52010PC0392

[pic] | EUROPEISKA KOMMISSIONEN |

Bryssel den 20.7.2010

KOM(2010) 392 slutlig

2010/0215 (COD)

Förslag till

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV

om rätten till information i brottmål

{SEK(2010) 907}{SEK(2010) 908}

MOTIVERING

1. Inledning

1. Detta förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv syftar till att inrätta gemensamma minimiregler när det gäller rätten till information i brottmål i hela Europeiska unionen. Förslaget är det andra av en rad åtgärder som anges i den färdplan för ett stärkande av processuella rättigheter som rådet antog den 30 november 2009, i vilken kommissionen uppmanas att lägga fram förslag stegvis. Detta tillvägagångssätt anses nu vara en bra metod för att skapa förtroende och främja och ytterligare öka det ömsesidiga förtroendet. Det här förslaget bör därför ses som ett led i ett omfattande lagstiftningspaket som kommer att läggas fram under de närmaste åren, genom vilket minimiregler införs om rättssäkerhetsgarantier i brottmål i Europeiska unionen.

2. Detta förslag syftar till att stärka rättigheterna för misstänkta. Gemensamma minimiregler rörande dessa rättigheter kommer att underlätta tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande, och leder på så sätt till ett bättre rättsligt samarbete mellan medlemsstaterna i EU.

3. Det första steget, som rör rätten till tolkning och översättning, utgörs av ett direktiv som antogs den 8 oktober 2010.

4. När det gäller den rättsliga grunden vilar detta förslag på artikel 82.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). I denna artikel anges följande: ”Om det är nödvändigt för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgöranden samt polissamarbete och rättsligt samarbete i sådana straffrättsliga frågor som har en gränsöverskridande dimension, får Europaparlamentet och rådet genom direktiv i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet fastställa minimiregler. I dessa minimiregler ska skillnaderna mellan medlemsstaternas rättsliga traditioner och rättssystem beaktas .

De ska omfatta

a) ömsesidig tillåtlighet av bevis mellan medlemsstaterna,

b) enskildas rättigheter i straffrättsliga förfaranden,

c) brottsoffers rättigheter,

d) […]. ”

För att det ömsesidiga erkännandet ska fungera väl är ömsesidigt förtroende en nödvändighet. En viss grad av förenlighet är nödvändig för att göra det möjligt att förbättra det ömsesidiga förtroendet och därmed samarbetet.

5. I artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan ) garanteras rätten till en rättvis rättegång. I artikel 48 garanteras rätten till försvar och denna rätt har samma innebörd och räckvidd som den rätt som garanteras i artikel 6.3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad MR-konventionen )[1]. Vad gäller MR-konventionen kan rätten till information härledas från rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen ) avseende artikel 6 i MR-konventionen i vilken det anges att myndigheterna aktivt ska se till att var och en som blivit anklagad för brott informeras om sina rättigheter. Rätten till information om anklagelsen, vilken härrör från artikel 6.3 a i MR-konventionen, är av avgörande betydelse för den som står anklagad för ett brott, eftersom den anklagade måste ges möjlighet att förbereda sitt försvar. I artiklarna 9.2 och 14.3 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR-konventionen) innehåller mycket likartade bestämmelser[2].

6. För att få underlag till förslaget genomförde kommissionen en konsekvensanalys Rapporten om konsekvensanalysen finns på http://ec.europa.eu/governance/impact/ia_carried_out/cia_2010_en.htm.

2. Bakgrund

7. Enligt artikel 6.3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) ska de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i MR-konventionen, och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner ingå i unionsrätten som allmänna principer. Enligt artikel 6.1 i EU-fördraget ska unionen erkänna de rättigheter, friheter och principer som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna av den 7 december 2000, i dess lydelse efter ändringar i Strasbourg den 12 december 2007, som ska ha samma rättsliga värde som EUF-fördraget och EU-fördraget. Stadgan gäller för EU:s institutioner och medlemsstaterna vid deras tillämpning av unionslagstiftningen, t.ex. på området straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen.

8. Enligt ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte i Tammerfors[3] bör ömsesidigt erkännande bli en hörnsten i det rättsliga samarbetet, men det påpekas också att ömsesidigt erkännande och ”... en nödvändig tillnärmning av lagstiftningen skulle underlätta […] det rättsliga skyddet av enskildas rättigheter”[4].

9. I kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet av den 26 juli 2000 om ömsesidigt erkännande av slutgiltiga avgöranden i brottmål[5] angavs att ”det måste därför garanteras att behandlingen av misstänkta och rätten till försvar inte försämras av att principerna [om ömsesidigt erkännande] tillämpas, utan att förfarandet till och med bidrar till ökad rättssäkerhet.”.

10. Denna hållning bekräftades i åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål[6] (nedan kallat åtgärdsprogrammet), som har antagits av rådet och kommissionen. I programmet påpekades att ”omfattningen av det ömsesidiga erkännandet [hänger] nära samman med förekomsten av och innehållet i vissa parametrar som är avgörande för dess effektivitet.”.

11. Dessa parametrar omfattar mekanismer till skydd för misstänktas rättigheter (parameter 3) och fastställande av gemensamma minimiregler för att underlätta tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande (parameter 4). Detta förslag till direktiv är ett konkret uttryck för den uttalade målsättningen att förbättra skyddet av enskildas rättigheter.

12. År 2004 lade kommissionen fram ett omfattande lagförslag[7] som täcker de viktigaste rättigheterna för tilltalade i brottmål. Detta förslag antogs inte av rådet.

13. Den 30 november 2009 antog rådet (rättsliga och inrikes frågor) en färdplan för att stärka misstänkta eller åtalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden[8], i vilken det föreslås att man gradvis ska genomföra fem åtgärder som omfattar de mest grundläggande processuella rättigheterna, varvid kommissionen uppmanas lägga fram de förslag som krävs för detta ändamål. Rådet erkänner att det hittills inte gjorts tillräckligt för att skydda enskildas rättigheter i straffrättsliga förfaranden. Först när alla åtgärder omsatts i lagstiftning kommer man till fullo att märka vilka fördelar man har av EU-lagstiftning på detta område. Den andra åtgärden i färdplanen avser rätten till information.

14. I Stockholmsprogrammet, som antogs av Europeiska rådet vid dess möte den 10–11 december 2009[9], bekräftades att den enskildes rättigheter i straffrättsliga förfaranden utgör ett av unionens grundläggande värden samt är av avgörande betydelse för att upprätthålla förtroendet mellan medlemsstaterna och allmänhetens tillit till EU. Även den fria rörligheten främjas av att man skyddar de grundläggande rättigheterna för enskilda. I Stockholmsprogrammet hänvisas till färdplanen som en integrerad del av det fleråriga programmet och kommissionen uppmanas lägga fram lämpliga förslag för att färdplanen snabbt ska kunna genomföras.

3. Rätten till information i enlighet med stadgan och MR-konventionen

15. I artikel 6 i stadgan (Rätt till frihet och säkerhet) anges följande:

” Var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet.”

I artikel 47 i stadgan (Rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol) anges följande:

”(…)Var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag. Var och en ska ha möjlighet att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas.

(…) ."

I artikel 48 i stadgan (Presumtion för oskuld och rätten till försvar) anges följande:

" 2. Var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse ska garanteras respekt för rätten till försvar.”

Inom ramen för sitt tillämpningsområde garanterar och återspeglar stadgan motsvarande rättigheter i MR-konventionen .

I artikel 5 i MR-konventionen (Rätt till frihet och säkerhet) anges följande:

” 2. Var och en som arresteras ska utan dröjsmål och på ett språk som han förstår underrättas om skälen för åtgärden och om varje anklagelse mot honom.”

(…) ".

I artikel 6 (Rätt till en rättvis rättegång) anges följande:

” 3. Var och en som blivit anklagad för brott har följande minimirättigheter

a) att utan dröjsmål, på ett språk som han förstår och i detalj, underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom,

b) att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar,

[…] "

16. Det framgår av ett antal nya studier[10] att det finns stora skillnader i hur misstänkta underrättas om sina rättigheter och att i flertalet fall underrättas de endast muntligen, vilket gör informationen mindre effektiv och svårare att kontrollera. Rätten till information nämns inte uttryckligen i MR-konventionen. Det finns emellertid rättspraxis som anger att rättsliga myndigheter aktivt måste se till att artikel 6 i MR-konventionen efterlevs, t.ex. Padalov-beslutet[11] och Talat Tunc-beslutet[12] där Europadomstolen fastställer att myndigheterna aktivt ska informera misstänkta om rätten till fri rättshjälp. I fallet Panovits[13] angav Europadomstolen att myndigheterna har en positiv skyldighet att informera misstänkta om att de har rätt till rättsligt bistånd och fri rättshjälp, under förutsättning att de uppfyller villkoren för detta. Det räcker inte med att lämna denna information skriftligen, t.ex. i en rättighetsinformation, såsom skedde i fallet Panovits. Europadomstolen understryker att myndigheterna är skyldiga att vidta de åtgärder som kan anses rimliga för att garantera att misstänkta blir fullt informerade om sina rättigheter.

17. I artiklarna 5.2 och 6.3 a i MR-konventionen fastställs att de rättsliga myndigheterna är skyldiga att underrätta misstänkta om innebörden av och grunden för anklagelsen så att denne ges möjlighet att förstå anklagelsen, att förbereda sitt försvar[14] och att pröva lagligheten av frihetsberövandet[15]. Även om båda artiklar precist anger vilken information som krävs rör det sig endast om faktisk information om skälen för frihetsberövandet, innebörden av och grunden för anklagelsen och den rättsliga grunden. Exakt vilken information som den misstänkte ska underrättas om beror på anklagelsens innehåll och komplexitet då det i artikel 6.3 b anges att den misstänkte måste få ”tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar”, vilket är något som varierar från fall till fall[16]. Av detta följer att det kan komma att krävas att myndigheterna vidtar ytterligare åtgärder för att garantera att den misstänkte verkligen har förstått informationen[17]. Det framgår av Europadomstolens rättspraxis att flertalet problem rörande överensstämmelsen uppstår i samband med positiva åtgärder för att garantera en rättvis rättegång. Det räcker inte med att information görs tillgänglig i den mening att den finns tillgänglig för den misstänkte om denne frågar efter den. Det åligger den myndighet som väcker talan att underrätta den misstänkte om innebörden av och grunden för anklagelsen och denna skyldighet kan inte utövas passivt genom att man gör information tillgänglig utan att samtidigt underrätta den misstänktes försvar[18]. Det anges inte i MR-konventionen hur informationen ska tillhandahållas. Även om domstolen i fallet Kamasinski[19] fastställde att misstänkta i princip ska erhålla en skriftlig översättning av åtalsakten om de inte förstår språket ansåg domstolen ändå att en muntlig förklaring kan anses uppfylla kraven i artikel 6.3 a.

18. I överensstämmelse med det mandat som ges i färdplanen för ett stärkande av processuella rättigheter fastställs i detta direktiv minimikrav på EU-nivå för information till misstänkta eller åtalade personer om vilka processuella rättigheter de har och vad anklagelsen gäller. Det främjar således tillämpningen av stadgan om de grundläggande rättigheterna, särskilt artiklarna 6, 47 och 48 i denna, och bygger på artiklarna 5 och 6 i MR-konventionen, såsom dessa tolkas av Europadomstolen.

4. Särskilda bestämmelser

Artikel 1 – Syfte

19. I denna artikel anges direktivets syfte, vilket är att fastställa bestämmelser om misstänkta eller åtalade personers rätt till information om de rättigheter de har och om anklagelsen mot dem om brott.

Artikel 2 – Tillämpningsområde

20. Detta direktiv är tillämpligt från den tidpunkt då den berörda personen underrättas av en medlemsstats behöriga myndigheter, genom ett officiellt meddelande eller på annat sätt, om att han eller hon är misstänkt eller åtalad för att ha begått ett brott fram till dess att till dess att förfarandena har avslutats (inbegripet ett eventuellt överklagandeförfarande). Det omfattar dock inte förfaranden som genomförs av administrativa myndigheter i samband med brott mot konkurrenslagstiftningen, på nationell nivå eller på EU-nivå, med undantag för de fall då talan väcks i en domstol som är behörig att handlägga brottmål.

21. Förfaranden som hänger samman med en europeisk arresteringsorder[20] omfattas uttryckligen av denna artikel. På så sätt blir förfarandegarantierna i artiklarna 47 och 48 i stadgan och artiklarna 5 och 6 i MR-konventionen tillämpliga på överlämnandeförfaranden som grundar sig på en europeisk arresteringsorder.

Artikel 3 – Rätten att bli informerad om rättigheter

22. I denna artikel fastställs den allmänna principen om att alla misstänkta eller åtalade personer vid straffrättsliga förfaranden så tidigt som möjligt i förfarandet ska underrättas om de processuella rättigheter som är relevanta i det aktuella fallet. Denna information ska tillhandahållas på ett tydligt och begripligt språk, antingen muntligen eller skriftligen.

23. I punkt 2 i denna artikel fastställs dessa minimirättigheter och medlemsstaternas skyldigheter i enlighet med stadgan, MR-konventionen, ICCPR-konventionen och tillämplig EU-lagstiftning, vilka anses vara avgörande för att man ska kunna garantera ett rättvist förfarande från och med inledandet av det straffrättsliga förfarandet.

Artikel 4 – Rätten till skriftlig information om rättigheter i samband med frihetsberövande

24. I denna artikel fastställs medlemsstaternas allmänna skyldighet att underrätta misstänkta eller åtalade personer om deras processuella rättigheter i de fall dessa personer frihetsberövas av medlemsstaternas behöriga myndigheter i samband med ett straffrättsligt förfarande på grund av misstanke om brott (t.ex. när personerna i fråga grips av polis och frihetsberövas i avvaktan på rättegång på order av en domare). Medlemsstaterna är skyldiga att skriftligen underrätta personerna i fråga om deras rättigheter i det aktuella fallet. Europeiska kommittén till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning har i sina rapporter vid upprepade tillfällen framhållit att det enligt kommitténs erfarenhet är just under perioden direkt efter det att frihetsberövandet skett som de berörda personerna är som mest utsatta vad gäller risken för hotelser och fysisk misshandel. Enligt kommittén är det absolut nödvändigt att misstänkta eller åtalade personer omgående underrättas om sina rättigheter, dvs. utan dröjsmål efter frihetsberövandet, och på det sätt som är mest effektivt, dvs. genom en standardskrivelse som förklarar deras rättigheter på ett tydligt sätt (en s.k. rättighetsinformation)[21]. I enlighet med Europadomstolens senaste rättspraxis[22] åligger det medlemsstaternas behöriga myndigheter att se till att frihetsberövade personer förstår det huvudsakliga innehållet i rättighetsinformationen. En frihetsberövad person ska ha rätt att behålla rättighetsinformationen under hela frihetsberövandet.

25. Språket i rättighetsinformationen ska vara sådant att det lätt kan förstås av en lekman som inte är insatt i det straffrättsliga förfarandet och innehålla de uppgifter som avses i artikel 3.2. För att hjälpa medlemsstaterna att utforma rättighetsinformationer och samtidigt skapa enhetlighet i den skriftliga informationen inom hela Europeiska unionen har det utformats en förlaga till rättighetsinformation som medlemsstaterna kan använda sig av. Denna förlaga bifogas direktivet som bilaga I. Förlagan är inte bindande och kan komma att ses över både i samband med den rapport om genomförandet som ska läggas fram av Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 12 i direktivet och då alla åtgärder som anges i färdplanen har genomförts. Innehållet i förlagan har ingen inverkan på de rättigheter som för närvarande gäller i medlemsstaterna.

26. Rättighetsinformationen måste vara avfattade på ett språk som den misstänkta eller åtalade personen förstår. Polismyndigheterna förväntas kunna tillhandahålla språkversioner för alla allmänt utbredda språk inom deras område genom att ha elektroniska versioner som kan skrivas ut vid behov. Om en viss språkversion inte finns tillgänglig ska den misstänkta eller åtalade personen underrättas om sina rättigheter muntligen och på ett språk som han eller hon förstår samt därefter utan dröjsmål få tillgång till rättighetsinformationen (dvs. så snart denna har översatts till språket i fråga). Medlemsstaterna måste ha en mekanism som gör det möjligt att lämna information till personer som har nedsatt syn eller är blinda samt till personer som inte kan läsa.

Artikel 5 – Rätten till skriftlig information om rättigheter vid förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder

27. Personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder omfattas av olika rättigheter (t.ex. rätten att bli hörd). Medlemsstaterna ska se till att det finns en särskild version av rättighetsinformationen för personer som är föremål för detta slags förfarande. I bilaga II till direktivet finns en förlaga till en sådan rättighetsinformation som kan användas av medlemsstaterna. Förlagan är inte bindande och kan komma att ses över både i samband med den rapport om genomförandet som ska läggas fram av Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 12 i direktivet och då alla åtgärder som anges i färdplanen har genomförts. Innehållet i förlagan har ingen inverkan på de rättigheter som för närvarande gäller i medlemsstaterna.

Artikel 6 – Rätten att bli informerad om anklagelsen

28. Så snart en person anklagats för ett brott ska denne utan dröjsmål förses med tillräcklig information, vilken ska vara detaljerad och avfattad på ett språk som den berörda personen kan förstå, i syfte att göra det möjligt för honom eller henne att kunna förbereda sitt försvar och att vid behov överklaga beslut före rättegången. Detta är ett krav enligt både stadgan och MR-konventionen. I denna artikel anges exakt vilken information som måste anges som ett minimikrav.

Artikel 7 – Rätten att få tillgång till ärendeakten

29. Det effektivaste sättet att förse en misstänkt eller åtalad person med detaljerad information om anklagelsen i syfte att göra det möjligt för denne att förbereda sitt försvar i tillräcklig utsträckning, är att ge den berörda personen eller dennes advokat tillgång till ärendeakten. Det framgår av aktuell forskning[23] att det stora flertalet av medlemsstaterna redan beviljar tillträde till ärendeakten vid något tillfälle under förfarandets gång. Enligt Europadomstolens fasta rättspraxis ska medlemsstaterna i enlighet med artiklarna 5.4 och 6.3 b i MR-konventionen och principen om att åklagarsidan och försvaret ska vara likställda (beroende på vilket skede i det straffrättsliga förfarandet det gäller) till försvaret utlämna all materiell bevisning som talar för eller mot den anklagade[24] och ge den anklagades advokat tillgång till alla relevanta handlingar i ärendeakten[25].

30. I punkt 1 föreskrivs det att när en misstänkt eller åtalad person frihetsberövas i samband med ett straffrättsligt förfarande ska tillgång ges till de handlingar i ärendeakten som är relevanta för att de behöriga rättsliga myndigheterna ska kunna avgöra om åtgärden är laglig. Denna begränsade tillgång till ärendeakten utgör en garanti för ett rättvist rättegångsförberedande förfarande avseende gripandets och frihetsberövandets laglighet. När medlemsstaterna avgör vilka handlingar och vilken information som det ska ges tillgång till ska de ta särskild hänsyn till att effektiviteten bevaras för de program för förmånlig behandling som används vid undersökningar om brott mot kartellagstiftningen.

31. I punkt 2 föreskrivs att medlemsstaterna ska ge alla åtalade personer tillgång till ärendeakten, oavsett om de är i fängsligt förvar när de rättegångsförberedande förfarandena avslutats. En behörig rättslig myndighet kan vägra ge tillgång till vissa handlingar i ärendeakten om tillgången till dessa handlingar skulle innebära en allvarlig risk mot någon annan persons liv eller utgöra ett hot mot den inre säkerheten i den medlemsstat där förfarandet äger rum. Denna slags begränsning av tillgången till vissa handlingar i ärendeakten får endast tillgripas i undantagsfall.

32. Tillgången till ärendeakten får inte inskränka sig till ett enda konsultationstillfälle. Om den åtalade personen eller dennes advokat anser att det är nödvändigt måste ytterligare tillgång ges. Om en ärendeakt är särskilt omfångsrik eller om det ligger i rättskipningens intresse ska den anklagade personen få en sammanställning över de handlingar som ingår i ärendeakten för att denne ska kunna avgöra vilka handlingar han eller hon behöver ha tillgång till.

Artikel 8 – Kontroll och rättsmedel

33. För att man ska kunna vara säker på att misstänkta eller åtalade personer verkligen erhållit all information de är berättigade till ska medlemsstaterna införa kontrollförfaranden för detta ändamål. Det kan t.ex. röra sig om ett formulär som den berörda personen ska underteckna för att bekräfta mottagandet av informationen eller en notering i häktningsprotokollet.

Artikel 9 - Utbildning

34. Denna artikel har till syfte att säkerställa att medlemsstaternas polistjänstemän, åklagare och domare får den utbildning de behöver för att kunna uppfylla sina skyldigheter i enlighet med artiklarna 3–8 i direktivet på ett tillfredställande sätt. Det är absolut nödvändigt att dessa tjänstemän har erforderliga kunskaper om de misstänkta eller åtalade personernas processuella rättigheter för att de ska kunna tillhandahålla relevant och praktiskt användbar information om dessa rättigheter.

Artikel 10 – Klausul om upprätthållande av skyddsnivån

35. Syftet med denna artikel är att se till att fastställandet av gemensamma minimiregler i enlighet med detta direktiv inte leder till sänkta normer i vissa medlemsstater och att de normer som fastställs i MR-konventionen upprätthålls. Det står medlemsstaterna fritt att fastställa högre normer än de man enats om i detta direktiv.

Artikel 11 – Genomförande

36. Enligt denna artikel ska medlemsstaterna genomföra direktivet senast den xx/xx/20xx och, senast samma dag, överlämna texten till de bestämmelser varigenom direktivet införlivas med nationell rätt till kommissionen.

Artikel 12 – Rapportering

37. Kommissionen måste senast 36 månader efter det att detta direktiv offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet, med en bedömning av i vilken utsträckning medlemsstaterna har vidtagit nödvändiga åtgärder för att följa detta direktiv och, om nödvändigt, med bifogade lagförslag.

Artikel 13 – Ikraftträdande

38. I denna artikel anges att direktivet träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning .

Bilaga I

39. Denna bilaga innehåller en förlaga till den rättighetsinformation som i enlighet med artikel 4.1 ska tillhandahållas misstänkta eller åtalade personer vid frihetsberövandet. Förlagan till rättighetsinformationen innehåller en förklaring på ett tydligt språk om de minimirättigheter som är omedelbart tillämpliga i enlighet med artikel 3.2 i direktivet. Även om medlemsstaterna inte har någon skyldighet att använda förlagan kommer de som använder sig av den att anses ha uppfyllt kraven i artikel 4 i direktivet. Förlagan kan komma att ses över både i samband med den rapport om genomförandet som ska läggas fram av Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 12 i direktivet och då alla åtgärder som anges i färdplanen har genomförts. Innehållet i förlagan har ingen inverkan på de rättigheter som för närvarande gäller i medlemsstaterna.

Bilaga II

40. Denna bilaga innehåller en förlaga till den rättighetsinformation som i enlighet med artikel 5 ska tillhandahållas personer som grips på grundval av en europeisk arresteringsorder. Även om medlemsstaterna inte har någon skyldighet att använda förlagan kommer de som använder sig av den att anses ha uppfyllt kraven i artikel 5 i direktivet. Förlagan kan komma att ses över både i samband med den rapport om genomförandet som ska läggas fram av Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 12 i direktivet och då alla åtgärder som anges i färdplanen har genomförts. Innehållet i förlagan har ingen inverkan på de rättigheter som för närvarande gäller i medlemsstaterna.

5. Subsidiaritetsprincipen

41. Syftet med detta förslag kan inte uppnås fullt ut av medlemsstaterna själva, eftersom det fortfarande finns stora variationer dem emellan vad beträffar både metoderna och tidpunkten för att lämna information, vilket gör att normerna inom EU är mycket olika. Då syftet med detta förslag är att främja det ömsesidiga förtroendet kan enhetliga gemensamma minimiregler som är tillämpliga inom hela EU endast uppnås genom åtgärder på EU-nivå. Förslaget kommer att tillnärma medlemsstaternas materiella processlagstiftning om tillhandahållande av information om rättigheter och anklagelsen till misstänkta eller åtalade personer i brottmål, i syfte att skapa ett ömsesidigt förtroende. Förslaget är därför förenligt med subsidiaritetsprincipen. Kommissionen föreslår en lösning som skiljer sig en aning från det alternativ som föredras i konsekvensanalysen, men som ändå har jämförbar verkan. Kostnaden för EU-åtgärden har uppskattats till samma värde som i det ursprungligen föredragna alternativet, eftersom medlemsstaterna endast får merkostnader om de väljer att använda sitt eget alternativ i stället för att använda den föreslagna förlagan till rättighetsinformation.

6. Proportionalitetsprincipen

42. Förslaget överensstämmer med proportionalitetsprincipen, eftersom det inte går utöver det minimum som krävs för att uppnå det uppsatta målet på europeisk nivå och vad som är nödvändigt för det ändamålet.

2010/0215 (COD)

Förslag till

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV …/…/EU

om rätten till information i brottmål

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 82.2,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till medlemsstaternas parlament,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande[26],

med beaktande av Regionkommitténs yttrande[27],

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

av följande skäl:

(1) I artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan ), artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad MR-konventionen ) och artikel 14 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (nedan kallad ICCPR-konventionen ) garanteras rätten till en rättvis rättegång. I artikel 48 garanteras rätten till försvar.

(2) I artikel 6 i stadgan och artikel 5 i MR-konventionen garanteras rätten till frihet och säkerhet, vilken inte får inskränkas utöver vad som är tillåtet enligt artikel 5 i MR-konventionen och som följer av rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen ).

(3) Europeiska unionen har satt som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Enligt slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999, särskilt punkt 33, ska principen om ömsesidigt erkännande utgöra grunden för det rättsliga samarbetet inom unionen på det civilrättsliga och det straffrättsliga området, eftersom ett ökat ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden och domar samt en nödvändig tillnärmning av lagstiftningen skulle underlätta samarbetet mellan myndigheter och det rättsliga skyddet av enskildas rättigheter.

(4) Den 29 november 2000 antog rådet i enlighet med slutsatserna från Tammerfors ett åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål[28]. I inledningen till åtgärdsprogrammet anges att ömsesidigt erkännande ”bör göra det möjligt att förstärka samarbetet mellan medlemsstater, men också att förstärka skyddet av personers rättigheter”.

(5) Genomförandet av principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål förutsätter att medlemsstaterna har förtroende för varandras straffrättsliga system. Omfattningen av det ömsesidiga erkännandet är i hög grad beroende av en rad parametrar, bl.a. mekanismer till skydd för misstänktas rättigheter och gemensamma miniminormer för att underlätta tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande.

(6) Ömsesidigt erkännande kan bara fungera effektivt i en anda av tillit, där inte endast de rättsliga myndigheterna utan samtliga aktörer i den straffrättsliga processen likställer avgöranden av rättsliga myndigheter i andra medlemsstater med avgöranden som meddelas i den egna staten, vilket förutsätter förtroende inte bara för innehållet i den andra partens bestämmelser, utan också för tillämpningen av dem.

(7) Även om alla medlemsstater är parter i MR-konventionen och ICCPR-konventionen har erfarenheten visat att detta i sig inte alltid räcker för att skapa tillräckligt förtroende för andra staters straffrättsliga system.

(8) Ett stärkt ömsesidigt erkännande förutsätter att det införs detaljerade bestämmelser för att skydda de processuella rättigheter och garantier som fastställs i stadgan, MR-konventionen och ICCPR-konventionen. Vid tillämpningen av detta direktiv får medlemsstaterna inte på något sätt understiga de normer som anges i konventionen och som stadgan, såsom dessa utvecklats av rättspraxis från Europeiska unionens domstol och Europadomstolen.

(9) Enligt artikel 82.2 i fördraget ska det fastställas minimiregler som ska tillämpas i medlemsstaterna för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgöranden samt polissamarbete och rättsligt samarbete i sådana straffrättsliga frågor som har en gränsöverskridande dimension. I artikel 82.2 b anges ”personers rättigheter vid det straffrättsliga förfarandet” som ett av de områden på vilka minimiregler kan fastställas.

(10) Gemensamma minimiregler bör leda till ökat förtroende för alla medlemsstaters straffrättsliga system, vilket i sin tur bör bidra till ett effektivare rättsligt samarbete i en anda av ömsesidigt förtroende och till främjandet av de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen. Dessa regler bör även bidra till att avlägsna hindren för den fria rörligheten för unionsmedborgarna. Detta slags minimiregler bör även vara tillämpliga på information i brottmål.

(11) Den 30 november 2009 antog rådet en färdplan för att stärka misstänkta eller åtalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden (nedan kallad färdplanen )[29]. Färdplanen ska genomföras stegvis och omfattar åtgärder avseende rätten till tolkning och översättning, rätten till information om rättigheter och åtal, rätten till juridisk rådgivning och rättshjälp, rätten till kommunikation med släktingar, arbetsgivare och konsulära myndigheter samt särskilda skyddsåtgärder för utsatta misstänkta eller åtalade personer. I färdplanen understryks att uppräkningsordningen på rättigheterna endast är vägledande och därför kan ändras allteftersom prioriteringarna ändras. Den är avsedd att utgöra en enhet och först när alla dess delar har genomförts kommer det att märkas fullt ut vilka fördelar den ger.

(12) I Stockholmsprogrammet, som antogs den 11 december 2009[30], anges det att Europeiska rådet välkomnar färdplanen och har beslutat att göra den till en del av programmet (se punkt 2.4). Europeiska rådet underströk att färdplanen inte är uttömmande och uppmanade kommissionen att undersöka om det behövs en komplettering när det gäller minimiregler för processuella rättigheter för misstänkta och åtalade personer och att göra en bedömning av huruvida andra frågor, t.ex. presumtion för oskuld, behöver behandlas i syfte att förbättra samarbetet på detta område.

(13) Den första åtgärden i färdplanen är ett Europaparlamentets och rådets direktiv om rätt till tolkning och översättning i brottmål[31].

(14) Detta direktiv rör åtgärd B i färdplanen. Det fastställer gemensamma minimiregler när det gäller information om rättigheter och om anklagelsen till misstänkta eller åtalade personer i brottmål, i syfte att öka det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna. Direktivet främjar således tillämpningen av stadgan, särskilt artiklarna 6, 47 och 48 i denna, och bygger på artiklarna 5 och 6 i MR-konventionen, såsom dessa tolkas av Europadomstolen. I sitt meddelande Att förverkliga ett område med frihet, säkerhet och rättvisa för EU-medborgarna – Handlingsplan för att genomföra Stockholmsprogrammet [32] uppgav kommissionen att den skulle lägga fram ett förslag om rätt till information under 2010.

(15) Det omfattar dock inte förfaranden som genomförs av administrativa myndigheter i samband med brott mot konkurrenslagstiftningen, på nationell nivå eller på EU-nivå, med undantag för de fall då talan väcks i en domstol som är behörig att handlägga brottmål.

(16) Rätten till information om rättigheter (som följer av Europadomstolens rättspraxis) kommer uttryckligen att fastställas i detta direktiv. Detta direktiv ger således ett skydd som går utöver det som för närvarande erbjuds genom MR-konventionen. Rätten till information om anklagelsen är en rättighet som garanteras i artiklarna 5 och 6 i MR-konventionen, såsom dessa tolkas av Europadomstolen, och artiklarna 9 och 14 i ICCPR-konventionen. Direktivets bestämmelser bör underlätta tillämpningen av dessa rättigheter i praktiken, vilket i sin tur bidrar till att garantera rätten till en rättvis rättegång.

(17) Den misstänkta eller åtalade personen bör känna till och förstå vilka rättigheter han eller hon har och ha möjlighet att ta del av dessa innan polisens förhör. Den berörda personen ska utan dröjsmål, och på ett språk han eller hon förstår, underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen och informeras om de rättigheter som är omedelbart tillämpliga.

(18) Alla misstänkta eller åtalade personer ska, muntligen eller skriftligen, informeras om sina rättigheter så snart ett straffrättsligt förfarande inleds. Den information om rättigheter som tillhandahålls i enlighet med detta direktiv ska minst omfatta information om rätten till advokat, rätten att informeras om anklagelsen och att vid behov få tillgång till ärendeakten, rätten till tolkning och översättning för dem som inte förstår det språk som ärendet behandlas på och rätten för misstänkta eller åtalade att utan dröjsmål ställas inför en domare om de frihetsberövas. Detta har ingen inverkan på den information som ska tillhandahållas om andra processuella rättigheter som följer av stadgan, MR-konventionen, ICCPR-konventionen och tillämplig EU-lagstiftning, såsom dessa tolkas av relevanta domstolar.

(19) Misstänkta eller åtalade personer ska vid gripandet underrättas om dessa omedelbart tillämpliga processuella rättigheter genom en skriftlig och lättbegriplig rättighetsinformation som gör det möjligt för dem att verkligen förstå sina rättigheter. För att hjälpa medlemsstaterna att utforma denna slags rättighetsinformation och förbättra överensstämmelsen mellan medlemsstaterna har det utarbetats en förlaga till en rättighetsinformation, vilken bifogas i bilaga I till direktivet. Förlagan är inte bindande och kan komma att ses över både i samband med den rapport om genomförandet som ska läggas fram av Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 12 i direktivet och då alla åtgärder som anges i färdplanen har genomförts. De nationella rättighetsinformationer som utarbetas på grundval av denna förlaga ska även innehålla de processuella rättigheter som gäller i den berörda medlemsstaten.

(20) En person som åtalas för ett brott ska erhålla all den information om anklagelsen som behövs för att han eller hon ska kunna förbereda sitt försvar och för att man ska kunna garantera ett rättvist förfarande.

(21) Det bästa sättet att se till att en misstänkt eller åtalad person får tillräcklig information om anklagelsen är att ge hans eller hennes advokat tillgång till ärendeakten. Tillgången till dessa handlingar kan begränsas om en fullständig tillgång skulle medföra en allvarlig risk mot någon annan persons liv eller utgöra ett hot mot den inre säkerheten i den medlemsstat där förfarandet äger rum.

(22) Medlemsstaterna ska dessutom införa en mekanism som gör det möjligt att kontrollera att misstänkta eller åtalade personer verkligen har mottagit all den information om sina rättigheter och om anklagelsen mot dem som de är berättigade till.

(23) Berörda tjänstemän i medlemsstaterna ska få nödvändig utbildning om processuella rättigheter för misstänkta eller åtalade personer.

(24) I enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter förstås med ett barn en person som är under 18 år. I alla situationer som rör barn ska det i första hand tas hänsyn till barnets intressen.

(25) De rättigheter som föreskrivs i detta direktiv gäller även tillämpliga delar för förfaranden för verkställighet av en europeisk arresteringsorder i enlighet med rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna[33]. För att hjälpa medlemsstaterna att utforma denna slags rättighetsinformation och förbättra överensstämmelsen mellan medlemsstaterna har det utarbetats en förlaga till en rättighetsinformation, vilken bifogas i bilaga I till direktivet. Förlagan är inte bindande och kan komma att ses över både i samband med den rapport om genomförandet som ska läggas fram av Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 12 i direktivet och då alla åtgärder som anges i färdplanen har genomförts.

(26) Genom bestämmelserna i detta direktiv fastställs minimiregler. Medlemsstaterna kan utvidga de rättigheter som fastställs i detta direktiv för att erbjuda en högre skyddsnivå även för situationer som inte uttryckligen behandlas i detta direktiv. Skyddsnivån bör aldrig ligga lägre är de normer som anges i MR-konventionen, såsom dessa tolkas i rättspraxis från Europadomstolen.

(27) Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheterna och de principer som fastställs i stadgan. Direktivet syftar särskilt till att främja rätten till frihet, rätten till en rättvis rättegång, rätten till försvar och barnets rättigheter. Det ska genomföras i enlighet därmed.

(28) Medlemsstaterna bör se till att bestämmelserna i detta direktiv, när de motsvarar rättigheter som garanteras av MR-konventionen, tillämpas i konsekvens med rättigheterna i den konventionen och så som de utvecklats av relevant rättspraxis från Europadomstolen.

(29) Eftersom målet med att införa gemensamma minimiregler inte kan uppnås av medlemsstaterna var och en för sig, varken på central nivå eller på regional eller lokal nivå, utan endast kan uppnås på unionsnivå, kan Europaparlamentet och rådet vidta åtgärder i enlighet med artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen, vilken fastställs i artikel 5, går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(30) [I enlighet med artiklarna 1, 2, 3 och 4 i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, som är fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, har Förenade kungariket och Irland meddelat att de önskar delta i antagandet och tillämpningen av detta direktiv] ELLER [Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, som är fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, kommer Förenade kungariket och Irland inte att delta i antagandet av detta direktiv och är därför inte bundna av det och omfattas inte av dess tillämpning][34].

(31) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokollet om Danmarks ställning, som är fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av detta beslut, som därmed inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 Syfte

Detta direktiv har till syfte att fastställa bestämmelser om misstänkta eller åtalade personers rätt till information om de rättigheter de har och om den anklagelse om brott som riktas mot dem.

Artikel 2 Tillämpningsområde

1. Detta direktiv är tillämpligt från den tidpunkt då den berörda personen underrättas av en medlemsstats behöriga myndigheter, genom ett officiellt meddelande eller på annat sätt, om att han eller hon är misstänkt eller åtalad för att ha begått ett brott fram till dess att förfarandena har avslutats, med vilket ska förstås det slutgiltiga avgörandet i frågan huruvida den misstänkta eller åtalade personen har begått brottet samt i förekommande fall även under rättegång och i väntan på beslut om ett eventuellt överklagande.

2. Detta direktiv är tillämpligt på förfaranden för verkställighet av en europeisk arresteringsorder.

Artikel 3 Rätten att bli informerad om rättigheter

1. Medlemsstaterna ska se till att alla personer som är misstänkta eller åtalade för att ha begått ett brott utan dröjsmål underrättas om sina processuella rättigheter på ett tydligt och begripligt språk.

2. Den information som avses i punkt 1 ska minst omfatta

- rätten till advokat, vid behov kostnadsfritt,

- rätt att bli underrättad om anklagelsen och, i tillämpliga fall, att få tillgång till ärendeakten,

- rätten till tolkning och översättning.

- rätten för misstänkta eller åtalade personer att utan dröjsmål ställas inför domare om de frihetsberövas.

Artikel 4 Rätten till skriftlig information om rättigheter i samband med frihetsberövande

1. När misstänkta eller åtalade personer frihetsberövas av en medlemsstats behöriga myndigheter i samband med ett straffrättsligt förfarande ska de utan dröjsmål skriftligen underrättas om sina processuella rättigheter (genom en s.k. rättighetsinformation). Den berörda personen ska ges tillfälle att läsa rättighetsinformationen samt ha rätt att behålla den under hela frihetsberövandet.

2. Rättighetsinformationen ska vara avfattad på ett tydligt språk och innehålla minst den information som anges i artikel 3.2. En förlaga till en sådan rättighetsinformation är bifogad i bilaga I till detta direktiv.

3. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller åtalade personer som inte talar eller förstår det språk som ärendet behandlas på erhåller en rättighetsinformation på ett språk de förstår. Medlemsstaterna ska se till att det införs en mekanism som gör det möjligt att lämna information till misstänkta eller åtalade personer som har nedsatt syn eller är blinda eller som inte kan läsa. Om den misstänkta eller åklagade personen är ett barn ska informationen i rättighetsinformationen även lämnas muntligen på ett sätt som är anpassat till barnets ålder, mognad och intellektuella och emotionella förmåga.

4. Om rättighetsinformationen inte finns tillgänglig på rätt språk ska den misstänkta eller åtalade personen underrättas om sina rättigheter muntligen på ett språk som han eller hon förstår. Den misstänkta eller åtalade personen ska därefter så snart som möjligt förses med en rättighetsinformation på ett språk han eller hon förstår.

Artikel 5 Rätten till skriftlig information om rättigheter vid förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder

Medlemsstaterna ska se till att varje person som omfattas av ett förfarande för verkställighet av en europeisk arresteringsorder erhåller en för detta ändamål relevant rättighetsinformation som anger de rättigheter den berörda personen har i enlighet med rambeslut 2002/584/RIF. En förlaga till en sådan rättighetsinformation är bifogad i bilaga II till detta direktiv.

Artikel 6 Rätten att bli informerad om anklagelsen

1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller åtalade personer erhåller all den information om anklagelsen som behövs för man ska kunna garantera ett rättvist förfarande.

2. Den information som krävs enligt artikel 1 ska lämnas utan dröjsmål, vara detaljerad och avfattad på ett språk som den misstänkta eller åtalade personen förstår. Om den berörda personen är ett barn ska informationen om anklagelsen tillhandahållas på ett sätt som är anpassat till barnets ålder, mognad och intellektuella och emotionella förmåga.

3. Den information som ska lämnas ska omfatta följande:

a) En beskrivning av omständigheterna kring brottet, inbegripet tidpunkt, plats och i vilken grad den misstänkta eller åtalade personen varit delaktig i gärningen.

b) Brottets art och brottsrubriceringen.

Artikel 7 Rätten att få tillgång till ärendeakten

1. När en misstänkt eller åtalad person frihetsberövas under något skede av ett straffrättsligt förfarande ska medlemsstaterna se till att hans eller hennes advokat ges tillgång till de handlingar i ärendeakten som är relevanta för att man ska kunna avgöra om åtgärden är laglig.

2. Medlemsstaterna ska se till att en anklagad person eller dennes advokat ges tillgång till ärendeakten när de rättegångsförberedande förfarandena avslutats. En behörig rättslig myndighet kan vägra ge tillgång till vissa handlingar i ärendeakten om tillgången till dessa handlingar skulle innebära en allvarlig risk mot någon annan persons liv eller utgöra ett hot mot den inre säkerheten i den medlemsstat där förfarandet äger rum. Om det ligger i rättskipningens intresse får den anklagade eller dennes advokat begära en sammanställning över de handlingar som ingår i ärendeakten.

3. Tillgång till ärendeakten ska ges i tillräckligt god tid för att den misstänkta eller åtalade personen ska ha möjlighet att förbereda sitt försvar och överklaga beslut före rättegången. Tillgång till ärendeakten ska vara kostnadsfri.

Artikel 8 Kontroll och rättsmedel

1. Medlemsstaterna ska se till att det införs förfaranden för att kontrollera att misstänkta eller åtalade personer verkligen erhållit all information de är berättigade till i enlighet med artiklarna 3–7.

2. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller åtalade personer har tillgång till effektiva rättsmedel som de kan använda i de fall de inte har mottagit den information de är berättigade till.

3. När underrättelsen om rättigheter har skett muntligen i enlighet med artikel 4.4 ska detta registreras på ett sätt som gör det möjligt att kontrollera innehållet i underrättelsen.

Artikel 9 Utbildning

Medlemsstaterna ska se till att berörda polistjänstemän och rättsliga myndigheter får den utbildning de behöver för att kunna uppfylla sina skyldigheter i enlighet med artiklarna 3–8. Medlemsstaterna ska framför allt se till att de berörda tjänstemännen har tillräckliga kunskaper om de rättigheter för misstänkta eller åtalade personer som anges i artikel 3 så att de klarar av att informera om dessa rättigheter på ett tillfredställande sätt.

Artikel 10 Klausul om upprätthållande av skyddsnivån

Ingenting i detta direktiv ska ses som en begränsning av eller ett avsteg från rättigheter och rättssäkerhetsgarantier som eventuellt följer av MR-konventionen, ICCPR-konventionen, andra relevanta bestämmelser i internationell rätt eller av lagstiftningen i medlemsstater som erbjuder en högre skyddsnivå.

Artikel 11 Genomförande

1. Medlemsstaterna ska anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den xx [35].

2. De ska till kommissionen överlämna texten till dessa bestämmelser tillsammans med en jämförelsetabell för dessa bestämmelser och detta direktiv.

3. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 12 Rapportering

Kommissionen ska senast den ... [36] överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet med en bedömning av i vilken utsträckning medlemsstaterna har vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta direktiv, vid behov åtföljd av lagstiftningsförslag.

Artikel 13 Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning .

Artikel 14

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

BILAGA I

[pic]

Förlaga[37] till den rättighetsinformation som ska lämnas till misstänkta eller åtalade personer vid frihetsberövandet

Om du grips av polisen har du följande rättigheter:

A. Du har rätt att få veta vilket brott du misstänks ha begått.

B. Du har rätt till en advokat.

C. Du har rätt till en tolk och till översättning av handlingar om du inte förstår språket.

D. Du har rätt att få veta hur länge du kan kvarhållas.

Du har rätt att behålla denna rättighetsinformation under hela den tid du är frihetsberövad.

A. R ätt till information om vad misstanken gäller

- Du har rätt att få veta varför du misstänks ha begått ett brott direkt efter det att du frihetsberövats, även om polisen inte förhör dig.

- Du eller din advokat kan begära att få se delar av den ärendeakt som rör ditt gripande och frihetsberövande eller att få detaljerad information om innehållet i den.

B. Rätt att få hjälp av en advokat

- Du har rätt att få tala med en advokat innan du blir förhörd av polisen.

- Att du begär att få tala med en advokat betyder inte att du har gjort något fel.

- Polisen måste hjälpa dig att få kontakt med en advokat.

- Advokaten är oberoende i förhållande till polisen och kommer inte att avslöja den information du ger honom eller henne utan ditt medgivande.

- Du har rätt att tala med din advokat privat, både på polisstationen och på telefon.

- Om du inte har råd med en advokat måste polisen ge dig information om kostnadsfri eller delvis kostnadsfri rättshjälp.

C. Rätt till tolk

- Om du inte talar eller förstår språket kommer du att få hjälp av en tolk. Tolken är oberoende i förhållande till polisen och kommer inte att avslöja den information du ger honom eller henne utan ditt medgivande.

- Du kan även begära att få tolkhjälp för att tala med din advokat.

- Tolkhjälp är kostnadsfri.

- Du har rätt att få alla order från en domare om frihetsberövande och fortsatt frihetsberövande som rör dig översatta. Du kan även begära att få andra viktiga handlingar i det rättegångsförberedande förfarandet översatta.

D. Hur länge kan du kvarhållas?

- Om du inte friges måste du ställas inför en domare inom *[38] timmar efter det att du frihetsberövades.

- Domaren ska höra dig för att avgöra om du ska vara frihetsberövad eller friges. Du har rätt att få en översättning av domarens avgörande om det beslutas att du ska vara fortsatt frihetsberövad.

- Du har rätt att när som helst begära att bli frigiven. Din advokat kan ge dig råd om hur du ska gå till väga.

BILAGA II

[pic]

Förlaga[39] till den rättighetsinformation som ska lämnas till misstänkta eller åtalade personer som grips på grundval av en europeisk arresteringsorder

Om du grips av polisen på grundval av en europeisk arresteringsorder har du följande rättigheter:

A. Du har rätt att få veta varför du har frihetsberövats.

B. Du har rätt till en advokat.

C. Du har rätt till en tolk och till översättning av handlingar om du inte förstår språket.

D. Du har rätt att bli informerad om din rätt till att samtycka till att bli överlämnad

E. Du har rätt att bli hörd om du inte samtycker till att överlämnas.

F. Du har rätt att bli frigiven så snart den relevanta tidsfristen löpt ut.

Du har rätt att behålla denna rättighetsinformation under hela den tid du är frihetsberövad.

A. Du har rätt att få veta varför du har frihetsberövats

- Du har rätt att få veta varför du är eftersökt i ett annat land.

B. Rätt till advokat

- Du har rätt till en advokat. Polisen måste hjälpa dig att få kontakt med en advokat.

- Advokaten är oberoende i förhållande till polisen och kommer inte att avslöja den information du ger honom eller henne utan ditt medgivande.

- Du har rätt att tala med din advokat privat, både på polisstationen och på telefon.

- Om du inte har råd med en advokat måste polisen ge dig information om kostnadsfri rättshjälp.

C. Rätt till tolk

- Om du inte talar eller förstår språket kommer du att få hjälp av en tolk. Tolken är oberoende i förhållande till polisen och kommer inte att avslöja den information du ger honom eller henne utan ditt medgivande.

- Du kan även begära att få tolkhjälp för att tala med din advokat.

- Tolkhjälp är kostnadsfri.

- Du har rätt att få alla order från en domare om frihetsberövande och om fortsatt frihetsberövande som rör dig översatta. Du kan även begära att få andra viktiga handlingar i det rättegångsförberedande förfarandet översatta.

D. Rätt att samtycka till att bli överlämnad

- Du har rätt att samtycka till att bli överlämnad enligt en europeisk arresteringsorder. Ett sådant beslut brukar vanligen påskynda förfarandet.

- Om du samtycker till att bli överlämnad kan det vara svårt att ändra på detta beslut vid ett senare tillfälle. Du bör tala med en advokat innan du fattar ett beslut om att samtycka till ett överlämnande.

E. Rätt att bli hörd

- Om du inte samtycker till att överlämnas till den medlemsstat där du är eftersökt har du rätt att ställas inför en domare för att förklara varför du inte samtycker.

F. Rätten att bli frigiven så snart den relevanta tidsfristen löpt ut

- Den allmänna regeln är att du ska överlämnas inom tio dagar efter det att en domstol avgivit ett slutgiltigt avgörande om att du ska överlämnas. Om du inte har överlämnats inom tio dagar måste myndigheterna normalt sett frige dig. Det finns dock vissa undantag från denna regel så det är bäst att du talar med din advokat om detta.

[1] Förklaring om artikel 48 i förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna.

[2] 999 U.N.T.S. 171. Internationell konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter öppnades för undertecknande den 16 december 1996 genom en resolution av FN:s generalförsamling. Den har ratificerats av alla EU:s medlemsstater och är därmed bindande för dessa enligt internationell rätt.

[3] Den 15–16 oktober 1999.

[4] Slutsats nr 33.

[5] KOM(2000) 495, 29.7.2000.

[6] EGT C 12, 15.1.2001, s. 10.

[7] KOM(2004) 328, 28.4.2004.

[8] EUT C 295, 4.12.2009, s. 1.

[9] Europeiska rådets slutsatser av den 10–11 december 2009.

[10] T Spronken, G Vermeulen m.fl. EU Procedural Rights in Criminal Proceedings , Antwerpen 2009; E Cape, Z Namoradze m.fl. Effective Criminal Defence in Europe , Antwerpen 2010.

[11] Dom av den 10 augusti 2006 i målet Padalov mot Bulgarien, ärende nr 54784/00.

[12] Dom av 27 mars 2007 i målet Talat Tunc mot Turkiet, ärende nr 32432/96.

[13] Dom av den 11 december 2008 i målet Panovits mot Cypern, ärende nr 4268/04 § 72-73.

[14] Dom av den 25 juli 2000 i målet Mattoccia mot Italien, ärende nr 23969/94, § 60.

[15] Dom av den 30 augusti 1990 i målet Fox, Campbell och Hartley, ärende nr A 182, § 40.

[16] Dom av den 25 mars 1999 i målet Pélissier och Sassinot mot Frankrike , ärende nr 25444/94, § 54; Dom av den 25 juli 2000 i målet Mattoccia mot Italien, ärende nr 23969/94, § 60 och 71.

[17] Dom av 19 december 1989 i målet Brozicek mot Italien, ärende nr 10964/84, §41; Dom av 25 juli 2000 i målet Mattoccia mot Italien, ärende nr 23969/94, § 65; Dom av den 30 januari 200 i målet Vaudelle mot Frankrike, ärende nr 35683/97, §59.

[18] Dom av 25 juli 2000 i målet Mattoccia mot Italien, ärende nr 23969/94, § 65.

[19] Dom av den 19 december 1989 i målet Kamasinski mot Österrike, ärende nr 9783/82, § 79.

[20] Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna.

[21] CPT, The CPT standards – "Substantive" sections of the CPT's General Reports , CPT/Inf/E (2002) 1 – Rev. 2009, s. 11– 12.

[22] Dom av den 11 december 2008 i målet Panovits mot Cypern, ärende nr 4268/04 § 67.

[23] T Spronken, G Vermeulen m.fl. EU Procedural Rights in Criminal Proceedings , Antwerpen 2009; E Cape, Z Namoradze m.fl. Effective Criminal Defence in Europe , Antwerpen 2010.

[24] Dom av 16 december 1992 i målet Edwards mot Förenade kungariket, ärende nr 13071/87, § 36.

[25] Dom av den 13 februari 2001 i målet Garcia Alva mot Tyskland, ärende nr 23541/94, § 47-55; Dom av den 13 februari 2001 i målet Schöps mot Tyskland, ärende nr 251164/94, § 41-42; Dom av den 9 juli 2009 i målet Mooren mot Tyskland, ärende nr 11364/03, § 121-124.

[26] EUT C , , s. .

[27] EUT C , , s. .

[28] EGT C 12, 15.1.2001, s. 10.

[29] EUT C 295, 4.12.2009, s. 1.

[30] EUT C 115, 4.5.2010.

[31] Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/xxx/EU om rätt till tolkning och översättning i brottmål av den 8 oktober 2010.

[32] KOM(2010) 171, 20.4.2010.

[33] EGT L 190, 18.7.2002, s. 1.

[34] Den slutgiltiga lydelsen av detta skäl i direktivet beror på den faktiska ståndpunkt som Förenade kungariket och Irland kommer att inta i enlighet med bestämmelserna i protokoll nr 21.

[35] 24 månader efter det att detta rambeslut har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning .

[36] 36 månader efter det att detta rambeslut har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning .

[37] Ska kompletteras med information om de processuella rättigheter som är tillämpliga i den berörda medlemsstaten.

[38] (…)

[39] Ska kompletteras med information om de processuella rättigheter som är tillämpliga i den berörda medlemsstaten.