52008DC0905

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 14.1.2009

KOM(2008) 905 slutlig

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

om genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet

(framlagt av kommissionen)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET om genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet 1

1. Inledning 4

1.1. Rapportens räckvidd 4

1.2. Översikt 4

1.2.1. Syften och räckvidd 4

1.2.2. Skyldigheter för de ekonomiska aktörerna och medlemsstaternas myndigheter 5

1.2.3. Institutionell ram och kontroll av efterlevnad 5

2. Överföring 6

3. Tillämpning och utveckling i fråga om tillsyn 6

3.1. Marknadsövervakning 6

3.1.1. Gemensamma åtgärder 7

3.1.2. Ny rättslig ram 7

3.2. Rapex 7

3.2.1. Sprida varningar om farliga produkter 7

3.2.2. Rapexriktlinjerna 8

3.2.3. Statistiska tendenser 2004–2008 8

3.2.4. Utbildning 9

3.2.5. Rapex Kina 9

3.3. Produkters spårbarhet 9

3.4. Gemenskapsåtgärder grundade på artikel 13 i direktivet 10

3.5. Standardisering 11

3.5.1. Förfarande och berörda aktörer 11

3.5.2. Beslut om säkerhetskrav och uppdrag 12

3.5.3. Offentliggörande av hänvisningar till standarder 12

3.5.4. Utarbetande av framtida standardiseringsuppdrag 12

3.6. Tjänsters säkerhet 13

4. Slutsatser 13

4.1. Allmänt 13

4.2. Överföring 14

4.3. Marknadsövervakning 14

4.4. Rapex 14

4.5. Produkters spårbarhet 14

4.6. Gemenskapsåtgärder grundade på artikel 13 i direktivet 15

4.7. Standardisering 15

1. INLEDNING

Direktivet om allmän produktsäkerhet (”direktivet”)[1] antogs den 3 december 2001. Det trädde i kraft den 15 januari 2002 och tidsfristen för medlemsstaternas överföring av direktivet var den 15 januari 2004. Det ersatte ett tidigare direktiv om allmän produktsäkerhet från 1992[2].

1.1. Rapportens räckvidd

Denna rapport har upprättats i enlighet med artikel 19.2 i direktivet och innehåller information om

- säkerhet i fråga om konsumtionsvaror, bland annat om förbättring av produkternas spårbarhet,

- hur marknadsövervakningen och Rapex fungerar,

- standardisering,

- åtgärder som vidtagits med stöd av artikel 13 i direktivet.

Även om direktivet inte gäller tjänsters säkerhet är det en del av dess bestämmelser som avser detta område för att se till att ” de avsedda målen i fråga om skydd uppfylls ”. I denna rapport beskrivs därför även huvuddragen i utvecklingen mot säkrare tjänster i Europa.

Under 2007, efter omfattande återkallelser av konsumtionsvaror världen över, gjorde kommissionen en intern översyn[3] av EU:s ramar för produktsäkerhet, där man kom fram till att gemenskapens system, där direktivet ingår, är i stånd att ge EU-medborgarna ett gott skydd mot farliga konsumtionsvaror[4], om systemets regler tillämpas på rätt sätt. I samband med översynen identifierades dock några områden där förbättringar kunde göras, och kommissionens beslut om magneter i leksaker[5] antogs som en direkt följd av denna översyn. Förslaget om översyn av det gällande EU-direktivet om leksakers säkerhet[6] och de nya rättsliga ramarna[7] för saluföring av produkter kommer att ge en högre skyddsnivå. I denna rapport identifieras också det ytterligare utrymmet för förbättring av det system som inrättas genom direktivet.

1.2. Översikt

1.2.1. Syften och räckvidd

Syftet med direktivet är att se till att endast säkra konsumtionsvaror släpps ut på gemenskapens marknad. Direktivet gäller konsumtionsvaror som inte är avsedda som livsmedel. Om sådana produkter omfattas av gemenskapslagstiftning med särskilda säkerhetskrav för dessa produkter, gäller direktivet endast för de aspekter, risker eller riskkategorier som inte omfattas av dessa krav[8].

Tjänsters säkerhet omfattas inte av direktivet, men för att säkra en hög konsumentskyddsnivå gäller direktivets bestämmelser även produkter som levereras till eller görs tillgängliga för konsumenterna i samband med tillhandahållandet av en tjänst som de ska använda. Säkerheten hos den utrustning som används av tjänsteleverantörer, särskilt sådan utrustning som konsumenter använder för att förflytta sig eller resa, är dock undantagen. Produkter som konsumenten aktivt använder i en tjänsteleverantörs lokaler, t.ex. hårtorkar som står till förfogande för hotellgäster eller solsängar i solarier, omfattas dock av direktivets bestämmelser[9].

1.2.2. Skyldigheter för de ekonomiska aktörerna och medlemsstaternas myndigheter

Genom direktivet införs en allmän skyldighet för de ekonomiska aktörerna att bara släppa ut säkra produkter på marknaden och att lämna information till konsumenterna och medlemsstaternas myndigheter. Informationen ska gälla produkternas spårbarhet och tillämpning av åtgärder som tillbakadragning eller återkallelse av produkter.[10]

Medlemsstaternas myndigheter ska se till att produkter som släpps ut på marknaden är säkra, och de ska fullgöra denna skyldighet genom att övervaka att tillverkare och distributörer iakttar sina skyldigheter enligt direktivet.

1.2.3. Institutionell ram och kontroll av efterlevnad

Direktivet innehåller bestämmelser om systemet för snabb varning för produkter som inte är avsedda som livsmedel (Rapex). Rapex är ett system för utbyte av information mellan kommissionen och medlemsstaternas myndigheter om åtgärder som vidtagits av medlemsstaternas myndigheter och ekonomiska aktörer med avseende på produkter som medför en allvarlig risk för konsumenternas hälsa och säkerhet. Information om risker som inte är allvarliga kan också utbytas inom Rapex (mindre än 1 % av alla underrättelser). Rapexsystemet är fortfarande öppet för tredjeländer inom ramen för ett särskilt avtal mellan gemenskapen och kandidatlandet. Hittills är det bara ett land utanför EU (Kina) som delvis och indirekt getts tillgång till uppgifter i Rapex.

I enlighet med artikel 15 i direktivet ska kommissionen i sina genomförandeuppgifter biträdas av en kommitté bestående av företrädare för medlemsstaterna (”kommittén för direktivet om allmän produktsäkerhet”). Genom artikel 10 i direktivet inrättas dessutom ett informellt nätverk mellan medlemsstaternas myndigheter i syfte att ytterligare förstärka det administrativa samarbetet (”nätverket för konsumentsäkerhet”).

Eftersom direktivet ingår i EES-avtalet[11] finns samma bestämmelser och mekanismer även i de Eftaländer som tillämpar EES-avtalet, dvs. Norge, Island och Liechtenstein.

2. ÖVERFÖRING

Överföringsåtgärder har anmälts av samtliga 27 EU-medlemsstater.[12] Genomförandemetoden har emellertid inte varit densamma i alla medlemsstater[13]. Bilaterala diskussioner mellan kommissionen och medlemsstaterna pågår fortfarande för att klargöra vissa frågor.

Framför allt är det i frågor om bedömning av säkerheten som vissa överföringsbestämmelser skiljer sig från bestämmelserna i artikel 3 i direktivet. En del medlemsstater har inte överfört alla kriterier som anges i artikel 3, medan andra har ändrat kriterierna eller utarbetat egna.

Vad spårbarheten beträffar har somliga medlemsstater gjort det obligatoriskt att på produkten eller förpackningen ange tillverkarens (eller importörens) identitet och adress, medan andra medlemsstater har låtit det vara frivilligt. Tillverkarnas skyldigheter kan alltså i praktiken skilja sig åt mellan medlemsstaterna.

I en del medlemsstater krävs en underrättelse från tillverkaren endast vid en känd risk, och det finns ingen skyldighet att lämna en underrättelse när tillverkaren ” borde känna till ” risken på grundval av tillgängliga uppgifter.

Trots att medlemsstaterna är skyldiga att införa bestämmelser för att rätta sig efter beslut som kommissionen kan anta med stöd av artikel 13 är det slutligen några medlemsstater som inte infört särskilda nationella bestämmelser för att genomföra sådana åtgärder.

3. TILLÄMPNING OCH UTVECKLING I FRÅGA OM TILLSYN

3.1. Marknadsövervakning

De flesta marknadsövervakningsmyndigheter i medlemsstaterna arbetar med utgångspunkt i årliga inspektionsprogram där hänsyn tas till tidigare erfarenheter och slutsatser, produkter som ofta är föremål för underrättelser genom Rapexsystemet och klagomål från konsumenterna. Alla medlemsstater genomför vid behov kontroller och tester som inte nödvändigtvis ingår i deras program, t.ex. i akuta situationer.

3.1.1. Gemensamma åtgärder

För att främja ett europeiskt nätverk mellan medlemsstaternas produktsäkerhetsmyndigheter[14] har kommissionen de senaste fem åren delfinansierat flera gränsöverskridande gemensamma åtgärder för övervakning och kontroll av efterlevnad mellan dessa myndigheter[15]. De gemensamma åtgärderna har gällt kvävningsolyckor som drabbar barn, säker utrustning på lekplatser, cigarettändare, ljusslingor och förlängningssladdar. Två åtgärder gäller gränsöverskridande samarbete: den ena avser samarbete med tullmyndigheterna i Östersjöområdet, och den andra, känd som EMARS-projektet, syftar till att stärka marknadsövervakningen med hjälp av bästa praxis. I det senare projektet deltog 15 medlemsstater, och det resulterade i utveckling av en kunskapsbas, ett system för snabb rådgivning, en handbok i bästa praxis och ett strategidokument om marknadsövervakningens framtid[16].

3.1.2. Ny rättslig ram

Den 9 juli 2008 antogs en ny rättslig ram för saluföring av produkter i form av förordning (EG) nr 765/2008[17] och beslut 768/2008/EG[18]. Ett av målen för dessa åtgärder är att upprätta en förstärkt ram för marknadsövervakning av produkter som omfattas av harmoniserad gemenskapslagstiftning och för produkters spårbarhet. Enligt förordningen är dessutom medlemsstaternas behöriga myndigheter skyldiga att i tillräcklig omfattning utföra lämpliga kontroller av produkters egenskaper innan produkterna övergår i fri omsättning. Kommissionen håller på att utarbeta riktlinjer för att klargöra sambandet mellan ramen för marknadsövervakning enligt förordningen och direktivet.

Genom artikel 42 i förordning (EG) nr 765/2008 ändras för övrigt artikel 8.3 i direktivet såtillvida att bestämmelserna skärps för medlemsstaterna och direktivets lydelse anpassas till förordningens bestämmelser.

3.2. Rapex

3.2.1. Sprida varningar om farliga produkter

Rapexsystemet är utformat för att säkra en effektiv informationsspridning till alla medlemsstater för att möjliggöra snabba åtgärder mot konsumtionsvaror som upptäcks på marknaden och som medför allvarliga risker för konsumenternas hälsa och säkerhet. För hantering av akuta situationer finns mekanismer som säkrar att varningsinformationen omedelbart sprids till alla medlemsstater för uppföljning.

Kommissionen offentliggör varje vecka relevant information om alla Rapexunderrättelser på Internet[19].

3.2.2. Rapexriktlinjerna

Kommissionen antog 2004 en särskild vägledning (”Rapexriktlinjerna”) för att säkra en effektiv användning av Rapex[20]. I Rapexriktlinjerna fastställs tillämpningsområdet för medlemsstaternas underrättelseskyldighet genom en beskrivning av de kriterier som gäller för definition av ”allvarlig risk” och genom vägledning om de typer av åtgärder och produkter som ska omfattas av underrättelsen. De innehåller även riktlinjer för riskbedömning. Kommissionen inledde 2008 en översyn av Rapexriktlinjerna, som är nödvändig mot bakgrund av den utveckling som ägt rum sedan 2004.

3.2.3. Statistiska tendenser 2004–2008

Antalet underrättelser som bekräftats av kommissionen har ökat kraftigt på senare år. Under 2007 bekräftade kommissionen 1 605 underrättelser, jämfört med 1 051 under 2006, 847 under 2005 och 468 under 2004. Antalet åtgärder där underrättelsen gällde en allvarlig risk har mer än tredubblats, från 388 under 2004 till 1 355 under 2007. Denna ökande tendens har fortsatt under 2008. Ökningen av antalet underrättelser kan hänföras till de nationella myndigheternas effektivare kontroll av produktsäkerhetsbestämmelserna, ökad ansvarsmedvetenhet från företagens sida, EU:s utvidgningar 2004 och 2007 samt de insatser för nätverksuppbyggnad som samordnas av kommissionen[21]. Gapet mellan de länder som har det högsta respektive lägsta antalet underrättelser minskar dessutom allt mer.

När det gäller kategorier av produkter som omfattas av skyddsåtgärder på grund av allvaret i den risk de medför är produkter avsedda för barn (leksaker och barnutrustning) och elektriska produkter (t.ex. hushållsapparater och belysningsartiklar) de produktgrupper för vilka flest underrättelser utfärdats. Tillsammans står dessa produktgrupper för mer än 50 % av alla Rapexunderrättelser.

De vanligaste risker som konstaterats är skada, strypning och elektrisk stöt, följt av brännskador, brand, kvävning och kemiska risker. Långsiktiga risker, t.ex. till följd av exponering för vissa kemikalier, är svårare att upptäcka och bedöma eftersom de skadliga effekterna inte märks genast[22].

Antalet underrättelser om frivilliga skyddsåtgärder som företagen vidtagit har ökat med åren: år 2007 var andelen 50 % av det sammanlagda antalet underrättelser om produkter som medför en allvarlig risk.

3.2.4. Utbildning

Kommissionen har anordnat utbildningar för medlemsstaternas myndigheter med ansvar för produktsäkerhet, för att stärka deras kapacitet att delta i Rapexnätverket. Under 2006–2008 deltog sammanlagt 22 medlemsstater i dessa seminarier. Kommissionen är också värd för möten mellan kontaktpunkterna i Bryssel. Tull- och marknadsövervakningsmyndigheter från alla medlemsstater har dessutom enats om behovet av förstärkt samarbete, förbättrad riskhantering och bättre utbyte av kunskap och bästa praxis[23].

3.2.5. Rapex Kina

Mot bakgrund av den mycket stora andelen Rapexunderrättelser avseende produkter av kinesiskt ursprung (så mycket som 56 % mellan januari och september 2008, 52 % 2007, 49 % 2006, 49 % 2005 och 38 % 2004), har förbindelserna med de kinesiska produktsäkerhetsmyndigheterna intensifierats. I januari 2006 undertecknade kommissionens generaldirektorat för hälso- och konsumentfrågor och Kinas förvaltning för kvalitetstillsyn, inspektion och karantän (AQSIQ) ett samförståndsavtal. Samförståndsavtalet uppdaterades i november 2008 för att spegla det förstärkta samarbetet.

AQSIQ har via ett särskilt IT-system tillgång till underrättelser om farliga produkter av kinesiskt ursprung som registreras inom Rapex (Rapex Kina). De kinesiska myndigheterna rapporterar varje kvartal till kommissionen om de uppföljningsåtgärder som vidtagits med utgångspunkt i Rapexuppgifterna. AQSIQ har hittills lämnat sju rapporter till kommissionen. Mellan september 2006 och maj 2008 gjorde AQSIQ undersökningar och vidtog vid behov åtgärder avseende 599 Rapexunderrättelser. I 51 % av fallen ledde undersökningarna till att förebyggande eller restriktiva åtgärder vidtogs antingen av AQSIQ eller av den kinesiska tillverkaren (eller exportören) på frivillig grund. Åtgärderna innefattade skyddsåtgärder, exportförbud, stärkt tillsyn av de berörda kinesiska företagen och tillfälligt upphävande eller tillbakadragande av exportlicenser. I 49 % av de undersökta fallen vidtogs inga åtgärder, främst på grund av att det saknades uppgifter om den kinesiska tillverkaren eller exportören.

3.3. Produkters spårbarhet

Spårbarhet underlättar identifiering av ekonomiska aktörer som är delaktiga i produktions- och distributionsprocessen. Med hjälp av dessa uppgifter kan skyddsåtgärder införas på ett effektivt sätt. Viktiga varningar om konsumtionsvaror som inte är avsedda som livsmedel har på senare tid belyst behovet av effektiva återkallelseförfaranden som inte är alltför kostsamma för de ekonomiska aktörerna.

Artikel 5.1 i direktivet innehåller bestämmelser om allmänna skyldigheter för tillverkare att förse konsumenterna med de uppgifter som krävs för att spåra en produkts ursprung eller att ange tillverkarens identitet eller uppgifter om partiet på produktens förpackning. Det är dock upp till medlemsstaterna att vidta konkreta åtgärder för att se till att dessa skyldigheter fullgörs. Antalet underrättelser där produkten inte kunnat spåras har minskat jämfört med tidigare år. Eftersom 10 % av underrättelserna gäller produkter som medför en allvarlig risk och vars ursprungsland är okänt[24] finns det dock fortfarande utrymme för förbättringar.

Ytterligare förbättringar kan väntas till följd av det nyligen antagna beslutet 768/2008/EG, enligt vilket en allmän princip i den harmoniserade gemenskapslagstiftningen är att tillverkarens namn och adress och, när det gäller importerade produkter, både importörens och tillverkarens namn och adress, ska anges.[25]

3.4. Gemenskapsåtgärder grundade på artikel 13 i direktivet

Hittills har kommissionen tillämpat det förfarande som anges i artikel 13 i direktivet vid tre tillfällen. Första gången användes det för att utvidga förbudet om ftalater i leksaker[26] under tiden fram till antagandet av det permanenta förbudet enligt direktiv 2005/84/EG.[27]

Nästa åtgärd som grundades på denna artikel var beslutet av den 11 maj 2006[28] om en förpliktelse för medlemsstaterna att förbjuda att icke barnsäkra tändare eller tändare som liknar föremål som särskilt attraherar barn (”leksaksliknande tändare”) släpps ut på marknaden. Tändare som uppfyller vissa tekniska kriterier är undantagna från beslutets tillämpningsområde. Medlemsstaterna var skyldiga att följa direktivet senast den 11 mars 2007. Beslutet förlängdes till och med den 11 maj 2008 genom ett beslut av den 12 april 2007[29], som också innehöll ett förbud mot att leverera icke barnsäkra tändare och leksaksliknande tändare till konsumenter från och med den 11 mars 2008. En ytterligare förlängning, till och med den 11 maj 2009, antogs den 18 april 2008.[30]

Den senaste åtgärden grundad på artikel 13 var beslutet av den 21 april 2008[31] om skyldighet för medlemsstaterna att se till att magnetleksaker som släpps ut eller tillhandahålls på marknaden är försedda med en varningstext om de hälso- och säkerhetsrisker de utgör. Magneter som används i leksaker har blivit allt starkare men lossnar också lättare och medför därför livshotande risker om de sväljs, eftersom de kan genomborra magsäck eller tarmar. Eftersom det inte finns några specifika bestämmelser i den gällande lagstiftningen eller den relevanta säkerhetsstandarden (som båda genomgår översyn) antog kommissionen denna tillfälliga åtgärd, som gäller till och med den 21 april 2009.

Tillämpningen av åtgärder enligt artikel 13 i direktivet har visat att åtgärdernas tillfälliga karaktär ofta orsakar problem. Å ena sidan leder åtgärdernas begränsade giltighet och de upprepade förnyelserna till osäkerhet för de ekonomiska aktörerna. Å andra sidan innebär inte åtgärderna att den bakomliggande orsaken till säkerhetsproblemen elimineras, eftersom de är tillfälliga.

3.5. Standardisering

3.5.1. Förfarande och berörda aktörer

Direktivet innehåller bestämmelser om kriterier för bedömning av produktsäkerhet. I brist på gemenskapslagstiftning hänvisas till nationell lagstiftning eller Europastandarder som utarbetats av de europeiska standardiseringsorganen[32]. Enligt artikel 3.2 ska en produkt antas vara säker om den uppfyller sådana icke bindande nationella standarder som överför Europastandarder för vilka hänvisningar har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning (EUT).

I enlighet med artikel 4 ska kommissionen genom kommittéförfarandet anta beslut om vilka säkerhetskrav de framtida standarderna ska motsvara. Kommissionen ska därefter, på grundval av detta beslut, utfärda uppdrag till den behöriga europeiska standardiseringsorganisationen att utarbeta standarder som motsvarar de särskilda säkerhetskraven.

När en standard väl utarbetats och antagits av ett europeiskt standardiseringsorgan ska kommissionen, i enlighet med kommittéförfarandet, anta ett beslut varigenom det bekräftas att standarden utarbetats i överensstämmelse med det ovan angivna förfarandet och offentliggöra en hänvisning till standarden i EUT. Detta offentliggörande innebär att produkter som tillverkats enligt den standarden (eller motsvarande nationell standard) förutsätts överensstämma med direktivets allmänna säkerhetskrav enligt artikel 3.2.

Det första beslutet om fastställande av särskilda säkerhetskrav innebär inte i sig vare sig att produkter som uppfyller kraven i fråga kan förutsättas vara säkra eller att några omedelbart tillämpliga skyldigheter och rättigheter för tredje part införs. Dessa beslut kan dock användas som ett kompletterande verktyg för att bedöma om en produkt överensstämmer med det allmänna säkerhetskravet enligt artikel 3.3 i direktivet

När det gäller de intressen som är företrädda i samband med utarbetandet av standarder kan samhällsintressenas tillgång till och effektiva deltagande i standardiseringsprocessen försvåras av många faktorer, t.ex. brist på resurser, otillräckliga expertkunskaper och ineffektiv samordning. Kommissionen beviljar därför ekonomiskt stöd till konsument- och miljöorganisationer, fackföreningar och små och medelstora företag. När det gäller konsumentrepresentationen bidrar kommissionen ekonomiskt till europeiska konsumentorganisationer som företräder konsumenternas intressen vid utarbetande av standarder för produkter och tjänster på gemenskapsnivå[33].

3.5.2. Beslut om säkerhetskrav och uppdrag

Under den period som denna rapport avser fattades tre beslut om säkerhetskrav, och motsvarande standardiseringsuppdrag utfärdades med stöd av artikel 4.1 a och b.

Den 21 april 2005 antog kommissionen beslut 2005/323/EG om de säkerhetskrav som ska uppfyllas av Europastandarder för flytande fritidsprodukter som är avsedda att användas på eller i vattnet[34]. På grundval av det beslutet utfärdade kommissionen uppdrag M/372 till CEN. Sju standarder utarbetas nu inom ramen för detta uppdrag[35].

Den 25 mars 2008 antog kommissionen beslut 2008/264/EG om brandsäkerhetskrav för cigaretter i Europastandarder[36]. På grundval av det beslutet utfärdade kommissionen uppdrag M/425 till CEN gällande utarbetande av en standard för att minska cigaretters antändningsbenägenhet.

Den 23 april 2008 antog kommissionen beslut 2008/357/EG om särskilda barnsäkerhetskrav på tändare[37]. Det resulterade i uppdrag M/427 gällande översyn den befintliga standarden EN 13869 on barnsäkerhet för tändare.

3.5.3. Offentliggörande av hänvisningar till standarder

Under rapportperioden antog kommissionen tre beslut om att vissa standarder uppfyller direktivets allmänna säkerhetskrav[38]. Dessa beslut antogs i enlighet med artikel 4.2 andra och fjärde stycket i direktivet. Varje offentliggörande ersätter motsvarande tidigare offentliggörande, och den uppdaterade förteckningen över standarder som det hänvisats till enligt direktivet är därför den som fogats till det senaste offentliggörandet 2006[39].

3.5.4. Utarbetande av framtida standardiseringsuppdrag

Kommissionen planerar att förbättra säkerheten hos barnavårdsartiklar avsedda för spädbarn och mycket små barn (vanligen från födseln till 4–5-årsåldern) som används i samband med sömn, måltider, bad och transport. Varje år inträffar ett flertal olyckor, somliga med dödlig utgång, med anknytning till sådana produkter i Europa[40]. Flera säkerhetsstandarder för barnavårdsartiklar har offentliggjorts i enlighet med direktivet. För många produkter saknas dock fortfarande säkerhetsstandarder, medan de standarder som finns för andra produkter inte täcker samtliga risker. En undersökning som beställdes 2006 har gjort det möjligt att identifiera och rangordna en uppsättning produkter för vilka standardisering bör prioriteras. Undersökningen innefattar en preliminär riskbedömning och förslag till säkerhetskrav. Beslut om säkerhetskraven planeras under 2009.

När det gäller olyckor och skador till följd av brand och lågor fortsätter kommissionen att utveckla sin strategi för att förbättra brandsäkerheten i bostadsmiljöer. Kommissionen undersöker sätt att förbättra säkerheten hos brandfarliga ytor och material som används i hemmen, t.ex. möbler, inredningsartiklar, kläder och tv-apparater. Det finns ett antal icke bindande Europastandarder på detta område, men vid diskussioner med medlemsstaterna har det framkommit att de lösningar som dessa standarder innebär inte är helt tillfredsställande, särskilt när det gäller användning av flamskyddsmedel. Ett viktigt första steg är därför att skaffa heltäckande kunskap om de kemikalier som används som flamskyddsmedel, för att uppnå en tillfredsställande kompromiss mellan brandsäkerhet och skydd av hälsa och miljö som kan återspeglas i säkerhetsstandarder.

3.6. Tjänsters säkerhet

När det gäller konsumenttjänsters säkerhet noterar kommissionen bristen på samförstånd mellan medlemsstaterna när det gäller den lämpliga nivån för gemenskapsåtgärder. Samtidigt framgår det av den allmänna opinionen och Europaparlamentets politiska påtryckningar att åtgärder på EU-nivå är nödvändiga för att hantera allmänna risker och olyckor – det gäller t.ex. brandsäkerhet på hotell.

Behovet av att förbättra de befintliga europeiska systemen för övervakning av olyckor och skador, även med anknytning till tjänster, har erkänts i ett antal av kommissionens förslag i syfte att förebygga skador och främja säkerhet[41].

Kommissionen antog 2007 ett förslag till ramförordning om gemenskapsstatistik om folkhälsa och hälsa och säkerhet i arbetet[42]. Avsaknaden av jämförbara uppgifter har dock inte hindrat kommissionen från att driva nya initiativ, där fokus ligger på att öka medvetenheten och uppmuntra intressenter att ta itu med prioriterade områden för gemenskapsåtgärder, t.ex. hotellsäkerhet.

Med anledning av kommissionens uppdrag M/371 i fråga om tjänster gjorde CEN en undersökning för att avgöra om ett standardiseringsprogram med krav för tillhandahållande av tjänster, inklusive säkerhetsaspekter, skulle kunna genomföras[43].

4. SLUTSATSER

4.1. Allmänt

Direktivet har visat sig vara ett effektivt verktyg för att säkra en hög konsumentskyddsnivå. Det har gjort det lättare att spåra upp ett stort antal farliga produkter och avlägsna dem från EU:s marknad. Rapexsystemet, som inrättats genom direktivet, har kompletterat det befintliga regelverket för en del centrala konsumentvaror, t.ex. leksaker, kosmetiska produkter, elektriska apparater och belysningsartiklar, personlig skyddsutrustning och fordon, med ett särskilt system för snabbt utbyte och varning.

4.2. Överföring

Medlemsstaternas överföring av direktivet är på det hela taget tillfredsställande, men det finns fortfarande vissa brister. Kommissionen samarbetar med medlemsstaterna för att avgöra om ytterligare åtgärder behöver vidtas av vissa medlemsstater, men kommissionen förbehåller sig rätten att vid behov inleda överträdelseförfaranden. Det gäller framför allt iakttagandet av tidsfristerna för genomförande av åtgärder enligt artikel 13 i direktivet.

4.3. Marknadsövervakning

Den stora ökningen av antalet Rapexunderrättelser under de senaste fyra åren är ett tydligt tecken på att marknadsövervakningen enligt direktivet har varit framgångsrik. På en alltmer global marknad där fler och fler produkter kommer till EU från tredjeländer finns det dock ett behov av ytterligare samordning av marknadsövervakningen mellan medlemsstaterna, inklusive samarbete med tullmyndigheter.

Sådan samordning skulle underlättas genom tillämpning av gemensamt överenskommen bästa praxis (t.ex. sådan som tillkommit tack vare EMARS-projektet), ökat informationsutbyte mellan medlemsstaternas myndigheter med hjälp av befintliga IT-verktyg, korrekt tillämpning av den nya rättsliga ramen och en starkare roll för kommissionen vid gemensamt fastställande av prioriteringar för marknadsövervakningen.

4.4. Rapex

Många länder betraktar direktivet, och framför allt Rapexsystemet, som ett riktmärke, och flera nationella, regionala och internationella organisationer har uttryckt intresse för att delta i systemet eller få hjälp med att inrätta liknande system.

Även om det ökade antalet underrättelser har satt en viss press på systemet är det ändå ett tydligt tecken på att konsumentskyddet förbättrats på EU-nivå. Ökningen av antalet rapporterade åtgärder som antagits direkt av de ekonomiska aktörerna för att begränsa de risker som konsumentvaror medför visar också att ansvarsfulla företag tar produktsäkerhet på allvar och respekterar sina skyldigheter enligt direktivet.

4.5. Produkters spårbarhet

En angivelse av tillverkarens identitet på produkten eller dess förpackning är viktigt för att säkra spårbarhet[44]. Detta krav är dock inte obligatoriskt i alla medlemsstaters lagstiftning, och det leder till otillfredsställande resultat. Om marknadsövervakningsmyndigheten inte kan spåra tillverkaren eller importören av en produkt som konstateras vara farlig har den ingen möjlighet att vidta effektiva åtgärder. Ytterligare förbättringar skulle kunna åstadkommas om identifieringskravets obligatoriska karaktär klargjordes och om alla produkter var försedda med dessa uppgifter om den ekonomiska aktör som ansvarar för produktens säkerhet. Det skulle också bidra till bättre överensstämmelse med bestämmelserna i beslutet om den nya rättsliga ramen, enligt vilket det är obligatoriskt att ange tillverkarens eller importörens namn, registrerade firmanamn eller registrerade varumärke samt adress på produkten.[45]

4.6. Gemenskapsåtgärder grundade på artikel 13 i direktivet

Även om tillfälliga åtgärder definitivt är nödvändiga i vissa fall innehåller direktivet inga specifika bestämmelser som uttryckligen tillåter ett permanent förbud för icke-harmoniserade produkter, när det entydigt har visats att de är farliga[46].

4.7. Standardisering

Standardiseringsbestämmelserna bör förenklas för att tillåta större flexibilitet. Det bör vara möjligt att fastställa säkerhetskrav för en viss kategori produkter (t.ex. barnavårdsartiklar, möbler, kläder) och med dem som utgångspunkt utfärda ”standarduppdrag” eller ”stående uppdrag” till de europeiska standardiseringsorganisationerna. Det skulle innebära en rationalisering av det utdragna förfarandet för utfärdande av säkerhetskrav för varje enskild produkt. Dessutom skulle tekniska förbättringar och nya risker snabbt kunna beaktas.

Kommissionen bör också kunna offentliggöra hänvisningen till en standard som antagits av en europeisk standardiseringsorganisation utan motsvarande uppdrag, om den produkt som omfattas av standarden ingår i en förutbestämd kategori produkter för vilka kommissionen har fastställt relevanta säkerhetskrav, och under förutsättning att standarden i fråga motsvarar dessa krav. På så sätt skulle det antagande om överensstämmelse med det allmänna säkerhetskravet som blir följden främja efterlevnad från företagens sida och leda till ett bättre konsumentskydd. [pic][pic][pic]

[1] Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (EGT L 11, 15.1.2002, s. 4).

[2] EGT L 228, 11.8.1992, s. 24.

[3] http://ec.europa.eu/consumers/safety/news/stocktaking_%20execsum_en.pdf

[4] http://ec.europa.eu/consumers/strategy/docs/eurobar_298_summary_en.pdf

[5] Se avsnitt 3.4.

[6] KOM(2008) 9 och http://ec.europa.eu/enterprise/toys/2008_108_directive.htm

[7] Se avsnitt 3.1.2 och http://ec.europa.eu/enterprise/newapproach/index_en.htm

[8] En vägledning om tillämpningen av direktivet och av direktiven om säkerhet för produkter inom specifika sektorer finns på http://ec.europa.eu/consumers/safety/prod_legis/ index_en.htm

[9] Se yttrandet från vetenskapliga kommittén för konsumentprodukter (SCCP) på http://ec.europa.eu/health/ph_risk/committees/04_sccp/sccp_opinions_en.htm#3

[10] Riktlinjer för ekonomiska aktörer, kommissionens beslut 2004/905/EG (EUT L 381, 28.12.2004, s. 63).

[11] Beslut 9/2003 (EUT L 94, 10.4.2003, s. 59).

[12] http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:72001L0095:SV:NOT

[13] En jämförande översikt över överföringsåtgärderna finns på http://ec.europa.eu/consumers/safety/prod_legis/index_en.htm

[14] Artikel 10 i direktivet. För budgetaspekter, se beslut 1926/2006 (EUT L 404, 30.12.2006, s. 39).

[15] http://ec.europa.eu/consumers/safety/projects/index_en.htm#ongoing_projects

[16] http://www.emars.eu/

[17] EUT L 218, 13.8.2008, s. 30.

[18] Ibid., s. 82.

[19] http://ec.europa.eu/rapex.htm. Webbplatsen hade i genomsnitt 35 200 besök per månad under 2007, vilket vittnar om betydelsen av denna informationsportal.

[20] Kommissionens beslut 2004/418/EG (EUT L 151, 30.4.2004, s. 84).

[21] http://ec.europa.eu/consumers/safety/rapex/stats_reports_en.htm

[22] Kommissionen har utvecklat ett Internetbaserat verktyg för bedömning av exponering i syfte att göra riskbedömningen mer konsekvent: http://www.jrc.ec.europa.eu/eis%2D chemrisks/

[23] Slutsatser från seminariet i april 2008 om att förhindra import av farliga produkter, finansierat genom programmet Tull 2013.

[24] Situationen i september 2008. Källa: statistik från Rapex för januari–september 2008. http://ec.europa.eu/consumers/safety/rapex/stats_reports_en.htm

[25] Beslut 768/2008/EG, bilaga I, artiklarna R2.6 och R4.3.

[26] Kommissionens beslut 2004/178/EG (EUT L 55, 24.2.2004, s. 66), 2004/624/EG (EUT L 280, 31.8.2004, s. 34) och 2004/781/EG (EUT L 344, 20.11.2004, s. 35).

[27] Direktiv 2005/84/EG (EUT L 344, 27.12.2005, s. 40).

[28] Kommissionens beslut 2006/502/EG (EUT L 198, 20.7.2006, s. 41).

[29] Kommissionens beslut 2007/231/EG (EUT L 99, 14.4.2007, s. 16).

[30] Kommissionens beslut 2008/322/EG (EUT L 109, 19.4.2008, s. 40). En arbetsgrupp bestående av experter från medlemsstaternas tullförvaltningar och marknadsövervakningsmyndigheter har inrättats för att förbättra samordningen av kontrollverksamheten.

[31] Kommissionens beslut 2008/329/EG (EUT L 114, 26.4.2008, s. 90).

[32] CEN (Europeiska standardiseringskommittén), CENELEC (Europeiska kommittén för elektroteknisk standardisering), och ETSI (Europeiska institutet för telekommunikationsstandarder). Se även http://ec.europa.eu/enterprise/newapproach/standardization/harmstds/stdbody.html

[33] För ytterligare information, se http://ec.europa.eu/consumers/tenders/information/grants/support_en.htm

[34] EUT L 104, 23.4.2005, s. 39.

[35] Se www.cen.eu

[36] EUT L 83, 26.3.2008, s. 35.

[37] EUT L 120, 7.5.2008, s. 11.

[38] Beslut av den 23 april 2004, C(2004)1493 (ej offentliggjort), beslut 2005/718/EG (EUT L 271, 15.10.2005, s. 51 ) och beslut 2006/514/EG (EUT L 200, 22.7.2006, s. 35).

[39] Kommissionens meddelande 2006/C 171/04, (EUT C 171, 22.7.2006, s. 23).

[40] Skador hos barn (0–14 år), uppgifter för 2002–2004. Se https://webgate.ec.europa.eu/idb

[41] KOM(2006) 328 och 329.

[42] KOM(2007) 46.

[43] Se http://www.cen.eu/cenorm/sectors/nbo/value/chesss/index.asp

[44] Artikel 5.1 fjärde stycket punkt a i direktivet.

[45] Beslut 768/2008/EG, bilaga I, artiklarna R2.6 och R4.3.

[46] Se årsrapporten om Rapex för 2007 och Eurobarometerrapporten från oktober 2008:

http://ec.europa.eu/consumers/safety/rapex/docs/rapex_annualreport2008_en.pdf

http://ec.europa.eu/consumers/strategy/docs/fl224%20_eurobar_cbs_analrep.pdf