19.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 279/100

—

med beaktande av artikel 177 i EG fördraget,

—

med beaktande av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om ”EU:s uppförandekodex för arbetsfördelningen på området utvecklingspolitik” (KOM(2007)0072),

—

med beaktande av sin resolution om EU:s handelsrelaterade bistånd (1) av den 23 maj 2007,

—

med beaktande av sin resolution om 2006 års paket om effektivitet i EU:s bistånd: ”Samarbeta mer, samarbeta bättre” av den 28 september 2006 (2),

—

med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”EU:s bistånd: Mer, bättre och snabbare” (KOM(2006)0087),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet med titeln ”Ett effektivare utvecklingsbistånd från EU: en gemensam ram för utarbetandet av landstrategidokumenten och en gemensam flerårig programplanering” (KOM(2006)0088),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet med titeln ”Utvecklingsfinansiering och biståndseffektivitet – Utmaningarna i fråga om att trappa upp EU:s bistånd 2006–2010” (KOM(2006)0085),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet med titeln ”Om snabbare framsteg i strävan att nå millennieutvecklingsmålen – Utvecklingsfinansiering och effektivitet i biståndet” (KOM(2005)0133),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén med titeln ”Konsekvens i utvecklingspolitiken – Om snabbare framsteg i strävan att uppnå millennieutvecklingsmålen” (KOM(2005)0134),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet med titeln ”Genomförande av Monterreyöverenskommelsen i praktiken: Europeiska unionens bidrag” (KOM(2004)0150),

—

med beaktande av den gemensamma förklaringen från rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, Europaparlamentet och kommissionen om Europeiska unionens utvecklingspolitik: ”Europeiskt samförstånd” (Europeiska samförståndet om utveckling) som undertecknades den 20 december 2005 (3),

—

med beaktande av Romförklaringen om harmonisering som antogs den 25 februari 2003 efter högnivåforumet om harmonisering i Rom, och med beaktande av Parisförklaringen om biståndseffektivitet (Parisförklaringen) som antogs den 2 mars 2005 efter högnivåforumet om harmonisering och anpassning för biståndseffektivitet i Paris,

—

med beaktande av resolution A/RES/55/2 från Förenta nationernas (FN) generalförsamling om FN:s millenniedeklaration,

—

med beaktande av Monterreyöverenskommelsen som antogs vid FN:s internationella konferens om utvecklingsfinansiering den 21–22 mars 2002,

—

med beaktande av de centrala slutsatserna och rekommendationerna i 2007 års inbördes utvärdering (peer review) av Europeiska gemenskapen från Organisationen för ekonomiskt samarbete och utvecklings (OECD) kommitté för utvecklingsbistånd (DAC),

—

med beaktande av de viktigaste slutsatserna i studien ”Hur effektivt är EU:s bistånd på ort och ställe” (2007) som beställdes av Europaparlamentets utskott för utveckling,

—

med beaktande av 2007 års rapport från Förenta nationerna om millennieutvecklingsmålen,

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling (A6-0171/2008), och av följande skäl:

A.

Den aktuella inriktningen på biståndseffektivitet har lett till slutsatsen att utvecklingsstödet inte är tillräckligt effektivt på grund av den alltför begränsade samordningen mellan givarna och det alltför stora antalet projekt och program med olika förfaranden.

B.

De nuvarande undermåliga resultaten skapar ett begränsat egenansvar, mindre effektiva program och gör givarländernas krav på utvecklingsländerna alltför stora. Dessutom skapas en uppdelning mellan så kallade givarfavoriter och mindre populära länder i biståndshänseende, samtidigt som viktiga områden såsom hälsa, utbildning och jämställdhetsfrämjande program försummas.

C.

EU står för över hälften av allt offentligt utvecklingsbistånd (ODA) i världen och har kapacitet att bli den mest effektiva givaren. EU bör därför ta ledningen på internationellt plan för att främja de reformer som krävs för att förbättra biståndseffektiviteten.

D.

Det övergripande målet för EU:s utvecklingspolitik är att utrota fattigdomen inom ramen för den nya biståndsstrukturen i syfte att nå millennieutvecklingsmålen.

E.

Den ekonomiska och sociala utvecklingen samt skyddet av miljön är ömsesidigt beroende faktorer som går hand i hand med en hållbar utveckling, vilket utgör ramen för våra insatser för att förbättra livskvaliteten för alla i enlighet med punkt 36 i Pekingdeklarationen, som antogs den 15 september 1995 vid den fjärde världskonferensen om kvinnor i Peking.

F.

Eftersom miljöskydd är ett prioriterat mål för EU bör kommissionen beakta detta mål vid alla politiska åtgärder som den vidtar i fråga om utvecklingsländerna.

G.

Kommissionen vill vara en förespråkare för biståndseffektivitet och har två närbesläktade målsättningar i det avseendet, nämligen att i) genomföra Parisförklaringen och förbättra kvaliteten hos sina egna biståndsprogram och ii) hjälpa medlemsstaterna att genomföra Parisförklaringen och förbättra sin egen biståndseffektivitet.

H.

Aktuella siffror från OECD visar att EU:s totala bistånd har minskat betydligt under 2007.

I.

EU har åtagit sig att ge mer och bättre bistånd, vilket borde omfatta en ökning av biståndet till 0,56 procent i offentligt utvecklingsbistånd (ODA) av bruttonationalinkomsten senast 2010, utveckling av nya och mer förutsägbara och stabila biståndsmekanismer och främjande av en bättre samordning och komplementaritet genom att arbeta för en gemensam flerårig programplanering som bygger på partnerländernas planer och system, påskyndande av övergången till obundet bistånd och reformering av det tekniska stödet för att bemöta de nationella prioriteringarna. Mellan 2006 och 2007 sjönk den procentandel av BNP som EU avsätter till ODA för första gången sedan 2000 från 0,41 procent till 0,38 procent. EU bör därför fördubbla sina ansträngningar för att i enlighet med millennieutvecklingsmålen uppnå målet att avsätta 0,7 procent av EU:s BNP till ODA senast 2015.

J.

Enligt artikel 180 i EG-fördraget, som förstärks genom artikel 188 d som läggs till genom Lissabonfördraget, krävs att unionens och medlemsstaternas politik för utvecklingssamarbete kompletterar och förstärker varandra, vilket innebär att medlemsstaterna och unionen måste sträva efter en ökad samordning mellan givarna och en bättre arbetsfördelning, vilket kommer att bidra till att öka biståndseffektiviteten.

K.

Det finns en risk för att de omfattande målen för Europeiska samförståndet om utveckling, som också omfattar politiska mål såsom migration och handel, kan minska fokuseringen på utveckling och undergräva det samförstånd som nåtts om det internationella biståndet när det gäller fattigdomsminskning på grund av bristen på konsekvens mellan EU:s olika politiska linjer. Här erinras om punkt 35 i Europeiska samförståndet om utveckling enligt vilken det är ”viktigt att strategier som inte rör utveckling bistår utvecklingsländerna i deras insatser för att nå millennieutvecklingsmålen”.

L.

Kompetensflykten har lett till en allvarlig brist på hälso- och sjukvårdspersonal och annan viktig kvalificerad personal i utvecklingsländerna, vilket i sin tur ofta förhindrar ett effektivt tillhandahållande av biståndet på plats.

M.

Biståndssystemet blir allt mer komplext och utmärks av allt fler biståndskanaler, splittrade biståndsflöden, en ökad öronmärkning av biståndet och tillväxtekonomiernas allt större betydelse som aktörer i samarbetet med utvecklingsländer, vilket leder till att biståndet blir splittrat och skapar en överlappande givarverksamhet globalt och på land- och sektorsnivå.

N.

En av de kommande årens institutionella utmaningar kommer att bestå i att svara på hur de tolv nya EU-medlemsstaterna på bästa sätt kan integreras i sin roll som nya givare, eftersom vissa av dessa givare har problem med att följa standardriktlinjerna för utvecklingssamarbete för det biståndssystem som OECD/DAC.

O.

Denna situation skulle kunna hindra ett effektivt bistånd.

P.

Det nuvarande systemet för beviljande av bistånd är alltför ofta otillräckligt, vilket leder till att det bistånd som beviljas många fattiga länder och viktiga områden, såsom hälsa, utbildning, social sammanhållning och jämställdhet, är begränsat.

Q.

EU har förbundit sig att ta itu med frågan om mindre populära länder i biståndshänseende och försummade länder och sektorer inom ramen för den ovannämnda uppförandekodexen för arbetsfördelningen på området utvecklingspolitik, och börjar med att se över beviljande av bistånd i instabila situationer.

R.

Europaparlamentet har genom granskningsmekanismen i finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete, som upprättades genom förordning (EG) nr 1905/2006 (4), tillsammans med de enskilda medlemsstaterna påpekat att de är bekymrade över att det främsta målet, dvs. fattigdomsutrotning, inte alltid återspeglas i det praktiska genomförandet av biståndet.

S.

Många studier har visat att verkligt ansvar och delaktighet för medborgarna vid biståndets användning är ett av de viktigaste måtten på biståndseffektivitet, men att biståndet fortfarande inte är tillräckligt insynsvänligt och öppet. Bristen på insyn gör det svårare för regeringar, lokala myndigheter och det civila samhället i mottagarländerna att få tillgång till information och utgör därför ett betydande hinder för ett effektivare genomförande av biståndet.

T.

Utbetalningen av biståndet bygger ofta på givarnas egna prioriteringar och tidsplaner, och ansträngningarna för att respektera och följa de nationella planerings- och utvecklingsprioriteringarna och de nationella budgettidsplanerna är otillräckliga, vilket gör det mycket svårt för mottagarna att utarbeta effektiva budgetar eller att planera framåt, och vilket gör det svårt för parlamenten, det civila samhället och andra aktörer att övervaka biståndsflödena och biståndseffektiviteten.

U.

Användningen av landsspecifika system är ett centralt inslag i biståndseffektiviteten och anses vara ett viktigt sätt att öka partnerländernas egenansvar för utformningen och genomförandet av politiken och förväntas därför stärka partnerländernas nationella utvecklingsstrategier och genomföranderamar.

V.

Enligt en aktuell studie från OECD om övervakningen av Parisförklaringen är bristen på efterfrågestyrt tekniskt stöd en central fråga för utvecklingsländernas regeringar, eftersom en stor del av det tekniska biståndet fortsätter att vara bundet och är alltför kostsamt, och eftersom det ofta är ineffektivt när det gäller att stärka den lokala förmågan, vilket behandlas i artikel 31 i förordningen om ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete.

W.

De nationella parlamenten är av central betydelse när det gäller att öka medvetenheten och att trycka på för en reform av biståndsstrukturen genom att debattera och anta utvecklingsramar och utvecklingsbudgetar, genom att bevilja finansiering för fattigdomsrelaterade sektorer, genom att främja arbetsfördelningen och genom att kräva att regeringarna genomför Parisförklaringen.

X.

De lokala myndigheterna är mycket viktiga aktörer i utvecklingspolitiken, eftersom deras kunskaper och kännedom om de lokala behoven gör det möjligt för dem att dagligen förmedla befolkningens förväntningar och att överbrygga klyftan mellan befolkningen och staten.

Y.

Det civila samhället spelar en avgörande roll, både som partner i den politiska dialogen om biståndets effektivitet och fastställande av prioriteringar för biståndet och som bevakare av regeringens utgifter.

Z.

Enligt finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete ska högst 15 procent av temalånen till icke-statliga aktörer och lokala myndigheter gå till de sistnämnda, och denna positiva utveckling i riktning mot en förbättring av biståndets effektivitet borde åtföljas av att medlemsstaterna i högre grad utnyttjar decentraliserat samarbete.

AA.

EU måste se till att diskussionen om biståndseffektivitet vid det tredje högnivåforumet om biståndseffektivitet i Accra i september 2008 inriktas på att minska och på lång sikt utrota fattigdomen.

AB.

För att uppnå millennieutvecklingsmålen är det mycket viktigt att både förbättra biståndets kvalitet och öka biståndets storlek. Biståndseffektivitet kan inte vara ett svepskäl för att inte uppfylla de åtaganden som medlemsstaterna gjorde i enlighet med den ovanstående Monterreyöverenskommelsen.

AC.

I Europeiska samförståndet om utveckling erkänns jämställdhet som ett mål i sig och EU förbinder sig till att förstärka sin jämställdhetsstrategi i allt EU-utvecklingssamarbete. Enligt kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbetet (KOM(2007)0100) ska EU-givare sörja för att strategier och förfaranden som verkligen ger resultat för kvinnor genomförs effektivt.

AD.

Att återupprätta freden på lokal, nationell, regional och global nivå är möjligt och oskiljbart från främjandet av kvinnor, eftersom dessa är en viktig drivkraft inte bara för familjeliv och barnuppfostran utan även för offentliga initiativ, för konfliktlösning och för främjandet av en hållbar fred på alla plan, såsom anges i punkt 18 i den ovannämnda Pekingdeklarationen.

1.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att göra vad de kan för att se till att EU uppträder enat, för att anpassa genomförandet av biståndet till partnerländernas prioriteringar och för att göra sina åtgärder mer harmoniserade, öppna, förutsägbara och ömsesidigt effektiva.

2.

Europaparlamentet betonar att kommissionen måste bevara biståndsagendans integritet och en tydlig fokus på det slutliga målet att utrota fattigdomen och betona ett effektivt genomförande av den prioriterade politiken, inbegripet ett tydligt fokus på resultat.

3.

Europaparlamentet framhåller att höjningen av råvarupriserna har spelat en avgörande roll för utlösandet av dagens världsomspännande livsmedelskris, en kris som riskerar att tillintetgöra alla de ansträngningar som redan gjorts för att förbättra biståndets effektivitet. Parlamentet uppmanar kommissionen och alla medlemsstater att stödja alla åtgärder som kan bidra till att stabilisera råvarupriserna för utvecklingsländerna.

4.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att hjälpa till att integrera de nya medlemsstaterna i de allt mer samordnade, internationella strategierna för utvecklingspolitiken och för genomförande genom de lämpliga mekanismerna, att i samarbete med de nya medlemsstaterna planera hur de ska uppfylla EU:s ytterligare mål om biståndets effektivitet som fastställdes vid högnivåforumet i Paris, och utreda hur eventuell gemensam programplanering kan utvecklas. Parlamentet erinrar därvid om att de nya medlemsstaterna i fråga om ODA har utfäst sig att uppnå målet 0,17 procent av BNI fram till 2010 och 0,33 procent fram till 2015, eftersom deras framtida bidrag måste förstärka EU:s roll i utvecklingssamarbetet.

5.

Europaparlamentet erkänner att demokratiskt egenansvar och parlamentarisk kontroll i utvecklingsländerna är synnerligen viktigt för att sörja för effektivitet i bistånden, att EU måste ge resurser och kapacitetsutvecklingsstöd till utvecklingsländernas parlament för att se till att dessa har tillräcklig kapacitet att ägna sig åt granskning och kontroll av sina regeringars budgetar, och att det är viktigt med en bättre resultatrapportering till Europaparlamentet, det civila samhället och medlemsstaterna, vilket skulle kunna bidra till att öka förtroendet för gemenskapens program, öka ansvarigheten och möjliggöra mer strategiska tillsynsmekanismer. Parlamentet uppmanar i detta avseende kommissionen att föreslå en ny indikator för att övervaka den parlamentariska kontrollen.

6.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att gemensamt fastställa resultatindikatorer som är anpassade till indikatorerna för millennieutvecklingsmålen, särskilt beträffande budgetbiståndet, så att de nationella parlamenten, de lokala myndigheterna och det lokala civila samhället, såväl som Europaparlamentet, kan utvärdera resultatet av EU:s bidrag.

7.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att EU:s politik och biståndsstruktur stöder Parisförklaringens principer om resultatinriktad förvaltning, särskilt för att uppnå resultat i fråga om de millennieutvecklingsmål som enligt 2007 års rapport från FN om millennieutvecklingsmålen minst sannolikt kommer att uppnås, exempelvis det femte målet.

8.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta en modell för alla finansieringsinstrument från vilka den beviljat medel för god samhällsstyrning, oavsett om det gäller Europeiska utvecklingsfonden, finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete, EU:s Afrikastrategi eller medel som beviljats afrikanska regeringar för god samhällsstyrning, för att därigenom kontrollera enhetligheten i politiken och sund förvaltning av dessa medel.

9.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stödja tillkomsten och tillämpningen av nyskapande finansieringsmekanismer som är ägnade att ge ett betydande bidrag till att millennieutvecklingsmålen uppnås inom föreskriven tid. Parlamentet framhåller att dessa kompletterande resurser inte kan ersätta redan gjorda åtaganden inom det offentliga biståndet.

10.

Europaparlamentet stöder kommissionens val att alltmer använda budgetstöd, men uppmuntrar samtidigt kommissionen att fortsätta att undersöka utmaningarna i anslutning till denna biståndsmetod.

11.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och de nationella parlamenten att främja dagordningen för arbetsfördelningen, särskilt enligt den ovannämnda uppförandekoden för arbetsfördelningen, och utarbeta handlingsplaner för hur de ämnar genomföra dem i syfte att förbättra de europeiska biståndsansträngningarna samtidigt som man ser till att dagordningen drivs framåt av partnerländerna och inte enbart av givarländerna.

12.

Europaparlamentet framhåller att arbetsfördelningen bör vara landsstyrd, i enlighet med Parisförklaringens principer, samt resultatinriktad och leda till tillräcklig finansiering av alla sektorer i respektive partnerland.

13.

Europaparlamentet understöder översynen och utvidgningen av givaratlasinitiativet för att främja en mera sammanhängande och gränsöverskridande politisk dialog mellan de europeiska givarna.

14.

Europaparlamentet erinrar om att genom korruption avleds medel som är avsedda för utveckling och korrupten är därför ett avgörande hinder för ett effektivt bistånd. Parlamentet uppmanar kommissionen att förbättra uppföljningen av biståndsanslagen och uppmuntra biståndsmottagarna att ratificera och strikt följa de internationella och regionala avtal som är tillämpliga inom detta område.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att sörja för större ansvarighet och insyn i ländernas offentliga finansiella förvaltningssystem i de fall då det finns garantier för att biståndet kommer att användas för de avsedda syftena, i syfte att underlätta både ansvarsfrågan och fattigdomsminskningen.

16.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att vidta konkreta åtgärder för att bekämpa korruptionen, särskilt genom att stödja initiativ från det civila samhället, vilka syftar till att garantera insyn i utnyttjandet av bistånd från EU, och genom att med kraft uppmana alla medlemsstater och partnerländer att ratificera FN-konvention mot korruption från 2003.

17.

Europaparlamentet stöder kommissionen i dess arbete med att samordna utvecklingssamarbetet mellan medlemsstaterna på central nivå och på fältet och betonar det mervärde som kommissionen tillför genom att den tar ledningen i den politiska dialogen mellan EU och partnerländerna, på grundval av EU:s gemensamma värden såsom främjandet av de mänskliga rättigheterna och jämställdhet mellan kvinnor och män.

18.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta att förenkla förfarandena , inbegripet processerna för att genomföra biståndet, ytterligare decentralisera ansvaret och ge delegationerna tillräcklig kapacitet (i fråga om personal och kompetens) och i erforderlig utsträckning kontroll eller inflytande över utformningen och godkännandeförfarandet för de tematiska och regionala budgetposterna för att de ska kunna utföra sina uppgifter. Parlamentet framhåller vikten av att förse den framtida europeiska avdelningen för yttre åtgärder med tillräcklig utvecklingsinriktad kapacitet.

19.

Europaparlamentet uppmanar också kommissionen att främja regelbunden kontakt och samarbete mellan dess delegationer och det civila samhället liksom de lokala myndigheterna för att bättre beakta partnerländernas behov och prioriteringar och därigenom gynna ökat egenansvar i biståndet, vilket är Parisförklaringens främsta mål.

20.

Europaparlamentet betonar att riktlinjer och metoder för övervakningen av Parisförklaringen måste förbättras för att öka den gemensamma förståelsen av den agenda som fastställdes av högnivåforumet i Paris och säkra en konsekvent insamling av information om indikatorerna i de länder som får mest bistånd. Parlamentet betonar behovet av att se till att givarländerna fullföljer sina biståndslöften och uppmanar medlemsstaterna att förbättra tillgången till deras relevanta information för att underlätta ökad insyn och ansvarighet i biståndsrapporteringen. Parlamentet framhåller därför behovet av att använda exakta indikatorer för interimsutvärdering. Resultaten av detta kommer att möjliggöra en anpassning och/eller intensifiering av de åtgärder som krävs för att uppnå de mål som fastställts för 2010.

21.

Europaparlamentet betonar att en övervakningsplan på medellång sikt måste utarbetas för att utvärdera framstegen och att handlingsorienterade åtgärder måste främjas för att stimulera genomförandet av övervakning i länderna, att synergier måste möjliggöras mellan de nationella och internationella övervakningsinsatserna och att eventuellt dubbelarbete måste minska vid övervakningen av EU:s åtaganden inom ramen för Parisförklaringen.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att förtydliga definitionerna i anslutning till den sektorsvisa fördelningen av det offentliga utvecklingsbiståndet för att göra resultaten mer konsekventa och minska transaktionskostnaderna för hanteringen av kommissionens och medlemsstaternas uppgifter på landsnivå. Parlamentet uppmanar kommissionen att se till att definitionerna av det offentliga utvecklingsbiståndet inte utvidgas till att omfatta icke-biståndsposter som militära utgifter.

23.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att, i enlighet med de åtaganden som gjordes vid världstoppmötet om social utveckling i Köpenhamn den 5–12 mars 1995, anpassa sig efter kravet från det civila samhällets organisationer på att minst 20 procent av utvecklingsbiståndet går till förbättring av offentliga bastjänster såsom utbildning, hälsa, tillgång till vatten och sanitär infrastruktur.

24.

Europaparlamentet uppmanar medlemmarna i OECD/DAC, som är auktoriteten på området, att snarast möjligt utarbeta en definition av utvecklingssamarbete som kan sätta definitivt stopp för att bistånd avleds för att gynna syften som inte alls har att göra med utveckling. Denna avledning är endast möjlig på grund av den för närvarande oerhört vida officiella definitionen av utvecklingsbistånd.

25.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att helt och hållet övergå till obundet bistånd, särskilt när det gäller tekniskt bistånd, livsmedelsbistånd och livsmedelstransportbistånd, i enlighet med OECD/DAC-rekommendationen från 2001 om stödberättigade länder enligt EUF:s regler och enligt artikel 31 i förordningen om finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete.

26.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stegvis avskaffa politisk villkorlighet, särskilt villkorlighet i den ekonomiska politiken, att främja en samsyn om de viktigaste prioriteringarna och att utnyttja sitt inflytande för att övertyga Världsbanken och Internationella valutafonden om att stöda samma ståndpunkt. Parlamentet efterlyser särskilt att alla utvecklingsländer ska kunna omfattas av strategin för handelsbistånd och inte bara de som går med på att öppna sina marknader mer, särskilt inom ramen för ekonomiska partnerskapsavtal.

27.

Europaparlamentet betonar att de internationella finansiella institutionerna och givarländerna måste offentliggöra villkoren för beviljandet av utvecklingsbistånd så att parlament, lokala myndigheter och aktörer i det civila samhället kan utöva en verklig demokratisk kontroll.

28.

Europaparlamentet betonar att biståndet måste betalas ut i enlighet med partnernas egna prioriteringar och tidsplaner och vara förenligt med de nationella planerings- och utvecklingsprioriteringarna och med den nationella budgettidsplanen.

29.

Europaparlamentet betonar att förbättrad samordning mellan kommissionen och medlemsstaterna borde lösa problemet med mindre populära länder och sektorer i biståndshänseende, och betonar i detta sammanhang vikten av den uppdaterade och förbättrade versionen av EU:s givaratlas.

30.

Europaparlamentet framhåller behovet av att förbättra framstegen mot uppnåendet av de hälsomässiga millennieutvecklingsmålen, särskilt i instabila situationer, och av att kommissionens generaldirektorat för humanitärt bistånd (ECHO) och dess generaldirektorat för utveckling samordnar sitt arbete under hela den humanitära biståndsfasen, övergångsfasen och utvecklingsfasen (sammanlänkning av nödhjälp, rehabilitering och utveckling) i enlighet med exempelvis det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd (5).

31.

Europaparlamentet betonar att kommissionens samråd med det civila samhällets partner, centralt och på fältet, måste öka genom bättre strukturerade möten om politik, strategisk programplanering och biståndseffektivitet, inbegripet krav för ansökningsomgångar, utbetalningsförfaranden, ekonomisk kontroll av projekten samt övervaknings- och utvärderingsprocesser. Parlamentet uppmanar givar- och partnerländernas regeringar att säkerställa det civila samhällets och de lokala myndigheternas fulla och meningsfulla medverkan i planeringen, genomförandet, övervakningen och utvärderingen av budgetarna för utvecklingsbistånd och av utvecklingsprogrammen, och att stödja de förutsättningar som krävs för att de ska kunna fullgöra sina uppgifter.

32.

Europaparlamentet betonar att kvinnors och kvinnorörelsers deltagande i utarbetande och drivande av politik och program, genomförande, övervakning och utvärdering bör ses som en del av åtgärderna för att säkerställa verkligt egenansvar med hänsyn till att kvinnor är oproportionerligt drabbade av fattigdom.

33.

Europaparlamentet betonar att de lokala myndigheterna i både medlemsstaterna och i EU:s partnerländer måste göras delaktiga i processen med att nå målen i Parisförklaringen, särskilt under alla faser av utarbetandet, genomförandet och utvärderingen av utvecklingspolitiken.

34.

Europaparlamentet erinrar om den avgörande roll som medlemmar i migrantgrupper kan spela för att förbättra effektiviteten i det europeiska biståndet och uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att engagera dessa mer i utarbetandet och genomförandet av europeiska utvecklingsprogram. Parlamentet understryker att deltagande av utlänningar eller personer med utländskt påbrå i ett partnerskap mellan EU och dessa personers ursprungsländer är ett effektivt integrationsmedel.

35.

Europaparlamentet anser att större öppenhet i informationen om biståndsflödena är ett avgörande mål för att kunna utnyttja biståndet mer effektivt och för att kunna förbättra den ömsesidiga ansvarigheten och se till att det finns en läglig offentlig spridning av fullständig information om allt bistånd som utlovats, tilldelats och utbetalats, inbegripet offentliggörande av tillförlitliga tidsplaner per land för biståndsåtaganden och biståndsutgifter, och att medlemsstaterna och partnerländerna automatiskt, lägligt och proaktivt bör lämna ut alla dokument som rör planering, genomförande och utvärdering av biståndsstrategier och biståndsprojekt samt att detta utlämnande bör inbegripa offentliggörande av information som gör det möjligt för allmänheten att delta i beslutsfattandet, på språk och i former som är lämpliga för de berörda intressenterna.

36.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att göra framsteg på detta område genom att stödja införandet av redovisningsstandarder för kraven på offentlighet för det externa biståndet och genom att samarbeta med det civila samhällets organisationer, de nationella parlamenten, de lokala myndigheterna och internationella organisationer för att fastställa god praxis vid registreringen av biståndsflödena i de nationella budgetarna.

37.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen och medlemsstaterna att anpassa sitt bistånd till de landsspecifika systemen med hjälp av allmänt och sektoriellt budgetstöd, som måste grundas på en gedigen fattigdomsminskningsplan som ökar den inhemska ansvarigheten och som måste vara förenat med ett gemensamt åtagande om att minska fattigdomen och uppnå millennieutvecklingsmålen, respektera de mänskliga rättigheterna samt stärka och förbättra övervakning, finansiell förvaltning och ansvarighet.

38.

Europaparlamentet betonar att det krävs ökad och förutsägbar finansiering från kommissionen och medlemsstaterna i form av fleråriga (minst 3 år) biståndsåtaganden som bygger på tydliga och öppna kriterier och resultat i fråga om avskaffande av fattigdom, inbegripet särskilda sektoriella resultat, som fastställts tillsammans med partnerländerna och som genomförs med öppenhet och enligt tidsplanen så att det blir möjligt att investera i att bygga upp de mänskliga resurser som är mycket viktiga för att förbättra biståndseffektiviteten. Parlamentet välkomnar initiativet till en upphandlingsmekanism för millennieutvecklingsmålen för att säkerställa en mer förutsägbar form av budgetstöd på längre sikt. Parlamentet insisterar dock på att detta innebär ett tydligt åtagande om att uppnå millennieutvecklingsmålen från partnerländerna och att det behövs kontinuerlig övervakning med stark resultatinriktning. Parlamentet välkomnar upphandlingsmekanismen för millennieutvecklingsmålen som ett av de tänkbara sätten att öka biståndets förutsägbarhet.

39.

Europaparlamentet konstaterar att i de flesta utvecklingsländer kommer millennieutvecklingsmålen inte att uppfyllas till 2015. Parlamentet uppmanar med kraft medlemsstaterna att varje år utarbeta tidsplaner för att infria de löften som de har gjort.

40.

Europaparlamentet erkänner vikten av att fastställa mål för att gradvis uppnå en situation där hela det tekniska stödet är efterfrågestyrt och anpassat till partnernas nationella strategier.

41.

Europaparlamentet framhåller att det tekniska stödet, som utarbetats enligt de behov som framförts av mottagarländerna och organisationerna i det civila samhället, och inte enligt givarländernas prioriteringar, bör göra det möjligt att förstärka både kapaciteten hos EU:s partner och det lokala biståndsgenomförandet.

42.

Europaparlamentet konstaterar att biståndsreformen endast är en av de åtgärder som EU måste vidta, utöver att se till att handel, säkerhet, migration, jordbruk, fiske, energi, miljö, klimatförändringar och annan politik är förenlig med utvecklingsmålen för att gynna utvecklingsländerna och främja rättvisa internationella finansiella system och handelssystem som bidrar till utvecklingen. Parlamentet erinrar i detta sammanhang om punkt 35 i Europeiska samförståndet om utveckling enligt vilken det är ”viktigt att strategier som inte rör utveckling bistår utvecklingsländerna i deras insatser för att nå millennieutvecklingsmålen”.

43.

Europaparlamentet erinrar om de åtaganden som gjorts av de länder som undertecknat Parisförklaringen om att genomföra strategiska miljöutvärderingar sektorsvis och nationellt. Parlamentet ber därför kommissionen att rätta sig efter detta mål genom att utvärdera effekten av sin politik, särskilt vad gäller klimatförändringarna, ökenspridningen och den biologiska mångfalden i utvecklingsländerna.

44.

Europaparlamentet framhåller att arbetet för biståndets effektivitet bör åtföljas av bättre information till medborgarna i givarländerna om målen, genomförandemetoderna och mottagarna av utvecklingsstödet.

45.

Europaparlamentet erinrar om Europeiska samförståndet om utveckling där jämställdhet mellan kvinnor och män erkänns som ett mål i sig och som därför bör vara ett huvudområde för diskussion om bistånd.

46.

Europaparlamentet erkänner att dagordningarna för biståndsvolym och biståndskvalitet är oupplösligt förknippade med varandra och att för att uppnå effektivitetsmålen för biståndet måste det finnas ett fortsatt åtagande för de kvantitativa mål som redan godkänts av alla EU:s medlemsstater. Parlamentet uppmanar i detta sammanhang med kraft kommissionen och medlemsstaterna att bekräfta sitt åtagande om att uppnå det gemensamma målet för ODA på 0,56 procent av BNI under 2010 och på 0,7 procent av BNI under 2015, att trappa upp biståndet och att fastställa en ambitiös flerårig tidsplan för att mäta den gradvisa ökningen av biståndsbudgetarna.

47.

Europaparlamentet betonar vikten av att inbegripa ett starkt jämställdhetsperspektiv i varje fas av programplaneringen, genomförandet, övervakningen och utvärderingen.

48.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd och till medlemsstaternas nationella parlament.