6.6.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/14

1.1

Det finns för närvarande ingen entydig och EU-omfattande definition som gör en tydlig åtskillnad mellan äkta egenföretagare som arbetar för egen räkning och falska egenföretagare. Alla behöriga myndigheter och enskilda instanser har en egen rättslig ram eller ett eget regelverk och dessa kan skilja sig åt beroende på behörighet och politikområde (skattelagstiftning, social trygghet, bolagsrätt, arbetsmarknad, försäkringar osv.). Fallen av missbruk rör sig om allt från kringgående av sociala avgifter, via skatteundandragande och undergrävande av arbetstagarnas rättigheter, till odeklarerat arbete. Detta är en allvarlig snedvridning av konkurrensen för de äkta egenföretagarna, mikroföretagen och de små och medelstora företagen.

1.2

Europeiska kommissionen ställde 2006 i grönboken En modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar frågan om det behövs större tydlighet i medlemsstaternas rättsliga definitioner av avlönat arbete och egenföretagande i syfte att underlätta äkta övergångar mellan dessa sysselsättningsformer. I det samråd som följde på grönboken kom man fram till att avsaknaden av en EU-omfattande definition kan leda till problem, framför allt i situationer som innefattar gränsöverskridande arbete (och tillhandahållande av tjänster).

1.3

ILO:s rekommendation från 2006 har en bred syn på begreppet "anställningsförhållande" i syfte att göra det möjligt att motverka falskt egenföretagande. För att avgöra om ett anställningsförhållande föreligger måste man först och främst beakta sakförhållandena när det gäller arbetstagarens arbete och ersättning, oberoende av hur förhållandet beskrivs i t.ex. avtalsvillkoren. Ett dolt anställningsförhållande föreligger om arbetsgivaren behandlar en arbetstagare på ett sätt som döljer hans eller hennes verkliga rättsliga status som anställd, och om det kan uppstå en situation där avtalsvillkoren får till följd att de anställda fråntas det skydd som de har rätt till.

1.4

Flera medlemsstater har redan försökt att komma fram till en heltäckande definition för att göra åtskillnad mellan egenföretagare och arbetstagare med hjälp av en rad på förhand fastställda kriterier. Komplexiteten i de olika faktiska situationerna gör att de i praktiken ofta ställs inför problem när de försöker nå fram till en heltäckande definition och slutsats. Kommittén är medveten om detta och föreslår därför en utvärdering av medlemsstaternas olika erfarenheter för att dra ett antal slutsatser och formulera rekommendationer för en effektivare strategi.

1.5

Äkta egenföretagares och mikroföretags ställning skulle gynnas av en tillförlitlig reglering och en definition av falskt egenföretagande. Kampen mot falskt egenföretagande bör intensifieras genom bättre registrering och kontroll av den faktiska situationen på arbetsmarknaden. Ett ekonomiskt beroende av en uppdragsgivare (ofta den tidigare arbetsgivaren) tyder på att det fortfarande föreligger ett anställningsförhållande.

1.6

Om man utvecklar ett fullgott socialt skydd för egenföretagare i alla medlemsstater och tar hänsyn till det specifika i egenföretagarnas status kommer detta att bidra till att motverka och förebygga eventuella missbruk.

1.7

Anställda som blir äkta egenföretagare är ett normalt inslag på arbetsmarknaden och inom ekonomin. Man bör därför överväga hur de skulle kunna dra nytta av gemensamma inrättningar, t.ex. integrering i befintliga organisationer för små och medelstora företag, företagarförbund, kammare och arbetsmarknadsorganisationer, samt införlivande i olika delar av det sociala trygghetssystemet och pensionssystemet. Hälso- och säkerhetsbestämmelser på arbetsplatsen måste gälla utan undantag och yrkesutbildningsinstitut måste göras tillgängliga.

1.8

EESK betonar det värde och den vikt som egenföretagarna har för samhället och samhällsekonomin. Det är dock viktigt att medborgarna frivilligt och med kännedom om vad det innebär kan välja om de ska bli egenföretagare.

1.9

Vissa av medlemsstaternas system för att utveckla företagande kan skapa en snedvridning av konkurrensen för äkta egenföretagare, mikroföretag och små och medelstora företag. Det är viktigt att göra en konsekvensstudie för alla dessa kategorier. EESK föreslår att man lägger fram ett förslag för medlemsstaterna om att de ska utreda vilka sektorer som är särskilt problematiska och att de på basis av dialogen mellan arbetsmarknadens parter ska fastställa ett lägsta timarvode som till och med kan variera mellan regionerna inom en medlemsstat.

Det är viktigt att man i den offentliga upphandlingen på nationell nivå respekterar ett sådant förfarande för att föregå med gott exempel och bekämpa orättvisa situationer.

2.1

Egenföretagande är en legitim status på arbetsmarknaden och alla har rätt att vara egenföretagare. EESK har gjort detta ställningstagande i ett flertal yttranden om egenföretagande. Men det finns också en baksida av denna företeelse som kommittén ännu inte har tagit upp. I vårt senaste yttrande stod det uttryckligen: "Avsikten är inte att behandla frågan om svartarbete eller så kallade ‧falska‧ egenföretagare, även om bägge företeelserna ibland kan uppvisa tecken på skenbara eller reella band till ekonomiskt beroende egenföretagande." (1) I det här yttrandet tas nu slutligen dessa frågor upp.

2.2

Under de senaste årtiondena har man kunnat konstatera betydande förändringar i sammansättningen av gruppen egenföretagare, vid sidan om de "klassiska" typerna av egenföretagare som arbetar självständigt och småföretagare. Under nuvarande period har det blivit nödvändigt att bedöma huruvida verksamhetsmiljön erbjuder tillräckligt skydd för egenföretagare. EESK hänvisar till ett tidigare yttrande (2) där kommittén rekommenderade följande:

2.3

Egenföretagandet ser olika ut i medlemsstaterna. I vissa länder (Nederländerna) definieras det som en person som arbetar för egen räkning, huvudsakligen som underleverantör till ett annat företag. I andra medlemsstater (Frankrike) är status som egenföretagare reserverad för en företagare som inte är anställd i sitt företag, och han eller hon kan ha eller inte ha anställda. Egenföretagandet är inte begränsat till underentreprenad, eftersom man även kan ha konsumenter som kunder. Olika definitioner av anställning och egenföretagande är av stor betydelse, inte bara för arbetsmarknadslagstiftningen, utan också för socialförsäkrings- och skattelagstiftningen.

2.4

Inrättandet av den inre marknaden och det därmed sammanhängande införandet av fri rörlighet har bidragit till den utveckling som beskrivs i punkt 2.2, och lett till att egenföretagande numera används inom de mest utsatta delarna av arbetsmarknaden. Ett antal personer hyrs i dag (genom alla former av förmedlingar) inte in som arbetstagare, utan som "självständiga tjänsteleverantörer". Den person som anlitas får inget anställningsavtal eftersom han eller hon genom sitt självständiga arbete tillhandahåller en särskild tjänst för egen räkning. Billig arbetskraft kan därigenom erbjudas mot faktura, utan att man behöver följa de nationella arbetsnormerna (3). Det är berättigat att fråga om denna nya form av egenföretagandestatus är äkta.

2.5

Många problem kan identifieras i fråga om sysselsättningsförhållanden, framför allt i gränsöverskridande fall (4). Förhållandena har vissa likheter med den traditionella tillfälliga daglönarens villkor, en form av arbete förknippad med användningen av illegala arbetsförmedlare, vilket är något som vi alla trodde hörde till det förgångna (5). Således är det i vissa länder möjligt att som egenföretagare för egen räkning över en natt börja utföra arbete som personer med en fast anställning vanligen behöver en flerårig yrkesutbildning för att få utföra. Det har uppstått illegala arbetsförmedlare och rekryteringsbyråer som erbjuder egenföretagares tjänster. På så sätt kan företag enkelt övergå till avtal där egenföretagare gör samma arbete som anställda tidigare gjorde. Det behövs mer tillförlitliga bevis så att man kan göra sig en bild av antalet berörda arbetstagare och av vilka gränser som är mest utsatta. Därför krävs det ytterligare professionell forskning.

2.6

Utöver de privata uppdragsgivarna använder sig också fler och fler stora företag och den offentliga sektorn regelbundet av egenföretagare. Av de företag som hyr in egenföretagare anger en fjärdedel att deras kunskaper och erfarenhet är det viktigaste skälet. De är vana vid att hantera toppar i produktionsprocessen och brist på kvalificerad personal. Ett annat viktigt skäl är enligt företagen att de vill ha flexibilitet vad gäller personalen.

2.7

Om det handlar om egenföretagare som av egen fri vilja driver ett företag för egen räkning utgör detta inget problem. Men om denna övergång inte bygger på ett verkligt fritt val att bli egenföretagare överförs i själva verket sociala risker från företaget till den enskilda förvärvsarbetande. Detta leder till missbruk som kan innebära allt från kringgående av sociala avgifter, via skatteundandragande och missbruk av arbetstagarnas rättigheter, till odeklarerat arbete (6). Detta är en allvarlig snedvridning av konkurrensen för de äkta egenföretagarna, mikroföretagen och de små och medelstora företagen. Dessutom kan en del system som medlemsstaterna inrättat för att utveckla företagandet (t.ex. "egenföretagarstatusen" i Frankrike) skapa snedvridning av konkurrensen mellan äkta egenföretagare och denna nya kategori av egenföretagare.

2.7.1

EESK föreslår att man lägger fram ett förslag för medlemsstaterna om att de ska utreda vilka sektorer som är särskilt problematiska och att de på basis av dialogen mellan arbetsmarknadens parter ska fastställa ett lägsta timarvode som till och med kan variera mellan regionerna inom en medlemsstat.

Det är viktigt att man i den offentliga upphandlingen på nationell nivå respekterar ett sådant förfarande för att föregå med gott exempel och bekämpa orättvisa situationer.

2.8

Andelen egenföretagare steg i hela Europa under 1980-talet, för att sedan sjunka något under 1990-talet. De senaste årtiondena har situationen varierat från medlemsstat till medlemsstat. I vissa länder ökar egenföretagandet igen, i andra länder är andelen stabil eller sjunker (OECD Employment Outlook 2005 och OECD Factbook 2006). Sedan den finansiella krisen bröt ut har andelen egenföretagare sammantaget inte ökat. En del av egenföretagarna tillhör nu det s.k. flexibla skiktet i arbetskraften. De har föga stabila anställningsvillkor och kan vid ekonomisk nedgång snabbt sägas upp, för att sedan utnyttjas igen vid försiktiga tillväxtutsikter.

2.9

Bestämmelser om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen samt om miljöskydd beaktas i regel i mindre utsträckning av egenföretagare än av löntagare. Ett sätt att åtgärda denna brist skulle kunna vara att inrätta servicecentrum för egenföretagare, som skulle utföra dessa uppgifter och åligganden på egenföretagarnas vägnar.

3.1

Det finns ingen enhetlig referens till egenföretagare i några lagar eller andra bestämmelser (7). Ibland avser begreppet frilansare, ibland alla egenföretagare som arbetar självständigt. Statusen indikerar att de inte har något anställningsavtal, utan tillhandahåller kunder eller uppdragsgivare tjänster på grundval av en affärsöverenskommelse.

3.2

Gruppen egenföretagare delas ofta upp i två ytterligheter (European Foundation, 1996). Den ena ytterligheten består av kvalificerade och erfarna yrkesverksamma personer som har goda kunskaper om sin marknadsställning, vet vad de är värda och vill bedriva verksamhet för egen räkning. I detta första fall handlar det för det mesta om äldre, välbetald arbetskraft som planerar och organiserar sitt arbete själv. Den andra ytterligheten består av egenföretagare vars status inte har något annat syfte än att sänka uppdragsgivarens administrativa och ekonomiska kostnader. Personer i denna ställning är falska egenföretagare och har begränsad eller ingen valfrihet, och de är ekonomiskt helt beroende av uppdragsgivaren. Enligt uppgift inträffar detta ofta för två av fem kategorier egenföretagare som har definierats i en nyligen genomförd studie (8).

3.3

Ur rättslig synvinkel är utgångsläget för egenföretagare inte alltid gynnsamt jämfört med anställda. I en nederländsk undersökning, utförd av EIM 2010 på uppdrag av social- och arbetsmarknadsministeriet, beskrivs hur egenföretagare hanterar risker. De kan inte falla tillbaka på kollektiva arbetstagarförsäkringar och måste därför själva försäkra sig mot risker. Ofta gör de inte det. Egenföretagare har visserligen tämligen ofta en ansvarsförsäkring (72 %), men är mindre ofta försäkrade mot sjukdom (20 %) eller arbetsoförmåga (36 %). Bara hälften av egenföretagarna bygger upp en pensionsreserv. Det innebär att de riskerar att hamna i fattigdom när de går i pension. Inom jordbruket och byggbranschen är de oftare än genomsnittet försäkrade mot risker, och i byggbranschen och sektorn för företagstjänster är det något vanligare med pensionssparande. EESK rekommenderar att man på lämpligt sätt informerar egenföretagare, då de ansöker om denna status, om konsekvenserna av låga social- och sjukförsäkringsavgifter samt om andra villkor och skyldigheter som startandet av ett företag medför.

4.1

Frågan om huruvida ett anställningsförhållande föreligger eller inte, och vilka rättigheter och vilket skydd som är kopplade till denna status, har de senaste åren på nytt hamnat i fokus i olika europeiska länder. Detta beror på att det skett betydande förändringar i företagens funktionssätt (med mer entreprenad och upphandling), samtidigt som kraven på mer flexibilitet och lättare "administrativa bördor" till stor del vunnit gehör hos lagstiftarna, vilket har lett till avreglering och en politik som syftar till att avskaffa "traditionella" former av anställningstrygghet.

4.2

Juridiskt sett har flera europeiska länder försökt att skapa en avgränsning genom att vidareutveckla definitionen av "anställningsförhållande" på grundval av olika kriterier. Det handlar om ett förhållande som kännetecknas av utförande av betalt arbete i utbyte mot ersättning, där den eventuella vinsten från detta betalda arbete går till uppdragsgivaren. Viktiga indikatorer i detta sammanhang är bl.a. det faktum att arbetet utförs under kontroll av en annan part och kräver att arbetstagaren står till förfogande. De inbegriper också det faktum att ersättningen är arbetstagarens enda – eller huvudsakliga – inkomstkälla och att han eller hon inte löper någon ekonomisk risk.

4.3

Kommittén begränsar sig till att ge råd till medlemsstaterna genom att föreslå bästa metoder. Ett bra exempel är den maltesiska modellen, som har visat sig framgångsrik.

När man ska bedöma anställningsstatus för en person som formellt sett är egenföretagare och vid första anblicken inte anses vara anställd, kan/ska man förutsätta att det råder ett anställningsförhållande och att den person för vilken tjänsten utförs är arbetsgivare om åtminstone fem av följande kriterier är uppfyllda vad gäller den person som utför arbetet:

4.4

Definitionerna skiljer sig åt inte bara mellan de olika europeiska länderna (9), utan också i EU-rätten. Denna otydlighet leder till stora problem i gränsöverskridande situationer. Den bristande samordningen mellan de nationella och europeiska regelverken i fråga om skillnaden mellan att åta sig arbete och att tillhandahålla tjänster gör begreppet egenföretagare till en problematisk fråga, särskilt vid gränsöverskridande arbete.

4.5

Ur ett internationellt perspektiv blir det allt svårare att avgöra om och när det är fråga om ett anställningsförhållande. Detta gäller i situationer där avtalsparternas rättigheter och skyldigheter inte är klart och tydligt fastställda, eller när större flexibilitet och avreglering gör det svårare att kontrollera huruvida det föreligger ett anställningsförhållande. Det gäller också när lagstiftarna skapar allehanda mellanformer eller helt enkelt ser möjligheten att bli egenföretagare över en natt som ett av de nya sätten att bedriva verksamhet.

4.6

Internationella arbetsorganisationen (ILO) varnade redan i ett tidigt skede för risken för missbruk av egenföretagande, vilket innebär att man kringgår arbetstagarnas rättigheter och det rättsliga skydd som vanligen är kopplat till ett anställningsförhållande. ILO nämner att missbruket blir möjligt på grund av en kombination av faktorer: lagstiftningen är antingen för begränsad eller tolkas för snävt, lagstiftningen är formulerad på ett sätt som gör att räckvidden och verkan är minimala, det föreligger ett anställningsförhållande, men det är oklart vem som är arbetsgivare, man tar inte itu med former av falskt egenföretagande och det brister i allmänhet i kontrollen av efterlevnaden.

4.7

I International Classification of Status in Employment definieras egenföretagande som arbete där ersättningen är direkt beroende av vinsten från produktionen av varor och tillhandahållandet av tjänster. Historiskt sett särskiljs på detta sätt tre huvudgrupper av egenföretagare: mikroföretag, småföretag och frilansare. Vid generalförsamlingen i juni 2006 antogs en rekommendation om anställningsförhållandet (rekommendation nr 198) (10). Huvudsyftet med denna rekommendation var att förbättra den nationella politiken för skydd av rättigheterna för arbetstagare som befinner sig i ett anställningsförhållande (artikel 1.4).

4.8

Samtidigt arbetade ILO mellan 2005 och 2007 med en vidareutveckling av de använda begreppen. Utöver ovannämnda rekommendation togs flera dokument fram som bl.a. ger en överblick över de gällande nationella bestämmelserna. Av översikterna framgår det tydligt att det finns ett växande behov av att utarbeta tydligare definitioner för att kunna göra åtskillnad mellan legitima former av egenföretagande och bedrägliga metoder som enbart syftar till att undvika eller kringgå arbetslagstiftning och andra rättsliga bestämmelser.

4.9

EESK rekommenderar att lösningen på särskilda problem rörande egenföretagare diskuteras inom ramen för den sociala dialogen på såväl europeisk som nationell nivå, och att organisationer som företräder egenföretagarnas intressen kan delta i den sociala dialogen.