26.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 56/31

—

med beaktande av artikel 196 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i vilken det föreskrivs att unionen ”ska främja samarbetet mellan medlemsstaterna i syfte att förbättra effektiviteten hos systemen för förebyggande av och skydd mot naturkatastrofer och katastrofer som orsakas av människor”,

—

med beaktande av artikel 122 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av artikel 222 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (solidaritetsklausulen) som fastställer att unionen ”och dess medlemsstater ska handla gemensamt i en anda av solidaritet om en medlemsstat utsätts för en terroristattack eller drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor”,

—

med beaktande av artikel 23 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av de så kallade Osloriktlinjerna från 1994, som setts över 2001, för användning av militära och civila försvarsresurser vid katastrofinsatser,

—

med beaktande av det europeiska samförstånd om humanitärt bistånd som undertecknades den 18 december 2007 av rådets och kommissionens ordförande samt Europaparlamentets talman,

—

med beaktande av kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet av den 26 oktober 2010 med titeln ”Förstärkning av den europeiska insatskapaciteten vid katastrofer: civilskyddets och det humanitära biståndets roll” (KOM(2010)0600),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet av den 5 mars 2008 om förstärkning av EU:s insatskapacitet vid katastrofer (KOM(2008)0130),

—

med beaktande av rapporten från Michel Barnier med titeln ”En europeisk civilskyddsstyrka: Europe Aid”, som offentliggjordes i maj 2006,

—

med beaktande av rådets slutsatser från den 14 december 2010, där rådet välkomnar de mål som ställs upp i kommissionens meddelande av den 26 oktober 2010 om att göra de europeiska katastrofinsatserna mer förutsägbara, effektiva, ändamålsenliga, samstämda och synliga,

—

med beaktande av rådets slutsatser från december 2007 med uppmaning till kommissionen att åstadkomma optimalt utnyttjande av gemenskapens civilskyddsmekanism och att stärka samarbetet mellan medlemsstaterna,

—

med beaktande av rådets beslut 2007/162/EG, Euratom, av den 5 mars 2007 om inrättande av ett finansiellt instrument för civilskydd (1) och rådets beslut 2007/779/EG, Euratom, av den 8 november 2007 om inrättande av gemenskapens civilskyddsmekanism (2),

—

med beaktande av sina resolutioner av den 14 december 2010 om inrättandet av en snabbinsatsstyrka för EU (3), av den 10 februari 2010 om den jordbävning som nyligen drabbade Haiti (4), av den 16 september 2009 om skogsbränderna under sommaren 2009 (5), av den 19 juni 2008 om förstärkning av EU:s insatskapacitet vid katastrofer (6) och av den 4 september 2007 om naturkatastrofer (7),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och yttrandena från utskottet för utveckling, utskottet för utrikesfrågor och utskottet för regional utveckling (A7-0283/2011), och av följande skäl:

A.

EU och dess medlemsstater står inför många risker, såsom jordbävningar och tsunamier, bränder och skogsbränder, översvämningar och jordskred, industri- och kärnkraftsolyckor, terroristattacker, naturkatastrofer och pandemier. Antalet naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människor som drabbar unionen och dess medborgare liksom andra länder och regioner runtom i världen har ökat dramatiskt och blivit allt allvarligare. Ett tragiskt exempel på detta är den allvarliga katastrofen i Japan nyligen, då landet drabbades av en kombination av jordbävning, tsunami och kärnkraftsolycka, vilket ledde till motsvarande ökning i förluster av människoliv, ekonomiska och sociala skador samt skador på miljön och kulturarvet. Vi kan inte utesluta möjligheten av att sådana extrema händelser av oförutsägbar omfattning kan inträffa när som helst. Den europeiska insatskapaciteten vid katastrofer skulle då vara till ytterst stor nytta, eftersom den nationella kapaciteten i sådana fall kan bli maximalt ansträngd.

B.

Svår torka och skogsbränder i EU har blivit allt vanligare och mer omfattande. Därför är det viktigt med mer forskning på detta område för att förbättra riskbedömningsmekanismerna, systemen för förebyggande åtgärder och medlen för att bekämpa dessa fenomen.

C.

Till följd av att takten i klimatförändringarna ökar och naturtillgångarna tar slut blir det alltmer sannolikt att naturkatastroferna kommer att bli allvarligare och inträffa oftare.

D.

Parterna i Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) erkände 2008 i handlingsplanen från Bali sambandet mellan katastrofriskreducering och klimatförändringar.

E.

UNFCCC:s ram för anpassning från Cancún 2010 innebar att man formellt erkände katastrofriskreduceringen som en viktig del av anpassningen till klimatförändringarna och uppmanade regeringarna att överväga att sammankoppla anpassningsmål med Hyogoramen för åtgärder.

F.

Den senaste tidens tragedier, såsom jordbävningen i Haiti och översvämningarna i Pakistan, har visat att de huvudsakliga verktyg som EU har att tillgå för katastrofinsatser (humanitärt stöd och EU:s civilskyddsmekanism) fungerade som avsett utifrån omständigheterna, men att samordningen av EU:s insatskapacitet vid katastrofer som drabbar unionen, såväl inom som utanför unionens gränser, behöver stärkas ytterligare och att det även finns utrymme för förbättringar så att EU:s insatser som helhet blir mer ändamålsenliga, effektiva, samstämda och synliga.

G.

Europaparlamentet konstaterar dessutom att alla de kriser som inträffat, i synnerhet tsunamikrisen den 26 december 2004, har visat på problem i form av brist på systematiska scenarier eller protokoll för insatser på EU-nivå för att hantera riskerna, samt på de alltför osynliga EU-insatserna i förhållande till insatserna totalt.

H.

Olika arrangemang med på förhand utvalda resurser från medlemsstaterna och EU-finansierade resurser har testats med framgång i pilotprojekt som Europaparlamentet tog initiativ till (8).

I.

Europaparlamentet har konsekvent uppmanat kommissionen att lägga fram lagstiftningsförslag om inrättande av en europeisk civilskyddsstyrka, med full respekt för subsidiaritetsprincipen och som komplement till medlemsstaternas insatser, i linje med artikel 196 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

J.

I enlighet med solidaritetsklausulen i artikel 222 i EUF-fördraget är medlemsstaterna skyldiga att bistå varandra när naturkatastrofer eller katastrofer som orsakats av människor inträffar på EU:s territorium.

K.

Det är viktigt med omedelbar samordning, samstämdhet och kommunikation inom EU och med internationella aktörer. Den nuvarande europeiska samordningen på fältet med olika arbetsgrupper och olika befälsordningar medför oundvikligen dubbelarbete och överlappning, vilket leder till höga personal-, samordnings- och effektivitetskostnader. EU måste mot bakgrund av den ekonomiska och finansiella krisen utveckla ett skyddssystem baserat på en sammanslagning och en rationalisering av befintliga medel, utan att öka de totala utgifterna.

L.

Efter den katastrof som nyligen drabbade Japan bad den japanska regeringen EU att bilda en enda civilskyddsstyrka för hjälpinsatser – samordnad av Europeiska kommissionen – i stället för att skicka flera civilskyddsstyrkor vid olika tillfällen från olika medlemsstater. Eftersom insatserna vid denna katastrof var bättre samordnade blev EU:s samlade stöd mer kostnadseffektivt och samverkan och synligheten ökade.

M.

Med tanke på institutionernas respektive roller måste politisk samstämdhet på EU-nivå garanteras utan att katastrofinsatserna hindras eller fördröjs. Detta bör ske genom en utökning av de befintliga mekanismerna i stället för genom inrättande av nya strukturer.

N.

I syfte att ta itu med vissa av de underliggande orsakerna till katastrofer bör man integrera en kultur av katastrofförebyggande och beredskap i utvecklingspolitiken samt i utvecklingsplaner och utvecklingsprogram.

O.

Det är nödvändigt att utveckla den förebyggande verksamheten i realtid i de olika operativa faserna: övervakning, inklusive genom att använda satellituppgifter, utfärdande av tidiga varningar, larmslagning samt insatser och stöd till de människor som kan vara i farozonen.

P.

EU stöder den centrala roll som FN och särskilt FN:s kontor för samordning av humanitära frågor har när det gäller att samordna de internationella hjälpinsatserna till tredjeländer.

Q.

En integrerad europeisk strategi för att hantera kriser i alla deras skeden och som tar hänsyn till alla risker är det effektivaste sättet att hantera katastrofer. Denna strategi bör koppla samman katastrofförebyggande (däribland begränsning och minskning av riskerna), beredskap, insatskapacitet och återhämtning inom den allmänna ramen för hållbar utveckling. Parlamentet betonar hur viktigt det är att inrätta insatsmekanismer och en riskförebyggande handlingsplan (som inbegriper referensförfaranden och planeringsverktyg). EU måste göra konkreta investeringar i förebyggande och bedömning av risker och EU:s strategi bör vara lika ambitiös när det gäller katastrofförebyggande och katastrofberedskap som när det gäller insatskapacitet.

R.

Förordningen om inrättandet av solidaritetsfonden innehåller dels förhandsvillkor som försvårar och fördröjer användningen av fonden vid vissa typer av katastrofer, särskilt i fråga om storleken och typen av stödbelopp och stödberättigande utgifter, dels inflexibla tidsfrister och förfaranden.

S.

I en krissituation är det oerhört viktigt att räddningspersonalen så snabbt som möjligt får tillgång till exakt och aktuell information för att kunna tillhandahålla basförnödenheter, utrustning och kritiska resurser, och telekommunikationerna är därför den viktigaste länken i krishanteringskedjan.

T.

De konventionella kommunikationsförbindelserna och kommunikationsresurserna kan bli överbelastade eller förstöras i en krissituation.

U.

Hänsyn bör tas till nyttan med den europeiska rymdpolitiken och de positiva resultaten från programmet Global övervakning för miljö och säkerhet (GMES), ett program som kommissionen har inrättat för att samla in satellituppgifter och information och vars praktiska tillämpning inom sektorn för civilskydd genom Emergency Response Core Service redan har rönt erkänsla från kommissionen och medlemsstaterna.

1.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet med titeln ”Förstärkning av den europeiska insatskapaciteten vid katastrofer: civilskyddets och det humanitära biståndets roll”. Parlamentet betonar att förslagen i meddelandet bör undersökas ytterligare för att förväntningarna om mer omfattande, samordnade, konsekventa, effektiva, kostnadseffektiva och synliga insatser från EU:s sida ska kunna infrias.

2.

Europaparlamentet understryker att dagens europeiska insatsmekanism måste rationaliseras och förenklas och att de tillgängliga resurserna måste optimeras för det gemensamma bästa samtidigt som alla medlemsstater uppmanas att bidra och därmed garantera europeisk solidaritet. Parlamentet anser därför att den europeiska insatsmekanismen bör ingå i en integrerad multiriskstrategi. Dessutom bör dess resurs- och informationshantering inte toppstyras, utan medlemsstaterna skulle kunna fungera som initiativtagare genom att ställa frivilligresurser och sakkunskap till förfogande.

3.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i samband med inrättandet av den europeiska insatskapaciteten vid katastrofer beakta solidaritetsklausulen och dess genomförandeåtgärder, vilka måste antas så snabbt som möjligt och kommer att garantera en effektivare och enhetligare insatskapacitet vid katastrofer inom och utanför EU.

4.

Europaparlamentet upprepar behovet av att se över solidaritetsfondsförordningen så att stödvillkoren anpassas till varje regions och katastrofs karaktär, inklusive katastrofer med långsamt förlopp såsom torka, och så att insatserna kan bli mer flexibla och göras i rätt tid.

5.

Europaparlamentet anser att beredskap, förebyggande och insatser i samband med katastrofer inte kan särskiljas från varandra och att det därför vore tillrådligt att befästa en integrerad strategi för att hantera katastroferna.

6.

Europaparlamentet instämmer i att man kvalitativt måste övergå från dagens samordning från fall till fall till ett förutsägbart system med förhandsplanering inom ramen för EU:s civilskyddsmekanism som bygger på en förhandskartläggning av vilka resurser som omedelbart kan ställas till förfogande när en katastrof inträffar samt på de andra medel och resurser som medlemsstaterna anser att man bör mobilisera. Parlamentet framhåller behovet av att införa ett system för kontroll, övervakning och utveckling av EU-åtgärder vid katastrofinsatser.

7.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att så snart som möjligt och med respekt för subsidiaritetsprincipen lägga fram förslag om att inrätta en europeisk civilskyddsstyrka som bygger på EU:s civilskyddsmekanism och som gör det möjligt för EU att sammanföra de medel som krävs för att kunna erbjuda civilskydd och humanitärt stöd till offren omedelbart efter en katastrof. Parlamentet anser att EU-insatserna bör utgå från de europeiska civilskyddsstyrkornas befintliga funktioner och kapacitet samt att EU bör se till att de nuvarande bristerna och flaskhalsarna åtgärdas.

8.

Europaparlamentet anser att EU:s system för katastrofhantering bör bygga både på en europeisk insatskapacitet vid nödsituationer, genom en förstärkning av den europeiska civilskyddsmekanismen som grundar sig på i förväg fastställda och därmed förutsägbara resurser från medlemsstaterna, och ett europeiskt centrum för krisberedskap, vilka utgör hörnstenen i en sådan strategi i enlighet med meddelandet av den 26 oktober 2010. Parlamentet understryker att det är viktigt att ta hänsyn till alla risker, att samla alla relevanta aktörer, särskilt från det civila samhället, inklusive frivilliga och icke-statliga organisationer, för gemensamma insatser och att utnyttja synergieffekter mellan de olika verktygen och instrumenten.

9.

Europaparlamentet anser att en strategi som tar hänsyn till alla risker måste gå hand i hand med ökad flexibilitet, med tanke på de olika kategorier av risker som måste beaktas från fall till fall. Detta innebär att man måste utveckla en decentraliserad kapacitet för att analysera och planera vilka åtgärder som ska vidtas beroende på riskernas natur, sannolikhet och allvar.

10.

Europaparlamentet anser dessutom att EU:s system för katastrofhantering bör dra nytta av de yttersta randområdena och de utomeuropeiska territorierna, eftersom dessa kan utgöra punkter som underlättar det logistiska arbetet och gör det möjligt att på förhand placera ut EU:s resurser i de olika världshaven.

11.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utforma och till parlamentet överlämna en förteckning över unionens befintliga finansieringsinstrument till stöd för förebyggande av katastrofer i syfte att bedöma möjligheten att ytterligare integrera katastrofförebyggande verksamhet i EU:s befintliga finansieringsprogram, i enlighet med rådets uppmaning i sitt utkast till slutsatser om en gemenskapsram för förebyggande av katastrofer i EU (dokument 15394/09 av den 12 november 2009).

12.

Europaparlamentet understryker att EU:s system för katastrofhantering bör respektera subsidiaritetsprincipen både gentemot medlemsstaterna (som bör kunna använda egna resurser, framför allt om det uppstår en konflikt med nationella behov) och gentemot FN, vilket innebär att det dels bör tas hänsyn till de nationella, regionala och lokala myndigheternas befogenheter i varje medlemsstat, så att man beaktar den centrala roll som dessa myndigheter spelar vid katastrofhanteringen, framför allt i och med att lagstiftningen inom dessa områden i många medlemsstater sköts på lokal eller regional nivå, och dels, när insatserna görs utanför EU, tas hänsyn till FN:s samordnande roll. Parlamentet påpekar att denna strategi måste komplettera strategin hos FN, som ser ett verkligt mervärde i att det inrättas ett europeiskt centrum med insatskapacitet.

13.

Europaparlamentet understryker att katastrofer inte låter sig begränsas av nationsgränser och att EU därför måste samordna sina medel och samarbeta med tredjeländer, särskilt med grannländerna i unionen för Medelhavsområdet.

14.

Europaparlamentet stöder kommissionens förslag att inrätta en europeisk insatskapacitet vid nödsituationer, inbegripet arrangemang för att göra tillgängligheten hos medlemsstaternas viktigaste resurser mer förutsebar, bland annat genom att upprätta en pool med på förhand identifierade resurser, tillgängliga inom förutbestämda svarstider, som på frivillig basis ställs till förfogande av medlemsstaterna för europeiska katastrofinsatser både inom och utanför unionen på nationell, regional och lokal nivå. Parlamentet anser att man på detta sätt, och genom att hjälpa personer som drabbats av naturkatastrofer som storbränder, översvämningar, jordbävningar, vulkanutbrott, orkaner och flodvågor, liksom av olyckor till havs, oljeutsläpp eller kärnkraftsrisker, avsevärt kommer att öka det europeiska mervärdet av EU:s insatser.

15.

Europaparlamentet framhåller att vissa områden, till exempel kust-, ö- och bergsområden, är ytterst sårbara på grund av sin geografiska belägenhet, och kräver därför att dessa områden ägnas särskild uppmärksamhet.

16.

Europaparlamentet konstaterar att de EU-regioner som är belägna vid unionens yttre gränser kan påverkas av katastrofer som inträffar i regioner i tredjeländer, vilket ytterligare försvårar ett ingripande. Parlamentet föreslår att särskilda åtgärder vidtas för att stödja dessa regioner och att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt katastrofer som orsakats av människor eller industriolyckor, eftersom sådana katastrofer kräver andra strategier.

17.

Europaparlamentet anser att man särskilt bör uppmärksamma bränder, som kräver riktade strategier och insatser.

18.

Europaparlamentet bekräftar att principen om att förorenaren betalar för skador på miljön måste följas samt att kostnaderna för katastrofinsatser ska återkrävas från skadeansvariga privata aktörer.

19.

Europaparlamentet anser att den pool med kapacitet och på förhand identifierade medel och resurser som på frivillig basis ställs till förfogande för EU:s katastrofinsatser både inom och utanför unionen ska utgöra kärnan i EU:s insatskapacitet. Dessa resurser kan sedan kompletteras med ytterligare resurser som tillhandahålls av medlemsstaterna från fall till fall. Parlamentet rekommenderar att ett tydligt och omfattande incitamentsystem skapas så att medlemsstaterna kan ställa tillräckliga resurser till förfogande för poolen utan att deras sammanlagda utgifter ökar.

20.

Europaparlamentet anser att man bör inrätta särskilda mekanismer inom EU:s framtida civilskyddsstyrka så att EU kan hantera fall av omfattande förorening från olje- och gasanläggningar till havs.

21.

Europaparlamentet erinrar om FN:s centrala roll som samordnare av internationella katastrofinsatser.

22.

Europaparlamentet understryker att en starkare europeisk insatskapacitet vid katastrofer gör att EU bidrar på ett samstämt sätt till FN:s övergripande hjälpinsatser och samordnande roll.

23.

Europaparlamentet slår fast att de EU-finansierade resurser som medlemsstaterna förvaltar bör vara ett ytterligare komplement till de resurser som medlemsstaterna ställer till förfogande för katastrofinsatser. Parlamentet konstaterar att de bör bygga på de modeller som utformades inom ramen för de förberedande projekt som framgångsrikt testats under de senaste katastroferna i och utanför EU, t.ex. den multinationella baltiska översvämningsstyrkan och den taktiska kompletterande reserven för bekämpning av bränder från luften.

24.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tillsammans med medlemsstaterna fastställa befintliga luckor i kapaciteten. Man bör överväga att skapa resurser på EU-nivå, som inte konkurrerar med och/eller överlappar de nationella resurserna, för att komma till rätta med befintliga luckor i kapaciteten i de fall detta kan resultera i betydande besparingar för hela EU eller ställa till förfogande resurser som inte finns att tillgå för medlemsstater som agerar på egen hand. Detta skulle vara en bra modell för hur bördor kan delas.

25.

Europaparlamentet anser att det likaså är viktigt att identifiera brister i resurserna och att klargöra exakt hur EU skulle kunna bidra till medlemsstaternas insatser för att förbättra sin beredskap. Parlamentet anser att ett mer ändamålsenligt utnyttjande av befintliga resurser skulle förhindra uppkomsten av ytterligare ekonomiskt och byråkratiskt krångel, särskilt inom de regionala och lokala förvaltningarna.

26.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att eftersträva medverkan från EU:s sida med resurser, kapacitet och samordning i samband med katastrofer som inträffar inom EU och som direkt påverkar unionsmedborgarna.

27.

Europaparlamentet anser att man först och främst bör koncentrera sig på att till fullo och i rätt tid utnyttja befintliga ekonomiska resurser samt på att förenkla de administrativa förfarandena för att dessa resurser ska kunna mobiliseras. Parlamentet anser att åtgärder också måste vidtas för att humanitärt katastrofbistånd utan dröjsmål ska nå fram till de katastrofdrabbade.

28.

Europaparlamentet anser att förhandsplanering och förberedelse av insatser genom utarbetande av referensscenarier – där de resurser som medlemsstaterna kan tillhandahålla för EU:s katastrofinsatser kartläggs – samt beredskapsplanering är centrala inslag i en förstärkt katastrofberedskap från EU:s sida och en förutsättning för omedelbar insats i olika katastrofsituationer enligt situationens krav. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att omedelbart genomföra dessa åtgärder utan att det inverkar på andra åtgärder. Parlamentet uppmanar slutligen kommissionen att inleda en genomförbarhetsstudie för att bedöma nyttan av att inrätta, anslå EU-medel för forskning till och kvalitetsmärka europeiska referenslaboratorier för bekämpning av biologisk terrorism och identifiering av offer.

29.

Europaparlamentet efterlyser i synnerhet ändamålsenlig planering inför särskilda oförutsedda händelser, såsom insatser mot katastrofer som orsakats av människan och som har att göra med oljeutsläpp, kärnkraftsanläggningar eller farliga ämnen, såväl till lands som till havs.

30.

Europaparlamentet anser att kommissionens beslut att slå samman övervaknings- och informationscentrumet för civilskyddsmekanismens (MIC) och Echos krisledningscentraler för humanitärt stöd till ett verkligt beredskapscentrum som fungerar dygnet runt och ansvarar för planering och operativ samordning är ett steg i rätt riktning, och kräver att detta också genomförs med medlemsstaternas medverkan i realtid, i enlighet med subsidiaritetsprincipen, när man övervakar, utfärdar tidig varning och slår larm. Parlamentet uppmanar kommissionen att förstärka centrumet så att det kan fungera som en knutpunkt för snabb och effektiv samordning av allt stöd in natura och ekonomiskt humanitärt bistånd från EU. Parlamentet slår fast att det bör fungera som en enda kontaktpunkt för ansökningar om bistånd i samband med alla slags naturkatastrofer och katastrofer som orsakas av människor, så att EU:s insatser blir samstämda.

31.

Europaparlamentet efterlyser en effektiv sammanslagning av Echos och MIC:s krisledningscentraler samt garantier för lämplig finansiering.

32.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att aktivt koppla det nya europeiska centrumet för krisberedskap till de båda unionsverktygen för att skydda skogarna mot skogsbränder, nämligen det europeiska informationssystemet för skogsbränder Effis och Effics.

33.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att samordna katastrofinsatserna och att förenkla och optimera de befintliga samhällsomfattande tjänsterna och larmnumret 112.

34.

Europaparlamentet vidhåller att beslut om att utnyttja resurser från poolen måste fattas snabbt av centrumet för krisberedskap tillsammans med medlemsstaterna för att se till att offren får förutsägbar, omedelbar och ändamålsenlig hjälp och undvika förseningar, dubbelarbete och överlappning.

35.

Europaparlamentet anser att man bör ta reda på och sammanställa en förteckning över vilka viktiga resurser som medlemsstaterna skulle kunna tillhandahålla för EU:s katastrofinsatser vid dessa scenarier.

36.

Europaparlamentet efterlyser tydlighet och samstämdhet i EU:s åtgärder mot bakgrund av de olika institutionella rollerna för kommissionen, unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och Europeiska utrikestjänsten, varvid åtgärderna måste vidtas med hänsyn till de ovannämnda instansernas respektive befogenheter samt till gränserna för deras olika uppgiftsområden. Parlamentet uppmanar därför kommissionen och Europeiska utrikestjänsten att utarbeta lämpliga arbetsrutiner och regler som medger insyn för att i mån av möjlighet säkerställa nära samarbete om och samordning av frågor som har med EU:s katastrofinsatser att göra, med utgångspunkt i de befintliga mekanismerna och utan att fördröja hjälpinsatserna. Parlamentet understryker att det behövs en flexibel, enkel och snabb samordning mellan tjänsterna, där bara de tjänster som har relevans för ändamålet ska medverka, varvid de mycket snabbt bör vara insatsklara, utan onödig byråkrati. Parlamentet påpekar att EU:s humanitära bistånd bör tillhandahållas oberoende av alla politiska hänsynstaganden och att internationellt överenskomna humanitära principer därvid bör följas.

37.

Europaparlamentet framhåller den ökade risk för katastrofer till följd av skogsbränder som framför allt beror på klimatförändringar som gör att stora bränder lättare bryter ut. Parlamentet uppmanar kommissionen att inom det nya europeiska centrumet för krisberedskap inrätta en särskild avdelning som hanterar dessa risker.

38.

Europaparlamentet understryker att som en sista utväg, och i överensstämmelse med Osloriktlinjerna, utgör användningen av militära resurser under civil kontroll ofta ett viktigt bidrag till katastrofinsatser på plats, särskilt specialiserade insatser, strategiska lufttransporter eller större anläggningsarbeten. Parlamentet understryker att samordningen av hur samtliga tillgängliga resurser – såväl civila som militära – används, liksom av medlemsstaternas krishanteringsresurser, bör stärkas så att kostsamt dubbelarbete kan undvikas.

39.

Europaparlamentet inser att användningen av militärresurser – transporter, logistik, säkerhet – i samband med humanitära insatser kan utgöra ett viktigt stöd, särskilt vid omfattande naturkatastrofer. Parlamentet påminner om att militärresurser, i enlighet med FN:s rekommendationer, bör användas under mycket speciella omständigheter och som en sista utväg.

40.

Europaparlamentet efterlyser gemensamma, effektiva logistiska arrangemang, främst med hjälp av de EU-finansierade övergripande grupperna för tekniskt bistånd och stöd, som kan stödja personal och grupper från EU och medlemsstaterna ute på fältet, framför allt när den lokala infrastrukturen har kollapsat.

41.

Europaparlamentet anser att man bör mobilisera grupper för tekniskt bistånd och stöd vid eventuella katastrofer och att man bör utarbeta rekommendationer om hur sådana grupper på ett effektivare sätt kan stödja de katastrofdrabbade.

42.

Europaparlamentet föreslår att man överväger en sammanslagning av medlemsstaternas konsulära resurser för att maximera effektiviteten och utnyttjandet av den befintliga kapaciteten. Härigenom kan EU genomföra sina internationella insatser på ett snabbare och bättre sätt genom att optimalt utnyttja redan tillgängliga medel. Parlamentet rekommenderar i detta avseende att de olika medlemsstaternas konsulära kapacitet ska utvärderas för att man ska kunna sammanfatta vilka resurser EU för närvarande har till förfogande i världen.

43.

Europaparlamentet anser att man bör beakta de befintliga system för räddningsinsatser som samordnas av FN, men efterlyser samtidigt bättre, förstärkta, mer kostnadseffektiva och väl samordnade transporter för all hjälp in natura i katastrofområden, i synnerhet genom effektivare och förenklade förfaranden, ökad samfinansiering och införande av nya sätt att ge tillgång till kompletterande transportkapacitet, eventuellt genom ramavtal.

44.

Europaparlamentet erinrar om de nuvarande verktygen för övervakning och förebyggande (framför allt anordningar för observation på plats), såsom de som tillhandahålls av Europeiska unionens program Global övervakning för miljö och säkerhet (GMES) eller programmen Inspire och Galileo, med vilkas hjälp man skulle kunna övervaka potentiella riskområden och på det sättet effektivare förbereda tillhandahållandet av katastrofhjälp till offren. Parlamentet uppmanar kommissionen att undersöka möjligheten att förse EU med en speciell och säker telekommunikationskapacitet samt integrerade krishanteringslösningar, som omfattar allt från förebyggande till återhämtning. Parlamentet uppmanar kommissionen att på bästa sätt utnyttja de befintliga och framtida lösningar och resurser som telekommunikationssatelliter erbjuder för att lättare kunna utveckla medborgartjänster med koppling till den allmänna säkerheten och larmtjänster. Detta bör göras i samarbete med Europeiska rymdorganisationen, medlemsstaterna och berörda parter (privata operatörer, näringslivet).

45.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utveckla ett kommunikations- och informationsnätverk, genom att särskilt undersöka telekommunikationsmöjligheter via bland annat satellit, för att räddningspersonalen ska få snabb och exakt information som möjliggör en effektiv distribution av basförnödenheter och utrustning, vilka är nödvändiga för återuppbyggnaden av samhället efter en katastrof.

46.

Europaparlamentet efterlyser en övergripande kommunikationsstrategi för alla EU-institutioner och medlemsstater samt arbetsmarknadens parter och det civila samhället, för att både i mottagarländerna och bland unionsmedborgarna göra EU:s insatser mer synliga överlag och öka insynen i dem, samtidigt som man garanterar att katastrofhjälpen aldrig underordnas handelsfrågor eller politiska och strategiska frågor. Parlamentet anser att denna strategi bör syfta till att göra kommunikationsmedlen och kommunikationsverktygen enklare och mer enhetliga och föreslår därför t.ex. att man inför en enhetlig klädsel med en gemensam logotyp för all EU-personal, tillsammans med nationella igenkänningsmärken, och att man utser en enda talesman att ansvara för kommunikationen vid katastrofinsatser. Parlamentet anser att man i alla kommunikationsstrategier klart bör skilja mellan humanitärt bistånd och militär verksamhet.

47.

Europaparlamentet betonar att information ingår som ytterligare ett avgörande led i en effektiv politik för katastrofförebyggande och katastrofinsatser på alla nivåer och att de ständiga förändringarna i riskbilden kräver en fortlöpande uppdatering av kunskaper, tillsammans med välgrundade och jämförbara uppgifter om hur ofta katastrofer inträffar och om katastrofriskerna med därav följande konsekvenser, samt analytiska verktyg i samband med detta. Parlamentet efterlyser därför att man samordnar åtgärderna, att man på bredare basis tillgängliggör teknisk och vetenskaplig information och sakkunskap och systematiskt för ut den till kännedom samt att man delar med sig av bästa praxis, också i form av undersökningar och omsättande i praktiken av lärdomar som dragits, såsom de erfarenheter som vunnits genom projekt som tidigare förverkligats inom ramen för gemenskapsinitiativet Interreg.

48.

Europaparlamentet uppmärksammar behovet av ökat medvetande om vilka förfaranden som ska tillämpas i katastrofsituationer, och att utbildning av ungdomar i skolåldern och uppåt då särskilt bör uppmärksammas. Parlamentet uppmanar kommissionen att, under medverkan från skolor och särskilda frivilliga sammanslutningar, fostra till en kultur av planering, förebyggande och motståndskraft, vilket är en förutsättning för optimala civilskyddsinsatser.

49.

Europaparlamentet påpekar de regionala och lokala myndigheternas nyckelroll, eftersom dessa myndigheter står i första linjen när katastrofer, och framför allt gränsöverskridande katastrofer, inträffar och med tanke på att deras medverkan kan göra EU mera synligt bland unionsmedborgarna. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att se till att medlemsstaterna gör sina regionala och lokala myndigheter delaktiga redan i inledningsskedet av insatskapaciteten genom att tillämpa sammanhållningspolitikens modell för flernivåstyre med hjälp av en kommunikationsstrategi som gynnar alla parter och omfattar samtliga aktörer som deltar i insatsmekanismen.

50.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utveckla ett tydligt informations- och förebyggandesystem för alla EU-medborgare på resande fot, både inom och utanför EU. Parlamentet föreslår därför att alla pass som utfärdas i EU ska innehålla larmnumret 112 med tydligt angivande av att man kan ringa till detta nummer överallt inom EU, tillsammans med en hänvisning till artikel 23 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, där följande fastställs: ”Varje unionsmedborgare ska inom ett tredjelands territorium, där den medlemsstat i vilken han är medborgare inte är representerad, ha rätt till skydd av varje medlemsstats diplomatiska eller konsulära myndigheter …”, något som kan anlitas av resande till tredjeländer.

51.

Europaparlamentet kräver att det EU-omfattande larmnumret 112 bättre ska föras ut till kännedom för EU-medborgarna och för tredjelandsmedborgare som befinner sig i ett EU-land, bland annat via tryckta och audiovisuella medier samt via offentliga meddelanden, så att alla automatiskt ska kunna använda numret för att larma om eventuella katastrofer på EU:s territorium.

52.

Europaparlamentet anser att en utbildning av EU:s personal och sakkunniga enkom för katastrofinsatser skulle göra det möjligt att via en gemensam grundläggande utbildning och specialiserade moduler utveckla medvetenheten om gemensamma europeiska arbetsmetoder och insatsrutiner. I detta sammanhang rekommenderar parlamentet gemensamma katastrofinsatsövningar för civila och militära logistikenheter.

53.

Europaparlamentet konstaterar att det brukar vara mer kostnadseffektivt att förebygga katastrofer än att bekämpa dem. Parlamentet understryker därför vikten av att komplettera EU:s insatskapacitet vid katastrofer med ytterligare satsningar på EU:s och medlemsstaternas politik för bedömning och förebyggande av risker och uppmanar kommissionen att utarbeta en övergripande och innovativ EU-strategi för katastrofriskreducering. Parlamentet efterlyser tillräckliga resurser för att upptäcka eventuella katastrofer i ett tidigt skede och uppmanar kommissionen att se till att översynen av strukturfonderna och solidaritetsfonden stimulerar till utveckling av politik och investeringar på dessa områden. Parlamentet efterlyser dessutom förbättrad utbildning om katastrofförebyggande, investeringar för att förebygga katastrofer och klimatförändringar, lämplig vattenvårdslagstiftning och riskhantering samt en noggrann övervakning av hur översvämningsdirektivet genomförs på regional och lokal nivå. Parlamentet påpekar i detta sammanhang att regionala och lokala myndigheter spelar en nyckelroll inom katastrofförebyggandet genom att förverkliga strategier för riskförebyggande på territoriell nivå, också i form av gemensamma ingripanden med räddningspersonal från flera olika länder.

54.

Med tanke på sambandet mellan torka, skogsbränder och ökenspridning upprepar Europaparlamentet sin tidigare ståndpunkt att kommissionen bör lägga fram ett förslag, liknande direktivet om översvämningar, för att främja antagandet av en EU-politik i frågor som rör vattenbrist, torka och anpassning till klimatförändringar. Parlamentet betonar också att det för detta ändamål är viktigt att inrätta ett europeiskt övervakningscentrum för torka, som skulle fungera som kunskapscentrum och bidra till att minska och kontrollera effekterna av torka.

55.

Europaparlamentet upprepar likaså sin uppmaning till kommissionen att anta ett direktiv om förebyggande och hantering av bränder med bestämmelser om regelbunden uppgiftsinsamling, kartläggning och identifiering av riskområden, utarbetande av brandriskhanteringsplaner, medlemsstaternas fastställande av tilldelade medel och tillgängliga resurser, samordning av olika förvaltningar, minimikrav på personalutbildning samt fastställande av miljöansvar och motsvarande påföljder.

56.

Europaparlamentet anser att det är ytterst viktigt att närmare utforska de möjligheter som erbjuds genom EU:s territoriella mål. Parlamentet anser i detta sammanhang att de europeiska grupperingarna för territoriellt samarbete (EGTC) kan vara ett effektivt instrument för att ytterligare stärka det transnationella, gränsöverskridande och interregionala samarbetet, även med tredjeländer. Utvecklingen av interregionalt samarbete över de nationella gränserna visar enligt parlamentet att regionerna gör en stor insats för att ge snabbt stöd i civilskyddssyfte. Parlamentet anser att detta framgångsrika samarbete också utsträcker sig till det gemensamma målet att kartlägga risker och bedöma potentiella hot och att det är här som EU kan ge ett värdefullt och tydligt bidrag till ett ännu effektivare och mer ändamålsenligt samarbete, framför allt genom att förbättra samordningen.

57.

Europaparlamentet uppmärksammar att det under Europeiska volontäråret skulle vara både symboliskt och värdefullt att stödja de länder som främjar sådana verksamheter och organisationer.

58.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ambitiösa lagstiftningsförslag i detta syfte snarast möjligt, och senast vid utgången av 2011.

59.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.