6.8.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 184/89

A.

En generell europeisk sammanhållningspolitik är fortsatt nödvändig på grund av ihållande och betydande skillnader och särskilda strukturproblem inom många EU-regioner, en situation som förvärrats av EU:s utvidgning nyligen.

B.

EU:s sammanhållningspolitik är sålunda fortfarande en grundläggande pelare inom den europeiska integrationsprocessen och utövar en aktiv roll för att minska skillnaderna och utvecklingsunderskotten.

C.

Det finns en klar koppling mellan den tilltagande euroskepticismen och ökningen av de territoriella skillnaderna mellan och inom regioner. Detta visar behovet av en ekonomisk, social och territoriell sammanhållning för att stärka konvergensen och skapa en fast grundval för EU:s legitimitet, vilket kräver en regionalpolitik som är synlig på plats. För att föra EU:s verksamhet närmare människorna och för att genomföra denna regionpolitik spelar de regionala och lokala myndigheterna och de lokala aktörerna en central roll. Dessutom bör mer information ges om resultaten inom regionalpolitiken.

D.

Med tanke på dess mervärde erbjuder sammanhållningspolitiken samtliga regioner möjlighet till konkreta förmåner i form av långtidssysselsättning och högre levnadsstandard för lokalbefolkningarna, i synnerhet i regioner med långsam utveckling. Den bidrar även till ökad konkurrenskraft, förbättrade administrativa förutsättningar och en decentraliserad förvaltning. Därför bör man förkasta alla försök till åternationalisering av denna politik.

E.

I Lissabonfördraget, som antogs av stats- och regeringscheferna den 18 oktober 2007 och undertecknades den 13 december 2007, bekräftas att territoriell sammanhållning är ett av unionens grundläggande mål vid sidan av den ekonomiska och sociala sammanhållningen.

F.

Sammanhållningspolitiken måste framöver tilldelas tillräckliga resurser för att möta de nya framtida utmaningarna som har en betydande territoriell inverkan, såsom demografiska förändringar, växande städer, segregation, migrationsströmmar (som är särskilt problematiska för landsbygdsområden och avlägsna områden), globaliseringsanpassning, klimatförändringar, energiförsörjning och jordbruksområdenas långsamma process för att komma i kapp de övriga områdena. Dessa utmaningar kan endast mötas om sammanhållningspolitikens stora betydelse i detta sammanhang erkänns även i framtiden.

1.

Europaparlamentet välkomnar denna rapport som är mer detaljerad än de föregående. Den bygger på flera olika indikatorer och ger nyttig jämförande information om andra länder som Förenta staterna, Japan, Kina och Indien och återspeglar på detta sätt det internationella sammanhang inom vilket EU agerar.

2.

Europaparlamentet beklagar emellertid bristen på återkoppling och jämförbara uppgifter från olika NUTS-nivåer som skulle göra det möjligt att bättre uppskatta tillväxtens och konvergensens varaktighet. Parlamentet efterlyser därför en bättre uppsättning statistiska verktyg – såsom de nya indikatorerna (vid sidan av BNP per capita) som med framgång använts i den fjärde sammanhållningsrapporten – som möjliggör en bättre mätning av graden av ekonomisk, social och territoriell sammanhållning på plats samt lokala åtgärders konkreta bidrag till sammanhållningspolitiken. I detta syfte är det nödvändigt att stärka ESPON:s resurser.

3.

Europaparlamentet pekar på att det tar tid innan strukturanslagen används i medlemsstaterna och efterlyser åtgärder för att förbättra situationen. Parlamentet konstaterar dock att det är för tidigt att utvärdera resultaten av sammanhållningspolitiken i de nya medlemsstaterna. Parlamentet ser positivt på samtliga ansträngningar för att öka sammanhållningspolitikens effektivitet och för att minska onödig byråkrati, och efterlyser en systematisk utvärdering av denna politik. Parlamentet upprepar sitt starka stöd det europeiska öppenhetsinitiativet som kommissionen lanserat och som kommer att fastställa vem som får strukturstöd från och med 2008.

4.

Europaparlamentet ser positivt på att de gamla sammanhållningsländerna, det vill säga Grekland, Spanien, Portugal och Irland, har kommit i kapp och faktiskt har uppvisat en imponerande tillväxttakt under perioden 2000–2006. Trots tillväxten erinrar parlamentet dock om att det kvarstår allvarliga obalanser mellan regionerna i dessa länder och olösta djupgående strukturproblem.

5.

Europaparlamentet gläds över den höga tillväxttakt som uppmätts i de nya medlemsstaterna men konstaterar att deras ekonomiska konvergens endast kan bedömas på medellång eller lång sikt och att det kommer att bli en lång process på grund av att utgångsläget i vissa av de här länderna handlar om en mycket låg BNP per person.

6.

Europaparlamentet välkomnar att kommissionen på nytt bekräftar den viktiga roll som sammanhållningspolitiken spelar för att stärka samtliga medlemsstaters förmåga att utvecklas harmoniskt och skapa nya hållbara sysselsättningstillfällen, vilket också framgår av de mycket goda resultaten av sammanhållningspolitiken i flera regioner inom mål 2.

7.

Europaparlamentet är bekymrat över att konvergensen mellan länderna mycket ofta kan dölja en fördjupning av klyftorna mellan regionerna och inom dessa. Parlamentet anser att de ökande regionala och lokala skillnaderna kommer till uttryck på flera olika sätt, i termer av sysselsättning, produktivitet, inkomster, utbildningsnivå eller innovationsförmåga. Parlamentet understryker också det territoriella samarbetets roll för att lösa dessa problem.

8.

Europaparlamentet understryker till exempel att regionernas konkurrenskraft i stor utsträckning beror på produktiviteten, marknadernas tillgänglighet och arbetskraftens kvalifikationsnivå, faktorer som varierar tydligare mellan regioner än mellan medlemsstater. Parlamentet noterar dessutom att institutionella faktorer i allt högre grad uppfattas som nyckelelement inom konkurrensen, att sådana faktorer inbegriper sociala kapitalanslag i form av företagskultur och gemensamma uppförandenormer som underlättar samarbete och företagsamhet och även främjar den offentliga förvaltningens effektivitet.

9.

Europaparlamentet konstaterar i detta avseende att vissa utvecklade regioner och till och med vissa mindre utvecklade regioner börjar samla på sig flera olika problem med starkt territoriellt inflytande vad utvecklingspotentialen beträffar, såsom svag tillväxttakt, minskad produktivitet och sysselsättning samt en åldrande befolkning.

10.

Europaparlamentet konstaterar att, samtidigt som en hög tillväxttakt har möjliggjort för vissa av medlemsstaterna att uppnå full sysselsättning och öka sin BNP per capita, ökar skillnaderna mellan olika grupper i samhället i andra länder, vilket innebär att de mest utsatta befolkningsgrupperna ännu måste integreras socialt.

11.

Europaparlamentet framhåller en svag konvergens när det gäller utbildningsnivå och en verklig utbildningsklyfta mellan EU och Förenta staterna, där 29 procent av befolkningen mellan 25 och 64 år har en högskoleexamen jämfört med knappt 16 procent i EU. Parlamentet noterar emellertid att andelen utexaminerade kvinnor från högre utbildning ökar snabbare än bland männen.

12.

Europaparlamentet påminner om betydelsen av att integrera jämställdhetsperspektivet, lika möjligheter och funktionshindrades och äldre personers särskilda behov i varje steg av genomförandet av sammanhållningspolitiken och projekt.

13.

Europaparlamentet betonar polariseringseffekten i huvudstadsregionerna – ett fenomen som särskilt märks i de nya medlemsstaterna. Dessa regioner har i genomsnitt genererat 32 procent av BNP i sina länder, samtidigt som de utgör endast 22 procent av befolkningen. Denna polarisering kan föra med sig stora skillnader i arbetslöshetsnivån i innerstäderna.

14.

Europaparlamentet konstaterar att denna accelererande urbanisering kan skapa demografisk, ekonomisk, social, transportmässig och miljömässig obalans på ett begränsat utrymme och har effekter som förortsbildning och avfolkning av landsbygden. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att lägga fram konkreta förslag för att särskilt tackla dessa problem.

15.

Europaparlamentet understryker de regionala skillnaderna i tillgänglighet och förbindelse mellan centrum och ytterområden som orsakas av geografiska och strukturella nackdelar, brist på investeringar i transportinfrastruktur och bristande diversifiering av förbindelsemöjligheterna. Parlamentet pekar särskilt på de avsevärda svårigheterna att nå bergs- och öområden, samt även avlägsna områden och de yttersta randområdena som ligger mycket långt borta från den europeiska kontinenten. Parlamentet lyfter fram behovet av att ta fram åtgärder för att stärka dessa områdens potential, attraktivitet och hållbara utveckling.

16.

Europaparlamentet uttrycker stor förvåning över kommissionens uttalande i fjärde rapporten om att ökaraktär inte i sig självt är något som verkar utgöra ett större hinder för utveckling. Parlamentet noterar den stora besvikelse som invånarna i öområdena känner över det uttalandet, eftersom de dagligen konfronteras med negativa konsekvenser och svårigheter på grund av ökaraktären.

17.

Europaparlamentet framhåller de enorma skillnaderna mellan medlemsstaterna när det gäller de anslag som investeras i forskning och utveckling och konstaterar stora regionala skillnader i innovation, som i den fjärde rapporten har mätts enligt en relevant indikator för regionala prestationer inom innovationsområdet.

18.

Europaparlamentet delar kommissionens ståndpunkt om sammanhållningspolitikens hävstångseffekt för Lissabonstrategin som uppnås genom att de offentliga investeringarna inriktas på projekt som främjar uppkomsten av en dynamisk, tillväxtgenererande, innovationsfrämjande ekonomisk struktur, baserad på synergi som skapas genom en effektivare harmonisering av politik och program.

19.

Europaparlamentet beklagar det faktum att innovationspotentialen för mindre företag, mikroföretag och hantverksföretag inte beaktats i genomförandet av sammanhållningspolitiken, trots öronmärkning. Parlamentet kräver därför att en aktiv politik genomförs för att stöda alla former av innovation inom de här företagen. Det uppmanar också kommissionen att skapa möjligheter för ömsesidigt samarbete mellan företag, den allmänna sektorn, skolor och universitet för att skapa regionala innovationsgrupper, i Lissabonstrategins anda.

20.

Europaparlamentet påpekar att hävstångseffekten av strukturstöden kan ökas genom privat samfinansiering. Parlamentet kräver att det snabbt ska införas tydliga regler och standardlösningar för offentlig-privata partnerskap, som gör det möjligt för regionerna att utnyttja privat kapital för offentlig verksamhet.

21.

Europaparlamentet påminner om att respekten för principen om automatiskt frigörande av medel är väsentlig för att uppmuntra till finansiering och snabbt genomförande av projekt från förvaltningsmyndigheternas sida. Parlamentet betonar att principen för N+2 regeln (och N+3 i de nya medlemsstaterna under de första tre åren av budgetramen 2007–2013) ska följas.

22.

Europaparlamentet påminner om att de förseningar som konstaterats i genomförandet av strukturpolitiken bland annat beror på överdrivet strikta förfaranden och det därför finns anledning att överväga en förenkling av dessa förfaranden och en tydlig fördelning av ansvaret och behörigheten mellan EU och medlemsstaterna.

23.

Europaparlamentet konstaterar att systemet med öronmärkning av stödet för programperioden 2007–2013 kommer att innebära att 64 procent av mål 1-medlen (konvergens) och 80 procent av mål 2-medlen (regional konkurrenskraft och sysselsättning) anslås till innovationskostnader, det vill säga 55 miljarder euro mer än under den föregående perioden. Parlamentet konstaterar att utnyttjandet av detta stöd hänger på de minst utvecklade regionernas förmåga att i kvantitativa och kvalitativa termer hantera tillräckligt många FoU- och innovationsprojekt för att göra slut på stödet, utan att för den skull ta till investeringar med mindre värde.

24.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utvärdera systemet med öronmärkning och dess effekt på utvecklingen av de regionala skillnaderna samt att undersöka om detta system inte främjar en alltför centraliserad strategi eller ett uppifrånperspektiv (”top down approach”) när prioriteringarna fastställs. Parlamentet hoppas att denna utvärdering kommer att börja med kommissionens offentliggörande 2008 av den femte framstegsrapporten om sammanhållning som väntas koncentrera sig på relationen mellan sammanhållningspolitiken och Lissabonstrategins prioriteringar avseende tillväxt och sysselsättning för alla regioner.

25.

Europaparlamentet betonar således att sammanhållningspolitiken inte får gynna de redan dynamiska regionerna, vilket en strikt öronmärkning av anslagen skulle göra. Parlamentet påminner om att sammanhållningspolitiken då Lissabonfördraget träder i kraft består av de tre målen ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, som går utöver Lissabonstrategin.

26.

Europaparlamentet kräver att Lissabonstrategin utvidgas så att den innefattar den territoriella dimensionen och på så sätt möjliggör ett hänsynstagande till de olika territoriernas egenskaper och uppmuntrar till paneuropeisk samverkan och paneuropeiskt samarbete, med särskilt stöd till skapandet och införandet av omfattande innovationsåtgärder.

27.

Europaparlamentet betonar att sammanhållningspolitikens roll inte får vara begränsad till att enbart genomföra målen i Lissabonstrategin. Territoriell sammanhållning som uppnås genom åtgärder med koppling till konvergensmålet är en förutsättning för varaktig konkurrenskraft i regionerna. Nuvarande mål 1 (konvergens) och mål 2 (regional konkurrenskraft och sysselsättning) bör således även i framtiden komplettera varandra och även mål 3 (europeiskt territoriellt samarbete).

28.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta med en definition av ”territoriell sammanhållning” i den kommande grönboken om territoriell sammanhållning (som är inplanerad till september 2008) för att göra ytterligare framsteg på detta gemenskapspolitiska område.

29.

Europaparlamentet understryker vikten av verkligt partnerskap och genomförande av en verklig styrning på flera nivåer, som involverar alla nivåer – dvs. gemenskapen samt den nationella, regionala och lokala nivån, i samråd med ekonomiska partner och arbetsmarknadens partner – när det gäller att fastställa och genomföra de regionala utvecklingsmålen, samtidigt som man undviker att inskränka tillämpningsområdet för prioriterad verksamhet som har fastställts på europeisk nivå när den genomförs på det nationella, regionala eller lokala planet (”bottom up approach”) i syfte att undvika risken för att aktörer som bidrar till lokal utveckling och sammanhållning utesluts, något som ofta är fallet inom stadspolitiken.

30.

Europaparlamentet föreslår att man prioriterar en politik som främjar en verklig polycentrisk utveckling av territorierna, på så sätt att man minskar pressen på huvudstäderna och främjar uppkomsten av sekundära centrum. I denna politik får stöd till landsbygden samt små och medelstora städers viktiga roll i landsbygdsområden inte förbises.

31.

Europaparlamentet kräver samtidigt att konkreta åtgärder vidtas för att minska klyftorna mellan regioner som är lättillgängliga och sådana regioner som kännetecknas av strukturella nackdelar, det vill säga öområden, bergsområden, glest befolkade områden, avlägsna områden och gränsområden, samt att man erkänner de senare nämnda regionernas förfördelade ställning och vidtar särskilda och hållbara åtgärder för att stöda dem. Parlamentet bekräftar att det håller fast vid att de yttersta randområdenas särskilda nackdelar måste beaktas.

32.

Europaparlamentet rekommenderar att man gör en bättre koppling mellan problemen i tätorterna och på landsbygden. Parlamentet betonar att landsbygdsutvecklingen bör samordnas med åtgärder inom regionalpolitiken. Parlamentet undrar därför hur relevant en strategi är som är avskild från sammanhållningen och landsbygdsutvecklingen – via Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU). Parlamentet förespråkar att det ska göras en studie av följderna av att de anslag som är avsedda för landsbygdsutveckling ökas genom obligatorisk modulering.

33.

Europaparlamentet varnar för faran med sektorsindelning av politiken och förespråkar utvecklandet av en integrerad strategi som identifierar vilken samverkan som kan uppnås mellan sammanhållningspolitiken och större sektorsindelade politikområden som transport, jordbruk, fiske, landsbygdsutveckling, miljö och energi, forskning och teknik.

34.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i sina kommande rapporter analysera i vilken omfattning de olika instrumenten och politiska åtgärderna, inbegripet sammanhållningspolitiken, har bidragit till de framsteg som uppnåtts inom området för ekonomisk och social sammanhållning. Det man uppnått och de problem som uppstått behöver analyseras inom alla viktiga områden, särskilt inom området för Lissabonstrategin.

35.

Europaparlamentet förväntar sig att debatten om sammanhållningspolitiken efter 2013 leder till att de regioner som ligger vid gemenskapens yttre gränser förlänas särskild vikt för att garantera stabilitet och välstånd över gränserna, vilket inte bara kommer att påverka utvecklingen av EU:s gränsregioner positivt, utan också leda till större konvergens och konkurrenskraft i hela EU.

36.

För att bekämpa sådana fenomen som bostadssegregation och social utslagning i syfte att uppnå en hållbar och balanserad tillväxt, betonar Europaparlamentet att det krävs en genomtänkt bostadspolitik som ingår i en vidare strategi för territoriell utveckling, stadsplanering och förvaltning av lokala allmänna tjänster.

37.

Europaparlamentet välkomnar i detta sammanhang att det har antagits ett handlingsprogram för genomförandet av den territoriella agendan och Leipzigstadgan som syftar till att bättre integrera den territoriella dimensionen inom all offentlig politik, på gemenskapsnivå samt nationell och lokal nivå, och väntar på konkreta resultat. Mot bakgrund av att man ämnar lägga till en territoriell komponent till den ekonomiska och sociala sammanhållningen i Lissabonfördraget måste lämpliga indikatorer utarbetas för en innehållsmässig utformning av den territoriella sammanhållningen.

38.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens meddelande om en kommande grönbok om den territoriella sammanhållningen som förväntas bli antagen i september 2008 och önskar att den ska innehålla konkreta steg för genomförandet av den integrerade strategin.

39.

Europaparlamentet är medvetet om vikten av ett fortlöpande samarbete mellan parlamentet, genom dess utskott för regional utveckling, och Regionkommittén, när det gäller regionalpolitikens framtid.

40.

Europaparlamentet bedömer att EU i framtiden alltmer kommer att ställas inför nya utmaningar som har en stark territoriell inverkan och som förstärker befintliga hinder för regional utveckling, såsom demografiska förändringar, växande städer, migrationsrörelser (som är särskilt problematiska för landsbygden och avlägsna områden), energifrågan och klimatfrågan samt anpassning till förändringarna i samband med globaliseringen liksom utvidgningen och grannskapspolitiken. Parlamentet betonar i detta sammanhang vikten av pilotprojekt som handlar om att anpassa regioner till dessa nya utmaningar.

41.

Europaparlamentet kräver regelbundna analyser av kostnaderna och de strukturpolitiska effekterna av eventuella framtida utvidgningar så snart som nya anslutningsförhandlingar inleds, och hoppas att parlamentet kan spela en större roll i utvidgnings- och grannskapspolitiken och åtar sig att delta i utarbetandet av föranslutningsinstrumenten.

42.

Europaparlamentet betonar hur allvarligt avfolkningsproblemet är i många delar av EU, vilket får till följd en åldrande befolkning, förlust av humankapital, kapitalflykt, dyrare tjänster, etc.

43.

Europaparlamentet anser att den demografiska utvecklingen kan ha en stor territoriell inverkan, till exempel när det gäller avfolkningen av vissa områden, särskilt de mindre utvecklade landsbygdsområdena, och som följd av detta växande städer och ett samhälle med alltfler äldre eller utveckling av den lokala ekonomin i andra, något som förutsätter utvecklandet av särskilda innovativa strategier för att lösa problemen i dem. Det krävs därför en särskild insats för att bibehålla tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse och garantera en hög nivå på de samhällsomfattande tjänsterna.

44.

Europaparlamentet konstaterar att klimatförändringen kommer att ha olika återverkningar, i synnerhet i form av allt oftare inträffande och allvarliga naturkatastrofer, såsom skogsbränder, torka och översvämningar som kommer att kräva olika reaktioner för olika regioner inom EU. Regionerna måste tackla dessa återverkningar genom att se över och anpassa sina hållbara utvecklingsstrategier för att nå EU:s mål om minskade koldioxidutsläpp. Parlamentet anser att EU:s sammanhållningspolitik bör vara klimatvänlig men att sammanhållningspolitikens möjligheter på detta område är begränsade. Parlamentet anser att bekämpandet av klimatförändringen bör tas upp även inom andra EU-politikområden.

45.

Europaparlamentet påminner också inom ramen för utformandet av en effektiv helhetspolitik för skydd i samband med naturkatastrofer om vikten av att anta förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av Europeiska unionens solidaritetsfond (KOM(2005)0108), som erbjuder ett ändamålsenligt och tidsmässigt lämpligt svar på regionala naturkatastrofer som ofta är förödande i vissa regioner på grund av deras geografiska läge.

46.

Europaparlamentet anser att frågorna om energiförsörjning och ökning av energipriset kan ha en betydande inverkan på territoriernas fysiska omgivning, till följd av det starka energiberoendet i de flesta av medlemsstaterna, särskilt i landsbygdsregioner, bergsområden, öområden, mycket avlägsna regioner samt i de yttersta randområdena, som på grund av sitt beroende av transporter är ytterst känsliga för energikostnaderna. Parlamentet påminner om att utvecklingen av förnybara energikällor samt investering i energieffektivitet och i decentrala försörjningsenheter kan erbjuda lokala och regionala utvecklingsmöjligheter.

47.

Europaparlamentet upprepar än en gång sin begäran om återutnyttjande av outnyttjade anslag genom N + 2- eller N + 3-regeln inom sammanhållningspolitiken, i syfte att maximera de knappa resurser som är tillgängliga.

48.

Europaparlamentet anser att bibehållandet av sammanhållningspolitiken efter 2013 är ett lämpligt svar på dessa nya utmaningar och att denna politik bör tillämpas på ett differentierat sätt inom hela EU:s territorium. Parlamentet anser att sammanhållningspolitiken bör förbli en gemenskapspolitik i enlighet med fördraget och solidaritetsprincipen och förkastar därför alla försök att på nytt ”nationalisera” denna politik.

49.

Europaparlamentet anser att sammanhållningspolitiken måste stärkas ytterligare i framtiden, och att dess mervärde bör lyftas fram mer. Parlamentet kräver därför att sammanhållningspolitiken tilldelas tillräckligt med finansiella resurser på gemenskapsnivå, och önskar att översynen av budgetramen blir ett tillfälle att fastställa de budgetmedel som är nödvändiga för att möta EU:s samtliga territoriella utmaningar.

50.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.