14.3.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 76/66

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) anser att de mål som EU har fastställt som grund för det nya utvecklingspartnerskapet mellan EU och Stillahavsområdet är ambitiösa och omfattande. Kommittén anser dock att riktlinjerna för genomförandet inte är tillräckligt tydliga, och att de främst fokuserar på miljöskydd och skyddet av den biologiska mångfalden i regionen. Kommittén håller med om att man genom synergier med andra organisationer måste bekämpa effekterna av klimatförändringarna, som påverkar all nationell och multilateral utvecklingspolitik utan undantag, och inte bara har ekonomiska följder utan också sociala. Problemen förknippade med effekterna av klimatförändringarna bör för övrigt på ett systematiskt sätt tas med i miljöpolitiken i denna region, så att man kan påverka beteenden och genomföra sammanhängande åtgärder.

1.2

EESK anser dock att för att detta mål ska kunna uppnås behövs det integrerade åtgärder och integrerad verksamhet för hållbar utveckling i de berörda länderna i syfte att maximera stödets effekt och utnyttja synergierna mellan alla åtgärder genom att aktivt involvera också lokala aktörer med hjälp av planering på medellång och lång sikt.

1.3

Det är viktigt att meddelandet hänvisar till att ett lands ekonomiska utveckling är beroende av ett fullt utnyttjande av de demokratiska rättigheterna och demokratins stabilitet. Tyvärr nämns situationen i Fiji, där det diktatoriska systemet fortfarande hindrar landets medborgare att åtnjuta grundläggande rättigheter, bara i förbifarten, trots att den skulle förtjäna en mer bestämd och samstämmig ståndpunkt från EU:s sida.

1.4

Definitionen av det nya utvecklingspartnerskapet bör utnyttjas som möjlighet att fastställa principer och villkor som kan fungera som EU:s riktlinjer gentemot alla länder som mottar gemenskapsstöd, med utgångspunkt i en full tillämpning av Cotonouavtalet. Dessutom bör man i alla länder säkerställa att demokratin tillämpas fullt ut genom ett fullständigt åtnjutande av de grundläggande rättigheterna och arbetstagarnas rättigheter samt deltagande i det demokratiska livet.

1.5

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt kvinnornas allvarliga och oroväckande ställning i alla länder i området, eftersom de är berövade de mest grundläggande rättigheterna. Kvinnors rättigheter och skyddet av kvinnor bör spela en viktig roll i alla frågor som rör förbindelserna mellan EU och Stillahavsområdet. Det omfattande könsrelaterade våldet och det låga antalet kvinnor i beslutsprocesser och på toppositioner oroar EESK och dess partner och bör inta en mer framträdande plats i kommissionens dokument och i framtida verksamhet.

1.6

EESK anser fortfarande att det är avgörande att arbetsmarknadens parter och det civila samhället som helhet utvecklas i denna region, liksom i andra regioner som har ingått avtal med EU. Därför är det nödvändigt att främja och genomföra lämpliga instrument som i praktiken gör det möjligt att uppnå detta mål. Kommittén är medveten om de svårigheter som är förknippade med regionens geografiska läge, och som också begränsar strukturerade bilaterala förbindelser, men anser att det skulle vara särskilt nyttigt att inrätta ett nätverk och en gemensam kommitté på regional och nationell nivå och om möjligt för hela området. Dessa strukturer för deltagande bör underlätta för arbetsmarknadens parter och det civila samhället att delta i alla skeden av utformningen, genomförandet och övervakningen av avtalen. Detta bör bli en absolut princip. Det behövs ett initiativ för att främja inrättandet av ett verkligt ekonomiskt och socialt råd i regionen, bland annat för att stärka den sociala och civila dialogen och alla lokala aktörers kapacitetsuppbyggnad, och till detta behövs särskilt finansiellt stöd.

1.7

EESK anser att man bör prioritera en samordning mellan de olika EU-åtgärderna via de av kommissionens generaldirektorat som deltar i programmen och Europeiska utrikestjänsten och Världshandelsorganisationens engagemang i området. Samordningen är nödvändig med tanke på de små statsförvaltningarna i de berörda länderna. Ett sådant tillvägagångssätt kan ge möjlighet till kraftfulla åtgärder från Europeiska utrikestjänstens sida i hopp om att EU kommer att stärka sina utrikespolitiska insatser med hjälp av större samordning mellan EU-länderna.

1.8

Kommissionen lägger i sitt meddelande stor vikt på klimatet. EESK konstaterar dock att ekonomisk utveckling är en förutsättning för att klimatproblemet ska kunna hanteras. För att säkerställa en hållbar och integrerad tillväxt för alla, som främjar regionens utveckling, anser kommittén att det är avgörande att säkerställa samstämmighet mellan utvecklingspolitik och miljöskyddsåtgärder, liksom inom andra politikområden, såsom handel, fiske, jordbruk, livsmedelssäkerhet, forskning och stöd till mänskliga rättigheter och demokrati. Kriterierna för beviljande av stöd bör grundas på väldefinierade och på förhand fastställda indikatorer, även när det gäller den efterföljande övervakningen av programmen och genom samordning av de olika givarna.

1.9

EESK håller med om att man bör skilja på åtgärder som rör AVS-länder och sådana som rör utomeuropeiska länder, med beaktande av de olika förhållandena i de enskilda länderna vad gäller institutionell struktur och utveckling, för att kunna optimera de regionala integrationsmöjligheterna. Även de utomeuropeiska territoriernas situation bör utvärderas, eftersom de är mer utvecklade än andra länder och redan erhåller finansiering från Europeiska utvecklingsfonden och bilateralt bistånd. Sådana åtgärder bör samordnas med program för andra länder i regionen. Dessa territorier kan tjäna som en viktig referensram för att sprida de rättigheter, de värderingar och den goda praxis som kännetecknar EU:s politik inriktad på inkluderande tillväxt.

1.10

Vad gäller handelsavtal bör man, trots de aktuella svårigheterna, rikta in sig på ett avtal för hela området som går utöver bilaterala avtal, dock med hänsyn till att det i handelssammanhang rör sig om små ekonomier, frånsett fiskesektorn.

1.11

EESK anser också att EU, via den berörda FN-kommissionen, noga bör följa förhandlingarna om den havsrättskonvention som rör KONTINENTALSOCKELN, särskilt när det gäller det område som behandlas i detta yttrande.

2.1

Som bekant har EU bildat olika partnerskap i Stillahavsområdet. Detta nya partnerskap omfattar 15 oberoende östater (1), fyra utomeuropeiska länder (2) och territorier (ULT), Stillahavsöarnas forum samt Australien och Nya Zeeland – nyckelmedlemmar i forumet och likasinnade partner. Efter strategin från 2006 är målet att befästa EU:s roll i regionen, dels för att EU är den näst största bidragsgivaren efter Australien och dels för att bidra till den ekonomiska och sociala utvecklingen i hela regionen, och samtidigt erkänna behovet av att säkerställa fullständig respekt för rättigheter samt konsolidera de demokratiska institutionerna.

2.2

EU avser att använda detta meddelande, som tar sin utgångspunkt i Cotonouavtalet, till att fokusera sina insatser i Stillahavsområdet som region på följande huvudmål i enlighet med EU:s agenda för förändring (3):

EU erkänns av lokala partner och aktörer som en ledare i kampen mot klimatförändringarna och deras konsekvenser och avser att befästa sin närvaro i regionen på ett ansvarsfullt sätt.

2.3

De flesta östater och öterritorier består fortfarande av ett litet område i befolkningsmängd mätt, men stort i omfång och variation. Detta innebär många problem på grund av regionens särskilda geografiska läge, vilket gör den till en ömtålig och känslig helhet förenad bland annat av det marina ekosystemet, som har ett unikt värde som förtjänar uppmärksamhet och skydd.

2.4

Det är inte ett mål som är lätt att uppnå, inte bara av de orsaker som nämns i meddelandet, utan också på grund av de begränsningar som den ekonomiska krisen innebär för EU:s utrikespolitik, vilket också kan komma att påverka det framtida Cotonouavtalet efter 2020. Dessa länders läge gör dem emellertid till ett område av geostrategisk betydelse även för EU, med tanke på att de ligger nära länder som Kina och Japan. I detta hänseende vore det mycket bra att i högre grad engagera och dra nytta av de utomeuropeiska länderna och territorierna i syfte att sprida EU:s politik, programgenomförande och rättskultur, med tydliga ömsesidiga fördelar.

3.1

Meddelandet uppmärksammar klimatförändringarnas konsekvenser och de allvarliga återverkningarna i hela regionen både vad gäller ekosystemets stabilitet och till och med dess existens, och risken för en allt mer obalanserad hållbar tillväxt i de berörda länderna ur en strikt ekonomisk och budgetmässig synvinkel, men också politiskt och socialt, vilket kan mångfaldiga riskerna och därmed begränsa förverkligandet av FN:s millennieutvecklingsmål.

3.2

Man uppmärksammar även behovet av att de olika internationella givarna integrerar sina bilaterala och multilaterala insatser, som för närvarande är alltför splittrade, så att de blir fullt effektiva. De finansiella instrumenten och effekten av själva biståndet ska förbättras.

3.3

Behovet av samordning med internationella institutioner. Kommissionens meddelande nämner främst Förenta nationerna vad gäller klimatförändringarnas effekter.

3.4

Vidare uppmärksammas det regionala samarbetet och behovet av att förbättra (och t.o.m. utforma) sektorsprogram och utvecklingsplaner som stöds av regionala organisationer för att främja en integrerad strategi för bistånd och förvaltningen av den samt för själva strategierna för regionens utveckling.

3.5

En dialog med lokala institutionella aktörer är viktig för att utforma stödprogram och för att dela ansvaret för deras genomförande.

3.6

Man betonar att insatsernas effektivitet bör ökas, med fokus på behovet av att tillsammans med mottagarländerna införa gemensamma mekanismer för övervakning, förvaltning och genomförande. I detta sammanhang finns behov av mer specifik information.

3.7

Analys av multilaterala och bilaterala givares metoder för genomförande av bistånd, och ett åtagande att anpassa metoderna för genomförande av bistånd för att ta itu med de svårigheter som små förvaltningar i öländer och territorier i Stillahavsområdet möter. Man framhåller mottagarländernas svårigheter att inkludera stödet i nationella utvecklingsprogram, vilket kräver riktade insatser för att förbättra de nationella institutionernas kapacitetsutveckling.

3.8

Meddelandet uttrycker oro över kränkningarna av de grundläggande rättigheterna i Fiji. Kommissionen avser att följa upp dessa, utan att särskilt nämna några eventuella ytterligare villkor för beviljande av bistånd.

4.1

Kommissionen är i det stora hela otydlig när det gäller hur EU avser att fastställa och stärka insatserna utöver de kortsiktiga målen, som visserligen är viktiga, men ofullständiga, om vi vill påverka regionens framtida hållbarhet. Det handlar om en unik och stor region, som omfattar ett stort antal små och mycket små länder vad gäller befolkningsantal, men som täcker ett stort geografiskt område. Länderna har olika strategier och olika uppfattning om behovet av insatser som syftar till en hållbar utveckling på lång sikt, och olika syn på de regler som ska tillämpas på nationell nivå och i territorialvatten och de internationella vatten som markerar gränserna mellan länderna.

4.2

EESK anser att det behövs en integrerad strategi på lång sikt, med delat ansvar mellan alla aktörer som arbetar i området, oavsett om de är internationella institutionella aktörer, andra länder eller lokala aktörer. Kommissionens förslag till partnerskap måste beakta förhandlingarna om översynen av EU:s nya budget, de nya prioriteringar som fastställs i millennieutvecklingsmålen efter 2015 och upptakten till omförhandling av Cotonouavtalet.

4.3

I de mål som anges skulle det vara lämpligt att ägna mer uppmärksamhet åt en integrerad utveckling av Stillahavsområdet, åt utvecklingspolitik och åt insatsområden. Exempelvis nämns jordbruk och livsmedelssäkerhet bara i samband med konsekvenserna av klimatförändringarna i regionen. Jordbruket är grunden för att människor ska kunna leva på landsbygden. Även om jordbruket främst fokuserar på självförsörjningen – endast sockerrörs- och palmoljeproduktionen har viss betydelse för exporten – finns det problem med förvaltningen av naturresurserna och en hållbar användning av jordbruksmarken. Vi noterar att vissa av de berörda länderna genom den europeiska reformen av politiken för socker 2006 förlorade sin privilegierade ställning och därmed också arbetstillfällen.

4.4

Meddelandet fokuserar främst på de risker som klimatförändringarna medför, vilket är en avgörande fråga för vissa länders och ekosystemets överlevnad (högre vattennivåer, regnskogar som försvinner, salthaltigt grundvatten, stigande havstemperatur, osv.). Kommissionen föreslår därför att resurserna i första hand tilldelas detta område. Man bör dock stärka sammanhängande och integrerade program för en hållbar utveckling och tillväxt, med åtaganden som fastställs av mottagarländerna. I detta syfte vore det önskvärt att även den privata sektorn, särskilt små och medelstora företag, medverkar.

4.5

EESK anser att det behövs ett strategisk, integrerat tillvägagångssätt för bistånd, och meddelandet är en god början. Samarbetet mellan kommissionens olika generaldirektorat, särskilt GD Utveckling och samarbete – EuropeAid, GD Havsfrågor och fiske, GD Handel, GD Hälsa och konsumentskydd, GD Forskning samt Europeiska utrikestjänsten bör, trots de framsteg som gjorts, främjas och samordnas bättre (4) för att göra EU:s politik mer enhetlig.

4.6

I synnerhet fiskesektorn, som är mycket viktig för alla länder i Stillahavsområdet, men även för EU med tanke på den stora exporten till EU-länderna (särskilt av tonfisk), bör tillgodoses i högre grad i insatserna, eftersom det är nödvändigt att upprätthålla produktionens och ekosystemets hållbarhet och förebygga överfiske, som kan äventyra fiskesektorns framtid. EESK välkomnar de åtgärder som vidtagits av EU i kampen mot olagligt fiske genom tillämpningen av EU:s förordning som syftar till att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU). Kommissionen har på basis av förordningen meddelat två länder i regionen (Vanuatu och Fiji) att det är möjligt att de kommer att klassificeras som icke-samarbetande tredjeländer i kampen mot olagligt, orapporterat och oreglerat fiske.

4.6.1

Av dessa skäl bör EU behålla förmånsordningarna med AVS-länderna, vilket inträffat nyligen i vissa länder i området (5), trots att unionen måste ta hänsyn till risken för snedvridning av konkurrensen i förhållande till andra operatörer i sektorn.

4.6.2

EESK erkänner de objektiva svårigheterna på detta område, och välkomnar de tre avtal (partnerskapsavtal om fiske) som ingåtts med Kiribati, Salomonöarna och Mikronesien, men hoppas att man kan nå en övergripande överenskommelse med alla berörda länder om de regler som ska gälla i territorialvatten och internationella vatten i detta område.

4.7

I samband med samordningen av olika insatser för att stödja handeln, vilket med rätta betonas i meddelandet, hänvisar inte kommissionen till WTO:s verksamhet i regionen, även om sex öländer i Stillahavsområdet är medlemmar i denna organisation och drar nytta av program och särskilda fördelar.

4.8

Handel (WTO): Fiji, Papua Nya Guinea, Salomonöarna, Tonga, Samoa och Vanuatu är medlemmar i WTO, som med olika anslutningsavtal strävar efter att säkerställa ett integrerat och stabilt handelssystem på regional nivå för att maximera fördelarna, använda resurserna effektivare och uppnå stordriftsfördelar.

4.8.1

WTO inrättade ett representationskontor för Stillahavsöarna (Pacific Islands Forum Representative Office) i Genève år 2004, i syfte att underlätta en ökad integration av administrativa system och främja kapacitetsuppbyggnad inom handeln och den multilaterala agendan, som är avgörande för dessa små ekonomier.

4.8.2

Det förefaller allt mer värdefullt för EU att, bland annat på grundval av det förnyade Cotonouavtalet, etablera nära och strukturerade förbindelser med representationskontoret i Genève och med WTO. Samordning krävs, framför allt på grund av den begränsade storleken på den statliga förvaltningen i många av dessa länder. Detta gör det möjligt att samordna stödinsatserna för dessa ekonomier med hjälp av program för tekniskt bistånd, som redan finns men som inte samordnas på multilateral nivå. Förutom detta bör vi nämna den långa perioden av minskad och instabil ekonomisk tillväxt, med stora skillnader mellan länderna – Papua Nya Guinea och Salomonöarna har dragit fördel av en större tillväxt på grund av råvarupriserna, medan Fiji och Samoa, som redan har svaga ekonomier, har varit tvungna att hantera konsekvenserna av naturkatastrofer (6).

4.8.3

Dessutom bör särskild uppmärksamhet ägnas åt utvecklingen av små och medelstora företag, skapandet av regionala stödtjänster till små och medelstora företag, vilket bör uppmuntras och etableras på multilateral nivå med hjälp av befintliga resurser och program i WTO, IMF och Världsbanken, också när det gäller landsbygdsutveckling.

4.9

Kommissionens meddelande nämner helt riktigt de sociala risker som dessa öar står inför på grund av dålig ekonomisk utveckling, utvandring av kvalificerad arbetskraft som inte kan hitta arbete på plats och de sociala konsekvenserna av klimatförändringarna. Enligt uppgifter från Världsbanken ingår Salomonöarna, Vanuatu, Samoa, Kiribati, Östtimor och Tuvalu i de minst utvecklade länderna (MUL) och har omfattande fattigdom. I Papua Nya Guinea, det största landet i Stillahavsområdet, lever mer än 40 % av befolkningen under fattigdomsgränsen. Dessa uppgifter har betydelse för uppnåendet av millennieutvecklingsmålen, och det behövs samordnade insatser på internationell nivå. Meddelandet hänvisar dock inte till arbetet i de olika FN-organen för att stödja den ekonomiska och sociala utvecklingen.

4.9.1

FN-organens olika program är absolut nödvändiga och bör uppmuntras av kommissionen, eftersom de bidrar till att skapa den nödvändiga medvetenhet och kapacitetsuppbyggnad som krävs för att ”absorbera” och förbättra stödet från olika givare, däribland EU. Dessutom tenderar de att överlåta mer ansvar till nationella institutioner, arbetsmarknadens parter och det civila samhället och stimulerar skapandet av deltagandebaserade demokratiska institutioner.

5.1

Stillahavsöarna betraktas av internationella finansinstitut som några av de minst gynnade områdena i världen. De är isolerade, glesbefolkade, emigrationen är hög, utbildningsnivån är låg och det finns betydande brist på specifik kompetens inom handel och internationell ekonomisk verksamhet.

5.1.1

Särskilt situationen för ungdomar verkar bli allt svårare på grund av olika faktorer såsom geografisk isolering, begränsningar för ekonomisk utveckling (små ekonomier som är dåligt integrerade med varandra och små inhemska marknader) och befolkningstillväxt med en snabbt ökande andel ung arbetskraft (7). Australien har lanserat ett stödprogram för säsongsarbetare från de minst gynnade Stillahavsländerna. Sådana åtgärder bör även främjas och genomföras i andra länder i området.

5.1.2

Kvinnornas situation är mycket allvarlig och oroande på grund av omfattande utnyttjande och förnedring och de mycket begränsade framstegen i sökandet efter effektiva lösningar. Kvinnorna är fortfarande mycket diskriminerade både på grund av ett nästan obefintligt deltagande på den formella arbetsmarknaden och i det politiska livet och på grund av de utbredda kränkningarna av de grundläggande rättigheterna genom ihållande och utbredda våldshandlingar i alla länder. Detta är inte enbart en kulturell fråga, utan det handlar också om att erbjuda möjligheter till arbete, integration och delaktighet. Man bör särskilt hänvisa till EU:s handlingsplan för jämställdhet och kvinnors egenmakt i utvecklingssamarbetet (2010–2015), som bland annat efterlyser användning av exakta indikatorer för kvinnors deltagande i de nationella institutionerna.

5.2

Respekten för mänskliga rättigheter och demokrati är grundläggande förutsättningar för EU:s politik för stöd och samarbete. Dessa inkluderar också fackföreningsfrihet, som är erkänd internationellt i åtta grundläggande ILO-konventioner.

5.3

Även Cotonouavtalet erkänner det grundläggande värdet av respekten för mänskliga rättigheter och demokratiska institutioner för skapandet av en stabil och välmående ekonomi. Trots att meddelandet handlar om en regional strategi ägnar det tyvärr inte tillräcklig uppmärksamhet åt frågan om de allvarliga kränkningar som sker framför allt på Fiji, den näst största ön i regionen i fråga om storlek och befolkning.

5.4

Situationen i Fiji är oacceptabel: Regeringen, som leds av en militärjunta sedan kuppen 2006, inledde en aggressiv kampanj 2011 för att avveckla fackföreningsrörelsen och beröva de fijianska arbetarna deras grundläggande rättigheter, i strid mot ILO-konventionerna 87 och 98, som ratificerats av regeringen. Avskaffandet av yttrandefriheten, mötes- och föreningsfriheten, användningen av tortyr och misshandel, våldet mot kvinnor och barn samt avskaffandet av de mest grundläggande rättigheterna för arbetstagare gör Fiji till ett symboliskt fall som EU inte längre kan tolerera. Trots att artikel 96 i Cotonouavtalet tillämpas anser EESK att det krävs en starkare insats på Fiji, även med tanke på de kommande valen 2014 och arbetet med att utforma den nya konstitutionen.

5.5

Situationen på Fiji diskuterades på nytt vid ILO:s styrelsemöte i november 2012, där man antog en resolution om frågan, även mot bakgrund av den fijianska regeringens beslut nyligen att avvisa ILO:s delegation på uppdrag i landet med mandat av ILO:s styrelse (8). EU kan inte underlåta att hantera frågan på ett konsekvent sätt tillsammans med de medlemsstater som också fördömt situationen i ILO:s regi.

5.6

Det civila samhällets möjligheter att handla är i det här fallet svåra, nästan obefintliga. Det är uppenbart att det civila samhällets mest grundläggande rättigheter kränks, i strid mot alla demokratiska principer, och EESK kan inte acceptera förhalningar i samband med sådana kränkande handlingar. EESK bör föra sin ståndpunkt vidare till de övriga EU-institutionerna och agera därefter (9).

5.7

Vi måste agera mer beslutsamt, både direkt och på bilateral nivå, när det gäller att fastställa de villkor som krävs för beviljande av gemenskapsstöd, och på så sätt visa att EU:s medlemsstater har en gemensam ståndpunkt beträffande de mänskliga rättigheterna som stämmer överens med EU:s grundläggande och icke-förhandlingsbara principer.

6.1

EESK anser att det organiserade civila samhällets deltagande är den grund på vilken man kan bygga olika former av partnerskap för att uppnå målen för ekonomisk och social sammanhållning. Dess roll är ännu viktigare i förhållande till mänskliga rättigheter och demokrati, som är ett villkor för att kunna dra nytta av EU:s stöd- och samarbetspolitik.

6.2

Det organiserade civila samhällets deltagande är ett prioriterat mål också på detta område, trots minst två objektiva hinder: för det första, de speciella geografiska förhållandena, öarnas sårbarhet och den utspridda befolkningen, som gör det mycket svårt att utöva denna rättighet, och för det andra frågan om utövandet av demokrati och det organiserade civila samhällets aktiva deltagande i institutionernas verksamhet.

6.3

EESK uppmanar dock till att vidta alla tänkbara åtgärder för att engagera företrädare för lokala samhällen i utformningen, genomförandet och övervakningen av EU-projekt, särskilt sådana som rör miljöskydd, social och civil dialog, utveckling och försvar av rättigheter och demokrati.

6.4

EESK efterlyser snabba åtgärder för att skapa ett partnerskap mellan EU och Stillahavsområdet, med deltagande av det organiserade civila samhället, för att effektivare hantera problemen i området (10), och uppmanar till att inrätta en särskild kommitté för övervakning av programmen, som en grundläggande del av deltagandet.

7.1

De åtgärder som rekommenderas av EU med fokus på klimatförändringarnas risker i Stillahavsområdet stöds bara delvis av EESK, eftersom det saknas en integrerad strategi för en hållbar utveckling av området.

7.2

Man bör främja och söka efter ett bättre samordnat tillvägagångssätt mellan Europeiska utrikestjänsten och de olika generaldirektoraten inom kommissionen för att fastställa enhetliga och strategiska program som fokuserar tillgängliga resurser på miljöskydd och fiske, men också på integrerade program för en hållbar utveckling och landsbygdsutveckling.

7.3

EESK stöder åsikten att dialogen med de lokala institutionerna måste stärkas, men man måste också säkra ett mer systematiskt deltagande av det civila samhället, i form av ett permanent grupp för utvärdering av bistånd och analys av dess effekt.

7.4

EESK anser att det är nödvändigt att fortsätta mötena mellan alla givare och mottagarländer för att säkerställa den samordning av program som kommissionen betonar. Biståndets ändamål och utvärderingen av biståndets effektivitet är fortfarande grundläggande faktorer. I detta hänseende är det viktigt med förebyggande information och utbildning samt övervakning genom en gemensam kommitté inriktad på arbetsmarknadens parter och det civila samhället.

7.5

Som redan nämnts bör man stärka utvärderingen av respekten för grundläggande mänskliga rättigheter, av kvinnornas oacceptabla ställning i regionen, de få arbetsmöjligheterna för ungdomar, det civila samhällets roll i alla länder och i synnerhet den särskilda situationen på Fiji.