52009DC0458

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 15.9.2009

KOM(2009) 458 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

En konsekvent politik för utveckling – Att upprätta den politiska ramen för en gemensam strategi på EU-nivå

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Inledning 3

2. Allmänt åtagande om en konsekvent politik för utveckling 4

3. EU:s strävan mot en konsekvent politik för utveckling hittills 5

4. Behov av en ny strategi 7

4.1. Den inre politikens tilltagande inverkan på de yttre förbindelserna 7

4.2. Ökande finansiella flöden i form av icke-offentligt bistånd till utvecklingsländer 7

4.3 Ta vara på EU:s förbättrade mekanismer för en konsekvent politik för utveckling sträva mot tydligare prioriteringar 7

4.4 Utvecklingsländernas perspektiv 8

5. Att upprätta den politiska ramen för en gemensam strategi på EU-nivå 9

5.1 Prioritering 9

5.2 Komplettera det offentliga utvecklingsbiståndet med icke-offentligt bistånd 13

5.3 Omsätta den nya strategin i praktiken 13

6. Slutsats 14

INLEDNING

Den tredje fasen av den ekonomiska och finansiella krisen har nått utvecklingsländerna, och dessa länder drabbas mycket hårdare än vad som ursprungligen förväntats[1]. Utsikterna för det andra halvåret 2009 och för 2010 är dystra. Över 50 miljoner människor beräknas leva i fattigdom 2009[2].

Krisen har lett till en ökad medvetenhet om att vi inte kan nöja oss med att återvända till den situation som rådde tidigare. Det är synnerligen viktigt att utvecklingsbiståndsinsatserna fortsätter, men det räcker inte. I ekonomiskt hänseende betyder detta att det offentliga utvecklingsbiståndet måste kompletteras med andra finansieringskällor. Om de möjligheter till utveckling som ges genom dessa kompletterande finansiella flöden ska kunna utnyttjas beror på de insatser som utvecklingsländerna själva och deras yttre partner, bland annat EU, genomför för att utarbeta politiska ramar som främjar utveckling.

Krisen visar i vilken utsträckning de nationella ekonomierna har blivit beroende av varandra, och hur politiken på ett område – det finansiella – inverkar på politiken på andra områden och på utvecklingsländerna.

Den finansiella krisen är emellertid bara ett exempel. Den nära växelverkan på det ekonomiska planet har lett till att nästan alla politiska beslut i de utvecklade länderna har fått antingen direkta eller indirekta konsekvenser för utvecklingsländerna och deras förmåga att bekämpa fattigdomen och uppnå millennieutvecklingsmålen. I EU:s forskningsrapport från 2008 om millennieutvecklingsmålen[3] särskiljs tre kategorier av faktorer som påverkar framstegen i riktning mot målen, nämligen utvecklingsländernas egen politik, utvecklingssamarbete och den globala politiska ramen, inbegripet EU:s politik och dess inverkan på utvecklingsländerna. Även om betydelsen av alla tre kategorier erkänns, kommer detta meddelande att fokusera på EU:s politik.

Det finns således tydliga bevis för betydelsen av en konsekvent politik för utveckling, och det är ett faktum att man har enats om denna princip på politisk nivå, men det rör sig om ett komplext begrepp och staterna har fortfarande problem med att omsätta principen i praktiken[4]. Det behövs ytterligare ansträngningar för att den konsekventa politiken för utveckling ska bli verklighet[5].

Detta meddelande bygger på EU:s två första tvåårsrapporter om en konsekvent politik för utveckling[6] och uppmaningen att fastställa en strategi som är gemensam för hela EU[7]. I meddelandet tas det upp hur EU förhåller sig till en konsekvent politik för utveckling och ges det förslag till gemenskapen och medlemsstaterna om hur denna konsekventa politik kan användas på ett mer målinriktat, effektivt och strategiskt sätt.

ALLMÄNT ÅTAGANDE OM EN KONSEKVENT POLITIK FÖR UTVECKLING

Den rättsliga grunden för EU:s åtagande om en konsekvent politik för utveckling är artikel 178 i EG-fördraget, och mer generellt artikel 3 andra stycket i fördraget om Europeiska unionen om att handla samstämmigt i relationerna med omvärlden inom ramen för unionens politik på alla områden. Om Lissabonfördraget ratificeras kommer det att utgöra en solid rättslig grund för den konsekventa politiken för utveckling[8].

Den politiska ramen för en konsekvent politik för utveckling fastställdes i meddelandet om konsekvens i utvecklingspolitiken från april 2005, de därpå följande rådets slutsatser från maj 2005, Europeiskt samförstånd för utveckling från december 2005 och rådets slutsatser om EU:s rapport om en konsekvent politik för utveckling från november 2007. Åtagandena för en konsekvent politik för utveckling gjordes särskilt i rådets slutsatser om säkerhet och utveckling samt om migration, som båda antogs i november 2007, och i rådets slutsatser från maj 2008 som antogs efter utarbetandet av arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar om konsekvens i utvecklingspolitiken och om klimatförändring/energi/biobränslen, migration och forskning. Utöver dessa tolv områden gjordes åtaganden också t.ex. rörande gott styre på skatteområdet, där kommissionen kommer att arbeta vidare på att skapa positiva synergier med utvecklingsmålen[9].

EU:S STRÄVAN MOT EN KONSEKVENT POLITIK FÖR UTVECKLING HITTILLS

Under de senaste åren har EU strävat mer aktivt mot en konsekvent politik för utveckling. I en första fas låg fokus på de åtaganden för konsekvens i utvecklingspolitiken som gjordes 2005. De konkreta åtgärderna var de särskilda åtaganden som gjordes för politiken på de tolv områdena[10].

Den andra fasen kännetecknas av insatser för att genomföra dessa åtaganden, och skapa mer effektiva mekanismer för att främja en konsekvent politik för utveckling, såsom konsekvensbedömning, samråd mellan tjänsteavdelningar och en effektivare användning av instrumenten, särskilt genom att för ordförandeskapet inrätta ett arbetsprogram för en konsekvent politik för utveckling och genom att på förhand identifiera de viktigaste av kommissionens planerade initiativ som eventuellt kan påverka utvecklingsländerna.

Liksom i den första EU-rapporten om en konsekvent politik för utveckling från 2007 bedöms i rapporten från 2009 de framsteg som har gjorts både inom politiken på de tolv områdena och när det gäller institutionella mekanismer[11]. Generellt sett är medlemsstaterna tillfreds med de övergripande framsteg som gjorts sedan 2007, vilket framgår av nedanstående diagram över läget i EU (gemenskapen och medlemsstaterna)[12].

[pic]

Ett gott exempel på positiva synergieffekter som uppnåtts mellan åtgärder på olika politikområden är det nyligen utarbetade paketet om klimatförändringar och energi[13], som erbjuder enorma möjligheter till produktion och användning av hållbara biobränslen i utvecklingsländerna. Forskningspolitiken är ett annat exempel. Den har på ett avgörande sätt bidragit till utveckling genom finansiering av forskningsprojekt på områden som hälsa, livsmedelstrygghet, socialvetenskaper och humaniora.

Allt har dock inte fungerat perfekt. Problem på nationell nivå sprider sig ofta till EU-nivå och förstärker ibland varandra. Medlemsstaterna betonar den politiska viljan och prioriteringen av bekämpning av fattigdom internationellt som avgörande för framsteg med en konsekvent politik för utveckling. Divergerande intressen kan tidvis göra det svårt att garantera konsekvens och EU:s resultat skiljer sig betydligt från ett politikområde till ett annat[14].

BEHOV AV EN NY STRATEGI

De åtaganden som man enades om 2005 har gett en användbar ram för EU:s arbete hittills när det gäller arbetet för en konsekvent politik för utveckling. De senaste skeendena nödvändiggör dock en omvärdering av vår strategi för en konsekvent politik för utveckling.

Den inre politikens tilltagande inverkan på de yttre förbindelserna

En konsekvent politik för utveckling uppstod som begrepp när EU:s förbindelser med utvecklingsländerna huvudsakligen rörde utvecklingsbistånd och handel och när politiken på andra områden hade biverkningar för utvecklingsländerna som underminerade dessa utvecklingsinsatser.

Nu är situationen annorlunda. På grund av närmare kontakter och den alltmer intensiva globaliseringen har bieffekterna av EU:s politik på utvecklingsländerna blivit allt mer systematiska. Det finns många exempel på detta, alltifrån förordningar på områdena miljö eller konsumentskydd till beslut som rör migration eller säkerhet.

I och med att skiljelinjen mellan den yttre och den inre politiken blir alltmer oklar, ibland till den grad att den är nära att förlora sin empiriska grund och sitt politiska värde, måste begreppet konsekvent politik för utveckling beaktas på ett mer systematiskt sätt.

Ökande finansiella flöden i form av icke-offentligt bistånd till utvecklingsländer

EU-politikens tilltagande inverkan på utvecklingsländerna återspeglas i ökande finansiella flöden i form av icke-offentligt bistånd till utvecklingsländerna. Denna typ av finansiella flöden till utvecklingsländerna från både offentliga och privata källor har ökat betydligt under de senaste åren, även när det gäller Afrika.

Dessa flödens inverkan på utvecklingen beror först och främst på den politiska ramens kvalitet och i vilken mån den främjar utveckling. Det är därför av största vikt att det görs insatser för att förbättra samstämmigheten mellan politiken och utvecklingsmålen.

Den pågående krisen har hejdat ökningen och rentav vänt den i en nedgång, vilket visar att dessa flöden är av stor betydelse. Mot bakgrund av denna utveckling framhåller rådet i sina slutsatser om krisen betydelsen av att mobilisera alla möjliga finansieringskällor för att främja utveckling[15], och understryker vikten av utvecklingsinriktat stöd på områdena forskning och utveckling, fred och säkerhet, migration, förnybara energikällor och klimatförändring. För att de finansiella flödena ska kunna användas för att främja utveckling betonar rådet den politiska ramen och föreslår att EU ska ta fram en strategi ”från hela unionen”, som omfattar alla instrument och processer och respekterar en konsekvent politik för utveckling[16].

4.3 Ta vara på EU:s förbättrade mekanismer för en konsekvent politik för utveckling sträva mot tydligare prioriteringar

Rapporteringen om framstegen inom politiken på de tolv områdena har ökat den allmänna medvetenheten om betydelsen av konsekvens i politiken för utveckling. Detta har gjort det möjligt för EU att utveckla de instrument och den sakkunskap som behövs för att främja en konsekvent politik. EU är därför nu i stånd att inta en mer proaktiv och målinriktad strategi till en konsekvent politik för utveckling. Redan i den utredning av gemenskapens utvecklingspolitik som gjordes av OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd 2007 föreslogs en översyn av åtagandena för en samstämmig politik för att se till att uppmärksamhet och resurser inriktas på prioriterade områden[17]. Österrike och Sverige har redan inlett arbetet och valt ut prioriterade områden för en konsekvent politik för utveckling[18].

4.4 Utvecklingsländernas perspektiv

Utvecklingsländerna visar ett allt starkare engagemang i EU:s politik i bredare mening, vilket kommer till uttryck i den nyligen framställda begäran om ett formellt samråd om frågor rörande en konsekvent politik för utveckling, i enlighet med artikel 12 i Cotonouavtalet[19]. Båda parterna har också lyft fram konsekvens i politiken som en fråga som ska tas upp vid översynen av Cotonouavtalet 2010.

EU har gjort mycket för att dess initiativ i högre grad ska stödja utvecklingsmål, men utvecklingsländernas roll i dessa processer har varit begränsad. Vissa länder har gjort sina röster hörda, medan andra – vanligen de fattigaste – har haft svårigheter med detta på grund av sin begränsade kapacitet.

I kommissionens reviderade riktlinjer för konsekvensbedömning poängteras vikten av att se till att berörda parter i utvecklingsländer informeras om kommande initiativ som berör dem och att aktivt inbegripa dem i samrådsprocessen[20].

ATT UPPRÄTTA DEN POLITISKA RAMEN FÖR EN GEMENSAM STRATEGI PÅ EU-NIVÅ

Mot bakgrund av denna utveckling är det nu dags för EU att inta ett mer strategiskt, systematiskt och partnerskapsorienterat förhållningssätt i strävan mot en konsekvent politik. EU bör naturligtvis fortsätta att ta hänsyn till utvecklingsmålen i all politik som kan påverka utvecklingsländerna genom att använda alla de instrument som har skapats och vidareutvecklats i syfte att främja en konsekvent politik för utveckling. Politiken bör dock fokusera på några viktiga prioriterade områden.

EU bör, med avstamp i rådets slutsatser om att hjälpa utvecklingsländerna att hantera den finansiella krisen och diskussioner inom G8 och OECD, verka för att en konsekvent politik för utveckling ska bli en del av en gemensam strategi på EU-nivå genom att upprätta en politisk ram för att bättre utnyttja politiken på andra områden och finansiella flöden från icke-offentliga källor för utvecklingssyften. I det nya globala sammanhanget finns det ett allt större behov av att komplettera politiken på utvecklingsområdet med insatser på andra områden som påverkar resultaten av utvecklingspolitiken[21]. Samtidigt kommer EU att utnyttja sina resurser från offentliga biståndskällor för att mobilisera icke-offentlig biståndsfinansiering, t.ex. genom att stärka kapaciteten i utvecklingsländerna på forsknings- eller fiskeriområdet[22].

Av tidigare erfarenheter bör vi dra tre lärdomar och beakta dem när den konsekventa politiken för utveckling anpassas till den föränderliga politiska verkligheten. För att strategin bättre ska kunna genomföras måste EU för det första rikta in sig på några prioriterade områden för en konsekvent politik för utveckling och aktivt beakta utvecklingsmålen vid utformandet av de initiativ som valts ut. För det andra behöver EU göra mer för att mobilisera icke-offentliga biståndsresurser och bättre utnyttja de möjligheter som dessa offentliga och privata finansiella flöden har för utvecklingen. För det tredje bör EU stärka sin dialog med utvecklingsländerna om frågor som är kopplade till en konsekvent politik.

I detta syfte kommer kommissionen i nära samarbete med medlemsstaterna att utarbeta ett arbetsprogram för en konsekvent politik för utveckling, där prioriteringarna anges och där det skisseras hur EU genom sina instrument och processer bidrar till att nå utvecklingsmålen. Arbetsprogrammet har till syfte att stärka den politiska genomslagskraften, fastställa vilka finansiella medel som behövs för de frågor som prioriteras och att bidra vid utarbetandet av tydliga mål.

5.1 Prioritering

Arbetsprogrammet för en konsekvent politik för utveckling kommer att fokusera på några prioriterade frågor som ska fastställas gemensamt av kommissionen och medlemsstaterna.

Vid urvalet av frågor kan fyra kriterier tillämpas. Som utgångspunkt bör tas EU:s agenda, eftersom en konsekvent politik för utveckling har att göra med att minska den negativa inverkan som EU:s politiska beslut och lagstiftningsinitiativ kan få på utvecklingsländerna och förbättra initiativens sammankoppling med utvecklingsmålen. De prioriterade frågorna bör naturligtvis vara viktiga för utvecklingsländerna och relevanta för millennieutvecklingsmålen. Samtidigt bör det vara möjligt att konkret omforma dessa initiativ så att de i högre grad främjar utveckling och bidrar till en utvecklingsorienterad politik eller lagstiftningsram. De prioriterade frågorna bör dessutom knytas till en agenda på lång sikt. Detta är viktigt, eftersom erfarenheten visar att en förbättring av samstämmigheten mellan politiken och utvecklingsmålen är både tids- och arbetskrävande: för det första bör eventuella konsekvenser för utvecklingsländerna fastställas, EU:s insatser samordnas och nödvändig politisk genomslagskraft skapas. Alla dessa steg tar tid och sannolikheten för att de ska leda till resultat är större om den berörda frågan är sammankopplad med en agenda på lång sikt.

De prioriterade frågorna för en konsekvent politik för utveckling bör

- stå högt på EU:s agenda,

- vara viktiga för utvecklingsländerna och för uppnåendet av millennieutvecklingsmålen,

- erbjuda konkreta möjligheter till ett inlemmande av utvecklingsmål,

- vara sammankopplade med en agenda på lång sikt.

Förslag till prioriterade frågor

Följande prioriterade frågor, som alla har ett stort inflytande på millennieutvecklingsmålen och som grundar sig på EU:s rapport om en konsekvent politik för utveckling 2009 och den internationella diskussionen om globala kollektiva nyttigheter, utgör grundvalen för diskussionen med medlemsstaterna:

- Bekämpa klimatförändringarna. Säkerställa utvecklingsinslaget i EU:s politik.

- Sörja för global livsmedelstrygghet. Beakta den internationella dimensionen, inbegripet utvecklingsländernas behov, i EU-politiken.

- Utnyttja migrationens positiva verkningar för utvecklingen.

- Utreda möjligheterna att använda immateriella rättigheter i utvecklingssyfte.

- Främja säkerhet och fred som förutsättningar för utveckling.

Förhandlingarna under 2009 inom ramen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar när det gäller perioden efter 2012 utgör en viktig milstolpe när det gäller kampen mot klimatförändringar . I förhandlingarna eftersträvas synergieffekter med utvecklingssamarbetet, genom instrument med vars hjälp man kan åtgärda sårbara områden och främja anpassning till klimatförändringar, utveckling av strategier för låga koldioxidutsläpp och utnyttjande av andra möjligheter att begränsa negativa effekter. Det handlar bland annat om att i) sträva efter att ytterligare utveckla de möjligheter som ges genom Globala fonden för energieffektivitet och förnybar energi (Geeref), som främjar investeringar i förnybar och ren energi, ii) att genomföra EU-omfattande insatser för att i alla befintliga samarbetsinstrument ta hänsyn till de farhågor som uttryckts och inkludera åtgärder som rör klimatförändringarnas konsekvenser samt sårbara områden och anpassning i samband med klimatförändringarna, iii) att stärka den politiska dialogen och konkreta åtgärder inom ramen för den globala klimatförändringsalliansen och iv) tillsammans med de mest utsatta utvecklingsländerna utarbeta en gemensam vision, med betoning på samstämmighet i våra åtgärder på området klimatförändring, energi och utveckling. Om ekonomierna i såväl de utvecklade länderna och tillväxtländerna som utvecklingsländerna görs miljövänligare på ett hållbart sätt ges ekonomiska möjligheter som, om de delas rättvist mellan alla, bör bidra till att uppnå målen att begränsa klimatförändringarna och minska fattigdomen genom en konsekvent politik och konsekventa insatser som sinsemellan kompletterar varandra. En sådan samsyn på hållbar utveckling bör bidra till att säkerställa ambitiösa och innovativa åtaganden som kan godkännas av alla parter inom ramen för FN:s ramkonvention om klimatförändring när det gäller perioden efter 2012.

Den globala livsmedelstryggheten har varit en återkommande fråga under 2007 och 2008, och förväntas stå högt på den europeiska och internationella politiska agendan i den närmaste framtiden. Detta beror på den aktuella utvecklingen på jordbruksmarknaden, klimatförändringen och insatser i samband med den, den demografiska utvecklingen i utvecklingsländerna, förändringar i konsumtionsmönstren i tillväxtekonomierna och i slutändan den begränsade tillgången till ny odlingsbar mark särskilt i Afrika söder om Sahara. För att världens växande befolkning ska kunna förses med mat behöver livsmedelsproduktionen fördubblas före 2050[23]. Detta förutsätter att jordbruksproduktionen ökar, särskilt i utvecklingsländerna, samtidigt som man garanterar hållbara produktionsmetoder. EU måste fortsätta att beakta morgondagens realiteter och utvecklingsländernas behov och bekymmer i sin interna politik, bland annat på områdena jordbruk, handel, klimatförändring och forskning. EU kommer dessutom att inleda en dialog med utvecklingsländerna om möjligheterna att genomföra en regional jordbrukspolitik på grundval av erfarenheterna av den gemensamma jordbrukspolitiken, med målet att åstadkomma livsmedelstrygghet på regional och subregional nivå.

Migration och rörlighet kan, med en klok politik, bidra till att minska fattigdomen i utvecklingsländerna och på så sätt direkt eller indirekt bidra till att uppnå millennieutvecklingsmålen och öka kapaciteten i samtliga länder. Mot bakgrund av den världsomfattande ekonomiska och finansiella krisen är det av avgörande betydelse att EU håller fast vid sitt långsiktiga åtagande att upprätthålla en öppen union, som svarar mot EU:s ekonomiska och demografiska behov inom ramen för ett globalt perspektiv. Genom processen för en konsekvent politik för utveckling och inom ramen för den övergripande strategin för migration strävar EU efter att utnyttja migrationens positiva effekter till ömsesidig nytta för EU och dess partnerländer. Den verkliga politiska utmaningen för de kommande åren ligger fortfarande i huruvida EU och dess medlemsstater har förmågan och beredskapen att erbjuda verkliga valmöjligheter i fråga om migration och rörlighet för de medborgare från utvecklingsländer som söker tillfällen att utbilda sig och arbeta lagligt i EU. På en rad punkter har man redan vidtagit konkreta åtgärder. Detta måste fortsätta, särskilt när det gäller penningförsändelser, ökad rörlighet och starkare förbindelser till diasporaorganisationer. Ytterligare framsteg krävs dock på andra punkter, särskilt arbetskraftsinvandring och kompetensflykt, som t.ex. inom hälso- och sjukvården leder till en allvarlig brist på personal i många utvecklingsländer. Nya frågor, såsom klimatförändringarnas konsekvenser för migrationen, skulle kunna utredas ytterligare.

Skyddet och tillämpningen av immateriella rättigheter är ett viktigt inslag i främjandet av tekniska innovationer och överföring och spridning av teknik. Immateriella rättigheter kan utgöra ett viktigt verktyg för social och ekonomisk utveckling i utvecklingsländer och kan påverka alla dimensioner av hållbar utveckling (den ekonomiska, den miljömässiga och den sociala) genom att bland annat stimulera till kreativitet och innovation. De kan främja handel, investeringar och konkurrenskraft, folkhälsa och livsmedelstrygghet, samt skydd och användning av traditionell kunskap och biologisk mångfald.

I Tripsavtalet anges nivåer för skyddet av immateriella rättigheter för medlemmarna i Världshandelsorganisationen, och det innehåller bestämmelser för hur överföring av teknik ska främjas och uppmuntras i syfte att skapa en solid och varaktig teknologisk bas i de minst utvecklade länderna. Gemenskapen fortsätter att gå i bräschen för den internationella diskussionen om immateriella rättigheter, bland annat inom ramen för Världshandelsorganisationen och Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten. Här kan nämnas ratificeringen av Tripsavtalet för att förbättra tillgången till patenterade läkemedel för att lösa särskilda folkhälsoproblem och stödet till förslag som kan hjälpa ursprungsbefolkningar att utnyttja sin traditionella kunskap och sina genetiska resurser eller använda geografiska beteckningar. Den globala strategi och handlingsplan för innovationer, immateriella rättigheter och folkhälsa som Världshälsoförsamlingen antog i maj 2008 är likaså viktig med tanke på utvecklingsmålen, eftersom den har som mål att förbättra tillgången till läkemedel och ta sig an problem rörande förbisedda sjukdomar.

Utmaningen när det gäller en konsekvent politik för utveckling är att få de immateriella rättigheterna att i största möjliga utsträckning bidra till att öka välståndet i utvecklingsländerna, särskilt i de minst utvecklade länderna. Dessa länder har stora möjligheter att utnyttja den rättsliga ramen för immateriella rättigheter bättre, till fördel för de lokala rättighetshavarna. Detta skulle bidra till att skapa ett mer lockande investeringsklimat och säkra spridning och användning av uppgifter som offentliggörs genom olika system för immateriella rättigheter.

Gemenskapen avser att mer aktivt undersöka de olika områden där de immateriella rättigheterna är relevanta för utveckling, att finna sätt att effektivare utnyttja immateriella rättigheter för utveckling och generellt sett stärka deras bidrag till utvecklingen.

Rådet, medlemsstaterna och kommissionen har gjort goda framsteg när det gäller att stärka sambandet mellan säkerhet och utveckling [24]. För att dessa insatser ska kunna fortsätta har fyra viktiga områden fastställts, nämligen strategisk planering, reform av säkerhetssektorn, partnerskap med regionala och subregionala organisationer samt förbindelserna mellan humanitärt bistånd och säkerhet. Detta bör leda till bättre samordning mellan de olika aktörerna inom EU och effektiva mandat för insatser, t.ex. fredsskapande militära åtgärder som kompletteras av insatser av polis och civil personal, samt mer omfattande stabilitetsskapande åtgärder. En sådan övergripande agenda för fredsbyggande arbete bidrar till att skapa de villkor som behövs för att uppnå millennieutvecklingsmålen.

5.2 Komplettera det offentliga utvecklingsbiståndet med icke-offentligt bistånd

Finansiella biståndsflöden från icke-offentligt bistånd är viktiga för utveckling, men deras inverkan på utvecklingsländerna beror på den politiska ramen. Arbetsprogrammet för en konsekvent politik för utveckling ger den politiska ramen för att använda finansiella flöden från icke-offentligt bistånd i utvecklingens tjänst och öka deras värde för utveckling, på både gemenskaps- och medlemsstatsnivå. Det bör dock noteras att flera av dessa finansiella flöden till utvecklingsländer från icke-offentliga källor i stor utsträckning är beroende av insatser från privatpersoner och ekonomiska aktörer. Detta är fallet t.ex. när det gäller investeringsflöden, penningförsändelser och överföring av teknik. De statliga myndigheterna i både utvecklade länder och utvecklingsländer bör därför rikta in sina insatser på att politiken och lagstiftningen ska möjliggöra och främja ett utvecklingsvänligt klimat.

I arbetsprogrammet för en konsekvent politik för utveckling ges vägledning för hur det offentliga utvecklingsbiståndet kan kompletteras med icke-offentligt bistånd och för hur man kan identifiera sådana finansiella källor som även om de inte ingår i det offentliga utvecklingsbiståndet bidrar till hållbar utveckling och globala kollektiva nyttigheter.

Arbetsprogrammet ger också underlag för diskussionerna om EU:s följande budgetram, i synnerhet för strukturen för yttre utgifter samt för fastställandet av finansiella flöden till utvecklingsländer från finansiella instrument för EU:s interna politik.

5.3 Omsätta den nya strategin i praktiken

Mer aktivt deltagande/organisatoriska frågor

För att göra framsteg i arbetet med de prioriterade frågorna enligt arbetsprogrammet för en konsekvent politik för utveckling kommer medlemsstaterna och kommissionen att använda alla befintliga instrument för att öka konsekvensen i politiken för utveckling. Här ingår samråd mellan avdelningarna, konsekvensbedömningar och arbetsgrupper med deltagande från olika avdelningar, i syfte att få fram den kunskap som behövs och för att identifiera politiska alternativ.

Arbetet bör kompletteras av ordförandeskapet och rådet, bland annat i form av gemensamma möten på både ministernivå och arbetsgruppsnivå.

Tvåårsrapporten om en konsekvent politik för utveckling kommer att fokusera på de prioriterade frågorna.

Ett utökat partnerskap

Utvecklingsländerna visar ett allt starkare engagemang i EU:s politik i bredare mening. EU kommer att bygga vidare på detta intresse och hålla samråd med utvecklingsländer om de prioriterade frågorna för en konsekvent politik för utveckling, för att bedöma vilka konsekvenser EU:s politik kan få för deras förmåga att uppnå millennieutvecklingsmålen. Bestämmelser om samråd med företrädare för utvecklingsländerna finns t.ex. i riktlinjerna för konsekvensbedömningar, men kommissionen kommer också att ta särskild hänsyn till dialogen med utvecklingsländerna när det gäller de prioriterade frågorna för en konsekvent politik för utveckling.

SLUTSATS

Utvecklingsbiståndet spelar en viktig roll för stödet till utvecklingsländernas insatser för att minska fattigdomen och uppnå millennieutvecklingsmålen. Detta är dock inte tillräckligt i sig. När EU tar ställning till en rad viktiga globala frågor kan unionen göra mycket mer för att öka de positiva effekter för utveckling som dess egna politiska val för med sig på andra områden. Man kan också bidra till en effektiv strategi genom att utnyttja de möjligheter till utveckling som ges genom att utnyttja finansiella flöden från icke-offentligt bistånd. ”Vi måste snäva in målet och bredda instrumenten.”[25]

[1] KOM(2009) 160 slutlig, 8.4.2009: ”Att hjälpa utvecklingsländerna hantera finanskrisen” och SEK(2009) 445/2, 8.4.2009: ”Millennium Development Goals: Impact of the Financial Crisis on Developing Countries”.

[2] ”The Global Monitoring Report 2009. A Development Emergency”, Världsbanken, 2009. Se också ”The Millennium Development Goals Report”, Förenta Nationerna, 2009.

[3] ”Millennium Development Goals at Midpoint: Where do we stand and where do we need to go”, september 2008, François Bourguignon, Agnès Bénassy-Quéré, Stefan Dercon, Antonio Estache, Jan Willem Gunning, Ravi Kanbur, Stephan Klasen, Simon Maxwell, Jean-Philippe Platteau, Amedeo Spadaro. Forskningsrapport utarbetad inom ramen för European Report on Development.

[4] Policydokument från OECD, december 2008, ”Policy Coherence for Development – Lessons Learned”

[5] Så undersöker t.ex. OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd för närvarande hur den ska kunna ”fördjupa och påskynda sitt arbete för att främja en konsekvent politik för utveckling”. Se diskussionsunderlaget ”Investing in development – a common cause in a changing world”, OECD DAC, 14.05. 2009.

[6] Rådsdokument 10018/09, 18.5.2009, rådets (allmänna frågor och yttre förbindelser) slutsatser, § 15.

[7] SEK(2007) 1202, 20.9.2007 och SEK(2009) XXX, xx.xx.2009.

[8] I artikel 21.2 d och 21.3 i fördraget om Europeiska unionen i kapitlet om allmänna bestämmelser om unionens yttre åtgärder anges hållbar utveckling och utrotning av fattigdomen som målen för unionens yttre åtgärder och det fastställs att unionen ska sträva efter att nå detta mål när den utarbetar och genomför yttre åtgärder samt i de yttre aspekterna av övrig politik. I artikel 208.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt har den nya versionen av artikel 178 om konsekvens i det närmaste samma lydelse.

[9] KOM(2009) 201, 28.4.2009, meddelande om god förvaltning i skattefrågor, KOM(2009) 160, 8.4.2009, meddelande om att hjälpa utvecklingsländerna hantera finanskrisen.

[10] Handel, miljö, klimatförändringar, säkerhet, jordbruk, fiske, globaliseringens sociala dimension, sysselsättning och drägligt arbete, migration, forskning, informationssamhället, transport och energi.

[11] SEK(2009) XXX, xx.x.2009, EU:s rapport om en konsekvent politik för utveckling 2009.

[12] Diagram som bygger på medlemsstaternas svar på det frågeformulär om en konsekvent politik för utveckling som utarbetats av Europeiska kommissionen 2009.

[13] Se Europeiska kommissionens pressmeddelande IP/08/1998, 17.12.2008 för en översikt. Ytterligare upplysningar: http://ec.europa.eu/environment/climat/climate_action.htm .

[14] Se SEK(2009) XXX, xx.x.2009, EU:s rapport om en konsekvent politik för utveckling 2009.

[15] Rådsdokument 10018/09, rådets slutsatser om att hjälpa utvecklingsländerna att hantera krisen, § 15.

[16] Samma som föregående.

[17] Development Assistance (DAC) Peer Review of the European Community, OECD (2007), s. 35.

[18] SEK(2009) XXX, xx.x.2009, EU:s rapport om en konsekvent politik för utveckling 2009.

[19] Samma som föregående.

[20] SEK(2009) 92, 15.1.2009. Närmare upplysningar om konsekvensbedömning vid Europeiska kommissionen återfinns på http://ec.europa.eu/governance/impact/index_en.htm

[21] Se Investing in development – a common cause in a changing world, OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd, 14.5.2009.

[22] SEK(2008) 434, 9.4.2008, konsekvens i utvecklingspolitiken: klimatförändring/energi/biobränslen, migration och forskning.

[23] FAO, pressmeddelande från FAO 4.2.2009, http://www.fao.org/news/story/en/item/9962/icode/

[24] SEK(2009) XXX, xx.x.2009, EU:s rapport om en konsekvent politik för utveckling 2009.

[25] Paul Collier, The Bottom Billion , Oxford University Press 2007, s. 192.