man ska kunna uppnå målen för 2020.

10.

Sju medlemsstater deponerar redan mindre än 10 % av avfallet, medan elva medlemsstater fortfarande deponerar mer än 60 %. Avfallshanteringen måste ta hänsyn till plastens särskilda värde genom bättre och effektivare insamlingssystem för att minimera föroreningar.

11.

ReK uppmanar kommissionen att anta ett integrerat tillvägagångssätt för all plast, inklusive elektriskt avfall (WEEE), uttjänta fordon och förpackningar, i framtida översyner av lagstiftning. Målen i ramdirektivet om avfall är för låga och tar inte särskild hänsyn till plastavfall.

12.

Kommittén insisterar på att man vid fastställandet av nya mål för plast bör beakta frågan om vikt i ton, som inte är lämpligt som mätinstrument särskilt när det gäller mycket lätt plastfilm. Målen bör återspegla materialens miljöbelastning för att öka värdet hos plast, som ofta försummas till fördel för tyngre återvinningsmaterial.

13.

Alla medlemsstater har erkänt ”energi ur avfall” som ett legitimt alternativ till deponering av restavfall som återstår efter återanvändning och återvinning. Mot denna bakgrund upprepar vi att EU-medel endast bör anslås för anläggningar för energiutvinning som ingår i en sammanhängande strategi för avfallshantering, som omfattar tillräcklig infrastruktur för sortering, rening och materialåtervinning av det insamlade avfallet i ett tidigt skede. Eftersom plast ger bränsle med högt värmevärde, anser kommittén också att det är viktigt att det fastställs materialspecifika återvinningsmål för plaster med utgångspunkt i bearbetningskapaciteten, i syfte att undvika att efterfrågan på bränsle leder till förbränning av värdefulla tillgångar.

14.

Vi anser att de befintliga målen bör genomföras bättre. Förutom undvikande av deponering stöder vi också införandet av särskilda och ambitiösa, men uppnåbara, bindande mål för förebyggande, förberedelse för återanvändning och återvinning av plastavfall, eftersom de kan mätas mer exakt. Dessa mål bör harmoniseras i alla relevanta direktiv. Delmål och övergångsperioder kan övervägas och förhandlas fram med de medlemsstater och lokala och regionala myndigheter som inte har gjort tillräckliga framsteg i förhållande till avfallsmålen.

15.

Dessa mål måste vara i linje med proportionalitets-, närhets- och försiktighetsprinciperna.

16.

Kommittén anser att dessa åtgärder kommer att driva plastavfall upp i avfallshierarkin. Vi välkomnar Europaparlamentets begäran om ett förbud mot deponering av allt återvinningsbart och biologiskt avfall före 2020, men varnar för att det finns en risk för ökad export av plastavfall utanför Europa om plaståtervinningen inte vidareutvecklas inom EU.

17.

Kommittén uppmanar till att i högre grad främja återvinning av plast i alla led för att främja en cirkulär ekonomi. Den ursprungliga utformningen bör inte bara ta hänsyn till återvinningen i slutet av livscykeln, utan också till att rationalisera de polymerer som används i produktionen och att använda några få plastsorter som är enhetliga och som inte är sammanfogade med andra material för att göra sorteringen lättare vid återvinning.

18.

Vi uppmanar kommissionen att främja grön offentlig upphandling med större incitament för förebyggande, förberedelse för återanvändning, materialåtervinning och en ökad andel återvunnen plast i nya varor.

19.

Vi ber kommissionen att överväga att finansiera framtida infrastrukturer som återvinner plast effektivt och att avsluta finansieringen av deponering och förbränning, samtidigt som marknaden för återvunnen plast bör understödjas, vilket också skapar sysselsättning.

20.

ReK erkänner att materialåtervinning gör att EU kan bli mer självförsörjande när det gäller råvaror, och att energiåtervinning bör förbli ett andrahandsalternativ, i enlighet med avfallshierarkin, för att utnyttja den fulla potentialen hos det omdirigerade avfallet och undvika att det uppstår en dammsugareffekt som gynnar energiåtervinning från avfall, vilket även rekommenderas i grönboken.

21.

Vi tror starkt på att system för insamling direkt från hemmen bör vara obligatoriska, men också utformade så att de främjar sortering och maximerar återvinningen av högkvalitativt återvinningsbart material. Detta är en fråga om subsidiaritet, och samtidigt som återvinning av torrt osorterat material har visat sig vara mycket effektivt i vissa medlemsstater, måste det erkännas att insamlingsmetoderna varierar mellan städerna och landsbygden och mellan länderna. Det är opraktiskt att ha en universalpolitik för alla, men det finns skäl för att frivilligt rationalisera och standardisera insamlingsmetoderna.

22.

Kommittén upprepar sin åsikt att det kan finnas möjligheter för regionala myndigheter att samarbeta om gränsöverskridande avfallshantering och centrala behandlingsanläggningar för liknande typer av fastigheter, dvs. höghus, för att säkerställa en effektiv hantering av avfallsflöden och ett optimalt utnyttjande av den tillgängliga infrastrukturen och de tillgängliga resurserna inom sektorn.

23.

Dessutom anser vi att högkvalitativ återvinning bör främjas genom ett aktivt stöd till en marknad för återanvändning av plast, och att miljövänliga material bör uppmuntras för att minska mängden plastavfall i miljön.

24.

Kommittén beklagar att nuvarande rapportering om återvinningsmål i ramdirektivet om avfall bygger på insamling och inte egentlig materialåtervinning eller energiåtervinning. Det finns ett brådskande behov av att förtydliga definitionerna och utarbeta en enda beräkningsmetod för återvinningsprestanda.

25.

Kommissionen har redan infört ett stödprogram för tio lägre presterande medlemsstater när det gäller avfallspolitik. Kommittén beklagar att 18 medlemsstater fortfarande är långt ifrån att efterleva ramdirektivet om avfall.

26.

Det krävs en rad olika åtgärder, eftersom inget enskilt politikinstrument kommer att kunna vända om avfallshanteringen från deponering till återvinning. Återvinning är dock inte alltid en hållbar strategi, eftersom plaståtervinning är tekniskt svår och inte alltid ekonomiskt lönsam, även med beaktande av de bästa miljöskälen.

27.

EU är i en bra position för att visa ett globalt ledarskap när det gäller att eliminera deponering av plast, och bör dela sin bästa praxis inom avfallshanteringen lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. EU bör främja hållbara initiativ och säkerställa att återvinningsföretag endast transporterar material till återvinningsanläggningar med samma förvaltningsskyldigheter som anläggningar i EU. Mäklare är inte återvinningsföretag, och ReK efterlyser bättre övervakning av tillämpningen av transportbestämmelserna vid europeiska hamnar.

28.

I detta sammanhang vill vi upprepa vårt stöd för att det ska inrättas en europeisk informationsplattform som skulle göra det möjligt för de lokala och regionala myndigheterna att utbyta information om förebyggande och hantering av avfall inom och utanför EU.

29.

Plast används i hela världen, och därför kommer god praxis vid utformningen när det gäller återanvändning, reparation och återvinningsbarhet att vara effektivt bortom EU:s gränser och bidra till att förhindra att plastföremål blir framtida marint avfall.

30.

Kommittén noterar att många konsumtionsvaror, speciellt elektriska och elektroniska produkter, tillverkas utanför EU och, på grund av höga arbetskostnader i EU, därefter återexporteras för demontering, materialåtervinning eller bortskaffande. I enlighet med närhetsprincipen rekommenderar ReK att man utvecklar infrastrukturen för återvinning och återanvändning inom en EU-ram, för att medlemsstaterna effektivt ska kunna utnyttja den avfallshanteringsinfrastruktur som finns i hela EU och för att undvika onödiga överlappande investeringar. Plastavfall kunde således hanteras i grannländerna utan att man behöver bygga många olika typer av anläggningar för återvinning i varje medlemsstat, medan särskild infrastruktur för specialbehandling av vissa typer av avfall skulle kunna planeras för hela EU för att undvika dubbelarbete. ReK anser att man bör införa och tillämpa lämpliga gränsöverskridande kontroller av förflyttning av avfall.

31.

Frivilliga åtgärder kan komplettera lagstiftningen, men det kommer att behövas en viss reglering för att säkerställa en effektiv, säker och hållbar avfallsram. ReK anser dock att kommissionen bör överväga åtgärder för att informera konsumenterna och påverka konsumenternas och hushållens beteendeförändring innan man tar till skatter eller förbud.

32.

Kommittén uppmanar kommissionen att undersöka hur man bäst kan tillämpa principen om utökat ansvar för producenter och importörer i EU, särskilt när det gäller plastavfall, där det alltför ofta är lokala och regionala myndigheter som ansvarar för hanteringen. Genom en bättre tillämpning av denna princip bör det vara möjligt att få ut produkter på marknaden som genererar mindre plastavfall och plastavfall som är lättare att återvinna. System med pantbetalning och obligatoriskt återtagande av uttjänta produkter är olika strategier som bör tillämpas på EU-nivå för vissa plastprodukter och produkter som innehåller plast i syfte att lätta de lokala och regionala myndigheternas tunga börda. Det är också värt att marknadsföra ”retursystem” till återförsäljare, skolor och arbetsplatser, där man kan samla in stora mängder separerade värdefulla resurser så att återvinningen blir mer genomförbar. Befintliga exempel är mobiltelefoner och bläckpatroner för skrivare.

33.

Kommittén anser att enhetsbaserad prissättning (pay-as-you-throw) för skrymmande föremål bör uppmuntras, med insamlingsmetoder som bestäms av de lokala och regionala myndigheterna. Detta bör kombineras med informationsinsatser och förstärkt kontroll av avfallsvägarna för att förhindra att (plast)avfall i ökad utsträckning förbränns eller dumpas utanför anläggningar med lämplig teknisk utrustning.

34.

Kommittén konstaterar att det finns utrymme för att utveckla pant- och retursystemen från fall till fall. Retur av tomflaskor och behållare har visat sig fungera bra i vissa medlemsstater och är ett sätt att samla in kvalitetsmaterial för återvinning. Detta skulle kunna vara ett värdefullt alternativ i landsbygdsområden där det inte är praktiskt med separat insamling. Insamling av plast såsom PET (polyetentereftalat) kan också uppmuntras bättre av lokala och regionala myndigheter med hjälp av miljöhållbarhetsplaner för stora allmänna evenemang om det inte finns miljövänliga alternativ till PET-flaskor.

35.

Regionkommittén anser att produktutformningen är avgörande för att minimera avfallet. Det gällande ekodesigndirektivet fokuserar på vatten- och energikonsumtion. Genom en översyn av direktivet skulle man kunna utvidga tillämpningsområdet till andra plastprodukter och till att omfatta även krav på förberedelse för återanvändning, motverkande av att produkter föråldras, reparationsmöjligheter och återvinning samt råd till konsumenterna om produktens hållbarhet (t.ex. ett ”produktpass” som ska åtfölja produkten). Design är viktig för konsumenter men också för avfallshanteringsmyndigheter som ansvarar för förvaltningen av uttjänta produkter. Bra design av en produkt, dess förpackning och demontering tar hänsyn till och förbättrar återvinningsbarheten.

36.

ReK vill fästa uppmärksamheten på trenden i riktning mot lättviktsförpackningar och användningen av påsar vid formgivningen av förpackningar (övergång från glas eller metall till plast), vilket minskar transportkostnaderna och därmed koldioxidutsläppen. Samtidigt som resultatet är positivt för alla, kan en sådan trend visa sig mycket lönsam för producenterna till priset av ökade kostnader för insamling och hantering för de lokala och regionala myndigheterna.

37.

I detta sammanhang anser kommittén att man måste minska antalet plastsorter (plastsammansättning), så att nedsmältning av sorterade kompatibla plaster möjliggörs. Till detta hör också en tydlig angivelse av plastsorten på förpackningar och produkter, så att sorteringen underlättas. Plasterna får inte innehålla långlivade organiska föroreningar eller kemikalier som är förbjudna enligt Reach-förordningen.

38.

Kommittén anser att rådgivning om hållbar produktutformning under hela livscykeln, inklusive hanteringen i slutet av livscykeln, kommer att hjälpa användaren att förstå produktens verkliga värde och förhindra att vissa värdefulla resurser går till spillo i onödan.

39.

Kommittén förespråkar ett obligatoriskt minimiinnehåll av återvunnet material i framtida designuppdateringar, men förstår att vissa livsmedelsprodukter och produkter för personlig hälsa kräver material med specifika standarder.

40.

Kommittén efterlyser en gradvis utfasning av farliga ämnen i plast, både i nya och i återvunna produkter, i syfte att minska riskerna i samband med användning och öka möjligheterna till återvinning. Vi ställer oss bakom förslaget i färdplanen för ett resurseffektivt Europa om att alla ämnen som inger mycket stora betänkligheter senast 2020 bör tas upp på Reachs kandidatlista, vilket skulle göra det möjligt att fokusera på de relevanta plasttillsatserna. I detta sammanhang bör särskild uppmärksamhet ägnas mikroskopiska plastpartiklar och nanopartiklar, som innebär nya problem som inte nödvändigtvis tas upp i Reach-förordningen.

41.

När det gäller ekodesign anser kommittén att särskild uppmärksamhet bör ägnas 3D-skrivare, eftersom utvecklingen av dessa kan få en betydande påverkan på kvantiteten och kvaliteten när det gäller det plastavfall som produceras.

42.

Det behövs en kombination av åtgärder för att hantera kortlivade engångsartiklar i plast, inklusive bestämmelser för att minska användningen av dessa och främja produkter som används flera gånger. Oansvarigt- bortkastade tomma plastkassar och plastflaskor är ett typexempel på vårt slit-och-släng-samhälle och förstör vår miljö. Förutom att uppmuntra återanvändning har förbud mot fritt tillhandahållande av bärkassar av plast gett positiva resultat i flera regioner och bör därför övervägas.

43.

Frivilliga initiativ på nationell nivå, bland annat återförsäljarnas skyldighet att ta tillbaka varor, skulle kunna bidra till att fördela kostnaderna för att hantera visst plastavfall, som avfalls- och miljömyndigheterna för närvarande ansvarar för, till hela värdekedjan. Sådana åtgärder bör inkludera ett konsumentutbildningsprogram.

44.

Kommittén anser att retursystem kan uppmuntras och utökas till andra platser som besöks ofta (arbetsplatser och skolor har ofta småskaliga liknande system som gör att de kan samla en tillräcklig mängd material för återvinning).

45.

Regionkommittén är bekymrad över att konsumenterna kan vilseledas av termen ”biologiskt nedbrytbar”, eftersom sådana plaster ofta bara kan brytas ned biologiskt i industriella komposteringsanläggningar vid höga temperaturer.

46.

Kommittén betonar att det är viktigt att skilja mellan termerna nedbrytbar, biologiskt nedbrytbar och komposterbar. Dessa termer blandas ofta felaktigt ihop. Plast kan vara nedbrytbar men inte biologiskt nedbrytbar, eller så kan den bara komposteras.

47.

ReK anser att harmonisering och förenkling är väsentligt i all märkning för konsumenter. Kommittén är dock bekymrad över att en del information är förvirrande eller vilseledande och kan behöva tas bort. Informationen om lämpliga återvinningsmetoder och återvunnet innehåll bör vara lätt att förstå.

48.

Kommittén är också bekymrad över att termen ”biobaserad plast” kan uppfattas som att plasten är ekologisk, trots att den biomassa som används vid produktionen kanske inte är hållbar eller kan konkurrera om mark med livsmedelsproduktionen. Kommittén anser att man bör främja och stödja forskning om och utveckling av bioplaster. I detta sammanhang bör man fästa stor uppmärksamhet vid miljövänlig design beträffande råvaror (helst från avfall), tillsatsämnen (miljövänliga och säkra för hälsan), reparerbarhet (lätt att reparera), återvinningsbarhet, nedbrytbarhet osv.

49.

ReK anser därför att befintliga europeiska standarder för komposterbarhet (både industriellt och hemma), biologisk nedbrytbarhet och nedbrytbarhet, t.ex. EN13432 och EN 14995, ska tillämpas fullt ut, men att man också bör kontrollera deras validitet vad gäller lämpliga miljöer, bland annat jord, salt- och sötvatten, reningsverk för avloppsvatten och anaerob nedbrytning. Syftet med detta är att skapa ett EU-omfattande märkningssystem som mycket tydligt särskiljer dessa påståenden.

50.

Vi efterlyser en internationell överenskommelse om förbud mot användningen av nedbrytbara mikropärlor av plast i kosmetika, såsom exfolierande krämer, tandkräm och andra kroppsvårdsprodukter, för att förhindra denna relativt nya föroreningskälla från att komma in i livsmedelskedjan.

51.

ReK är bekymrad över att plast som märks som ”nedbrytbar genom oxidation” bara är nedbrytbar med hjälp av ett oxidationsmedel och inte biologiskt nedbrytbar, och när nedbrytningen sker finns en risk för att mikroplastpartiklar lämnas kvar i miljön. Efter att de togs med i återvinningsprocessen har plaster som bryts ned genom oxidation visat sig förorena och äventyra det återvunna materialets kvalitet. Det är ytterligare skäl för att kräva ett förbud mot plaster som bryts ned genom oxidation tills ytterligare forskning kan visa att dessa produkter har ett mervärde.

52.

ReK håller med påståendet i grönboken om att ”majoriteten av avfallet i våra hav och oceaner är plastavfall” och att detta är ett allvarligt globalt problem. Vi anser att en minskning av mängden plast som kommer in i den marina miljön måste vara en prioritet för alla intressenter i plastens livscykel.

53.

Kommittén anser att det behövs ytterligare undersökningar för att undersöka källor, transporter och förekomsten av både makro- och mikroplastavfall i miljön. Det är också nödvändigt att förstå hur dessa mikroskopiska partiklar påverkar livet i haven.

54.

Kommittén uppmanar till att öka övervakningen och datainsamlingen för att bedöma om särskilda åtgärder fungerar eller inte och bidra till att utveckla möjliga lösningar. Kommittén anser att man bara kan fastställa ett särskilt minskningsmål för marint avfall om det finns exakta uppgifter om den befintliga mängden avfall.

55.

ReK förespråkar en tvådelad strategi:

Den landbaserade strategin bygger på de åtgärder som anges ovan, medan den havsbaserade strategin bygger på bättre genomförande av Marpol (den internationella konventionen till förhindrande av förorening från fartyg) och andra konventioner.

56.

Kommittén rekommenderar att politiken samordnas och tillämpas bättre mellan EU och Internationella sjöfartsorganisationen (FN-organ med ansvar för sjötransporters säkerhet och förebyggande av föroreningar från fartyg).

57.

I EU:s ramdirektiv om en marin strategi har man fastställt mål för marint avfall, och alla nya mål bör stämma överens med de befintliga avfallsmålen. Särskilda mål för plast kan övervägas, men alla mål ska vara SMARTA och inte bara uppmana till en minskning. Befintlig avfalls- och resurslagstiftning under Marpol-konventionen måste tillämpas bättre genast.

58.

Vi erkänner de lokala och regionala myndigheternas och deras partners roll för att öka medvetenheten. Kunskap om spridningen av plastavfall i flod- och havsmiljön är en förutsättning för att problemet ska kunna åtgärdas och minskas. Detta kan innebära att främja utbildningsprogram i skolor, uppmuntra till ett ansvarsfullt beteende inom turistsektorn samt initiativ från plastindustrin. Införandet av ”europeiska skräpplockarveckor” eller liknande initiativ med lämplig marknadsföring skulle göra problemet mer känt.

59.

Kommittén uppmuntrar ett samarbete mellan de lokala och regionala myndigheterna och deras partner för att bättre kunna fokusera på värdefulla ”skräpplockarinitiativ”. Skräpplockardagar vid kusten samt soptunnor och insamlingar på stränderna resulterar i att en liten andel av skräpet samlas in, men bidrar också till att skapa medvetenhet i lokalsamhällena. Man skulle kunna främja fiskeindustrins kampanjer om att fiska efter sopor under fiskeförbudsdagar och möjligheten att göra sig av med skräp i den närmaste hamnen i stället för i hemmahamnen. Kommittén stöder i detta sammanhang kommissionens planer på att lansera en alleuropeisk ”skräpplockardag” år 2014, och erbjuder sig att undersöka möjligheterna till samarbete kring detta initiativ.

60.

Kommittén anser att de lokala och regionala myndigheterna inte ensamma kan stå för de kostnader som marint avfall medför, och efterlyser ett bättre samarbete inom medlemsstaterna på alla myndighetsnivåer och mellan alla berörda institutioner, vattenmyndigheter, hamnmyndigheter och avfallshanteringsindustrin för att hitta kostnadseffektiva sätt att förhindra att plastavfall kommer in i den marina miljön.

61.

Kommittén efterlyser en förbättring av kunskapsbasen genom program som stöds av EU, t.ex. LIFE+ eller Eruf, för att undersöka plastavfallets konsekvenser för mark- och havsmiljön.

62.

Regionkommittén uppmanar alla aktörer inom avfallshanteringsindustrin att arbeta tillsammans för att minska förekomsten och inverkan av plast i miljön och användningen av råvaror samt att erkänna plastens potential som en värdefull resurs. Detta är en utmaning, eftersom plast är ett billigt och mångsidigt material med ett växande antal användningsområden, men dess hållbarhet skapar ett bestående problem. Det ökande plastavfallet i den globala marina miljön är en varningssignal, men det är känt att den största delen av det okontrollerade bortskaffandet av avfall härrör från land. Plastavfall i vilken som helst miljö är oacceptabelt.