5.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 356/3

—

ReK understryker de lokala och regionala budgetarnas betydelse för de offentliga utgifterna i EU. Anslagen till sammanhållningspolitiken bör betraktas som investeringar och inte enbart som rena offentliga utgifter.

—

Ökad effektivitet i samband med resursfördelningen är inte tillräckligt för att förbättra fördelningen av medlen, utan man måste också ta hänsyn till regionala olikheter och hinder som kan försvåra tillväxten i vissa regioner, analysera effekterna när det gäller insatser och försöka mildra konsekvenserna för sammanhållningspolitiken.

—

Kommittén framhåller att flernivåstyre och samarbete mellan olika administrativa nivåer är grundläggande för ett bättre utnyttjande av fonderna i syfte att uppnå målen för Europa 2020-strategin.

—

Regionkommittén upprepar sin ståndpunkt att förhandsvillkoren bör begränsas till områden som är direkt relaterade till genomförandet av sammanhållningspolitiken, och att det är viktigt att inte överbelasta sammanhållningspolitiken med ansvarsområden som inte hör dit, vilket bara bidrar till ökad byråkrati.

—

Regionkommittén upprepar sitt starka motstånd mot makroekonomisk villkorlighet i linje med Europaparlamentets ståndpunkt.

—

Kommittén beklagar att rådet insisterar på en resultatreserv och upprepar i stället förslaget om att inrätta en flexibilitetsreserv finansierad med resurser som härrör från automatiskt återtagande.

—

Som möjliga mekanismer för en enklare och enhetligare hantering av förfaranden och en standardisering av dokument föreslår kommittén användning av gemensamma it-verktyg och effektivt genomförande av gemensamma kontaktpunkter för att undvika formaliteter mellan avdelningar inom samma myndighet.

Föredragande

Alberto NUÑEZ FEIJÓO (ES–PPE), regionpresident i den autonoma regionen Galicien

1.

Regionkommittén vill framhålla den betydelse som sammanhållningspolitiken hittills haft i konvergensprocessen mellan EU:s regioner och den roll som den kommer att fortsätta att spela i framtiden, eftersom den är grundbulten när det gäller att skapa sysselsättning, främja ekonomisk tillväxt och ta itu med den sociala och territoriella sammanhållningen och därigenom bidrar till att uppnå målen i Europa 2020-strategin. Strukturfonderna utgör över 60 % av de offentliga investeringarna i sex medlemsstater och mellan 30 % och 60 % i sju medlemsstater.

2.

ReK understryker de lokala och regionala budgetarnas betydelse för de offentliga utgifterna i EU. År 2011 utgjorde de 16,7 % av BNP och 34 % av de totala offentliga utgifterna i EU. Direktinvesteringarnas roll i dessa budgetar bör framhållas, eftersom de är en nyckelfaktor för en snabb ekonomisk återhämtning. Anslagen till sammanhållningspolitiken bör betraktas som investeringar och inte enbart som rena offentliga utgifter.

3.

Ökad effektivitet i samband med resursfördelningen är inte tillräckligt för att förbättra fördelningen av medlen, utan man måste också ta hänsyn till regionala olikheter och hinder som kan försvåra tillväxten i vissa regioner, analysera effekterna när det gäller insatser och försöka mildra konsekvenserna för sammanhållningspolitiken.

4.

Kommittén rekommenderar att man koncentrerar de resurser som EU-finansieringen innebär till områden med stor strategisk betydelse inom varje region, framför allt kunskapsbaserade områden, utbildning, forskning och innovation, som får en hävstångseffekt på regionernas ekonomi i övrigt.

5.

Regionkommittén anser att alla styresnivåer har ett delat ansvar för offentliga investeringar och välkomnar OECD:s förslag till rekommendation om grundprinciper för effektiva offentliga investeringar (1). Vi rekommenderar att dessa principer antas på EU-nivå och föreslår en regelbunden uppföljning av deras tillämpning inom ramen för de indikatorer för flernivåstyre som Regionkommittén har utarbetat.

6.

Kommittén är positivt inställd till den gemensamma strategiska ramens helhetsperspektiv beträffande den nya programperioden. Detta innebär att man samlar ihop de resurser som är avsedda för regionalt stöd. Vi vill dock poängtera svårigheterna när det gäller att samordna åtgärderna, beroende på att de tematiska målsättningarna i förslagen till förordning om gemensamma bestämmelser skiljer sig från de sex prioriteringar som anges i EJFLU och EHFF.

7.

Kommittén påminner om sambandet mellan sammanhållningspolitiken och Europa 2020-strategin, och om att de globala målen om att stärka konkurrenskraften och öka sysselsättningen (hållbar utveckling, sysselsättning och välstånd) är i högsta grad relevanta. Sammanhållningspolitikens bidrag till forskning, utveckling och innovation och till vetandet är av avgörande betydelse. Det har gjort det möjligt att genomföra innovativa projekt, skapat ett mervärde för EU och visat på betydelsen av samordning mellan sammanhållningspolitikens program och instrument för finansiering och politiken för innovation och forskning.

8.

Kommittén påminner om vikten av att följa upp resultaten av sammanhållningspolitiken för att kunna bedöma dess effekter. Samtliga åtgärder bör kvantifieras och analyseras utifrån resultatkriterier för att man ska kunna utvärdera vilka effekter de får med avseende på regional och lokal utveckling. Å andra sidan gör en inriktning på mål i stället för stödberättigande det möjligt för regionerna att välja de verktyg och åtgärder som är bäst anpassade till deras behov.

9.

Kommittén framhåller att flernivåstyre och samarbete mellan olika administrativa nivåer är grundläggande för ett bättre utnyttjande av fonderna i syfte att uppnå målen för Europa 2020-strategin. ReK välkomnar att den gemensamma strategiska ramens övergripande principer även omfattar flernivåstyret och partnerskapsprincipen och förbinder sig att yttra sig om kommissionens förslag till den europeiska uppförandekod som anges i artikel 5.3 i förordningen om gemensamma bestämmelser för att främja ett aktivt deltagande på samtliga stadier i programplaneringscykeln av lokala och regionala myndigheter, aktörer i näringsliv och samhälle och organisationer som företräder det civila samhället.

10.

På grund av närheten till medborgarna är en högre decentraliseringsgrad i fråga om planläggning, programplanering och genomförande mycket effektivare både vad gäller kostnader och tjänsternas kvalitet. Det har också viktiga fördelar när det gäller att fastställa behov och efterfrågan, liksom vid utformningen av strategier i syfte att främja en hållbar och konkurrenskraftig utveckling samtidigt som det lokala självstyret och demokratin stärks.

11.

Decentraliseringen och de regionala och lokala institutioner som berörs av den bidrar i hög grad till att de ekonomiska och sociala klyftor som finns mellan Europas regioner minskar, och att man på så sätt kan minska de negativa konsekvenserna av utflyttningen från de fattiga regionerna till storstadsområdena samt utvandringen från en medlemsstat till en annan, som har en dämpande inverkan på arbetsmarknaden i vissa medlemsstater. ReK påpekar att långsiktig årsvis planering och planering av investeringar i regionerna är en viktig förutsättning för bättre målinriktning och högre effektivitet i investeringarna. Nedifrån-och-upp-perspektivet är ytterst viktigt vid planeringen av ett lands investeringsprogram och utformningen av nationella utvecklingsplaner.

12.

Mervärdet av en finansiering på EU-nivå beror på vilka specifika hinder som finns i varje region, och det är följaktligen inte möjligt att införa en gemensam strategi som är allmänt tillämplig i samtliga regioner, vilket innebär att det måste finnas en viss flexibilitet i regelverket för programperioden.

13.

I syfte att uppnå målen, och oberoende av skillnaderna mellan regionerna, är det mycket viktigt att de lokala och regionala myndigheterna spelar en ledande roll när det gäller utnyttjandet av medlen under perioden 2014–2020, från utarbetandet av den rättsliga ramen till genomförandet av åtgärderna.

14.

ReK rekommenderar att man decentraliserar den operativa förvaltningen på regional och lokal nivå, vilket skulle stärka samordningen och komplementariteten mellan fonderna och säkra ett nedifrån-och-upp-perspektiv baserat på varje regions behov och särdrag. Dessutom kommer en sådan decentralisering att ge de lokala och regionala myndigheter som ska genomföra åtgärderna det ansvar som åligger varje enskild instans vad gäller de operativa programmen.

15.

Kommittén understryker att Lissabonfördraget innebar en stärkning av subsidiaritetsprincipen och upprepar att man måste bevara och utveckla en syn på sammanhållningspolitiken som grundar sig på subsidiaritet så att de lokala och regionala myndigheternas roll stärks i alla faser av strukturåtgärdernas livscykel.

16.

Kommittén stöder användningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, inte bara för ökad effektivitet: Man bör t.ex. bibehålla eller t.o.m. stärka det nuvarande decentraliserade systemet för att utarbeta operativa program så att man stimulerar regional och lokal självständighet i den praktiska tillämpningen av EU:s sammanhållningspolitik. Detta skulle medföra en programplanering som är bättre anpassad till den enskilda regionens behov och prioriteringar.

17.

Kommittén anser att de lokala och regionala myndigheterna bör få så stora befogenheter som möjligt när det gäller de program och åtgärder som utvecklas i regionen så att de kan nå fram till en verklig helhets- och områdesinriktad strategi, eftersom de är de lämpligaste samtalspartnerna för de fondansvariga på EU-nivå och kan binda samman de europeiska, nationella, regionala och lokala initiativen.

18.

Regionkommittén upprepar sin ståndpunkt att förhandsvillkoren bör begränsas till områden som är direkt relaterade till genomförandet av sammanhållningspolitiken, och att det är viktigt att inte överbelasta sammanhållningspolitiken med ansvarsområden som inte hör dit, vilket bara bidrar till ökad byråkrati.

19.

Vi hänvisar till ReK:s yttrande om utkastet till allmän förordning för sammanhållningspolitikens programperiod 2014–2020, där kommittén betonar att regioner och lokala myndigheter inte i första hand är ansvariga för målen för den ekonomiska styrningen. Att tillämpa makroekonomiska villkor på nationell nivå skulle därför innebära att sammanhållningspolitiken blev mer orättvis, och samtidigt leda till osäkerhet i fråga om finansieringen av framtida nya projekt.

20.

Regionkommittén upprepar sitt starka motstånd mot makroekonomisk villkorlighet i linje med Europaparlamentets ståndpunkt.

21.

Kommittén stöder en differentierad strategi i användningen av indikatorer för kvalitativa och kvantitativa resultat, som ska vara relevanta och utvalda på lämpligt sätt med inriktning på resultat från projekt och långsiktiga vinster i stället för teoretiska förmodanden. Man bör försöka att harmonisera utvärderingskriterierna och resultaten av fondernas insatser på europeisk nivå.

22.

ReK vill uttryckligen framhålla sitt stöd för utvärderingskulturen, som leder till en fortlöpande förbättring av kvaliteten i strategier och förfaranden, och vi rekommenderar att man främjar utbyte av erfarenheter och god praxis mellan nationella och regionala myndigheter i hela Europa. För att uppnå detta mål föreslår vi att man upprättar en integrerad databas där man samlar exempel på god praxis och bästa tillgängliga teknik som finansieras genom någon av fonderna inom den gemensamma strategiska ramen.

23.

Vi beklagar att rådet insisterar på en resultatreserv. Kommittén upprepar i stället förslaget om att inrätta en flexibilitetsreserv finansierad med resurser som härrör från automatiskt återtagande så att de politiskt ansvariga kan inrikta strategin på medellång sikt. På så vis finns ett incitament för att genomföra de ursprungliga utgiftsåtagandena för varje operativt program.

24.

ReK anser att möjligheten att utforma och genomföra strategier genom integrerade regionala investeringar som gör det möjligt att vidta övergripande åtgärder finansierade genom en eller flera satsningar eller program skulle bidra till att de projekt som väljs ut får större verkligt genomslag i det område där de genomförs. Samtidigt ges fonderna ett mervärde, vilket höjer effektiviteten i utgifterna.

25.

Vi delar inställningen att man bör använda finansieringsinstrument och subventioner tillsammans som kompletterande instrument för att bidra till en balanserad regional utveckling och hållbar tillväxt. En adekvat kombination i användningen bör vara en grundläggande beståndsdel i investeringspolitiken för perioden 2014–2020. CEPS har i en rapport till Europaparlamentet uttalat sig till stöd för detta, och framhållit att man anser att innovativa finansieringsinstrument inte bör ersätta stöd och att de enbart bör användas för projekt som är ekonomiskt lönsamma.

26.

Under genomförandet av fleråriga ramar kan sådant inträffa som påverkar de ursprungliga målen och prioriteringarna. Även om täta omprogrammeringar inte är önskvärda kan man därför behöva skapa ökad flexibilitet när det gäller att internt omfördela en del av programmets resurser. Denna omfördelning bör alltid respektera de ursprungliga målen och begränsas till en viss andel som inte i nämnvärd omfattning ändrar möjligheten att uppnå dem, samtidigt som det blir möjligt att anpassa målen till den nya situation som regionen befinner sig i.

27.

Trots att ansökningskraven och bestämmelserna för ekonomisk kontroll har blivit striktare anser kommittén att de förenklingar som aviserades för perioden 2007–2013 inte har förverkligats. Tvärtom har kostnaderna stigit oproportionerligt. Vi vill därför upprepa kravet på att man genomför en reell minskning av den administrativa bördan och därvid koncentrerar de största satsningarna på programförvaltningen. Förenklingen bör omfatta alltifrån kommissionen till de potentiella mottagarna, och förenas med strikta krav på verifikation och kontroll av genomförandet och respekten för mottagarnas garantier.

28.

Regionkommittén är övertygad om att alla de förenklingsåtgärder som antas på EU-nivå inte kommer att få någon avgörande betydelse för programförvaltningen om de inte åtföljs av reella förenklingsåtgärder på nationell, regional och lokal nivå, med beaktande av de berörda myndigheternas befogenheter.

29.

Som möjliga mekanismer för en enklare och enhetligare hantering av förfaranden och en standardisering av dokument föreslår kommittén användning av gemensamma it-verktyg och effektivt genomförande av gemensamma kontaktpunkter för att undvika formaliteter mellan avdelningar inom samma myndighet.

30.

Vi rekommenderar allmän användning av e-förvaltning, som kan utgöra en grundläggande beståndsdel i resursutnyttjandet och förhållandet mellan stödmottagarna, som är de som verkligen främjar skapandet av välstånd, och de myndigheter och förvaltare som står för de olika insatserna.

31.

Vi vill rekommendera alternativet med standardkostnader som en modell för godkännande och motivering av de utgifter som kan innebära en minskad administrativ börda. Syftet med åtgärderna ändras inte.

32.

ReK vill åter peka på möjligheten att minska också andra administrativa förfaranden genom förenklad rapportering och kontroll för att mäta framstegen samt kontroll av tillförlitligheten i övervaknings-, kontroll- och översynsförfarandena för programmen.

33.

Vi vill påminna om värdet av enfondsprogrammen, som har gjort det möjligt att förenkla förfarandena för godkännande och översyn vad gäller de integrerade programmen, och påpekar fördelarna med de operativa programmen baserade på olika fonder. De gör det möjligt att maximera de positiva följderna av EU:s insatser i regionerna genom att på ett integrerat sätt dra nytta av de möjligheter som de olika utvecklingsinstrumenten skapar.

34.

En möjlig konfliktkälla när det gäller fondförvaltningen är införlivandet av EU:s regler i medlemsstaternas lagstiftning. Vi efterlyser därför största möjliga noggrannhet från de behöriga myndigheternas sida vad gäller utarbetandet av bestämmelserna, i synnerhet sådana som får övergripande konsekvenser för programmen, t.ex. i fråga om upphandling eller stöd.

35.

Kommittén anser att det nära förhållandet mellan sammanhållningspolitiken och EU-reglerna om statligt stöd och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse kräver att eventuella reformer tar särskild hänsyn till förenligheten mellan finansieringsmekanismerna, och att inga ytterligare administrativa bördor skapas för programförvaltningen.

36.

ReK vill åter peka på fördelarna med en tydlig ram för tillämpningen av bestämmelserna om statsstöd till finansieringsinstrumenten och offentlig-privata partnerskap, eftersom man därigenom undviker stopp eller förseningar i genomförandet av projekt.

37.

Vi föreslår att man drar nytta av den förenkling som kommissionen infört för att begränsa antalet kriterier för stödberättigande för vissa åtgärder. Kommittén förespråkar därför att man när man väljer projekt inför indikatorer som gör det möjligt att analysera både genomslaget av investeringen och projektens mognadsgrad, vilket skulle åstadkomma en effektivare resursfördelning, med en prioritering av sådana som har stort mervärde och stora återverkningar på ekonomin. En förutsättning för att långsiktiga investeringar ska bli framgångsrika är att de lokala myndigheternas administrativa kapacitet förbättras, i synnerhet i fall då dessa är slutmålet för projekt samt i fråga om offentlig upphandling, teknisk övervakning och förvaltning av medel efter investeringsfasen.

38.

ReK rekommenderar att de behöriga myndigheterna utnyttjar möjligheten att erhålla privat medfinansiering för projekt, eftersom detta är ytterligare en möjlighet för sammanhållningspolitiken i ett läge där de offentliga resurserna ständigt krymper. Detta alternativ skulle säkerligen innebära ett mervärde för sammanhållningspolitiken. Vidare bidrar privat medfinansiering av näringslivsutvecklingsprojekt till att trygga insatsens relevans och företagens engagemang och ansvarskänsla för de initiativ som sätts i gång.

39.

Kommittén vill peka på den viktiga roll som EIB skulle kunna ha i sammanhanget, och på de ytterligare möjligheter som ”ramlånen” och ”strukturprogramlånen” kan innebära.

40.

Som kommittén har påpekat i tidigare yttranden bör man överväga möjligheten att utfärda projektobligationer för finansieringen av viktiga projekt med en ekonomisk lönsamhet på medellång sikt.

41.

Regionkommittén konstaterar att det under den nuvarande perioden har funnits vissa svårigheter vad gäller finansieringsinstrumenten, och noterar särskilt de särskilda problem och behov som finns i städer och stadsområden i fråga om användningen av instrumentet Jessica, till följd av spänningarna mellan de myndigheter som ansvarar för programförvaltningen och de kommunala myndigheterna. Vi vill därför åter peka på behovet av att i tillämpningen av sammanhållningspolitiken underlätta användningen av lånebaserade instrument inom lämpliga områden, eftersom dessa ger multiplikatoreffekter och ökar effektiviteten i åtgärderna, samtidigt som de belastar de lokala och regionala budgetarna mindre, och vi föreslår att man beaktar deltagandet av utvecklingsbanker, bland andra aktörer.

42.

ReK avvisar bestämmelser med retroaktiv giltighet och anser att man i framtiden bör undvika sådana eftersom de försvårar förvaltningen och skapar rättslig osäkerhet. Vi efterlyser en granskning av tillämpningen av proportionalitetsprincipen med en anpassning av kontrollkraven till projekt som samfinansieras av strukturfonderna.

43.

Regionkommittén anser att alternativet att upprätta ”förtroendekontrakt” mellan Europeiska kommissionen och regionerna skulle kunna innebära att man undviker dubbelarbete vad gäller revision, i linje med proportionalitetsprincipen.

44.

ReK anser att man måste använda sig av en specifik metod när man utformar EU:s riktlinjer för förvaltnings- och övervakningsmekanismer som tillämpas på flerfondsprojekt eller flerfondsprogram, för att undvika administrativt dubbelarbete som skulle kunna utgöra ett hinder för att riktlinjerna används. Detta gäller särskilt utnämning av behöriga myndigheter, övergripande rapportering och kombinerad granskning. I detta sammanhang ser ReK fram emot att yttra sig om riktlinjerna för tillämpningen av de nya flerfondsprojekten.

45.

Regionkommittén anser att de myndigheter som ansvarar för projektförvaltningen bör uppvisa stor lyhördhet när det gäller tilldelning av de extra resurser som EU kan ställa till regionernas förfogande, och följaktligen rekommenderar vi en anpassning av organisationerna i syfte att säkerställa en organisationsstruktur som är tillräcklig och adekvat för bästa utnyttjande av dessa resurser.