This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52012DC0301
Recommendation for a COUNCIL RECOMMENDATION on the implementation of the broad guidelines for the economic policies of the Member States whose currency is the euro
Rekommendation till RÅDETS REKOMMENDATION om genomförande av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken för de medlemsstater som har euron som valuta
Rekommendation till RÅDETS REKOMMENDATION om genomförande av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken för de medlemsstater som har euron som valuta
/* COM/2012/0301 final - 2012/ () */
Rekommendation till RÅDETS REKOMMENDATION om genomförande av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken för de medlemsstater som har euron som valuta /* COM/2012/0301 final - 2012/ () */
Rekommendation till RÅDETS REKOMMENDATION om genomförande av de allmänna riktlinjerna
för den ekonomiska politiken för de medlemsstater som har euron som valuta EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT
DENNA REKOMMENDATION med beaktande av fördraget om Europeiska
unionens funktionssätt, särskilt artikel 136 jämförd med artikel 121.2, med beaktande av Europeiska kommissionens
rekommendation[1], som beaktar Europaparlamentets resolutioner[2], med beaktande av Europeiska rådets slutsatser, efter att ha hört ekonomiska och finansiella
kommittén, och av följande skäl: (1) Alltsedan sin tillblivelse
har Eurogruppen haft en nyckelroll och ett särskilt ansvar vid den ekonomiska
styrningen av euroområdet. Den ekonomiska krisen har tydligt visat hur nära
sammanflätat euroområdet är, vilket understryker behovet av en samstämmig
kollektiv politisk inställning som motsvarar de starka spridningseffekterna
inom euroområdet, så att en effektiv politisk samordning kan uppnås för snabba
insatser vid förändringar i det ekonomiska klimatet. (2) Rådet har utfärdat
landsspecifika rekommendationer till var och en av de medlemsstater som infört
euron. Dessa rekommendationer gäller ekonomiska utmaningar på nationell nivå
och är samtidigt av central betydelse för att säkra stabiliteten och tillväxten
i euroområdet som helhet. De medlemsstater som har infört euron har också
förbundit sig att genomföra en rad långtgående ytterligare politiska reformer
inom ramen för europluspakten med sikte på att öka konkurrenskraften, främja
sysselsättningen och bidra till de offentliga finansernas hållbarhet samt
stärka den finansiella stabiliteten. Den 2 mars 2012 undertecknade de
medlemsstater som har infört euron och åtta andra medlemsstater ett fördrag om
stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen i
vilket de enades om att alla deras planerade större ekonomiska politiska
reformer på förhand ska diskuteras och, när så är lämpligt, samordnas
sinsemellan. En förhandssamordning inom euroområdet, både genom
överlämnande av utkast till budgetplaner och genom diskussioner om viktiga
ekonomiska politiska reformplaner kommer att bidra till att hänsyn tas till de
nationella insatsernas spridningseffekter på euroområdet som helhet. (3) Väl genomtänkta budgetramverk
som stärker den inhemska finanspolitiska styrningen är ett centralt inslag i en
sund förvaltning av de offentliga finanserna, och bidrar till de offentliga
finansernas hållbarhet i hela euroområdet. Euroområdets stats- eller
regeringschefer förband sig i juli och oktober 2011 att införa nationella
finanspolitiska ramar i enlighet med direktivet om nationella budgetramverk och
detta redan i slutet av 2012 dvs. före direktivets tidsplan, och att även gå
längre än de krav som ingår där. Genom att den 2 mars 2012 underteckna fördraget
om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen
förband sig dessutom medlemsstaterna i euroområdet, tillsammans med åtta
medlemsstater utanför detta, att ytterligare stärka sin nationella
finanspolitiska styrning, främst genom att införa bindande regler för de
offentliga finanserna så att det medelfristiga målet kan uppnås. (4) Strävan efter finanspolitisk
konsolidering är ett centralt inslag i strategin för att övervinna krisen i
euroområdet. EU:s finanspolitiska ramverk möjliggör en differentiering av
medlemsstaternas konsolideringstakt, allt efter deras respektive
finanspolitiska manöverutrymme och makroekonomiska förhållanden. I stabilitets-
och tillväxtpakten och fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska
och monetära unionen är fokus riktat på det strukturella saldot, vilket gör det
möjligt att beakta konjunktureffekterna och engångsåtgärder för det nominella
saldot i de offentliga finanserna. Bedömningen av åtgärder som faktiskt
vidtagits efter rådets rekommendationer om en korrigering av alltför stora
underskott sker i strukturella termer. En lämpligt sammansatt konsolidering är
avgörande för att stärka förtroendet för att konsolideringen inom euroområdet
är av bestående natur samt för att begränsa den negativa kortsiktiga inverkan
på tillväxten. Tillväxtfrämjande utgifter, i synnerhet investeringsutgifter,
behöver prioriteras. I flera medlemsstater i euroområdet skulle produktiva
investeringsprojekt kunna tas fram, där både den privata och den sociala
avkastningen skulle bli högre än de nuvarande låga räntorna. Reformer av
långvariga rättigheter, främst hälso- och sjukvårdsrelaterade, behövs snarast,
för att stärka de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet. Lämpliga
skattepolitiska åtgärder, t.ex. att flytta skattebördan från arbete, bredda
skatteunderlaget och effektivare bekämpa skatteundandragande, skulle kunna
bidra till konsolideringen och samtidigt öka konkurrenskraften och skapa bättre
tillväxtvillkor (5) Stabilitet och ett väl
fungerande finanssystem är förutsättningar för att undvika ett ”förlorat
decennium” med långsam tillväxt i euroområdet och för att stärka investerarnas
förtroende. Eftersom ytterligare skuldsanering av bankerna är nödvändig, är det
viktigt att så sker under ordnade former och är förenligt med att man bevarar
ett tillräckligt kreditflöde till realekonomin. För att motverka den
framväxande finansiella fragmenteringen krävs ökad integrering av
tillsynsmyndigheternas strukturer och praxis liksom när det gäller gränsöverskridande
krishantering. (6) En ordnad avveckling av de
makroekonomiska obalanserna inom euroområdet är avgörande för hållbar tillväxt
och stabilitet i euroområdet. En process med minskningar av obalanserna har
påbörjats, men måste fortsättas på ett konsekvent sätt. Brådskan att korrigera
obalanser är större i länder med underskott, där reformer behövs för att
förbättra konkurrenskraften och underlätta en omfördelning av resurser till
sektorer som är exponerade mot internationell handel. Samtidigt kan länder med
överskott bidra till en ombalansering genom att avskaffa onödiga lagrelaterade
och andra restriktioner som omgärdar den inhemska efterfrågan, verksamhet som
inte exponerad för internationell handel samt investeringsmöjligheterna. (7) En förutsättning för fortsatt
utveckling av den ekonomiska unionen är att inse sambandet mellan euroområdets
ekonomier och de fördelar som stabilitet i denna monetära union kan ge dess
medlemmar och EU i stort. Framöver kommer euromedlemsstaterna att behöva fördjupa
sin integration för att uppnå en fullständig ekonomisk och monetär union[3]. HÄRIGENOM REKOMMENDERAS att de
medlemsstater som har infört euron vidtar enskilda och och kollektiva åtgärder,
utan påverkan på rådets befogenheter vid samordningen av medlemsstaternas
ekonomiska politik, men särskilt vid samordningen av den ekonomiska politiken inom
ramen för Eurogruppen under perioden 2012–2013 i syfte att uppnå följande: 1. Att stärka Eurogruppens
arbetsmetoder så att den kan ansvara för den kollektiva politiska inställningen
i euroområdet, snabbt reagera på förändringar i det ekonomiska klimatet samt
leda samordningen av den ekonomiska politiken inom den förstärkta
övervakningsramen som omfattar euroområdet. 2. Att påbörja ett konkret
politiskt samarbete i Eurogruppen genom att utbyta information och diskutera
budgetutkast och planer om större reformer med potentiella spridningseffekter
inom euroområdet. Att säkerställa att den typ av reformer blir genomförda som
behövs för ett stabilt och starkt euroområde, exempelvis genomförande av rådets
rekommendationer till enskilda euromedlemsstater som, förutom att åtgärda
problem på nationell nivå, har effekter på euroområdet som helhet. 3. Att stärka budgetdisciplinen
och de finanspolitiska institutionerna både på nationell och regional/lokal
nivå, vilket ökar marknadens förtroende för de offentliga finansernas
hållbarhet på medellång och lång sikt i euroområdet. Att i och med
överenskommelsen mellan euroområdet stats- eller regeringschefer i juli och
oktober 2011 respektive den 2 mars 2012, tidigarelägga införlivandet av
direktivet om nationella budgetramar till slutet av 2012 och ytterligare stärka
den finanspolitiska styrningen, främst genom att i den nationella
lagstiftningen i alla euroområdets medlemsstater införa reglerna om strukturell
balans i de offentliga finanserna samt om de automatiska
korrigeringsmekanismerna. 4. Att säkerställa en samstämmig
kollektiv finanspolitisk inställning i euroområdet genom att fortsätta den
finanspolitiska konsolideringen enligt rådets rekommendationer och beslut, i
linje med reglerna i stabilitets- och tillväxtpakten, som tar hänsyn till varje
lands specifika makroekonomiska situationen. Medlemsstater som drabbats av
betydande och potentiellt stigande riskpremier bör begränsa avvikelserna från
de nominella saldomålen också vid sämre makroekonomiska förhållanden än väntat.
Andra medlemsstater bör låta de automatiska stabilisatorerna spela sin roll
enligt den strukturellt grundade anpassningsbanan och vara beredda att se över
konsolideringstakten, om de makroekonomiska förhållandena skulle försämras
ytterligare. De offentliga utgifternas och inkomsternas sammansättning bör
återspegla utgiftsposternas och inkomstskällornas tillväxteffekter. I synnerhet
bör hela det tillgängliga finanspolitiska utrymmet användas för att främja
offentliga investeringar inom euroområdet, även genom att ta hänsyn till
gränsöverskridande skillnader i finansieringskostnaderna. 5. Att vidta åtgärder så att det
finansiella systemets funktion och stabilitet förbättras inom euroområdet.
Påskynda utvecklingen mot en mer integrerad finansiell struktur, bestående av
banktillsyn och gränsöverskridande krislösning som bygger på lämpliga
överenskommelser om bördefördelning. 6. Att genomföra
strukturreformer som – tillsammans med den differentierade finanspolitiska
inställningen – skulle främja en ordnad avveckling av makroekonomiska obalanser
inom euroområdet, bland annat åtgärder på nationell nivå som motsvarar den
landspecifika situationen och tar hänsyn till rådets rekommendationer till
enskilda medlemsstater i euroområdet. Utfärdad i Bryssel den På
rådets vägnar Ordförande [1] COM(2012) 301. [2] P7_TA (2012) 0048 och P7_TA (2012) 0047. [3] Se avsnitt 2.1 i KOM (2012) 299.