52013DC0785

Inledning

Den finansiella och ekonomiska krisen har visat att det krävs djupgående strukturella reformer i Europa. Därför har kommissionen inlett ett ambitiöst program för att den inre marknaden ska fungera bättre. I inremarknadsakterna I och II föreskrivs ett antal lagstiftningsförslag och andra åtgärder för att stärka tillväxten och sysselsättningen i Europa. Kommissionen har också nyligen lagt fram förslag för att fullborda den digitala inre marknaden. De återstående förslagen behöver antas snabbt för att verkligen ta vara på den inre marknadens hela potential och anpassa den inre marknaden till 2000-talet.

Det räcker dock inte med att reformera EU:s rättsliga ramar för att den inre marknaden ska fungera väl. Reglerna måste fungera i praktiken om invånare, konsumenter och företag verkligen ska kunna ta del av fördelarna med den inre marknaden. Det krävs kraftfulla och konsekventa ansträngningar för att se till att marknaderna fungerar väl och att de återstående hindren avskaffas.

Fem år efter det att krisen inleddes finns det nu tecken på återhämtning. Många medlemsstater har vidtagit åtgärder för att genomföra reformer och skapa bättre marknadsvillkor, trots kortsiktiga tendenser att skärma av de nationella marknaderna.

Syftet med den här rapporten är att granska hur den inre marknaden fungerar i de olika medlemsstaterna, mot bakgrund av Europa 2020-strategin. I rapporten undersöks eventuella framsteg sedan krisens början och återstående flaskhalsar kartläggs för att med dem som utgångspunkt ta fram ett antal politiska prioriteringar. På så sätt bidrar rapporten till de övergripande prioriteringar som anges i kommissionens årliga tillväxtundersökning 2014 och till att utforma de landsspecifika rekommendationerna inom ramen för den europeiska planeringsterminen.

Precis som förra årets utgåva är denna rapport inriktad på de nyckelområden som har störst tillväxtpotential: tjänster, nät och digital ekonomi. Tjänstesektorerna växer snabbt och skapar flest arbetstillfällen. Det har gjorts vissa framsteg, men det krävs mer för att frigöra tjänstesektorns fulla potential. Eftersom tjänster är tätt sammanlänkade med andra sektorer i ekonomin, särskilt tillverkning, krävs det samtidigt ytterligare insatser för att den inre marknaden för industriprodukter ska fungera bättre. Den inre marknaden för varor är en framgång, men EU måste också se till att dess rättsliga ramar är väl anpassade till en globaliserad värld där innovation är avgörande och produkter utvecklas snabbt. Därför kommer kommissionen före årets slut att lägga fram en översyn av den inre marknaden för industriprodukter.

I årets rapport tittar vi också på den finansiella sektorns funktion. Bättre finansieringsmöjligheter och bättre integrering av de finansiella marknaderna är avgörande för att återupprätta förtroendet och finansiera den reala ekonomin.

Nätverk är fortfarande ryggraden i ekonomin. e-kommunikationer, energi och transportverksamheter står tillsammans för 8,9 % av mervärdet och 6,1 % av sysselsättningen i EU27 och har fortsatt ökad betydelse.[1] De ger också nödvändig input till andra ekonomiska sektorer. Den digitala sektorn är också en viktig drivkraft för produktivitet, kreativitet och innovation. I vissa stora ekonomier (G8-länderna, Sydkorea och Sverige) har internetekonomin[2] bidragit med cirka 21 % av BNP-tillväxten under perioden 2006–2011[3].

I del I av rapporten analyseras de nyckelområden som anges ovan och ett antal politiska prioriteringar beskrivs. I del II presenteras mer övergripande resultat i fråga om den inre marknadens funktion utifrån en analys av värdekedjor inom och utanför EU.

Del I – Situationen på den inre marknaden på nyckelområden med störst tillväxtpotential

2.1. Tillämpning och genomförande – allmän översikt

· I meddelandet om bättre styrning från juni 2012[4] tillkännagavs ett antal åtgärder för att göra snabba framsteg på nyckelområden för tillväxten. För det första krävdes ”nolltolerans”: Medlemsstaterna bör snabbt och korrekt införliva och genomföra den EU-lagstiftning som anges i bilagan till meddelandet för att minska eftersläpningen och bristen på efterlevnad till 0 %.

· Ett och ett halvt år senare finns det flera goda resultat (se bilagan). När det gäller de rättsakter som anges i bilagan till meddelandet och som avser områdena finansiella tjänster, digital inre marknad och transporter har målet på 0 % eftersläpning uppnåtts. Energisektorn ligger dock i andra änden av spektrumet. Ett antal medlemsstater har visserligen åstadkommit förbättringar, men många medlemsstater uppfyller ännu inte tidsfristerna för införlivande och fyra medlemsstater har till och med misslyckats med att införliva tre av de berörda direktiven.

· I meddelandet efterfrågas också kraftfullare insatser och genomförande på nyckelområden. När det finns indikationer på överträdelser av viktiga rättsakter bör överträdelseförfaranden inte ta längre tid än högst 18 månader i genomsnitt och full efterlevnad av domstolens domar bör inte ta mer än tolv månader i genomsnitt. Det har vidtagits åtgärder inom flera områden för att ta itu med eventuella överträdelser av EU-lagstiftningen på ett kraftfullt sätt och detta har gett märkbara resultat, bl.a. inom tjänstesektorn (se nedan). Den genomsnittliga längden på överträdelseförfaranden är dock fortfarande 29,4 månader och vissa förfaranden pågår mer än 50 eller till och med 84 månader. Läget är mycket bättre på energi- och transportområdena (15 månader respektive 15,4 månader).

2.2. Tjänstemarknaderna

Marknadens funktion och hinder för EU-integration

Många medlemsstater genomför reformer inom tjänstesektorer för att förbättra deras funktion. Under det senaste året har detta framför allt gällt i Portugal, Spanien, Italien, Grekland och Polen och i mindre utsträckning i Slovenien och Tjeckien. Reformerna har fått stöd i landsspecifika rekommendationer eller program som har beslutats tillsammans med respektive regeringar. Det behövs dock reformer i flera medlemsstater, däribland i Österrike, Belgien, Tyskland och Frankrike, som också fick landsspecifika rekommendationer för tjänster.

Ett annat incitament för reformer har varit kommissionens nolltoleransarbete för att se till att tjänstedirektivet efterlevs fullt ut. Under det senaste året har 13 medlemsstater inlett ytterligare reformer som svar på EU:s pilotförfaranden eller överträdelseförfaranden som kommissionen har inlett. Dessa gäller främst begränsningar av kommersiella meddelanden, krav på bosättning eller territoriella begränsningar av tillstånd.

Gemensamma kontaktpunkter har vidareutvecklats i många medlemsstater som ett led i deras mer övergripande arbete för att erbjuda omfattande e-förvaltningstjänster för företag (e-förvaltningsfrågor behandlas mer övergripande i avsnittet om digitala marknader nedan). För att företag ska kunna blomstra behöver de tillförlitlig och lättillgänglig information om lagstiftningskrav och de behöver kunna genomföra aktuella administrativa förfaranden på webben. Detta är målet för de gemensamma kontaktpunkterna och den nyligen godkända stadgan för kontaktpunkter. Vissa gemensamma kontaktpunkter ingår redan i integrerade e-förvaltningsstrukturer (Estland, Spanien, Danmark, Nederländerna, Storbritannien, Sverige, Luxemburg). Andra länder har gjort framsteg under året som gått (Bulgarien, Grekland, Frankrike). De gemensamma kontaktpunkterna i Belgien, Tyskland, Litauen, Polen och Rumänien behöver dock uppmärksammas särskilt, framför allt när det gäller möjligheten att genomföra förfaranden på webben.

Den inre marknaden har dock fortfarande stor potential för att ge utvecklingen inom tjänstesektorn en skjuts framåt. Den utveckling som beskrevs i förra årets rapport, där integrationen i marknaden för tjänster var betydligt lägre än för varumarknaden, fortsätter. Handelsintegrationen på den inre marknaden för varor är omkring 22 %, medan den är ungefär 5 %[5] för tjänster. På liknande sätt är konsumenterna mindre positiva till den inre marknadens resultat i fråga om tjänster än för varor.[6]

En mer ambitiös inställning till genomförandet av tjänstedirektivet skulle kunna skapa fördelar för tillväxten och jobben inom EU. Medlemsstaternas åtgärder för att genomföra tjänstedirektivet kommer att ge en BNP-ökning på cirka 0,8 % på fem–tio år. Ett mer ambitiöst genomförande av tjänstedirektivet skulle i sig kunna leda till ytterligare en ökning på 0,6 %–2 % i BNP.[7]

Samtidigt har den sakkunniga granskningen som genomfördes nyligen av tjänstedirektivets genomförande bekräftat den tidigare bedömningen[8] att många medlemsstater inte gör några betydande proportionalitetstester av de återstående kraven i tjänstesektorn[9]. Det är nödvändigt att göra sådana tester för att bedöma om begränsningarna är motiverade och om det inte är möjligt att uppnå samma mål för det allmännas intresse med mindre restriktiva åtgärder. Därför finns det fortfarande alltför många begränsningar av etableringsrätten, som skyldigheten för företag att ha en viss juridisk form eller krav på aktieinnehav och kapital. Dessa hinder kan begränsa etableringen av tjänsteföretag på den inre marknaden, hämma utvecklingen av vissa affärsmodeller eller begränsa investeringarna inom sektorn, vilket påverkar tillväxt och innovation.

Fragmenteringen av nationella bestämmelser om arbete, beskattning, arbetsmiljö, konsumentskydd och avtalsrätt är fortfarande problematisk. I ett gränsöverskridande sammanhang skapar detta kostnader för efterlevnad som framför allt drabbar mikroföretag och små företag.

När det gäller tillträde till yrkesverksamhet har flera medlemsstater inlett reformer, men det återstår fortfarande hinder för tillträde till flera yrkesverksamheter. Hindren för tillträde finns ofta i form av krav på yrkeskvalifikationer eller begränsningar av antalet tjänsteleverantörer som är tillåtna på marknaden. De kan motiveras med behovet att upprätthålla kvaliteten i tjänsterna, säkerställa att yrkesutövarna har rätt tekniskt kunnande och skydda konsumenter mot felbehandling. Samtidigt innebär de stora begränsningar i tillträdet till och utövandet av yrkesverksamhet. Flera medlemsstater har inlett granskningar för att bedöma om det allmännas intresse inte går att skydda utan att införa begränsningar för marknadstillträde och konkurrens. Portugal gör en omfattande genomgång och reform av reglerade yrken. Italien har reviderat sitt övergripande regelverk. Spanien har lagt fram ett lagförslag för att minska yrkessammanslutningarnas befogenheter i olika sektorer. Sektorsspecifika reformer har också inletts i Polen, Tjeckien och Slovenien och har tillkännagivits i Danmark. Kommissionen kommer att underlätta dessa granskningar ytterligare genom en ömsesidig utvärdering inom ramen för det reviderade direktivet om yrkeskvalifikationer[10], även i länder där det finns utrymme för ytterligare reformer, såsom Österrike, Tyskland och Frankrike.

När det gäller hälso- och sjukvårdstjänster har många medlemsstater ännu inte inrättat några nationella kontaktpunkter med tillräckliga resurser för att hjälpa patienter att utöva sin rätt till gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Förutom för patienterna finns det en stor potential inom hälso- och sjukvårdstjänstesektorerna när det gäller den fria rörligheten för yrkesutövare och leverantörer.

Inom detaljhandelssektorn har vissa reformer inletts och dessa behöver fortsätta för att ta itu med de återstående hinder som påverkar konkurrensen, däribland hinder för kommersiella etableringar. Finland har inlett reformer för att öka konkurrensen inom detaljhandelssektorn. Spanien har genomfört reformer för små butiker, men det finns fortfarande begränsningar för stora butiker. Vissa begränsningar kan vara motiverade för att skydda det allmännas intresse (exempelvis miljöpåverkan), medan andra är svårare att motivera eftersom de framför allt dämpar konkurrensen, vilket inverkar negativt både på industrin (modernisering, effektivitet) och konsumenterna (färre valmöjligheter, högre priser). Ekonomiska behovstest är förbjudna enligt tjänstedirektivet men finns ändå fortfarande kvar i Ungern, Nederländerna och i vissa regioner i Tyskland och Spanien. Kommissionen har utfärdat landsspecifika rekommendationer till Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Ungern och Spanien för att uppmuntra till ytterligare reformer. Som meddelades i en europeisk handlingsplan för handel och distribution[11] tänker kommissionen inleda en bredare diskussion och ett utbyte av bästa praxis mellan medlemsstaterna om kommersiella etableringar.

Begränsningar av gränsöverskridande varuleveranser kan också påverka konkurrensen på detaljhandelsmarknader. Återförsäljare är inte alltid fria att köpa in sina varor till bästa priser i hela Europa. Det finns giltiga skäl för vissa prisskillnader mellan nationella marknader, men det finns tecken på geografiska leveransbegränsningar som motverkar lägre priser på vissa nationella marknader (Luxemburg och Belgien), särskilt av märkesvaror. Kommissionen har för avsikt att undersöka detta närmare under 2014 genom att hålla samråd med intressenterna om påstådda territoriella leveransbegränsningar, för att besluta om hur man eventuellt ska gå vidare.

Konsumenterna ställs fortfarande ibland inför situationer där deras nationalitet eller bosättningsort hindrar dem från att köpa produkter och tjänster på den inre marknaden, eller tvingar dem att betala ett högre pris, särskilt vid handel online. Denna situation med upplevd diskriminering kanske inte alltid beror på objektiva marknadsvillkor, och påverkar konsumenternas förtroende för den inre marknaden.

Offentliga myndigheter är en stor konsument av tjänster i Europa. Det finns stora vinster med att genomföra upphandlingar korrekt, effektivt och öppet. Flera medlemsstater har inlett reformer av offentlig upphandling[12], bland annat Italien, Grekland, Portugal och Spanien. I många medlemsstater skulle tjänsteleverantörerna och de offentliga budgetarna vinna ytterligare på att skapa kortare förfaranden, öka konkurrensen och insynen i offentliga anbudsförfaranden och förhindra oegentligheter (exempelvis genom att investera i ökat yrkeskunnande hos de offentliga tjänstemän som ansvarar för offentlig upphandling eller utöka publiceringen av upphandlingsmeddelanden) och i största allmänhet förbättra styrningen på det här området (exempelvis genom bättre övervakning, bättre information och spridning av bästa praxis). Reformer krävs framför allt (men inte enbart) i Belgien, Tyskland, Ungern, Italien, Malta och Rumänien, vilket påpekades i de landsspecifika rekommendationerna till de länderna 2013. Med tanke på deras ekonomiska betydelse[13] skulle bättre efterlevnad av upphandlingsreglerna för avfallshantering och IKT-sektorer kunna ge särskilda besparingar genom förbättrad konkurrens på dessa marknader.

Politiska prioriteringar

Medlemsstaterna bör mot bakgrund av detta inrikta sig på följande nyckelprioriteringar:

· Anta en mer ambitiös strategi för genomförandet av tjänstedirektivet genom att systematiskt granska regelverk för att bedöma behovet av de återstående hindren och dessas proportionalitet. De begränsningar som har identifierats inom ramen för den sakkunnigbedömning som gjordes nyligen av rättsliga former och aktieinnehav bör uppmärksammas särskilt.

· Ta hänsyn till principerna för den inre marknaden när nationella bestämmelser antas som påverkar tillhandahållande av tjänster och etablering, exempelvis nationell beskattning, arbetsmarknadslagstiftning och regler för konsumentskydd. Det är bara med en helhetlig tjänstestrategi som större framsteg kan göras vid integreringen av den inre marknaden för tjänster.

· Förenkla lagstiftningen i tjänstesektorn så att administrationen förenklas för företag, särskilt små och medelstora företag. E-förvaltning är ett kraftfullt verktyg för detta ändamål. Därför bör medlemsstaterna ytterligare förbättra de gemensamma kontaktpunkternas funktion genom att införliva dem i e-förvaltningstjänsterna (se även avsnittet om digitala marknader nedan).

· Ta vara på den möjlighet som arbetet med insyn och ömsesidig utvärdering ger genom att ingående granska de befintliga restriktioner på nationell nivå som påverkar tillträdet till reglerade yrken, undersöka motiven till att bibehålla dem och beakta deras följdverkningar på andra marknader. Undersöka möjligheten att använda mindre restriktiva mekanismer för att skydda konsumenternas och det allmännas intresse.

· Stärka konkurrensen i hela tjänstesektorn, inklusive detaljhandeln, genom att avskaffa hinder. Framför allt bör onödiga och oproportionerliga restriktioner för kommersiell etablering tas bort och återstående ekonomiska behovstest bör avskaffas systematiskt.

· Främja insyn och medvetenhet om prisskillnader och konsumenträttigheter på hela den inre marknaden, särskilt genom de europeiska konsumentcentrumen och andra ansvariga myndigheter. Arbeta för att minska obefogad diskriminering av konsumenter.

· Inrätta nationella kontaktpunkter för att hjälpa patienter som söker sjuk- och hälsovård utomlands.

· Arbeta för att förenkla och förkorta förfaranden, öka konkurrensen vid offentliga upphandlingar bl.a. genom ökad insyn och utökat offentliggörande av priser, samt satsa på att höja kompetensen bland de tjänstemän som ansvarar för offentlig upphandling. De bör också aktivt förebygga oegentligheter och förbättra styrningen av offentliga upphandlingar. Mer uppmärksamhet bör ägnas åt att korrekt tillämpa reglerna för offentlig upphandling inom avfallshanterings- och IKT-sektorerna.

2.3. Finansiella tjänster

Marknadens funktion och hinder för EU-integration

Rent generellt har fragmenteringen på den finansiella marknaden – i form av skillnader i de nationella marknadernas funktion och prestanda till följd av hinder för den fria rörligheten för kapital eller finansiella tjänster – ökat under krisen. Även om det nu finns tecken på en stabilisering bör trenden vändas. Fragmenteringen framgår av företagens svar på SAFE[14], som ger belägg för stora skillnader mellan länderna. Fragmenteringen är också tydlig när man jämför olika räntor för banklån (särskilt viktiga för hushåll och små och medelstora företag) i olika medlemsstater, vilket visas i diagram 1.

Diagram 1: Räntor, lån till icke-finansiella företag (Löptid upp till ett år, utestående belopp, genomsnittliga räntor januari–augusti 2013)

Källa: Europeiska centralbanken. Inga uppgifter tillgängliga för Danmark och Kroatien.

Det går också att konstatera stora skillnader i fråga om lånevolymer (se diagram 2). Uppgifterna är visserligen inte helt och hållet jämförbara, eftersom det finns skillnader i cyklisk utveckling och de särskilda åtgärder som vissa medlemsstater har vidtagit (i Spanien har vissa lån överförts till en avvecklingshet som inte är ett monetärt finansinstitut), men det är ändå uppenbart att de begränsade eller dyra krediterna har bidragit till betydande minskningar i den totala mängden krediter som förmedlas via bankerna till den reala ekonomin i EU.

Diagram 2: Lån till icke-finansiella företag, utestående monetära finansinstituts balansräkning

(Tillväxttakt på årsbasis, augusti 2013)

Källa: Europeiska centralbanken. Inga uppgifter tillgängliga för Danmark, Storbritannien och Kroatien.

Slutligen avspeglas fragmenteringen också i konsumenternas bedömningar. Finansiella tjänster[15] bedöms av konsumenterna som en grupp av marknader med särskilt dåligt resultat och de uppvisar de största skillnaderna i bedömning mellan olika medlemsstater. Särskilt låga poäng noteras för medlemsstater i södra och östra Europa[16].

Fragmenteringen har ibland förvärrats av vissa nationella tillsynsmyndigheters beteende, i medlemsstater såväl inom som utanför euroområdet. För att bemöta hot mot stabiliteten på grund av statsskuldkrisen, har vissa vidtagit försiktighetsåtgärder som får avgränsningseffekter, såsom åtgärder för att behålla likviditet, utdelningar och andra banktillgångar inom landet[17]. Samtidigt som det kan vara befogat med restriktiva försiktighetsåtgärder för att upprätthålla stabiliteten på finansmarknaderna, måste de nationella tillsynsmyndigheterna se till att alla åtgärder som kan begränsa det fria flödet av kapital är icke-diskriminerande och står i proportion till syftet. Därför måste de nationella tillsynsmyndigheterna bedriva ett nära och lojalt samarbete under överinseende av Europeiska bankmyndigheten (EBA) för att minska risken för fragmentering av den inre marknaden.

Det paket om kapitalkrav för banker[18] som antogs nyligen kommer att stärka soliditeten hos EU:s banker och förbättra deras förmåga att hantera de risker är som är förknippade med deras verksamheter och täcka eventuella förluster i sin verksamhet. De 28 medlemsstaterna måste se till att dessa regler tillämpas senast den 1 januari 2014.

Syftet med att ta fram en enhetlig regelbok, som kommer att säkerställa enhetliga regler, enhetlig tillsyn och rekonstruktion i hela EU, och att inrätta bankunionen är att återupprätta förtroendet och på så sätt underlätta finansiering och främja den inre marknaden för finansiella tjänster. Det är därför oerhört viktigt att färdigställa alla delar[19] och tillämpa dem snabbt och effektivt. Det är också mycket viktigt att se till att andra viktiga delar i den finansiella reformagendan tillämpas korrekt, snabbt och enhetligt när de träder i kraft för att bevara den finansiella stabiliteten och återställa konsumenternas tillit och förtroende.

I detta sammanhang måste det enligt förordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen göras en översyn av tillgångarnas kvalitet innan en direkt tillsyn av den nya gemensamma tillsynsmyndigheten, dvs. ECB, kan inledas. Denna översyn kommer att ingå i en mer övergripande genomgång som omfattar Europeiska bankmyndigheten och där det även kommer att göras bedömningar av bankers balansräkningar och stresstester[20]. Detta bör stärka marknadens förtroende och bidra till att minska den finansiella fragmenteringen ytterligare. Därför är det viktigt att medlemsstaterna förbereder sig grundligt inför dessa genomgångar genom att vidta alla nödvändiga åtgärder och bl.a. införa lämpliga skyddsmekanismer innan genomgången slutförs och förbereda tillämpningen av de reviderade reglerna för statligt stöd till banker.

Innan direktivet om förvaltare av alternativa investeringsfonder[21] trädde i kraft var insynen i verksamheterna hos förvaltare av alternativa investeringsfonder i Europa inte tillräckligt stor och de åtföljande riskerna hanterades inte i tillräcklig utsträckning i arrangemangen för reglering och tillsyn. Tidsfristen för införlivande av direktivet löpte ut i juli 2013, men hittills har inte alla medlemsstater införlivat det.

En integrerad betalningsmarknad i euroområdet kommer att göra betalningarna billigare, enklare och säkrare. Mer än tio år efter det att euron infördes som gemensam valuta och gemensamt betalningsmedel finns det fortfarande 28 olika system för kontantbetalningar. I Sepa-förordningen[22] fastställs 1 februari 2014 som slutdatum för migreringen av betalningar och autogireringar i euro såväl nationellt som inom EU till Sepa-betalningar respektive Sepa-autogireringar. Mer än 35 miljarder betalningar och autogireringar som behandlas årligen inom euroområdet kommer att påverkas direkt. Enligt ECB:s Sepa-indikator var den totala migreringsandelen i euroområdet i juli 50 % för Sepa-betalningar (jämfört med 38,2 % i februari) och 4,8 % för Sepa-autogireringar (jämfört med 2,3 % i februari). För att hålla tidsfristen för Sepa-migreringen måste alltså Sepa-förberedelserna, informationskampanjerna och genomförandeåtgärderna utökas avsevärt och omedelbart av alla berörda parter.

Flera åtgärder har vidtagits på EU-nivå för att förbättra de små och medelstora företagens tillgång till finansiering[23]. På nationell nivå behöver medlemsstaterna intensifiera sitt stöd till små och medelstora företags tillgång till finansiering och även utnyttja de möjligheter som finns på EU-nivå, däribland lagstiftning, EU:s finansiella instrument, nya regler för statligt stöd till riskfinansiering och andra åtgärder för att förbättra villkoren för små och medelstora företag.

Tillgången till företagsinformation på hela den inre marknaden är också mycket viktig för de små och medelstora företagen för att underlätta deras gränsöverskridande verksamhet och finansiering. I detta sammanhang är det som ett första steg avgörande att direktivet om sammankoppling av centrala register, handelsregister och företagsregister[24] införlivas i tid. Direktivet, som ska införlivas senast den 7 juli 2014, har stor betydelse och innebär att alla medlemsstater ska koppla samman sina register elektroniskt. Därefter kommer insolvensregistren att kopplas samman via den europeiska e-Justice-portalen[25] och EU:s insolvenslagstiftning kommer att moderniseras[26].

Politiska prioriteringar

Medlemsstaterna bör mot bakgrund av detta inrikta sig på följande nyckelprioriteringar:

· Säkerställa att de nya kapitalkravsreglerna för banker börjar tillämpas senast den 1 januari 2014.

· Vidta alla åtgärder som krävs, inklusive inrätta lämpliga skyddsmekanismer och förbereda tillämpningen av de reviderade reglerna om statligt stöd till banker innan översynen av tillgångarnas kvalitet, balansräkningsbedömningarna och stresstesterna genomförs.

· Säkerställa att de nationella tillsynsmyndigheterna fullt ut uppfyller banklagstiftningens samarbetskrav för att förhindra icke samordnade eller oproportionerliga åtgärder i samband med restriktiva tillsynsåtgärder som nationella tillsynsmyndigheter vidtar. Detta är särskilt viktigt innan den gemensamma tillsynsmekanismen fungerar fullt ut.

· Slutföra genomförandet av direktivet om förvaltare av alternativa investeringsfonder.

· Se till att alla marknadsaktörer slutför sin övergång till Sepa före den 1 februari 2014. Kommunikationsinsatser och informationskampanjer på nationell nivå måste utökas, särskilt i fråga om små och medelstora företag, små offentliga myndigheter och lokala myndigheter.

· Främja och stödja små och medelstora företags tillgång till finansiering, framför allt på följande sätt:

o Ta fram alternativ till bankfinansiering och innovativa finansieringskällor, däribland alternativ för att utveckla obligationer för små och medelstora företag och alternativa börsmarknader, främja utvecklingen av börsmarknader som är specialiserade på att notera små och medelstora företag med stor tillväxtpotential, gräsrotsfinansiering och riskkapital. Det senare är nu möjligt i hela Europa tack vare förordningarna om europeiska riskkapitalfonder[27] och europeiska fonder för socialt företagande[28]. De kommande reglerna om statligt stöd till riskkapital kommer också att skapa mer lika konkurrensvillkor mellan medlemsstaterna och göra det lättare för små och medelstora företag att få tillgång till riskkapital.

o Förbättra kvaliteten på kreditbedömningar av små och medelstora företag och underlätta gränsöverskridande tillgång till företagsinformation för att skapa en EU-omfattande företagsinformation. Ett första steg i den riktningen är att i tid införliva direktivet om sammankoppling av centrala register, handelsregister och företagsregister.

o Förbättrade finansieringsflöden inom försörjningskedjan, inbegripet handelsfinansiering, och förkortade betalningstider skulle bidra till att minska de små och medelstora företagens likviditetsproblem och förbättra deras egna kapital.

2.4. Energimarknaderna

Marknadens funktion och hinder för EU-integration

Syftet med det tredje energipaketet är att fullborda en inre marknad för gas och el. Mer än två år efter tidsfristen finns det dock fortfarande förseningar i införlivandet, genomförandet och den praktiska tillämpningen ute på fältet. Den 25 oktober 2013 fanns det fortfarande tolv pågående ärenden om bristande införlivande av direktiven, varav nio anmälts av kommissionen till EU-domstolen och tre blivit föremål för motiverade yttranden mot sju olika medlemsstater (Polen, Slovenien, Finland, Estland, Rumänien, Irland och Litauen). Dessutom arbetar kommissionen fortfarande med att bedöma efterlevnaden i nationell lagstiftning, eftersom många anmälningar har kommit in först nyligen.

Det behövs fortfarande stora investeringar i energiinfrastruktur, exempelvis energiöverföringsledningar och elnät liksom lagrings- och LNG-projekt, för att energin ska kunna flöda fritt och handlas över gränserna i syfte att stärka och trygga försörjningstryggheten. Under 2013 utfärdades landsspecifika rekommendationer till 13 medlemsstater (Belgien, Estland, Frankrike, Tyskland, Italien, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Rumänien, Slovakien, Spanien och Storbritannien) om behovet att öka antalet sammanlänkningar av el- och/eller naturgasnäten. Sedan dess har sammanlänkningarna av både naturgas- och elnäten förbättrats (exempelvis sammanlänkningar av naturgasnät i korridoren Afrika–Spanien–Frankrike, sammanlänkningar av elnät mellan Portugal och Spanien, Storbritannien, Irland och i den baltiska regionen samt utveckling av projekt för omvända gasflöden särskilt i centrala och östra Europa). Dessa projekt har bidragit till att marknaderna fungerar bättre. I oktober 2013 antog kommissionen en förteckning över 248 nyckelprojekt för energiinfrastruktur av gemensamt intresse som ska främjas genom snabbare och effektivare tillståndsförfaranden och bättre rättslig behandling och även ska kunna få finansiellt stöd från fonden för ett sammanlänkat Europa.

Produktionsmarknaden är fortfarande starkt koncentrerad. I åtta medlemsstater kontrolleras mer än 70 % av energiproduktionen fortfarande av den historiska ägaren[29]. Koncentrationen är särskilt hög (med en marknadsandel på mer än 75 %) i Estland, Lettland, Frankrike, Luxemburg och Slovakien. Den lägsta marknadsandelen för det största produktionsföretaget på nationell nivå finns i Polen och Spanien. När det gäller detaljistförsäljning av gas dominerar en enhet den nationella marknaden i Lettland, medan den största återförsäljaren har en andel på mer än 90 % i Litauen, Polen och Estland. En förhållandevis låg marknadspenetrering för den största återförsäljaren på nationell nivå (mindre än 30 %) konstateras i Tyskland, Ungern och Italien.

Konsumenterna anser att el- och naturgasmarknaderna fungerar dåligt[30]. Båda marknaderna får lägre poäng än genomsnittet när det gäller valfrihet, jämförbarhet, byte av leverantörer och taxor, vilket tyder på att konsumenterna inte deltar aktivt i marknaden. Rent generellt har el- och naturgasmarknaderna förbättrats mest i Belgien, men elmarknaden i Estland och Bulgarien har haft den kraftigaste försämringen.

Utbyggnaden av system med smarta mätare innebär att konsumenterna kommer att kunna få mer korrekt återkoppling oftare om sin energiförbrukning, och kommer att minska antalet fel till ett minimum, underlätta fakturering och leverantörsbyte samt minska infrastrukturen. Sexton medlemsstater har redan beslutat sig för att bygga ut smarta elmätare fram till 2020, vilket motsvarar ungefär 84 % av konsumenterna i EU och en investering på cirka 35 miljarder euro. När det gäller gas har sju medlemsstater redan beslutat sig för utbyggnaden, vilket motsvarar ungefär 30 % av användarna och en investering på cirka 15 miljarder euro. Konsumenternas förtroende är viktigt för att genomförandet ska bli lyckat, såsom var fallet i Sverige och Finland. De befintliga farhågorna angående uppgiftsskydd och säkerhet behöver uppmärksammas.

Medlemsstaterna bör fasa ut regleringen av priser i detaljistledet Denna reglering tenderar att avskräcka konkurrenter från att gå in på marknaden och minska både nya och befintliga aktörers vilja att göra investeringar. Utan prisreglering i detaljistledet skulle en ökad konkurrens hålla priserna nere och ge konsumenterna valmöjligheter och nytta av konkurrensen. Bidra till detta skulle också medlemsstatsinsatser för ökad öppenhet i detaljistledet samt bättre informationsverktyg för konsumenterna. Kvaliteten i tjänsterna och innovationen tenderar att bli lägre på grund av prisregleringen i detaljistledet. I takt med att de reglerade priserna fasas ut måste stödet till sårbara konsumenter stärkas genom energieffektiviseringsåtgärder i kombination med särskilda stödåtgärder (som exempelvis ekonomiskt stöd för att hjälpa sårbara konsumenter att betala sina räkningar). Steg i rätt riktning har tagits i Österrike, Tyskland, Nederländerna och Sverige, där stödet är kopplat till marknadspriset på el. Belgien, Frankrike, Ungern, Polen och Rumänien har fått landsspecifika rekommendationer om reglerade priser under 2013.

För att medlemsstaterna ska nå de bindande målen för förnybara energikällor fram till 2020 – totalt 20 % av den slutliga energiförbrukningen brutto ska komma från förnybara energikällor – behövs det också stora investeringar i produktionskapaciteten. År 2011 hade de flesta medlemsstater redan uppnått sitt delmål för 2011/2012 (utom Belgien, Frankrike, Litauen, Malta, Nederländerna och Storbritannien), men det går inte att luta sig tillbaka och slappna av. På kort och medellång sikt krävs det stöd till förnybar energiteknik på många områden. Stödet bör följa kommissionens riktlinjer om bästa praxis[31].

Ibland krävs det kapacitetsersättningsmekanismer för att säkerställa en bibehållen förmåga att producera el, med hänsyn till den ökande andelen förnybara energikällor (vind, sol). Sådana mekanismer riskerar dock att snedvrida marknaden kraftigt och bör därför endast användas som en sista utväg, efter det att alla andra åtgärder med laststyrning, energieffektivitet och gränsöverskridande samarbete har vidtagits.

Politiska prioriteringar

Medlemsstaterna bör mot bakgrund av detta inrikta sig på följande nyckelprioriteringar:

· Snabbt och fullständigt införlivande av direktiven i tredje energipaketet och korrekt tillämpning av förordningarna i tredje energipaketet.

· Antagande och tillämpning av koder för el- och naturgasnät som styr marknadernas dagliga funktion när det gäller att underlätta handeln och den gränsöverskridande nätdriften.

· Öka kapaciteten för sammanlänkning med grannländer, bl.a. genom en fullständig tillämpning av förordningen om riktlinjer för transeuropeisk infrastruktur. Samtidigt bör medlemsstaterna tänka mer gränsöverskridande när det gäller att hantera problem med försörjningstryggheten.

· Stärka konsumenternas ställning genom att se till att de får bättre tillgång till klar och enkel information, bättre kan delta på öppna marknader och kan använda uppgifterna från de frekventa mätningar som kommer att tillhandahållas i och med utbyggnaden av systemen med smarta mätare.

· Fasa ut de reglerade priserna och samtidigt se till att sårbara konsumenter skyddas. Stödet bör vara inriktat på de sårbara konsumenternas särskilda behov, utan att påverka konkurrensen oproportionerligt mycket på energimarknaderna.

· I linje med kommissionens riktlinjer om bästa praxis[32] se över statliga ingripanden för att undvika subventioner, stödordningar, skatter eller avgifter inom energisektorn som snedvrider marknadens funktion eller som i onödan och oproportionerligt inverkar på prisvärd el för hushåll och företag.

2.5. Transportmarknaderna

Marknadens funktion och hinder för EU-integration

Med hänsyn till de begränsade framstegen med transporttjänster föreslog kommissionen under 2013 omfattande initiativ för järnvägs- och luftfartssektorn[33]. För att åstadkomma en verklig inre marknad för transporttjänster måste det dock göras mer på medlemsstatsnivå eftersom olika nationella prioriteringar och fragmentering av transportmarknaden fortfarande påverkar kvaliteten i de europeiska transporttjänsterna negativt.

Konsumenterna anser att marknaden för tågtjänster är en av de sektorer som har sämst resultat. År 2013 hamnar marknaden på 25:e plats av 31 tjänstemarknader. På den positiva sidan har marknadens resultat förbättrats något sedan 2012, då den hamnade på 27:e plats.[34] Marknaden för flygbolagstjänster fick överlag ganska goda betyd, men en femtedel av alla gränsöverskridande klagomål gällde flygresenärer eller flygbolagens transport av bagage[35].

När det gäller riktmärken för genomförande (se närmare upplysningar i bilagan), får transportsektorn goda betyg och alla medlemsstater har till slut införlivat alla de sju sammankopplade direktiven. Det återstår dock problem med att införliva och tillämpa den viktigaste lagstiftningen korrekt på detta område. Därför finns det 20 pågående överträdelseförfaranden i fråga om bristande efterlevnad av transportlagstiftningen mot 14 medlemsstater.

Om man tittar närmare på specifika transportmedel är järnvägstjänstesektorn fortfarande den svåraste flaskhalsen när det gäller integreringen. Tillträde till marknaden är fortfarande ett stort problem, trots att järnvägsfrakttjänster öppnades för konkurrens 2007 och internationella passagerartjänster öppnades 2010.

Flera medlemsstater upprätthåller ett rättsligt monopol på den inhemska passagerarmarknaden (Finland, Frankrike, Spanien, Belgien och Nederländerna[36]). Många andra medlemsstater tilldelar tjänstekontrakt direkt utan öppen konkurrens (Belgien, Tjeckien, Grekland, Spanien, Frankrike, Kroatien, Irland, Luxemburg, Rumänien och Slovenien)[37]. I vissa länder har det faktum att marknaden öppnats enligt lag inte förändrat läget, eftersom öppna anbud för tjänstekontrakt inte lockade nya aktörer på marknaden (Bulgarien, Litauen, Lettland och Slovakien).

Ett annat hinder för inträde för nya aktörer och effektivt tillhandahållande av järnvägstjänster är bristande oberoende och brist på ekonomisk insyn mellan infrastrukturförvaltare och operatörer, vilket kan leda till diskriminerande beteende och snedvridning på marknaden. Under 2013 pågick 42 överträdelseförfaranden (läget i juni 2013) som hade inletts mot så gott som alla medlemsstater i fråga om järnvägstjänster, och det hade också lämnats in ett antal klagomål inom ramen för konkurrensreglerna. Bristen på framsteg när det gäller att inrätta en öppen och konkurrensutsatt järnvägsmarknad kan vara särskilt skadlig för den europeiska ekonomin när det gäller transiteringsländer och/eller stora marknader med större inträdespotential. Denna farhåga återspeglas i de landsspecifika rekommendationerna 2013, där Österrike, Tyskland, Spanien och Frankrike fick rådet att utöka konkurrensen på järnvägsmarknaden, medan Belgien, Bulgarien, Italien, Polen och Rumänien fick rekommendationen att förstärka tillsynsmyndigheterna.

Ungefär 40 % av varorna på den inre marknaden transporteras med närsjöfart mellan EU-hamnar. Sjötransporter av varor mellan medlemsstaterna regleras dock med långsamma och stelbenta förfaranden, eftersom sjötransporter behandlas som om de går utanför de yttre gränserna. I sitt initiativ Blue Belt[38] vill Europeiska kommissionen skapa en verklig inre marknad för sjötransporter genom att inte längre låta EU-varor som transporteras mellan EU-hamnar omfattas av administrativa förfaranden som gäller för varor som anländer från utomeuropeiska hamnar och förenklade förfaranden. Det kommer att göra detta transportmedel mer attraktivt.

Utvecklingen inom luftfartssektorn visar de fördelar som kan finnas med en liberalisering av marknaden. Antalet flygpassagerare inom EU har ökat stadigt sedan 1990-talet medan biljettpriserna har sjunkit kraftigt. Mellan 1995 och 2011 ökade antalet passagerarkilometer med flyg inom EU med mer än 66 % och flygtransporter står nu för nästan 9 % av EU:s passagerarmarknad. Trots detta är EU:s luftrum fortfarande fragmenterat, vilket leder till högre kostnader och ger EU-aktörer sämre förutsättningar än deras utländska konkurrenter. I det här sammanhanget är driftsfördelarna med genomförandet av funktionella luftrumsblock och en stark nätverksförvaltare inom EU nödvändiga för ytterligare marknadsintegrering. Tillhandahållandet av flygtrafiktjänster är dessutom fortfarande stängt för konkurrens och måste förbättras i fråga om kvalitet och kostnadseffektivitet. I juni 2013 lade Europeiska kommissionen fram förslag för att skynda på reformen av det europeiska flygledningssystemet[39].

När det gäller genomförande skapar en korrekt tillämpning av direktivet om flygplatsavgifter fortfarande problem i flera medlemsstater, vilket särskilt illustreras av fall med diskriminerande flygplatsavgifter.

Formella granskningsförfaranden för statligt stöd inleddes 2012/2013, särskilt i Tyskland, Frankrike och Italien, men även i Rumänien, Polen, Danmark och Sverige för att se till att den offentliga finansiering som beviljats flygplatser och flygbolag inte hindrar rättvis konkurrens inom luftfartssektorn.

Öppnandet av marknaden för internationella vägtransporter har också visat sig vara en stor framgång. Internationella godstransporter på väg ökade med 32 % 2000–2011 och står för nästan 33 % av de totala godstransporterna. En optimal matchning mellan tillgång och efterfrågan på transportområdet hindras dock genom kvarvarande begränsningar av de tillfälliga bestämmelserna om nationella godstransporttjänster och begränsningar för permanent tillträde till nationella vägtransportmarknader[40].

Nationella marknader för godstransporter på väg är fortfarande skyddade mot internationell konkurrens[41]. Verksamhets- och tidsbegränsningar för cabotage begränsar godstransportoperatörernas frihet att tillhandahålla tjänster. Därför är cabotage fortfarande ett litet segment av EU:s marknad för godstransporter på väg (ungefär 2 % av de totala transportvolymerna). Dessutom har vissa medlemsstater (Finland och Danmark) antagit ytterligare åtgärder för att skydda sina marknader från utländska åkare. Andra medlemsstater, såsom Spanien, har kvar sina restriktioner för permanent etablering av små företag. Kommissionen kommer här också att inrikta sig på klara tolkningar och mer enhetlig tillämpning av gällande lagstiftning, både beträffande marknadstillträde och social välfärdsnivå. Avskaffandet av verksamhetsrestriktioner för åkare från EU-12 har å andra sedan lett till att deras deltagande på den internationella marknaden för godstransporter på väg har ökat kraftigt (två tredjedelar av deras transportvolym är internationell).

Medlemsstaterna måste öka sina ansträngningar för att färdigställa och uppgradera gränsöverskridande kommunikationer och infrastruktur för europeiska gods- och passagerartransporter. Detta skulle bl.a. gå att åstadkomma genom upprättande av de nya TEN-T-korridorerna för stomnät, utbyggnad av intelligenta transportsystem (ITS) och bättre hantering av överbelastningar i gränsöverskridande transporter[42]. Dessutom bör infrastrukturavgifter tas ut på ett sätt som förhindrar diskriminering av tillfälliga användare genom att distansbaserade avgifter införs för infrastruktur. Detta system har hittills endast använts i Österrike, Tjeckien, Tyskland, Polen, Slovenien och Slovakien för att ta ut avgifter för tunga transporter och i Grekland, Spanien, Frankrike, Irland, Italien, Polen och Portugal för att ta ut avgifter från alla väganvändare på vissa delar av vägnätet[43].

Politiska prioriteringar

Medlemsstaterna bör mot bakgrund av detta inrikta sig på följande nyckelprioriteringar:

· Säkerställa att gemenskapens transportregler införlivas med hög kvalitet och i tid, särskilt inom järnvägssektorn.

· Öppna den nationella persontrafiken på järnväg för konkurrens och se till att tjänstekontrakt är väl definierade och tilldelas enligt ett rättvist och öppet offentligt anbudsförfarande som medger insyn. Den institutionella strukturen bör garantera infrastrukturförvaltarens oberoende för att tillåta en verklig konkurrens på järnvägsmarknaderna som säkerställer och garanterar lika tillträde till infrastrukturen.

· Undanröja byråkrati i hamnarna genom att underlätta tullformaliteterna för sjötransporter inom EU och förenkla tullformaliteterna för fartyg som anlöper tredjelandshamnar.

· Påskynda genomförandet av det gemensamma europeiska luftrummet (exempelvis ytterligare minska fragmenteringen av flygledningsnätverket genom att genomföra funktionella luftrumsblock och uppfylla resultatmålen för 2012–2014), detta för att förbättra luftfartens säkerhet, kapacitet, effektivitet och miljöpåverkan.

· Se över de återstående nationella restriktionerna för tillträde till nationella marknader för gods- och persontransporter på väg, för att säkerställa att de helt överensstämmer med gällande EU-lagstiftning om full frihet för utländska åkare och persontrafikaktörer att utföra viss cabotageverksamhet och etablera sig i alla medlemsstater.

· Undanröja flaskhalsar och modernisera transportinfrastrukturen genom att färdigställa TEN-T-korridorerna, förbättra de gränsöverskridande kommunikationerna, enhetlig utbyggnad av ITS och genomförande av icke-diskriminerande distansbaserade avgifter och samtidigt undvika investeringar i transportinfrastruktur som inte ingår i utformningen av ett sammanhängande nät och riskerar underutnyttjande och dyrt underhåll.

2.6. De digitala marknaderna Marknadens funktion och hinder för EU-integration

Flera sammanhängande faktorer bidrar till välfungerande digitala marknader. Länder som har avancerad e-handel har vanligtvis en mycket intensiv e-ekonomi. Länder med goda resultat, såsom Sverige, Danmark och Storbritannien[44] har det gemensamt att de har starkt utbyggt bredband, utbredd internetanvändning och goda internetkunskaper hos hela befolkningen. Förtroendet för internet som försäljningskanal[45] och medvetenheten om rättigheter och skyldigheter på nätet[46] är också stora i dessa medlemsstater. Det finns ett starkt samband mellan försäljning på nätet och BNP per capita i Sverige och Danmark.

Tillgången till fast bredbandsinfrastruktur, som är avgörande för digitala marknader, har ökat måttligt, men konstant. Den fasta täckningen på landsbygden är dock fortfarande mindre än 80 % i tio medlemsstater och är fortfarande en utmaning i medlemsstater som Polen, Slovakien, Slovenien, Lettland och Rumänien, medan det har gjorts vissa framsteg i Litauen och Tjeckien. Mer än hälften av hushållen i EU har tillgång till höghastighetsbredband, men Italien, Kroatien, Grekland, Frankrike, Irland och Polen måste uppgradera sina nät för att hålla jämna steg[47].

Den mobila sektorn har generellt sett främjats av konkurrensen och ständigt ökad spridning av mobilt bredband[48], men hindras av förseningar i frigörandet av spektrum. Täckningen av fjärde generationens mobila bredbandsnät tredubblades till 26 % på bara ett år, men en fortsatt ökning av trådlöst bredband kommer att kräva ytterligare stora investeringar i näten. Detta går bara om det finns tillräckligt med spektrum. Ändå har mer än hälften av medlemsstaterna ännu inte öppnat bandet 800 MHz för trådlöst bredband, vilket skulle ha skett senast den 1 januari 2013[49]. Delning av mobila nät, med hänsyn till konkurrensbestämmelserna, kan göra det möjligt att använda redan tilldelat spektrum bättre. Obefogade begränsningar av utbyggnaden av trådlösa bredbandsnät behöver också avskaffas.

Prisskillnaderna mellan medlemsstaterna är i allmänhet fortfarande stora[50] och har varit ihållande över tid[51]. Detta visar, tillsammans med de kvarvarande hindren för operatörsbyte[52], på behovet att fördjupa den inre marknaden för elektronisk kommunikation, där det är avgörande att nationella regleringsmyndigheter är oberoende och har tillräckliga resurser och att regelverket tillämpas korrekt. Det förslag till lagstiftningspaket om en inre marknad för elektronisk kommunikation som lades fram nyligen skulle avlägsna de återstående hindren och skapa den rättsliga säkerhet som krävs för investeringar i infrastruktur. Vid marknadsmisslyckanden kommer det dock också att krävas ett fortsatt riktat offentligt stöd, bl.a. från strukturfonderna, som i vissa medlemsstater har underutnyttjats och/eller mött stora upptagningsproblem.

I genomsnitt fortsätter e-handeln i EU att öka både nationellt och över gränserna. Det rör sig dock fortfarande mest om nationell handel. Antalet personer som beställt eller köpt varor över internet under de senaste tolv månaderna ökade till 45 % 2012, jämfört med 43 % 2011 och 40 % 2010[53]. Ökningen var särskilt snabb i medlemsstater med en låg utgångsnivå (”upphämtningsländer”). Många av dem har dock fortfarande en lägre nationell e-handelsnivå än genomsnittet (högst 25 % i Ungern, Estland, Kroatien, Portugal, Cypern, Grekland, Litauen, Italien, Bulgarien och Rumänien).

Den gränsöverskridande e-handeln är fortfarande begränsad. Andelen enskilda personer i EU som gör inköp från andra EU-medlemsstater ökar endast marginellt (från 10 % till 11 %)[54]. Direktivet om e-handel har i allmänhet genomförts väl, men det återstår problem i vissa medlemsstater när det gäller krav på förhandstillstånd och verkställighet av informationsskyldigheter för handlare. Andra områden som behöver uppmärksammas är tillgång till och säkerhet i betalningar, skydd av personuppgifter, leverans av beställda varor, information om onlineavtal och enkel tillgång till tvistlösningsmekanismer samt allmänna lagar om avtal och konsumentskydd. Företagens och konsumenternas kostnader för att delta i onlineekonomin skulle kunna sänkas ytterligare genom effektiva strategier för it-säkerhet. Trots detta är det endast hälften av EU-medlemsstaterna som har infört sådana (Österrike, Tjeckien, Estland, Finland, Frankrike, Tyskland, Ungern, Litauen, Luxemburg, Nederländerna, Polen, Rumänien, Slovakien och Storbritannien)[55], och Österrike, Tyskland, Danmark, Finland, Frankrike, Nederländerna, Sverige och Storbritannien[56] har särskilt god nationell kompetens.

IKT för att höja effektiviteten i den offentliga sektorn är ett underskattat verktyg för tillväxtvänlig finanspolitisk konsolidering och strukturreformer, framför allt genom e-förvaltning, molnbaserade tjänster[57], e-hälsa och smarta och driftskompatibla energi- och transportnät, samt genom offentliggörande av information om den offentliga sektorn. Det har gjorts kontinuerliga framsteg sedan förra året när det gäller moderniseringen av den offentliga sektorn: 87 % av företagen använder e-förvaltningstjänster och flera medlemsstater håller på att införa obligatoriska internetbaserade tjänster. Andelen invånare som använder e-förvaltning har också ökat under året, till 44 % (båda har ökat med 3 procentenheter). Italien, Kroatien, Bulgarien, Cypern, Tjeckien, Rumänien, Polen och Grekland skulle ha fördel av en ökad upptagning. Användningen av elektroniska verktyg i offentliga upphandlingar är fortfarande begränsad, men vissa medlemsstater har tagit vara på denna möjlighet, särskilt Portugal (inlämning i elektronisk form är obligatorisk för de flesta förfaranden), Litauen, Irland, Sverige och Storbritannien. Det är redan obligatoriskt att använda e-fakturering för de flesta offentliga myndigheter i Danmark och Sverige och detta bör bli regel i hela EU.

EU:s infrastruktur för immateriella rättigheter[58] måste förstärkas. IKT-sektorn och de som i allt högre grad väljer internet som distributionskanal är ofta starkt beroende av immateriella rättigheter, vilket gör dem mer attraktiva för finansiering och säkerställer den räntabilitet som krävs. Registreringssystemen för nationella rättigheter måste vara prisvärda och tillgängliga[59]. Vidare skulle specialiserade avdelningar för immateriella rättigheter i nationella domstolar kunna skynda på förfarandena och förbättra kvaliteten i domarna.

Inte ens de allra modernaste nät och tekniker kan fullt utnyttja sin tillväxt- och sysselsättningspotential, om företag och invånare inte utnyttjar dem fullt ut[60]. Denna tillväxt- och sysselsättningspotential hämmas i dagsläget, framför allt på grund av att arbetskraften saknar IKT-färdigheter. Omkring 50 % av invånarna i EU har inga eller låga datorkunskaper[61], men 90 % av alla jobb väntas kräva en viss IKT-kunskap 2015[62]. IKT-färdigheter måste ingå i det allmänna utbildningssystemet på alla nivåer. Dessutom måste det till en större samverkan mellan skolan och företagen, med tanke på den akuta bristen på IKT-kunnig personal[63].

Politiska prioriteringar Medlemsstaterna bör mot bakgrund av detta inrikta sig på följande nyckelprioriteringar: · Säkerställa att marknaden för elektronisk kommunikation fungerar väl genom att stärka sina nationella regleringsmyndigheter och tillämpa reglering som stöder konkurrensutsatt utbyggnad av höghastighetsbredband, med riktat offentligt stöd vid behov, framför allt genom effektiv användning av de europeiska struktur- och investeringsfonderna. · Slutföra tilldelningen av frekvensbanden 800 MHz så snart som möjligt och utöka det tillgängliga radiospektrumet för trådlöst bredband till sammanlagt minst 1200 MHz, samt undanröja hinder för effektiv utbyggnad och användning av trådlösa bredbandsnät. · Skapa gynnsamma villkor på de olika områden som påverkar onlinetjänster, bl.a. genom att korrekt och i tid tillämpa gällande lagstiftning, alltifrån e-handel – som är den rättsliga hörnstenen för att tillhandahålla onlinetjänster – till beskattning, alltifrån paketleverans till betalning, alltifrån konsumentskyddslagstiftning, såsom direktivet om konsumenternas rättigheter[64], till tvistlösningsmekanismer, som lagstiftning om alternativ tvistlösning/tvistlösning online[65]. · Stödja användningen av IKT och särskilt av bredbandsinternet, genom att förbättra tillgången till finansiering av små och medelstora företags anslutning och användning. Medlemsstaterna bör också investera i IKT-färdigheter, framför allt med hjälp av Europeiska socialfonden, genom att integrera dessa färdigheter mer och bättre i utbildningssystemen, främja partnerskap med företag, locka till gränsöverskridande rörlighet och anta ramen för digital kompetens. · Anta en helhetlig och uppdaterad strategi för it-säkerhet och utse en enhet för att genomföra den och samarbeta med andra medlemsstater. · Öka tillgängligheten i användarvänliga offentliga tjänster online, även genom gränsöverskridande sammankopplingar och infrastrukturer, göra e-upphandling driftskompatibel och bygga ut den mer allmänt i olika förvaltningsnivåer, samt främja utökad användning av e-fakturor. Medlemsstaterna bör främja öppna molnbaserade tjänster för att utveckla digitala tjänsteinfrastrukturer och stimulera efterfrågan. Medlemsstaterna bör också använda driftskompatibla e-hälsolösningar, däribland elektroniska journaler och e-recept för effektivare offentlig hälso- och sjukvård och klinisk forskning, samt ytterligare främja användningen av IKT för driftskompatibla smarta energi- och transportnät. · Utan att detta ska påverka beviljade patents och varumärkens kvalitet bör medlemsstaterna överväga möjligheten att sänka kostnaderna och förkorta de genomsnittliga handläggningstiderna för att registrera nationella patent och varumärken. De bör dessutom se till att det finns domstolar som är specialiserade på immateriella rättigheter och har de resurser som krävs.

Del II – Den inre marknadens integration utifrån integrationen av värdekedjor

Denna del innehåller vissa övergripande slutsatser om läget för den inre marknadens integration utifrån en analys av värdekedjor, dvs. leverans och inköp av insatsvaror. En fullständig rapport om analysen finns här.

Att stärka gränsöverskridande produktionskedjor är ett viktigt verktyg för att främja konkurrenskraft och tillväxt[66] och de totala långsiktiga effekterna på sysselsättningen är sannolikt också positiva. Dessutom kan en förbättra integration av värdekedjorna inom EU också bidra till att återupprätta den externa balansen eftersom den skulle öppna marknader i medlemsstater med överskott i handelsbalansen.

Analysen visar att gränsöverskridande handel med insatsvaror i EU överlag har ökat såväl inom EU som externt. Detta visar att integrationen av den inre marknaden fortsätter. Trots denna övergripande positiva utveckling finns det fortfarande tydliga skillnader mellan medlemsstaterna[67].

[Diagram 1] Betydelsen av gränsöverskridande handel med insatsvaror i EU Sektorsbeteckningarna förklaras i tabellen i bilagan till den fullständiga rapporten som finns i följande länk. Siffrorna motsvarar andelarna EU-intern (gränsöverskridande och nationell) handel med insatsvaror i förhållande till produktionen i destinationssektorn (i procent).

Analysen tyder också på att handel med insatsvaror inom och utanför EU kompletterar varandra[68]. Detta visar att ansträngningar för att ytterligare fördjupa den inre marknaden och frihandelsavtal mellan EU och partnerekonomier utanför EU förstärker varandra.

Tjänstesektorerna bidrar med flest insatsvaror till verksamheterna i andra sektorer, framför allt tillverkning. Välfungerande tjänstemarknader får alltså positiva effekter för tillverkningen i EU och vice versa, vilket illustreras i diagram 1.

Analysen pekar också på att medlemsstaterna för att få ut största möjliga fördelar med den inre marknaden bör inrikta sina reformer på att minska handelshindren i sektorer som är förhållandevis stora men ännu inte särskilt väl integrerade. Detta gäller framför allt sektorer där integrationen utanför EU är stor jämfört med integrationen inom EU, eftersom detta kan indikera att kapaciteten för samarbete inom EU är underutnyttjad och därför kan tyda på att betydande hinder återstår.

[Diagram 2] De starkaste kopplingarna mellan produktion inom EU (nationell och gränsöverskridande) mellan sektorer Pilens tjocklek motsvarar koefficientens storlek: insatsvaror från en sektor till en annan som procent av ett genomsnitt av båda sektorernas produktion. Respektive koefficienter visas vid mitten av varje pil. Sektorsbeteckningarna förklaras här.

Ur detta perspektiv (dvs. med fokus på handelsflöden inom produktionsvärdekedjor) verkar det finnas utrymme för att ytterliga minska hindren för icke-marknadsproduktion av tjänster,[69] fastighetsverksamhet och detaljhandel[70].

Dessutom skulle det gå att öka den ekonomiska tillväxten om medlemsstaterna tillämpade en politik för att förbättra produktiviteten i sektorer som redan är mycket integrerade. Sådana reformer skulle sannolikt leda till spridningseffekter för partnersektorers produktivitet, särskilt när kopplingarna mellan sektorerna är starka. Som framgår av diagram 2 har hyra av maskiner och utrustning och andra affärsverksamheter inom tjänstesektorerna de starkaste kopplingarna till det största antalet partnersektorer. Tillverkning hade starkast kopplingar med uthyrning och andra affärsverksamheter samt till grossist- och detaljhandel när det gäller insatsvaror och med byggnadsverksamhet när det gäller produktion. Transportsektorn har starkast kopplingar till grossistmarknaderna.

Bilaga

[1] Europeiska kommissionens Occasional Papers nr 129 ”Market Functioning in Network Industries – Electronic Communications, Energy and Transport”, februari 2013.

[2] Alla verksamheter som är knutna till uppbyggnad och användning av nätverk för internetåtkomst och tjänster som erbjuds på internet (IP-telefoni, tillverkning och underhåll av it-material för webben, internetbaserade tjänsteverksamheter och alla verksamheter som använder internet som medium, från e-handel till onlinereklam).

[3] ”Internet matters, the net’s sweeping impact on growth, jobs, and prosperity”, McKinsey Global Institute, maj 2011, som behandlar dessa länder samt Brasilien, Kina och Indien.

[4] Europeiska kommissionens meddelande Bättre styrning av den inre marknaden, COM(2012) 259 final.

[5] Handelsintegrationen beräknas med genomsnittet av import och export av varor och tjänster dividerat med BNP.

[6] Jfr konsumentmarknadsundersökningen 2013 som beställts av GD Hälsa och konsumentfrågor och som ska användas i den kommande tionde resultattavlan för konsumentmarknaderna, http://ec.europa.eu/consumers/consumer_research/consumer_market_monitoring_survey_en.htm

[7] Europeiska kommissionens Economic Papers nr 456: ”The economic impact of the Services Directive: A first assessment following implementation”, juni 2012.

[8] Europeiska kommissionens meddelande om genomförandet av tjänstedirektivet Ett partnerskap för ny tillväxt i tjänstesektorn 2012–2015, COM(2012) 261 final, juni 2012.

[9] Kommissionens meddelande om utvärdering av nationella bestämmelser för utövande av vissa yrken, COM(2013) 676 final, oktober 2013 och arbetsdokument från kommissionens avdelningar om resultatet av den sakkunniga granskningen av krav på juridisk form, aktieinnehav och taxor enligt tjänstedirektivet, SWD(2013) 402 final, oktober 2013 (ej översatt till svenska).

[10] http://ec.europa.eu/internal_market/qualifications/policy_developments/index_en.htm#maincontentSec1

[11] Kommissionens meddelande Att skapa en europeisk handlingsplan för handel och distribution, COM(2013) 36 final, januari 2013.

[12] E-upphandlingsaspekter tas upp i avsnittet om digitala marknader.

[13] Värdet av tilldelade kontrakt för avfallshantering uppgick till 12 674 miljoner euro 2010, dvs. 10 % av den totala omsättningen för industrin samma år eller cirka en tredjedel av de allmänna offentliga utgifterna för varor, byggentreprenader och tjänster i fråga om avfallshantering. Värdet på meddelandena om kontrakt för IKT-hårdvara, IKT-programvara och IKT-tjänster i EU27 2010 uppgick till 22 483 miljoner euro. Mer information finns i Sector analysis of Public Procurement, criteria for selecting sectors and initial analysis of two sectors: waste collection & treatment and ICT contracts, 25 juni 2013.

[14] http://www.ecb.europa.eu/stats/money/surveys/sme/html/index.en.html

[15] Marknaderna för lån, krediter och kreditkort, bankkonton, bostadslån, investeringsprodukter, privata pensioner och värdepapper samt individuella pensionsfonder.

[16] Konsumentmarknadsundersökningen 2013 som beställts av GD Hälsa och konsumentfrågor och som ska användas i den kommande tionde resultattavlan för konsumentmarknaderna, http://ec.europa.eu/consumers/consumer_research/consumer_market_monitoring_survey_en.htm

Utvärderingen gäller Market Performance Index (MPI) som är ett sammansatt index över konsumenternas bedömning av jämförbarhet, förtroende, problem och klagomål samt tillfredsställelse med specifika marknader.

[17] Kommissionen har tagit emot konfidentiell information från nationella tillsynsmyndigheter om försiktighetsåtgärder som vidtagits i olika medlemsstater för att hantera hot mot den finansiella stabiliteten och som kan få avgränsningseffekter.

[18] Direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012.

[19] Häri ingår framför allt den gemensamma rekonstruktionsmekanismen med en gemensam rekonstruktionsfond samt direktivet om rekonstruktion och återhämtning i banker.

[20] http://www.ecb.europa.eu/press/pr/date/2013/html/pr131023.en.html

[21] Direktiv 2011/61/EG av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt om ändring av direktiv 2003/41/EG och 2009/65/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 1095/2010.

[22] Förordning (EU) nr 260/2012 av den 14 mars 2012 om antagande av tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning (EG) nr 924/2009.

[23] På EU-nivå lanserade kommissionen 2011 en handlingsplan för små och medelstora företags tillgång till finansiering och det inleddes också ett offentligt samråd i mars 2013 om långsiktig finansiering, däribland tillgång till finansiering för små och medelstora företag. Två förordningar om inrättande av ett europeiskt pass för investeringsfonder med inriktning på onoterade små och medelstora företag och sociala företag har redan antagits och trädde i kraft den 22 juli 2013. Europeiska kommissionen och Europeiska investeringsbanken (EIB) har ett nära samarbete för att ta fram ett initiativ om utökning av riskdelningsinstrumenten mellan Europeiska kommissionen, EIB och Europeiska investeringsfonden (EIF), med stöd av medel från Europeiska stabilitetsinitiativet i syfte att förstärka effekten av investeringar i små och medelstora företag från kapitalmarknader i den privata sektorn. Detta initiativ för små och medelstora företag fick stöd vid Europeiska rådets möte i oktober och granskas för närvarande av Europaparlamentet. Stödet till små och medelstora företag, inbegripet genom finansiella instrument, uppgår i dag till nästan 70 miljarder euro från Eruf och ESF genom sammanhållningspolitiken och det kommer att fortsätta att vara en nyckelprioritering för de europeiska struktur- och investeringsfonderna 2014–2020.

[24] Direktiv 2012/17/EU av den 13 juni 2012 om ändring av rådets direktiv 89/666/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/56/EG och 2009/101/EG vad avser sammankoppling av centrala register, handelsregister och företagsregister.

[25] Detta följer ett pilotprojekt tillsammans med en grupp medlemsstater och kommissionens förslag till ändring av förordningen om insolvensförfaranden – se förslag till förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden, COM(2012) 744 final, december 2012.

[26] Meddelande om en ny europeisk strategi för att hantera misslyckade företagssatsningar och insolvens, COM(2012) 742, december 2012.

[27] Förordning (EU) nr 345/2013 av den 17 april 2013 om europeiska riskkapitalfonder.

[28] Förordning (EU) nr 346/2013 av den 17 april 2013 om europeiska fonder för socialt företagande.

[29] http://epp.eurostat.ec.europa.eu/statistics_explained/index.php/Electricity_market_indicators

http://epp.eurostat.ec.europa.eu/statistics_explained/index.php/Natural_gas_market_indicators

[30] Konsumentmarknadsundersökningen 2013 som beställts av GD Hälsa och konsumentfrågor och som ska användas i den kommande tionde resultattavlan för konsumentmarknaderna, http://ec.europa.eu/consumers/consumer_research/consumer_market_monitoring_survey_en.htm

[31] Kommissionens arbetsdokument ”European Commission guidance for the design of renewables support schemes” (http://ec.europa.eu/energy/gas_electricity/doc/com_2013_public_intervention_swd04_en.pdf)

[32] Europeiska kommissionens meddelande ”Fullbordande av den inre marknaden för el och

utnyttjande av offentliga ingrepp på bästa sätt” (http://ec.europa.eu/energy/gas_electricity/doc/com_2013_public_intervention_sv.pdf)

[33] Fjärde järnvägspaketet (januari 2013), ett gemensamt europeiskt luftrum 2+ (juni 2013), samråd om förslaget till riktlinjer om statligt stöd till flygplatser och flygbolag (juli 2013).

[34] Konsumentmarknadsundersökningen 2013 som beställts av GD Hälsa och konsumentfrågor och som ska användas i den kommande tionde resultattavlan för konsumentmarknaderna, http://ec.europa.eu/consumers/consumer_research/consumer_market_monitoring_survey_en.htm

[35] Registrerat av nätverket för europeiska konsumentcentrum 2012 (http://ec.europa.eu/consumers/ecc/ecc_key_statistics_en.htm)

[36] Upphandlade kontrakt eller öppet tillträde till kommersiella tjänster står för mindre än 5 % av den totala marknaden.

[37] Upphandlade kontrakt eller öppet tillträde till kommersiella tjänster står för mindre än 5 % av den totala marknaden.

[38] Kommissionens meddelande Blue Belt, ett gemensamt transportområde för sjöfart, COM(2013) 510, 8 juli 2013.

[39] http://ec.europa.eu/transport/modes/air/single_european_sky/ses2plus_en.htm

[40] Även om etableringsvillkor fastställs i förordning (EG) nr 1071/2009 innebär förordningen också att medlemsstaterna kan införa ytterligare krav för etablering av ett godstransportföretag.

[41] Nationell vägtransportverksamhet som bedrivs av åkare från andra medlemsstater, s.k. cabotage, är begränsad till tre cabotagetransporter inom sju dagar räknat från en internationell transport enligt förordning (EG) nr 1072/2009.

[42] Med medlagstiftarnas godkännande har kommissionen här föreslagit två huvudsakliga rättsakter, nämligen förordningen om transeuropeiska transportnät och förordningen om Fonden för ett sammanlänkat Europa. Dessa syftar mot ett fullt fungerande alleuropeiskt transportnätverk – den gemensamma marknadens ryggrad.

[43] CE Delft m.fl. (2012), An inventory of measures for internalising external costs in transport.

[44] I dessa medlemsstater hade 74 %, 73 % respektive 73 % av invånarna handlat något på nätet minst en gång 2012 (källa: Eurostat).

[45] I Danmark, Storbritannien och Sverige säger 80 %, 75 % respektive 71 % av respondenterna i färska undersökningar att de litar på internetförsäljning från nationella återförsäljare, jämfört med ett EU-genomsnitt på 59 %.

[46] http://ec.europa.eu/public_opinion/flash/fl_358_en.pdf

[47] Mer information om marknadsuppgifterna i detta avsnitt finns framför alltid i resultattavlan för den digitala agendan på https://ec.europa.eu/digital-agenda/sites/digital-agenda/files/DAE%20SCOREBOARD%202013%20-%20SWD%202013%20217%20FINAL.pdf

[48] Utnyttjandet av mobilt bredband ökade med ytterligare 11 procentenheter från januari 2012 till januari 2013.

[49] Mellan juli och oktober 2013 beviljade kommissionen undantag (nya tidsfrister) för elva medlemsstater (Österrike, Cypern, Finland, Grekland, Ungern, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Rumänien och Spanien). I länder som Belgien, Estland, Slovenien och Slovakien har tillgången hindrats av administrativa förseningar.

[50] Priset per minut för ett nationellt mobiltelefonsamtal är exempelvis sju gånger högre i den dyraste medlemsstaten (Nederländerna) än i den billigaste (Litauen).

[51] För en mer uttömmande redovisning av utvecklingen över tid för dessa prisskillnader och andra skillnader för både fasta och mobila marknader, se European Economy Occasional Papers nr 129: ”Market Functioning in Network Industrie – Electronic Communications, Energy and Transport” (februari 2013).

[52] Konsumentmarknadsundersökning av funktionen hos marknaden för internettillgång och internetleverans ur ett konsumentperspektiv (2012) – utförd för Europeiska kommissionen av Civic Consulting. http://ec.europa.eu/consumers/consumer_research/market_studies/internet_services_provision_study_en.htm

[53] Eurostat – gemenskapsundersökning av IKG-användning i hushåll och av enskilda – nyckelutförandeindikator för den digitala agendan för Europa.

[54] Eurostat – gemenskapsundersökning av IKG-användning i hushåll och av enskilda – nyckelutförandeindikator för den digitala agendan för Europa.

[55] Enisas kartläggning av nationella strategier för it-säkerhet i världen, april 2013.

[56] Konsekvensbedömningsrapport som åtföljer förslaget till direktiv om åtgärder för att säkerställa en hög gemensam nivå av nät- och informationssäkerhet i hela unionen, SWD(2013) 32 final, februari 2013.

[57] Se kommissionen strategi för molntjänster, COM(2012) 529 final, september 2012.

[58] Omfattar EU-system och nationella system för att erkänna, registrera, använda och verkställa immateriella rättigheter.

[59] Kostnaden för att ansöka om och registrera ett varumärke i tre klasser varierar exempelvis inom EU, från 78 euro i Cypern till 419 euro i Sverige.

[60] En av fem EU-invånare har aldrig använt internet och andelen som inte använder internet är större än 40 % i vissa medlemsstater.

[61] Eurostat, baserat på ett representativt urval av den vuxna (16–74 år) befolkningen i EU. Det är stora skillnader mellan länderna, från 26 % till 79 % av invånarna som har inga eller låga färdigheter.

[62] IDC:s vitbok Post Crisis: e-Skills Are Needed to Drive Europe's Innovation Society (november 2009).

[63] Från 2011 till 2012 skapades mer än 100 000 programutvecklingsjobb. Tillsammans med att antalet personer med IKT-utbildning planar ut, leder detta till en växande brist på arbetsmarknaden.

[64] Direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och direktiv 97/7/EG.

[65] Direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG och förordning (EU) nr 524/2013 av den 21 maj 2013 om tvistlösning online vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG.

[66] Se kapitel 2 i http://ec.europa.eu/enterprise/policies/industrial-competitiveness/competitiveness-analysis/european-competitiveness-report/comprep2012_en.htm

[67] En landsspecifik analys av förändringarna i integrationsintensitet finns i den fullständiga rapporten i följande länk.

[68] Under 2006–2009 fanns det en positiv korrelation mellan den genomsnittliga andelen icke-nationella insatsvaror inom EU och den genomsnittliga andelen insatsvaror utanför EU i medlemsstaterna.

[69] Offentlig förvaltning, försvar, utbildning samt hälso- och sjukvård.

[70] Den här analysen tar hänsyn till integrationen utanför EU av dessa tjänster som riktmärke. Vid bedömningen av den totala integrationen av tjänstemarknaderna i EU, bör andra integrationskanaler som inte ingår i räckvidden för detta kapitel (främst tillhandahållande av tjänster genom etablering) också beaktas för att komplettera dessa slutsatser.