52009PC0057

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 4.2.2009

KOM(2009) 57 slutlig

2004/0209 (COD)

KOMMISSIONENS YTTRANDE enligt artikel 251.2 tredje stycket led c i EG-fördraget om Europaparlamentets ändringar av rådets gemensamma ståndpunkt om förslaget till

Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/88/EG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden

MED ÄNDRING AV KOMMISSIONENS FÖRSLAG enligt artikel 250.2 i EG-fördraget

2004/0209 (COD)

KOMMISSIONENS YTTRANDEenligt artikel 251.2 tredje stycket led c i EG-fördragetom Europaparlamentets ändringar av rådets gemensamma ståndpunkt om förslaget till

Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/88/EG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden

1. BAKGRUND

Överlämnande av förslaget till Europaparlamentet och rådet: (KOM(2004) 607 slutlig): 2004/0209 (COD) | 22 september 2004 |

Regionkommitténs yttrande: | 14 april 2005 |

Europaparlamentets yttrande vid första behandlingen: | 11 maj 2005 |

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande: | 11 maj 2005 |

Överlämnande av det ändrade förslaget till Europaparlamentet och rådet: (KOM(2005) 246 slutlig) | 31 maj 2005 |

Politisk överenskommelse i rådet om den gemensamma ståndpunkten: (kvalificerad majoritet) | 10 juni 2008 |

Rådets formella antagande av den gemensamma ståndpunkten: | 15 september 2008 |

Europaparlamentets yttrande vid andra behandlingen: (P6_TA (2008) 0615) | 17 december 2008 |

Överlämnande av Europaparlamentets yttrande vid andra behandlingen: | 14 januari 2009 |

2. SYFTE MED KOMMISSIONENS FÖRSLAG

Kommissionens förslag syftar till att införa väl avvägda ändringar i arbetstidsdirektivet[1], vilka uppfyller följande fyra huvudkriterier:

- En lösning i form av lagstiftning tillhandahålls beträffande de problem som behandlades vid kommissionens offentliga samråd 2004 när det gäller behandlingen av jourtid och förläggningen av kompensationsledighet.

- Ett förbättrat skydd av arbetstagarnas hälsa och säkerhet, särskilt när det gäller risker som har samband med alltför långa arbetspass.

- Ökad flexibilitet i fråga om referensperioden för veckoarbetstiden, vilket också diskuterades vid det offentliga samrådet 2004.

- Ökat stöd till arbetstagarna när det gäller att kombinera arbete och familj.

Följande huvudsakliga ändringar infördes i kommissionens ändrade förslag:

Jourtid

Mot bakgrund av nya domar som meddelats av EG-domstolen (t.ex. SIMAP[2] och Jaeger[3]) och som fått genomgripande konsekvenser för arbetstidens förläggning när det gäller offentliga tjänster införs definitioner av jourtid i lagstiftningen och åtskillnad görs mellan olika typer av jourtid.

Möjligheten att förena arbete och familjeliv

Det föreskrivs att medlemsstaterna ska uppmana arbetsmarknadens parter att sluta avtal för att förbättra möjligheterna att kombinera arbete och familj och att de ska vidta de åtgärder som behövs för att se till att arbetsgivarna informerar arbetstagarna i god tid om eventuella förändringar som rör arbetstidens förläggning. Medlemsstaterna ska också se till att arbetsgivarna har skyldighet att behandla arbetstagarnas ansökningar om ändring av arbetstider eller arbetsscheman.

Beräkning av gränser för veckoarbetstiden

I direktivet föreskrivs att den genomsnittliga veckoarbetstiden inklusive övertid inte får överstiga 48 timmar. Förslaget innebär ingen ändring av denna gräns, men skulle ge större flexibilitet vid beräkningen av genomsnittet eftersom referensperioden genom lagstiftning av objektiva eller tekniska skäl eller skäl som rör arbetsorganisationen kan förlängas till högst tolv månader. Ett villkor för en sådan förlängning är att arbetstagarnas hälsa och säkerhet säkerställs och att samråd sker med arbetsmarknadens parter.

Undantagsklausulen (opt-out)

Enligt undantagsklausulen i artikel 22.1 i direktivet får medlemsstaterna föreskriva att en arbetstagare kan komma överens med sin arbetsgivare om att arbeta mer än 48 timmar per vecka, förutsatt att vissa skyddsbestämmelser följs. Enligt det ändrade förslaget skulle detta undantag tas bort ett visst datum, och under tiden skulle vissa ytterligare skyddsbestämmelser gälla.

Viloperiodernas förläggning

Att föreskriva att arbetstagaren när undantag görs från direktivets bestämmelser om dygnsvila eller veckovila ska kunna ta ut den innestående kompensationsledigheten inom ”rimlig tid” som ska fastställas i nationell lagstiftning eller genom kollektivavtal eller överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter. Denna ändring skulle ge såväl arbetstagare som arbetsgivare ökad flexibilitet i fråga om arbetsorganisation.

3. KOMMISSIONENS YTTRANDE ÖVER EUROPAPARLAMENTETS ÄNDRINGSFÖRSLAG

3.1. Sammanfattning av kommissionens ståndpunkt

Europaparlamentet har antagit 22 ändringsförslag till den gemensamma ståndpunkten. Kommissionen kan godta 15 av dessa ändringsförslag helt eller delvis.

Kommissionen kan godta sex av ändringsförslagen i deras nuvarande lydelse (nr 7, 9, 15, 18, 19 och 21), medan nio kan godtas delvis (nr 1, 11 och 20) eller i princip och/eller efter omformulering (nr 2, 3, 12, 13, 14 och 22).

Sju av ändringsförslagen kan inte godtas av kommissionen (nr 4, 5, 6, 8, 10, 16 och 17).

Europaparlamentets ställningstagande och rådets gemensamma ståndpunkt skiljer sig åt på flera viktiga punkter. Kommissionen anser fortfarande att det ändrade förslaget bör antas snarast möjligt innan det nuvarande lagstiftningsmandat löper ut. Kommissionen är särskilt medveten om att det krävs en snabb lösning på de återstående problemen som rör jourtid och kompensationsledighet som direkt påverkar organisationen av viktiga offentliga tjänster i EU. Det är också nödvändigt att snabbt återställa ett tydligt rättsläge beträffande arbetstagarnas rättigheter i fråga om begränsning av arbetstiden och rätten till minimiperioder för vila, som är en så viktig del av gemenskapens arbetsrättsliga regelverk. För att skapa goda förutsättningar för en överenskommelse krävs en väl avvägd lösning som stärker det övergripande skyddet för arbetstagarnas hälsa och säkerhet och samtidigt skapar ökad flexibilitet för både arbetstagare och arbetsgivare vid planering av arbetstidens förläggning.

I detta yttrande redogörs därför för kommissionens ställningstagande till de ändringsförslag som antagits av Europaparlamentet. Här beskrivs också konkreta förslag som syftar till att hjälpa rådet och Europaparlamentet att skapa förutsättningar för en överenskommelse.

3.2. Europaparlamentets ändringsförslag i andra behandlingen

3.2.1 Jourtid

Ändringsförslag 9 (inaktiv del av jourtid) (artikel 2a) godtas.

Kommissionen kan stödja ändringsförslaget, men är beredd att undersöka möjligheten att nå en övergripande kompromiss i de frågor som behandlas i ändringsförslag 9, där lagstiftarna är oeniga.

Detta ändringsförslag består av fyra delar. Första delen anger att både aktiva och inaktiva delar av jourtiden ska betraktas som arbetstid. (I den gemensamma ståndpunkten betraktas aktiva perioder som arbetstid medan inaktiva perioder inte gör det, såvida inte annat fastställs i nationell lagstiftning eller kollektivavtal. Det avspeglar också kommissionens ursprungliga förslag och ändrade förslag.) Andra delen innebär att man vid beräkning av arbetstiden kan beakta inaktiva delar av jourtiden på ett särskilt sätt (dvs. inte timme för timme) enligt vad som fastställs i nationell lagstiftning eller kollektivavtal. (Den gemensamma ståndpunkten innehåller en liknande bestämmelse, även om detaljerna skiljer sig åt.) Tredje delen handlar om huruvida inaktiva delar av jourtiden ska beaktas vid beräkning av viloperiod enligt minimikraven. (Enligt den gemensamma ståndpunkten kan detta regleras genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal, men enligt ändringsförslaget får inaktiv del av jourtid inte beaktas vid beräkning av minimiperioder för dygnsvila eller veckovila.) Fjärde delen innebär att en formulering stryks i den gemensamma ståndpunkten om att aktiva delar av jourtid alltid ska betraktas som arbetstid (denna punkt skulle istället behandlas genom en vidare formulering i första delen av Europaparlamentets ändringsförslag).

Kommissionen godtar tredje delen av ändringsförslag 9, som innebär att den inaktiva delen av jourtiden inte ska beaktas vid beräkning av den minimiperiod för vila som föreskrivs i direktivet. Därmed återinförs en viktig bestämmelse från kommissionens ursprungliga förslag och ändrade förslag.

Kommissionen kan också i sak godta första, andra och fjärde delen av ändringsförslaget, så att inaktiva delar av jourtiden betraktas som arbetstid men kan beaktas på ett särskilt sätt vid beräkning av arbetstiden. Kommissionen anser i princip att andra delen av ändringsförslaget på ett avgörande sätt kan bidra till att man hittar en övergripande lösning som är acceptabel för både Europaparlamentet och rådet, förutsatt att delar av texten omformuleras så att erfarenheterna inom den berörda sektorn och efterlevnad av de allmänna principerna om skydd för arbetstagarnas hälsa och säkerhet beaktas som relevanta kriterier.

3.2.2 Kompensationsledighet

Ändringsförslag 3 (kompensationsledighetens förläggning) (skäl 8) godtas i princip och/eller efter omformulering.

Genom ändringsförslaget omformuleras ett skäl som handlar om kompensationsledighetens förläggning, i linje med de föreslagna ändringarna av artikel 17. En hänvisning görs också till bestämmelser om kollektivförhandlingar.

Kommissionen kan godta hänvisningen till kollektivförhandlingar eftersom det innebär ökad samstämmighet med artikel 18 i direktivet.

Kommissionen kan i princip godta den föreslagna ändringen av kompensationsledighetens förläggning, men anser att texten behöver omformuleras för att ge ökad flexibilitet. Se utförliga kommentarer till ändringsförslag 13.

Kommissionen är beredd att undersöka möjligheten att hitta en kompromiss mellan ändringsförslaget och den gemensamma ståndpunkten.

Ändringsförslag 13 (kompensationsledighetens förläggning) (artikel 17.2) godtas i princip och/eller efter omformulering.

Ändringsförslaget avser förläggningen av kompensationsledigheten (ett krav enligt direktivet när en arbetstagare inte får minimiperioden för dygnsvila eller veckovila). Enligt ändringsförslaget skulle kompensationsledigheten tas ut ”efter” tjänstgöringsperioden istället för ”inom rimlig tid”, som anges i den gemensamma ståndpunkten och i kommissionens ändrade förslag. Enligt kommissionens ursprungliga förslag skulle kompensationsledigheten tas ut inom rimlig tid (högst 72 timmar), men det fanns inte tillräckligt stöd för detta.

Kommissionen kan i princip godta den föreslagna ändringen av kompensationsledighetens förläggning, men anser att texten behöver omformuleras för att ge ökad flexibilitet. En sådan formulering skulle tillgodose arbetstagarnas behov av vila och återhämtning, samtidigt som det ger den flexibilitet som behövs i fråga om arbetstidens och viloperiodernas förläggning med beaktande av de särskilda omständigheter som råder i vissa sektorer eller näringsgrenar. Kommissionen är beredd att undersöka en möjlig kompromiss i denna fråga, där det råder oenighet mellan lagstiftarna.

En möjlig väg är att föreskriva att motsvarande kompensationsledighet generellt ska tas ut efter den berörda tjänstgöringsperioden. Det är den lydelsen som bäst tillgodoser arbetstagarnas fysiska och psykiska behov av vila och återhämtning. Inom vissa sektorer eller näringsgrenar skulle nationella lagar och kollektivavtal i motiverade fall kunna föreskriva att motsvarande kompensationsledighet ska tas ut ”inom rimlig tid” (som ska fastställas klart och tydligt). Därvid bör såväl arbetstagarnas hälsa och säkerhet som erfarenheterna inom den berörda sektorn eller näringsgrenen beaktas.

Ändringsförslag 14 (viloperiodernas förläggning) (artikel 18) godtas i princip och/eller efter omformulering

Detta ändringsförslag gäller samma sak som ändringsförslag 13, men i samband med kollektivavtal.

Kommissionen kan i princip godta den föreslagna ändringen av kompensationsledighetens förläggning, men anser att texten behöver omformuleras för att ge ökad flexibilitet. Synpunkterna på ändringsförslag 13 gäller även här (utom avseende hänvisningarna till nationella lagar).

3.2.3 Referensperioden

Ändringsförslag 7 (kravet att välja mellan undantagsklausulen och förlängning av referensperioden tas bort) (skäl 14) godtas.

Ändringsförslaget innebär att man stryker det skäl som hänger samman med artikel 22a i den gemensamma ståndpunkten och som skulle ge medlemsstaterna incitament att inte tillämpa eller sluta tillämpa undantagsklausulen. (Se detaljerad förklaring under ändringsförslag 21.)

Kommissionen kan godta detta ändringsförslag. Något sådant krav förelåg inte i kommissionens ursprungliga förslag eller ändrade förslag. Att texten stryks ger företagen incitament att inte välja undantagsklausulen utan istället använda den längre referensperioden.

Ändringsförslag 15 (referensperioder) (artikel 19.1 b) godtas.

Bestämmelsen ger medlemsstaterna möjlighet att genom lagstiftning förlänga referensperioden (för beräkning av gränser för den genomsnittliga veckoarbetstiden) till högst tolv månader. (Enligt det gällande direktivet är en förlängning möjlig genom kollektivavtal.)

Ändringsförslaget innebär att denna möjlighet begränsas till att gälla arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter. Effekten blir också att medlemsstaterna i sådana fall ska se till att arbetsgivarna informerar och samråder med arbetstagarna om införande av ett sådant arbetsschema och att de ska vidta de åtgärder som behövs för att hantera de eventuella arbetsmiljörisker som blir följden.

Kommissionen kan godta detta ändringsförslag, som innebär att större delen av texten i kommissionens ändrade förslag återinförs.

Ändringsförslag 21 (kravet att välja mellan undantagsklausulen och förlängning av referensperioden tas bort) (artikel 22a) godtas.

Ändringsförslaget innebär att man stryker artikel 22a i den gemensamma ståndpunkten, som syftade till att ge medlemsstaterna incitament att inte tillämpa eller sluta tillämpa undantagsklausulen. I artikel 22a föreskrivs att en medlemsstat som medger att undantagsklausulen tillämpas inte utöver detta får tillämpa den nya bestämmelsen (artikel 19 b) som innebär att referensperioden förlängs till högst tolv månader genom lagstiftning (se synpunkterna på ändringsförslag 15). Det innebär att medlemsstaten fortfarande kan medge att referensperioden förlängs till tolv månader genom kollektivavtal, men de referensperioder som fastställs på annat sätt (t.ex. i nationell lagstiftning) kan inte vara längre än sex månader.

Kommissionen kan godta detta ändringsförslag. Något sådant krav förelåg inte i kommissionens ursprungliga förslag eller ändrade förslag. Att texten stryks ger dessutom företagen incitament att inte tillämpa undantagsklausulen utan istället använda den längre referensperioden.

3.2.4 Möjligheten att förena arbete och familjeliv

Ändringsförslag 11 (möjligheten att kombinera arbete och familj) (artikel 2b) godtas delvis.

Detta ändringsförslag består av tre delar. Första delen skärper kravet på arbetsgivarna att ”i god tid” informera och samråda med arbetstagarna om förändringar av arbetsschemat. Andra delen innebär att arbetstagarna får rätt att begära ändring av arbetsschemat för att göra det lättare att kombinera arbete och familj och att arbetsgivarna ska behandla sådana ansökningar rättvist. Tredje delen innebär att arbetsgivarna får avslå en sådan ansökan endast på vissa villkor.

Denna artikel är hämtad från Europaparlamentets yttrande vid första behandlingen, och första och andra delen innebär att formuleringar från kommissionens ändrade förslag återinförs. I den gemensamma ståndpunkten bibehålls kravet att arbetsgivarna ska informera arbetstagarna på förhand, men kravets omfattning har minskat. Enligt den gemensamma ståndpunkten har arbetstagarna inte längre rätt att begära ändringar och ingen skyldighet att beakta sådana ansökningar.

Kommissionen kan delvis godta detta ändringsförslag. I första delen kan kommissionen godta att arbetsgivarna ska informera arbetstagarna ”i god tid”, snarare än ”i tid”. Kommissionen anser dock att den ändring som föreslås i den gemensamma ståndpunkten (att informera endast om väsentliga förändringar) är rimlig och att den inte bör tas bort.

Kommissionen godtar inte andra och tredje delen av ändringsförslaget eftersom den anser att formuleringarna skulle göra det ännu svårare att nå en övergripande överenskommelse om förslaget och att dessa frågor bättre kan behandlas i andra sammanhang. Det föreslagna kriteriet för när arbetsgivaren får avslå en ansökan verkar svårt att tillämpa i praktiken; det skulle vara lämpligt att diskutera denna fråga mer ingående än vad som är möjligt i detta sammanhang.

3.2.5 Undantagsklausulen ( opt-out )

Ändringsförslag 4 (undantagsklausulen) (skäl 11) godtas ej.

Ändringsförslaget innebär att två ändringar görs i skälet om den framtida tillämpningen av undantagsklausulen. Ordet ”slutgiltigt” läggs till beträffande den enskilda arbetstagarens beslut att tillämpa undantagsklausulen och det anges att direktivets bestämmelse om undantagsmöjlighet ska upphävas.

Kommissionen kan inte godta detta ändringsförslag. Beträffande ordet ”slutgiltigt”: tanken var att det skulle visa att det slutgiltiga beslutet om att arbeta mer än 48 timmar fattas av arbetstagaren. Med tanke på de omfattande diskussioner som förts i frågan kan det dock vara vilseledande eftersom arbetstagarens medgivande till att tillämpa undantagsklausulen inte är slutgiltigt i den meningen att det skulle vara ett fast avtal som inte kan sägas upp. Därför skulle kommissionen föredra att ordet stryks.

Den framtida tillämpningen av undantagsklausulen behandlas även i de detaljerade synpunkterna på ändringsförslag 16.

Ändringsförslag 5 (en formulering om villkoren för tillämpning av undantagsklausulen stryks) (skäl 12) godtas ej.

Genom ändringsförslaget stryks ett skäl som innebär att undantagsklausulen sätts i samband med ett undantag från 48-timmarsgränsen för arbetstiden som kan göras endast under förutsättning att ett effektivt skydd för arbetstagarnas hälsa och säkerhet garanteras och med den berörda arbetstagarens uttryckliga, frivilliga och informerade samtycke. I detta skäl anges också att undantagsklausulen får tillämpas endast om lämpliga skyddsåtgärder vidtas för att se till att dessa villkor uppfylls och med nära övervakning. Detta ändringsförslag hänger nära samman med resultatet av ändringsförslag 16 avseende den framtida tillämpningen av undantagsklausulen.

Kommissionen kan godta detta ändringsförslag förutsatt att man väljer den lösning som Europaparlamentet förordar (dvs. att undantagsklausulen tas bort, se ändringsförslag 16). Om undantagsklausulen bibehålls (se synpunkter på ändringsförslag 16) anser kommissionen dock att även skälet bör bibehållas. Kommissionen kan därför inte godta ändringsförslaget. För att säkerställa skyddet av arbetstagarnas hälsa och säkerhet är det viktigt att tillämpning av undantagsklausulen omfattas av de uttryckliga villkor som nämns ovan och att man genom effektiva skyddsåtgärder och övervakning ser till att dessa villkor efterlevs. De nuvarande formuleringarna tillgodoser detta behov och innebär ett bättre skydd för arbetstagarna.

Ändringsförslag 6 (en bestämmelse om övervägande av alternativa former av flexibilitet före beslut om tillämpning av undantagsklausulen stryks) (skäl 13) godtas ej.

Genom ändringsförslaget stryks en bestämmelse om att alternativa former av flexibilitet ska övervägas för att se om de är tillräckliga, innan beslut fattas om att tillämpa undantagsklausulen. Detta ändringsförslag hänger nära samman med resultatet av ändringsförslag 16 avseende den framtida tillämpningen av undantagsklausulen.

Kommissionen kan godta detta ändringsförslag, förutsatt att man väljer den lösning som Europaparlamentet förordar (dvs. att undantagsklausulen tas bort, se ändringsförslag 16). Om undantagsklausulen bibehålls (se synpunkterna på ändringsförslag 16) anser kommissionen dock att ett sådant villkor är lämpligt för att se till att medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter först överväger mindre problematiska alternativ. Kommissionen kan därför inte godta ändringsförslaget.

Ändring 16 (undantagsklausul) (artikel 22.1): godtas ej.

Enligt ändringsförslaget skulle medlemsstaterna förlora möjligheten att tillämpa undantagsklausulen tre år efter det att det ändrade förslaget trätt i kraft.

Kommissionens ändrade förslag var att ta bort undantagsklausulen efter tre år (men med möjlighet för de medlemsstater som då tillämpar den att ansöka om en ytterligare förlängning, med senare översyn.

Kommissionen kan inte godta detta ändringsförslag. Kommissionen anser fortfarande – som också anges i meddelandet om den gemensamma ståndpunkten[4] – att undantagsklausulen innebär en avvikelse från principen om en arbetsvecka på 48 timmar, vilket kan medföra risker för arbetstagarnas hälsa och säkerhet på både kort och lång sikt.

Kommissionen stöder i princip tanken att undantagsklausulen så småningom fasas ut men anser att det idag inte finns förutsättningar för detta, eftersom det har skett stora förändringar i hur undantagsklausulen tillämpas och med tanke på de synpunkter som medlemsstaterna framfört vid första behandlingen i rådet och senare.

Kommissionen anser att man med sikte på en övergripande kompromiss bör bedöma alla bestämmelser som rör möjligheten att göra undantag tillsammans med översynsklausulen (se synpunkter på ändringsförslag 22).

Ändringsförslag 17 (giltighetsperiod för individuella undantag) (artikel 22.2 a) godtas ej.

Ändringsförslaget innebär att om en arbetstagare samtycker till att göra undantag från 48-timmarsgränsen för den genomsnittliga veckoarbetstiden, ska det avtalet gälla högst sex månader (istället för ett år, som anges i den gemensamma ståndpunkten). Kommissionen hade i sitt ursprungliga förslag och i sitt ändrade förslag angett en ettårsperiod.

Kommissionen kan inte godta detta ändringsförslag eftersom det snarast skulle innebära ökad byråkrati, vilket strider mot kraven på bättre lagstiftning. Det är viktigt att notera att arbetstagaren enligt artikel 22.2 e i den gemensamma ståndpunkten alltid har rätt att dra tillbaka sitt medgivande till tillämpningen av undantagsklausulen (med högst två månaders varsel).

Ändringsförslag 18 (ingen tillämpning av undantagsklausulen under provanställning) (artikel 22.2 c i) godtas.

Ändringsförslaget innebär att en arbetstagare inte kan ingå en giltig överenskommelse om tillämpning av undantagsklausulen under provanställning.

Kommissionen godtar detta ändringsförslag, som innebär att formuleringarna i kommissionens ursprungliga förslag och ändrade förslag återinförs. Det är viktigt att se till att arbetstagare som befinner sig i ett känsligt skede av anställningsförhållandet skyddas från risken att utsättas för påtryckningar om att gå med på längre arbetstid.

Ändringsförslag 19 (ingen övre gräns för arbetstiden för arbetstagare som omfattas av undantagsklausulen) (artikel 22.2 d) godtas.

Ändringsförslaget innebär att de övre gränserna i den gemensamma ståndpunkten (i genomsnitt 60 timmar per vecka eller i vissa fall 65 timmar) tas bort när det gäller arbetstiden för arbetstagare som gått med på att tillämpa undantagsklausulen. I direktivet fastställs ingen uttrycklig övre gräns för arbetstiden för arbetstagare som gått med på att tillämpa undantagsklausulen. Kommissionens ursprungliga förslag och ändrade förslag innebär att en ny särskild gräns för arbetstiden införs för arbetstagare som omfattas av undantagsklausulen.

Det är den artikel i den gemensamma ståndpunkten som kritiserats mest sedan antagandet, och dess syften har ofta misstolkats. Eftersom både Europaparlamentet och en majoritet av medlemsstaterna inte vill att ett visst antal timmar anges och eftersom det inte fastställs någon övre gräns i det gällande direktivet, kan kommissionen stödja att texten stryks för att underlätta en överenskommelse mellan lagstiftarna. Man bör också hålla i minnet att medlemsstaterna själva får fastställa övre gränser för arbetstiden för arbetstagare som omfattas av undantagsklausulen.

Ändringsförslag 20 (undantag för vissa korttidsanställda) (artikel 22.3) godtas delvis.

Genom detta ändringsförslag stryks en bestämmelse som införts genom den gemensamma ståndpunkten och som innebär att vissa korttidsanställda undantas från två bestämmelser som syftar till att skydda arbetstagare som omfattas av undantagsklausulen. Ändringsförslaget innebär att arbetstagare som är anställda mindre än tio veckor per år hos en viss arbetsgivare inte kan ingå en giltig överenskommelse om att tillämpa undantagsklausulen under de första fyra veckorna av anställningen. Om en sådan arbetstagare går med på att tillämpa undantagsklausulen skulle en eventuell övre gräns för arbetstiden för arbetstagare som omfattas av undantagsklausulen enligt artikel 22.2 d även gälla honom eller henne.

Kommissionen kan delvis godta detta ändringsförslag. Om undantagsklausulen ska finnas kvar bör korttidsanställda kunna utnyttja den, eftersom alltför långa arbetspass är en större arbetsmiljörisk under långa perioder än under korta. Kommissionen anser därför att artikel 22.3 enligt förslaget i den gemensamma ståndpunkten inte bör ändras beträffande hänvisningen till punkt 2 c ii (vilket i praktiken innebär att en arbetstagare som är anställd mindre än tio veckor hos en viss arbetsgivare kan ingå en giltig överenskommelse om att tillämpa undantagsklausulen under de första fyra veckorna av anställningen).

Kommissionen godtar dock att hänvisningen till punkt 2 d stryks, eftersom kommissionen också har godtagit ändringsförslag 19, där Europaparlamentet föreslår att den övre gränsen för arbetstagare som omfattas av undantagsklausulen ska strykas (se utförliga kommentarer till ändringsförslag 19).

Ändringsförslag 22 (översynsklausulen stryks) (artikel 24a) godtas i princip och/eller efter omformulering.

Genom ändringsförslaget stryks en bestämmelse som innebär att de medlemsstater som tillämpar undantagsklausulen (eller som på annat sätt tillåter långa arbetspass) ska lämna detaljerade rapporter till kommissionen om hur undantaget tillämpas i praktiken, där också arbetsmarknadsparternas synpunkter framförs. Kommissionen rapporterar därefter till Europaparlamentet och till rådet, som sedan utvärderar situationen. Kommissionen kan också lägga fram ytterligare förslag.

Detta ändringsförslag hänger nära samman med resultatet av ändringsförslag 16 avseende den framtida tillämpningen av undantagsklausulen. Kommissionen kan godta detta ändringsförslag i princip. Om undantagsklausulen bibehålls (se synpunkterna på ändringsförslag 16) anser kommissionen dock att en översynsklausul är nödvändig för att få till stånd en överenskommelse mellan lagstiftarna på grundval av en omformulering av det gällande direktivet.

3.2.6 Övrigt

Undantag för arbetstagare med självständiga beslutsbefogenheter

Ändringsförslag 12 (undantag för arbetstagare med självständiga beslutsbefogenheter) (artikel 17.1 a) godtas i princip och/eller efter omformulering.

Ändringsförslaget innebär omformulering av en bestämmelse i det gällande direktivet som föreskriver att undantag kan göras från gränserna för arbetstiden och från reglerna om viloperioder när det gäller företagsledare eller andra personer med självständiga beslutsbefogenheter. Enligt ändringsförslaget skulle undantaget endast gälla arbetstagare i höga chefsbefattningar.

Kommissionen kan godta detta ändringsförslag efter viss omformulering. Kommissionen anser att den föreslagna formuleringen är alltför begränsande men godtar det bakomliggande behovet av en ändring av denna bestämmelse för att förtydliga att det enbart gäller arbetstagare som är tillräckligt självständiga i sitt yrkesutövande för att själva kunna reglera sin arbetstid.

Tillämpning på varje arbetstagare

Ändringsförslag 8 (tillämpning på varje arbetstagare) (skäl 16 a) godtas ej.

Genom ändringsförslaget införs ett nytt skäl som innebär att om en arbetstagare har mer än ett anställningsavtal ska hans eller hennes arbetstid enligt alla avtal beaktas vid beräkning av arbetstiden.

Kommissionens anser med tanke på arbetsmiljömålen för direktivet att gränserna för arbetstiden så långt som möjligt bör tillämpas på varje arbetstagare (och inte på varje avtal) när det gäller arbetstagare som samtidigt har två eller flera anställningsförhållanden (detta anges redan i kommissionens rapport om genomförandet av arbetstidsdirektivet från 2000[5]). Medlemsstaternas tillvägagångssätt varierar dock betydligt i det avseendet.

Kommissionen anser att det skulle bli nästan omöjligt att nå en överenskommelse i rådet om frågan behandlas i samband med denna ändring av direktivet. Kommissionen kan därför inte godta ändringsförslaget.

Ändringsförslag 10 (tillämpning på varje arbetstagare) (ny artikel 2a a) godtas ej.

Genom ändringsförslaget införs en ny bestämmelse som innebär att om en arbetstagare har mer än ett anställningsavtal ska hans eller hennes arbetstid enligt alla avtal beaktas vid beräkning av arbetstiden.

Kommissionens anser med tanke på arbetsmiljömålen för direktivet att gränserna för arbetstiden så långt som möjligt bör tillämpas på varje arbetstagare (och inte på varje avtal) när det gäller arbetstagare som samtidigt har två eller flera anställningsförhållanden (detta anges redan i kommissionens rapport om genomförandet av arbetstidsdirektivet från 2000[6]). Medlemsstaternas tillvägagångssätt varierar dock betydligt i det avseendet.

Kommissionen anser att det skulle bli nästan omöjligt att nå en överenskommelse i rådet om frågan behandlas i samband med denna ändring av direktivet. Kommissionen kan därför inte godta ändringsförslaget.

Överväganden vid ändring av direktivet

Ändringsförslag 1 (överväganden vid översyn av arbetstidens förläggning) (skäl 7) godtas delvis.

I detta ändringsförslag omformuleras en rad faktorer som är relevanta för denna översyn.

Kommissionen kan godta detta ändringsförslag efter viss omformulering beträffande hänvisningen till livslångt lärande. (Hänvisningen ansluter inte till någon bestämmelse i direktivets artiklar och förefaller därför överflödig i sammanhanget.)

Hänvisning till EG-domstolens domar

Ändringsförslag 2 (EG-domstolens domar) (skäl 7a) godtas i princip och/eller efter omformulering.

Genom ändringsförslaget införs ett nytt skäl som beskriver begreppet arbetstid i ljuset av nya domar som meddelats av EG-domstolen.

Kommissionen kan godta detta ändringsförslag i princip, dock efter viss omformulering. Syftet med omformuleringen skulle vara att

- se till att lydelsen fullt ut avspeglar EG-domstolens domar (det är t.ex. inte klart om domarna innebär att all arbetstid kräver närvaro på en av arbetsgivaren anvisad plats), och

- se till att lydelsen är förenlig med definitionen av arbetstid i artikel 2.1 i direktivet, eftersom denna ändring av direktivet inte innebär att artikel 2.1 ändras.

[1] Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, EUT L 299, 18.11.2003, s. 9.

[2] EG-domstolens dom av den 3 oktober 2000 i mål C-303/98, SIMAP, REG 2000, s. I-07963.

[3] EG-domstolens dom av den 9 oktober 2003 i mål C-151/02, Jaeger, REG 2003, s. I-8389.

[4] KOM(2008) 568 slutlig, avsnitt 3.2.3.

[5] KOM(2000) 787, punkt 14.2.

[6] KOM(2000) 787, punkt 14.2.