25.4.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 105/25

—

ReK kommer att se till att den nödvändiga översynen av den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) inte leder till en gradvis nedmontering av denna politik och till en åternationalisering av den, utan gör det möjligt att bibehålla ett hållbart jordbruk och Europas oberoende av jordbruksprodukter.

—

ReK är av uppfattningen att GJP på ett avgörande sätt bidrar till den territoriella sammanhållningen och att eventuella förslag till ändringar till följd av hälsokontrollen måste beakta de olika regionala särdragen och produktionssystemen inom Europeiska unionen i tillräckligt hög grad.

—

GJP bör tack vare en omformad andra pelare leda till en landsbygdsutveckling med inriktning på nya verksamhetsvillkor för jordbrukare, men också på en mer övergripande landsbygdsutveckling som avser alla EU:s landsbygdsområden.

—

Kommittén är medveten om vikten av att avsätta tillräckliga medel för åtgärder för landsbygdsutveckling, men konstaterar i linje med subsidiaritetsprincipen att beslut om hur moduleringen ska genomföras helst bör fattas på en lämplig decentraliserad nivå för att avspegla de varierande lokala och regionala behoven. ReK erkänner samtidigt moduleringens gemenskapskaraktär. Medlemsstaterna och regionerna bör kunna rikta medel till åtgärder inom ramen för den andra pelaren på basis av de verkliga behoven.

—

ReK anser dock att det kan vara problematiskt att försöka samla ett allt större antal frågor under det övergripande begreppet ”landsbygdsutveckling”, och ifrågasätter att vissa av dessa utmaningar bäst kan mötas med hjälp av program för landsbygdsutveckling.

—

Kommittén framhåller att regionerna måste kunna bevara en viss grad av självförsörjning vad gäller livsmedel, också de regioner med förhållanden som försvårar odling och uppfödning. Vi betonar den direkta kopplingen mellan lokalt producerade livsmedel av hög kvalitet och en regional identitet, som måste tryggas av GJP.

—

Kommittén anser att det behövs en mjuklandning när kvotsystemet avskaffas i mars 2015, och stöder en successiv utfasning av systemet med mjölkkvoter fram till år 2015 genom en gradvis ökning av kvoterna och en minskning av tilläggsavgiften. Skyddsmekanismer bör bibehållas om marknadspriserna skulle falla drastiskt. Som en del av denna process kommer särskilda bestämmelser att behövas för att upprätthålla mejeriproduktionen i känsliga områden.

Föredragande

:

Seamus MURRAY, Ledamot av Meath County Council och Mid-East Regional Authority (IE-UEN-AE)

1.

Regionkommittén anser att målen för den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) även framdeles måste vara att förse EU-medborgarna med livsmedel av hög kvalitet till rimliga priser, säkra en god levnadsstandard för jordbrukarna, bevara landsbygdsarvet och skydda landsbygdsmiljön. Kommittén menar att GJP har genomgått en förändring för att kunna möta nya utmaningar och behov som den ställs inför. Samtidigt måste GJP säkerställa rättvisa konkurrensförhållanden som gör det möjligt för det europeiska jordbruket att bevara sin plats i världshandeln, utan att förbise begreppet gemenskapspreferens.

2.

ReK anser att den gemensamma jordbrukspolitiken bidrar till Lissabon- och Göteborgsmålen som syftar till att säkerställa ett konkurrenskraftigare EU. Vi vill i sammanhanget erinra om att grundvalarna för den gemensamma jordbrukspolitiken även i fortsättningen bör vara utgångspunkten för offentliga insatser som syftar till att ekonomiskt, socialt och miljömässigt skydda en av EU:s nyckelsektorer, och som är godtagbara både inom och utom unionen.

3.

ReK är av uppfattningen att GJP på ett avgörande sätt bidrar till den territoriella sammanhållningen och att eventuella förslag till ändringar till följd av hälsokontrollen måste beakta de olika regionala särdragen och produktionssystemen inom Europeiska unionen i tillräckligt hög grad.

4.

GJP bör tack vare en omformad andra pelare leda till en landsbygdsutveckling med inriktning på nya verksamhetsvillkor för jordbrukare, men också på en mer övergripande landsbygdsutveckling som avser alla EU:s landsbygdsområden, framför allt de allra känsligaste områdena, såsom områden med naturbetingade handikapp, bergsområden, öar och de yttersta randområdena, så att de kan integreras i EU:s större geografiska enheter, t.ex. det nordiska området och Medelhavsområdet.

5.

Enligt kommitténs mening utgör jord- och lantbruket en bärande kraft i många landsbygdssamhällen, och eftersom EU:s produktionsmodell skiljer sig från den modell som tillämpas i andra länder som är viktiga livsmedelsproducenter och -exportörer, bör inkomststöden i första hand riktas till gårdar som aktivt idkar jordbruk och till familjejordbruk så att dessa kan upprätthålla sin verksamhet, eftersom det i själva verket är på dessa som EU:s multifunktionella jordbruksmodell vilar.

6.

ReK kommer att se till att den nödvändiga översynen av den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) inte leder till en gradvis nedmontering av denna politik och till en åternationalisering av den, utan gör det möjligt att bibehålla ett hållbart jordbruk och Europas oberoende av jordbruksprodukter utifrån i enlighet med gällande hälsonormer för livsmedel. Regionkommittén påminner om vilka utmaningar vi står inför med denna gemensamma politik för EU:s alla regioner och medborgare.

7.

Kommittén välkomnar att den ges möjlighet att bidra till hälsokontrollen av GJP och önskar bli rådfrågad beträffande kommissionens lagstiftningsförslag i ett senare skede av diskussionen.

8.

Regionkommittén kan liksom kommissionen konstatera att den gemensamma jordbrukspolitiken har genomgått förändringar, framför allt under de senaste 15 åren, i synnerhet efter den radikala reform som ägde rum år 2003, då man beslutade att genomföra en ”hälsokontroll” i syfte att se över de senaste förändringarna och göra en bedömning av nya utmaningar, risker och möjligheter. Regionkommittén vill påpeka att hälsokontrollen sker i en ny global och europeisk kontext för handeln med livsmedelsprodukter.

9.

Kommittén framhåller att EU:s mångfunktionella jordbruksmodell måste bidra till att motverka klimatförändringarna samt inbegripa hållbarhet, konkurrenskraft, mångfald, självförsörjning med livsmedel och anpassning till samhället, konsumenterna och det allmänna bästa samt att goda jordbruksmetoder, miljöskydd och djurskydd är en del av detta. ReK anser att hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken verkligen ska utgöra ett stöd för EU:s multifunktionella jordbruksmodell.

10.

Kommittén betonar vikten av en egen jordbruks- och livsmedelsindustri inom EU samt livsmedelssäkerhetens och -försörjningens avgörande betydelse i en tid när EU är den största jordbruksimportören i världen.

11.

ReK anser att det vid utvärderingen av reformerna hade varit nyttigt med en bedömning av vilka följder de senaste GJP-reformerna fått, framför allt för antalet anställda inom jordbruket och livsmedelsförädlingen, livsmedelskvaliteten, tillgängligheten, priserna och livsmedelsimportens omfattning samt deras effekter på miljö- och djurskydd, och kommittén är besviken över att dessa uppgifter inte fanns att tillgå då hälsokontrollen inleddes. Kommittén kräver också att dessa analyser och översyner ska göras tillgängliga på regional nivå innan någon som helst ändring görs i lagstiftningen.

12.

Kommittén stöder dock det allmänna syftet med hälsokontrollen för att rätta till brister i genomförandet av de senaste reformerna och hoppas att den genomförs på ett sätt som möjliggör långsiktig planering, så att myndigheter, livsmedelsindustrin och jordbrukare fullt ut kan genomföra de avtalade förändringarna och anpassa sig till marknadens behov.

13.

Kommittén anser att klyftan mellan den allmänna uppfattningen om GJP och verkligheten är enorm och att beslutsfattarna bör överbrygga denna klyfta. I en undersökning som nyligen gjordes av Eurobarometern (1) ansåg 88 % av de tillfrågade att jordbruket och landsbygdsområdena är viktiga eller mycket viktiga för Europas framtid. Samtidigt hade nästan 90 % av de tillfrågade liten eller ingen kunskap om GJP (54 % hade aldrig hört talas om den och 34 % visste inte vad det var). Kommittén anser därför att det måste göras en noggrannare utvärdering av målen för och resultaten av GJP och att information om dessa måste spridas.

14.

Regionkommittén välkomnar initiativ till att rationalisera och förenkla genomförandet av GJP, men framhåller att man vid utformningen av sådana initiativ ständigt måste ta alla slutanvändare i beaktande.

15.

ReK stöder alla skäliga åtgärder för att ytterligare förenkla systemet med samlat gårdsstöd, eftersom onödigt strikta och komplicerade regler och byråkratiska förfaranden innebär en betydande belastning och stora kostnader. En ändring av systemet med samlat gårdsstöd bör emellertid inte enbart baseras på förenklingskriterier, utan även återspegla viljan att stärka och skydda EU:s multifunktionella jordbruksmodell.

16.

Kommittén stöder också förslaget om att medlemsstaterna bör ges möjlighet att inför år 2013 vid behov anpassa den historiska modellen för det samlade gårdsstödet så att stödnivåerna blir mer enhetliga, men framhåller att detta förutsätter att det detaljerade genomförandet av enhetligare stödnivåer i medlemsstaterna och regionerna är flexibelt. Denna flexibilitet bör dessutom ta hänsyn till de effekter som en total frikoppling kan få inom bestämda sektorer och regioner, liksom till eventuella regleringar av stöden till förmån för de jordbruksföretag som är mest multifunktionella och får minst kompensation på marknaden. Man bör också i medlemsstaterna analysera vilka följder en sådan eventuell omfattande förändring kan få för markanvändningen, lantbrukens struktur, ägande och generationsskifte, företagsmångfalden, den regionala balansen och jordbrukets övergripande effektivitet och konkurrenskraft.

17.

Enligt kommittén behövs det för de ”nya” medlemsstaternas del ytterligare analyser av vilka följder en utveckling bort från systemet med enhetlig arealersättning kan få.

18.

ReK anser att det behövs tvärvillkor som överensstämmer med EU:s normer på områdena miljö, folkhälsa, djurhälsa, växtskydd och djurskydd, och kommittén yrkar på att man fortsätter att förenkla oskäligt komplicerade lagar och bestämmelser, oavsett om de införts av kommissionen eller medlemsstaterna.

19.

ReK anser dock att genomgången av kraven på goda miljöförhållanden inte ska resultera i att miljökraven urholkas eller försvagas, vilket man bör hålla ett öga på när förordningarna (t.ex. om bekämpningsmedel) ändras.

20.

ReK betonar att proportionalitet, insyn och samordning bör vara centrala element i tvärvillkoren, så att dessa blir mer tillgängliga och lättare att efterleva. Kommittén yrkar på att de förenklingar som har inletts och beslutats snabbt ska genomföras, att de mindre relevanta rättsområdena i bilagorna III och IV till förordning EG nr 1782/2003 ska strykas och att bestämmelserna om tvärvillkor ska reduceras på de rättsområden som direkt berör mottagare av direktstöd.

21.

Kommittén skulle särskilt välkomna ett ökat samarbete och större samordning mellan olika tillsynsmyndigheter för jordbruk med tanke på att inspektionerna hela tiden ökar och blir allt mer omfattande.

22.

Kommittén anser att det delvis kopplade stödet allmänt ses som en tillfällig åtgärd inför en allmän övergång till en fullständig frikoppling av stödet. I vissa regioner, där produktionsnivåerna är låga, regionen själv är ekonomiskt sårbar eller de sociala och miljömässiga fördelarna med en partiell frikoppling är uppenbara, kan det delvis kopplade stödet dock spela en roll ännu under många år. Kommittén stöder därför förslaget om att delvis kopplat stöd ska tillåtas på dessa grunder även i fortsättningen i syfte att bevara en viss regional självförsörjning och säkerställa en balanserad regional utveckling.

23.

Regionkommittén menar att en maximinivå för stödet skulle tas mycket väl emot av allmänheten och vara ett politiskt lockande alternativ med tanke på insyn i systemet med samlat gårdsstöd och de uppgifter som revisionsrätten nyligen presenterade. Det bästa vore emellertid att genomföra konsekvensanalyser som stöd för de föreslagna förändringarna. Kommittén stöder införandet av vissa begränsningar i maximinivån för stödet, t.ex. en successiv reduktion i kombination med ett takvärde.

24.

En miniminivå för stödet föreslås i de fall där administrationskostnaderna är större än själva stödet. Kommittén stöder förslaget, förutsatt att den konkreta utformningen inte innebär ett nytt hinder för familjejordbrukens överlevnad, och välkomnar eventuella inbesparingar i administrationskostnaderna.

25.

ReK varnar för att det kan vara svårt att klassificera ”riktiga” jordbrukare enbart på basis av storleken på ägorna. Till exempel kan vissa grödor och företagsformer vara mycket arbetskraftsintensiva, medan det för andra markägare med stora ägor kan vara svårt att bli identifierade som ”riktiga” jordbrukare. Kommittén anser att gårdar med aktiv jordbruksverksamhet, i synnerhet mindre familjejordbruk, bör prioriteras vid utbetalningen av stöd.

26.

Regionkommittén anser också att större jordbruk inte bör klassificeras utan att deras juridiska form, utveckling och struktur tas i beaktande, eftersom en övergripande gradvis sänkning i vissa fall skulle kunna förstöra konkurrenskraftiga enheter och leda till en omfattande minskning av arbetstillfällena.

27.

Regionkommittén konstaterar att man inom den globala livsmedelssektorn håller på att övergå från ett subventionerat bortskaffande av överskott och prisstöd med volymkontrollmekanismer till en situation där marknaden tas i beaktande i högre grad. Detta styrs av omfattande och långvariga strukturella förändringar, såsom en ihållande ökning av efterfrågan på livsmedel framför allt i Asien och följderna av biodrivmedelspolitiken. Kortvariga faktorer såsom torka och epidemier samt valutafluktuationer leder också till tillfälliga prisändringar. Det internationella marknadsscenariot har förändrats kraftigt särskilt vad gäller mjölk, mejeriprodukter och spannmål.

28.

De nuvarande marknadsrelaterade styrmedlen för GJP får allt mindre betydelse och de internationella livsmedelsmarknaderna blir allt starkare. Kommittén menar dock att dessa marknader kan vara synnerligen instabila. Med tanke på marknadsstabiliteten krävs ett marknadsskydd i händelse av plötsliga stora prisändringar, och kommittén framhåller därför behovet av att bibehålla marknadsrelaterade mekanismer, såsom ett ”skyddsnät” i den händelse att marknaden försvagas utan att ge avkall på utbudsstyrning.

29.

Kommittén föreslår att kommissionen fortsätter att noggrant analysera marknadsutsikterna inom alla sektorer och regelbundet offentliggöra rapporter om marknadsutvecklingen, så att väl underbyggda politiska beslut kan fattas.

30.

Kommittén välkomnar en fullständig genomgång av interventionssystemet för spannmål och delar kommissionens uppfattning att interventionen ska begränsas till vete av brödkvalitet.

31.

Kommittén stöder förslaget om att träda inte längre ska vara obligatoriskt, men föreslår att möjligheten att lagstifta om obligatorisk träda bör kvarstå med tanke på en eventuell framtida försvagning av marknaden. Kommittén stöder också kompletterande åtgärder för miljöskydd, exempelvis bevarandet av permanent betesmark och skydd av strandremsor.

32.

I motsats till vad som varit fallet under de senaste årtiondena är den globala mejerimarknaden i dag stark, och denna efterfrågestyrda marknadstillväxt kan förväntas fortgå. Icke desto mindre råder det stor osäkerhet när det gäller världsmarknadspriserna på mjölkprodukter. Mot denna bakgrund bör det inledas en diskussion om samtliga mekanismer inom den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter i syfte att fastställa nya mekanismer för reglering av denna sektor.

33.

Kommittén anser att det behövs en mjuklandning när kvotsystemet avskaffas i mars 2015, och stöder en successiv utfasning av systemet med mjölkkvoter fram till år 2015 genom en gradvis ökning av kvoterna och en minskning av tilläggsavgiften. Takten på och tidpunkten för ökningen av kvoterna och minskningen av tilläggsavgiften bör grunda sig på regelbundna årliga analyser av marknadsutsikterna utförda av kommissionen från och med december 2007. Skyddsmekanismer bör bibehållas om marknadspriserna skulle falla drastiskt. Som en del av denna process kommer särskilda bestämmelser att behövas för att upprätthålla mejeriproduktionen i känsliga områden.

34.

ReK emotser kommissionens översyn av resultatet av de åtgärder som vidtagits för att styra utbudet inom ”mindre” sektorer (torrfoder, stärkelse, lin och hampa).

35.

Regionkommittén är medveten om de möjligheter riskhanteringen erbjuder på en världsmarknad som är stadd i snabb förändring samt möjligheten att stärka särskilda åtgärder för landsbygdsutveckling i syfte att hantera den ökade risken. De mekanismer som föreslagits av kommissionen har visserligen en roll att fylla, men de kan inte ersätta funktionerna hos de viktigaste instrumenten för styrning av marknaden som fanns inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken och som gradvis avvecklats under de senaste åren. Kommittén efterlyser ytterligare forskning kring och utvärdering av potentiella tillämpningar.

36.

ReK konstaterar att det intensiva jordbruket förorsakat skador, exempelvis när det gäller jordmån, biologisk mångfald och nedsmutsning av vattendrag, men betonar jordbrukarnas roll som beskyddare av landsbygden och det landskap som det diversifierade traditionella småjordbruket utgör, och välkomnar kommissionens erkännande att jordbruket i EU i högre grad än andra sektorer har bidragit till att begränsa utsläppen av växthusgaser. Kommittén framhåller dock samtidigt att jordbruket i många EU-regioner är mycket utsatt för klimatförändringarna.

37.

Kommittén stöder den uppmaning till EU:s jordbruk om att ytterligare bidra till att mildra klimatförändringarnas effekter som framförs i den nyligen offentliggjorda grönboken om anpassningen till klimatförändringarna. Mot bakgrund av klimatförändringen blir jord- och skogsbrukets roll som leverantör av miljö- och ekosystemtjänster allt viktigare. Framtida granskningar av GJP kunde skapa möjligheter att föra in anpassningsåtgärder i stödprogrammen för jordbruket.

38.

Åtgärder för utbyggnad av förnybar energi är av mycket stor betydelse, varför kommittén stöder ytterligare relevant forskning och åtgärder för att stärka EU:s insatser vad gäller dessa viktiga globala hållbarhetsfrågor. Kommittén konstaterar att energijordbruket med hjälp av nationella och europeiska åtgärder och instrument kan bidra betydligt i arbetet med att uppnå gemenskapens energi- och klimatpolitiska mål och har stor värdepotential för jordbruket och landsbygdsregionerna. Det minskade stödet för energigrödor har i detta sammanhang förlorat i betydelse och kan i framtiden falla bort som kopplad åtgärd.

39.

ReK anser dock att det kan vara problematiskt att försöka samla ett allt större antal frågor, varav några kan vara inkongruenta (t.ex. skogsbruk och biologisk mångfald), under det övergripande begreppet ”landsbygdsutveckling”, och ifrågasätter att vissa av dessa utmaningar bäst kan mötas med hjälp av program för landsbygdsutveckling.

40.

Kommittén är medveten om vikten av att avsätta tillräckliga medel för åtgärder för landsbygdsutveckling, men konstaterar i linje med subsidiaritetsprincipen att beslut om hur moduleringen ska genomföras helst bör fattas på en lämplig decentraliserad nivå för att avspegla de varierande lokala och regionala behoven. ReK erkänner samtidigt moduleringens gemenskapskaraktär. Medlemsstaterna och regionerna bör kunna rikta medel till åtgärder inom ramen för den andra pelaren på basis av de verkliga behoven.

41.

ReK befarar att tendensen att tillämpa modulering i allt högre grad hotar GJP:s gemenskapskaraktär och undergräver sammanhållningsprincipen, eftersom samfinansiering av åtgärder inom den andra pelaren kommer att bli svårare för fattiga regioner och medlemsstater.

42.

Regionkommittén konstaterar att de tillgängliga medlen stadigt minskar i fasta priser fram till år 2013. Högre marknadspriser inom vissa sektorer och ökad effektivitet kan dock leda till omfattande inbesparingar. Kommittén stöder förslaget om att sådana inbesparingar bör kanaliseras till ökade åtgärder för landsbygdsutveckling, t.ex. forskning och innovation.

43.

I anslutning till samrådsförfarandet rörande reformen av EU:s budget önskar kommittén ange ett antal politiska prioriteringar som bör beaktas fullt ut i alla diskussioner om GJP:s framtida roll och funktionssätt.

44.

Sedan den gemensamma jordbrukspolitiken introducerades har den på ett framgångsrikt sätt anpassats till olika utmaningar. Kommittén anser dock att kommissionen och dess representanter måste göra mer för att bättre informera medborgarna om och engagera dem i GJP:s syfte, resultat och prioriteringar, och framhåller att kommissionen i framtiden bör prioritera detta i sin kommunikationspolitik.

45.

Vid nya utmaningar – såsom energi- och klimatförändringspolitikens inverkan på jordbruket och livsmedelspolitiken, den fortgående utvidgningen av EU och internationella handelsfrågor – finns det förväntningar på att GJP:s mångfunktionella karaktär utvidgas till att omfatta ytterligare uppgifter. Kommittén anser att en gemensam jordbrukspolitik för markanvändning, livsmedel och jordbruk som tilldelas lämpliga resurser måste förbli en central del av EU-projektet. Även miljö- och energipolitiken måste få tillräckliga resurser.

46.

ReK framhåller att det faktum att EU:s befolkning blir allt äldre har stor inverkan på jordbrukssektorn och landsbygdsområdena i allmänhet, och konstaterar samtidigt att forskning och utveckling samt innovation är viktigt för det europeiska jordbrukets konkurrenskraft. Lämplig utbildning måste erbjudas, framför allt för att uppmuntra ungdomar att bli jordbrukare.

47.

Kommittén anser att man eftersom resurserna är begränsade måste prioritera en fokusering av inkomststödet till familjejordbruk med aktiv jordbruksverksamhet och till jordbruk som aktivt bidrar till landsbygdsbefolkningens sysselsättning och uppehälle.

48.

Även om livsmedelsbranschen har blivit marknadsorienterad är det mycket viktigt att man tryggar tillgången till säkra livsmedelsprodukter till rimliga priser för konsumenterna, och kommittén anser att frågan om EU:s långsiktiga livsmedelsförsörjning måste tas upp till behandling.

49.

Kommittén framhåller att enhetliga växtskyddsmedels-, veterinär- och miljönormer bör tillämpas på livsmedelsprodukter som konsumeras i EU, oberoende av om de producerats i EU eller i tredjeland, och att gränskontrollmyndigheterna, Kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor (FVO) samt Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) bör tilldelas de mänskliga och materiella resurser som är nödvändiga för att de ska kunna genomföra sitt uppdrag.

50.

Eftersom livsmedelsindustrin är EU:s näst största industri är det viktigt att livsmedelsbranschen förblir effektiv och konkurrenskraftig. Forskningen måste tilldelas tillräckliga resurser till stöd för produktutveckling samt utbildning och rådgivning för nya producenter och unga jordbrukare.

51.

För att minimera livsmedelstransporterna och minska koldioxidutsläppen bör man lägga tonvikten på främjande av produkter som framställs inom EU och på information till medborgarna, i synnerhet barnen, om fördelarna med att äta hälsosamma och lokalt producerade livsmedel.

52.

Regionkommittén anser att man i den gemensamma jordbrukspolitiken måste bli bättre på att skydda och värdesätta de regionala särdragen inom unionen i tillräckligt hög grad, liksom även mångfalden inom jordbruksverksamheten och produktionssystemen, inklusive ekologiska system och system utan GMO-användning, så att politiken i högre grad beaktar de regionala särdragen (t.ex. i Medelhavsregionerna, de nordliga områdena, bergsområdena och i de ultraperifera regionerna i EU).

53.

Kommittén framhåller att regionerna måste kunna bevara en viss grad av självförsörjning vad gäller livsmedel, också de regioner med förhållanden som försvårar odling och uppfödning. Vi betonar den direkta kopplingen mellan lokalt producerade livsmedel av hög kvalitet och en regional identitet, som måste tryggas av GJP.

54.

Kommittén engagerar sig alltmer i miljö- och energifrågor i allmänhet och den globala uppvärmningen i synnerhet, och anser att markanvändningspolitiken är av avgörande betydelse i detta sammanhang. Det måste ske förändringar inom jordbruket om det ska kunna anpassas till följderna av och bekämpa klimatförändringarna.

55.

ReK anser att GJP bör vara bättre kopplad till andra relevanta politikområden, såsom EU:s energi-, regional-, miljö- och FoU-politik, och kräver en bättre samordning av dessa politikområden på alla myndighetsnivåer.

56.

ReK anser också att GJP har både en inre och en yttre dimension samt att GJP i framtiden måste beakta EU:s roll i omvärldens utvecklingsländer. EU bör tillhandahålla marknader då detta är möjligt och uppmuntra till självförsörjning i utvecklingsländerna genom att bistå med teknik och kunskaper. Det är av central betydelse att de följder som GJP får för utvecklingsländerna granskas fortlöpande.

57.

Regionkommittén anser att utvärderingen av vilka återverkningar på landsbygden unionens beslut beräknas få kan föra in en ny dimension i EU:s beslutsfattande genom att landsbygdens särdrag kan beaktas såväl i beredningen av besluten som i uppföljningen av hur besluten genomförs. Utvärderingen av återverkningarna på landsbygden bör ta hänsyn till att landsbygden ser olika ut på olika håll i Europa och även inom en och samma medlemsstat beroende på var området är beläget.

58.

Kommittén anser att begreppet landsbygdsutveckling och faktorer som kan omfattas av andra pelaren bör definieras tydligare, och menar i anslutning till detta också att en framtida gemensam jordbrukspolitik i högre grad kan utnyttjas för att skapa allianser och stödja en politisk samordning mellan landsbygd och städer, framför allt i stadsnära områden där trycket på landsbygdsresurserna kan vara stort. Politiken för landsbygdsutveckling bör vidare uppmuntra och skydda jordbruket i områden där det kan innebära särskilda fördelar, som inom och runt stadsområden och i glest befolkade regioner.

59.

ReK uppmanar till en hållbar utveckling av landsbygdsområdena som bygger på en strategi för integrerad landsbygdsutveckling, med hjälp av grundläggande tjänster, såsom utbildning och hälsovårds- och posttjänster, samt infrastruktur, t.ex. bredband och kollektivtrafik.

60.

För att mer lyhörda beslut ska kunna fattas, i synnerhet i anslutning till frågor om landsbygdsutveckling i vidare bemärkelse, måste den lokala och regionala nivån ges större möjlighet att delta i utformningen av politiken och beslutsfattandet.

61.

Regionkommittén hänvisar i detta sammanhang till sin deklaration om landsbygdsutveckling och Lissabonstrategin (2) som utgör ett värdefullt bidrag till en diskussion om den gemensamma jordbrukspolitikens och landsbygdsutvecklingens framtid.